Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.
I motionen tar vi moderater upp en rad åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten. Speciellt lyfter vi fram och pekar på familjens och
skolans roll, inte minst när det gäller den viktiga normöverföringen.
Fungerande familjer och en trygg skolmiljö har en central roll att fylla i
kampen mot brottsligheten.
De ungdomar som trots allt begår brott måste mötas av tydliga insatser. Ju
längre samhället dröjer med att reagera, desto större är risken att den unga
fastnar i ett kriminellt beteende. Att ge unga lagöverträdare en tredje, en
fjärde eller till och med en femte chans är i själva verket att inte ge dem
någon chans alls.
I denna motion föreslår vi bl.a.:
- Kartläggning av nuvarande lagstiftning för att stärka föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och
brottsförebyggare.
- Ökat ansvarstagande för skolan.
- Föräldrars rätt till polisstöd.
- Provtagning vid misstanke om narkotikabruk även på personer under 15
år.
- Förbättrad information till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom
och verkan.
- Sanering av medievåldet.
- Registrering av ungdomsbrottslingar under 15 år.
- Försöksverksamhet med familjegruppskonferenser.
- Nytt påföljdssystem för unga brottslingar.
Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en kartläggning av hur
lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om föräldrars rätt till polisstöd.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som
möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15
år i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förbättra informationen till föräldrar om
narkotikamissbrukets symtom och verkningar.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skolans skyldighet att informera föräldrar. 2
6. Riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som
anförs i motionen. 3
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sanering av medievåld. 3
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av de
nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten
utlämning av film eller videogram i enlighet med vad som anförs i
motionen.
9. Riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att föräldrars
roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet med vad som
anförs i motionen.
10. Riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att rätten till
ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i enlighet med
vad som anförs i motionen.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till registrering av
minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård
enligt socialtjänsten.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern
15-17 år.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta särskilda kriminalvårdshem.
16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
verkställighetslagstiftningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilda regler för verkställighet av ungdomsstraff.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särbehandling av unga lagöverträdare.
19. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av
villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförs i motionen.
20.
1 Yrkande 4 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till UbU.
3 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till KU.
3 Våra grundläggande värderingar
I alla civiliserade samhällen har vuxenvärlden ett gemensamt ansvar för
normbildning och överföring av normer och levnadsregler i umgänget
människor emellan. Det goda hemmet och familjen har en central roll i
detta arbete, liksom skolan.
Det faktum att vi i vårt samhälle har en växande grupp medborgare med
delvis annan kulturell bakgrund än tidigare, markerar ytterligare behovet från
samhället, i dess vidaste bemärkelse, att försöka lägga fast en gemensam
värdegrund för mänskligt umgänge.
För Moderata Samlingspartiet, liksom för många andra, är den s.k. gyllene
regelns uppmaning att behandla sina medmänniskor som man själv skulle
vilja bli behandlad en stabil och konstruktiv värdegrund för utveckling och
överföring av normer. Att bry sig om sina medmänniskor med respekt för
deras integritet är också ett utflöde av denna gyllene livsregel. Omvänt gäller
att förhålla sig likgiltig och inte bry sig om är att bete sig inhumant.
Normöverföringens idé och betydelse för ett civiliserat rättssamhälle söker
sina rötter i förvaltarskapstanken, som är central i den västerländska
humanismens idétradition. Det är och förblir vuxenvärldens rätt, skyldighet
och förmån att i varje tid utveckla och överföra normer. Dessa måste därefter
omsättas i mer konkreta ställningstaganden i form av lagstiftning och
praktisk politik. Våra förslag om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är i
denna motion exempel på detta.
Vi anser att de viktigaste insatserna i kampen mot brottslighet och
drogberoende måste komma tidigt i en människas liv. För att lösa denna
viktiga uppgift måste familjens roll lyftas fram betydligt mer än vad som är
fallet i dag. Även skolans ansvar och uppgift måste tydliggöras. Familj, skola
och samhälle måste tidigt hindra att unga dras in i kriminalitet och
drogmissbruk. I egenskap av föräldrar, lärare, politiker eller överhuvudtaget
som vuxna har vi det yttersta ansvaret för att kommande generationer får så
goda förutsättningar som möjligt att kunna växa upp till laglydiga medborgare
med ett ordnat liv.
Trots goda insatser går det snett för en del av våra unga. Oavsett orsaken
till misslyckandet, måste samhället tidigt kunna fånga upp och föra dessa
unga människor tillrätta. De riskerar annars att fastna i drogmissbruk, annan
brottslighet och misär. Att inte reagera är att göra de unga en "björntjänst".
4 Familjen
Familjen har avgörande betydelse då det gäller att förhindra att unga
människor begår brott. Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att
barn och ungdomar lär sig att respektera andra människor till liv och lem,
andra människors känslor och andra människors egendom. Familjen
måste kunna fungera som frontlinje mot missbruk och kriminalitet.
Föräldrar - i stort sett hur de än ytligt fungerar - är oersättliga som
normöverförare. Det offentliga skall skapa förutsättningar för föräldrarna
att ta ansvaret för sina barn, men det offentliga kan aldrig överta ansvaret.
Den moderata familjepolitikens främsta syfte är att ta vara på den styrka
och den vilja till ansvar som varje dag kommer till uttryck i
familjemedlemmars omsorg om varandra. Detta gäller både den traditionella
"kärnfamiljen" och andra typer av familjebildningar. Separation eller nya
förhållanden får aldrig leda till att ett barn inte ges det bistånd och det stöd
det
har rätt till. Familjepolitiken måste läggas om så att familjen betyder mer och
politiken mindre.
Många familjer har drabbats av såväl ekonomisk som social otrygghet och
ett allt större bidragsberoende. Mot den bakgrunden finns det starka skäl att
också ur ett brottsförebyggande perspektiv framhålla landets behov av fler
riktiga arbeten och lägre skatter så att familjer kan få en rimlig chans att
bygga upp en ekonomisk och social grundtrygghet för framtiden. Åtgärder
som minskar arbetslöshet, segregation och utanförskap som allt fler upplever
är därför viktiga inslag i arbetet med att minska brottsligheten.
4.1 Föräldrarnas ansvar
Den borgerliga regeringen (1991-1994) gjorde en viktig markering i
synen på föräldraansvaret genom att precisera och utöka föräldrarnas
skadeståndsansvar för sina barns handlingar. Lagändringen, som trädde i
kraft den 1 januari 1994, innebär att föräldrar eller andra vårdnadshavare
kan bli skadeståndsskyldiga om de uppsåtligen eller av oaktsamhet brister
i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra
nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet med lagändringen var främst
preventivt, d.v.s. genom att tillerkänna föräldrar ett ökat ansvar för sina
barns utveckling skulle skadegörelse och andra brott som är vanliga bland
ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar vår familjepolitik till
att generellt stärka föräldrars förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
För att stärka föräldrar och andra vårdnadshavare i rollen som goda
fostrare, normöverförare och brottsförebyggare är det enligt vår uppfattning
angeläget att göra en bred översyn av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett
kan förbättras i syfte att tydliggöra och förstärka föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar för barnen. Regeringen bör snarast få i uppdrag att
genomföra en sådan kartläggning och lämna förslag med denna inriktning.
4.2 Föräldrars rätt till polisstöd
Många föräldrar tar aktivt del i arbetet - ofta tillsammans med polis och
sociala myndigheter - med att se till att barn inte far illa när de är ute på
kvällarna. Dessa föräldravandringar är viktiga och skall uppmuntras.
Försök med frivillig föräldrasamverkan för att hindra ungdomar från att
ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld, är också av mycket stort värde.
Aktioner av slaget Farsor och morsor på stan är värda uppmuntran och
stöd.
Ett bra exempel på förebyggande polisarbete är hur Citypolisens
ungdomsgrupp i Stockholm arbetar. Då de träffar på barn och ungdomar ute
på tider och platser där de inte borde vara skickar man ett meddelande hem
till föräldrarna. Detta ger föräldrarna en möjlighet att ta upp och diskutera
det
inträffade och på så sätt kan många problem förebyggas.
Ett sätt att stödja föräldrar eller andra vårdnadshavare, som av olika skäl
upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det
ansvarstagande som fostrarrollen kräver, kan vara att införa en laglig rätt för
vårdnadshavaren att begära hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att få
hem sitt barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller annan
vårdnadshavares tillåtelse. Frågan har återigen blivit aktuell eftersom
politikerna i Norrköping vill införa ett utegångsförbud för barn under 15 år.
Förslaget visar att det finns ett behov av stöd i fostrarrollen hos vissa
föräldrar.
Införandet av rätt till polisstöd skulle kunna utgöra ett komplement till det
utökade skadeståndsansvar som i dag åvilar den förälder som uppsåtligen
eller av oaktsamhet brister i uppsikten över sitt barn.
Införandet av en laglig rätt till polisstöd för föräldrar i deras fostrande roll
korresponderar väl med den möjlighet som polisen i dag har att omhänderta
personer under 18 år enligt 12 § Polislagen. Regeringen bör närmare utreda
förutsättningarna och detaljerna för en sådan lagstiftning.
5 Skolan
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften då det gäller
att förebygga brott. Skolan skall förmedla grundläggande kunskaper om
vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Arbetet i klassrummet måste
fungera. Eleverna måste lära sig att ta hänsyn till och respektera varandra.
Detta är en förutsättning för att inhämtandet av kunskaper och färdigheter
skall fungera.
I vissa av de s.k. miljonprogramsområdena kan vi i dag se att undermåliga
kunskaper i svenska språket, som också innebär dålig skolunderbyggnad i
övrigt, är en bidragande orsak till mycket ont i vårt samhälle. När förmågan
att göra sig förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära till
hands.
För oss framstår det som ett rimligt krav att även barn och ungdomar med
invandrarbakgrund skall lära sig svenska i skolan.
Från brottsförebyggande synpunkt är det förödande när unga människor
lämnar skolan med rakt igenom bristfälliga kunskaper och dåliga betyg. De
unga tillbringar lång del av dagen i skolan. Det är av utomordentlig vikt att
personalen i skolan är observant och tidigt tar tag i och försöker lösa de
problem som uppstår. Skolledningen skall ha det yttersta ansvaret för att
skolarbetet fungerar.
5.1 Normöverföring
Skolans personal och ledning måste ta på sig ansvaret för att
grundläggande normer om rätt och fel förmedlas till eleverna och i lika
hög grad se till att skolarbetet fungerar väl. Märker elever att de inte
behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever,
lärare eller skolans egendom utan att de möts av en reaktion är detta ett
svek både mot dem som drabbas och mot den normöverföring som familj
och lagstiftare bedriver. Det är av största vikt att den unge inser att
samma regler gäller i skolans värld som för samhället i övrigt och det
skall därför, enligt vår mening, finnas en skyldighet för skolan att anmäla
brott som begås i skolan. Moderaternas syn på normgivning i skolan
utvecklas närmare i motion 1998/99:Ub258 av Beatrice Ask m.fl. (m).
5.2 Skolans informationsskyldighet
Skolans personal är ett komplement till föräldrarna, och skolan skall
därför ha en skyldighet att informera föräldrar om allt väsentligt som rör
barnet.
Informationsskyldigheten skall gälla både hur kunskapsinhämtandet
fortskrider och hur eleven fungerar socialt i skolmiljön.
Exempelvis kan förändringar i unga människors personlighet vara ett
tecken på ett begynnande narkotikamissbruk. Information av detta slag är
naturligtvis viktig för föräldrarna varför skolan måste åläggas en absolut plikt
att informera föräldrarna om barnets beteende förändras på ett oroande sätt.
För att skolan skall kunna fullgöra denna uppgift på bästa sätt måste
skolpersonalen kontinuerligt fortbildas om narkotikans symptom och
verkningar.
6 Sekretesslagen
Sekretesslagen får inte försvåra samarbetet mellan myndigheter. Under
förra mandatperioden påtalade vi upprepade gånger att större
ansträngningar måste göras för att minska ungdomsbrottsligheten och för
att förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet. Bl.a. har vi
återkommande föreslagit en ändring av sekretesslagen i syfte att
underlätta samarbetet mellan berörda myndigheter. Hittills har emellertid
ingenting hänt mer än att regeringen har aviserat att en översyn av
sekretesslagen kommer att vara klar i maj 2001. Regeringens agerande är
besynnerligt eftersom det redan i dag finns ett konkret lagförslag som
innebär att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och deras
närstående skall kunna lämnas till polisen om det finns en påtaglig risk att
den unge skulle begå brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra
till att förhindra brott (Ju 1994:E, Sekretess vid samarbete mot
ungdomsbrott och ekobrott).
Det är nu hög tid att regeringen avkrävs ett förslag som undanröjer
nuvarande hinder för effektivt brottsförebyggande samarbete mellan
myndigheterna.
7 Medievåldet
Det senaste årens brutala våldstendenser har på nytt väckt frågan om
mediavåldets betydelse för utvecklingen av våldstendenser bland barn och
ungdomar. Det finns i samhället starka önskemål om att ta avstånd från
yttringar som uppmuntrar till människoförakt och våld. Vi delar
naturligtvis den uppfattning som kommer till uttryck i sådana önskemål.
Speciellt känsligt är det förstås när barn och ungdomar som ännu inte har
hunnit bilda sig en färdig moraluppfattning möter meningslöst våld i olika
former.
Vi är motståndare till att införa censur eller förbud. Anledningen är att vi
är övertygade om att förbud inte är bästa lösningen på den här sortens
problem. Avgörande för hur man ställer sig i denna fråga är naturligtvis
vilken människosyn man har.
7.1 Föräldrar och andra vuxna
När det t.ex. gäller videovåldsdebatten så anser vi att det primära bör vara
att föräldrar och andra vuxna i barns och unga människors närhet försöker
förstärka barns naturliga avståndstagande till våld och förklarar de
orealistiska inslagen i de inspelade scenerna med s.k. underhållningsvåld.
Andra tycker det är bättre att man förbjuder barn att se bilder av sådant
våld. Men den stora nackdelen med förbud av detta slag är just att det
många gånger lockar till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går inte
heller att utlova garantier för att det förbjudna inte existerar i samhället.
Vi vill alltså även i detta sammanhang understryka betydelsen av att
föräldrar tar ansvar för att överföra grundläggande normer om moral och
etik till sina barn.
7.2 Effektivisera videohandlarnas ansvar
Enligt bestämmelsen i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning
av film eller videogram, är det bl.a. straffbart att till barn under 15 år
lämna ut videogram med våldsskildringar, om inte biografbyrån godkänt
visning för denna ålderskategori. Denna regel tillämpas emellertid
knappast i praktiken. De skildringar som det här är fråga om kan få
mycket allvarliga konsekvenser för ungas relationer till andra människor.
Grova våldsskildringar utgör en fara för barns uppfostran och utveckling
och därmed också för deras omgivning. Mot denna bakgrund är det av
stor betydelse att åldersgränsen på 15 år iakttas i dessa sammanhang.
Det åligger videohandlaren att kontrollera åldern men så sker dessvärre
inte alltid. Detta är mycket oroande då det alltid är de vuxna som bär ansvaret
för barnens fostran. Ett sätt att här ta ansvar är att respektera 15-årsgränsen
och inte sprida videofilmer med våld eller osedligheter till de unga.
Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att verka för
en effektivisering av de nuvarande straffbestämmelserna.
7.3 Goda exempel
Det är viktigt att goda exempel lyfts fram. Ett sådant är det initiativ som
tidigare tagits av Åhléns varuhus mot våld som riktar sig mot barn och
ungdom. Åhléns direktion har fastställt en icke-våldspolicy som syftar till
att klargöra hur Åhléns skall bidra till att samhället totalt tar avstånd från
människoförakt, förnedrande företeelser och våld. Policyn styr Åhléns
agerande som stor detaljhandelskedja och verkar för ökad respekt för
människors lika värde, demokrati och fred. Icke-våldspolicyn påverkar
sortimentsvalet, varurepresentation och reklamutformning.
Åhléns betonar dock särskilt att detta inte innebär att de tar avstånd från
allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar, utan från de skildringar där våld
visas endast som något spännande, ofarligt eller där våldet glorifieras och
upphöjs till något positivt. Detta är enligt vår mening en viktig markering. Det
ligger nämligen ett värde i att barn och ungdomar genom god fostran blir
medvetna om att våld dessvärre ingår som ett ont inslag i vår värld, men att
det gäller att motverka och ta avstånd från våld eller våldstendenser just på
grund av våldets konsekvenser.
Det initiativ som Åhléns har tagit utgör ett gott exempel på att en aktör på
marknaden också är beredd att ta ansvar för saneringen av mediavåldet.
Regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en
utveckling i riktning mot en självsanering.
8 Narkotika
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste och samtidigt mest
svårlösta problem. Missbruket orsakar inte bara stort lidande för
missbrukaren och dennes anhöriga utan med missbruket följer ofta en
grov kriminalitet, som drabbar enskilda och förorsakar samhället stora
kostnader. Vi har därför alltid förordat en restriktiv narkotikapolitik.
Sveriges strikta hållning mot narkotikamissbruk har varit framgångsrik
jämfört med andra länders narkotikaproblem.
Kampen mot narkotika måste bedrivas på bred front. Detta innebär att
ökade satsningar måste till för att förhindra att unga människor
överhuvudtaget prövar narkotika. Insatserna måste också stärkas
internationellt för att motverka varje tendens till uppluckring av den
restriktiva narkotikapolitiken. Ute i Europa, men även här i Sverige, finns de
som vill legalisera vissa droger och som inte tycker att eget
narkotikamissbruk skall vara kriminaliserat.
8.1 Förtroende saknas
I en undersökning som genomförts i Narkotikakommissionens regi
framkommer att ungdomar saknar någon att tala förtroligt med.
Uppfattningen är att man inte vill anförtro sig till någon vuxen och be om
hjälp - "de har ändå inte tid". Att ta kontakt med lärare är helt uteslutet.
De kan för lite och bryr sig för lite. Och även om de bryr sig så skulle de
inte veta vad de ska göra. Polisen är fullständigt otänkbar, det skulle vara
att "tjalla". De sociala myndigheterna känner man inte riktigt till. Med
andra ord - det är viktigt att vuxenvärldens kontakter med ungdomarna
ökar.
I en tid då unga människors tidigare så stränga attityder mot narkotika
håller på att luckras upp och såväl läkare som polisen varnar för att narkotika
och nya kemiska droger sprider sig allt längre ner i åldrarna så behöver
åtgärder sättas in. Moderata Samlingspartiet har förslag till effektiva åtgärder
som regeringen snarast bör ta i bruk i kampen mot narkotika.
I en motion (1999/2000:Ju908 av Gun Hellsvik m.fl.) utvecklas
moderaternas narkotikapolitik närmare.
8.2 Provtagning även på personer under 15 år
Som ett svar på senare tids varningar från såväl medicinsk expertis som
från tull och polis om att narkotikamissbruket successivt ökar bland unga
människor måste samhällets positioner mot narkotika flyttas fram
ytterligare. Enligt oss bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov även
på personer under 15 år när misstanke föreligger om att den unge tagit
narkotika. Denna åsikt delas även av poliser i Citypolisens
Ungdomsgrupp i Stockholm.
Tidig upptäckt är av största betydelse för att kunna komma tillrätta med ett
begynnande missbruk hos unga. Provtagningen är ett sätt för föräldrar att få
eventuella misstankar bekräftade och i förekommande fall kunna gå vidare
och bearbeta problemet. Samtidigt kan en provtagning fria en ung människa
från ogrundade misstankar, vilket också är mycket viktigt både för den unge
och föräldrarna som bär på gnagande misstankar.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att skyndsamt ta fram förslag till en
sådan lagändring. För att undvika onödig tidsspillan bör regeringen uppdra åt
den utredning som nu ser över handläggningsreglerna avseende ungdomsmål
(dir. 1998:29) att behandla den här aktuella lagändringen med förtur.
8.3 Information till föräldrar
Många föräldrar upplever att de saknar argument för att kunna övertyga
sina tonåringar om faran med att pröva narkotika. Ett tydligt tecken på
detta är att alltfler unga människor i dag prövar narkotika.
Den svenska narkotikapolitiken har under lång tid präglats bl.a. av att så
gott som alla vuxna givit våra unga ett klart och tydligt besked, nämligen
avståndstagande från narkotika. För föräldrar har denna entydighet varit ett
starkt stöd. De unga har inte kunnat spela ut narkotikaliberala auktoriteter mot
föräldrarna. I dag är bilden en annan. De narkotikaliberala krafterna har fått
allt större utrymme i debatten, vilket naturligt nog skapar osäkerhet bl.a. hos
föräldrar och andra vuxna i de ungas närhet. Utan kunskap är det inte lätt att
ge de unga argumenten mot ett narkotikabruk, när de unga kan hänvisa till
"expertutlåtanden" som motargument. Dagens föräldrar har dessutom vuxit
upp under en tid då narkotikan visade ett annat ansikte än i dag, varför det
även är svårt för dem att känna igen symptomen vid narkotikabruk. Vi ser nu
effekterna. Dagligen nås vi av larmrapporter om det kraftigt ökande
narkotikabruket bland våra unga.
Vi moderater har vid flera tillfällen under senare år föreslagit att en
informationskampanj om narkotika riktad mot främst föräldrar men även mot
lärare, skolsköterskor och andra som kommer i kontakt med våra unga borde
genomföras. Det är nu hög tid att genomföra en sådan kampanj för att
mobilisera alla goda krafter i kampen för våra ungas framtid. Vi kan inte
spilla tid genom att invänta behandlingen av Narkotikakommissionens
rapport.
Vi har under senare år i flera olika sammanhang pekat på betydelsen av att
föräldrar har lika goda kunskaper om narkotikans symptom och verkningar
som deras barn har. Så är inte fallet i dag. Därför har vi krävt att regeringen
skall ta initiativ till informationsinsatser riktade till föräldrarna. Då några
sådana initiativ hittills inte tagits från regeringen upprepar vi här vårt krav.
8.4 Skolans roll
Skolans roll måste tydliggöras. Eleverna tillbringar stor del av sin tid i
skolan. Skolpersonalen måste besitta tillräckliga kunskaper om
narkotikans symptom och verkningar för att snabbt kunna upptäcka
förändringar i unga människors personlighet. Sådana förändringar kan
vara ett tecken på ett begynnande missbruk. Det måste vara en absolut
plikt för skolan att informera föräldrarna om deras barn uppvisar oroande
tendenser. Lärarna måste också få en kontinuerlig och aktuell fortbildning
om narkotikan och dess verkningar och symptom.
9 Åtgärder då brott begåtts
Nyfattigdom, social segregation och utanförskap är påtagliga inslag i den
sociala verklighet som i dag karakteriserar praktiskt taget alla våra
medelstora och stora städer. Enligt polisen kommer de flesta rånarna från
olika förorter och majoriteten uppges vara ungdomar med utländskt
ursprung. Rånarna är unga. Många är under 15 år och därmed skickar
polisen över ärendet till socialen om de åker fast. En politik mot social
segregation och socialt utanförskap är en av våra prioriterade uppgifter.
Familj, skola och samhälle måste tidigt hindra att unga dras in i
kriminalitet och drogmissbruk. Trots goda insatser går det snett för en del av
våra unga. Oavsett orsaken till misslyckandet, måste samhället tidigt fånga
upp och föra dessa unga människor tillrätta. De riskerar annars att fastna i
drogmissbruk, annan brottslighet och misär.
En viktig komponent i uppfostran är att lära sig ta ansvar för sina
handlingar och hindra unga människor från att skaffa sig en kriminell
identitet. Här brister, enligt vår mening, det svenska rättssamhället.
Det finns naturligtvis många olika skäl till varför en ung människa inleder
en brottslig karriär, som i sin förlängning kan leda till allt grövre brott. Det
kan bero på att den unge har saknat det stöd som de flesta föräldrar ger och
vill ge sina barn. Det kan bero på att skolan inte har tagit itu med problemen
under skoltiden. Ett är dock säkert. Det sämsta är att sticka huvudet i sanden
och inte se vad som håller på att hända. I de fall där både familj och skola har
misslyckats måste samhället ta sitt ansvar. Det är inte humant mot unga
människor att samhället gång på gång reagerar med en "icke-reaktion". Det
gäller att i tid ta sig an den unge. Detta är att bry sig om.
9.1 Föräldrars roll under utredning och process
Enligt lagen om unga lagöverträdare skall vårdnadshavare normalt
informeras när en person under 18 år begått brott. Vårdnadshavaren skall
kallas till förhöret och också informeras om tid och plats för rättegång. I
samma lag stadgas även att företrädare för socialtjänsten skall närvara vid
förhöret. Dessa stadganden ger uttryck för allvarliga brister i synen på
föräldrar och deras roll.
- Om en av föräldrarna ej är vårdnadshavare kallas han/hon varken till
information eller till förhör. Den förälder som inte är delaktig i vårdnaden
räknas inte som betydelsefull för den unge.
- Socialtjänsten skall närvara men vårdnadshavaren kallas endast till
förhör. Socialtjänsten anses viktigare för den unge än föräldrarna.
- Föräldrar behöver inte kallas till rättegång. Denna utformning ger lätt
intrycket av att socialarbetare är viktigare än föräldrar/vårdnadshavaren.
Den unge uppfattar inte detta förhållande ur den vuxnes perspektiv utan
riskerar att se icke-vårdnadshavares frånvaro som ett bevis för förälderns
bristande engagemang. Enligt vår uppfattning bör föräldrar kallas
oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej. Lagen bör också
uttryckligen föreskriva en skyldighet för föräldrar att närvara både vid
förhör och vid rättegång.
Lagen om unga lagöverträdare föreskriver även att vårdnadshavare är
berättigade till ersättning enligt samma regler som gäller för vittnen. Enligt
vår uppfattning ingår det i föräldrarollen att aktivt deltaga när barnet försatt
sig i svårigheter. Föräldrarnas närvaro bör främst ses som väsentligt för barnet
och icke för det allmänna. Rätten till ersättning för inställelse bör därför
slopas för föräldrar.
9.2 Registrering av minderåriga lagöverträdare
I dag saknas det förutsättningar för snabba ingripanden mot unga
människor som är på väg att utveckla ett kriminellt beteende. Det har
länge varit ett moderat krav att även den som är under 15 år och skäligen
misstänkt för brott skall registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor
betydelse för polisens kartläggning av brott och brottsbekämpning i stort
att även brott som begås av minderåriga lagöverträdare kan omfattas av
polisens misstankeregister. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till snabba
ingripanden mot unga som är på väg att spåra ut förbättras betydligt,
vilket måste tillmätas stor brottsförebyggande betydelse.
En 15-åring som i dag grips av polisen kan till synes ha ett alldeles "rent"
förflutet, medan han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal
brott.
En möjlighet till registrering skulle ge polisen och andra rättsvårdande
myndigheter en betydligt mer klar bild av den gripne och den situation han
befinner sig i. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande
statistik över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan ske är
naturligtvis av stor betydelse vid planering av brottsförebyggande åtgärder i
allmänhet och insatser mot ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrument skulle vara mycket värdefullt i
polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det är
förvånande att regeringen hittills inte tillmätt detta faktum betydelse,
särskilt
som regeringen i proposition 1994/95:144, Riktlinjer för registrering av
påföljder, uppgav att misstankeregister skall användas främst för samordning
av olika brottsutredningar beträffande samma person. I konsekvens härmed
bör regeringen snarast ta initiativ till lagstiftning som ger polisen möjlighet
att
registrera även personer under 15 år som skäligen kan misstänkas för brott.
9.3 Medling
En viktig komponent i uppfostran är att lära sig ta ansvar för sina
handlingar. Samtidigt är det viktigt att hindra unga från att skaffa sig en
kriminell identitet. Ett sätt att motverka att unga människor, som påbörjar
ett asocialt leverne, identifierar sig med vanekriminella är att låta de unga
känna att de får ta ansvar för sina handlingar. Här brister den svenska
modellen. Bristen består i att inget åtal väcks. I dag kan en ung människa
uppleva att påföljder som döms ut är en icke-reaktion från vuxenvärlden.
I stället tar socialtjänsten över och den unge får hjälp att finna skulden till
sitt beteende utanför sig själv.
Den borgerliga regeringen (1991-1994) gav Riksåklagaren (RÅ) i uppdrag
att utarbeta en modell för hur s.k. medlingsverksamhet skulle kunna bedrivas.
Av olika skäl blev uppdraget inte redovisat förrän långt efter den angivna
tiden. När väl redovisning skett avvaktade regeringen med att följa upp RÅ:s
förslag. Den 9 april 1997 fattade riksdagen beslut om att inte avvakta
ytterligare beredning från regeringen. Riksdagen uttalade att det bör
ankomma på regeringen att genast utarbeta en samordnad och rikstäckande
fortsatt försöksverksamhet, och denna försöksverksamhet bör inledas så snart
som möjligt.
De åtgärder som regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens
beslut består av ett uppdrag till Brottsförebyggade rådet (BRÅ) och
Kommittén för brottsförebyggande arbete att stödja enskilda projekt. BRÅ:s
uppdrag rapporterades i mars 2000. I oktober 2000 skall den särskilda
utredaren presentera sin utredning.
Av BRÅrapporten framgår att det fortfarande finns behov av ett tydligare
regelverk för hur åklagarna, och i viss mån polisen, skall förhålla sig till
medlingsverksamheten. Ett sådant tydligare skulle kunna
medlingsverksamheten ytterligare genomslagskraft. Enligt vår uppfattning
stred regeringens saktfärdiga agerande mot riksdagens beslut, som innebar att
en rikstäckande medlingsverksamhet skulle sättas igång snarast. Regeringen
bör nu vidta de åtgärder som föreslås i BRÅrapporten.
9.4 Familjegruppskonferens
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system för unga
lagöverträdare, som just syftar till att lära den unge att ta ansvar för sina
handlingar utan att domstol och kriminalvård behöver bli involverade.
Detta sker i form av s.k. familjegruppskonferenser. I en sådan, som skall
äga rum kort tid efter brottet och som förutsätter att den unge erkänt
brottet, deltar gärningsmannen, föräldrar och andra närstående samt offret
(om denne samtycker) och till offret närstående personer. En samordnare,
utsedd av staten, deltar i den roll som framgår av ordet samordnare. Även
polisen är företrädd genom den lokala ungdomspolisen. Vid
familjegruppskonferensen kan en överenskommelse träffas, som sedan
enbart stadfästs av domstol. En viktig komponent är att den unge skall be
offret om ursäkt. Överenskommelsen kan innehålla olika sätt att gottgöra
offret, samt vilka krav i form av exempelvis ideellt arbete för någon
frivilligorganisation som den unge skall uppfylla. Samtliga närvarande
vid familjegruppskonferensen skall komma överens och
överenskommelsen skall sedan följas upp. Någon ansvarig på den unges
sida utses. Om det brister i den unges genomförande av
överenskommelsen skall normalt rättegång hållas.
Bland fördelarna med familjegruppskonferensen kan särskilt framhållas att
den unge tvingas se sin egen roll, att föräldrarna involveras som huvudaktörer
i den unges liv och att andra personer i den unges närhet blir medaktörer i den
unges liv.
På en del håll i Sverige har den nyzeeländska modellen blivit förebild för
verksamhet. Enligt vår uppfattning bör regeringen nu gå vidare och ta initiativ
till en försöksverksamhet med efterföljande utvärdering.
10 Nytt påföljdssystem för unga brottslingar
I BRÅ:s undersökning om vilka omvärldsfaktorer som kan vara styrande
för brottsligheten i landet vid sekelskiftet (Brottsförebyggande rådets
framtids- och omvärldsanalys, BRÅ 1994:1) understryks behovet av att
ingripa mot en liten grupp (pojkar till 90 procent) i nedre tonåren som, om
ingenting görs, så småningom blir den kärna på ett par hundra
återfallsförbrytare som svarar för den övervägande delen av den grövre
brottsligheten.
Av detta kan vi alla dra slutsatsen att det är bättre att reagera nu, än att
behöva låsa in dem när de passerat vissa åldersgränser och lämnat
socialtjänsten för gott. Så som det är i dag kommer reaktionen ofta för sent
och saknar dessutom ofta verkan. Den unge upplever att han har fått
samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga
verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen
allvarlig form och han dömts till fängelse upptäcker den unge plötsligt att
samhället har reagerat på hans brottslighet. Nuvarande ordning är minst sagt
otillfredsställande. Som straffsystemet är utformat sviker samhället den unge
när man tydligt visar att man misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina
handlingar.
I en rad uppmärksammade fall de senaste åren har tonårspojkar som
hamnat i bråk gått långt utöver gränserna för ett vanligt slagsmål och brutalt
misshandlat sin antagonist till döds. I vissa fall har domstolen dömt till vård
enligt socialtjänstlagen, i andra fall har man dömt till fängelse. Att
domstolarna enligt det nuvarande påföljdssystemet tvingas döma personer
under 18 år till fängelsestraff är ett nederlag för rättssamhället och också
tveksamt utifrån konventionsgrundade åtaganden. Bl.a. har ifrågasatts om
Sverige bryter mot FN:s barnkonvention, vars regler rör personer under 18 år.
Konventionen uppställer inte något absolut förbud mot frihetsberövande av
barn under 18 år, men om det sker skall barnet inte placeras tillsammans med
vuxna om detta inte är till barnets bästa, vilket det självfallet sällan är.
Sverige har förbundit sig att följa konventionen även om den inte är direkt
tillämplig som svensk lag.
Upprepade gånger har regeringen uttalat att insatserna mot unga
lagöverträdare har en viktig brottsförebyggande roll. Trots det tog det
närmare fyra år innan riksdagen fick ta ställning till regeringens förslag om
ett
nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96, bet.
1997/98:JuU21). De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1999.
Enligt vår mening byggde 1998 års beslut om påföljder för unga
lagöverträdare på den felaktiga utgångspunkten att det är lämpligt att det
överlåts åt socialtjänsten att ta hand om verkställighet av
ungdomspåföljderna. Detta skall, enligt vår uppfattning, vara en uppgift för
kriminalvården. Dagens ordning medför att ungdomarna lätt kan inbilla sig att
samhället ser mildare på deras lagöverträdelser än vuxnas. Detta i sin tur leder
alltför ofta till att den unge i fortsättningen inte avstår från att begå brott.
Vi
anser att påföljdssystemet för unga lagöverträdare behöver en genomgripande
översyn där utgångspunkterna skall vara att verkställigheter av påföljder
också för unga skall ske inom kriminalvården.
10.1 Avskaffa påföljden överlämnande av vård inom
socialtjänsten
Det nya påföljdssystemet för unga lagöverträdare gäller sedan den 1
januari 1999. Vår sedan länge kända inställning är att reaktioner på brott
främst är en uppgift för rättsväsendet. Mot den bakgrunden kunde vi inte
ställa oss bakom riksdagens beslut, även om det innebär att påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten nu kommer att stramas upp
genom att domstolen ges en mer aktiv roll i de mål det här är fråga om.
Enligt vår uppfattning borde dock inte riksdag och regering ha stannat här
utan gått vidare och fullt ut överlåtit reaktionerna på brott åt rättsväsendet.
Det går nämligen inte att bortse från de risker som är förenade med ett fortsatt
användande av en påföljdsform som sedan länge är i vanrykte. Bortsett från
de principiella invändningar som kan göras mot förslaget rörande t.ex.
sammanblandningen av strafftänkande och frivilligbaserad vård, kritik som
också framförts av bl.a. BRÅ och Socialstyrelsen, torde förutsättningarna för
att återupprätta respekten - inte minst bland unga människor - för påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten vara mycket små. En påföljdsform
som är så intimt förknippad med misslyckanden bör enligt vår mening inte
ligga till grund för ett framtida påföljdssystem för unga lagöverträdare.
Mot denna bakgrund framför vi ånyo vårt krav på att påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten snarast bör avskaffas.
10.2 Ungdomsstraff bör införas för ungdom i åldern
15-17 år
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga lagöverträdare skall
dömas till fängelse i så liten utsträckning som möjligt. Den särbehandling
av ungdomar som framgår av domstolarnas val av påföljder och
straffmätning är ett utslag av tanken att ungdomar, och då framför allt
ungdomar i åldern 15-17 år, bör dömas till fängelse endast i
undantagsfall. Risken för skadeverkningar som är förenade med ett
fängelsestraff är särskilt påtaglig för unga personer. Det anses inte rimligt
att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna. De som döms
till fängelse bör av samma skäl ha kortare straff än de vuxna.
Vi anser att det inte går att helt avvara frihetsberövande påföljder för
ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var gränsen
går. Enligt vår sedan länge förfäktade uppfattning måste utgångspunkten vara
att det är domstolen som skall bestämma längden av ett frihetsberövande, när
ett sådant är påkallat.
För oss är det angeläget att finna nya former för att på
verkställighetsstadiet tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och
kurativa insatser. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge
till
ett socialt ordnat liv. Detta kan åstadkommas genom att införa en ny särskild
form, benämnd ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta
lagöverträdarna i åldern 15-17 år. Enligt vår mening bör verkställigheten av
det frihetsberövande straffet ske inom kriminalvårdens ram istället för i
socialtjänstens regi.
10.3 Inrätta särskilda kriminalvårdshem
Vårt förslag till påföljden ungdomsstraff kommer att skilja sig från vanlig
verkställighet av fängelsestraff, bl.a. genom att straffet bör verkställas på
särskilt inrättade kriminalvårdshem. Vid utformningen av dessa hem bör
man ta till vara erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till
kriminalvårdshemmen bör rekryteras personal som har särskild erfarenhet
av att arbeta med ungdomar. Kriminalvårdshemmen bör också ha en
högre personaltäthet än inom kriminalvården i övrigt. Utformningen och
lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från
behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna anstalter,
beroende på säkerhetsgraden. Eftersom ungdomsstraff skall vara en
frihetsberövande påföljd måste det även vid kriminalvårdshemmen finnas
möjlighet att begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker.
Utgångspunkten skall givetvis vara att den unge inte placeras under mer
slutna förhållanden än vad som krävs i det enskilda fallet. Det begränsade
antalet unga som kommer att omfattas av den nya påföljden gör att det
knappast finns underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika säkerhetsgrad. I
stället bör hemmen inrättas så att de kan utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex.
genom att en avdelning inom hemmet kan hållas låst.
Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den unges behov av
behandling och utbildning. Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete
med socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad behandling kan
fullföljas efter frigivning.
Vi anser fortfarande att den nya påföljden, sluten ungdomsvård, skall
verkställas på särskilda kriminalvårdshem i kriminalvårdens regi, i särskilda
kriminalvårdshem i enlighet med beskrivningen ovan.
10.4 Verkställighetsregler
I Fängelseutredningens betänkande som avlämnades i augusti 1993 (SOU
1993:76) föreslog utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) skulle ersättas med en ny lag med benämningen lagen om
verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). Av riksdagsbeslutet våren
1998 med anledning av regeringens proposition 1997/98:95, Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, framgår dock att det för närvarande inte
anses föreligga några skäl att införa någon ny verkställighetslagstiftning.
Vi delar inte dåvarande riksdagsmajoritets uppfattning. Vi anser att
regeringen snarast bör ta initiativ till en utredning med uppdrag att lämna
förslag till en ny verkställighetslagstiftning, benämnd fängelselagen. I det
sammanhanget bör även lagstiftningen om verkställighet av ungdomsstraff
beredas. Angeläget är dock att frågorna rörande verkställighet av
ungdomsstraff bereds skyndsamt och ges förtur.
När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas större
betydelse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att ett
större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att
straffet för den skull kan sägas urholkas.
Vid kriminalvårdsanstalterna råder sysselsättningsplikt, men de intagna
anses inte vara skyldiga att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En
annan sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och motivera den
intagne till att genomgå vård eller behandling. Vid verkställighet av
ungdomsstraff bör däremot vård och behandling vara ett så grundläggande
inslag att den unge, i likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör
vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i
behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom.
Undantag bör dock göras för åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart
skall den unge under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra eventuell
skolplikt.
10.5 Särskilda regler för ungdomsstraff
Som framgått ovan bör de flesta regler i en ny verkställighetslagstiftning
gälla även för verkställighet av ungdomsstraff. Med hänsyn till de ungas
speciella behov föreslår vi att det på vissa områden införs särskilda regler
för verkställighet av ungdomsstraff.
10.5.1 Placering i avskildhet
I likhet med vad som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt bör
huvudregeln vara att de unga, bortsett från i anslutning till dygnsvilan,
vistas i gemensamhet med de andra intagna på kriminalvårdshemmet. Det
är dock ofrånkomligt att även unga ibland måste kunna placeras i
avskildhet. Med hänsyn till de skadliga effekter som en sådan placering
kan medföra bör den unge kunna hållas avskild från övriga intagna endast
om han inte kan förmås att hållas till ordningen på grund av att han är
våldsam eller påverkad av berusningsmedel. Placering i avskildhet bör
inte gälla mer än i 24 timmar.
10.5.2 Vistelser utanför kriminalvårdshemmet
I likhet med den som är intagen på kriminalvårdsanstalt bör den som är
intagen på kriminalvårdshem ha vissa möjligheter att vistas utanför
anläggningen. Med hänsyn till permissioners och andra former av
utevistelsers stora betydelse för att motverka skadliga följder av
frihetsberövandet och för att underlätta anpassningen i samhället bör
reglerna kunna vara mer generösa för ungdomar än vad som gäller för
vuxna intagna på kriminalvårdsanstalt. Fritidsvistelser har här stor
betydelse. Den unge bör vidare kunna beviljas frigång för att delta i t.ex.
undervisning eller arbetsträning. När det gäller ungdomar kan man alltid
utgå från att det finns ett behov av särskilda stödåtgärder, som ibland kan
tillgodoses genom frigång. För att underlätta den unges anpassning till
samhället bör den unge också kunna placeras på behandlingshem,
familjehem eller liknande. Under sådan vistelse bör den unge ha någon
form av strukturerad sysselsättning, t.ex. ordnad skolgång, praktiskt
arbete eller deltagande i behandling. För alla utevistelser bör kunna ställas
upp villkor, t.ex. beträffande anmälningsskyldighet och vistelseort.
10.5.3 Disciplinär bestraffning
Inte minst när det gäller ungdomsbrottslingar kan det uppstå behov av
disciplinära åtgärder. När det gäller ungdomar bör dock, förutom de nu
befintliga sanktionsformerna varning och tidstillägg, endast avdrag på
ekonomisk ersättning övervägas.
10.5.4 Kontrollåtgärder
De unga som tas in på kriminalvårdshem kommer, liksom intagna på
kriminalvårdsanstalt, att ha möjlighet att upprätthålla kontakten med sina
anhöriga och andra, bl.a. genom brev och andra försändelser. I KvaL
(Lagen om kriminalvård i anstalt) finns i dag bestämmelser som gör det
möjligt att av säkerhetsskäl granska försändelser till och från de intagna.
Reglerna skiljer sig mellan öppna och slutna anstalter. När det gäller
intagna på kriminalvårdshem bör försändelser få granskas för
undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål eller
meddelande om planläggning av brott, rymning eller liknande, när det
finns anledning att anta att de innehåller något sådant föremål eller
meddelande samt, när det gäller sökande efter otillåtna föremål,
stickprovsvis.
Om det inte är uppenbart obehövligt bör den unge kroppsvisiteras när han
anländer till kriminalvårdshemmet. Kroppsvisitation bör vidare få göras när
det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på den
unge,
när han återkommer efter vistelse utanför kriminalvårdshemmet, när han skall
ta emot eller har haft okontrollerade besök samt stickprovsvis eller i
anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett
utrymme som han har eller har haft särskild anknytning till. Utöver detta skall
även ytlig kroppsvisitation kunna göras, om den bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och endast syftar till att söka efter vapen och andra farliga
föremål.
Den unge skall i princip vara skyldig att lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av
beroendeframkallande medel eller dopningsmedel. Den unge skall kunna
kroppsbesiktigas när det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål
skall
anträffas på honom. Ytlig kroppsbesiktning skall även få företas i de fall som
anges ovan beträffande kroppsvisitation.
10.6 Begränsa restriktionerna för att döma
18-21-åringar till fängelse
I rättspraxis saknas entydiga svar på i hur stor utsträckning den brottsliges
ungdom beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 7 § BrB och hur högt
straffvärdet skall vara för att motivera ett frihetsberövande av unga
människor. Domstolarna synes hittills ha iakttagit den restriktivitet med
frihetsberövanden för unga lagöverträdare som lagstiftaren avsett. Någon
anledning att anta att detta förhållande skulle ändras kan inte anses
föreligga. Kravet på synnerliga skäl för att över huvud taget kunna döma
någon i åldern 15-17 år till frihetsberövande påföljd bör finnas kvar.
Det är också för denna åldersgrupp som behandlingsbehovet är mest
uttalat. Vid bedömningen av behovet av särbehandling förtjänar också att
nämnas att personer under 18 år betraktas som barn i FN:s barnkonvention
och att enligt artikel 37 punkt c i konventionen barn bör hållas åtskilda från
vuxna vid avtjänande av frihetsberövande påföljd, om det inte anses vara till
barnets bästa att inte göra detta. Den nya verkställighetsformen som vi
föreslår, benämnd ungdomsstraff, bör därför i princip förbehållas denna
åldersgrupp. Detta innebär i princip att reglerna om fängelse kommer att gälla
för verkställighet av frihetsberövande påföljd först för den som fyllt 18 år.
Skälen för straffrättslig särbehandling är över huvud taget inte särskilt
starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och
bör därför fullt ut ges ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i
påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det
kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma
personer mellan 18 och 21 år till fängelse bör finnas kvar. Av 29 kap. 3 §
tredje stycket och 7 § BrB följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling
såväl vid bedömande av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är
enligt vår mening fullt tillräckliga för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas
vid straffmätningen till att en person är under 21 år.
Genom att ungdomsstraff tekniskt sett är en form av fängelse följer att
reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. BrB kan tillämpas.
Riksdagens beslut att avskaffa halvtidsfrigivningen fullt ut fr.o.m. den 1
januari 1999 innebär att ingen särskild kategori intagna skall särbehandlas vad
gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Till skillnad från regeringen och
riksdagen anser vi i likhet med flera remissinstanser att det finns starka skäl
som talar för att just unga lagöverträdare skall särbehandlas positivt i fråga
om villkorlig frigivning. De rättviseskäl som regeringen anförde mot en sådan
ordning väger enligt vår uppfattning lätt. Med hänsyn till att den nya
lagstiftningen i övriga delar i princip går ut på att begränsa
fängelsepåföljderna och då uppstramningen av den villkorliga frigivningen
inte skall anses ha till syfte att öka repressionen i straffsystemet är det
förvånande att fängelsestraffets skadliga verkningar för unga lagöverträdare
inte ägnas större uppmärksamhet av regeringen och riksdagen.
Till skillnad från vad regeringen gjorde så hyser vi inte några principiella
betänkligheter mot att privilegiera de yngsta lagöverträdarna såväl vid
straffmätningen som vid verkställigheten. Mot den bakgrunden förordar vi en
ordning som möjliggör villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den som
vid domen inte hade fyllt 21 år. Vid en sådan prövning bör hänsyn bl.a. tas till
hur den intagne skött sig under strafftiden.
Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt förlag som möjliggör
särbehandling av unga lagöverträdare.
10.7 Villkorligt fängelse bör snarast införas
Som framgått ovan anser vi att det inte går att helt avvara
frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet måste även för
de unga tydligt markera var gränsen går. Hänsyn måste också tas till
allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och rättvist.
Straffsystemkommittén (SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem) hade
bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse
borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i
första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen,
med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades under
villkorligt fängelse, en "hattmodell" under vilken en rad olika
påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med
villkorligt fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den
dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit
fängelse.
Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse, med en
möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ,
kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det
vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett
mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder och kanske
någon gång ringa fall av misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Levander.
Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning, kombineras
med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott
dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt
frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig
skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en
löptid. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna tid förlängs
löptiden. När den unge kommit upp i t.ex. två års "ryggsäckstid", dvs. den
samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling
döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff domstol fastställer
att en månad skall avtjänas - för att ge den unge en föraning om hur
obehagligt det är att vara frihetsberövad - och resterande sju månader
"stoppas i ryggsäcken". Den första månaden eller större delen av den torde
många gånger redan vara avtjänad i form av anhållande- och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av
återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot
som
den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han
att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller
senare och då för avsevärd tid.
I proposition 1997/98:96, som tidigare refererats till, aviserade regeringen
att man avsåg att ta initiativ till en fortsatt analys av påföljdssystemet och i
samband därmed särskilt överväga frågan om att införa villkorligt fängelse.
Enligt vår uppfattning är det angeläget att regeringen bereder frågan med
förtur och snarast återkommer till riksdagen med ett förslag till villkorligt
fängelse.
11 Avslutning
Det finns naturligtvis många olika skäl till varför en ung människa inleder
en brottslig karriär, som i sin förlängning kan leda till allt grövre brott.
Det kan bero på att den unge har saknat det stöd som de flesta föräldrar
ger och vill ge sina barn. Det kan bero på att skolan inte har tagit itu med
problemen under skoltiden. Ett är dock säkert. Det sämsta är att sticka
huvudet i sanden och inte se vad som håller på att hända. I de fall där
både familj och skola har misslyckats måste samhället ta sitt ansvar. Det
är inte humant mot den unge att samhället gång på gång reagerar med en
"icke-reaktion". Det gäller att i tid ta sig an den unge. Detta är att bry sig
om. "Det är bättre att stämma i bäcken än i ån."