Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
framförs om att avskaffa särlagstiftningen gällande utseende, funktion,
längd och vikt på skjutvapen.
Funktionen - inte utseendet
I och med 2000 års vapenlags tillkomst infördes nya regleringar gällande
vilka typer av skjutvapen som skall vara tillåtna. Idén är ingalunda ny och
sedan länge finns en liknande regel mot så kallade salongsgevär, som
även den är ytterst svårmotiverad. Men den nya lagen driver ändå
utvecklingen i fel riktning. Dessa särregleringar bör därför avskaffas.
Ett salongsgevär är en finkalibrig studsare i kaliber 22 med enkelskotts-,
framstocksrepeterande eller halvautomatisk mekanism, viss typ av magasin
eller med en vikt i orginalutförande understigande 2,5 kg. För innehav av så
kallade salongsgevär ställs utomordentligt hårda krav jämfört med innehav av
liknande vapen. En motsvarande studsare med konventionell
repetermekanism och med högre vikt definieras däremot som klass-4-studsare
och går, som för en älgstudsare, att få licens för med vanlig jägarexamen.
Något motiv för att salongsgevär skall omgärdas av hårdare regler går inte
heller att hitta.
Genom den nya lagen fick Rikspolisstyrelsen i uppdrag att komma med
förslag om förbud mot vapen med visst utseende. Det som nämnts är
hagelgevär med utstickande pistolgrepp eller stock av syntetmaterial. Ett
sådant förbud är nu på väg att utarbetas.
Ingen torde seriöst hävda att pistolgreppets utformning på ett jaktgevär
eller om materialet i stocken på en hagelbössa är av valnöt eller syntet gör
vapnen mer eller mindre "ändamålsenliga". Inte heller torde regler gällande
vikten, längden eller färgen på skjutvapnen påverka dess lämplighet.
Den nya lagregeln är därför i första hand ett slag mot väderkvarnar och
rymmer dessutom ett stort mått av godtycklighet.
I detta sammanhang kan även reglerna gällande halvautomatiska
skjutvapen nämnas. Sedan 1987 tillåts jakt med halvautomater men licens går
endast att få för det fåtal olika halvautomater som finns med i den förteckning
som myndigheterna satt upp. Det innebär att en halvautomatisk studsare av ett
visst fabrikat kan vara tillåten, medan en likvärdig bössa av ett annat märke
samtidigt är omöjlig att få licens för. Inte heller denna reglering torde fylla
något syfte ur jakttekniskt eller brottspreventivt syfte.
Halvautomatiska jaktvapen har fördelar som andra vapentyper saknar.
Bland annat har de i allmänhet lägre rekyl och anses lättare att hantera av
handikappade, vidare ger dem möjlighet till ett snabbt andraskott vid
exempelvis drevjakt där det går fort och det finns risk att första skottet inte
blir en ren träff. Halvautomatens snabba andraskott möjliggör att onödigt
lidande hos viltet kan undvikas. Det var också detta som motiverade
Naturvårdsverket att driva igenom den regeländring som möjliggjorde jakt
med halvautomatiska vapen.
Att endast tillåta innehav av och jakt med vapen av vissa typer är olyckligt
ur ett jakt-etiskt perspektiv. Det väsentliga torde vara att jakten bedrivs på
ett
sådant sätt att onödigt lidande hos viltet undviks. Detta är jägarens ansvar och
handlar om att han ska kunna hantera sitt vapen och om att välja när man ska
skjuta eller ej. I detta ingår även att välja det mest lämpade vapnet till den
typ
av jakt man avser att bedriva.
Det finns redan en jaktlag som behandlar dessa frågor och som särskilt
reglerar vilka vapen som ska få användas. Reglerna om funktion och utseende
är ett utslag för byråkratisk klåfingrighet och har inget med att bedriva en
säker jakt att göra.
Särlagstiftningen och förbudet gällande vapen med visst utseende eller viss
funktion, längd eller vikt bör därför avskaffas.