Riksdagen beslutar om ändring av sättet att bestämma rättegångskostnad
vid domstolarna i enlighet med av utskottet framlagt lagförslag med
anledning av motionen.
Motiv för mitt förslag
Nyligen har en debatt förekommit i media med anledning av hur
advokaterna i samband med mordbrandsrättegången i Göteborg framlagt
sina anspråk på arvoden i form av handskrivna lappar utan specifikation.
Kritikerna förefaller emellertid inte ha känt till att rättegångsbalken
föreskriver att dessa räkningar måste läggas fram just omedelbart vid
rättegångens slut. Annars går rätten till ersättning förlorad.
Vidare förväntas, när det gäller mål med två motstående parter,
advokaterna genast meddela sin inställning till motpartens yrkande. Deras
uppdragsgivare bereds alltså normalt inte någon möjlighet att ta ställning till
detta.
Vid tvistemål är det ju två parter som tror att de skall vinna, och båda
lägger då genom sina ombud fram var sitt anspråk på ersättning för
rättegångskostnad. Normalt vinner bara den ene, och den andres anspråk på
ersättning för rättegångskostnad är alltså totalt fåfängligt.
Mitt förslag går ut på att rätten i stället i sin dom skall fastställa vem som
skall betala rättegångskostnad - eller för den delen att parterna skall bära
vardera sina egna kostnader, något som inte är ovanligt. Först därefter, alltså
efter det själva rättegången avslutats, skall då den part som tilldömts
rättegångskostnader lägga fram sin räkning. Helt naturligt skall den andre,
förloraren, inte lägga ned arbete på att göra en kostnadsräkning. Förloraren
får då däremot tillfälle att yttra sig över den vinnande motpartens
kostnadsräkning, som rätten därefter får pröva i ett särskilt beslut.
Det förtjänar nämnas att det jag föreslår överensstämmer med vad som
gäller i Tyskland, med undantag av att man i Tyskland har en särskild
tjänsteman i rätten, som prövar kostnadsräkningen, vars beslut sedan kan
överklagas till samma domstol som dömt i huvudsaken.
En första fördel med mitt förslag är att rättegångsombuden (advokaterna)
ges tillfälle, att utan krav på den sorts omedelbarhet som måste tillåta dålig
exakthet, ge in tillförlitliga och specificerade räkningar över egen kostnad
och, såvitt avser civilmål, partens eventuella kostnad för arbete och
tidsspillan, vilka därmed blir specificerade och kan kontrolleras.
En andra fördel är att den förlorande parten över huvud taget inte besväras
med att alldeles onödigtvis lägga ned arbete på att beräkna en kostnad och
utfärda en kostnadsräkning som inte skall betalas av någon annan än just den
förlorande parten. Lika onödigt är givetvis att den som det visar sig vinnande
parten haft att yttra sig över skäligheten av denna kostnadsräkning.
Mitt förslag innebär att bl.a. Rättegångsbalken (RB) 18:14 och 31:9, som
föreskriver att anspråk i kronor och ören skall framläggas vid rättegångens
slut, måste ändras.
Mitt förslag kan inte innebära någon nämnvärt ökad administrativ kostnad
för staten men eliminerar något som av allmänheten med rätt eller orätt
uppfattats som störande och oskäligt. Med hänsyn till att det för närvarande är
sällsynt att tvister uppstår beträffande skäligheten av yrkade
rättegångskostnader finns ej heller någon anledning att tro att mitt förslag
skulle föranleda något större merarbete för våra domstolar. Däremot torde
risken avsevärt minska att oskäliga belopp framläggs eller fastställs med
hänsyn till att det blir såväl krav på specifikation som tid att specificera
räkningen.
Förslaget innebär dessutom en minskad pålaga totalt för parter som
uppträder inför våra domstolar.
Jag föreslår med hänvisning till det anförda att riksdagen beslutar om
sådana ändringar i rättegångsbalken
- att beloppsyrkande om rättegångskostnad ej framläggs före
handläggningens avslutande utan uppskjuts till dess rätten samtidigt med
dom i huvudsaken fastställt skyldighet att erlägga ersättning för
rättegångskostnad och
- att räkning för rättegångskostnad först därefter behöver framläggas för
prövning av den som tilldömts rätten till sådan ersättning, möjliggörande
en skälig specificering och en möjlig prövning och eventuell invändning
av den enligt tidigare dom betalningsskyldige, som kan vara en privat part
eller vid vissa typer av mål ofta de facto statsverket.
Det får ankomma på det berörda utskottet att framlägga erforderlig lagtext.