1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om brottsoffers rätt
till information vid gärningsmäns permissioner.
2. Riksdagen beslutar återställa den ursprungliga ordningen avseende
dispositionen av influtna medel till Brottsofferfonden i enlighet med vad
i motionen anförs.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag avseende ännu icke
genomförda, men av Brottsofferutredningen föreslagna,
brottsofferstödjande åtgärder.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett 20-procentigt
avdrag på fångarnas ersättning att användas till finansieringen av
Brottsofferfonden.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i 45 §
lagen (1974:03) om kriminalvård i anstalt.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
delgivningsreglerna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inställda huvudförhandlingar i brottmål.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tredskodom.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till skärpning av straff
för övergrepp i rättssak.
10. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag med anledning
av departementspromemorian Ds 1995:1, Vittnen och målsäganden i
domstol.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av regler
för ersättning till vittnen.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ändring av
rättegångsbalken i syfte att bereda målsägande och brottsoffer en rätt att
yttra sig under huvudförhandling.
13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändrade regler för
kränkningsersättning.1
14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förbättrade
möjligheter till ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av brott. 1
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om brottsoffrens behov av uppgifter om omyndig lagöverträdares
vårdnadshavare.
16.
1 Yrkandena 13 och 14 hänvisade LU.
2 Ge brottsoffren en starkare ställning
De många brottsoffren i vårt land är en bekräftelse på rättsstatens
oförmåga att sörja för en av de mest centrala uppgifter, nämligen att
tillförsäkra sina medborgare trygghet till liv och egendom. Brottsoffren
har rätt att kräva att deras anmälningar utreds. Att straff döms och
verkställs är dessutom av stor betydelse för allmänhetens förtroende för
rättssamhället och en upprättelse för brottsoffret.
Varje brottsoffer bär på sin unika upplevelse av de mest skiftande brott.
Oberoende av vad man upplevt bär man oftast med sig känslan av att ha blivit
kränkt, skrämd och förnedrad.
Även om intresset för brottsoffren sedan de borgerliga regeringsåren
kommit allt mer i fokus i den kriminalpolitiska debatten återstår mycket att
göra. Samhället har en skyldighet mot varje brottsoffer att hitta
gärningsmannen.
Genom lagstiftning och tillräckliga resurser samt insatser som främjar och
utvecklar de ovärderliga frivilliga insatserna som t.ex. brottsofferjourer,
vittnesstödjare m.m. kan vi gemensamt hjälpa brottsoffren att komma tillbaka
till ett normalt liv. Även en levande debatt om dessa frågor är en viktig del i
den processen.
Det måste finnas poliser som har tid att komma. Brottsoffrets trygghet och
skyddsbehov måste prioriteras. Genom brottsförebyggande åtgärder och
genom att upptäcktsrisken ökas med hjälp av fler poliser kommer antalet
brottslingar att minska och därmed även antalet brottsoffer.
Brottsoffret bör ha rätt att bli förvarnad inför de permissioner som
gärningsmannen beviljas.
Brottsoffer måste ha rätt till stöd och information. Insatser till förmån för
brottsoffren utgör en central del av den moderata kriminalpolitiken. Mot den
bakgrunden presenteras i denna motion en rad förslag inom olika områden,
som alla har till syfte att skapa bättre förutsättningar för att bistå
brottsoffren
och stärka deras ställning och självförtroende.
3 Låt fångarna i större utsträckning vara med
och finansiera Brottsofferfonden
Under den borgerliga regeringen inrättades Brottsofferfonden i syfte att
förbättra brottsoffrens situation. Finansieringen av fonden skulle ske dels
genom en avgift, dels genom att fångarnas ersättning minskades med ett
20-procentigt avdrag samt genom en avgift, som tas ut av personer som
döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Socialdemokraterna
motsatte sig detta med motiveringen att fångarna behövde sina pengar.
Trots sin tidigare inställning bibehölls avgiften efter den
socialdemokratiska regeringens tillträde hösten 1994.
Den 1 juli 1995 ändrades reglerna i syfte att ställa influtna medel till
regeringens disposition för brottsförebyggande arbete i stället för till
Brottsoffermyndighetens förfogande.
Enligt vår uppfattning framstår regeringens omdisponering av fondmedlen
från brottsofferinriktad verksamhet till brottsförebyggande insatser som
missriktad då brottsförebyggande arbete ligger inom polismyndighetens
ansvarsområde. Medlen till detta arbete bör åter inbegripas i den budget som
ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.
Fångarnas ersättning har höjts, varför vi anser att det åter är dags att ta upp
förslaget om ett 20-procentigt avdrag på fångarnas ersättning. Detta skulle
också vara en naturlig utveckling av kriminalpolitikens fokusering på
brottsoffrets situation. Avdraget skall som tidigare framgå av fångarnas
lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en betydelsefull pedagogisk
poäng med denna ordning, eftersom den dömde regelbundet påminns om att
han betalar till Brottsofferfonden.
Vi delar inte regeringens och Brottsofferutredningens tveksamhet till att
avskaffa det nuvarande förbudet mot utmätning av den intagnes
arbetsersättning i 45 § lagen (1974:03) om kriminalvården i anstalt. Enligt vår
uppfattning skulle ett avskaffande av förbudet inte bara stämma bättre
överens med den allmänna rättskänslan än vad den nuvarande ordningen gör
utan också kunna bidra till en ytterligare förstärkning av Brottsofferfonden
och det brottsförebyggande arbetet i stort. Därför bör regeringen snarast
återkomma till riksdagen med kompletterande förslag.
Brottsofferutredningen (SOU 1998:40) lade fram ett paket av
brottsofferstödjande åtgärder. En del av Brottsofferutredningens förslag är
fortfarande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Vi vill understryka
vikten av detta arbete och förväntar oss att regeringen snarast återkommer till
riksdagen med resterande förslag.
4 Misslyckade delgivningar och inställda
brottmål drabbar brottsoffren
Ett påtagligt problem inom domstolsväsendet är det stora antalet inställda
rättegångar i brottmål. När den misstänkte gång på gång kan förhala
rättegången genom att inte infinna sig till utsatt förhandling, leder detta
inte bara till resursslöseri för domstolen, utan också till negativa
konsekvenser för brottsoffret.
Svårigheten att delge vissa misstänkta gärningsmän innebär kostnader och
merarbete för rättsväsendet men orsakar framför allt onödigt lidande för
brottsoffren. I vissa fall har det gått så långt att misstänkta brott hunnit
preskriberas på grund av att gärningsmannen hållit sig undan för delgivning.
För brottsoffret innebär detta - förutom oron och frustrationen över att
gärningsmannen går fri - att möjligheten att få bistånd från åklagare vid talan
om skadestånd på grund av brott går förlorad. Om brottet preskriberas återstår
för brottsoffret att väcka skadeståndstalan enligt reglerna för civilprocessen.
I
dessa fall får brottsoffret med eller utan ombud själv föra sin skadeståndstalan
mot gärningsmannen.
En möjlig åtgärd för att komma till rätta med detta otillfredsställande
förhållande - för både brottsoffer och för rättsordningen i stort - vore att
ändra delgivningsreglerna så att den misstänkte skulle anses delgiven och
preskriptionen därmed bruten redan när den misstänkte delges
förundersökningsprotokollet.
Även om brottet inte hinner preskriberas kan gärningsmannens
förhalningstaktik på grund av nuvarande delgivningsproblem leda till att
brottsoffret förlorar möjlighet att erhålla brottsskadeersättning från
Brottsoffermyndigheten, eftersom brottsskadeersättning som huvudregel inte
betalas ut om mer än två år förflutit från den tidpunkt då brottet begicks.
Även av det skälet är det således angeläget att delgivningsreglerna ändras
enligt ovan angivna förslag.
För att komma till rätta med inställda huvudförhandlingar kan det
civilrättsliga systemet med tredskodom införas även i brottmål, där det rör sig
om strafftider upp till tre månader. I de fall där den åtalade inte infinner sig
skall det vara möjligt för domstolen att tillämpa tredskodom och därmed
avkunna dom i den åtalades frånvaro. Den åtalade ska givetvis kunna
överklaga genom att söka återvinning inom viss angiven tid. Det torde sedan
ligga i den tredskodömdes intresse att inställa sig till en ny förhandling.
Redan för tre år sedan föreslog Moderata samlingspartiet i en motion att
nuvarande regler skulle ändras i syfte att komma till rätta med inställda
huvudförhandlingar i brottmål (1997/98:Ju407 av Gun Hellsvik m.fl. (m)). Vi
upprepar nu vårt krav i avsikt att förmå regeringen att skyndsamt åtgärda
problemet med inställda huvudförhandlingar i enlighet med vad vi tidigare
föreslagit.
5 Förbättra situationen för vittnen och
brottsoffer i domstol
Människor verksamma inom rättsväsendet vittnar samstämmigt om att det
skett en förändring bland kriminellt benägna personer de senaste tio till
femton åren. Allt fler vägrar att medverka vid brottsutredningar. Även när
bevisen är överväldigande förnekas brotten och den senaste tidens
händelser ger en skrämmande bild av hur livet kan te sig för dem som
vågar ställa upp och vittna om brott. Tendensen är sådan att uttalade hot
också sätts i verket.
Vittnen spelar en central roll för det svenska rättsväsendet, vilket blir
särskilt påtagligt i brottmål då uppgifterna som framkommer vid
vittnesförhören ofta är av stor vikt för utgången av målet. Av bl.a. det skälet
tog justitieministern under de borgerliga regeringsåren initiativ till en
utredning om hur vittnens och målsägandens situation i domstol skulle kunna
förbättras. (Ds 1995:1, Vittnen och målsägande i domstol)
Av utredningens förslag har regeringen bara följt upp förslaget skärpning
av straff för övergrepp i rättssak, en skärpning som enligt vår mening inte var
tillräcklig (prop 1996/97:135, 1996/97:JuU34). Vi anser fortfarande att
straffvärdet för brottet övergrepp i rättssak bör vara lika högt som
straffvärdet
för mened. Båda brotten utgör allvarliga angrepp på såväl rättssamhället som
enskilda. Vid övergrepp i rättssak utsätts den enskilde för repressalier eller
hot om sådana i syfte att förmå henne eller honom att tiga om t.ex. ett
begånget brott. Mened kan i värsta fall innebära att en medborgare blir
oskyldigt dömd för ett allvarligt brott och att ett brottsoffer går miste om ett
skadestånd då gärningsmannen felaktigt friats från ansvar för brott. I båda
fallen hotas rättssäkerheten och förutsättningarna för att skipa rätt. Övergrepp
i rättssak och mened tillhör således samma art av brott och bör bedömas lika
och därmed tillmätas samma straffvärde.
I en tid då vittnens benägenhet att fullgöra sin vittnesplikt minskar på
grund av rädsla för repressalier från misstänkta gärningsmän, och då
brottsoffrens ställning - trots de initiativ som tagits för att på olika sätt
stärka
brottsoffrens situation - fortfarande är svag, är det enligt vår mening
angeläget att regeringen skyndsamt går vidare även med de förslag som
lämnats i ovan nämnda departementspromemoria. Ett exempel på ett sådant
förslag är möjligheten för domstol att förordna en stödperson för särskilt
utsatta vittnen.
Inte sällan tvingas vittnen sitta och vänta i timmar för att få avge sitt
vittnesmål inför domstol. Ytterligare ett sätt att stärka vittnens ställning
skulle
därför vara att införa en regel som, utöver nuvarande vittnesersättning, ger
vittnet rätt till ersättning även för förlorad arbetsinkomst för det fall
vittnet
behöver vänta mer än förslagsvis 30 minuter efter utsatt tid. En sådan ordning
skulle sannolikt också kunna stimulera domstolarna till att göra bättre
tidsplaneringar. Mot bakgrund av vad som här anförts bör regeringen
återkomma med förslag till ändrade regler för ersättning till vittnen.
6 Uttrycklig rätt att yttra sig i domstol
Allmänhetens respekt för vårt rättsväsende är beroende av att rättegången
uppfattas som rättvis och balanserad.
Först på senare år har målsäganden, brottsoffret, getts tillfälle att under
huvudförhandlingen beskriva sina erfarenheter av gärningen och då under
förutsättning att det finns skadeståndsanspråk i målet. Detta är en utveckling
som vi moderater välkomnar. Det är befogat att som i Malexander och
brandrättegången i Göteborg låta den tilltalade få höra dessa berättelser av
sorg och ilska.
Målsäganden måste med egna ord få instämma i åklagarens påståenden.
Någon uttrycklig rätt för målsäganden att uttala sig under
huvudförhandling finns inte upptagen i rättegångsbalken, varför en sådan
rättighet skyndsamt borde föras in. Målsägandes plädering skall hållas i
enlighet med de ordningsregler som föreskrivs.
Brottsoffren eller deras anhöriga skall veta att de i rättegången kan få
möjlighet att till rätten och de tilltalade beskriva de personliga konsekvenser
som det aktuella brottet lett till. I dagsläget kan denna rätt att yttra sig
vara
beroende av domarens välvilja eller vilket intresse som media visar målet.
Detta är inte acceptabelt. Därför föreslår vi moderater att lagen ändras så att
den ger målsägande en uttrycklig rätt.
7 Kränkningsersättning
Ett brottsoffer har enligt skadeståndslagen rätt till kränkningsersättning,
dvs. ersättning för det lidande brottsoffret åsamkats under den tid den
brottsliga gärningen pågår.
Kränkningsersättningen utgör brottslingens sonande av sitt brott gentemot
brottsoffret och utgör i många fall en stor del av det totala skadestånd som
brottsoffret erhåller.
Kränkningsersättningen är emellertid, liksom ersättning för sveda och
värk, ett ideellt skadestånd. Ideellt skadestånd utgår inte till en person som
är
död, emedan det är tänkt som en personlig ekonomisk kompensation till ett
brottsoffer för det lidande han har åsamkats. Detta leder till det märkliga
förhållandet att gärningsmannen är skadeståndsskyldig för kränkningen om
brottsoffret överlever, men denna ersättningsskyldighet bortfaller om han tar
livet av sitt offer.
Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att en gärningsman skall kunna
undkomma sin skadeståndsskyldighet genom att förgrova brottet så att
brottsoffret bringas om livet. Mot denna bakgrund bör regeringen se över
nuvarande regler med inriktningen att dödsboet i förekommande fall skall
kunna överta kravet gentemot gärningsmannen.
8 Ersättning för ren förmögenhetsskada
Offer för ekonomisk brottslighet har många gånger svårt att få ersättning
för den skada de åsamkats. Visserligen skall även en ren
förmögenhetsskada ersättas enligt skadeståndslagen när den tillfogas
genom brott. Sådana ersättningsanspråk skall emellertid i första hand
riktas mot brottslingen, som många gånger på ett förslaget sätt har gömt
undan alla sina tillgångar. Ett i domstol utdömt skadestånd är därför
mycket svårt att erhålla direkt från brottslingen.
Ett offer för ekonomisk brottslighet kan heller inte i samma utsträckning
som övriga brottsoffer vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få
ersättning enligt brottsskadelagen. Ersättning för ren förmögenhetsskada utgår
nämligen endast i undantagsfall. För att sådan skada skall ersättas krävs att
den har äventyrat den skadelidandes möjligheter att försörja sig och sin familj
eller att ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.
En ytterligare komplikation inträder för det brottsoffer som har
skadeståndsanspråk på en gärningsman som avtjänar ett fängelsestraff och
därefter utvisas. Under den tid som gärningsmannen avtjänar sitt
fängelsestraff kan ingen utmätning göras. När utvisningen verkställts saknar
kronofogdemyndigheten möjlighet att verkställa utmätning.
Brottsoffret är i sådana fall beroende av att den stat till vilken
gärningsmannen utvisats erkänner verkställighet av utländsk dom. I annat fall
är samtliga möjligheter att få ersättning uttömda.
Enligt vår uppfattning bör även den som har utsatts för ekonomisk
brottslighet ha möjlighet till ersättning. Mot denna bakgrund anser vi att
regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag i denna riktning.
9 Uppgift om vårdnadshavares identitet
En vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldig för den skada som barn
orsakar om vårdnadshavaren kan misstänkas för att uppsåtligen eller av
vårdslöshet ha försummat sitt tillsynsansvar över barnet.
Om en omyndig person begår brott och utredningen läggs ned kan det
innebära stora svårigheter för brottsoffret att väcka skadeståndstalan mot
vårdnadshavaren om dennes identitet är oåtkomlig för brottsoffret, vilket inte
sällan är fallet. Denna olägenhet för brottsoffret skulle emellertid kunna
avhjälpas genom att polisen meddelade brottsoffret uppgifter om en omyndig
lagöverträdares vårdnadshavare, om polisen har tillgång till dessa uppgifter.
Detta vore en förhållandevis okomplicerad åtgärd som skulle kunna avhjälpa
ett för brottsoffret onödigt problem. Regeringen bör vidta de åtgärder som
behövs för att lösa den påtalade olägenheten med nuvarande ordning.