Våld mot kvinnor har uppmärksammats alltmer under senare år samtidigt
som antalet anmälda brott ökat - senast med sju procent från 1997 till
1998. Varje år mördas ca 25 kvinnor i Sverige av en närstående. Hur
många kvinnor som misshandlas vet man inte men närmare 20.000 fall
anmäls varje år. Huruvida ökningarna beror på att brottsligheten faktiskt
har ökat och/eller om det är så att kvinnor i ökad utsträckning vågar
anmäla männen är det ingen som vet. Kvinnomisshandel begås ofta av en
man som kvinnan är socialt, känslomässigt och ekonomiskt beroende av.
Kvinnomisshandeln sker i vårt mest privata liv - i hemmet, i familjen, i
relationen mellan man och kvinna - vilket medför att det ofta inte syns
eller hörs av andra. Dessutom äger brottet ofta rum i det egna hemmet
vilket gör insynen utifrån svårare. Mörkertalet för denna typ av brott är
stort eftersom kvinnans benägenheten att anmäla detta våld är mindre än
när en okänd person begår ett brott mot en kvinna.
Vi vill ha ett rättssystem som koncentrerar sig på brottsoffrets behov i
stället för gärningsmannens. I stället för att fråga sig vad samhället kan göra
för gärningsmannen så att han inte begår brott igen, vill vi ha ett rättssystem
som frågar sig vad gärningsmannen kan göra för att gottgöra samhället och
brottsoffret.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om besöksförbudslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anmälningsplikt vid permissioner.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om öronmärkta pengar för elektronisk fotboja och larm.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Rikspolisstyrelsen skall bära kostnaden för larmpaketen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en misshandlad kvinna skall få tillgång till ett larmpaket
dygnet runt.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att intensifierade åtgärder vidtas så att inte skyddad identitet
röjs.1
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en stödperson till kvinnan.2
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en stödperson till barnen.2
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samverkan mellan olika myndigheter.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skärpning av straffsatser.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vård och behandling för män som misshandlar kvinnor.2
12.
1 Yrkande 6 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 7, 8 och 11 hänvisade till SoU.
Stärk skyddet för kvinnan
Det finns många sätt att stärka skyddet för en kvinna. Ett besöksförbud
kan utfärdas då det finns en uppenbar risk att en förföljande person kan
komma att uppsöka sitt offer mot dennas vilja. Besöksförbudet kan vara
utformat på många olika sätt. Ett sätt är att utöka området där mannen kan
förbjudas att vistas ("till hel kommun") eller ålägga mannen att vistas
endast inom ett speciellt område ("bostadsplikt"). Det kan också vara ett
förbud mot att ta kontakt per telefon. Det kan även innebära att mannen
om han möter kvinnan förbjuds ta kontakt med henne.
Kontroll av risk- och hotbilder i samband med våld mot kvinnor måste ske
kontinuerligt och rutinmässigt. Män som återkommande bryter mot
besöksförbud skall punktmarkeras av polisen. Närpolisen i det område där
kvinnan bor skall genom täta kontakter med kvinnan följa upp
besöksförbuden.
I Sverige finns det ca 2.400 män som av domstol ålagts besöksförbud.
Antalet brott mot besöksförbuden uppgick förra året till ca 3.200. Ofta står
samme man för upprepade överträdelser. Det innebär att kvinnor 3.200
gånger ofrivilligt har konfronterats med den man som tidigare misshandlat
henne!
Besöksförbudslagen har störst betydelse för kvinnor som fruktar
trakasserier eller hämdaktioner från män som de tidigare haft en relation till.
Lagen bör dock inte begränsas till kvinnor utan bör ha en generell
utformning. Motsvarande problem kan uppkomma till exempel i relationen
förälder-barn eller i ett homosexuellt förhållande.
Elektronisk övervakning vid besöksförbud
Ett besöksförbud bör kombineras med elektronisk övervakning (fotboja).
Härigenom tydliggör man också att det är mannens frihet som ska
begränsas, inte kvinnans. Den elektroniska fotbojan skall kombineras med
ett larm hos kvinnan som träder i funktion och larmar om mannen närmar
sig kvinnans bostad eller avlägsnar fotbojan.
I ett uppmärksammat fall mördade en man sin före detta hustru - under en
permission från det fängelsestraff han avtjänade för att ha misshandlat henne.
Vi anser att det skall finnas en anmälningsplikt när det gäller mannens
permission. Om mannen får permission från fängelset måste detta anmälas till
kvinnan. Mannen bör också vara tvungen att bära fotboja vid en eventuell
permission.
Tillgången på elektroniska fotbojor är i dag begränsad, därför måste
kriminalvården avsätta resurser så att dessa blir tillgängliga då permissioner
beviljas samt i de fall då åklagare beslutat om besöksförbud. På den enskilda
polisdistrikten får fotboja och larm konkurrera med andra utgifter. Vi anser att
speciella öronmärkta pengar bör avsättas för fotboja och larm.
I en inte alltför avlägsen framtid kommer det att finnas en elektronisk
övervakningsteknik på marknaden som använder sig av GPS (Geographic
Positioning System) dvs. en satellitburen teknik. Den tekniken gör att det går
att följa den som bär elektronisk fotboja i stort sett var han befinner sig. Vi
anser att utvecklingen av ny teknik noga måste följas för att förbättra
säkerheten.
Larmpaket
I höst slutar Rikspolisstyrelsen (RPS) att bära kostnaden för larmpaket.
De lokala polismyndigheterna får därefter själva stå för kostnaderna.
Erfarenhetsmässigt vet man att kostnaden för larmen måste konkurrera
med övriga poster i en lokal polismyndighets hårt ansträngda budget.
Efterfrågan på larmpaket ökar och vissa polismyndigheter har påtagliga
brister att akut och dygnet runt kunna låna ut larmpaket. Vi anser att RPS
skall bära kostnaden för larmen och att en misshandlad kvinna måste få
tillgång till ett larmpaket dygnet runt!
Skyddad identitet
Det finns rapporter om fall där misshandlade kvinnor fått skyddad
identitet för att kunna leva sitt liv utan hot om våld från sina tidigare män.
Dessvärre förekommer det alltför ofta att olika myndigheter röjt adressen
för männen. Skyddad identitet får ej röjas! Intensifierade åtgärder måste
vidtas för att skyddet skall bibehållas.
Stödperson
Varje drabbad kvinna skall även ha rätt till en stödperson. En stödperson
speciellt utbildad i problembilden runt kvinnovåldet kan hjälpa kvinnan i
kontakterna med myndigheter och förmedla hjälp. En stödperson skulle ur
den drabbade kvinnans perspektiv kunna informera myndigheterna om
bl.a. hotbild och skyddsbehov.
Invandrarkvinnor
Invandrarkvinnor är en grupp kvinnor som är extra utsatta. Problembilden
varför män slår kvinnor är densamma, men genom att många
invandrarkvinnor lever i ett socialt utanförskap är mörkertalet mycket
stort. Det finns idag liten eller nästan ingen forskning alls inom detta
område i Sverige. Erfarenhet hos polis och kvinnojourer visar dock att
anmälningarna om misshandel ökat.
Våld inom familjen är för dessa kvinnor stundtals en fråga fylld av större
skuld och skam än i svensk kultur. Inom vissa invandrargrupper har mannen
rätt att slå kvinnan om hon inte lyder eller om hon "skämmer ut" familjen på
något sätt. I vissa fall står kvinnorna i den egna gruppen bakom dessa
kulturmönster. Av tradition vet kvinnan att hon har liten eller ingen möjlighet
att få hjälp. Familjen är dessutom för många invandrarkvinnnor den enda
trygghet de har i det nya landet. De har inga vänner eller nätverk utanför den
privata sfären och kan därför inte diskutera sin situation eller våga be om
hjälp. Rädslan över att bli "förskjuten", att förlora barnen och utanförskapet
gör att många kvinnor trots allt står ut i omöjliga livssituationer.
Språket är ytterligare ett hinder för att nå dessa grupper och bryta
utanförskapet. Att nå ut till de här kvinnorna med information på det egna
språket och genom "icke familjära" kanaler är av största vikt. Genom sitt
utanförskap har många invandrarkvinnor oftast mycket liten kunskap om
vilka rättigheter de har enligt svensk lag. De vet inte vilka myndigheter de
skall vända sig till eller att det finns kvinnojourer. Dessutom är tanken på att
kontakta polisen för många helt främmande och framstår ibland t.o.m. som
avskräckande.
För att dessa kvinnor skall våga agera måste de först veta att de har stöd i
svensk lag. Att svensk lag inte styrs av olika religiösa eller kulturella
betingelser och inte heller överensstämmer med hemlandets.
Kvinnojourerna har idag en särställning när det gäller att nå ut med
information till den här gruppen kvinnor. Idag har många kvinnojourer tagit
fram informationsmaterial på en mängd språk och placerat dessa på
strategiska platser som barnavårdscentral, mödravårds- och
sjukhusmottagningar. Det faktum att kvinnojourerna inte är myndigheter är
också ofta en fördel eftersom åtskilliga invandrare har negativa erfarenheter
av myndigheter.
Både polisen och kvinnojourer informerar om frågor om våld mot kvinnor
vid sfi-undervisningen (svenska för invandrare). Informationen behöver dock
nå kvinnorna betydligt tidigare, redan vid inresan till Sverige. Det är också
viktigt att det är utredare med lång erfarenhet av familje- och kvinnorelaterat
våld som informerar vid dessa tillfällen.
En betydligt bättre samverkan över myndighetsgränserna än idag måste till
stånd för att hjälpa dessa kvinnor. I dag sitter en mängd myndigheter och
organisationer, polisen, socialtjänsten, landstinget genom barn/mödrahälso-
vård och skolan på olika bitar information som tillsamman tydligt signalerar
en utsatt situation.
Barn
Barn i familjer där det förekommer misshandel glöms ofta bort. De flesta
kvinnor som lever i en familjevåldssituation har barn. Barnen sover inte
när en misshandel pågår! Barnen hör att mamman misshandlas även om
misshandeln begås bakom stängda dörrar. Hemmet som skall vara en
trygg plats blir i stället kaotisk. Barnen utsätts indirekt eller direkt för
psykisk eller fysisk misshandel.
Enligt FN:s barnkonvention artikel 19 har barnet rätt att skyddas mot
fysiskt och psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller
andra vårdnadshavare. Grundprincipen i konventionen är att barnets bästa
måste sättas i centrum. Barn som bevittnar våld i sina familjer har rätt att få
hjälp. Trots detta brister uppmärksamheten när det gäller barn i familjer där
misshandel ägt rum.
Barnen måste få hjälp att bearbeta det som hänt. Det är viktigt för barnen
att få bekräftat att det som hänt har hänt och att det inte är rätt. Det gäller
också att lyfta ansvaret från barnet till de vuxna. Barn som växer upp i
familjer där våld förekommer, flyr ofta in i en fantasivärld för att stå ut och
överleva. Ofta tror barn att det är deras fel när föräldrarna "bråkar". En
stödperson speciellt utbildad i att hjälpa barn med traumatiska upplevelser bör
utses då även dessa barn är offer för våldet mot kvinnor.
Samverkan
Behovet av fortbildning och handledning är stort när det gäller
kvinnofridsbrott och även om bakomliggande orsaker till våldet.
I olika delar av landet pågår samverkan mellan olika myndigheter på lokal
och regional nivå där berörda myndigheter och organisationer träffas för att ta
fram handlingsplaner och åtgärdspaket. Ofta händer det att denna information
inte når de personer som arbetar på fältet.
Polismyndigheten, hälso- och sjukvården och socialtjänsten måste därför
utarbeta rutiner och handlingsplaner för att på bästa sätt bemöta en kvinna
som misshandlats. Inom varje myndighet på lokal nivå måste en person utses
som ansvarar för och analyserar vad som inte fungerar och som då föreslår
åtgärder.
Personalen inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste "våga
fråga" i betydligt större utsträckning än i dag. Även på mödra- och
barnavårdscentraler kan man fråga om kvinnan varit utsatt för våld och
förmedla kontakt med socialsekreterare eller polis om så behövs.
Myndigheterna måste också förmedla kontakt med kvinnojourer och
liknande organisationer. Kvinnojourernas verksamhet är helt ideell och är
fristående från myndigheter. Kvinnojourerna består av kvinnor som är
medlemmar i lokala nätverk och på olika sätt stöder och hjälper misshandlade
kvinnor. De kan t.ex. agera som stöd- och kontaktpersoner gentemot olika
myndigheter, stötta och hjälpa kvinnan att polisanmäla misshandeln.
Skärp straffen för våldsbrott mot kvinnor
Straffen för brott mot kvinnor behöver ses över. Skärpta straff bör kunna
bidra till ökad trygghet för de kvinnor som lever under ständiga hot.
Fängelsestraff borde vara det lägsta straffet för grov misshandel. Denna
typ av brott är en mycket grov handling och därför skall förövaren inte dömas
till samhällstjänst. Minimistraffsatsen för grov kvinnofridskränkning måste
höjas. Straffsatsen för detta brott är lägst sex månader och högst sex år. Den
genomsnittsliga fängelsetiden är drygt 14 månader. Vi anser att straffsatsen
måste höjas till lägst ett år och högst tio år.
Män som misshandlar kvinnor är i behov av
behandling
Män som misshandlar kvinnor är i stor omfattning i behov av vård och
behandling. Detta för att kunna bearbeta sitt aggressiva beteende
gentemot kvinnor. Dessa män måste lära sig ta ansvar för sina handlingar.
Behandling skall sättas in vid första bevis på skadebeteende. Forskning
behövs inom detta område.