Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkra kvinnoorganisationerna genom långsiktig finansiering.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta professionella utredningsenheter enligt motionens syfte.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rörelsefriheten för gärningsmannen skall begränsas vid upprepade hot och förföljelse. 4. 1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till SoU.
Motivering
Under hela 90-talet har våldet i samhället trappats upp och speciellt våldet mot kvinnorna. Enbart år 1999 misshandlades 19 982 kvinnor i vårt land. Enligt kriminalstatistiken dödades en kvinna var tionde dag av en man hon känner. Det är 60 procent av alla kvinnomord och de utförs av någon i kvinnans närhet.
Indicier pekar på att våldet mot kvinnorna kan vara ännu mer omfattande, eftersom relationer till gärningsmannen bidrar till att många kvinnor avstår från att göra en anmälan. Ett exempel: tjugonio procent av alla fall där kvinnor behandlats på kirurgisk avdelning på sjukhus var föranledda av misshandel.
Av erfarenhet känner vi till att vilken kvinna som helst kan drabbas, kvinnomisshandlare finns inom alla socialgrupper. Det som kan vara den utlösande faktorn kan vara alkohol, stress, arbetslöshet eller oförmåga att hantera motgångar och aggressioner.
I en situation när kvinnor utsätts för misshandel har de svårt att värja och skydda sig själva och barnen, räddningen för många är flykten till kvinnojourerna. Deras verksamhet kan snabbt och utan byråkrati ge kvinnorna en fristad när de hastigt tvingas fly. Det ideella arbete som utförs inom kvinnojourerna är av stort värde för misshandlade kvinnor. De känner sig väl mottagna och jourerna har en god planering för att säkra de hotade kvinnornas liv. Betydelsen av starka fristående kvinnojourer med långsiktig finansiering framhålls. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.
Många kvinnor föredrar att vända sig till jourerna, p.g.a. att de är fristående från myndigheterna. Friheten från anmälnings- och uppgiftsskyldighet underlättar för misshandlade kvinnor att söka kontakt och hjälp. För kommunernas del avlastar det en redan hårt tyngd socialtjänst. De ideella arbete som kvinnojourer utför med små ekonomiska medel ger kommunerna också ekonomiska fördelar. För kvinnornas säkerhet och för kommunernas ekonomi borde det vara naturligt att frivilligt stödja verksamheten.
Gällande lagstiftning anser vi är otillräcklig för att skydda misshandlade kvinnor. Fortfarande tas mer hänsyn till gärningsmannen än till offret. Skyddet för de kvinnor som förföljs, hotas och misshandlas är ihåligt. Mer åtgärder måste vidtas för att sätta fokus på gärningsmannen och begränsa hans rörelsefrihet. Det är inte kvinnornas rörelsefrihet som ska begränsas. Att ständigt vara bevakad dygnet runt för att känna trygghet är ett ingrepp i den personliga sfären.
Samarbete mellan ansvariga i kommuner, landsting, övriga myndigheter och kvinnojourerna är grundläggande för att drabbade kvinnor och barn ska bli hjälpta. Alla inblandade med kunskap om hot och misshandel av kvinnan bör ha ett gemensamt mål, hon och barnen ska kunna leva ett normalt liv.
Inom varje län borde det finnas en professionell utredningsenhet bestående av socionomer, barnpsykologer, polis i samarbete med kvinnojourens representant. Gruppens främsta uppgift skulle vara att utreda på vilket sätt barn kommer till skada i samband med pappors misshandel av mammor. Barnens psykiska hälsa är i farozonen om de inte får hjälp att komma igen de traumatiska upplevelser det är att se sin mamma bli misshandlad.
Stockholm den 5 oktober 2000
Viviann Gerdin (c)
Lena Ek (c)