Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter
1 Innehållsförteckning
2
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ändring av tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens och
regeringsformens bestämmelser om kränkning av och hets mot person
grundad på tillhörighet till folkgrupp.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av tillämpningen av brottsbalkens stadgande om
försvårande omständighet (29 kap. 2 § punkt 7 BrB) vid homofobiska brott.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om speciella utredare av brott och våld mot homosexuella,
bisexuella och transpersoner.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om insatser för att förebygga våld mot homosexuella, bisexuella
och transpersoner.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om undantag för transpersoner från skydd mot diskriminering på
grund av sexuell läggning.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anpassning av svensk lagstiftning till Europaparlamentets
rekommendation och resolution.2
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avskaffande av anknytningsvillkoret i lagen om registrerat
partnerskap.3
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjlighet att ingå partnerskap på svenska ambassader.3
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lagändring för att möjliggöra att trossamfund kan få rätt att
förrätta partnerskap.3
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om terminologin i lagen om registrerat partnerskap.3
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att endast barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption
och insemination - inte föräldrarnas könsidentitet eller sexuella
läggning.3
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att gifta transsexuella personer inte skall tvingas till skilsmässa
för att kunna få ändrad könstillhörighet.4
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kunskaperna om HBT-frågor måste ökas.4
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om för att tillgodose HBT-personers behov av hälso- och
sjukvård.4
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av kunskap om attityderna gentemot HBT-personer
bland de anställda inom försvarsmakten samt de värnpliktigas situation.5
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skolans sex- och samlevnadsundervisning och dennas plats i
skolans kursplaner.6
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om läromedel.6
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sex- och samlevnadsundervisningen skall vara obligatorisk
för ämneslärarna på Lärarhögskolan6
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att värnpliktiga, skolpliktiga och vuxenstuderande bör
inkluderas i den nuvarande lagen om diskriminering på grund av sexuell
läggning i arbetslivet.2
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett fortsatt specialdestinerat statligt anslag för hiv-aids-
verksamhet.4
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avskaffande av den s.k. bastuklubbslagen.4
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Folkhälsoinstitutets s.k. homosex-uppdrag.4
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kulturaktiviteter för att påverka attityder och fördomar mot
HBT-personer.7
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utredning om HBT-personers situation i glesbygd.8
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskning om homosexualitet, bisexualitet samt transvestism
och transsexualism.6
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om uppdrag åt Socialdepartementet att företa en nationell
undersökning av HBT-personers hälsa.4
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bistånd till utvecklingsländer där homosexuellas, bisexuellas
och transpersoners rättigheter kränks.9
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förföljelse på grund av kön, sexuell läggning eller
könsidentitet måste föras in under 2 § under flyktingbegreppet enligt
Genèvekonventionen.10
29.
1 Yrkande 1 hänvisat till KU.
2 Yrkandena 6 och 19 hänvisade till AU.
3 Yrkandena 7-11 hänvisade till LU.
4 Yrkandena 12-14, 20-22 och 26 hänvisade till SoU.
5 Yrkande 15 hänvisat till FöU.
6 Yrkandena 16-18 och 25 hänvisade till UbU.
7 Yrkande 23 hänvisat till KrU.
8 Yrkande 24 hänvisat till NU.
9 Yrkande 27 hänvisat till UU.
10 Yrkande 28 hänvisat till SfU.
4 Utgångspunkter
Nästan alla människor har vissa grundläggande behov gemensamt. Till
dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra
människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl personlig som
samhällelig utveckling. Vår syn är att kärlek och sexualitet mellan
människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet
mellan människor av olika kön. Öppenhet och respekt gentemot homo-
och bisexualitet är en förutsättning för att alla skall kunna leva ett värdigt
liv oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Tyvärr visas i vårt
samhälle fortfarande en intolerans gentemot homosexuella, bisexuella och
transpersoner, vilken bl.a. tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och
diskriminering.
Homofobi är samlingsbegreppet för de negativa reaktioner en del
människor visar homosexuella. Homofobi beskrivs i nationalencyklopedin
som en personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella
människor eller egna homosexuella impulser. Även samhällets rädsla för och
intolerans mot homosexuella kan kallas homofobi. Rädsla och okunskap
ligger bakom homofobi. Det är därför nödvändigt att på olika vägar med kraft
bekämpa de negativa attityder och felaktiga begreppsbildningar rörande
homo- och bisexualitet som finns i samhället.
Homo- och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar, med olika etnisk
bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhälls-
klasser, från städer och från landsbygden. Det enda som skiljer dem från
heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion
till
någon av samma kön.
Vår mening är att transpersoner självklart skall omfattas av samma skydd
mot diskriminering och våld som homo- och bisexuella.
Riksdagen har också gjort uttalanden som går i denna riktning. Som
exempel kan nämnas LU 1973:20: "en samlevnad mellan två parter av samma
kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform", SOU
1975/76:19; "den bästa grunden för att (förbättra homosexuellas situation i
samhället) måste därför vara att fortlöpande på olika rättsområden skapa
regler, vilka så långt som möjligt inte leder till särbehandling av
homosexuella" samt prop. 1986/87 "den enda säkra skillnaden mellan
homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till
personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden
finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv
(...). Att det finns underlag för att dra dessa slutsatser är (...) viktigt
eftersom
det ger en säker grund för ställningstagandet att homosexuella inte skall
diskrimineras (...)". Trots dessa riksdagens ställningstaganden diskrimineras
fortfarande som inledningsvis nämnts homosexuella, bisexuella och
transpersoner.
Vi vill med denna motion till riksdagen bidra till att respekt och tolerans
skapas för människors rätt att välja vem man vill leva med oavsett kön, och
att uttrycka sin könstillhörighet som man själv vill oavsett det av samhälls-
normen för individen vid födseln fastställda könet.
Vi som parlamentariker i Sveriges riksdag vill medverka till att belysa och
synliggöra situationen för människor med olika sexuell läggning och
könsidentitet. Vi vill att FN:s konvention om människors lika värde och likhet
inför lagen efterlevs. Vår strävan är att nå dit där lagstiftningen inte
diskriminerar och särskiljer. Så länge en människa inte skadar andra
människor eller inskränker en annan människas frihet måste hon/han ha rätt
att välja hur hon/han vill leva sitt liv och möta respekt och tolerans för
detta.
5 Förtryck, våld och diskriminering
Förtrycket mot homosexuella, bisexuella och transpersoner tar sig många
olika former, alltifrån glåpord och nedsättande omdömen till grovt fysiskt
våld och mord samt förstörelse av samlingslokaler.
Eva Tiby vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet har
doktorerat på en avhandling om hatbrott mot homosexuella, och bisexuella
vilken visar att 27 procent av tillfrågade personerna råkat ut för någon form
av hot eller våld på grund av sin sexuella läggning. Homosexuella i Göteborg
är värst utsatta. Här uppger 36 procent av de tillfrågade att de utsatts för hot
eller våld på grund av sin homosexualitet.
I Norge kom i början av året en rapport där våldet mot homosexuella
redovisas (NOVA Rapport 1/1999). Enligt denna studie utsätts lesbiska
kvinnor dubbelt så ofta för hot som kvinnor i den generella befolkningen. För
män är hot ännu vanligare, tredubbelt så ofta. Vidare är de homosexuella
männen mer oroliga än de lesbiska kvinnorna för att gå ut. Detta går stick i
stäv mot vad som är fallet i den generella befolkningen. Iakttagelserna har lett
till debatt i det norska stortinget om vilka åtgärder som behöver vidtas för att
förebygga våld mot homosexuella.
Vi känner inte till några motsvarande undersökningar vad gäller hot och
våld mot transpersoner, men tidigare undersökningar av våld mot
homosexuella har visat att det som provocerar angriparen oftast är vad man
uppfattar som könsöverskridande klädsel eller beteende, och då transpersoner
ofta skiljer sig ännu tydligare från mängden, drabbas de troligen minst lika
ofta som homo- och bisexuella personer.
I maj 1999 bildade homo- och bisexuella studenter i Sverige en egen
förening. Det skedde vid ett möte i Linköping där polisen bedömde risken för
oroligheter så stor att studenterna tvingades betala 30.000 kr för den
vakthållning polisen ansåg nödvändig för att kunna garantera säkerheten vid
mötet. Redan att studenterna tvingades stå för dessa kostnader visar vilken
diskriminering homo- och bisexuella utsätts för. Samhället ställer ju upp med
betydligt större belopp när det gäller säkerheten vid t.ex. fotbollsmatcher men
här krävdes privata medel för att garantera en så grundläggande demokratisk
rättighet: mötesfriheten.
Under 2000 har en mängd nya fall av våld, hot och trakasserier gentemot
HBT-samhället, (homo- och bisexuella och transpersoner förkortas
fortsättningsvis HBT i motionen), uppmärksammats. Vid ett flertal tillfällen
har exempelvis våld förekommit, både från nazistgrupper och andra,
gentemot RFSL:s lokaler och klubben Tip Top i Stockholm. RFSL Kalmars
nyinvigda lokal vandaliserades i augusti genom fönsterkrossning. Den åttonde
september sattes hela lokalen i brand. Den 28 september vandaliserades RFSL
Borås lokal på samma sätt som skett i Kalmar. Ett flertal hot om våld mot
RFSL har också uttalats utan att brottet förverkligats.
Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot homo- och
bisexuella och transpersoner är vardagliga företeelser i Sverige och övriga
världen. Att vara invandrare och homo- eller bisexuell eller transperson i
Sverige är att vara utsatt för dubbelt förtryck. Man möter dels den intolerans,
rasism och främlingsfientlighet som människor i Sverige visar invandrare,
dels den intolerans mot homosexualitet som såväl svenskar som de egna
landsmännen kan visa. Därför måste arbetet att bekämpa våld, hot och
diskriminering mot HBT-personer bedrivas både i Sverige och i
internationella forum, t ex i Nordiska rådet, EU, FN och Europarådet.
5.1 Förslag till åtgärder mot våldet
Konkreta åtgärder som behöver vidtas i Sverige är att brottsbalkens
bestämmelse om kränkning av person grundat på tillhörighet till
folkgrupp m.m. kompletteras så att bestämmelsen om hets mot folkgrupp
utvidgas till att omfatta hets mot homo- och bisexuella och transpersoner.
Vidare bör motsvarande ändringar göras i tryckfrihetsförordningen (TF 7
kap 4 § 11) samt diskrimineringsförbud införas i regeringsformen (RF).
Samma mörkerkrafter som angriper invandrare angriper ofta
homosexuella, transsexuella och transvestiter. De senaste åren har nazisterna
till och med mördat fler homosexuella än invandrare. Dessa människor
mördas på grund av sin sexuella läggning på samma sätt som invandrare
mördas på grund av sitt etniska ursprung. Sedan 1994 är det en försvårande
omständighet att kränka "en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp
av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller annan liknande omständighet", BrB 29 kap. 2 § punkt 7.
Det är oklart om denna bestämmelse fått någon betydelse vid bedömningen
av straffvärdet för brott med homofobiska motiv. I flera rättsfall där det har
klarlagts att brottet haft ideologiska motiv har straffskärpning ändå inte
gjorts.
En översyn av lagrummet bör göras i syfte att klarlägga om homo- och
bisexualitet bör nämnas särskilt eller om någon annan åtgärd bör vidtas.
En annan konkret åtgärd vore att låta brott och våldshandlingar riktade mot
dessa grupper utredas av specialutbildad personal som har en mer ingående
kännedom om homo- och bisexualitet och transproblematiken än polisen och
som därmed har bättre förutsättningar att se mönstren i brotten.
En fjärde åtgärd är insatser för att förebygga de riktade brotten och våldet
mot homo- och bisexuella och transpersoner. Det kan t.ex. handla om bättre
samarbete mellan polis, HBT-organisationer, kommuner, lokala
brottsförebyggande råd etc.
Det är också beklagligt att transpersoner uttryckligt undantas från skyddet
mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Motivet för undantaget till
trots, ger man genom den nuvarande skrivningen mer eller mindre tydliga
signaler att transvestiter, transsexuella och andra transpersoner faktiskt får
diskrimineras.
Svensk lagstiftning bör snarast anpassas så att den på alla punkter omfattar
det skydd för transsexuella som uttalas i Europaparlamentets "Recommen-
dation 1117 (1989) On the condition of transsexuals" och "Resolution on
discrimination against transsexuals". Här ingår bland annat ett lagstadgat
förbud mot diskriminering i arbetslivet.
6 HBT-familjen
6.1 Partnerskapslagen och sambolagen
År 1995 infördes möjligheten att ingå registrerat partnerskap i Sverige.
Därvid blev det möjligt för två personer av samma kön att registreras som
partner. En del par väljer att ingå sådant partnerskap, andra väljer att leva
som sambor. Partnerskapet ger samma rättigheter och skyldigheter som
ett äktenskap mellan två personer av olika kön. Undantag är
möjligheterna att ansöka om gemensam adoption, insemination och
gemensam vårdnad liksom de internationella verkningarna av äktenskap.
Det har tidigare varit mycket skarpa krav på anknytning och
medborgarskap i Sverige för att få ingå ett partnerskap i Sverige. Från den
första juli 2000 är dessa krav uppmjukade. Enligt de nya reglerna kan
partnerskap ingås om en av partnerna har hemvist här i landet sedan minst två
år, eller om en av partnerna är medborgare i Sverige, Danmark, Island, Norge
eller Nederländerna och har hemvist här i landet. Att dessa länder har valts ut
är av det skälet att dessa har partnerskapslagar. Redan nu har fler länder
infört
eller håller på att införa partnerskapslagar. Dessutom har man i
Nederländerna beslutat att ändra lagen så att samkönade par kan ingå
äktenskap. Den nya lagen om äktenskap för homosexuella kommer nu att
omvandla alla ingångna partnerskap till äktenskap. Detta visar att den
modifierade svenska lagen omedelbart blir föråldrad.
Erfarenheten av åren som gått med partnerskap visar att argumenten för
olika anknytningskrav inte har någon bärkraft. Vi anser att uppmjukningen av
anknytningsvillkoren därför inte är tillräcklig utan är kritiska till att övriga
länders homosexuella medborgare inte kan ingå partnerskap på samma villkor
som heterosexuella kan ingå äktenskap. Ena partnern måste alltså dels vara
medborgare i något av partnerskapsländerna alternativt ha sin hemvist i
Sverige sedan minst två år. Båda dessa krav diskriminerar samkönade par.
För att nämna ett par exempel så kan alltså ett svenskt par som under en
tidsperiod är boende i London inte åka hem till Sverige och ingå partnerskap
eftersom de inte är skrivna i Sverige. Likaledes måste ett finskt par som
flyttar till Sverige vänta minst två år innan de kan ingå partnerskap, även om
deras avsikt hela tiden varit att varaktigt bosätta sig i Sverige.
Självklart bör man varken ställa kravet att personerna skall ha sin hemvist
eller medborgarskap i Sverige för att ingå parntnerskap. I äktenskapsbalken
återfinns inget krav om anknytning. Man stadgar däremot i 3 kap 2 § att "Den
som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall vid
hinderprövning visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behörighet
att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas."
Regeringen uttryckte i prop. 1999/2000:77, Ändring i partnerskapslagens
anknytningskrav, att
frågan om möjligheterna att registrera partnerskap i Sverige är inte
avgjord en gång för alla. Det bör t.ex. undersökas om det som gäller för
att ingå äktenskap i Sverige på sikt kan gälla för möjligheten att ingå
registrerat partnerskap här. Frågan om ytterligare uppmjukning av
anknytningsvillkoren avseende krav på hemvist och medborgarskap
kommer att beredas bl.a. i samråd med de andra nordiska länderna.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan.
Vi anser att det inte finns några hållbara skäl till att diskriminera
samkönade par i och med partnerskapslagen. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag om att
anknytningsvillkoren helt stryks.
En annan fråga om likaberättigande är möjligheten till att få registrera sitt
partnerskap på svenska ambassader. Det måste vara en självklarhet att de
ambassader som förrättar borgerliga vigslar även skall kunna förrätta
partnerskap, vilket inte är möjligt idag.
Dagens lagstiftning då det gäller förrättning av partnerskap innebär att
trossamfund inte kan erhålla rätt att registrera partnerskap. Då det gäller
äktenskap har vissa trossamfund erhållit vigselrätt, det vill säga rätt att
genom
sina företrädare genomföra en juridiskt giltig vigsel. Någon sådan
motsvarande möjlighet för trossamfund att erhålla rätt att registrera
partnerskap finns inte i dagens lagstiftning. Detta innebär att staten faktiskt
gör det omöjligt för trossamfund som så skulle vilja att erhålla sådan
möjlighet. Detta borde ändras, så att det skulle bli möjligt för samfund som så
önskar att registrera partnerskap.
I äktenskapsbalken används begreppet "äktenskapets ingående" samt att
vigselförrättaren förklarar dem som ingått äktenskapet för "makar". I
praktiken så är även äktenskapets ingående en registrering rent juridiskt.
I lagen om registrerat partnerskap framgår det att "två personer av samma
kön kan låta registrera sitt partnerskap" samt att "parterna förklaras för regi-
strerade partners." De båda lagarna borde harmoniera mer med varandra. Det
finns ingen anledning att kalla det för något så oromantiskt som registrering.
Tänk om det skulle hetat "registrerat äktenskap" och "förklarar er för
registrerade makar"!
Vi anser att lagen om registrerat partnerskap bör få namnet
partnerskapslagen samt att ordet "registrera" byts ut till "ingå" så att två
personer av samma kön ingår partnerskap samt att personerna förklaras för
"partners" och inte "registrerade partners", då registreringen är en direkt
innebörd av både äktenskapet och partnerskapet.
Vi anser också att de två sambolagar som finns i dag, en för heterosexuella
och en för homosexuella, bör slås samman så att alla sambopar får lika
rättigheter och skyldigheter. Detta är i enlighet med förslaget från
samboendekommittén, som i sitt betänkande (SOU 1999:104) presenterade en
konkret lagstiftningsmodell.
6.2 Barn med föräldrar av samma kön
Många homosexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från tidigare
heterosexuella förhållanden, men det blir allt vanligare att homosexuella
skaffar sig barn genom insemination eller genom andra former av
planerade graviditeter.
Om ett heterosexuellt par lever tillsammans och den ena i paret har ett barn
från ett tidigare förhållande kan den andra i enskilda fall av rätten särskilt
förordnas till vårdnadshavare om detta anses vara till barnets bästa. Den
möjligheten finns inte för ett homosexuellt par i samma situation.
Heterosexuella gifta par kan adoptera barn. Det kan också enskilda
individer om de bedöms kunna utöva ett föräldraskap till barnets bästa. I
Sverige finns barn som adopterats av en ensamstående homosexuell.
Samkönade par som ingått partnerskap kan däremot inte adoptera även om de
som enskilda individer skulle godkännas som adoptivföräldrar. Här föreligger
således en diskriminering av homo- och bisexuella, grundad på uppfattningen
att två pappor eller mammor är sämre än en.
Den kunskap som finns om barn i homosexuella familjebildningar
återfinns bl.a. i Folkhälsoinstitutets rapport 1997:23 och American
Psychological Associations översikt av den forskning som finns om
homosexuella som föräldrar. Mest erfarenhet finns om barn som växt upp i
lesbiska relationer. De olika studierna pekar i samma riktning, nämligen att
barn med bi- eller homosexuella föräldrar har det minst lika bra som andra
barn. De skiljer sig inte på något sätt från barn som växer upp i heterosexuella
relationer. Möjligtvis är de något mer toleranta mot människor som avviker
från majoriteten. Det enda problem man pekar på i den amerikanska studien
är samhällets fördomar och intolerans mot homosexuella som bl.a. påverkat
utgången av en del vårdnadstvister. Studien visar också värdet för
homosexuella familjer av att det finns ett stödjande nätverk av andra vuxna
som är positiva till den homosexuella relationen.
Erfarenheten visar att homosexuella föräldrar är mycket måna om att deras
barn får nära kontakt med vuxna av båda könen, detta för att tillfredsställa
barnens behov av att under sin uppväxt identifiera sig med både kvinnor och
män.
Sedan den 1 juli 1999 tillåter Danmark s k närstående adoption av den
andre partnerns barn. Motsvarande lagstiftning infördes 2000 på Island.
I Nederländerna har man under året beslutat att införa ett äktenskap för
samkönade par. Landet blir därmed det första där äktenskap finns för både
samkönade par och heterosexuella. Lagen träder i kraft 2001.
Nederländerna har redan sedan tidigare en lag om registrerat partnerskap.
Den nya lagen om äktenskap för homosexuella kommer nu att omvandla alla
ingångna partnerskap till äktenskap. Ett gift samkönat par kommer också få
möjlighet till att adoptera barn. Dock möjliggörs endast adoption av
holländska barn, inte utlandsadoptioner.
Vi anser det självklart att barnets bästa skall vara utgångspunkten för
adoption och insemination, inte om föräldrarna är homo- eller bisexuella.
Huvudfrågan vid adoption eller insemination är om barnet kan få tillräcklig
omsorg och kärlek från sin/sina kommande föräldrar. Det är utifrån den
utgångspunkten prövningen bör utgå, inte om föräldrarna eller föräldern är
homo- eller bisexuell. Lagstiftningen bör därför ändras i enlighet med detta
synsätt.
6.3 Påtvingad skilsmässa vid könsbyte
En situation då två personer av samma kön faktiskt kan ha gemensam
vårdnad är om den enda föräldern byter kön. Däremot tillåter inte
lagstiftningen att en gift person ansöker om könsbyte eftersom två
personer av samma kön inte får ingå äktenskap.
Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall kräver i
praktiken att man tvingar transsexuella till familjesplittring för att kunna
genomgå det efterlängtade könsbytet. I 3§ stadgas att fastställelse av
könstillhörighet "får meddelas endast för ogift svensk medborgare".
Paragrafen har sin grund i äktenskapsbalkens 1 § "Äktenskap ingås mellan en
kvinna och en man".
En gift transsexuell person som vill ändra sitt biologiska kön måste således
skilja sig från sin make eller maka, med allt vad detta innebär i form av
bodelning och övriga konsekvenser. Det finns exempel på familjer där
föräldrarna efter 20-25 års äktenskap tvingas ta ut skilsmässa för att en av
makarna skall få den medicinska hjälp han eller hon har laglig rätt till. Det
gifta par som vill fortsätta att leva tillsammans efter det att ena parten bytt
kön måste alltså först genomgå äktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat
partnerskap. Att lagen på detta sätt tvingar transsexuella till
familjesplittring
är både onödigt och direkt inhumant.
7 Kunskaperna om HBT-frågor måste ökas
Folkhälsoinstitutet (FHI) har gjort en uppföljning 1997 av de förslag om
kunskapshöjande insatser som utredningen om homosexuella i samhället
lade fram i sitt betänkande 1984 (SOU 1984:63). FHI konstaterade att
information och kunskapsspridning om homosexualitet är bristfällig både
i skolan och i högre utbildningar. Såväl Skolverket som Högskoleverket
bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall
kunna förbättras på denna punkt. Inom skolan är det en naturlig del i sex-
och samlevnadsundervisningen, inom högskolan är det framför allt i
utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister
och poliser som kunskapen om homo- och bisexualitet och transfrågor
måste få en mer framträdande plats. Till frågan om Skolverkets och
Högskoleverkets roll återkommer vi under rubriken 6.1 nedan.
Kunskapen och insikten om homo- och bisexuellas och transpersoners
livsvillkor (HBT-kompetens) måste också stärkas hos en rad nyckelgrupper
inom den offentliga sektorn. Det gäller främst inom rättsväsendet,
utbildningen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.
För att hälso- och sjukvården skall vara anpassad efter människors behov
behövs kunskap om könsskillnader i ohälsa, behandling, rehabilitering, vård-
utnyttjande etc. I de stora utredningar som gjorts under senare år om vården
förbigås exempelvis lesbiska kvinnors behov med tystnad. Av Susann
Hervorsdotters enkätundersökning i Stockholm framgår att kunskaperna om
lesbiska kvinnors problem och behov är små och att endast hälften av
kvinnorna i undersökningen berättat för gynekolog om sin homo- eller
bisexualitet.
När det gäller rättsväsendet anser vi att det är domstolsverket som bör ha
ansvaret för att höja myndigheternas homokompetens. För
utbildningsväsendet är det Skolverket och Högskoleverket som bör ha
ansvaret och när det gäller hälso- och sjukvården samt socialtjänsten
Socialstyrelsen centralt samt landsting och kommuner lokalt.
Också ambassadpersonal behöver information om HBT-personers situation
inte minst med tanke på att lagstiftning och verklighet långt ifrån alltid går
hand i hand.
Det finns också fog för att uppmärksamma situationen för de anställda och
för värnpliktiga inom försvaret. Krister Fahlstedt, kapten i Flygvapnet, har
våren 2000 gjort en studie över homosexuellas situation inom den svenska
försvarsmakten. Studien har gjorts inom ramen för en enskild
uppsatsskrivning vid Försvarshögskolans managementinstitution i form av en
enkätundersökning bland homosexuella. Den behandlar frågan om huruvida
diskriminering eller trakasserier förekommer bland anställda, samt
arbetsplatsens attityder gentemot homosexuella inom försvarsmakten.
Slutsatsen utredaren drar är att det förekommer viss diskriminering och
trakasserier i försvaret. Arbetsplatsen är inte öppen och många vågar inte leva
öppet på grund av de förväntade reaktionerna. Ca åttio procent upplever att
försvarsmaktens attityder gentemot homosexuella är negativa. Många av de
homo- och bisexuella som svarat upplever därför en påtvingad slutenhet.
Rapporten pekar på en psykosocial ohälsa till följd av de förhållanden som
råder.
Studien omfattar 37 homo- och bisexuella inom försvaret vilket är en liten
studie. Studien är ändå intressant då den är den första i sitt slag och tyder på
att det behövs mer kunskap om ämnet.
För transpersoner i försvarsmakten är situationen troligen extra
problematisk eftersom det innebär yttre förändringar som lättare kan
uppmärksammas.
Försvarsmakten bör därför uppdras att initiera en undersökning om
attityderna gentemot HBT-personer inom försvarsmakten samt utreda
situationen för värnpliktiga homo- och bisexuella och transpersoner, och
utifrån dessa vidta erforderliga åtgärder.
Försvarsmakten bör vidare uppdras att också redovisa hur man avser att
hantera om personal önskar byta kön och hur dessa personer skall ges stöd
före, under och efter könsbytesutredning. Försvarsmakten bör också uppdras
att utreda hur interna regelverk och policy som är direkt kopplade till
könstillhörighet och utseende påverkar transsexuellas situation.
7.1 Sex och samlevnad i skolundervisningen
Sverige har varit en föregångare på skolans område vad gäller sex- och
samlevnadsundervisning. Tyvärr har ämnet inte fått särskilt mycket
uppmärksamhet och kraven är lågt ställda. Det är långt ifrån alla elever
som får en bra undervisning i ämnet. Inslag av information kring HBT-
frågor lyser ofta med sin frånvaro. RFSL och RFSU har skolinformatörer
som når ut till många av landets skolor, men elevernas undervisning skall
inte vara beroende av att det finns en engagerad lärare eller att det finns
en RFSL-avdelning med skolinformationsverksamhet i närheten av
skolan.
Det är viktigt att man tydliggör skolans roll för sex- och
samlevnadsundervisningen och att eleven också får en adekvat utbildning i
HBT-frågor. I skolans nya kursplaner är sex- och samlevnadsämnet invävt
förutom i biologin även i religions- och samhällskunskapsämnena. Detta är
bra men kursplanernas texter är okonkreta och har inga tydliga krav på vad
eleven skall uppnå i samlevnadskunskapen. Att skolan skall informera om
homo- och bisexualitet har strukits och för detta har skolministern
uppmärksammats med RFSL:s homofobipris. Vi anser att skolan skall
ansvara för att varje elev efter genomgången skolform har utvecklat sin
förmåga att reflektera över frågor om sexualitet, könsidentitet och samlevnad.
Det ämnet där sex- och samlevnadsundervisningen fortfarande har en
självklar plats är biologin. Vissa skolor använder litteratur som på ett mycket
gammalmodigt sätt beskriver homosexualitet. Man buntar i vissa fall ihop
homosexualitet med pedofili, blottare osv. Vissa böcker beskrier
homosexualitet som något man ofta känner av i tonåren men som vanligtvis
går över. De behandlar definitivt inte HBT-frågor på ett sätt som gör att
homo- och bisexuella eller transpersoner bland eleverna känner sig välkomna
i samhället eller får hjälp med sin läggning eller könsidentitet. Istället får
de
läsa om sig själva som något avvikande och onormalt inslag i samhällsbilden
som förhoppningsvis går över med tiden. Även viss högskolelitteratur ger en
fördomsfull bild av frågorna. Vi anser att regeringen bör komma med förslag
på vilket sätt läromedel kan undvikas som uttrycker fördomar om och
kränkningar av HBT-personer.
Viktigare än någonsin är förstås att läraren som skall undervisa i ämnet har
goda kunskaper i ämnet sex och samlevnad. Nuförtiden är inte ens sex- och
samlevnadsundervisningen obligatorisk på lärarhögskolorna för de lärare som
är skyldiga att undervisa i ämnet. I bästa fall finns ämnet som tillval bland
andra ämnen.
Högskoleverket bör få i uppdrag att inom ramen för utvecklandet av den
nya lärarutbildningen se till att sex- och samlevnadsundervisningen
inkluderas som obligatoriskt ämne för de lärarkandidater som skall bli
ämneslärare för de ämnen där sex- och samlevnadsundervisningen bedrivs.
8 Inkludera värnpliktiga, skolpliktiga och
vuxenstuderande i lagstiftningen om
diskriminering i arbetslivet p g a sexuell
läggning
1999 beslöt riksdagen i lag (1999:133) att förbjuda diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning(HomOL). Regeringen utsåg
också Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning,
HomO, som bl.a. har till sin uppgift att se till att lagen (HomOL) följs
samt att verka för att diskriminering på grund av sexuell läggning inte
heller förekommer på andra områden i samhällslivet.
De som är anställda inom Försvarsmakten inkluderas naturligtvis i
lagstiftningen. Men det gör inte de värnpliktiga på samma sätt. Den jargong
som finns inom det militära konserverar och bekräftar normer som att enbart
heterosexualitet är acceptabelt, vilket i sin tur leder till negativa attityder
mot
homosexuella, intolerans och homofobi. Heteronormativitet cementerar även
det patriarkala könsrollsmönstret som skapar fördomar kring manligt och
kvinnligt och som utestänger personer som har en annan könsidentitet än det
kön de är födda i, transpersonerna.
Att försvaret inte på ett tydligt sätt tagit itu med dessa frågor påverkar
homosexuella och transpersoner negativt. För homosexuella ungdomar och
transungdomar framstår också värnplikten och försvaret som något väldigt
negativt och utestängande. Därför bör en lagändring ske så att den inkluderar
de värnpliktiga i den nuvarande lagen om diskriminering på grund av sexuell
läggning i arbetslivet.
På samma sätt som i försvaret så inkluderas självklart lärare i
diskrimineringslagen men så är inte fallet med elever och vuxenstuderande.
Detta är ju egentligen mycket märkligt då skolan torde vara än viktigare för
en skolelev än vad det är för en vuxen. Känner man sig diskriminerad som
elev har man mycket små möjligheter att påverka sin situation. En lärare som
uppträder kränkande eller behandlar elever uppenbart ojämlikt med
hänvisning till elevernas nationalitet, sexuella läggning etc får i första hand
på
sin höjd en varning. En elev måste då gå via rektorn och förmå denne att
agera. Det säger sig självt att detta är mycket svårt för en kanske omyndig
elev att klara av med tanke på elevens mycket tydliga beroendeställning till
läraren, givetvis sker detta helt och hållet genom rektorns godtycke.
Skolelever och förstås även vuxenstuderande bör, anser vi, inbegripas i
lagen om diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning.
9 Fortsätt med den effektiva
hivpreventionen!
Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige men antalet
fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket lågt mycket tack vare de
stora insatser som gjorts med statliga medel och med hjälp av homo- och
bisexuellas organisationer. Just nu lever fler än 3.000 personer med hiv i
Sverige. Under de senaste sex åren har samma antal nya fall av
hivinfektion upptäckts per år, knappt 250 stycken. De flesta med
hivinfektion bor i de tre storstadsregionerna men en femtedel är bosatta i
andra delar av landet. Glädjande nog har antalet nya aidsdiagnoser
minskat tack vare effektiva bromsmediciner men i stället betyder det att
det lever fler människor än någonsin med hiv.
Lika viktiga insatser görs när det gäller stödet till dem som drabbats. Att få
diagnosen hivpositiv leder till stor personlig smärta och ofta ett psykologiskt
trauma. Många läkare ser dagens mediciner som en tillfällig nödlösning i
väntan på något bättre. Och de patienter som avbryter sin behandling har efter
två till tre veckor lika mycket virus i blodet som innan behandlingen
påbörjades.
Den medvetna och lyckade satsningen har pågått i många år. Det har skett
genom ett riktad stöd från staten och kanaliserats via Folkhälsoinstitutet, FHI.
FHI har använt det i sin egen hiv-prevention och för forskning i ämnet, samt
bidraget till beständiga hivprojekt inom kommun, landsting och en stor
mängd frivilligorganisationer vars insatser behövs för att nå målgrupperna,
däribland RFSL, RFSU, och Röda korsets Noaks ark. I landstinget används
pengarna bland annat till att driva hälsomottagningar för den särskilda
målgruppen för rådgivning, hiv-tester etc, men också för att bedriva
ungdomsmottagningarnas verksamhet.
För ett antal år sedan togs en stor del av FHI:s stöd bort från
Socialdepartementets budget, för att istället föras över till
Inrikesdepartementets så kallade Perssonpengar. Dessa Perssonpengar
delades sedan ut som öronmärkt hiv-stöd till storstadsregionerna Stockholm,
Göteborg och Malmö och har kallats för ett tillfälligt stöd. Pengarna har sedan
överförts till Finansdepartementet och i budgeten belastat utgiftsområdet för
särskilt stöd till kommuner, och fortsatt att kallas för tillfälliga extramedel.
(I
själva verket är det samma pengar som storstadsregionerna tidigare fått
kanaliserat av Socialdepartementet via FHI).
I statsbudgeten för 2001 har nu den "tillfälliga satsningen" av hivanslag
helt tagits bort. Det paradoxala som nu inträffat är att det inför 2001 finns
anslag till att bedriva hivpreventiv verksamhet i hela landet, utom just i
storstadsregionerna, (där smittspridningen är som störst).
Hivpreventionen kommer för lång tid framöver att vara en av de viktigare
åtgärderna för bevarandet av den goda folkhälsan. Arbete för hivprevention är
i praktiken också nära förknippat med arbete mot andra sexuellt överförbara
sjukdomar. Det specialdestinerade statliga anslaget till hiv-aids-verksamhet i
storstadsregionerna skall även fortsättningsvis vara öronmärkt. Detta bör ges
regeringen tillkänna.
En viktigt ämne på hivpreventionens område rör den så kallade
bastuklubbslagen. Bastuklubbslagen infördes vid hivepidemiens början som
ett led i det hiv-preventiva arbetet. Den är nu föråldrad och når inte sitt
syfte
att förhindra spridning av hiv utan kan i värsta fall riskera att viktigt hiv-
förebyggande arbete hindras. Vi anser därför att den helt bör avskaffas.
10 Folkhälsoinstitutets uppdrag
I en enmansutredning kring Folkhälsoinstitutets verksamhet föreslås att
uppdraget om homosexuellas situation skall plockas bort och föras över
till Ombudsmannen mot sexuell diskriminering, HomO. Vi ser stora
samordningsvinster mellan det hivpreventiva arbetet och
Folkhälsoinstitutets så kallade homosexuppdrag till exempel med att nå
målgruppen män som har sex med män. Folkhälsoinstitutet har arbetat
upp en viktig och adekvat kompetens på området och har gjort stora
insatser i att kartlägga och arbeta preventivt med homo- och bisexuellas
hälsa.
I Folkhälsoinstitutet homosexuppdrag ingår idag:
- att ansvara för en övergripande samordning av insatser för homosexuella,
- att följa utvecklingen av homosexuellas situation, bl a vad gäller
eventuell
- förekomst av diskriminering och i sådant fall i vilka former
diskriminering kan motverkas,
- att vidta egna och följa andra myndigheters informationsinsatser samt
följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden.
HomO har inte till sin uppgift att arbeta med dessa frågor som
Folkhälsoinstitutet gör idag och har inte den långa erfarenhet och
upparbetade kunskap som Folkhälsoinstitutet. Det vore en olycklig
belastning för HomO och skulle bryta sönder något så unikt i världen som
homouppdraget vilket regeringen vid ett flertal tillfällen påtalat. Skall en
förflyttning av uppdragen genomföras bör det först föregås av en mer
seriös konsekvensanalys samt en ingående utvärdering av verksamheterna
än den som nu gjorts.
Därför anser vi att det sk. homosexuppdraget tillsvidare skall finnas kvar
på Folkhälsoinstitutet. Vi anser också att transpersoners situation i
fortsättningen skall ingå i uppdraget.
11 Kultur
Kulturens betydelse för att påverka attityder och fördomar är
ovedersäglig. Likaså är kulturen en viktig källa till förståelse för och
bekräftelse av sina egna känslor. Därför är det viktigt att kulturaktiviteter
där homo- och bisexuellas och transpersoners situation beskrivs
stimuleras. Det är anmärkningsvärt att det är så ovanligt med positiva
skildringar av homo- och bisexuell kärlek i böcker, teater, film, musik
eller i bildkonsten. Inom homosexuellas egna kulturaktiviteter finns också
svårigheter att nå ut till en bredare publik, bland annat beroende på att de
traditionella vägarna via etablerade eller fria grupper inte är öppna.
Vi anser att det är angeläget att de institutioner i det svenska samhället
med ansvar för att stödja kulturaktiviteter även prioriterar kulturaktiviteter
som skildrar HBT-personers situation. Sverige kan även använda sådana
kulturaktiveter som ett aktivt verktyg i biståndsarbetet för att öka
demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna i andra
länder, särskilt våra grannländer Estland, Lettland, Litauen, Polen och
Ryssland.
Vi anser vidare att det är viktigt att folkbibliotekens inköpspolitik utformas
så att alla former av diskriminering motverkas och att behoven av böcker och
tidskrifter och video om, av och för HBT-personer tillgodoses. Särskilt viktigt
är tillgången till detta för unga personer som oroas av sina känslor.
12 Utredning om situationen för HBT-
personer i glesbygd
Glesbygdsverket har till uppgift att "stödja utvecklingen för och lämna
förslag till förbättringar med avseende på glesbygds- och
landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden i olika delar av landet med
tyngdpunkten i skogslänens inre delar samt skärgårdsområdena". Något
stöd, eller förslag till förbättringar, för homo- och bisexuella eller
transpersoner har tilldags dato inte getts från Glesbygdsverket.
Kunskapen om gruppen homo- och bisexuella samt transpersoner i
glesbygd är mycket liten och någon större studie av gruppen finns inte.
HBT-personer i gles- och landsbygd lever under speciella omständigheter.
Att vara normbrytare kan vara svårare i sådana miljöer än på andra ställen.
Detta visar studier av kvinnor i landsbygd gjorda av Glesbygdsverket. Vidare
är kunskapen om HBT-personer ofta mindre i glesbygd, och i den kommunala
verksamheten finns sällan något som avser att förbättra situationen. Detta
intryck förstärks av den kommunenkät som RFSL genomfört i landets
samtliga kommuner. Det är inte helt ovanligt att politiska företrädare i
glesbygdskommuner ignorerar att det finns homo- och bisexuella i deras
kommun. Inte minst har detta framkommit i samband med partnerskapslagens
införande. För HBT-personer i glesbygd kan det också vara svårt att skapa sig
förebilder dels på grund av negativa attityder, dels på grund av att
intresseorganisationer för HBT sällan verkar där. Resultatet blir att många
väljer att flytta till större orter, trots att de under andra omständigheter
hade
valt att stanna.
Vi anser därför att Glesbygdsverket bör ges i uppgift att tillsammans med
Folkhälsoinstitutet utreda levnadsförhållandena för HBT-personer i glesbygd
samt komma med förslag till åtgärder för att förbättra deras situation. En
sådan utredning bör genomföras i samarbete med ideella organisationer som
RFSL.
13 Forskning
FHI:s kartläggning 1997 av forskning om homosexualitet visar att
forskning om homosexuellas situation förekommer, men att den bedrivs
sporadiskt. Yngre forskare är intresserade av att ta sig an olika
frågeställningar men i avsaknad av handledare kommer forskningen inte
till stånd.
Vi anser att regeringen bör lägga fram ett förslag om hur forskning kring
homo- och bisexuellas situation skall kunna stimuleras. Då transvestism och
transsexualism inte är lika vanligt som homosexualitet, bedrivs ännu mindre
forskning om dessa grupper, varför svenska forskare och myndigheter måste
bevaka den internationella forskningen på området.
13.1 Statlig undersökning om HBT-hälsa
1984 uttalade Nordiska rådet att det förelåg ett behov av en samlad
genomgång av homosexuellas livssituation i de nordiska länderna. Ett
resultat av detta var den svenska utredningen om homosexuella och
samhället, SOU 1984:63, som gav kunskap som låg till grund för ett
flertal lagförslag vilka resulterade i förbättringar av homosexuellas
situation i samhället.
Sedan den utgavs har ett flertal studier om homosexuellas hälsa i
förhållande till allmänbefolkningen publicerats. Resultaten tyder på att stora
skillnader i hälsa föreligger. Särskilt gäller detta i ungdomsgrupperna, där
exempelvis självmordsbenägenhet, depressioner och egenvärdering av hälsa
visar markanta skillnader mellan homosexuella och den allmänna
befolkningen. Andra studier visar på överrepresentation av våld eller hot om
våld mot homosexuella. Anledningen till att främst den mentala hälsan är
sämre, attribueras av andra forskare till det kulturella stigma som
homosexualitet fortfarande idag innebär i vår kultur.
I Norge har som resultat av Nordiska rådets uttalande företagits en brett
upplagd undersökning som givit ny kunskap om skillnader i hälsa mellan
homosexuella och allmänbefolkningen. Den genomfördes av Norsk institutt
for forskning om oppvekst, velferd og aldring, (NOVA), på uppdrag av det
norska barn- och familjedepartementet och publicerades 1999 under namnet
"Levekår og livskvalitet blant lesbiske kvinner og homofile menn".
Undersökningen jämför olika dimensioner av hälsa hos homosexuella med
resultat från de nationella norska hälsoundersökningarna. Jämförelsen visar
på mycket stora diskrepanser i hälsa; återigen särskilt i ungdomsgruppen.
Resultaten visar bland annat att man kommer ut tidigare med sin
homosexualitet och att det tas emot mer positivt (jämfört med en studie från
1978). Att leva öppet och att leva i en relation var positivt korrelerat med att
ha goda vänner och en bättre hälsa, men öppenheten var även knuten till en
större utsatthet för hot och våld. Var fjärde man och ungefär var femte kvinna
hade under studier eller i sitt arbete upplevt sig diskriminerad på grund av sin
sexuella orientering. Tankar kring självmord var sju gånger vanligare än i den
vanliga befolkningen och i åldersgruppen 16-24 år hade var fjärde försökt ta
sitt liv åtminstone en gång. Orsakerna till självmorden stod främst i att finna
i
problem kring att komma ut-processen.
Hälsa är enligt WHO ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och
socialt välbefinnande. Ett mål för det svenska folkhälsoarbetet är att hitta
grupper vars hälsa är sämre och genom hälsofrämjande arbete söka eliminera
skillnaden. En hypotes, med stöd av den gjorda forskningen, är att sådana
skillnader skulle stå att hitta bland just homosexuella i förhållande till den
svenska allmänbefolkningen. Kanske tillhör just homosexuella en av de
grupper där störst skillnader står att finna.
Tiden är därför mogen för att återigen i Sverige inhämta ny kunskap om
homosexuellas situation, och denna gång finns anledning att särskilt belysa
hur hälsan och bestämmelsefaktorerna för densamma ser ut. För att få
kunskap om detta är det angeläget att företa en liknande undersökning som
den norska också i Sverige. Bristen på svensk forskning omtalas även i en
nyligen publicerad rapport från Folkhälsoinstitutet.
Denna undersökning skulle ha som mål att utröna hur homosexuellas hälsa
ser ut i relation till allmänbefolkningens, och, i det fall resultatet tydde på
skillnader, vilka möjliga hälsofrämjande åtgärder som är gångbara för att
arbeta för ett stärkande av homosexuellas hälsa.
Regeringen bör med hänvisning till det ovanstående uppdra åt
Socialdepartementet att företa en nationell undersökning av HBT-personers
hälsa, dess bestämmelsefaktorer och möjliga hälsofrämjande insatser att
stärka denna.
14 Internationell solidaritet och
flyktingfrågor
I många länder är homosexualitet förbjuden. Dödsstraff är påföljden för
homosexuella handlingar i vissa länder. I andra länder kan religion och
kulturtraditioner göra det svårt att leva som homo- eller bisexuell eller
transperson även om detta inte är förbjudet.
Därför bör Sverige i alla internationella sammanhang arbeta för att HBT-
personers rättigheter inte kränks, t.ex. i FN eller EU. För medlemskap i EU är
det en självklarhet att dessa grupper skall ha samma grundläggande rättigheter
som alla andra. Vi anser också att Sverige i samband med biståndsgivning
skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter som
även HBT-personers grundläggande rättigheter i den anda som FN:s
konvention om de mänskliga rättigheterna står för.
USA, Kanada och Australien är länder som godtagit förföljelse på grund
av sexuell läggning eller kön som flyktingskäl. Detta är en tolkning av
Genèvekonventionen som UNHCR stöder och som Sverige också med kraft
bör stödja och driva internationellt.
Erfarenheten har visat att 3 kap. 3 § utlänningslagen gång på gång feltolkas
eller inte tillämpas till förfång för de asylsökande. Veterligen har ingen
hittills
fått uppehållstillstånd med stöd av den paragrafen, d.v.s. den som hyser
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet.
Därför anser vi att förföljelse på grund av kön, sexuell läggning eller
könsidentitet måste föras in under 2 § under flyktingbegreppet enligt
Genèvekonventionen.