Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en överenskommelse med Östersjöländerna om att ömsesidigt rapportera dömda brott. Motivet för vårt förslag
Till Sverige kommer årligen ett stort antal utländska gästarbetare, framför allt bärplockare. Ett stort flertal av dessa kommer från våra grannländer runt Östersjön, Polen, Estland, Lettland och Litauen. Tyvärr begår även några av dessa brott här i Sverige.
Sverige har ratificerat Wienkonventionen om konsulära förbindelser, vilken stadgar bestämmelser om skyldighet att underrätta en främmande stats konsulat om en medborgare i den staten har berövats friheten samt bestämmelser om rätt för konsuler att bl.a. besöka den som har berövats friheten. Det regleras i lagen (1989:152), där 1 § stadgar att den myndighet som ansvarar för verkställighet av ett beslut om frihetsberövande "på begäran av utlänningen" utan dröjsmål skall underrätta hans hemlands konsulat. Hemlandets konsulat skall således meddelas endast om den frihetsberövade själv så begär. I konventionen regleras inte heller något om meddelandeskyldighet för brott som inte leder till frihetsberövande.
Innan nämnda lag antogs hade underrättelseskyldighet även behandlats i fyra bilaterala överenskommelser med Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen (nu Ryssland) och Rumänien. I överenskommelserna med Storbritannien, Ryssland och Rumänien finns inga bestämmelser som förutsätter att den frihetsberövade skall ha framfört ett önskemål om att underrättelse till konsul skall ske. När det gäller medborgare i Storbritannien, Ryssland och Frankrike gäller att konsulatet skall underrättas omedelbart om frihetsberövandet. Dessa bestämmelser, som är mera långtgående än Wienkonventionens, gäller före konventionens regler. Sverige har haft som princip att, sedan konventionen ratificerades 1975, inte ingå några nya bilaterala överenskommelser på området.
Det är naturligt att Sverige, speciellt som medlem av EU, eftersträvar breda internationella överenskommelser på detta område. Breda överenskommelser är givetvis att föredra framför bestämmelser som gäller endast mellan vissa länder. Det förefaller dock inte som om aktiviteten inom detta område är särskilt hög.
När det gäller gästarbetarna från länderna runt Östersjön och deras brottslighet, upptar de en icke oväsentlig del av polisens resurser under sommaren och hösten. Detta gäller i Syd-, och Sydostsverige och i skogslänen. Brottsligheten omfattar i första hand egendomsbrott såsom inbrott i stugor, stöld av bensin och diesel samt tillgrepp av fordon m m. En hel del av brottslingarna blir också åtalade och dömda. Ofta blir straffen böter, villkorlig dom eller ett kortare fängelsestraff. I inget av fallen får myndigheterna i hemlandet någon signal om det inträffade. Det framgår vare sig i passet eller i någon annan handling att man dömts för brott i Sverige.
I preventivt syfte vore det önskvärt om en fällande dom i Sverige skulle rapporteras till hemlandets myndigheter. Det skulle förhoppningsvis ge signaler till hemlandet om förhållandena för gästarbetare i Sverige. Det kunde också inverka preventivt på dem som kommer till Sverige enbart i syfte att begå brott.
Sverige har ett utvecklat samarbete med länderna runt Östersjön. Om denna fråga kunde lösas genom en överenskommelse mellan Östersjöländerna vore det grund för även ett fortsatt gott samarbete.
Stockholm den 20 september 2000
Jeppe Johnsson (m)
Anders Sjölund (m)