Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en överenskommelse med Östersjöländerna om att ömsesidigt
rapportera dömda brott.
Motivet för vårt förslag
Till Sverige kommer årligen ett stort antal utländska gästarbetare, framför
allt bärplockare. Ett stort flertal av dessa kommer från våra grannländer
runt Östersjön, Polen, Estland, Lettland och Litauen. Tyvärr begår även
några av dessa brott här i Sverige.
Sverige har ratificerat Wienkonventionen om konsulära förbindelser,
vilken stadgar bestämmelser om skyldighet att underrätta en främmande stats
konsulat om en medborgare i den staten har berövats friheten samt
bestämmelser om rätt för konsuler att bl.a. besöka den som har berövats
friheten. Det regleras i lagen (1989:152), där 1 § stadgar att den myndighet
som ansvarar för verkställighet av ett beslut om frihetsberövande "på begäran
av utlänningen" utan dröjsmål skall underrätta hans hemlands konsulat.
Hemlandets konsulat skall således meddelas endast om den frihetsberövade
själv så begär. I konventionen regleras inte heller något om
meddelandeskyldighet för brott som inte leder till frihetsberövande.
Innan nämnda lag antogs hade underrättelseskyldighet även behandlats i
fyra bilaterala överenskommelser med Storbritannien, Frankrike,
Sovjetunionen (nu Ryssland) och Rumänien. I överenskommelserna med
Storbritannien, Ryssland och Rumänien finns inga bestämmelser som
förutsätter att den frihetsberövade skall ha framfört ett önskemål om att
underrättelse till konsul skall ske. När det gäller medborgare i Storbritannien,
Ryssland och Frankrike gäller att konsulatet skall underrättas omedelbart om
frihetsberövandet. Dessa bestämmelser, som är mera långtgående än
Wienkonventionens, gäller före konventionens regler. Sverige har haft som
princip att, sedan konventionen ratificerades 1975, inte ingå några nya
bilaterala överenskommelser på området.
Det är naturligt att Sverige, speciellt som medlem av EU, eftersträvar
breda internationella överenskommelser på detta område. Breda
överenskommelser är givetvis att föredra framför bestämmelser som gäller
endast mellan vissa länder. Det förefaller dock inte som om aktiviteten inom
detta område är särskilt hög.
När det gäller gästarbetarna från länderna runt Östersjön och deras
brottslighet, upptar de en icke oväsentlig del av polisens resurser under
sommaren och hösten. Detta gäller i Syd-, och Sydostsverige och i
skogslänen. Brottsligheten omfattar i första hand egendomsbrott såsom
inbrott i stugor, stöld av bensin och diesel samt tillgrepp av fordon m m. En
hel del av brottslingarna blir också åtalade och dömda. Ofta blir straffen
böter, villkorlig dom eller ett kortare fängelsestraff. I inget av fallen får
myndigheterna i hemlandet någon signal om det inträffade. Det framgår vare
sig i passet eller i någon annan handling att man dömts för brott i Sverige.
I preventivt syfte vore det önskvärt om en fällande dom i Sverige skulle
rapporteras till hemlandets myndigheter. Det skulle förhoppningsvis ge
signaler till hemlandet om förhållandena för gästarbetare i Sverige. Det kunde
också inverka preventivt på dem som kommer till Sverige enbart i syfte att
begå brott.
Sverige har ett utvecklat samarbete med länderna runt Östersjön. Om
denna fråga kunde lösas genom en överenskommelse mellan Östersjöländerna
vore det grund för även ett fortsatt gott samarbete.