Under en lång rad av år har en allt grövre våldsbrottslighet tillåtits växa
fram i Sverige. Den svenska kriminalpolitiken måste därför lägga om
kurs. Exempel från andra länder visar att det faktiskt går att bryta en
uppåtgående våldsspiral. Moderata Samlingspartiet lägger i denna motion
fram förslag som syftar till att upphöra med metoder och attityder från
statens sida som uppenbarligen inte fungerat, och istället återgå till
beprövade och effektiva metoder i kampen mot en allt bättre organiserad
brottslighet.
Ett rättssamhälle bygger på att varje individ ansvarar för sina handlingar.
Varje brottsling måste därför bära ansvaret för de brott han begår. Från den
utgångspunkten lyfter vi i motionen fram värdet av proportionella och tydliga
påföljder grundade i en humanistisk människosyn. Särskilt har detta betydelse
för att hindra att ungdomar dras ner i ett kriminellt beteende. För de personer
som gör sig skyldiga till upprepade våldshandlingar måste samhällets
skyddsbehov ges större genomslag än vad som är fallet idag.
Till de konkreta förslag som ovanstående leder fram till hör bland annat
tredje gången-maxstraff för grova våldsbrott, att man avskaffar påföljden vård
inom socialtjänst för unga lagöverträdare samt att villkorlig frigivning endast
skall ges till de sexualförbrytare som väljer att medicinera sig. Vi föreslår
dessutom ett helt nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare samt att 20
procent av intagna fångars ersättning skall avsättas till Brottsofferfonden.
Så som polisväsendet kommit att utvecklas under den socialdemokratiska
regeringen, har vi dessutom funnit anledning att påpeka den betydelse en
stark poliskår har i en rättsstat. Polisen har en central roll för all
brottsbekämpning, både vad gäller det preventiva arbetet och den traditionellt
brottsuppklarande verksamheten. I motionen framhålls statens skyldighet
gentemot medborgarna att följa upp varje brottsanmälan med en gedigen
brottsutredning. Enligt vår uppfattning kräver detta att 3.000 nya poliser
rekryteras så snart som möjligt. Motionen innehåller vidare förslag som syftar
till att kodifiera den praxis som inneburit att brottsoffer ges en naturlig
plats i
den svenska rättegångsordningen.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det individuella ansvaret för brott.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
brottsbalken i syfte att höja straffsatserna för våldsbrott.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av 3 000 nya poliser.
4. Riksdagen beslutar att införa lagstadgade minimistraff för
återfallsförbrytare i enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om prioriterade målsättningar för polisarbetet.
6. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att förstärka
polisens utredningsorganisation med civila utredningsmän i enlighet med
vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en nationell handlingsplan
för att rädda närpolisorganisationen i enlighet med vad som anförs i
motionen.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att medicinering
skall vara ett villkor vid villkorlig frigivning av sexualförbrytare i
enlighet med vad som anförs i motionen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård
enligt socialtjänsten.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern
15-17 år.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta särskilda kriminalvårdshem.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en ny
verkställighetslagstiftning i enlighet med vad som anförs i motionen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilda regler för verkställighet av ungdomsstraff.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särbehandling av unga lagöverträdare.
15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om villkorligt
fängelse i enlighet med vad som anförs i motionen.
16. Riksdagen begär att regeringen lägger förslag till lagstiftning rörande
elektronisk intensivövervakning av permissioner och frigångar.
17. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett 20-procentigt
avdrag på de intagnas ersättning för att finansiera Brottsofferfonden.
18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ändring av
rättegångsbalken i syfte att bereda målsägande och brottsoffer en rätt att
yttra sig under huvudförhandling i enlighet med vad som anförs i
motionen.
5 Bekämpa brotten
5.1 Bakgrund
Samhällen plågade av brott är otrygga, ogästvänliga och obehagliga att
leva i. Brott sprider misstänksamhet och fientlighet bland invånare.
Brottsligheten drabbar de svagaste i samhället. När brottsligheten och
rädslan breder ut sig i de offentliga rummen, tvingas familjer och äldre in
i sina bostäder.
Många äldre har fortfarande minnen av en tid när gator och torg var trygga
platser, även sent på natten. Cyklar och bostäder kunde lämnas olåsta. Detta
är en förlorad värld.
Nu måste både cyklar och lägenheter låsas, många känner sig till och med
tvingade att bära upp cykeln till lägenheten. Överfallslarm och annan
säkerhetsutrustning har blivit storsäljare på landets varuhus. Allt detta är
tecken på en rättsstat på defensiven.
För kriminella gäng är otrygghet, oordning och frånvaro av poliser en
inbjudan till våld och laglöshet, ett tillfälle att ge sig på oskyldiga och
laglydiga medborgare. Det civila samhället dör utan lag och ordning.
Moderata Samlingspartiet kan inte acceptera den svenska rättsstatens
reträtt. En allt bättre organiserad brottslighet måste bemötas med en förstärkt
polisorganisation och ett ökat antal poliser, inte stängda polisstationer och en
minskande poliskår. Ett allt hänsynslösare och grövre våld i samhället måste
mötas med skärpta straff och tydligare reaktioner. När brottsligheten
uppgraderat sig och tagit steget in i 2000-talet, måste även rättsstaten och
strafflagstiftningen lämna 1970-talet och anpassas till ett samhälle med nya
förutsättningar.
Brottsförebyggande arbete är av stor vikt och nödvändigt för att få ner
brottsligheten. Polisen bör tillsammans med föräldrar, skolan och andra goda
krafter engageras för att förebygga brott. Men det brottsförebyggande arbetet
kan aldrig ersätta snabba och tydliga reaktioner från statens sida när ett brott
redan inträffat. Så länge brott inte bemöts med tillräckligt ingripande konse-
kvenser för gärningsmännen kommer brottsligheten att fortsätta att breda ut
sig.
Brottsligheten i Sverige ligger kvar på en konstant hög nivå. Vissa brotts-
typer minskar, andra ökar. I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) statistik för
första kvartalet i år kan man läsa följande sammanfattning:
De polisanmälda våldsbrotten ökade under första kvartalet. Bland annat
ökade misshandelsbrott mot barn i åldern 7-14 år, våldtäkter och rån.
Bland stöldbrotten noteras ökningar av biltillgrepp, inbrott och stöld i
bland annat offentliga lokaler, restauranger, kontor och industrier samt
fickstölder och väskryckningar.
Men det är inte bara brottslighetens omfattning som oroar. Tendenserna
till en allt grövre och mer svårutredd brottslighet har lett till att
otryggheten ökar.
Människor verksamma inom rättsväsendet vittnar samstämmigt om att det
skett en förändring bland kriminellt benägna personer de senaste tio till
femton åren. Allt fler vägrar att medverka under brottsutredningar. Även när
bevisen är överväldigande förnekas brotten.
Polis, åklagare, domare och andra aktörer inom de rättsvårdande
myndigheterna blir bemötta med fientlighet, nonchalans och respektlöshet.
Där det tidigare fanns ett visst mått av ömsesidig respekt och heder, finns i
dag bara fientlighet. Den organiserade brottsligheten visar inte någon respekt
för samhället och dess gemensamma normer. Staten har dock fortsatt att visa
upp en förlåtande och hänsynsfull attityd mot brottsligheten.
Nynazister och MC-gäng är exempel på denna nya typ av välorganiserade
kriminella organisationer. Lojalitet till den egna organisationen och dess
regler, kombinerat med ett avståndstagande från samhällets grundläggande
moral, dominerar denna kultur. Genom att underkasta sig sin kriminella
organisations normsystem och strikta regelverk visar dessa personer att de i
och för sig är fullt kapabla att följa regler och lagar. Men de väljer att inte
följa samhällets lagar.
Dagens brottslighet kommer alltså i en annan skepnad än den brottslighet
som fanns när den nu gällande strafflagstiftningen och påföljdssystemet kom
till. Lagen är präglad av ett annat samhälle, en annan brottslighet. Den är
därför inte i alla delar verksam mot problemen i dagens samhälle.
Denna klyfta mellan verkligheten och lagen, mellan den nya hårdheten
bland de kriminella och rättsväsendets kvarvarande flathet, blir allt tydligare.
5.2 Kvinnors och barns utsatthet
Samtidigt som de kriminella i Sverige blir allt bättre organiserade ökar
otryggheten bland de laglydiga medborgarna, inte minst bland barn,
tonåringar och kvinnor.
Under våren presenterade BRÅ siffror som visade att 20 procent av
pojkarna och sju procent av flickorna i årskurs nio antingen blivit rånade eller
utsatta för försök till rån någon gång under högstadietiden. Rånen skedde ofta
under dagtid och med vuxna i närheten, alkohol eller narkotika var sällan med
i bilden, däremot var knivhot vanligt förekommande.
Skolan skall vara en trygg och harmonisk miljö där unga människor skall
ges en bra start i livet och goda förutsättningar för studier och bildning. I
stället visar det sig att skolan är en miljö som exponerar barn för grov
brottslighet. Det är oförsvarligt att denna råa brottslighet har tillåtits växa
fram på landets skolgårdar.
Undersökningar visar dessutom allt tydligare att kvinnors oro för brottsliga
angrepp ökar. En undersökning, nyligen presenterad av tidningen Vår bostad,
visade att unga kvinnor är den grupp som känner sig mest otrygg. Var femte
kvinna har t.ex. någon gång känt sig rädd i sitt bostadsområde. Av de yngre
kvinnorna är var tredje otrygg i bostadsområdet. Våldtäkt anges som det brott
de fruktar mest.
Den otrygghet kvinnor känner är dessutom långt ifrån obefogad. I en
debattartikel i Dagens Nyheter den 10 augusti i år redogjorde Eva Lundgren,
professor i sociologi i Uppsala, för en del av resultaten från Sveriges första
omfångsundersökning om kvinnors erfarenheter av våld. 10.000 kvinnor
mellan 18 och 64 år hade tillfrågats. Det visade sig att 40 procent av Sveriges
kvinnor, efter sin 15-årsdag, har utsatts för våld eller hot om våld från någon
man. Drygt 46 procent av alla frånskilda kvinnor har utsatts för våld eller hot
om våld från en tidigare partner.
Det är rättsstatens skyldighet att ta dessa kvinnors oro på allvar. Enligt vår
uppfattning krävs det att regeringen en gång för alla bryter med de förlegade
kriminalpolitiska teorier från 1970-talet som alltjämt präglar vårt rättssystem.
5.3 Förslag
Moderata samlingspartiet föreslår bl.a. följande åtgärder som alla direkt
syftar till att öka tryggheten i Sverige och ge allmänheten ett rättvist
straffsystem.
- Ett starkare polisväsende.
- Befria polisen från de uppgifter som inte är brottsbekämpande.
- Tredje gången - maxstraff för grova våldsbrott.
- En generell straffhöjning för våldsbrott. Våld skall alltid följas av
fängelse.
- Avskaffa påföljden "vård inom socialtjänsten".
- Inrätta ett nytt påföljdssystem för unga.
- Medicinering eller fortsatt internering - villkor vid villkorlig frigivning
av sexualbrottslingar.
- Ansvaret för att verkställa påföljder skall fullt ut ligga på kriminalvården.
- Låt 20 procent av fångarnas ersättning gå till brottsoffret.
- Obligatoriska farlighetsbedömningar vid permissioner.
- Lex Malexander. Ge alla brottsoffer en rätt att inför domstol redogöra för
hur gärningen påverkat dem.
6 Kriminalpolitiska utgångspunkter
6.1 Det individuella ansvaret
Brott är inga olyckshändelser. Brott inträffar på grund av en människas
medvetna beslut att kränka en annan människa. Alla rättegångar i
brottmål, från de internationella krigsrättegångarna i anledning av brott
mot mänskligheten till de allra obetydligaste snatterimålen, handlar om att
pröva om den tilltalade också är den ansvarige gärningsmannen.
Varje individs ansvar för sina gärningar utgör den moraliska grunden för
statens rätt att utdöma straff.
En gärningsmans beslut att begå ett brott kan självklart i hög grad påverkas
av yttre omständigheter. En fortkörare väljer själv i vilken hastighet hans bil
skall gå, men det kan givetvis finnas en rad bakomliggande faktorer till varför
han kör för fort. Han kan ha bråttom till möten eller hem till familjen. Men
beslutet att trampa på gaspedalen är förarens. Han bär ansvaret, han betalar
böterna.
Grunden för ett rättssamhälle utgörs av detta individuella ansvar. Ansvaret
för ett brott måste självklart bäras av den person som begått den brottsliga
handlingen. Utan detta personliga ansvar går det inte att motivera ett
straffsystem.
Det är därför oroväckande att läsa i regeringens kriminalpolitiska program,
att ansvaret för brotten på något märkligt sätt även kan läggas på andra än
gärningsmännen, till och med på brottsoffren Regeringen skriver bl.a.:
Man måste tyvärr konstatera att det direkt brottsförebyggande arbetet när
det gäller bilrelaterad brottslighet inte ägnats samma uppmärksamhet.
Med tanke på den tekniska utvecklingen är våra bilar fortfarande
oförklarligt lätta att stjäla eller angripa på annat sätt.
Bilägarna, vars enda "brott" är att äga en bil, har tydligen ett ansvar att
genom dyrare lås och larm förhindra att gärningsmän begår brott. På så
sätt flyttar regeringen över kostnaden från statens polisbudget till
familjernas bilbudget.
Detta vittnar enligt vår uppfattning om en moralisk kapitulation från
regeringens sida. Om regeringens resonemang vad gäller bilinbrott skulle
tillämpas även på vålds- och sexualbrottsligheten, hade denna moraliska
kapitulation blivit än mer uppenbar.
I ett tryggt samhälle skall vare sig bilar eller människor ständigt behöva
oroa sig över om de är för lätta att angripa. I ett tryggt samhälle har
våldsbenägna inte något att vinna på att angripa andra till person eller
egendom. I ett tryggt samhälle erbjuder staten ett sådant skydd att
medborgarna inte skall behöva fundera över om de har gjort tillräckligt för att
skydda sig innan de går ut.
6.2 Brottslighetens orsaker
Brott är sällan drivna helt av icke-rationella motiv. Ofta har
gärningsmannen noga planlagt gärningen, bedömt riskerna för upptäckt,
det möjliga ekonomiska utfallet och vilket straff han riskerar genom att
begå brottet. Om det visar sig att vinsterna vida överstiger riskerna
kommer gärningsmannen att skrida till verket. Gärningsmän är precis som
andra människor fullt kapabla att fatta sina egna beslut.
Under året har frågan om testosteronets (det manliga könshormonet)
betydelse för mäns våldsbenägenhet diskuterats. I en debattartikel i somras
pekade docent Thomas Ericsson på att unga mäns höga produktion av
testosteron sammanfaller med den höga brottsbenägenhet som män har från
puberteten och framåt.
Biologiska faktorers inverkan på beteendet kan inte helt och hållet
avfärdas. Speciellt kan dessa kunskaper användas när man utformar kraven på
drogfrihet eller medicinering för de våldsbrottslingar som beviljas villkorlig
frigivning. Till exempel kan staten på goda grunder kräva drogfrihet av dem
som skall bli föremål för villkorlig frigivning. Men dessa biologiska aspekter
på brottsligheten kan inte fungera som ursäkter eller frita gärningsmannen
hans ansvar.
Trots allt var kanske det viktigaste påpekandet i Thomas Ericssons artikel
det faktum att män i allmänhet inte är särskilt våldsbenägna. Även i de allra
mest våldsbenägna åldrarna är det inte mer än fyra promille som faktiskt
begår våldsbrott.
Vi kan emellertid aldrig acceptera att sådana förklaringar på något sätt
används som ursäkter för männen att begå våldsbrott. När vi förespråkar
konsekventa och kännbara påföljder gör vi det med hänvisning till det
individuella ansvar som varje våldsverkare har för sina gärningar och deras
konsekvenser. Detta ansvar är oberoende av testosteronhalten eller andra
medicinska tillstånd hos gärningsmannen.
Även män med högt testosteron kan välja. Det visar inte minst det faktum
att så få män begår våldsbrott och att även de som gör det väljer sina
tillfällen.
Även om en misshandel i samband med alkohol kanske inte karakteriseras av
rationellt övervägande, så fattade gärningsmannen beslutet att berusa sig i
nyktert tillstånd, fullt medveten om vad det innebar.
Anledningen till att flertalet människor inte begår brott som vuxna är att
man redan i unga år har fått lära sig att visa respekt för andra människors liv,
hälsa och egendom. Tillägnandet av sådana grundläggande normer har större
betydelse för människors beteende än varje slag av lagstiftning. Normer sätter
gränserna för vad man kan tillåta sig att göra.
Om man kan lära unga människor gränsen mellan rätt och fel har man
vunnit en viktig delseger. Det mänskliga samvetet är den mest effektiva
brottsförebyggaren. Den goda familjen och den goda skolan har stor betydelse
för hur vi formas till medborgare. Men när gärningsmannen ändå beslutat sig
för att begå brott måste han ensam stå till svars.
Vare sig arbetslöshet, inkomstklyftor eller tråkiga bostadsområden kan
accepteras som ursäkter för ett våldsamt beteende från den enskilde, eller ens
som en förklaring till den höga brottsligheten. Den stora majoriteten av
arbetslösa eller invånare i miljonprogram ägnar sig inte åt kriminalitet. De är
människor som försöker skapa sig en dräglig tillvaro samtidigt som de
respekterar sina medmänniskor och samhällets normer.
Att försöka komma tillrätta med socialdemokratiska miljonprogram är
givetvis inget vi motsätter oss. Många av landets förorter har arkitekturer som
inte kan anses "mänskliga". Det finns alltså gott om anledningar att göra
någonting åt dessa miljöer, men det får inte användas som en ursäkt för
regeringen att inte ge polisen tillräckliga resurser.
Eftersom brottslingar sällan medvetet begår brott direkt inför polisen, är
det ovanligt att brottslingar blir gripna på bar gärning. Ett rättssamhälles
brottsbekämpning måste därför till största delen bygga på att ge
gärningsmannen ett straff efter det att brottet inträffat.
Med hjälp av denna insikt har USA lyckats minska brottsligheten
dramatiskt under 1990-talet. Genom att dels öka upptäcktsrisken med hjälp av
ett stort antal nya poliser, dels öka andelen brottslingar som lagförs och får
sitt straff och dels genom att låta dessa brottslingar sitta av längre tid i
fängelse, har brottsligheten nu nått de lägsta nivåerna på 25 år.
Om man betraktar våldet i samhället som ett medvetet val från
gärningsmännens sida, inser man snabbt behovet att från statens sida vidta
åtgärder för att påverka gärningsmannen att göra ett annat val. De bästa
möjligheterna att påverka ligger dock till stor del utanför statens räckvidd.
Föräldrar och kamrater har det avgörande inflytandet i formandet av en ung
människas karaktär.
Det är där - i den lilla världens vardag - som barn och ungdomar lär sig
skilja mellan det onda och det goda. Vårt starka stöd för stabila familjer har
därför en betydelse för brottsutvecklingen. Vårt familjepolitiska program kan
därför rekommenderas även ur ett kriminalpolitiskt perspektiv.
Det samma gäller vår skolpolitik. Den första och största möjligheten att
ingripa mot ett brottsligt beteende hos en ung människa, finns i skolan. En
skola som är koncentrerad på att lära ut kunskaper och bygga elevers
karaktärer kan fungera som ett livslångt vaccin mot kriminalitet.
Det finns dessutom en stor uppgift för föreningslivet. Både idrotts- och
musikrörelsen har stor betydelse för att bygga upp karaktären i uppväxtåren.
Många gånger är det där barn och tonåringar hittar sina första och största
förebilder. Förebilder som sedan utövar ett stort inflytande på unga
människors fortsatta liv.
7 Polisväsendet
För varje krossad fönsterruta, varje nedslagen tonåring, varje inbrott i en
familjs hem, varje rånad kvartersbutik eller varje misshandlad kvinna
finns det en ansvarig gärningsman. Det är polisens främsta uppgift att
hitta den ansvariga människan bakom brottet. Medborgarna har rätt att
kräva att deras polisanmälningar utreds av polisen och att
gärningsmannen ställs inför en domstol.
Antalet poliser påverkar möjligheten att bekämpa brott. Färre poliser leder
till att upptäcktsrisken minskar och att färre brott klaras upp. Färre
uppklarade
brott minskar antalet gripna och åtalade gärningsmän.
Varje år anmäls ca 1,2 miljoner brott i Sverige. Vissa brottstyper minskar,
men många av de allra grövsta brottstyperna ökar dramatiskt, däribland rån,
misshandel och olaga hot.
För att bryta denna negativa trend krävs att det görs ordentliga satsningar
på framförallt polisväsendet. Effektivt polisarbete måste sättas i fokus.
Följande fyra mål bör därför prioriteras av polisen de närmaste åren.
- Öka risken för upptäckt. Det skall inte vara möjligt att begå 100 inbrott
innan man upptäcks.
- Öka andelen anmälda brott som utreds av polisen. Det offentliga har en
skyldighet mot varje brottsoffer att hitta gärningsmannen.
- Öka andelen anmälda brott som redovisas för åklagare. Ju fler gärningar
som följs av åtal desto fler kan, med gedigna brottsutredningar som grund,
leda fram till en fällande dom.
- Öka andelen anmälda brott som följs av en i domstol fastlagen påföljd i
kriminalvårdens regi. Att straff döms och verkställs är av stor betydelse för
allmänhetens förtroende för rättssamhället.
Regeringen ger i årets budgetproposition polisväsendet ett anslagstillskott
om 395 miljoner kronor för nästkommande år. Det är långt ifrån de 1,4
miljarder kronor som Rikspolisstyrelsen begärde i sitt budgetunderlag,
något regeringen är fullt medveten om när den skriver i sin
budgetproposition: "Den ansträngda ekonomiska situationen inom polisen
gör att utgifterna kan komma att överstiga anslagsramarna under
budgetperioden. Det innebär att polisens nuvarande anslagskredit kan
vara otillräcklig för en verksamhet på den nivå som regeringen aviserar i
denna proposition."
Regeringen bedriver polisverksamhet på kredit, men inte ens
anslagskrediten kommer att kunna täcka de förväntade kostnaderna. Det
borde inte vara acceptabelt att mitt under pågående högkonjunktur bedriva
statens kärnuppgift med hjälp av en övertrasserad kredit. I vårt
budgetalternativ kommer vi därför att ge polisen en betydande anslagshöjning
som bättre svarar mot de behov Rikspolisstyrelsen redogjort för i sitt
budgetunderlag.
Vi vill med hjälp av dessa budgetförstärkningar återupprätta såväl
närpolisorganisationen som utredningsapparaten. Vårt tidigare krav på minst
3.000 nya poliser står därför kvar. Målet att öka andelen ärenden som
redovisas för åklagarna och som leder fram till åtalsbeslut kan härigenom
uppnås.
Vi anser dessutom att möjligheterna att snabbutbilda civila utredningsmän
borde ses över. Dessa utredningsmän, som endast skall ha till uppgift att
arbeta med att föra utredningar framåt, skulle kunna rekryteras även från
andra håll än Polishögskolan, då de inte skall arbeta med traditionell
polispatrullering. Genom denna åtgärd skulle uniformerad personal kunna
frigöras och snabbt ges möjlighet att verka ute i samhället.
För att kunna sköta det som är dess huvuduppgift, måste polisen befrias
från en rad uppgifter som inte har med brottsbekämpning eller
trygghetsskapande att göra. Vi menar därför att polisens organisationsformer
bör ges en grundlig översyn. Med en minskande andel uniformerade poliser,
måste varje arbetsuppgift fördelas så att så många poliser som möjligt kan
vara ute och skapa trygghet bland allmänheten.
De verksamheter som inte kräver uniformerad polisutbildad personal skall
i största möjliga utsträckning utföras av andra. Den administrativa
organisationen måste utformas på så sätt att polisens resurser utnyttjas
effektivt.
Och även om det är viktigt att polisen är ute på skolor och möter
ungdomar, får sådan verksamhet inte tränga undan de ordinarie
arbetsuppgifterna. Att vara ute bland medborgare och patrullera gator och
torg ger även det möjlighet till kontakter med ungdomar, samtidigt som det
skapar trygga offentliga miljöer för alla.
Behoven av att utveckla rutiner och tydliggöra ledarskapet inom polisen
kvarstår. Det är också av stor vikt att regeringen klart uttalar vilka resultat
man förväntar sig vad gäller uppklarandeprocent och andra för medborgarna
betydelsefulla verksamhetsmål.
Vidare måste regeringen klargöra om den fortfarande ställer sig bakom
närpolisreformen. Situationen i landets närpolisområden är nu sådan att
närpoliser snart bara är ett begrepp som existerar på papperet. Det finns ett
starkt behov av en nationell handlingsplan från regeringen om hur
närpolisorganisationen skall räddas från fullständig kollaps.
8 Åtgärder mot yrkeskriminella
8.1 Tydliga påföljder nödvändigt för
brottsbekämpningen
En obestridlig positiv effekt av fängelsestraff är att den fängelsedömde
under en viss tid inte har möjlighet att begå nya våldsbrott. En
våldsverkare i fängelse är rent fysiskt förhindrad att attackera oskyldiga.
Detta har obestridliga effekter på brottsstatistiken. Under de år Sverige
levde med den orättfärdiga halvtidsfrigivningen begicks betydligt fler
brott i de dominerande kategorierna. När notoriska brottslingar får avtjäna
längre tid i fängelse begås färre brott ute i samhället.
Straffen har dessutom en stor betydelse för hur rättsstaten uppfattas av
medborgarna. Straff måste upplevas som rättvisa och proportionella jämfört
med brottets allvar. En del av straffets funktion är att staten visar
brottsoffren
respekt och ger dem en principiellt viktig upprättelse. Ett straff är det pris
staten sätter för den begångna gärningen. Det priset måste dessutom vara
tillräckligt högt för att avhålla andra att vilja begå brottet. Det skall helt
enkelt
inte löna sig att begå brott.
Allt sedan straffvärdesprincipens införande har domstolarna varit
förhindrade att ta några allmänpreventiva hänsyn vid påföljdsbestämningen
och straffmätningen. De allmänpreventiva hänsynen skall i stället tas av
lagstiftaren. Tyvärr är det en uppgift som ofta glömts bort av regeringen när
det gäller bl.a. våldsbrottsligheten.
Genom hänvisning till brottslighetens art kan domstolarna förvisso döma
till fängelse även i de fall där en frihetsberövande påföljd inte är påkallad av
straffvärdet. Men utan tydlig vägledning från lagstiftaren har denna praxis
klara brister när det gäller tydlighet, överskådlighet och förutsägbarhet för
den tilltalade. En nyligen publicerad undersökning av BRÅ visade också på
betydande skillnader mellan olika domstolars användning av fängelsestraffet.
För många brott är straffskalorna förhållandevis vida, där domstolarna
oftast tillämpar den lägre tredjedelen. Vi menar att det är viktigt att
domstolarna i högre grad än vad fallet är i dag använder sig av hela
straffskalan. Kan inte domstolarna själva ändra sin praxis måste regering och
riksdag fatta de beslut som krävs för att höja straffnivåerna. Signalerna från
regeringen har tyvärr varit de motsatta - fängelsestraff skall till varje pris
undvikas.
Vad gäller vissa brottstyper tycks regeringen vara beredd att genom höjda
straffskalor bekämpa brott. Det har via pressuppgifter kommit fram att
Justitiedepartementet planerar straffskärpningar med anledning av den
klottervåg som dragit fram över landet. Det är något som Moderata
Samlingspartiet givetvis välkomnar.
Men vi anser att det finns anledning att även för annan brottslighet se över
de straffskalor domstolarna har till sitt förfogande. Särskilt gäller det
våldsbrotten, där det av allmänpreventiva skäl finns anledning att genom
lagstiftning ändra nu rådande praxis vad gäller fängelsestraffens längd och
användning.
1998 var t.ex. den genomsnittliga påföljden för misshandel tre månaders
fängelse. Men inte mer än 23 procent av alla anmälda misshandelsbrott blir
uppklarade och leder fram till dom.
Två tredjedelar av dessa misshandelsdomar leder till någon annan påföljd
än fängelse. I själva verket är det således inte mer än sju procent av de
anmälda misshandelsbrotten som följs av ett fängelsestraff. Detta
fängelsestraff är i genomsnitt tre månader.
Men 93 procent av alla anmälda misshandelsbrott följs alltså inte av
fängelse. Slår man ut de utdömda fängelsestraffen på samtliga begångna
gärningar framstår det fängelsestraff man riskerar för en misshandel i Sverige
som näst intill försumbart.
För att brottslingar skall avhållas från att begå brott, krävs att det straff,
de
rimligen kan förvänta sig kommer att följa av brottet, verkar avskräckande.
För detta krävs såväl ökad upptäcktsrisk som längre och fler utdömda
fängelsestraff.
För att de svenska straffsatserna skall få den allmänpreventiva effekt som
är ett av syftena med lagstiftningen krävs att straffskalorna regelbundet ses
över. Regeringen bör omedelbart vidta åtgärder för att en sådan översyn nu
kommer till stånd.
8.2 Tredje gången maxstraff
1999 var 65 procent av landets fångar återfallsförbrytare. Det är allmänt
känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för en stor del av
den totala brottsligheten i Sverige. Det borde vara en självklarhet att dessa
personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande
myndigheterna.
Tyvärr kännetecknas dagens reaktion av en slentrianmässighet där varje
återfall behandlas som det förra. Många korta straff, i stället för få och
långa.
Där emellan tillåts dessa karriärförbrytare vara ute i samhället och begå nya
brott.
Vi menar att det inte finns anledning att ge personer som begått tre grova
våldsbrott ytterligare rabatter. Som ett led i att få domstolarna att använda
sig
av hela straffskalan i större utsträckning anser vi därför att grova
våldsbrottslingar obligatoriskt skall dömas till maxstraff om inte särskilda
skäl talar emot det. Vi föreslår att tredje gången en person gjort sig skyldig
till
ett våldsbrott med sex år i straffskalan skall han obligatoriskt dömas till
maxstraffet för brottet.
En person som för tredje gången döms för ett grovt våldsbrott måste anses
ha sjunkit så långt in i ett kriminellt och farligt beteende att samhällets
skyddsbehov motiverar att lagens strängaste straff döms ut för det senaste
begångna brottet.
Behovet av trygga gator och utemiljöer måste gå före återfallsförbrytares
önskan att vara ute i friheten. Åtgärderna mot de personer som inte visar
någon vilja att bryta med sin kriminella livsstil, måste skärpas från statens
sida. Att inte vidta dessa nödvändiga säkerhetsåtgärder skapar bara fler och
fler brottsoffer.
Det finns redan i dag möjligheter för domstolarna att ta hänsyn till tidigare
brottslighet vid straffmätningen. Men mot bakgrund av den alltjämt höga
andelen återfall bör lagstiftaren bli tydligare gentemot domstolarna om att de
lagstadgade straffskalorna är avsedda att användas i sin helhet.
Regeringen bör därför återkomma med lagförslag om minimistraff för
grova återfallsförbrytare i enlighet med vad som här anförts. Grova våldsbrott
är brott med sex år i straffskalan - exempelvis grov misshandel, rån, våldtäkt.
8.3 Medicinering i stället för internering
De män som attackerar kvinnor sexuellt utgör en alldeles särskild kategori
brottslingar. Deras brott väcker djup avsky och oro bland alla berörda.
Tyvärr är återfallen vanliga och det finns all anledning att vidta åtgärder
för att minska dessa.
Den åtgärd som diskuterats allra livligast är möjligheten att på medicinsk
väg kontrollera dessa mäns destruktiva sexualitet. Genom medicinering,
kombinerat med terapeutiska insatser, kan man inte alltför sällan få dessa att
upphöra med sin okontrollerbara och våldsamma sexualitet.
För att den medicinska behandlingen skall vara meningsfull måste den
kombineras med erforderlig terapeutisk behandling i syfte att bearbeta de
starka känslor som vid en förlust av sexualdriften kan komma att kanaliseras
på annat våldsamt sätt. Det terapeutiska inslaget måste således utgöra en
central del, parallellt med den rent medicinska behandlingen av
sexualbrottslingen.
Vi anser att sexualbrottslingar som tidigare återfallit i sexualbrottslighet
skall ges möjlighet att välja en medicinsk behandling som kan minska
behovet av fortsatt internering. En villkorlig frigivning av dessa fångar skall
alltså först bli möjlig om den dömde väljer att låta sig medicineras.
Riskanalyser såväl som omständigheterna i övrigt måste också visa att
allmänhetens skyddsbehov inte blir åsidosatt. Den villkorade frigivningen
skall givetvis även föregås av en rigorös medicinsk bedömning där prognosen
måste visa att behandlingen har stora förutsättningar att lyckas.
Förhoppningsvis kan detta leda till att fler brottslingar efter avtjänat
fängelsestraff fortsätter med medicineringen på frivillig väg.
9 Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
I början av juli i år presenterades en rapport av professor Karl-Olav
Arnstberg och journalisten Jonas Hållén. Efter att ha djupintervjuat ca 15
avhoppade nazister kunde de peka på några brister i den svenska
rättsstatens reaktioner på de norm- och lagöverträdelser de unga
nazisterna gjort sig skyldiga till.
Det visade sig att samtliga intervjuade f.d. nazister saknat tydliga
reaktioner från samhällets sida. De önskade helt enkelt att någon hade satt
stopp för dem i tid. Rapportens författare tycker sig kunna skönja ett samhälle
som "är så inriktat på 'snällism', att det inte klarar att hantera dessa unga
våldsverkare".
Till stora delar är nazismen en protestyttring från unga människor med
andra bakomliggande problem. "Men" skriver Arnstberg och Hållén "när
denna protest går över till kriminalitet är det viktigt med snabba reaktioner.
Exempelvis måste åtal och dom falla så nära brottet som möjligt. ... Tyvärr
verkar det vanligaste sättet att bemöta nazisterna vara en kombination av
slentrianmässiga fördömanden och ineffektiva kampanjer. De unga människor
vi mött, med sin kriminella bakgrund, Säporegistreringar, tatueringar,
alkoholproblem och mardrömmar går inte att informera bort eller fördöma till
lydnad."(DN-debatt 6 juli 2000).
Betydelsen av tydliga och snabba reaktioner är alltså direkt avgörande för
om man skall kunna stoppa unga människor som är på väg in i en kriminell
livsstil.
9.1 Avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten
Vi har sedan gammalt drivit kravet på att påföljden "vård inom
socialtjänsten" skall avskaffas. Det är en påföljd som hamnat i vanrykte,
och på grund av att verkställigheten inte sköts av kriminalvården kan
ungdomar lätt inbilla sig att staten ser mildare på deras lagöverträdelser
än vuxnas. Vi vill ersätta påföljder i socialtjänstens regi med ett nytt
påföljdssystem för unga brottslingar i kriminalvårdens regi.
Det går nämligen inte att bortse från de risker som är förenade med ett
fortsatt användande av en påföljdsform som sedan länge är i vanrykte.
Bortsett från de principiella invändningar som kan göras mot
sammanblandningen av strafftänkande och frivilligbaserad vård, kritik som
också framförts av bl.a. BRÅ och Socialstyrelsen, torde förutsättningarna för
att återupprätta respekten - inte minst bland unga människor - för påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten vara mycket små. En påföljdsform
som är så intimt förknippad med misslyckanden bör enligt vår mening inte
ligga till grund för ett framtida påföljdssystem för unga lagöverträdare.
Mot denna bakgrund framför vi igen vårt krav på att påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten snarast bör avskaffas.
9.2 Ungdomsstraff bör införas för ungdom i åldern
15-17 år
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga lagöverträdare skall
dömas till fängelse i så liten utsträckning som möjligt. Den särbehandling
av ungdomar som framgår av domstolarnas val av påföljder och
straffmätning är ett utslag av tanken att ungdomar, och då framför allt
ungdomar i åldern 15-17 år, bör dömas till fängelse endast i
undantagsfall.
Risken för skadeverkningar som är förenade med ett fängelsestraff är
särskilt påtaglig för unga personer. Det anses inte rimligt att straffa ungdomar
som begår brott lika hårt som vuxna. De som döms till fängelse bör av samma
skäl ha kortare straff än de vuxna.
Vi anser dock att det inte går att helt avvara frihetsberövande påföljder för
ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var gränsen
går. Enligt vår uppfattning måste utgångspunkten vara att det är domstolarna
som skall bestämma längden av frihetsberövande.
För oss är det angeläget att finna nya former för att på
verkställighetsstadiet tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och
kurativa insatser. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge
till
ett socialt ordnat liv. Detta kan åstadkommas genom att införa en ny särskild
form, benämnd ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta
lagöverträdarna i åldern 15-17 år, samt införandet av ett villkorligt
frihetsstraff. Påföljden ungdomsstraff skall avtjänas, inte i fängelse, utan i
särskilt inrättade kriminalvårdshem.
9.3 Inrätta särskilda kriminalvårdshem
Vårt förslag till påföljden ungdomsstraff kommer att skilja sig från vanlig
verkställighet av fängelsestraff, bl.a. genom att straffet bör verkställas på
särskilt inrättade kriminalvårdshem. Vid utformningen av dessa hem bör
man ta till vara erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till
kriminalvårdshemmen bör personal rekryteras som har särskild erfarenhet
av att arbeta med ungdomar. Kriminalvårdshemmen bör också ha en
högre personaltäthet än inom kriminalvården i övrigt. Utformningen och
lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från
behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna anstalter,
beroende på säkerhetsgraden. Eftersom ungdomsstraff skall vara en
frihetsberövande påföljd måste det även vid kriminalvårdshemmen finnas
möjlighet att begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker.
Utgångspunkten skall givetvis vara att den unge inte placeras under mer
slutna förhållanden än vad som krävs i det enskilda fallet. Det begränsade
antalet unga som kommer att omfattas av den nya påföljden gör att det
knappast finns underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika säkerhetsgrad. I
stället bör hemmen inrättas så att de kan utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex.
genom att en avdelning inom hemmet kan hållas låst.
Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den unges behov av
behandling och utbildning. Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete
med socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad behandling kan
fullföljas efter frigivning.
Vi anser fortfarande att den nya påföljden, sluten ungdomsvård, skall
verkställas på särskilda kriminalvårdshem i kriminalvårdens regi, i särskilda
kriminalvårdshem i enlighet med beskrivningen ovan.
9.4 Verkställighetsregler
I Fängelseutredningens betänkande som avlämnades i augusti 1993 (SOU
1993:76) föreslog utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) skulle ersättas med en ny lag med benämningen lagen om
verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). Av riksdagsbeslutet våren
1998 med anledning av regeringens proposition 1997/98:95 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, framgår dock att det för närvarande inte
ansågs föreligga några skäl att införa någon ny verkställighetslagstiftning.
Moderata Samlingspartiet delar inte den dåvarande riksdagsmajoritets
uppfattning. Vi anser att regeringen snarast bör ta initiativ till en utredning
med uppdrag att lämna förslag till en ny verkställighetslagstiftning, benämnd
fängelselagen. I det sammanhanget bör även lagstiftningen om verkställighet
av ungdomsstraff beredas. Angeläget är dock att frågorna rörande
verkställighet av ungdomsstraff bereds skyndsamt och ges förtur.
När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas stor
betydelse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att ett
större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att
straffet för den skull kan sägas urholkas.
Vid kriminalvårdsanstalterna råder sysselsättningsplikt, men de intagna
anses inte vara skyldiga att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En
annan sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och motivera den
intagne att genomgå vård eller behandling. Vid verkställighet av
ungdomsstraff bör däremot vård och behandling vara ett så grundläggande
inslag att den unge, i likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör
vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i
behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom.
Undantag bör dock göras för åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart
skall den unge under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra eventuell
skolplikt.
9.5 Begränsa restriktionerna för att döma
18-21-åringar till fängelse
I rättspraxis saknas entydiga svar på i hur stor utsträckning den brottsliges
ungdom beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 7 § BrB och hur högt
straffvärdet skall vara för att motivera ett frihetsberövande av unga
människor. Domstolarna synes hittills ha iakttagit den restriktivitet med
frihetsberövanden för unga lagöverträdare som lagstiftaren avsett. Någon
anledning att anta att detta förhållande skulle ändras kan inte anses
föreligga. Kravet på synnerliga skäl för att över huvud taget kunna döma
någon i åldern 15-17 år till frihetsberövande påföljd bör finnas kvar.
Det är också för denna åldersgrupp som behandlingsbehovet är mest
uttalat. Vid bedömningen av behovet av särbehandling förtjänar också att
nämnas att personer under 18 år betraktas som barn i FN:s barnkonvention
och att enligt artikel 37 punkt c i konventionen barn bör hållas åtskilda från
vuxna vid avtjänande av frihetsberövande påföljd, om det inte anses vara till
barnets bästa att inte göra detta. Den nya verkställighetsformen som vi
föreslår, benämnd ungdomsstraff, bör därför i princip förbehållas denna
åldersgrupp. Detta innebär i princip att reglerna om fängelse kommer att gälla
för verkställighet av frihetsberövande påföljd först för den som fyllt 18 år.
Skälen för straffrättslig särbehandling är inte särskilt starka för ungdomar
från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför fullt ut
ges
ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende
principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det kan ifrågasättas om
föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma personer mellan 18
och 21 år till fängelse bör finnas kvar. Av 29 kap. 3 § tredje stycket och 7 §
BrB följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid bedömande
av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är enligt vår mening
fullt tillräckliga för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas vid
straffmätningen
till att en person är under 21 år.
Genom att ungdomsstraff tekniskt sett är en form av fängelse följer att
reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. BrB kan tillämpas.
Riksdagens beslut att avskaffa halvtidsfrigivningen fullt ut fr.o.m. den 1
januari 1999 innebär att ingen särskild kategori intagna skall särbehandlas vad
gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Till skillnad från regeringen och
riksdagen anser vi i likhet med flera remissinstanser att det finns starka skäl
som talar för att just unga lagöverträdare skall särbehandlas positivt i fråga
om villkorlig frigivning. De rättviseskäl som regeringen anförde mot en sådan
ordning väger enligt vår uppfattning lätt. Med hänsyn till att den nya
lagstiftningen i övriga delar i princip går ut på att begränsa
fängelsepåföljderna och då uppstramningen av den villkorliga frigivningen
inte skall anses ha till syfte att öka repressionen i straffsystemet är det
förvånande att fängelsestraffets skadliga verkningar för unga lagöverträdare
inte ägnas större uppmärksamhet av regeringen och riksdagen.
Till skillnad från vad regeringen gjorde hyser vi inte några principiella
betänkligheter mot att privilegiera de yngsta lagöverträdarna såväl vid
straffmätningen som vid verkställigheten. Mot den bakgrunden förordar vi en
ordning som möjliggör villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den som
vid domen inte hade fyllt 21 år. Vid en sådan prövning bör hänsyn bl.a. tas till
hur den intagne skött sig under strafftiden.
Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt förlag som möjliggör
särbehandling av unga lagöverträdare.
9.6 Villkorligt fängelse
Ett villkorligt frihetsstraff bör införas för att användas i samband med en
normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott dömer
domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff,
vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till.
Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en löptid på
t.ex. fem år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under dessa fem år
förlängs löptiden med ytterligare fem år. När den unge kommit upp i t.ex.
två års "ryggsäckstid", dvs. den samlade tilläggsstrafftiden för de olika
brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt
långt för att kunna göra något meningsfullt av den unges rehabilitering.
En variant av denna modell skulle kunna vara att domstol, när en ung
brottsling döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff,
fastställer att en månad skall avtjänas för att ge den unge en föraning om hur
obehagligt det är att vara frihetsberövad. De resterande sju månaderna stoppas
i ryggsäcken. Den första månaden eller större delen av den torde många
gånger redan vara avtjänad i form av anhållande- och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av
återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot
som
den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han
att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller
senare och då för avsevärd tid.
10 Gärningsmän och brottsoffer
10.1 Permissioner
När ett brott begås uppstår en relation mellan gärningsmannen och
brottsoffret, som inte upphör omedelbart efter det att domstolen avkunnat
dom. Rättsstaten måste även efter det att domen vunnit laga kraft ta
hänsyn till brottsoffrens kvarvarande behov av att få information om vilka
beslut som tas under verkställigheten av straffet. Dessutom måste
brottsoffrens skyddsbehov fortfarande tillmätas stor betydelse vid
beviljande av permissioner och frigångar för den dömde gärningsmannen.
Permissioner är ett avsteg från den av domstol utdömda frihetsberövande
påföljden och reglerna måste därför vara restriktiva för att inte undergräva
domens värde. Inte minst när det är fråga om permissioner för
återfallsförbrytare finns det anledning att vara särskilt återhållsam. En
permission måste först och främst motiveras som ett led i den individuella
vårdplanen för den intagne. Mot detta rehabiliteringsintresse står vidare
samhällets och medborgarnas intresse av krav på skydd och säkerhet. Vid
denna avvägning anser vi att medborgarnas skyddsbehov måste prioriteras
framför den intagnes behov av vistelse utanför anstalt.
Vikten av att göra säkra farlighetsbedömmningar kan här inte nog
understrykas. Med hjälp av nya metoder och bistånd av rättspsykiatrin kan
säkrare farlighetsbedömningar bidra till att potentiella brottsoffers
skyddsbehov tillgodoses bättre än vad som är fallet i dag.
Moderata samlingspartiet anser vidare att intensiv övervakning med hjälp
av elektronisk kontroll bör prövas vid behov som en extra säkerhetsåtgärd för
dessa potentiella brottsoffer. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till lagstiftning som med ovan angivna utgångspunkter bättre tar
tillvara samhällets och brottsoffrens skyddsbehov vid beslut om permissioner
och frigångar.
10.2 Låt fångarna finansiera Brottsofferfonden
Under den borgerliga regeringen inrättades Brottsofferfonden i syfte att
förbättra brottsoffrens situation. Finansieringen av fonden skulle ske dels
genom att fångarnas ersättning minskades med ett 20-procentigt avdrag,
dels genom en avgift som tas ut av personer som döms för brott där
fängelse ingår i straffskalan. Socialdemokraterna motsatte sig förslaget
om ett 20-procentigt avdrag med motiveringen att fångarna behövde sina
pengar.
Vi vill nu åter ta upp frågan om att införa ett 20-procentigt avdrag på
fångarnas ersättning. Detta skulle vara en naturlig utveckling av
kriminalpolitikens fokusering på brottsoffrets situation. Avdraget skall framgå
av fångarnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en betydelsefull
pedagogisk poäng med denna ordning eftersom den dömde regelbundet
påminns om att han betalar till Brottsofferfonden.
10.3 En balanserad brottmålsrättegång
Under rättegången i anledning av morden i Malexander inträffade något
förhållandevis nytt för svenska förhållanden. Anhöriga till de mördade
poliserna gavs möjlighet att i slutet av huvudförhandlingen med egna ord
beskriva vilka oerhörda konsekvenser gärningarna fått för deras liv. Dessa
målsägandepläderingar fick av naturliga skäl en mycket känslomässig
prägel.
Även under brandrättegången i Göteborg begärde och beviljades många
anhöriga möjlighet att hålla liknande pläderingar. Att sitta öga mot öga med
de åtalade, för första och kanske sista gången, sågs som en chans att ge de
unga männen en bild av det lidande och den oersättliga förlust som dessa
anhöriga drabbats av genom den anlagda branden.
I bägge dessa rättegångar upplevde anhöriga till brottens offer de
tilltalades uppträdande i rätten som stötande. Arrogansen och bristen på
empati från de tilltalades sida gjorde att dessa pläderingar kändes än mer
angelägna. Anförandena innebar helt enkelt en nödvändig påminnelse om det
fruktansvärda mänskliga lidande som dåden inneburit.
Berättelserna vi fick höra under dessa rättegångar blev en påminnelse om
de mänskliga tragedier som följer av den grova brottsligheten. Den sakliga
och rationella juridiska processen får genom de anhörigas berättelser en
välbehövlig återkoppling till den mänskliga smärta som ligger dold bakom
åklagarnas gärningsbeskrivningar.
Länge har man i svenska domstolar enligt lag varit tvungen att skaffa sig
en bild av gärningsmannens livssituation, främst för att kunna bestämma en
lämplig påföljd. I många mål begär tingsrätten in ett yttrande från
frivårdsmyndigheten beträffande den tilltalade. Efter en djupintervju med den
tilltalade gör en tjänsteman ett utlåtande som beskriver gärningsmannens liv
och bakomliggande problem från barndomen och framåt samt föreslår
lämplig påföljd.
I slutet av huvudförhandlingen är det dessutom vanligt vid erkända brott
att rätten ger gärningsmannen tillfälle att komplettera frivårdens utredning.
Med egna ord inför sittande rätt får då gärningsmannen ge en bild av sin
livssituation. Det händer till och med att gärningsmannen får frågan vilken
påföljd han själv anser skulle vara lämplig.
Det saknas alltså inte tillfällen för gärningsmannen att påverka rätten
genom känslosamma beskrivningar av sina många gånger olyckliga
omständigheter. Att målsäganden nu också ges tillfälle att beskriva sina
erfarenheter av gärningen och vilka känslor den orsakat är välkommet.
Allmänhetens respekt för rättsväsendet är beroende av att rättegången
uppfattas som rättvis och balanserad. Att låta de målsägande som vill under
ordnade former ge uttryck för sina känslor har efter den senaste tidens
uppmärksammade rättegångar påverkat allmänhetens förtroende för
rättsstaten positivt. Det är dessutom befogat att låta de tilltalade få höra
dessa
berättelser om ilska och sorg.
Invändningar har hörts från en del jurister om att denna nya företeelse inte
hör hemma i rättssalarna. Risken att domstolen påverkas är allt för stor, menar
man, och målsägandens plädering har en tendens att behandla de tilltalade
som redan skyldiga.
Men detta innebär inte att den tilltalade döms på förhand. Varken åklagare
eller målsägande kan utfärda domar. Inte desto mindre bör de ha rätt att på
grund av den framlagda bevisningen argumentera för en fällande dom. För
åklagaren är det en skyldighet, för målsägande borde det vara en rättighet.
Det är dessutom så att den tilltalade redan i dag i viss mån behandlas som
skyldig innan domen har avkunnats. I de mål där domstolen begärt in ett
yttrande från frivården, händer det inte sällan att yttranden går mycket långt i
sina antaganden om den tilltalades skuld.
Det har i debatten i anledning av dessa målsägandepläderingar hävdats att
de strider mot rättegångsbalkens lydelse och lagstiftarens intentioner. Utan att
gå in på detaljer kan man i varje fall konstatera att någon uttrycklig rätt för
målsägande att uttala sig under huvudförhandling inte finns upptagen i
rättegångsbalken.
Åklagarens gärningspåstående innebär ett påstående om den tilltalades
skuld, likaså utgör målsägandebiträdets plädering ett instämmande i
åklagarens påstående. Vi kan inte se någon fara i rättssäkerhetshänseende att
även låta målsäganden med egna ord instämma i åklagarens påstående, eller i
vart fall ges tillfälle att under ordnade former berätta om hur gärningen
påverkat deras tillvaro.
Vi föreslår därför att en sådan rättighet skrivs in i rättegångsbalken. Vi
menar att det efter Malexanderrättegångens rörande och modiga tal från de
anhörigas sida är orimligt att förvägra framtida brottsoffer samma möjlighet.
Dessa pläderingar skall givetvis hållas i enlighet med rättegångsbalkens
ordningsregler för huvudförhandling i brottmål, och får inte präglas av hot
eller invektiv. Men brottsoffer skall veta att de i rättegången kommer att ges
möjlighet att till rätten och de tilltalade beskriva de personliga konsekvenser
som den aktuella gärningen lett till.
I dagsläget tycks denna rätt att yttra sig vara beroende av vilket intresse
medier visar för målet. Regeringen bör därför skyndsamt för riksdagen
presentera förslag för att göra brottsoffers berättelser till en naturlig del av
den svenska brottmålsprocessen.