Motion till riksdagen
2000/01:Ju931
av Hellsvik, Gun (m)

Krafttag mot narkotika


1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om inrättandet av en
"narkotikageneral" i enlighet med vad som anförs i motionen.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om information till föräldrar.1
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om drogtester.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skolans informationsskyldighet.2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om heroinprojekt.1
6. Riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet med utdelning av fria
sprutor till narkotikamissbrukare i enlighet med vad som anförs i
motionen.1
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om möjligheten att
använda kräksirap i enlighet med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till straffskärpning för
grovt narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i motionen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om narkotikafria fängelser och att det inom varje
kriminalvårdsregion bör skapas minst en drogfri anstalt.
10.
1 Yrkandena 1, 2, 5 och 6 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 4 hänvisat till UbU.
2 Inledning
Narkotikamissbruket är ett allvarligt och svårlöst problem. Vår förmåga
att bekämpa narkotikan avgör vår framgång i arbetet med att möta de
sociala problem som följer av narkotikamissbruket. Varje framgång i
kampen mot narkotikabrottsligheten är därför också en framgång för den
sociala tryggheten.
Moderata samlingspartiet har alltid förordat en mycket restriktiv
narkotikapolitik. Vår strikta hållning har varit relativt framgångsrik och har
efter hand fått ett brett stöd.
Under senare år har varningar kommit om att narkotikamissbruket
successivt ökar bland våra unga. Alltfler unga människor har provat ecstasy,
LSD, amfetamin, hasch och tabletter. Ecstasy har blivit ett naturligt alternativ
till alkohol för många unga. Dessutom används den drog som finns att tillgå
för tillfället. Maria Ungdomskliniks statistik visar att antalet ungdomar på
mottagningen har ökat dramatiskt. År 1989 aktualiserades 690 ungdomar, och
1999 uppgick antalet till 1 201, varav 467 flickor (38 procent) och 734 pojkar
(62 procent).
När det gäller injektionsmissbruket av heroin förekommer det lika frekvent
bland de "äldre" missbrukarna som tidigare. Däremot injicerar ungdomar
heroin i mindre utsträckning. Men lokala variationer förekommer, Skåne med
sin närhet till kontinenten och Köpenhamn har en annan narkotikasituation än
övriga landet.
Det är beklagligt att ungdomar i allt högre grad "bombar" amfetamin. Det
innebär att amfetaminet omsluts av toalettpapper till små bollar som sväljs.
Effekten blir exakt densamma som om man tagit en injektion.
2.1 Narkotikageneral
Det är hög tid att flytta fram positionerna i kampen mot narkotika.
Regeringen borde tagit tillfället i akt och utnyttjat EU-ordförandeskapet
för att påverka övriga medlemsländer. Men regeringen har valt att inte
lyfta fram narkotikafrågorna under ordförandeskapet, ett beslut som vi
anser är olyckligt. För att ändå flytta fram positionerna i den ständigt
pågående kampen mot narkotika behövs en nationell samling kring dessa
frågor.
Vi anser att om Sverige utåt vill visa på att narkotikabekämpningen är ett
viktigt område, är det inte hållbart att endast ett fåtal personer inom Social-
och Justitiedepartementen handhar dessa frågor. Regeringen borde därför
tillsätta en "Narkotikageneral" inom Regeringskansliet, med en stab av
människor som har det övergripande ansvaret för narkotikabekämpningen.
En "Narkotikageneral" skulle ha hand om all narkotikabekämpning ur
nationellt och internationellt perspektiv, ha ansvar och befogenhet att driva
frågor framåt samt presentera åtgärdsförslag. Det vore önskvärt att regeringen
vidtog en sådan åtgärd under det svenska ordförandeskapet för att inom
ramen för detta presentera förslaget till de övriga medlemsländerna. Detta
skulle fästa uppmärksamhet på Sveriges restriktiva narkotikasyn och om
möjligt påverka de andra länderna att följa vårt exempel.
3 Preventiva åtgärder
Att hindra våra unga från att pröva narkotika och utveckla ett beroende är
en av narkotikapolitikens allra viktigaste uppgift. För detta krävs att vi
intensifierar och utvecklar preventiva åtgärder i kampen mot narkotika;
något vi moderater förordar.
3.1 Informationsinsatser gentemot föräldrar
Unga människor kan knappast undgå att få information om narkotikabruk
och dess risker. Detta är positivt. Samtidigt måste vi vara medvetna om
att för den unge är frågan om narkotikabruk för egen del oftast avlägsen
och i bästa fall även helt främmande när informationen ges. Däremot har
föräldrar ofta bristfälliga kunskaper om narkotika, dess symtom och
verkningar. Detta är en allvarlig brist, eftersom föräldrarna är de som
finns till hands när den unge eventuellt har prövat narkotika.
Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka ett bruk är störst om
föräldrarna har tillräckliga kunskaper.
För att öka kunskapen samt ge stöd i narkotikafrågor finns den ideella
föreningen Föräldraföreningen mot narkotika, FMN.
Dåvarande socialministern uttalade redan 1996 sitt stöd för vårt krav på
informationsinsatser riktade till föräldrar men hittills har dessvärre ingenting
hänt, med undantag för det initiativ till information till föräldrar, som det
moderata socialborgarrådet i Stockholm har tagit. Enligt vår uppfattning är
det nu hög tid att regeringen tar de initiativ som behövs för att
informationsinsatser gentemot föräldrar omgående skall kunna sättas in.
3.2 Partydroger
Partydrogerna blir allt vanligare bland unga och utåt sett är det de
skötsamma unga som använder dessa droger. Enligt ett uttalande från
ungdomsmottagningen Maria Ungdom i Stockholm är det mycket som
tyder på att det ökande missbruket sker inom väletablerade familjer.
3.3 Ungdomars attityder
Även om man inte själv provat på en drog så betyder det inte att man tar
helt avstånd från droger. Det finns en utbredd uppfattning bland
ungdomar att om vissa vill droga sig är det okej, det är deras eget val.
Men det finns många ungdomar som också är oroade över utvecklingen,
och de vill inte ha ett samhälle med mer droger.
Den nya trenden är blandmissbruk av alkohol, droger och/eller läkemedel.
Det finns en klar tendens hos ungdomar att omsätta sin experimentlusta i
olika drogformer.
Synen på hasch varierar mycket. Många anser att haschets farlighet är
grovt underskattad, både bland ungdomar och i den droginformation de fått i
skolan.
En varningssignal är att cigarettrökande ungdomar har betydligt lättare för
att falla för cannabisdroger än icke rökande ungdomar.
3.4 Drogtester
År 1993 infördes en möjlighet för polisen att ta blod- och urinprov på
personer som kan misstänkas för att använda narkotika. Avsikten med
denna lagändring var att skapa förutsättningar för att kunna ingripa med
åtgärder av olika slag innan ett missbruk blivit etablerat. För att prov skall
kunna tas måste missbrukaren emellertid ha uppnått
straffmyndighetsåldern.
Av bl.a. Maria Ungdomskliniks årliga statistik över antalet mottagna och
drogpåverkade ungdomar framgår att missbruket kryper allt längre ner i
åldrarna. Medelåldern 1999 stannade vid 16,9 år, varav 16,7 för flickor och
för pojkarna 17,1 år. Däremot var 149 pojkar 15 år och yngre, den yngste
pojken var elva år! 127 flickor var 15 år och den yngsta flickan var 12 år.
Oroande rapporter kommer från poliser om ungdomar under 15 år som
misstänks använda narkotika, men där lagens begränsning till
straffmyndighetsåldern hindrar polisen från att få fram bevis.
Om polisen fick möjligheten att även kontrollera misstänkta
drogpåverkade ungdomar under 15 års ålder skulle testresultatet kunna ses
som ett bevis för den drogpåverkade och för föräldrarna som kanske inte
förstått att deras barn varit påverkat av en narkotisk drog. Vi ser det som en
hjälp både till föräldrarna och till deras barn.
Mot denna bakgrund anser vi att nuvarande lagstiftning bör kompletteras
så att polisen kan ta drogtester vid misstanke om drogbruk även på personer
under 15 år.
3.5 Skolans informationsskyldighet
Våra unga tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan. Deras lärare
och annan skolpersonal har därför goda möjligheter att upptäcka
förändringar hos barnen. Eleven kan plötsligt börja skolka, visa
likgiltighet, vara hyperaktiv osv. Förändringar i personligheten kan vara
tecken på ett begynnande narkotikamissbruk. Denna information är viktig
för föräldrar, varför skolan bör ha en absolut plikt att informera föräldrar,
när någon form av oroande tendenser börjar visa sig hos barnet. En sådan
informationsskyldighet för skolan förutsätter att skolpersonalen
kontinuerligt får fortbildning om droger och lär sig känna igen de olika
symtom och verkningar som följer av ett drogbruk.
I en färsk undersökning som genomförts i narkotikakommissionens regi
framkommer att ungdomar saknar någon att tala förtroligt med.
Uppfattningen är att man inte vill anförtro sig till någon vuxen och be om
hjälp - "de har ändå inte tid". Att ta kontakt med lärare är helt uteslutet. De
kan för lite och bryr sig för lite, och även om de bryr sig så skulle de inte
veta
vad de skulle göra. Polisen är fullständigt otänkbar, det skulle vara att
"tjalla".
De sociala myndigheterna känner man inte riktigt till. Med andra ord - det är
viktigt att vuxenvärldens kontakter med ungdomarna ökar.
4 Syntetiska droger
Bland unga människor växer i dag toleranser för syntetiska droger. Inte
sedan 1960-talet har vi haft en sådan stark koppling mellan
ungdomskultur och narkotikamissbruk som vi har i dag. Den mycket
oroande utvecklingen är gemensam för hela Europa. EU-länderna
översvämmas i dag av förhållandevis billig narkotika av hög teknisk
kvalitet, masstillverkad i framför allt Central- och Östeuropa. Såväl
tillverkningsprocessen som handeln med de nya syntetiska drogerna är
tämligen okomplicerad. Själva nyttjandet är snabbt, enkelt, billigt men
livsfarligt.
De internationella knarktillverkare som det här är fråga om är
uppfinningsrika. Så fort ett ämne narkotikaklassats och förts upp på listan
över förbjudna preparat, vilket brukar ta några år, förändrar
"knarkkemisterna" ingredienserna en aning i förhållande till den kemiska
formel som ligger till grund för narkotikaklassificeringen och drogen är på
nytt helt laglig. För att kunna ligga steget före knarkkemisterna och motverka
dagens negativa utveckling är det angeläget att Sverige får en lagstiftning som
möjliggör snabba ingripanden mot nya droger.
5 Heroinprojekt
Bland vissa forskargrupper läggs i dag stor kraft på att plädera för en
ändring av den svenska narkotikapolitiken. Det schweiziska
heroinprojektet framställs som en förebild, och en schweizisk friserad
rapport används som argument. Vad som inte nämns av förespråkarna är
att FN:s narkotikakontrollorgan INCB i sin senaste årsrapport allvarligt
kritiserat det schweiziska experimentet och beklagat att vissa politiska
grupperingar försöker missbruka experimentet i syfte att uppnå en vidare
distribution av heroin.
Det schweiziska heroinprojektet bygger på att missbrukaren uppfyller
vissa kriterier, bl.a. att missbrukaren misslyckats fullfölja två
behandlingstillfällen samt uppnått 20 års ålder. Riksdagens justitieutskott
gjorde en studieresa i Schweiz i september 1999 och kunde då konstatera att
de missbrukare som får ingå i heroinprojektet är s.k. "hopplösa" fall. Att
döma ut en 20-åring, som har två misslyckade behandlingsförsök bakom sig
är inhumant och visar endast bristande kunskap om rehabilitering av
missbrukare.
Hassela Nordic Network, som är väl känt för sin kamp mot narkotika, har
på nära håll följt det schweiziska experimentet med distribution av heroin
alltsedan starten 1994. Även från Hasselas sida har stark kritik riktats bl.a.
mot vetenskapligheten i experimentet.
Erfarenheter från Sverige under 1960-talet och senare erfarenheter från
bl.a. USA och Storbritannien av liknande experiment visar att
narkotikamissbruk och kriminalitet inte minskar, utan snarare ökar med den
schweiziska metoden.
Om propagandan för projekt av det schweiziska slaget får stå oemotsagd
kommer attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma sätt som skett i
Schweiz. Det är därför väsentligt att Sverige agerar med kraft i de organ där
dessa frågor behandlas. Regeringen bör föra upp denna fråga på EU:s
dagordning och även agera inom FN:s ram för att motverka en farlig
attitydförändring.
6 Avbryt sprutprojektet!
I Sverige finns en bred enighet om att målet om ett narkotikafritt Sverige
ligger fast. Skall vi med trovärdighet kunna driva denna linje även inom
EU och FN bör vi också visa detta i praktisk handling. Sedan 1986
bedrivs emellertid en försöksverksamhet med utdelning av fria sprutor till
narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. Socialstyrelsen har utvärderat
verksamheten. Av utvärderingen framgår att av de få fall där
narkotikamissbrukare smittats av hiv under den tid försöksverksamheten
pågått har alla utom en deltagit i sprututbytesprogrammen. Det har också
visat sig att antalet inlämnade sprutor och kanyler inte motsvarats av
utlämnade sådana. Det har inte heller varit möjligt att bedöma om de
inlämnade sprutorna och kanylerna varit de utdelade eller andra.
Socialstyrelsens bedömning var att en förlängning av försöksperioden inte
tedde sig meningsfull. Trots detta beslutade regeringen att verksamheten
skulle fortsätta.
Enligt vår bestämda uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges
riksdags beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika
med en verksamhet som går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera
narkotika. En fortsatt utbytesverksamhet med rena sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare i Sverige skapar osäkerhet både här hemma och i
Europa om vad svensk narkotikapolitik egentligen står för.
Både i Sverige och i andra länder uppdagas många fall av hepatit C på ett
oroväckande sätt. Vid justitieutskottets besök på behandlinghemmet San
Patignano i Italien framkom från ansvarig läkare att hepatit C förekommer
även bland dem som ingår i sprutprojekt. En teori är att smittspridningen sker
via skålar, skedar m.m. som ofta gemensamt används för att bereda knarket.
Denna teori har också stöd av infektionsläkare i Sverige. Spridningen av
hepatit C är ett exempel på hur sprutprojekten kan invagga narkomanerna i en
falsk trygghet.
Mot denna bakgrund är det djupt beklagligt att regeringen, som i sin
narkotikapolitiska skrivelse (1997/98:172) uttalar att insatser som är ägnade
att minska skadorna av missbruk, snarare än att syfta till drogfrihet, inte kan
accepteras, ändå låter sprututbytesprojeket fortgå.
Enligt vår bestämda uppfattning är det hög tid att regeringen avbryter de
nu pågående projekten med utdelning av fria sprutor till
narkotikamissbrukare.
7 Polisens metoder
7.1 Kräksirap
Om polisen skall ha en chans att leva upp till statsmakternas fastlagda mål
om ett narkotikafritt samhälle krävs att polisen får tillgång till effektiva
instrument att sätta in mot narkotikan. Under senare år har framkommit
att heroinförsäljarna utvecklat en ny försäljningsmetod som går ut på att
heroinet säljs i kapslar inlindade i plast. Heroinlangaren förvarar
kapslarna i munnen och då affären gjorts upp och kapseln överlämnats till
köparen stoppar denne kapseln snabbt i sin mun. När polisen försöker
ingripa mot knarklangaren eller köparen sväljs kapslarna. Detta mycket
raffinerade tillvägagångssätt har polisen i dag ingen chans att komma åt. I
Norge har polisen möjlighet att ta med sig den misstänkte till sjukhus, där
han eller hon ges kräksirap av sjukhusets personal för att säkra
bevisningen för brottet. Enligt vår uppfattning bör användandet av
kräksirap på det sätt som sker i Norge kunna tillämpas även för
misstänkta knarklangare i Sverige. Även från polismyndigheten i
Stockholm efterfrågar man ett beslut att få använda sig av kräksirap
8 Livstids fängelse för grov
narkotikabrottslighet
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster att göra för
dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova
narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende
och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det allmänna
rättsmedvetandet - är de straffsatser som i dag kan utdömas inte
tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna
utdömas för grovt narkotikabrott.
9 Narkotikafria fängelser
En absolut förutsättning för att tiden i anstalt skall kunna användas till att
anpassa intagna till ett hederligt liv efter avtjänat straff är att fängelserna
kan hållas fria från narkotika. Många fängelsedömda narkomaner vill
inget hellre än att få avtjäna sitt straff i en drogfri miljö, vilket i
dagsläget
inte alltid är möjligt eftersom det råder brist på drogfria fängelser. För att
komma till rätta med knarket på fängelserna måste därför ett första steg
vara att inom varje kriminalvårdsregion skapa åtminstone en drogfri
anstalt.
Narkotikafria anstalter är också av central betydelse för att minska våldet
mellan intagna på våra anstalter. För att effektivare kunna kontrollera att
narkotika inte smugglas in i anstalterna har vi upprepade gånger föreslagit att
besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en
tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under
sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna
föremål till varandra eller ha fysisk kontakt (kontrollerade besök). En
förutsättning för denna form av besök är att den intagne och besökaren skiljs
åt, t.ex. genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och
besökaren.
I en rapport från Kriminalvårdsstyrelsen har det framkommit att varannan
intern missbrukar någon form av narkotika. Mot den bakgrunden framstår det
som högst angeläget att intensifiera narkotikabekämpningen på anstalterna.
Bl.a. måste möjligheten till provtagning användas i fortsatt stor utsträckning
så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfredsställande.
Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra
narkotikavisitationer, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika,
oregelbundet men ofta.
Urinprov skall vara frekvent förekommande.
Vidare bör regeringen kontinuerligt redovisa narkotikasituationen på
landets fängelser till riskdagen.
I flera länder i Europa - liksom i USA - används speciella
narkotikahundar i långt större utsträckning än i Sverige. Välutbildade
narkotikahundar har visat sig vara effektiva mot narkotika i fängelser varför
även svensk kriminalvård bör ha tillgång till sådana. Mot den bakgrunden har
vi tidigare föreslagit att narkotikahundar skall användas i ökad utsträckning
inom kriminalvården. Detta förslag återfinns även i Kriminalvårdsstyrelsens
rapport. I rapporten lämnas en rad andra förslag som bör kunna ligga till
grund för det fortsatta arbetet med att få anstalterna narkotikafria.
Då kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt
avgörande för såväl arbetet med att minska förekomsten av våld och hot på
anstalterna som för den intagnes möjligheter att under verkställigheten
förbereda sig för att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv utgår vi från
 att
regeringen snarast återkommer med förslag i enlighet med vad som
föreslagits ovan.

Stockholm den 5 oktober 2000
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Karin Enström (m)
Lars Björkman (m)