Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökad forskning, kunskap och information angående
barnmisshandel.
Motivering
De senaste tio åren har antalet fall av barnmisshandel ökat. Över 5 000
fall polisanmäldes förra året. Och bara under första kvartalet 1997
polisanmäldes över 1 000 fall av barnmisshandel, enligt
Brottsförebyggande rådet. Barnens egna samtal till föreningen Bris
jourtelefon har fördubblats sedan 1993. Detta trots att det i svensk
lagstiftning redan 1979 infördes förbud för föräldrar att aga sina barn.
Familjerna där våld förekommer kan se olika ut men nästan alltid
förekommer missbruk, psykisk sjukdom eller ekonomisk stress.
Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är väldigt stort. Många dödsfall
som i officiell statistik betecknas som "olyckor" är i själva verket
dödsmisshandel. I England och USA finns undersökningar som visar att 50
respektive 85 % av dödsmisshandeln rapporteras som "olyckor". Trots den
stora ökningen av antalet anmälda fall bedrivs i Sverige praktiskt taget ingen
egentlig forskning om barnmisshandel.
I socialtjänstlagen uppmanas var och en att anmäla om ett barn
misshandlas i hemmet eller annars behandlas på ett sätt som medför fara för
hälsa eller utveckling. För alla som arbetar med barn och ungdomar gäller en
skyldighet att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.
Rapporter visar dock att personal inom skola och barnomsorg i otillräcklig
utsträckning anmäler sina misstankar om att barnet far illa. Man försöker
istället själva lösa problemen och väntar i det längsta med att varsko
socialtjänsten om sina misstankar. Detta beror dels på bristande kunskap om
anmälningsskyldighetens innebörd, dels på oro för att föräldrarna ska ta illa
upp och att föräldrarna då byter skola eller daghem.
Att arbeta med barn som far illa väcker stor ångest hos alla berörda
yrkesgrupper. Kari Killen-Heap som har forskat om bl.a. barnmisshandel
säger: "Vi har svårt att vara professionella och göra noggranna och objektiva
bedömningar av barnens situation. Det är till exempel vanligt att
socialarbetare, behandlare och politiker överidentifierar sig med föräldrarna i
stället för att se till barnen. Vi bortser från att föräldrarna ofta är
resurssvaga.
Vi överför i stället vårt eget sätt att fungera på dem. Vi ser i föräldrarna vår
egen förmåga att utvecklas och vår egen uppfattning om barn. Det är också
vanligt i arbetet med misshandlade barn att vi baserar vårt sätt att handla på
egna normer och värderingar. Om vi tycker att blod är tjockare än vatten och
att varje hem är bättre än ett barnhem eller fosterhem så arbetar vi utifrån det
- oberoende av vad forskning om barns behov säger oss." I förhållande till
vuxna är barn i grunden maktlösa; rättsskyddet för barnen är otillräckligt.
Barnmisshandel hör till de allvarligaste problemenen i samhället. Det är
därför angeläget att öka forskningsinsatserna, göra samlad analys och
gemensamma insatser för att hjälpa utsatta barn. Det är också nödvändigt att
alla som arbetar med och kommer i kontakt med barn får goda kunskaper
såväl om hur man upptäcker att ett barn far illa som om
anmälningsskyldigheten. Detta måste ingå i såväl grundutbildning som
fortbildning. Detta bör ges regeringen till känna.