1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att anställa fler poliser och civilanställda inom
polisen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att höja statusen på och utveckla närpolisverksamheten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av utbildning och fortbildning för de grupper som i
sitt dagliga liv kommer i kontakt med brottsoffer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utsatta och hotade kvinnor skall få hjälpmedel och all
nödvändig utrustning för att kunna skydda sig mot förövaren.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om drogförebyggande åtgärder.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av utökad kompetensutveckling samt utbildning för
åklagare och annan personal inom åklagarorganisationen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilda ungdomsrotlar inom åklagarväsendet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Ekobrottsmyndigheten.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
lagstiftningen så att Ekobrottsmyndigheten tillåts skapa ett eget
spaningsregister.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Ekobrottsmyndigheten skall utreda citesbrott och allvarliga
miljöbrott.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av utökade resurser till tingsrätterna.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att slå ihop de allmänna domstolarna med
förvaltningsdomstolarna.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utformningen av domstolarnas lokaler.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nämndemännens arvoden, inklusive barnomsorgskostnader
för hemarbetande, ses över.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av individuella handlingsplaner inom kriminalvården.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utveckla brotts- och missbruksrelaterade påverkansprogram
samt tillskapa resurser och säkerställa tillgången på personal som
möjliggör genomförandet av rehabiliteringen.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förstärka instrumenten för att uppnå målet drogfria
anstalter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att anpassa kriminalvården så att barn inte ofrivilligt fråntas
rätten att hålla en kontinuerlig kontakt och gemenskap med sina föräldrar
då dessa vistas på anstalt.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillgång till psykologisk expertis för föräldrar som sitter på
anstalt och deras barn.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om farmakologisk och motivationsbehandling för
sexualbrottsdömda.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att anställa sociologer, terapeuter, psykologer och
annan kompetent personal i kriminalvården.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en kontaktperson i samband med och efter
frigivningen.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utslussningsboende för långtidsdömda för att uppmuntra
självständighet och ansvarstagande.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Brottsoffermyndighetens arbetssituation.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kampanjen "föräldrar är samhällets viktigaste
brottsförebyggande resurs" genomförs.
26. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i uppdrag att utarbeta
tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt ansvara
för en introduktion av europeiska standardiseringsdokument ute i
kommunerna.1
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det brottsförebyggande arbetet ute i kommunerna.
28. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning:
29.
Tabell 1: (Anslag (tusental kronor) Regeringens förslag Anslagsförändring )
1 Yrkande 26 hänvisat till BoU.
4 Inledning
4.1 En fungerande rättsstat i ett internationaliserat
samhälle
En fungerande rättsordning är oumbärlig för ett gott samhälle.
Rättsväsendet måste utvecklas så att det kan möta morgondagens behov
och påfrestningar och garantera medborgarna rättstrygghet i ett
internationaliserat samhälle. I ett gott samhälle överförs de demokratiska
värdena och värderingarna från generation till generation. Utan dessa
kommer relationerna mellan människor inte att fungera i vardagslivet.
Tilliten och förtroendet måste utgå ifrån att respekten för varje människas
unika värde är införlivad hos varje medmänniska. Rättsstatens uppgift är
att ge en ram för dessa värden. Den skall syfta till att skapa en samlevnad
med trygghet och respekt mellan människor och bidrar därmed också till
att upprätthålla samhällets grundvärden.
Regeringen skriver i sin budgetproposition: "Medborgarperspektivet lyfts
nu fram i målformuleringen för politikområde rättsväsendet. Detta görs för att
tydligare visa att medborgarnas behov och intressen ska vara styrande för
rättsväsendets verksamhet". Vi välkomnar denna inställning hos regeringen.
Vi kristdemokrater har i flera år hävdat i våra budgetmotioner att
rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett kvalificerat och effektivt
rättsväsende som präglas av ett medborgarperspektiv.
Regeringen skriver vidare i budgetpropositionen: "Politikområde
Rättsväsendets ekonomi har under 1999 liksom under 1998 varit stabil."
Kristdemokraterna är förvånade över denna bild av verkligheten. Dagliga
krisrapporter om ökad våldsbrottslighet, alltför få poliser, stängda
polislokaler, outredda brott, nedlagda tingsrätter och tingsrätter med hot om
nedläggning, ökad våldsbrottslighet, inhuman kriminalvård, bristande
resurser, utbränd personal och underskott inom så gott som samtliga
myndigheter.
Nedskärningarna inom rättsväsendet har gått så långt att många ställer sig
frågan: "Kan man lita på rättsväsendet, lagstiftningen och myndigheterna."
Regeringen konstaterar också i propositionen att brottsligheten har blivit
alltmer våldsam. Kostnader för insatser mot våldsbrottslighet ökade år 1999
med nästan 7 procent och uppgick till nästan 1 334 miljoner kronor. Detta
motsvarar 14 procent av de totala kostnaderna. Totalt inkom 61 217
våldsbrottsärenden och misshandelsbrotten ökar märkbart.
Det finns en rad faktorer som bidrar till en oroväckande utveckling: ett
stort antal avskrivna ärenden hos polisen, långa handläggningstider,
undermåliga utredningar och färre fällande domar i kombination med allt
grövre brott. 9 300 personer dömdes till fängelse under år 1999 varav 14
personer dömdes till livstidsstraff. Detta visar att det är angeläget med ett
fungerande rättsväsende som har resurser till sitt förfogande för att kunna
garantera samhällsmedborgaren säkerhet, trygghet och ett väl fungerande
rättsväsende.
4.2 Kristdemokraterna vill prioritera
Vi menar att all brottslighet, inklusive vardagsbrottsligheten, måste
bekämpas. När anmälningar av detta slag kommer in till polisen skrivs en
anmälan för försäkringsbolagets räkning; sedan avskrivs ärendet om det
inte finns klara bevis. Detta är mycket olyckligt och på så sätt förlorar
allmänheten sitt förtroende för polis och rättsväsende. Vi kristdemokrater
vill att alla brott, inklusive bostadsinbrott, överfall, våld och hot,
bilstölder, klotter och skadegörelse, snabbt ska utredas. Även den grova
gränsöverskridande brottsligheten, den ekonomiska brottsligheten, den
mc-relaterade brottsligheten, den alltmer växande ungdomsbrottsligheten,
brott med rasistiska inslag samt våld mot kvinnor och barn ska bekämpas
kraftfullt. Nödvändiga åtgärder ska vidtas för att bekämpa
barnpornografi- och narkotikabrott.
Den ökade brottsligheten måste mötas med både kortsiktiga och
långsiktiga åtgärder. Snabba insatser krävs exempelvis genom
närpolisverksamhet, samarbete mellan polis och socialtjänst samt då det gäller
unga människor mellan skola, föräldrar och väl fungerande ungdomsrotlar.
Då det gäller unga lagöverträdare vill vi även utveckla möjligheterna till
medling och familjegruppskonferenser.
Det viktigaste är det långsiktiga arbetet som handlar om förebyggande
insatser; om internalisering, införlivandet av värden, värderingar och normer.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att den "ämnar återkomma till
riksdagen under hösten med en lägesbeskrivning gällande det
brottsförebyggande arbetet som tar sin utgångspunkt i det av regeringen år
1996 beslutade nationella brottsförebyggande programmet". Vi ställer oss
tveksamma till att det brottsförebyggande programmet, Allas vårt ansvar, ska
räcka som brottsförebyggande plattform då det helt saknar strategi för att
involvera familjen i det förebyggande arbetet. I programmet nämns
exempelvis familjens grundläggande roll enbart i förbigående.
Vi hävdar att de vuxnas insatser betyder mycket för att få barn och unga att
avstå från att börja begå brott. Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för
barnuppfostran måste därför stöttas i sin uppgift. Det är de vuxna i familjen
och i skolan som ska ge ungdomarna den sociala tryggheten och inte, som i
många förorter till storstäderna, gängmedlemmarna. Vi måste också kunna
stötta de vuxna så att de kan vara närvarande och delaktiga i de ungas liv.
Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga signaler i detta
preventiva arbete. Att de vuxna i familjen får mer tid för barnen har en rad
positiva följdverkningar för barnet. Det är i sig brottsförebyggande.
Familjestabilitet bör därför eftersträvas som ett grundläggande mål för
samhället och även som en brottsförebyggande resurs.
5 Polisorganisationen
5.1 Polisens arbete
5.1.1 Personalsituationen
Antalet anställda inom polisen 31 december 1999 uppgick till 22 009. Av
dessa anställda var 16 201 poliser och 5 808 civilanställda. Enligt
Rikspolisstyrelsens prognos över personallägets utveckling till år 2003
beräknas antalet poliser minska med ytterligare 500 om inte intagningen
av elever till Polishögskolan ökar väsentligt. Regeringen skriver i sin
budgetproposition att med de resurser som nu tillförs polisväsendet kan
utbildningskapaciteten ökas så att det blir möjligt att år 2001 anta
omkring 660 polisstuderanden och åren därefter mellan 600 och 900
polisstuderande per år. Vi välkomnar denna åtgärd som vi under flera år
hävdat varit nödvändig. Vi beklagar dock att insatsen kommer så sent och
att det med beaktande av de avgångar som kan förutses endast innebär
140 nya poliser år 2001, 200 år 2002 och 370 år 2003. Detta kommer inte
att räcka. Därtill kommer alltfler och allt längre sjukskrivningar inom
poliskåren. Den förhållandevis höga medelåldern och pensionsavgångar
framöver bidrar till att behovet av nyrekrytering trots nuvarande insatser
är väsentligt större. Vi kristdemokrater vill därför satsa ytterligare pengar
utöver vad regeringen anslår till att omgående starta en tredje
polishögskola.
I det budgetunderlag som Rikspolisstyrelsen lämnade till regeringen inför
vårbudgeten angav man att antalet poliser behöver öka från 16 200 till 19 000
för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Problemet framöver är att få
behålla de nyanställda poliserna. Alltfler unga poliser slutar. Låg lön, stress
och en känsla av otillräcklighet driver dem att söka andra jobb. Enligt vice
ordförande i Polisförbundet Lars Ericson är det oftast relativt unga poliser
mellan 35 och 40 år som är mest benägna att lämna yrket. Avhoppen sker till
andra mindre slitsamma yrken med högre lön. Kvar blir en grånad poliskår
med en allt högre medelålder. Långtidssjukskrivningarna blir allt fler. Detta
märks bland annat genom att många äldre polismän får läkarintyg på att de
inte orkar arbeta nattjänstgöring. I Stockholm har långtidssjukskrivningarna
ökat med 50 procent. Andelen sjukskrivna på grund av psykiska besvär ökade
mest bland läkarna, därefter följer polisen. Bland polisen har antalet
sjukskrivna med psykiska besvär ökat från 20 procent 1998 till 28 procent
1999. Kristdemokraterna menar att arbetsmiljön måste förbättras avsevärt för
polisen.
5.1.2 Närpolisreformen
Närpolisreformen infördes 1994 efter ett riksdagsbeslut.
Närpolisreformen hade goda intentioner och väldigt många gick in i den
nya organisationen med glädje och förväntan. Idag har många tappat den
gnistan.
Antalet närpolisområden i landet har minskat med en fjärdedel mellan åren
1966-1999. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har antalet
närpolisområden skurits ned från 480 till 360 under de senaste åren. Idag går
det 1 närpolis på 1 400 invånare. Detta innebär att det är cirka 1 400 invånare
per närpolis. Kristdemokraterna anser att ett rimligt mål borde vara att det ska
finnas en närpolis per 1 000 innevånare.
Enligt Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens
verksamhet för att klara av det som brukar betecknas som "måsteverksam-
het", nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten. I budgetpropositionen
2001 skriver regeringen att "mycket tyder på att polisen i närpolisområdena,
där det problemorienterade arbetet först introducerades, kommit att arbeta
alltmer händelsestyrt. Det innebär att utvecklingen går i fel riktning. Det är
inte heller tillfredsställande att ingripandeverksamheten i betydande
utsträckning förblivit opåverkad av de åtgärder som vidtagits för att
problemorientera verksamheten". Kristdemokraterna har påpekat att
resursbristen lett till att införandet av det problemorienterade arbetssättet
inte
fått tillräckligt genomslag. Det vill vi ändra på.
Alla beslutsfattare som studerat närpolisverksamhet i andra länder måste
inse att i inledningsfasen kostar närpolisverksamheterna mycket pengar,
vinsterna kommer senare. Detta har helt och hållit förbisetts. Vi
kristdemokrater anser att statusen på närpolisarbetet måste höjas. Ambitionen
måste vara att få en fungerande polisverksamhet som har tillräckliga resurser
till sitt förfogande så att den kan arbeta med det som är polisens
huvuduppgifter: att förebygga brott, upprätthålla ordning samt utreda och
beivra brott i närområdet.
Regeringen skriver i propositionen: "Närpolisreformen ska fullföljas och
vidareutvecklas." Det ställer vi oss bakom. Regeringen skrev i
budgetpropositionen hösten 1999 att "arbetet med att anpassa polisens
arbetstider till verksamhetens behov är viktig för det problemorienterade
arbetet. Ett instrument för en sådan anpassning är sk. Periodplanering".
Samtidigt konstaterade man att det enbart var 15 procent av närpoliserna som
periodplanerade arbetstiden. En pressad arbetssituation leder till att polisen
inte hinner periodplanera. I årets budgetproposition står det att
periodplaneringen under år 1999 ökat till 19 procent och att RPS menar att
"periodplanering, rätt använd erbjuder en för alla parter förmånlig flexibilitet
och är ett nödvändigt inslag i det problemorienterade arbetet". Vi instämmer
men hävdar att detta är omöjligt utan bättre styrning av den genomsnittsliga
veckoarbetsstiden, förbättrade instrument för verksamhetsbedömningar samt
ytterligare ekonomiska resurser. Vi menar att med utökade resurser och mer
personal kommer arbetsförhållandena för polis och civilanställda att förbättras
men också effektiviseras.
Inom närpolisen ska olika verksamheter och resurser integreras.
Brottsförebyggande strategier som ska ligga till grund för det förebyggande
arbetet är nödvändiga. Det är av strategisk betydelse att utvecklingsarbetet
fortsätter och intensifieras så att närpolisreformen inte stannar av.
5.1.3 Polisens ansvarsområde och arbetstider
Kristdemokraterna har tidigare ställt krav på att polisens ansvarsområde
och arbetstider bör belysas i ett samhällsekonomiskt perspektiv, dvs vad
polisen ska arbeta med och på vilka tider detta ska ske. Vi krävde hösten
1998 och 1999 en total översyn av vilken verksamhet polisen enligt lag
ska vara skyldig att utföra. Detta har vi fått gehör för. Riksdagen
beslutade i betänkande 1999/2000:JuU6 att riksdagen skulle ge
regeringen tillkänna att en utredning ska tillsättas med uppdrag att se över
frågan om vilken verksamhet polisen enligt lag bör arbeta med.
Kristdemokraterna följer med stort intresse det fortsatta arbetet på detta
område.
5.1.4 Stöd och hjälp till brottsoffer
Sedan juli 1994 har polisen utökad skyldighet att hålla målsägande
informerade om vad som händer i deras ärende. Detta sker fortfarande
mycket sporadiskt. Mycket tyder på att brottsoffrens situation inte är en
prioriterad fråga ute på polisstationerna. Det är glädjande att
Rikspolisstyrelsen tidigare har uttalat en ambitionen att höja statusen för
brottsoffren. Här behövs mer kunskap och utbildning kring brottsoffrens
situation.
Människor som drabbats av brott har rätt att erhålla all den kvalitativa och
kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. Sättet
att
möta och stödja människor som utsatts för brott måste utvecklas. Utbildning
och fortbildning ska genomföras för de grupper som i sitt dagliga arbete
kommer i kontakt med brottsoffer. Bekämpningen av våldsbrott som begås i
hemmet mot framför allt kvinnor och barn måste fortsätta. Förbättrade rutiner
vid ärenden om besöksförbud måste utarbetas. Utsatta och hotade kvinnor
måste få hjälpmedel och all nödvändig utrustning för att kunna skydda sig
mot förövaren.
5.1.5 Nationella insatsstyrkan
Debatten om Nationella insatstyrkan och resurser till densamma har
pågått i många år. I budgetpropositionen för år 2000 ägnade regeringen
ett helt kapitel åt Nationella insatsstyrkan där regeringen fastslog att det
även fortsättningsvis ska finnas en polisiär styrka med uppgift att
bekämpa terroraktioner och att styrkans verksamhetsområde bör utvidgas.
I årets budgetproposition väljer regeringen att inte ens nämna Nationella
insatsstyrkan, trots färska rapporter från RPS internutredning att
verksamheten fortfarande inte har tillräckligt med resurser för att bedriva
ett effektivt arbete med träning, förberedelse och att fungera som
förstärkningsenhet.
Kristdemokraterna vill betona vikten av Nationella insatsstyrkan och att
dess hemvist klargörs. Vi anser att styrkan ska läggas under
Rikspolisstyrelsen och att ytterligare resurser ska tillföras styrkan.
5.1.6 Dagens situation
Regeringen skriver i budgetproposition att utvecklingen av den anmälda
våldsbrottsligheten är oroande. Samtidigt skriver man: "Det är möjligt att
den statistiska ökningen inte motsvaras av någon faktisk ökning av
våldsbrottsligheten." Detta är ett motsägelsefullt resonemang. Vi menar
att bristfälliga polisutredningar och ett ökat antal avskrivningar lett till att
allt fler avstår från att över huvud taget anmäla brott. Man anser att det
inte är någon idé. Idag finns en stark kritik mot långa handläggningstider,
låg uppklaringsprocent, oklar ansvarsfördelning mellan polis och
åklagare. Åtgärder måste vidtas för att förbättra utredningsarbetet inom
polisen.
Regeringen anslog 21 miljoner kronor i budgetpropositionen 2000 som
skulle täcka kostnaderna för den nya polishögskolan samt användas vid
bekämpning av miljöbrott. Kristdemokraterna påpekade att pengarna
knappast skulle räcka till både start av ny polishögskola och en ny
miljöorganisation. Vi uttryckte oro för att den nya miljöorganisationen skulle
hamna i en polisiär svacka då det gäller bekämpandet av miljöbrott. Detta
blev också fallet.
Anmälningarna om brott mot miljöbalken har fördubblats. Samtidigt finns
det inte ens hälften så många miljöpoliser som skulle behövas. Risken finns
att miljöbrotten inte beivras. Brotten hinner bli så gamla att de preskriberas
innan polisen hinner ta itu med dem.
Regeringen menar att det är en svår och omfattande uppgift för åklagar-
och polisorganisationen att utveckla och effektivisera
miljöbrottsbekämpningen. I budgetpropositionen står: "Därför är det
tillfredsställande att myndigheterna har nått en god bit på väg när det gäller
att säkra kompetens, kapacitet och kontinuitet i kampen mot miljöbrott." Vi
menar att verksamheten hade kommit mycket längre om polisen haft resurser
och personal att möta organisationen från åklagarsidan. Riksåklagaren
framhåller i sin rapport för den nya miljöbrottsorganisationen att det är av
vikt
att polisen organiserar och prioriterar sin verksamhet så att man effektivt ska
kunna utreda brott mot miljön. Detta har varit omöjligt med den
personalsituation som funnits inom polisen. Det vill vi åtgärda genom
ytterligare resurser till polisen.
I budgetpropositionen skriver regeringen också att "trots stora
ansträngningar de senaste åren för att anpassa polisens verksamhet till de
ekonomiska förutsättningarna, är polisens ekonomiska situation alltjämt
bekymmersam". Nu avsätts cirka 3 miljarder kronor för åren 2001-2003 och
det tillsammans med en större satsning på det problemorienterade arbetssättet
och en periodplanering ska enligt regeringen påverka polisens arbetssituation.
Kristdemokraterna välkomnar satsningen på polisen men menar att antalet
poliser måste öka och arbetsmiljön avsevärt förbättras för att vända den
negativa trenden. Kristdemokraterna anslår 290 miljoner kronor utöver
regeringen till polisväsendet för år 2001.
5.2 Den internationella och den organiserade
brottsligheten
Den internationella brottsligheten är modernt utrustad, förfogar över
mycket stora resurser och opererar gränslöst. Trots detta är våra
myndigheter hänvisade att bedriva sitt arbete nationellt. Vi menar att
kampen mot den organiserade brottsligheten både inom och utom landets
gränser måste beivras kraftfullt. Därför behövs samarbete och
gemensamma insatser över myndighetsgränser såväl som nationsgränser.
Kristdemokraterna vill verka för att tullen får möjlighet att anskaffa den
moderna utrustning som behövs för att bedriva en effektiv gränskontroll.
5.2.1 Förbjud deltagande i rasistiska och kriminella
organisationer
En successiv, långsam ökning av våldsbrotten bekräftar att samhället
under avsevärd tid misslyckats med normöverföringen till den nya
generationen. De rasistiska yttringarna och andra grova organiserade brott
som drabbat samhället under de senaste åren måste bemötas med en
effektiv lagstiftning. Därför anser vi det angeläget att deltagande i och
stöd till rasistiska och kriminella organisationer ska förbjudas. Det är en
nödvändig åtgärd för att komma tillrätta med den grova kriminaliteten
och bevara ett fritt demokratiskt samhälle.
5.3 Narkotikabrott
Missbruket av narkotika ökar framför allt bland ungdomar. I en
undersökning som Stockholms stad gjort tillfrågades 10 000 elever i
årskurs nio om sina rök- och drogvanor. Det visade sig att var fjärde 17-
åring har prövat narkotika. I årskurs nio är det 14 procent av pojkarna och
11 procent av flickorna som säger att de använt narkotika någon gång. I
årskurs 2 i gymnasiet är det 22 procent av flickorna och en tredjedel av
pojkarna som säger att de prövat narkotika.
År 1999 anmäldes drygt 22 000 narkotikabrott. Av dessa utgjorde 11 000
ringa narkotikabrott. Cirka 5 procent av dessa var begångna av ungdomar
under 18 år. Antalet beslag av narkotika har ökat kraftigt. Från 13 531 år 1998
till 14 235 under år 1999. Andelen ungdomar under 18 år som misstänks för
narkotikabrott har också ökat.
Vi anser att bekämpningen av narkotika måste fortsätta på bred front.
Förebyggande insatser i skolan har stor betydelse. Det lokala
Brottsförebyggande rådet i samarbete med skola, polis, socialtjänst och
domstolarna spelar en viktig roll i det arbetet. Kroppsbesiktning, dvs urin-
eller blodprovtagning för att kunna genomföra en droganalys, får idag inte
användas som tvångsmedel på en person under 15 år. Ett narkotikamissbruk
som inte stoppas i tid får tragiska konsekvenser både för den som missbrukar
och för omgivningen. Den personliga integriteten ska värnas men inte på
bekostnad av mänskligt lidande. Att avslöja ett begynnande
narkotikamissbruk kan vara den åtgärd som innebär den största vändpunkten i
en ung människas liv. Vi menar också att det måste bli möjligt att genomföra
provtagning på ungdomar under 15 år vid allvarlig misstanke om
narkotikamissbruk.
6 Åklagarväsendet
Antalet redovisade ärenden till åklagaren har minskat kraftigt de senaste
åren. Idag överlämnas 14 % av polisens ärenden till åklagaren jämfört
med 26 % i mitten av 90-talet, allt enligt den sk Samred-rapporten som
Justitiedepartementet presenterade i oktober förra året. Den låga
lagföringsprocenten samt de allt längre handläggningstiderna inom
polisen är oacceptabla. Till detta kommer ett ökat missnöje bland åklagare
vad gäller kvaliteten på polisutredningarna. Kompletteringar måste ofta
göras och de krav som bör ställas på en utredning åsidosätts. Den
bristande kapaciteten inom polisen påverkar därmed åklagarnas
arbetssituation. Tid som borde ägnas åt att t.ex driva brottmålsprocessen
läggs på polisiärt utredningsarbete. Kristdemokraterna har tidigare pekat
på att personalsituationen inom polisen måste förbättras. Fler
civilanställda ger polisen ett förbättrat utrymme för utredningsarbete både
vad gäller kvalitet och kvantitet. Åklagarväsendet måste också bygga upp
en beredskap för att kunna ta emot ett ökat antal redovisade ärenden från
polisen. En helhetssyn på lagföringsarbetet är nödvändig.
Personalsituationen inom åklagarväsendet är bekymmersam. Det är viktigt
att satsa på nyrekrytering så att framtida behov inom åklagarkåren täcks.
Återkommande kompetensutveckling samt utbildning för åklagare och annan
personal inom åklagarorganisationen är också viktig för att skapa en
effektivare organisation. Enligt Riksåklagaren skulle åklagarväsendet, med
endast marginella resurstillskott, på egen hand kunna skapa goda
förutsättningar för att utveckla kompetens och göra nödvändiga investeringar
inför framtiden. Dessa resurstillskott är dock en förutsättning för att
åklagarväsendet ska kunna klara verksamhetsmålen.
Kristdemokraterna kräver att det införs särskilda ungdomsrotlar som
arbetar förebyggande samt skyndsamt utreder brott där ungdomar är
inblandade. Barn- och ungdomar som utsatts för brott ska mötas av särskilt
utbildad personal. Fortbildning bör erbjudas personalen inom detta område.
Regeringen anslår för år 2001 15 miljoner kronor extra till
åklagarorganisationen. Kristdemokraterna vill för år 2001 avsätta ytterligare
67 miljoner kronor till åklagarväsendet för att beredskap ska finnas för ett
ökat antal ärenden till följd av att fler poliser kommer i tjänst.
6.1 Ekonomisk brottslighet
I en rapport från Ekobrottsmyndigheten konstateras att den ekonomiska
brottsligheten sannolikt omsätter mer än 150 miljarder kronor. Det finns
av naturliga skäl ett stort mörkertal och EBM samt andra myndigheter,
som t.ex skattemyndigheten, saknar personal och teknisk utrustning att
bekämpa dessa brott. Kristdemokraterna har under många år yrkat på att
en särskild ekobrottsmyndighet ska inrättas för att hantera den avancerade
ekobrottsligheten. Den 1 januari 1998 inrättades en myndighet inom
åklagarväsendet med särskilda uppgifter att samordna och utveckla
bekämpningen av ekonomisk brottslighet. Vi anser att all allvarlig
ekonomisk brottslighet, innefattande också grova miljöbrott, kräver
operativa insatser av sådan kvalificerad art att en enhetlig
myndighetsstruktur och ledning är nödvändig. Organisationen bör vara
flexibel och utgå från de behov som föreligger.
Regeringen har vid tidigare tillfällen uttalat att kampen mot ekonomisk
brottslighet måste intensifieras och alla krafter användas för att komma år
denna typ av brottslighet. Samtidigt har Ekobrottsmyndigheten idag svårt att
uppfylla de krav som ställs av riksdag och regering. EBM får inte föra
spaningsregister eftersom myndigheten formellt anses vara en
åklagarmyndighet, inte en polismyndighet. Enligt polisdatalagen får inte
EBM skapa sitt eget spanings- och underrättelseregister. För att få tillgång
till
polisens register måste EBM lämna in en formell begäran vilket gör
utredningsarbetet mycket tungrott.
Den ekonomiska brottsligheten snedvrider konkurrensen och hotar på sikt
det demokratiska samhället. En fungerande ekobrottsmyndighet är
verkningslös utan fungerande redskap. Kristdemokraterna anser därför att det
är nödvändigt att Ekobrottsmyndigheten får möjlighet att skapa sitt eget
spaningsregister. På så sätt skapas förutsättningar för myndigheten att
effektivt utreda brott.
6.1.1 Allvarlig miljöbrottslighet
Kristdemokraterna har tidigare motionerat om vikten av att allvarliga
miljöbrott ses som en del av den ekonomiska brottsligheten och därför ska
handhas av Ekobrottsmyndigheten. Vi har också krävt att
Ekobrottsmyndigheten ska utreda så kallade citesbrott. Citesbrott, det vill
säga brott som rör handel med växter och djur, är idag mycket svåra att
upptäcka. En snårig och ofullständig svensk lagstiftning samt bristande
utredningsresurser försvårar lagföringen ytterligare.
Ekobrottsmyndigheten utreder enbart miljöbrott när det finns ett samband
mellan ekonomisk brottslighet och miljöbrottslighet. Vi menar att
bekämpandet av citesbrott och allvarliga miljöbrott kräver en utpräglad
kompetens och en avancerad organisationsstruktur. Internationellt samarbete
på hög nivå är ofta en förutsättning för att kunna utreda och bekämpa dessa
brott. Det vore därför naturligt för den nya ekobrottsmyndigheten att också
handlägga ärenden som rör citesbrott och allvarliga miljöbrott.
7 Domstolsväsendet
I vårt demokratiska samhälle är domstolarnas rättskipande verksamhet
mycket viktig. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på
ett rättssäkert och effektivt sätt och avkunna dom inom rimlig tid. Ett
rättssamhälle kräver fungerande domstolar.
Regeringen har påbörjat ett reformarbete där man talar om att skapa en
flexibel och mindre sårbar organisation. Arbetsuppgifterna ska renodlas så att
enbart den dömande makten blir kvar. Därmed försvinner flera mindre
tingsrätter helt eller kvarstår endast som kansliorter. Denna regeringens
reformering av domstolsväsendet har äventyrat tingsrätternas fortbestånd. Om
regeringen fortskrider med sin politik är risken stor att rättssäkerheten hotas.
Medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal
förankring värderas relativt lågt i regeringens domstolsreform. Vår
uppfattning är att regeringens nya modell inte innebär någon förbättring av
den nuvarande organisationen eller leder till de besparingar som man
förmodar. Vi anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ner de
mindre tingsrätterna är just att man vid nedläggningen förlorar den lokala
förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets
närvaro och förstärker den sociala kontrollen. Befolkningen ges deltagande
och insyn i rättskipningen genom nämndemannauppdraget. Detta är
grundstenarna i rättssamhället.
Kristdemokraterna anser att antalet tingsrätter i princip ska behållas. En
nedlagd domstol innebär att advokater, åklagare och poliser försvinner från
orten. För att erhålla erforderligt underlag för tillräckligt antal aktörer bör
man kunna ändra domkretsarna och överföra vissa förvaltningmål till
tingsrätterna. På sikt bör de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna slås ihop.
Det är inte riktigt att man genom att lägga ner vissa domstolar uppnår en
bättre kvalitet. Det är en villfarelse att den marginella ökning som sker av
antalet domare medför att man kan uppnå någon högre grad av specialisering
i den allmänna tingsrätten.
Där specialiseringskravet gör sig särskilt gällande inom affärsjuridik och
ekobrottmål samt större konkursmål bör särskilda handelsrätter inrättas.
Samtidigt kan man notera att de allmänna domstolarna fungerar mycket väl
när det gäller att döma i allmänna mål.
Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för var en tingsrätt ska vara
förlagd i förordning. På detta sätt har regeringen kunnat avgöra en fråga som
borde behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna anser därför att dessa frågor
ska regleras i lag.
För att ge förutsättningar för ökad kvalitet och förbättrad ärendebalans
inom domstolsväsendet vill kristdemokraterna tillföra domstolsväsendet år
2001 350 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
7.1.1 Inskrivningsmyndigheter och bouppteckningsverksamhet
Kristdemokraterna har samma uppfattning som tidigare vad gäller
regeringens inriktning på att koncentrera inskrivningsverksamheten till
sju inskrivningsmyndigheter. Vi vill inte att arbetet ska koncentreras på
detta sätt utan även fortsättningsvis knytas till tingsrätterna eftersom vi
ser den här verksamheten som god service till medborgarna. Inte heller
vill vi att bouppteckningsverksamheten ska överföras till
skattemyndigheten.
Vi anser att dessa verksamheter fungerar väl idag och utgör ett värdefullt
underlag för tingsrätternas lokala arbete. Uppgifterna sköts på ett kvalificerat
och kompetent sätt med inslag av närhet och tillgänglighet till gagn för den
rättssökande allmänheten. Därutöver skapar förfarandet en stor tilltro till
domstolarnas verksamhet.
7.1.2 Huvudfrågor för ett framtida domstolsväsende
Rent allmänt gäller att domstolarnas dömande verksamhet inte sker
tillräckligt snabbt. Genomströmningen av mål och ärenden måste öka
märkbart. Kvaliteten på avgörandena kan även i vissa fall ifrågasättas.
Det är viktigt att framhålla att ett utvecklat samhälle alltid måste ha
ekonomi för att upprätthålla ett väl fungerande domstolsväsende. Att
skipa rätt kräver tid för överväganden, vilket kommer till uttryck i den
gamla domarregeln "Domaren skall icke vara för hastig till att döma,
förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och
rätt." Enkla och kontrollerbara ekonomiska kriterier går ej att applicera på
domstolsväsendet. Övergripande krav kan endast vara att domstolarna
självständigt skall skipa rätt av hög kvalitet inom rimlig tid.
Verksamheten har alltså anspråk på de ekonomiska resurser som erfordras
för dessa mål.
För att öka domstolarnas ändamålsenliga uppgift i samhället krävs att de
allmänna domstolarna slås ihop med förvaltningsdomstolarna; härigenom
uppnås ett kvalitetsmässigt enhetligt rättsliv med lokal förankring.
Det är viktigt att inse att det väsentliga inslaget i den dömande
verksamheten är förhandlingarna inför domstol och överläggningen till dom.
IT-stödet är värdefullt men innefattar inte någon större kostnadsbesparing.
Det är emellertid viktigt med inslag av administrativ personal som frigör
domarna för juridiska uppdrag.
Det ökade antalet inställda huvudförhandlingar utgör fortfarande ett stort
problem. Dessa kan förhindras genom att delgivningsförfarandet privatiseras
med hjälp av enskilda auktoriserade stämningsmän och att effektiva åtgärder
vidtages mot dem som obstruerar det rättsliga förfarandet genom att inte
inställa sig till rättegångsförhandling. Givetvis kan dessa förhållanden inte
åtgärdas genom att ge avkall på fundamentala processuella principer som
muntlighet, koncentration och omedelbarhet.
Det är väsentligt att Domstolsverkets verksamhet enbart syftar till att
biträda domstolarna med ren serviceverksamhet. Domstolarnas
självständighet får inte äventyras genom verkets agerande.
7.1.3 Anpassade lokaler
Alltför många tingsrätter saknar anpassade lokaler för målsäganden och
vittnen. Vi har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna bör vara så
utformade att de brottsdrabbade, under ett förhandlingsuppehåll, erbjuds
möjlighet att vistas i rum som är avskilda från den misstänkte och dennes
släktingar och vänner. Detta bör även omfatta de vittnen som har kallats
för att styrka målsägandens berättelse. Tingshusvärdar bör finnas för att
underlätta ett sådant förfarande.
Brottsofferjourerna gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd.
Målsättningen är att det på varje tingsrätt ska finnas en frivillig stödperson.
Uppgiften för denna person är att ge vittnen och brottsoffer ett humant
mottagande i domstolen, vara ett moraliskt stöd före och efter rättegången
samt kunna svara på frågor och hänvisa vidare.
Vi anser också att förhandlingarna bör anpassas och föras under sådana
former som inte anses kränkande för brottsoffret. På varje tingsrätt måste
anpassade lokaler finnas för målsäganden och vittnen. Så är inte fallet idag.
Dessa krav måste bli tillgodosedda.
7.1.4 Nämndemännen
Kompetensen inom domstolarna ska tillgodose de krav som kan ställas
för att säkerställa en rättvis dom. Lagfarna domare samt nämndemän ska
därför få möjlighet till fortbildning för att få kunskaper om nya lagar och
förhållanden i samhället. Antalet nämndemän ska inte reduceras.
Nämndemännens arvoden måste ses över ytterligare. Nämndemännen ska
representera hela befolkningen. Det bör vara en självklarhet att kvinnliga
nämndemän finns med i rätten när mål som rör våldtäkter, sexuella
övergrepp och vårdnadstvister ska avgöras.
En grupp i samhället som helt har förbisetts är hemarbetande föräldrar,
oftast mammor. En hemarbetande förälder som får ett nämndemannauppdrag
kan inte få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom hon inte har
någon inkomst av tjänst. För att kunna utföra sitt nämndemannauppdrag
måste barnomsorg ordnas. Hur ska det låga arvodet, minus skatt, kunna täcka
kostnaderna för barnomsorgen? Vi menar att det är angeläget att
nämndemännen representerar hela befolkningen. Kristdemokraterna vill att
regeringen ser över ersättningen till nämndemannakåren ytterligare. Vi vill
även att ersättningen ses över så att en generell ersättning för
barnomsorgskostnader till hemarbetande föräldrar kan införas.
8 Kriminalvården
8.1 Kriminalvård och kristdemokratisk ideologi
Svensk kriminalvård måste reformeras. Den nya inriktningen borde
fokusera på långsiktighet där rehabilitering och meningsfulla insatser
utgår från den enskilda människans förutsättningar. En förutsättning för
att kriminalvården ska inge fortsatt förtroende hos allmänheten är att en
balans mellan samhällsskydd och respekt för den intagnes personliga
värdighet uppnås. Den kristdemokratiska ideologin sätter människan i
centrum. Detta synsätt påverkar i hög grad hur vi vill att ett rättssamhälle
ska vara uppbyggt. De värderingar som finns i ett samhälle avspeglas i det
samhällets rättssystem.
Vad gäller kriminalpolitiken är det viktigt att se till helheten. En ökad
kriminalitet kan inte enbart stoppas med fler poliser och utbyggda anstalter.
Vi föreslår därför en rad kortsiktiga lösningar men även förslag som på längre
sikt ska förbättra innehållet i kriminalvården, förebygga uppror och
våldshandlingar på anstalterna, förhindra en fortsatt brottslig karriär och
därigenom i förlängningen öka rättssäkerheten i samhället.
8.2 Kriminalvårdens reformbehov
Kriminalvårdens årliga kostnad uppgår till cirka 4,1 miljarder kronor. Av
den summan går omkring 80 procent till att driva anstalter och häkten. I
genomsnitt kostar en plats på anstalt cirka 2 000 kronor per dygn. I
Kriminalvårdens officiella statistik, KOS 1999, kan vi läsa att antalet
långtids- och livstidsdömda ökar. Med hänvisning till den höga siffran
återfallsförbrytare, kan man konstatera att svensk kriminalvård är en
mindre effektiv verksamhet som bör genomgå förändringar. I kapitel 4 i
KOS 1999 kan man läsa om kriminalvårdens målsättningar:
"Kriminalvård i anstalt ska utformas så att den dels främjar den intagnes
anpassning i samhället, dels motverkar skadliga följder av
frihetsberövandet. Verksamheten i anstalt ska från början inriktas på att
förbereda den intagne för frigivningen." Dessa målsättningar är tyvärr
goda intentioner som stannar på papperet. Verkligheten ute på våra
anstalter, med bristande resurser för motivations- och
återanpassningsprogram, är en helt annan. Det är därför angeläget att
belysa och söka förändra den rådande situationen, inte minst med tanke
på alla de människor som berörs - brottsoffer, interner och deras familjer.
Svensk kriminalvård måste reformeras.
8.3 Bristande resurser
Kriminalvården har den senaste tiden inte varit ett prioriterat och
uppmärksammat område. Tvärtom har det under åren genomförts
besparingar som motsvarar drygt 400 miljoner kronor. I samband med att
vårpropositionen år 2000 presenterades aviserade kriminalvården ett
budgetunderskott på 240 miljoner kronor, något regeringen blundade för.
Anslagskrediten skulle inte räcka och ytterligare nedskärningar var därför
nödvändiga att genomföra. Samfällda rapporter från anställda och intagna
på olika anstalter i Sverige pekar på en bekymmersam situation.
Påverkansprogrammen har försämrats, ansökningar att få starta
motivationsavdelningar har avslagits och personalresurser har skurits ner.
Dessa försämringar leder inte till ett bättre rehabiliteringsresultat på våra
anstalter. Det är en kortsiktig politik som enbart får till följd att antalet
återfallsförbrytare ökar. Regeringen har gång på gång i sina
budgetpropositioner lovat att "de ytterligare rationaliseringar som behöver
göras ska genomföras utan att verksamheten drabbas". Detta säger oss att
regeringen har bristande insikt i hur verkligheten ser ut ute på anstalterna
idag.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att kriminalvårdens arbete ska,
under hela verkställigheten, vara inriktat på att stödja och hjälpa den dömde
att främja anpassningen i samhället. Detta ställer kristdemokraterna sig helt
bakom, men tyvärr saknas resurser ute på anstalterna att leva upp till dessa
visioner. Därför anser vi att kriminalvården måste tillföras mer pengar.
Kristdemokraterna vill, för år 2001, satsa ytterligare 250 miljoner kronor
jämfört med regeringen på kriminalvården.
8.4 Kriminalvården och den intagne
Samhället måste döma till fängelsestraff som en reaktion mot grov
brottslighet. Emellertid får man inte glömma bort att varje dömd
brottsling är en individ, inte sällan med en problemfylld bakgrund. Idag
döms grova brottslingar alltför ofta endast till långa fängelsestraff utan
nödvändig vård. Detta kan hos den dömde skapa stor avoghet mot det
samhälle som man så småningom ska integreras i.
Vad händer med en människa som placeras på kriminalvårdsanstalt? Är
fängelserna "plantskolor" för brott där unga lärs upp av de äldre? Kan
säkerheten på våra anstalter garanteras efter de dödsfall och upplopp som
förekommit? Kan intagna med psykiska störningar garanteras en adekvat
behandling? Andelen utländska medborgare på anstalterna, ofta med en
utvisningsdom, var den 1 oktober 1999 25 procent av de intagna. Kan dessa
medborgare garanteras säkerhet mot rasistiskt våld?
Anstalterna ska vara så utformade att de dels tillgodoser de aktuella
säkerhetskraven, dels erbjuder den intagne en miljö där rehabiliteringen utgår
från grundläggande mänskliga rättigheter. Målsättningen ska vara
meningsfulla insatser för att möjliggöra ett liv utan brott.
Mycket talar för att alternativen till dagens fängelsestraff bör utvecklas
ytterligare. Vilka åtgärder som är effektiva för att förhindra fortsatt
brottslighet är ständigt föremål för diskussion och man kan konstatera att
enkla lösningar saknas. Likafullt visar det stora flertalet studier entydigt att
långa fängelsestraff utan vård snarare ger en motsatt effekt i förhållande till
syftet, som är att ge den kriminelle självrespekt, en rättsuppfattning,
motivation till ett laglydigt liv och därmed på lång sikt skydda samhället mot
fortsatt brottslighet.
Om vi ska lyckas med att förändra kriminalvårdens inriktning så behövs ett
outtröttligt, långsiktigt arbete där en rad samverkande åtgärder vidtas i ett
system som är bra för såväl de intagna som för personalen. Detta måste ske på
lång sikt. Nya effektiviseringar och indragningar får inte ideligen slå omkull
påbörjade insatser som annars kunnat leda till positiv utveckling.
8.4.1 Handlingsplan
Vi har tidigare motionerat om att de individuella handlingsplaner som
varje enskild individ ska teckna vid ankomsten till anstalten ska få en
högre status. Regeringen har hänvisat till att sådan finns och alltid
upprättas. Vid besök ute på anstalterna visar det sig dock att det är ytterst
få som får en individuell handlingsplan. Om en sådan upptecknas är det
endast vid få tillfällen som planen följs upp.
Handlingsplanen bör utarbetas i samarbete mellan internen och utbildad
och kvalificerad personal. Där ska konkreta, realistiska deletapper och mål
nedtecknas för att på så sätt successivt nås av individen. Vi tror att detta kan
ge resultat i form av ökad självkänsla och bättre anpassningsförmåga till
samhället utanför.
Att vistas på anstalt innebär ett rutinmässigt liv med små möjligheter att ta
personligt ansvar samt begränsade kontakter med omvärlden. Ett konkret
problem som många interner själva identifierat och ser som en brist är den
passivitet som lätt infinner sig då det omhändertagande som den intagne
möter omfattar allt från väckning till matlagning och tvätt. Vi menar att de
intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för livet innanför murarna om en
förberedelse för livet utanför murarna ska kunna ske. Speciellt för de
långtidsdömda fångarna kan annars en acklimatiseringen till ett självständigt
liv vara mycket svår efter många år på anstalt.
8.4.2 Påverkansprogram
En fortsatt utveckling av innehållet i programverksamheten vid häkten,
anstalter och inom frivården är ytterst viktig. Hög kvalitet på brotts- och
missbruksrelaterad programverksamhet samt rehabiliterande insatser i
kombination med drogfria anstalter ska prioriteras. Regeringen skriver i
budgetpropositionen att under verkställigheten ska de intagna få
behandling för psykiska störningar, drogmissbruk och andra problem.
Detta ligger helt i linje med de yrkanden som Kristdemokraterna fört fram
i de senaste budgetmotionerna på utgiftsområdet. Vi konstaterar dock att
dessa förslag kräver utökade finansiella resurser. Regeringens anslag till
kriminalvården visar att det inte finns någon djupare viljeinriktning att i
verkligheten genomföra de uttalade ambitionerna.
Nedskärningar inom programverksamhet och motivationsavdelningar har
satt sina spår. Dessa är idag de mest utsatta områdena inom kriminalvården.
Flera undersökningar, bland annat från interner själva på Österåker (Se PM
"Möjligheternas Österåker"), visar på att personalnedskärningar påverkar
verksamheten negativt. För lite resurser till verksamheten och för få anställda
leder till att man inte har tid att ägna åt de intagna. Därmed förloras också
möjligheten att upprätthålla kontroll. På Tidaholm har flera av de dömda bett
om att de ska få starta en ny motivationsavdelning, men nekats detta på grund
av resursbrist. Från andra anstalter kommer rapporter om att man på grund av
nedskärningarna blivit tvungen att sänka ambitionen vad gäller
motivationsavdelningar, meningsfulla fritidsaktiviteter samt grundskole- och
gymnasieutbildning.
Det är viktigt att man satsar mer tid och resurser så att internerna under
och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa fall åläggs, meningsfull och för
dem relevant sysselsättning. Ett bra exempel på åtgärder är de så kallade
påverkansprogrammen. Dessa påverkansprogram fokuserar på attityder,
beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende.
Internen får lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och utveckla
de sidor och färdigheter som det finns förutsättningar för.
Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den brotts- och missbruksrelaterade
programverksamheten är resurskrävande och att det behövs
kompetensutveckling och handledning för personal som leder dessa program
samt att externa resurspersoner behöver anlitas för mer kvalificerade program
på behandlingsnivå. Kristdemokraterna vill satsa mer resurser för att frigöra
och stödja personal som kan arbeta med påverkansprogrammen. Vi vill också
göra det möjligt för anstalterna att vid behov ta in experter där så behövs.
8.4.3 Drogfria anstalter
Narkotika på våra anstalter är fortfarande ett problem. Den hittills högsta
rapporterade siffran under en tioårsperiod redovisades för 1998 där 5 000
av
9 500 interner missbrukade narkotika. Det vill säga över 50 procent av de
som sitter på anstalt missbrukar narkotika, och antalet missbrukare bara
ökar.
Vi anser att alla anstalter ska vara drogfria och att personalen måste ges
resurser och möjligheter att kontrollera att drogfriheten efterlevs på ett
effektivt sätt. Narkotikamissbruk kan vara en av orsakerna till att klimatet
blivit allt mer hotfullt på anstalterna.
8.4.4 Meningsfull sysselsättning för interner
Regeringen skriver att en viktig uppgift för kriminalvården är att se till att
de intagna erbjuds arbete och andra former av sysselsättning, såsom
utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning. Det
är en bra målsättning som vi delar. Men när resursbristen omöjliggör detta
förfaringssätt måste åtgärder vidtas. Om de intagnas kompetens förbättras
ökar också förutsättningarna för ett laglydigt liv i frihet.
8.4.5 Familjeförhållanden
Anhöriga påverkas i hög grad av fängelsestraffet eftersom de naturliga
kontakterna med den intagne blir mycket begränsade. Till viss del har
förhållandet förbättrats genom att kriminalvården numera kan ordna
lämpliga besökslokaler, så kallade "övernattningslägenheter". Det är
främst under förberedelserna inför frigivning som en djupare kontakt med
familj och anhöriga kan återskapas. Där barn finns med i bilden kan dock
ett sådant upplägg skapa både förvirring och anpassningssvårigheter
eftersom barnen under lång tid inte har haft en naturlig relation till
mamma eller pappa.
Kontakterna med det privata nätverket, familj och arbetsgivare, har mycket
stor betydelse under fängelsevistelsen. Vi menar att stora förändringar och
förbättringar måste ske på detta område. Regeringen skriver i
budgetpropositionen att möjligheterna att skapa personliga nätverk ska tas
tillvara och den uppfattningen delar vi. Vi tror att en utökad möjlighet för
frivilligorganisationer att närvara på anstalterna är positiv för den intagne.
Organisationerna utgör en kontakt med samhället utanför murarna - någon
som lyssnar och tar sig tid. Dessutom ges omvärlden en förbättrad möjlighet
till inblick i anstaltens verksamhet. Vid frigivningen har
frivilligorganisationerna också en viktig uppgift när det gäller att ge hjälp
och
stöd till ett fungerande liv.
8.4.6 Barn och förälder på anstalt
I regeringsförklaringen citerade Göran Persson Olof Palme: "Den enda
praktiska anknytningen till framtiden som vi egentligen har är barnen."
Det gäller i hög grad de föräldrar som sitter på våra anstalter och som i
många fall förlorat kontakten med sina barn. Vi anser att det är viktigt att
förbättra dessa förhållanden. Mer än hälften av dem som sitter på anstalt
är föräldrar. Deras barn har precis som alla andra barn behov av sin
mamma och pappa. Mycket måste göras för att förbättra situationen.
Bland annat menar vi att anstalterna i högre utsträckning måste anpassas
efter barns och föräldrars behov av umgänge. Rent konkret åsyftar vi fler
övernattningslägenheter, exempelvis öppna lekrum där föräldrar och barn
kan umgås tillsammans, samt grönområden och lekparker i anslutning till
de anstalter där barn vistas under längre besök. Socialstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsens rapport, Barn med frihetsberövade föräldrar,
presenterade ett flertal förslag till åtgärder för att underlätta kontakterna
mellan intagna och barn. Där föreslogs bland annat att särskild personal
ska utses för att ansvara för barns besök i anstalt och häkte. Det tycker vi
är bra, men det borde även finnas tillgång till barnpsykologisk expertis så
att barn och föräldrar kan få hjälp att förbereda en så normal gemensam
livssituation som möjligt. Hjälp ska också ges efter frigivandet och ses
som en del av påverkansprogrammet.
Kristdemokraterna anslår i sitt budgetalternativ extra resurser för att
anpassa kriminalvården så att barn inte ofrivilligt fråntas rätten att
upprätthålla en kontinuerlig kontakt och gemenskap med sina föräldrar då
dessa vistas på anstalt.
8.5 Sexualbrott
År 1999 dömdes 201 personer för sexualbrott varav 198 var män och tre
kvinnor. Detta är några fler jämfört med föregående år. Cirka 84 procent
av dessa var placerade på anstalter där det finns programverksamhet för
sexualbrottsdömda. Tyvärr är det alltför få av de sexualbrottsdömda som
ingår i programverksamheten, som är frivillig. Vi anser att det behövs
större resurser för att motivera så många som möjligt att delta i
programverksamheten. Denna verksamhet ger en möjlighet att komma till
insikt och arbeta på att bli fri från sin sexuella dragning till barn. Vi
menar att kriminalvården måste arbeta mycket mer aktivt och
målmedvetet med rehabilitering av pedofiler.
Våra kunskaper om pedofili är idag mycket begränsade. Forskarna kan
ändå teckna en relativt tydlig skiss över vad som kännetecknar förövarna och
de situationer där brotten begås. Gruppen består nästan uteslutande av män
med känslomässiga störningar. De har ofta svårt för relationer och kontakter
med vuxna och vänder sig därför till barn. Om vi vill förhindra att barn i
framtiden utsätts för övergrepp av personer som redan är identifierade och
dömda måste fängelsetiden användas effektivt. Straff tycks inte ha någon
avskräckande effekt på gärningsmännen; de fortsätter istället att begå nya
brott efter sin frigivning eftersom de i de flesta fall saknar sjukdomsinsikt.
Det finns emellertid metoder som fungerar och som bör kunna börja
tillämpas och användas som praxis vid fällande dom för pedofiler.
Farmakologiska behandlingar, vilka innebär att man med läkemedel sänker
förekomsten av manligt könshormon hos patienten, kan ha kortsiktig
framgång och bör användas i kombination med psykologisk och social terapi.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att Kriminalvårdsstyrelsens
forskningskommitté har gett ett uppdrag åt sektionen för rättspsykiatri vid
Karolinska institutet att genomföra en studie av kriminalvårdens insatser för
sexualbrottsdömda. Syftet är att undersöka förutsättningarna för en
effektstudie av behandlingsinsatser och utfall för de sexualbrottsdömda. Detta
är ett initiativ från Kriminalvårdsstyrelsen som ligger i linje med det förslag
om att behandling av pedofiler ska utredas, som Kristdemokraterna framförde
i förra årets budgetmotion. Villkoren för att pedofiler ska få friges efter att
ha
suttit två tredjedelar av sin strafftid borde ses över. Den för sexualbrott
dömde
pedofilen skulle under den sista tredjedelen av straffet, då han är villkorligt
frigiven, ordineras medicinering. Även våldtäktsmän ska motiveras till
motivationsbehandling under tiden på anstalt.
8.6 Återfall i brott
Undersökningar med fokus på internernas bakgrund och sociala
förhållanden visar inte helt oväntat att de intagna har en omfattande
problematisk bakgrund, utöver den rent brottsliga. Många är
återfallsförbrytare. Av de tillfrågade internerna avtjänade bara var tredje
sitt första straff, de övriga hade tidigare fängelsestraff eller erfarenhet av
frivård bakom sig. Bland de nyintagna i fängelse åren 1990-1996 hade
cirka 45 procent avtjänat fängelse någon gång tidigare inom en tidsperiod
på fem år före aktuell verkställighets början. År 1997 var andelen 55
procent.
Regeringen skriver också i sin propositionen att det är en angelägen
uppgift att på olika sätt försöka förändra det faktum att många av dem som
avtjänar fängelsestraff återfaller i brott. Kriminalvårdens möjligheter att
förebygga brott ska tillvaratas bättre och verksamheten borde inriktas på att
den dömde inte återfaller i brott. Denna insikt som regeringen nu fått är
glädjande, men det är viktigt att finansiella resurser också tillförs för att
klara
programverksamheten med aktiv påverkan.
8.6.1 Professionell hjälp
Med tanke på att antalet återfallsförbrytare stiger och kostar samhället
lidande och pengar anser vi att innehållet i verkställigheten är en viktig
fråga. I propositionen skriver regeringen att de intagna ska få behandling
för psykiska störningar, drogmissbruk och andra problem. Det tycker vi är
en bra investering för framtiden.
På kort sikt kan det förvisso bli en kostnad att nyanställa sociologer,
terapeuter, psykologer och annan kompetent personal vilka krävs för en
djupgående systemförändring, men det är vår övertygelse att denna kostnad
på längre sikt kan förvandlas till vinst i alla avseenden.
8.7 Frigivningsprocessen och permissioner
Det är viktigt att de dömda, i alla avseenden, förbereds och tränas inför
sin kommande frigivning. De påverkansprogram som påbörjats på anstalt
bör fortsätta och avslutas först då den enskilde individen, i samråd med
sina kontaktpersoner, anses ha funnit sig tillrätta i sin nya miljö.
Förberedelserna inför frigivningen och ett normalt liv bör vara en relativt
lång process.
I budgetmotionen för år 2000 krävde Kristdemokraterna att ett
utslussningsboende skulle skapas för att förbättra förutsättningarna för dem
som ska anpassa sig till ett liv i frihet. I betänkandet fick vi till svar att
Justitiedepartementet arbetade med frågan och under våren 2000 skulle
presentera en departementspromemoria. Det har inte skett ännu. Vi vill därför
på nytt yrka på ett speciellt utslussningsboende där man på bästa sätt
organiserar utslussning för de långtidsdömda.
8.8 Livstidsstraff
På svenska anstalter finns idag fler livstidsdömda än någon gång tidigare
under 1900-talet. Härtill har framför allt bidragit att regeringens
nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört att den faktiska strafftiden
blivit längre. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om livstidsstraffet är
tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt, eftersom straffet
regelmässigt genom nåd omvandlas till ett tidsbestämt straff. Denna
ordning innebär dessutom att det är regeringen och inte domstolen som
bestämmer om straffets längd, vilket är diskutabelt från konstitutionell
utgångspunkt. Nådespraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvandlas till
ett tidsbestämt straff på kring 20 år. Genom ett tidsbestämt straff blir
påföljden förutsägbar och politiskt neutral.
Det straffrättsliga systemet är, från allmänpreventiv synpunkt, nödvändigt
för upprätthållandet av den enskildes rättssäkerhet och ett demokratiskt
samhälle. Det offentliga har en skyldighet att skapa regler och förutsättningar
som bygger på respekten för varje individs värde och personliga värdighet.
Det är viktigt att en balans uppnås mellan samhällsskydd och rehabilitering.
Livstids fängelsestraff bygger dock på inställningen att en människa aldrig
kan bli bättre.
De senaste tio åren har antalet livstidsdömda fyrdubblats. 1999 dömdes 14
personer till livstidsstraff. Kristdemokraterna anser att frågan ska utredas om
livstidsstraffet bör ersättas av ett tidsbestämt straff.
9 Brottsoffermyndigheten
Brottsoffermyndighetens övergripande mål och uppgifter är att
tillförsäkra den enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet, att främja
brottsoffrets rättigheter, att bevaka deras behov och intressen samt att
verka för att den som är berättigad till brottsskadeersättning får sådan.
I regleringsbreven för såväl 1997 som 1998 och 1999 anges bl a att minst
70 % av brottsskadeärendena skall handläggas inom tre månader med
bibehållen kvalitet. För tredje året i följd har nu Brottsoffermyndigheten
emellertid misslyckats med att nå det målet trots årligen återkommande
försäkringar om att de bakomliggande orsakerna har identifierats och åtgärder
har vidtagits. Ramhöjningarna har under senare år varit otillräckliga, vilket
varit till men för brottsoffren. Det är bekymmersamt att den myndighet som
har i uppgift att "garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och
behov av trygghet och stöd" inte får tillräckliga resurser att bedriva sin
verksamhet.
Antalet inkomna brottsskadeärenden ökar stadigt. 1997 var ökningen 6
procent medan den var 8 procent 1998. År 1999 steg antalet inkomna ärenden
till 6 133 stycken, vilket innebar en ökning med 14 procent. Den kraftiga
ökningen under 1999 kan inte ha överraskat regeringen eftersom
Brottsoffermyndighetens prognoser för detta år pekade på en ökning på minst
15 procent. Myndigheten bedömer att inkomna ärenden kommer att öka med
minst 15 procent även under kommande år.
1998 fick Brottsoffermyndigheten en ramhöjning med 3 miljoner kronor.
Uppenbart räckte inte den höjningen eftersom uppsatta mål inte nåddes. Det
är förvånade att myndigheten endast begärde 1,65 miljoner kronor i
ramhöjning för år 2000. Detta med tanke på verksamhetsåret 1998 och de
signaler från första halvåret 1999 som visade på ett ansträngt
verksamhetsläge. Regeringen beviljade den begärda ramhöjningen.
Kristdemokraterna ansåg då att den ramhöjningen var för låg, inte minst
med tanke på de ändringar i brottsskadelagen som regeringen föreslagit och
som trädde i kraft 1 juli 1999. Ändringarna innebär bl a att omprövning i
brottsskadeärenden skall kunna begäras hos Brottsoffermyndighetens nämnd.
Det kommer att leda till en högre frekvens av nämndsammanträden som i sin
tur medför ökade kostnader, något som myndigheten själv påpekat.
Regeringen negligerade dock detta faktum. Enligt vår bedömning borde
myndighetens ram för år 2000 ha höjts med ytterligare 3 miljoner kronor. Att
vi hade rätt i våra förmodanden visar förutom bristande måluppfyllelse dels
det faktum att Brottsoffermyndighetens prognos för år 2000 pekar på att
myndighetens verksamhetsanslag kommer att överskridas med 1,25 miljoner
kronor, dels det faktum att anslaget för brottsskadeersättningar beräknas
överskridas med 5,5 miljoner kronor.
Vid sidan om lidande brottsoffers önskan om snabb handläggning är det
samhällsekonomiskt fördelaktigt att Brottsoffermyndigheten ges tillräckliga
resurser för sin verksamhet. Då kan myndigheten återuppta och utveckla sitt
fördjupade utredningsarbete vilket medför att belastningen på anslaget för
brottsskadeersättningar kan minska. Därför vill Kristdemokraterna öka på
Brottsoffermyndighetens verksamhetsanslag med 3 miljoner kronor utöver de
2 miljoner kronor som regeringen höjer ramen med. Vi anser det vara
nödvändigt för att myndigheten ska kunna leva upp till målen, vilket är av
stor vikt för brottsoffren.
10 Det brottsförebyggande arbetet
Det är viktigt att ha ett helhetsperspektiv vad gäller rättsväsende och
kriminalpolitik. Det brottsförebyggande arbetet är av central betydelse.
Synen på familjens roll i samhället är avgörande. Detta innebär att
samhällets resurser ska sättas in så tidigt att unga inte hinner komma in i den
brottsliga karriären överhuvudtaget. Detta sker bäst genom att barn får växa
upp i trygga familjer som kan föra över normer och hjälpa barnen bygga upp
en självkontroll som gör det lättare att stå emot frestelsen att bryta mot de
regler som bygger upp samhället.
"Föräldrarna är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs" bör vara
temat på en landsomfattande kampanj som snarast bör genomföras.
Kampanjen ska i första hand vända sig till föräldrar och olika personalgrupper
som arbetar med barn. Syftet är att skapa medvetenhet om det förebyggande
arbetets stora betydelse för att förhindra brottsbenägenhet. Till detta ändamål
anslår vi 10 miljoner kronor.
11 Brottsförebyggande miljöer
Om brott förhindras undviks mycket lidande. Därför borde konkreta
brottsförebyggande åtgärder prioriteras. I regeringens proposition ges
anslaget 4:15 Bidrag till brottsförebyggande arbete 7,2 miljoner kronor
för budgetåret 2001.
Av de 193 våldtäkter som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997
skedde 68 av överfallen i parker eller på gångstigar som går genom
grönområden. Det typiska offret är på väg hem från buss eller tunnelbana och
passerar en mörk park eller ett grönområde. Det är oacceptabelt att människor
inte ska våga röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för att bli
våldtagna
eller misshandlade. Mycket kan göras för att bygga bort denna brottslighet
och skapa tryggare miljöer. Vi ger här några exempel på brottsförebyggande
stads- och bostadsplanering. Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer ska
tillfrågas när bostadsområden planeras och renoveras. Belysningen i parker
och bostadsområden måste förbättras. Man kan skapa färre och lägre buskage
på offentliga platser, ha överskådliga ytor och bygga gångbroar istället för
gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma områden som stimulerar
till socialt liv ska främjas. Bilgarage med särskilda tjejparkeringar på
upplysta
platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområden kan
förbättras genom att förhindra insyn, att entrédörrar och fönster på
bottenvåningar förses med brytbleck och genom att undvika att lägga
tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga kollektivbussar med
flexibla stopp. Inget förslag är generellt. Det viktiga är att ta vara på
kunskap
och erfarenhet om vilka brott som begås var, samt göra det möjligt för
människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
I september 1998 presenterade Boverket rapporten "Brott, bebyggelse och
planering". Rapporten hade tagits fram på uppdrag av regeringen. Tanken var
att inspirera kommunerna att i sina översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas
säkerhet genom att planera och bygga bort brott. Boverket vill också att varje
bygglov ska prövas med tanke på om det riskerar att underlätta kriminalitet.
Få kommuner har arbetat på det här sättet och ännu färre har gjort
konsekvensbeskrivningar om säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. I
andra nordiska länder som t.ex Danmark har man länge arbetat med
brottsförebyggande miljöer. I Europa pågår för närvarande ett
standardiseringsarbete på det här området som förväntas vara slutfört under
2001. 18 länder är involverade i detta friviliga arbete som ligger utanför EU:s
ramar. Från Svergie har bl.a. Brottsförebyggande rådet, Boverket,
Byggstandardiseringen, representanter från Rikspolisstyrelsen och forskare
deltagit. Standardiseringsarbetet omfattar stadsplanering och
byggnadsutformning för distriktsplanering, bostadsområden samt butiker och
kontor. Kristdemokraterna har tidigare påpekat att det är viktigt att Boverkets
tankar tillämpas praktiskt ute i kommunerna. Vi anser att det vore lämpligt att
ge Boverket i uppdrag att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för
bebyggelseinriktade hinder mot brott. Vi anser även att resurser bör tillföras
Boverket för att möjliggöra en introduktion av standardiseringsdokumenten
ute i kommunerna. Resurserna ska täcka en heltidstjänst, informationsmaterial
och resekostnader.
Kristdemokraterna anser att det brottsförebyggande arbetet måste
intensifieras och en helhetssyn tillämpas. Erfarenheter från andra myndigheter
måste tas tillvara. BRÅ:s uppgift ska vara att samla in brottsförebyggande
förslag som kan användas direkt i kommunerna. Kommunernas ansvar i dessa
frågor måste klargöras och medel skjutas till för att prioritera de
brottsförebyggande åtgärderna. Kristdemokraterna anslår för år 2001 30
miljoner kronor utöver regeringen till arbetet med brottsförebyggande
miljöer. Av dessa medel ska 3 miljoner kronor tillfalla Boverket som får i
uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott
samt ansvara för en introduktion av standardiseringsdokument ute i
kommunerna. 27 miljoner kronor ska tillfalla det brottsförebyggande arbetet i
kommunerna.