Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att se över stödet till brottsoffer.
Motivering
Varje år polisanmäls ca 1 200 000 brott (Brottsförebyggande Rådet,
BRÅ). Enligt BRÅ utgörs 11 procent av dessa brott mot person, 60
procent tillgreppsbrott, 4 procent bedrägerier och 10 procent utgör
skadegörelsebrott. Bakom varje siffra finns det drabbade människor som
fått vara med om en starkt kränkande upplevelse.
Om vi gör en snabb återblick ser vi att det är först under 1970-talet som
brottsoffrens situation kom att uppmärksammas, främst genom den så kallade
våldtäktsdebatten. Då fick våldtäktsmannen hjälp av såväl läkare som av
psykologer, medan hans offer inte fick någon som helst hjälp. Detta
uppmärksammades främst av kvinnliga debattörer. Både under 1960- och
1970-talet fokuserades mediernas intresse på gärningsmannen.
Under 1980-talet ökade antalet kvinnojourer och brottsofferjourer. Den
första reformen som kom att få stor betydelse för brottsoffrens situation var
brottsskadelagen (SFS 1978;413), som ger brottsoffer rätt till ersättning av
statsmedel för personskada samt i vissa fall även för sakskada och ren
förmögenhetsskada. 1988 utvidgades lagen och gör det nu möjligt för
brottsoffer att få ersättning för det lidande som tillfogats genom brott mot den
personliga friheten. Steg har tagits i rätt riktning. Men det finns fortfarande
mycket som går att förbättra.
Brottsoffrets situation
Att drabbas innebär omvälvningar socialt, psykiskt och ekonomiskt.
Brottsoffer behöver därför mycket stöd. När man drabbas av brott för
första gången vet man oftast väldigt lite om vad som kommer att hända.
Själva brottet är för de flesta som utsätts en svår och chockerande
händelse, men även tiden efter tillgreppet kan upplevas som mycket
traumatisk.
Mötet med polisen är ofta avgörande för hur brottsoffret kommer att
hantera den uppkomna situationen. Det har visat sig att en stödjande attityd
från polisens sida skyddat mot depression, medan negativa reaktioner från
polisen i det akuta skedet förvärrat offrets situation.
Eftersom det många gånger är just informationen från vittnen eller offret
själv som gör att brottet klaras upp är deras trygghet av största vikt, inte
minst
i samband med rättegång. I dag händer det att offer och tilltalad delar samma
rum före rättegången, vilket för offret kan upplevas som mycket pressande
och otryggt. Ofta är det första gången som vittnet/brottsoffret befinner sig i
en
rättegångssal, vilket också gör att trycket ökar.
Enligt min mening borde brottsoffer som ska vittna bli uppringda av
domstolen och informerade vad som ska hända, samt om rättigheten att få
rättegångsstöd (person som möter upp vid rättegången, visar salen innan och
berättar vad som kommer att hända). I samband med att dom faller bör
brottsoffret även få information om möjligheterna att få skadestånd från
brottslingen.
Det borde vara en självklarhet att alla personer som utsatts för brott och
gjort en polisanmälan får en skriftlig broschyr, förslagsvis BRÅ:s "Till dig
som utsatts för brott", och att man på så sätt förbättrar brottsoffrens
möjlighet
att hantera den uppkomna situationen.
Det kan också få positiva effekter för polisen. Undersökningar har till
exempel visat att personer som fått en informationsbroschyr generellt sett har
en positivare inställning till polisen (Lindgren, 1997a;1997b). Att brottsoffer
är nöjda med kontakten med polisen är utomordentligt viktigt. Det påverkar
naturligtvis benägenheten att anmäla en liknande händelse i framtiden.