Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas av tydlighet,
proportionalitet och medkänsla för såväl gärningsmännens som
brottsoffrens situation.
I motionen föreslår vi en rad åtgärder för att öka tydligheten i påföljdssy-
stemet. Vi föreslår bland annat att tredje gången en person döms för ett brott
av samma svårighet, skall domstolen obligatoriskt utdöma maxstraffet för den
typen av brott.
Vi vill begränsa möjligheterna för domstolarna att döma till villkorlig dom,
ställa högre skötsamhetskrav på fångar som skall beviljas villkorlig frigivning
och permissioner. Samhällets skyddsbehov skall väga tyngre än brottslingars
behov av att vara ute i frihet. Brott begångna av utländska medborgare skall i
större utsträckning leda till utvisning.
I längden kan Sverige inte leva med ett påföljdssystem präglat av en
oförmåga att reagera tillräckligt snabbt och tillräckligt tydligt på de många
grova brott som begås i vårt land. Genom våra förslag kommer de straff som
döms ut och som verkställs, på ett bättre sett spegla rättskänslan hos Sveriges
medborgare.
2 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om obligatoriska
maxstraff i enlighet med vad i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en generell översyn av straffskalorna.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om höjda krav på
skötsamhet m.m. som en förutsättning för villkorlig frigivning samt
möjlighet till särbehandling av unga lagöverträdare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mängdrabatterna vid flerfaldig brottslighet.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om villkorlig dom
i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om samhällstjänst
vid artbrottslighet.
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om
straffmaximum vid brott mot besöksförbud.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om straff även vid
ringa brott mot besöksförbud.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om elektronisk
övervakning av besöksförbud.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att besöksförbud i de flesta fall skall följas av fängelse.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återrapportering om genomförande av vårdplaner fastställda av
domstol.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om införandet av
tydliga tabeller gällande straffnedsättningar för unga lagöverträdare.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sätta allmänhetens skyddsbehov före den intagnes behov av
vistelser utanför anstalt.
14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om
intensivövervakning av permissioner med hjälp av elektronisk fotboja.
15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om obligatorisk
häktning vid förberedelse, försök och stämpling till brott för brott vilket
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anhållande av personer under 18 år.
17. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att utvisning skall
kunna ske när icke-svensk medborgare döms för ett brott med sex
månaders fängelse i straffskalan.1
18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att utvisning skall
kunna ske när icke-svensk medborgare för andra gången döms för brott
med sex månaders fängelse i straffskalan oberoende av om den tidigare
domen inneburit fängelse.1
19. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att utvisning skall
kunna ske när icke-svensk medborgare döms första gången till fängelse.1
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om när utvisning enligt ovan skall ske.1
21. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att utvisning inte
skall hindras enbart på grund av kortvariga förhållanden med barn som
följd.1
22.
1 Yrkandena 17-21 hänvisade till SfU.
3 Inledning
Varje rättssamhälle måste ha ett fungerande och allmänt accepterat
påföljdssystem. För att upprätthålla lagen har det i alla tider varit
nödvändigt att utdöma tydliga och proportionella straff.
Proportionalitetsprincipen - som innebär att ett straff skall stå i proportion
till brottet - är en bärande princip vid all rättstillämpning. För ringa brott
skall
ett mindre ingripande straff följa. Grova brott kräver mer ingripande
påföljder.
Straffens inbördes proportionalitet är också av betydelse, men straffets
proportionalitet till gärningen är det primära. Proportionalitetsprincipen
ställer
åtminstone två krav på lagstiftaren. Strafflagstiftningen får för det första
inte
innehålla orättvisa eller grymma straff. För det andra måste straffsatserna på
något sätt avspegla det allmänna rättsmedvetandet i samhället. Ett samhälles
straffrätt är upp till en viss gräns kulturellt betingad och kan variera från en
tid till en annan.
Vad som är ett proportionellt straff för ett visst brott är inte möjligt att
bestämma med vetenskapliga metoder. Ett straff uppfattas som proportionellt
om det allmänt sett överensstämmer med samhällsmedborgarnas rättskänsla.
Vad som uppfattas som proportionellt är beroende av sådant som
människosyn, ideologier och trosuppfattningar, preventionsbedömningar och
humanismens krav.
Enligt vår uppfattning brister dagens svenska påföljdssystem i
proportionalitet. De fastlagda straffskalorna i kombination med en rad regler
för påföljdsbestämning och straffmätning, har lett till en domstolspraxis som
inte sällan strider mot medborgarnas uppfattning om lämpliga straffnivåer.
Alltför ofta avviker det utdömda straffet från brottets straffvärde, och inte
sällan avviker även detta straffvärde från allmänhetens syn på brottets
svårighetsgrad.
Det svenska påföljdssystemet, så som det nu ser ut, har sina rötter i den
förhållandevis begränsade och speciella tidsandan som rådde under 1970-
talet. Den tidens "Släpp fångarna loss det är vår"-ideologi var välmenande,
naiv och overksam redan då. Men när sjuttiotalets "snällism" möter 2000-
talets välorganiserade och förråade våldsbrottslighet blir resultatet direkt
livsfarligt, vilket inte minst upprinnelsen till Malexanderdåden visade. I en
tid
med en helt annan typ av brottslighet bidrar denna ideologi till att öka
laglydiga medborgares otrygghet.
Man kan inte bekämpa nynazister eller andra förhärdade brottslingar utan
att konfrontera dem och utkräva ett ansvar för deras brott. Detta är något som
framhålls av nynazisterna själva, vilket framkom i somras efter en
intervjuundersökning under ledning av professor Karl-Olav Arnstberg (DN-
debatt, 6 juli 2000). Att inte tydligt och kraftfullt reagera är att svika både
rätten, brottsoffren och gärningsmännen själva.
Även den mindre allvarliga brottsligheten har tillåtits få fäste i vårt
samhälle. En orsak är regeringens ovilja mot tydliga och ingripande påföljder.
Undan för undan har straffskalorna urholkats. I brottsbalken instrueras
domstolarna att så lång det går undvika fängelsestraff. I brottsbalkens 30 kap.
4 § uttrycks denna ambition genom att domstolarna åläggs att "Vid val av
påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en
lindrigare påföljd än fängelse." Grunden till denna strävan är att fängelse
anses ha större skadlig inverkan på den dömde än andra påföljdsformer, ett
antagande som är problematiskt i sig självt.
Fängelsestraff anses ha skadlig inverkan eftersom en förhållandevis hög
andel återfaller i brott. Men till bilden bör dock läggas fängelsestraffets
allmänpreventiva betydelse. Summan av utdömda straff är avgörande på
allmänpreventionens genomslagskraft i samhället. Ett faktum som tyvärr
kommit i skymundan med nuvarande lagstiftning.
Ett frihetsberövande straff är givetvis inte något eftersträvansvärt i sig
självt. Men i avsaknad av andra fungerande alternativ skall dess betydelse och
möjligheter heller inte förringas. En frihetsberövande påföljd har till att
börja
med en direkt brottsavhållande effekt i det att den intagna under tiden rent
faktiskt inte kan begå brott. Men med tillräckliga resurser för kriminalvården
utgör ett frihetsberövande straff dessutom ett ypperligt tillfälle för samhället
att utöva påverkan på den intagne. Fängelsetiden borde användas till
meningsfulla och intensiva åtgärdsprogram för att motivera den intagne att
bryta med sin kriminella livsstil.
I motionen lägger vi fram förslag som syftar till att skapa ett påföljdssy-
stem präglat av tydlighet och styrka, men också av humanism och tro på att
varje människa kan återanpassa sig till samhällets lagar och regler.
4 Tredje gången maxstraff
Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för
en stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Det borde vara en
självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av
de rättsvårdande myndigheterna.
Dagens påföljdssystem präglas tyvärr av en slentrianmässighet där varje
återfall behandlas som det förra. Många korta straff, i stället för få och
långa.
Det finns enligt vår mening ingen anledning att ge personer som begått tre
grova våldsbrott ytterligare rabatter. Genom en upprepad brottslighet visar
dessa personer att de inte allvarligt överväger att upphöra med sin
kriminalitet. Som ett led i att få domstolarna att använda sig av hela
straffskalan i större utsträckning anser vi därför att återfall i brottslighet
av
samma art och svårighet på ett tydligare sätt skall leda till straffskärpningar.
I
partimotionen 2000/01:Ju911 Trygghet till liv och egendom föreslår
Moderata Samlingspartiet att det som komplement till brottsbalken 26 kap 3
§, införs en regel med innebörden att maxstraff skall dömas ut för de
våldsverkare som för tredje gången döms för ett grovt våldsbrott.
Vi anser dock att denna principiella regel om tredje gången maxstraff, kan
tillämpas även vad gäller övriga brott angivna i brottsbalken. De personer
som för tredje gången begår ett brott av samma art och svårighet har utvecklat
en kriminell livsstil som inte kan accepteras från samhällets sida. Behovet av
trygga gator och utemiljöer måste gå före återfallsförbrytares önskan att vara
ute i friheten. Åtgärderna mot de personer som inte visar någon vilja till att
bryta med sin kriminella livsstil, måste skärpas från statens sida. Att inte
vidta
dessa nödvändiga säkerhetsåtgärder skapar bara fler och fler brottsoffer.
Det finns redan i dag möjligheter för domstolarna att ta hänsyn till tidigare
brottslighet vid straffmätningen. Men mot bakgrund av den alltjämnt höga
andelen återfall bör lagstiftaren bli tydligare gentemot domstolarna att de
lagstadgade straffskalorna är avsedda att användas i sin helhet.
Ett generellt genomförande av principen "tredje-gången-maxstraff" kan
kräva att straffskalorna för brotten i brottsbalken ses över. De nu gällande
straffskalorna har tillkommit vid olika tidpunkter under en sextioårsperiod
och har därför en rad samordningsbrister. Speciellt överlappningen mellan
olika gradindelade brott är ibland svår att motivera och överblicka. En samlad
översyn av straffskalorna gör sig därför återigen påkallad, och regeringen bör
ta initiativ för att en sådan översyn kommer till stånd.
5 Tvåtredjedelsfrigivning
Under en tid tillämpades "obligatorisk" s.k. halvtidsfrigivning. Under en
tioårsperiod 1983 till 1993 släpptes fängelsedömda ut efter halva tiden
oavsett uppförande under anstaltsvistelsen. 1 juli 1993 avskaffades
halvtidsfrigivningen för huvuddelen av alla fängelsedömda. Sedan dess
avtjänar notoriska återfallsförbrytare, i den mån de lagförs och grips,
längre tid i fängelse. Detta har inneburit att antalet brottsoffer för
stöldbrott, bedrägeri, misshandel, rån och biltillgrepp, minskat betydligt.
Den s.k. halvtidsfrigivningen avskaffades slutligen i och med att en
majoritet av riksdagen ställde sig bakom betänkandet 1997/98:JuU21.
Vår grundinställning är att utdömt fängelsestraff skall avtjänas. Efter att
två tredjedelar av strafftiden har avtjänats skall det dock vara möjligt att bli
villkorligt frigiven. Stor hänsyn skall då tagas till hur den dömde skött sig
under fängelsetiden. Hur han/hon deltagit i den programverksamhet som
anses befogad för deras rehabilitering, förekomst av missbruk under
fängelsetiden, hur de skött permissionerna m m. Av största vikt är också att
en kvalificerad farlighetsbedömning görs av den intagne. Beslut om villkorlig
frigivning bör prövas av den domstol som utdömt straffet.
Vi anser att unga lagöverträdare bör kunna särbehandlas inom ramen för
reglerna för villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning bör kunna komma i
fråga efter halva tiden för den som vid domen inte fyllt 21 år. Även i dessa
fall skall den intagnes skötsel under verkställighetstiden vara avgörande och
prövningen göras av domstol.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med lagförslag som beaktar
vad vi anfört om senareläggning av villkorlig frigivning och möjlighet till
särbehandling av unga lagöverträdare.
6 Mängdrabatterna
Ett närbesläktat problem till återfall i brottslighet, är situationen med
flerfaldig brottslighet. Det är mycket vanligt att en person samtidigt döms
för mer än ett brott. Sådan flerfaldig brottslighet leder mycket sällan till
att den tilltalade döms till ett straff motsvarande den samlade
brottslighetens straffvärde. Om en person begår tio stölder leder det till en
kortare sammanlagd utdömd fängelsetid, jämfört med om tio personer
begår en stöld var.
En mycket hög andel av alla brott begås av ett mindre antal av
brottslingarna. Vi har en kategori brottslingar som närmast kan klassas som
yrkesförbrytare Ett av skälen till detta anges av polismän vara mängdrabatten
vid många brott. Har en brottsling begått ett antal brott som renderar ett visst
straff, exempelvis två års fängelse, vet han att straffet blir oförändrat eller
bara obetydligt längre även om han skulle begå ytterligare brott av samma
typ. Om ett grovt inbrott normalt leder till ett års fängelse leder fem liknande
brott bara till en marginell straffskärpning. Det förekommer att brottslingar
begår brott under sin permission och att detta inte föranleder straffskärpning.
Det förekommer också att brottslingar begår ytterligare brott i väntan på
rättegång och att detta bara resulterar i en mycket liten ytterligar påföljd, om
ens någon.
Proportionalitetsprincipen förutsätter att varje ytterligare brott avspeglas i
det utdömda straffet, även om den inte kräver en fullständig kumulation. Det
är oacceptabelt att antalet brott inte avspeglas i det slutgiltiga straffet.
Varje
brott måste därför, om än i en fallande skala, få betydelse för straffmätningen.
I samband med den översyn av påföljderna som vi föreslår bör regeringen
även verka för att de s.k. mängdrabatterna i största möjliga mån utformas så
att varje ytterligare brott avspeglas i det utdömda straffet.
7 Villkorlig dom
I en nyligen meddelad dom har Högsta domstolen slagit fast att villkorlig
dom endast är uteslutet som möjlig påföljd om det finns särskild
anledning att anta att dem dömde kommer återfalla i brott.
Bestämmelserna om villkorlig dom finns i 30 kap 7 § första stycket. Enligt
bestämmelsens lydelse skall domstolen som skäl för villkorlig dom beakta om
det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig
skyldig till fortsatt brottslighet. Följden blir, enligt Högsta domstolen, att
det i
många fall föreligger förutsättningar för att döma till villkorlig dom.
Med regler som i så hög utsträckning medger att bestämma påföljden till
villkorlig dom leder oundvikligen till domar som för det allmänna
rättsmedvetandet framstår som märkliga, och i vissa fall stötande. Det är
sällan man kan säga något säkert om framtida händelser, ännu mindre om hur
människor kommer att uppträda i framtiden. Det kan därför inte vara särskilt
vanligt förekommande att domstolen kan konstatera att det finns särskild
anledning att befara vidare brottslighet.
Tillämpningsområdet för villkorlig dom är enligt vår uppfattning alltför väl
tilltaget. Villkorlig dom har under den rådande ordningen karaktären av en
normal påföljd, som kan aktualiseras vid ett stort antal brott. Detta framstår
som utmanande för det allmänna rättsmedvetandet. Villkorlig dom borde bara
kunna komma i fråga då det rör sig om förstagångsbrottslighet och annan
tillfällighetsbrottslighet där det saknas anledning att befara återfall.
Villkorlig
dom borde inte heller komma ifråga då det gäller t.ex. upprepade inbrott i bil
eller i bostad. Upprepningen i sig visar att det inte rör sig om
tillfällighetsbrott
utan snarare väl planerad brottslighet.
Villkorlig dom skall alltså tillämpas med viss restriktivitet, och vi anser att
regeringen till riksdagen skall återkomma med lagstiftningsförslag som syftar
till att strama upp tillämpningsområdet för påföljden villkorlig dom.
Villkorlig dom bör endast komma ifråga för de fall då det finns särskild
anledning anta att den tilltalade inte kommer fortsätta begå brott.
8 Samhällstjänst skall inte användas vid
artbrott
I dag kan en man som misshandlar en kvinna dömas till villkorlig dom
och samhällstjänst. Detta kan bli påföljden även vid allvarlig misshandel,
vilket uppmärksammats av Riksåklagaren, som överklagade ett sådant
mål till Högsta domstolen och yrkade att fängelsestraff istället skulle följa
på brottet.
Högsta domstolen gick inte på Riksåklagarens linje, och någon ny
straffskärpande praxisändring uppnåddes därmed inte. Det är därför av
synnerlig vikt att regeringen snarast tar initiativ till erforderlig lagändring.
Inte minst skulle det vara en viktig markering från statsmakternas sida att
samhället ser mycket allvarligt på denna typ av brott.
Lagändringen bör utformas så att samhällstjänst inte skall vara en
tillämplig påföljd vid s.k. artbrottslighet.
9 Skärpta straff vid brott mot besöksförbud
Den som bryter mot ett besöksförbud kan dömas till böter eller fängelse i
högst ett år. I ringa fall utdöms inget straff. Vi anser att straff skall kunna
dömas ut även i det ringa fallet och att straffmaximum för normalfallet
skall höjas till fängelse i två år. Brott mot besöksförbud bör i de allra
flesta fall följas av ett fängelsestraff.
Vi anser vidare att besöksförbud skall kunna kombineras med elektronisk
övervakning. Härigenom tydliggörs att det är mannens rörelsefrihet som skall
begränsas, inte kvinnans. I debatten har från vissa hävdats att en sådan
ordning riskerar invagga kvinnan i falsk trygghet eftersom den man som vill
bryta mot besöksförbudet bara har att avlägsna elbojan. Vad man då
emellertid bortser från är att även den informationen, dvs. registreringen om
att fotbojan avlägsnats från den dömdes kropp, kan vara mycket värdefull för
kvinnan och för polisen. Dessutom kan vetskapen om ett sådant avlägsnande
utgöra ett viktigt moment i bevisningen mot den man som brutit mot
besöksförbudet.
10 Tydliggör domarnas påföljder
Domstolarnas auktoritet förutsätter att de avkunnade domarna verkställs i
enlighet med domarnas lydelse. Till dess att domstolens dom verkställts i
dess helhet, skall inga beslut fattas av andra myndigheter i de
angelägenheter som domstolen i en lagakraftvunnen dom slutligt reglerat.
Under senare tid har en rad reformer i påföljdssystemet lett till att
domstolens dom inte blir sista ordet. När domstolen dömer till fängelse i upp
till tre månader, kan den tilltalade efter ansökan hos kriminalvården få
möjlighet att avtjäna straffet utanför anstalt med s k elektronisk fotboja.
Likaså kommer det oroväckande signaler från rättsväsendets aktörer som
tyder på att de domar som innehåller en fastställd vårdplan inte alltid fullt ut
verkställs i enlighet med domens lydelse.
En sådan ordning är förödande för domstolarnas auktoritet och regeringen
bör omgående undersöka hur verkställigheten av påföljder utanför
kriminalvården fungerar. Det kan finnas anledning att inrätta en
återrapporteringsskyldighet för t ex socialtjänstemän, som är ansvariga för
vårdplaners genomförande, kombinerat med en övervakningsnämnd där
avvikelser från den fastlagda vårdplanen kan tas upp och bli föremål för
åtgärder.
11 Tydliggör ungdomsrabatterna
Nyligen försökte Riksåklagaren, i ett överklagande till Högsta domstolen,
etablera en praxis som syftade till att på ett tydligare sätt markera de
straffnedsättningar som lagöverträdare kan förvänta sig med anledning av
bestämmelsen i 29 kap 7 § brottsbalken, som stadgar att ungdom särskilt
skall beaktas vid straffmätningen.
Den modell riksåklagaren föreslog att Högsta domstolen skulle slå fast var
en modell där en viss ålder skulle leda till en viss procentuell nedsättning av
straffet. Modellen skulle innebära att t ex ett brott med ett straffvärde av
fängelse fyra år för en 15-åring skulle sättas ned med 50 procent, för en 18-
åring med 40 procent, en 20-åring med 10 procent.
Högsta domstolen kunde dock med sin anmärkningsvärt vida tolkning av
den aktuella paragrafen inte bifalla riksåklagarens yrkande. Moderata
samlingspartiet ställer sig bakom Riksåklagarens föreslagna modell vad gäller
straffnedsättning för unga lagöverträdare. Fördelen med att ha fasta tabeller
för straffnedsättningen uppväger med råge de problem som Högsta domstolen
i sin dom ger uttryck för.
Högsta domstolens dom har stängt vägen för att genom praxis få till stånd
den önskvärda tydligheten och förutsägbarheten vad gäller
ungdomsrabatterna, och det är därför påkallat att lagstiftningsvägen etablera
en sådan schematisk regel som nu avvisats av Högsta domstolen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ändring av 29
kap 7 § brottsbalken och eventuellt andra paragrafer i nämnda kapitel i syfte
att etablera en regel om en på levnadsålder grundad procentuell
straffnedsättning för ungdomar under 21 år.
12 Permissionsregler
Rymningar är inte vanliga från våra anstalter, och de är ytterst sällsynta
från de slutna anstalterna. Men inte desto mindre när rymningar inträffar
är det ytterst allvarligt. Senast var det en dömd mördare som rymde från
Hallanstalten under en åtta timmars permission till ett äventyrsbad. Under
förevändning att han skulle hämta en handduk avvek han från sina vakter.
Alldeles bortsett från frågan om mördare som avtjänar fängelsestraff
överhuvudtaget skall ges permission för att gå på äventyrsbad, är det helt
oacceptabelt att en dömd mördare på permission inte övervakas bättre.
Händelsen speglar den naivitet som fortfarande präglar den svenska
kriminalvårdslagstiftningen. Med stramare regler och bättre säkerhetsrutiner
skall inte dessa händelser behöva inträffa.
Våldsbrottslingars möjlighet till permission och frigång skall därför
inskränkas. Allmänhetens skyddsintresse skall alltid väga tyngre än
gärningsmannens intresse av att få permission.
Enligt vår mening måste reglerna om permission vara restriktiva i den
bemärkelsen att det måste vara den intagnes individuella vårdplan som styr
tilldelningen av permissioner. När det är fråga om återfallsförbrytare finns det
anledning att vara särskilt återhållsam med permissioner. Vid bedömningen
om en obevakad permission skall beviljas i dessa fall måste den intagnes
intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på
skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara det primära vid
denna avvägning. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta avseende
och det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte
utsätts för brott i samband med permissioner.
13 Intensivövervakning vid permissioner och
frigångar
Intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat sig fungera
effektivt och säkert. Enligt Moderata Samlingspartiet kan därför
intensivövervakning med elektronisk kontroll även prövas som en extra
säkerhetsåtgärd för potentiella brottsoffer vid intagnas permissioner och
frigångar. Vi vill nu återigen uppmana regeringen att skyndsamt ta de
initiativ som behövs och återkomma till riksdagen med förslag till
lagstiftning om att påbörja en försöksverksamhet med denna inriktning.
14 Obligatorisk häktning vid
överfallsvåldtäkter
Enligt 24 kap 1 § 2 st rättegångsbalken skall häktning ske om det för
brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, om det inte är
uppenbart att skäl till häktning saknas (s.k. obligatorisk häktning). Vid så
grova brott finns det således en presumtion för häktning även om ingen av
de i första stycket angivna föreligger. Skälet är att det i stort sett alltid
föreligga risk för flykt eller att den misstänkte försöker undanröja bevis
vid sådana brott, samt att det vore stötande för allmänheten om
gärningsmannen lämnades på fri fot efter att ha begått så svåra brott.
Vid försök till brott som, om det fullbordats, skulle ha ett straffminimum
på två år kan regel om obligatorisk häktning inte tillämpas. Trots att det i
praxis och i doktrinen påpekas att straff för försök till ett grovt brott inte
bör
sättas under straffminimum för det fullbordade brottet.
För våldtäkter får denna brist ytterst olyckliga konsekvenser. Om en man
efter ett försök till en överfallsvåldtäkt inte anses uppfylla någon av de
särskilda häktningsskälen i häktningsparagrafens första stycke kan han inte
häktas för det aktuella försöket. För den drabbade kvinnan måste det te sig
ytterst obehagligt att en man som inte lyckats i sitt uppsåt tillåts vara på fri
fot
i väntan på en dom. Det finns heller ingen anledning att från samhällets sida
på något sätt privilegiera män som haft uppsåt att begå en våldtäkt, men som
dock inte lyckats sätta sitt uppsåt i verket.
Reglerna om obligatorisk häktning bör ändras så att häktning skall ske
även vid försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
15 Anhållande av personer under 18 år
Under de senaste åren har ett antal ungdomar under 18 år begått grova
våldshandlingar trots sin ungdom. Många gånger skulle möjligheten till
anhållande något eller några dygn kunnat säkra den tekniska
bevisföringen. Dessutom skulle ett anhållande kunnat förhindra att de
inblandade hann "prata sig samman" så att bevisföringen går om intet.
Möjligheten att anhålla hänger ihop med åklagarens syn på möjligheten att
efter ett anhållande kunna häkta den misstänkte. Men, när det gäller personer
under 18 år skall man också beakta synnerliga skäl för ett sådant
ställningstagande. Detta i sin tur får till följd att man ofta förhindras att
fatta
beslut om ett anhållande.
Det är inte alltid man genom ett icke-agerande bäst hjälper en ung
lagöverträdare till ett bättre liv. Vi menar därför att dagens lagstiftning vad
gäller anhållande av personer under 18 år - där rättegångsbalkens
anhållanderegler och häktningsbegränsningen i lagen om unga lagöverträdare
samverkar - i allt för stor utsträckning hindrar nödvändiga anhållningsbeslut.
16 Utvisning
Sverige skall vara ett öppet samhälle. En tydligare syn på människors
rättigheter, skyldigheter och möjligheter lägger grunden för detta. En
grundläggande skyldighet utgörs av att inte bryta mot lagen.
För invandrares och flyktingars del och naturligtvis även för svenska
medborgare är det viktigt att klart markera att vi inte accepterar ett
kriminellt
beteende vare sig av svenskar eller av dem som av olika anledningar vill
bosätta sig i vårt land.
Vår uppfattning är att utvisning skall kunna ske oberoende av risk för
fortsatt brottslig verksamhet, då en icke svensk medborgare döms för ett brott
där fängelse i mer än sex månader ingår i straffskalan.
Utvisning skall också kunna ske då en icke svensk medborgare döms andra
gången för brott med fängelse i straffskalan även i de fall domarna inte
inneburit fängelse. Att återfalla i brottslighet efter en tidigare dom,
åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande är allvarligt. Genom sitt beteende har
den dömde visat att det föreligger risk för fortsatt brottslighet, och det
första
brottet kan inte betraktas som en tillfällighet.
Utvisning skall också kunna ske vid första tillfället då en icke svensk
medborgare döms för ett brott med fängelse i straffskalan i det fall den
aktuella domen är fängelse. Utvisningen skall (som i nuvarande lagstiftning)
ske om det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslig verksamhet här i landet eller att brottet med hänsyn till den skada,
fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna
intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar.
När en domstol fattat beslut om utvisning av en icke svensk medborgare
till följd av brott menar vi att utvisningen skall kunna ske innan det utdömda
fängelsestraffet avtjänats, så att en icke svensk medborgare som dömts för
brott i Sverige får avtjäna straffet i hemlandet. Detta område är kringgärdat av
ett antal konventioner och internationella överenskommelser. Det är vår
uppfattning att en total kartläggning behöver göras i syfte att åstadkomma
internationella överenskommelser som medger överförande av lagföring till
de länder där det i dag inte är möjligt.
Avslutningsvis anser vi att utländska medborgare som begår brott inte
skall kunna undgå utvisning enbart på grund av ett kortvarigt förhållande med
barn som följd. Ett sådan synsätt underkänner alla andra länder som lämpliga
för en familj att bo i.