1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett upphävande av preskriptionsbestämmelserna i brottsbalken
vad gäller folkmord.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ratificering av Europarådets konvention om förbud mot
preskription av bl.a. folkmordsbrott från 1974 samt av ovan refererade
FN-konvention från 1968.
Vad är preskription?
Med preskription avses att en rätt till fordran, talan m.m. upphör efter av
viss tid (preskriptionstid) från en bestämd händelse, t.ex. ett
betalningskrav eller ett brotts begående.
Termen preskription förekommer huvudsakligen inom civilrätten och
straffrätten.
Straffrättslig preskription indelas i åtalspreskription och
påföljdspreskription. Åtalspreskription innebär att påföljd inte kan dömas ut
om en viss tid förflutit från brottets begående. Med påföljdspreskription avses
att en påföljd som har dömts ut av domstol efter en viss tid inte längre kan
verkställas.
Om åtalspreskription handlar 35 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ brottsbalken. Den
viktigaste regeln återfinns i 1 §. Enligt denna bestämmelse kan påföljd inte
dömas ut för ett brott om den misstänkte inte har erhållit del av åtal för
brottet
eller häktats för detsamma inom en viss tid. Preskriptionstiderna enligt 1 §
varierar mellan två och tjugofem år, beroende på brottets svårighetsgrad. Den
kortaste preskriptionstiden har införts för brott som endast kan leda till böter
eller fängelse i högst ett år. Den längsta preskriptionstiden gäller endast
brott
som kan leda till livstids fängelse. Exempel på sådana brott är mord,
människorov, grov mordbrand, grovt spioneri och folkmord.
Den straffrättsliga preskriptionens framväxt
Straffrättslig preskription förekom redan i den gamla germanska rätten,
men endast för en del svåra brott enligt speciella föreskrifter för de
särskilda brotten. Den senare romerska rätten innehöll preskriptionsregler
för ett antal brott. Inflytande på den kontinentala rättstraditionen
medförde att åtalspreskriptionen vid medeltidens övergång i nyare tid
levde kvar i Frankrike och Tyskland. Under 1700- och 1800-talen
utvecklades den franska rätten under påverkan av upplysningsidéerna
dithän att i stort sett alla brott kunde preskriberas. I Tyskland var däremot
huvudinställningen under denna tid att allvarligare brott inte skulle kunna
preskriberas. Under 1700-talet uppstod en radikal reaktion mot det
tidigare naturrättsliga tänkandet. Samhällets ofullkomligheter skulle
reformeras med politiska medel till allas och samhällets nytta. Med en
social ingenjörskonst skulle människan såväl få del av nytta från
samhället som vara till nytta för samhället. Människor av annan åsikt
skulle omskolas eller i värsta fall under den kaotiske delen av franska
revolutionen eller enligt vissa senare socialistiska utopier dödas. Ondska
betraktades som ett kyrkans påfund och sågs som ett oönskat socialt
beteende. Lagar skulle leda till samhällets nytta och om de var nyttiga för
samhället var de riktiga.
England och de nordiska länderna förblev i huvudsak opåverkade av den
romerska rättens inflytande. För Englands del har detta fått konsekvenser
ända in i nutiden. I motsats till de kontinentala och nordiska rättssystemen har
den engelska straffrätten blott strödda bestämmelser om åtalspreskription vid
särskilda brott.
För Sveriges del innebar övergången från medeltid till nyare tid att åtals-
preskriptionen minskade i omfattning på grund av att staten övertog ansvaret
för rättsskipningen. I 1734 års lag, som i viss begränsad utsträckning alltjämt
är tillämplig, förekom preskriptionsbestämmelser endast för våldtäkt, såvitt
avsåg målsägandens rätt att väcka talan. (12 kap. 2 § missgärningsbalken)
Alla övriga brott kunde således inte preskriberas; de var impreskriptibla.
Inflytelser från den kontinentala rättsutvecklingen medförde emellertid så
småningom att bestämmelser om åtalspreskription infördes. Det första steget
togs under Gustaf III:s tid genom införandet 1779 av en tvåårig
preskriptionstid för lindrigare brott. Dessa begränsade
preskriptionsbestämmelser bestod fram till och med införandet av 1864 års
strafflag, då tillämpningsområdet för åtalspreskriptionen utvidgades. Enligt
1864 års strafflag gällde två alternativa preskriptionstider på två respektive
fem år beroende på brottets svårhetsgrad, och preskriptionen omfattade
betydligt fler brott än tidigare. Genom en reform 1890 utvidgades
bestämmelserna till att omfatta ytterligare ett antal brott.
Dagens svenska lagstiftning om åtalspreskription tillkom i huvudsak
genom en reform 1926. Reformen innebar att alla brott blev preskriptibla och
att den alltjämt gällande femgradiga skalan med preskriptionstider på mellan
två och tjugofem år infördes.
Den mest betydelsefulla ändringen av bestämmelserna om
åtalspreskription efter 1926 års reform genomfördes 1971. Brottsbalken, som
1962 ersatte 1864 års strafflag, innehöll från början en bestämmelse i 35 kap.
5 §, som hade överförts från strafflagen, enligt vilken preskriptionstiden för
grövre brottslighet sköts upp då den brottslige begick nytt grovt brott inom
preskriptionstiden för det tidigare brottet. Denna bestämmelse borttogs
sålunda 1971 i huvudsak i syfte att anpassa svensk lagstiftning till gällande
rätt i övriga nordiska länder.
På senare tid har reglerna om åtalspreskription bl.a. ändrats såvitt avser
sexualbrott mot barn under femton år. Sedan 1995 föreskrivs i 35 kap. 4 § 2 st
brottsbalken att preskriptionstiden för sådana brott inte skall börja löpa vid
brottstillfället utan från den dag målsäganden fyllde eller skulle ha fyllt
femton år. Ändringen motiverades av att barn som utsatts för sexuella
övergrepp ofta inte förmår berätta om dem förrän de nått upp i tonåren.
Ändringsförslaget kritiserades av Lagrådet, som ansåg att ett dylikt avsteg
från principen att brott med lika straffvärde skall ha lika lång
preskriptionstid
inte var motiverat. Det kunde enligt Lagrådet finnas en risk för att företrädare
för olika särintressen krävde förlängda preskriptionstider för brott av vitt
skilda slag. Regeringen ansåg dock att skälen för en särbestämmelse avseende
sexualbrott mot barn övervägde, och riksdagen beslutade om lagändringen i
enlighet med regeringens förslag. (Prop. 1994/95:2 s. 24-28.)
Syftet med straffrättslig preskription
Det går att urskilja tre huvudskäl till hur regler om preskription av straff
motiveras. Det första skälet kan betecknas som processuellt, och tar fasta
på svårigheterna att frambringa bevisning när lång tid förflutit från den
tidpunkt då gärningen begicks. Eventuella vittnen till händelsen kan efter
lång tid ha svårt att minnas vad som inträffat. Detta kan tänkas öka risken
för att oskyldiga döms eftersom bevisning till stöd för deras oskuld inte
längre finns att tillgå. Detta skäl har dock knappast spelat särskilt stor roll
vid utformningen av de moderna svenska reglerna om åtalspreskription.
Längre preskriptionstid för svårare brott kan knappast motiveras på det
anförda sättet, eftersom bevisningens kvalitet torde försämras med tiden i
lika hög grad när det gäller lindrigare brott som när det gäller svårare.
Dessutom kan påföljdspreskriptionen, som ju innebär att straffet bortfaller
efter viss tid även när dom fallit, inte motiveras på detta sätt.
De andra två skälen är av materiell karaktär, och gäller syftet med själva
bestämmelsen. Man kan således hävda att det inte tjänar något syfte att döma
ut ett straff för ett visst brott när det gått lång tid sedan brottet begicks.
Dessa
skäl hänger alltså nära samman med de motiv som ligger bakom
strafflagstiftningen i allmänhet.
Samhället reagerar på brott genom att låta domstolarna döma ut olika straff
såsom fängelse, böter, villkorlig dom etc. Förekomsten av straffbestämmelser
i huvudsak tjänar enligt nuvarande rättsparadigm två syften; dels att
avskräcka folk i allmänhet från att begå brott (allmänprevention), dels att för
den enskilde brottslingen utgöra en adekvat reaktion på hans gärning och
därmed avhålla honom från fortsatt brottslighet (individualprevention). I
svensk rättstradition har såväl dessa preventiva skäl som de reformativa
insatserna kommit att överskugga det i andra rättstraditioner vägande
retributiva skälet till bestraffning. Det handlar om att återställa en
rättvisebalans, som rubbats av gärningsmannens brott. I många fall har
gärningsmannen med uppsåt låtit sin handlingsfrihet gå ut över andras
rättigheter. Dessa medborgare har i allas intresse hållit tillbaka sina
särintressen. Bakom denna föreställning om en rättvisebalans mellan
medborgare och mellan brottslingen och den drabbade, finns en realistisk
inställning inom etiken, där beskrivningar om rätt och fel, gott och ont är
beskrivningar av en moralisk verklighet.
Etikens relation till politik och juridik
Lagstiftning är ett uttryck för ett samhälles etik. Nyttoetiken vilar på
principen att maximera nytta och välbefinnande. Rättspositivism vilar på
antagandet att enbart den av statliga instanser fastlagda rätten äger
legitimitet. Den s k värdenihilismen vilar på en etisk uppfattning att
värden inte har någon objektiv existens. Den harmonierar i detta avseende
med en postmodern syn på rätten, som innebär att det inte finns en grund
för rättvisan utan flera och därmed en mångfald av rättsuppfattningar,
vars samexistens betraktas som acceptabel. Enligt postmoderna
företrädare är det ett uttryck för moralisk och juridisk imperialism att
hävda en rättsuppfattnings exklusivitet. Denna postmoderna uppfattning
och värdenihilismen kan lätt leda till en etisk anarki och i praktiken till en
värderelativism, som innebär att värdena enbart är subjektiva. Det som är
ont och gott varierar med olika människors preferenser. Något är ont för
en och samtidigt gott för en annan.
Mot denna ståndpunkt står uppfattningen att det finns en universellt giltig
etisk grund för rätten, som inte kan avskaffas av politiska beslut. Denna grund
för rätten kan kallas för kristen etik, objektiva värden eller naturrätt. Den
har
under historiens gång manifesterats i en lång rad rättighets- och
frihetsdeklarationer och kataloger. Med en realistisk etik, som innehåller
objektiva allmänmänskliga värden (liv, hälsa, relationer, kunskap etc.), vilka
alla människor har rättigheter att uppleva och realisera samt ansvar och
skyldighet att låta andra uppleva och realisera, visar sig en grund för
straffrätten. Brott är i moralisk mening en verklig överträdelse.
Preskription av mord och folkmord
Den 8 augusti 1945 undertecknade andra världskrigets segrarmakter den
s.k. London-överenskommelsen enligt vilken en internationell
militärdomstol skulle inrättas för brott begångna av företrädare för
axelmakterna. Denna domstol, som kom att gå under benämningen
Nürnberg-tribunalen, genomförde rättegångar mot ett antal ledande tyska
nazister mellan november 1945 och oktober 1946. Enligt domstolens
stadga, som fastställdes genom London-överenskommelsen, hade
domstolen behörighet att döma ut straff för tre typer av brott: brott mot
freden, krigsförbrytelser samt brott mot mänskligheten. Den sistnämnda
brottstypen var en innovation som saknade egentligt stöd i den då
gällande folkrätten.
Vid rättegången anklagades således 21 enskilda personer med Hermann
Göring i spetsen för brott mot mänskligheten. Mot åtalet hävdades att det i
Tyskland under nazisternas styre inte fanns lagar, som kunde ge stöd för
anklagelsen om brott. En gammal romersk rättsregel lyder: inget brott utan
lag, inget straff utan lag (nullum crimen sine lege, nulla poena sine lege).
Domen för brott mot mänskligheten avkunnades trots att lagstiftningen i det
egna landet hade gett rättsligt stöd för de åtalades handlingar. Domstolen
hänvisade till folkrätten och till naturrätten. Ett motsvarande problem har det
tyska rättssystemet erfarit, sedan Östtyskland införlivades i
Förbundsrepubliken. Det som var ett brott i Väst var tillåtet i Öst.
Genom Nürnberg-rättegångarna skapades ett prejudikat som banade vägen
för FN:s konvention om folkmord. Krigsförbrytartribunalen i Tokyo 1946-
1948 inspirerades av Nürnbergprinciperna bl.a. i fråga om brott mot
mänskligheten. Den 9 december 1948 antog FN:s generalförsamling
konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. De
stater som anslöt sig till konventionen åtog sig därigenom att förebygga och
bestraffa brottet folkmord.
Folkmordskonventionen innebar ett framsteg i förhållande till Nürnberg-
rättegångarnas praxis såtillvida att brottet kunde förövas även i fredstid, samt
genom att brottet frikopplades från förekomsten av brott mot freden eller
krigsförbrytelser. Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951 och hade
den 30 april 1999 biträtts av 129 stater. Sverige fanns med bland
konventionens ursprungliga signatärer, och ratificerade den 1952. För att
uppfylla åtagandena enligt konventionen införde Sverige 1964 en särskild lag
om straff för folkmord. (Lag (1964:169) om straff för folkmord. Prop.
1964:10)
Efter tillkomsten av FN-konventionen om folkmord bromsades
rättsutvecklingen beträffande folkmord och brott mot mänskligheten. FN:s
International Law Commission arbetade länge med olika förslag till
kodifikation av Nürnberg-principerna. I och med konflikten i före detta
Jugoslavien och Rwanda har problematiken fått förnyad aktualitet. FN:s
säkerhetsråd inrättade 1993 en internationell krigsförbrytartribunal för före
detta Jugoslavien. 1994 inrättades en liknande tribunal för Rwanda. Dessa
båda tribunalers stadgor innehåller definitioner på brott mot mänskligheten
som i hög grad påminner om, men inte är identiska med, den bestämmelse
som fanns i Nürnberg-tribunalens stadga. Stadgorna för Jugoslavien- och
Rwanda-tribunalerna skiljer sig också inbördes i detta avseende. (Cherif
Bassiouni, 1999)
Alltsedan Nürnbergrättegångarna hade det funnits planer på att inrätta en
permanent internationell brottmålsdomstol. Redan i artikel VI i
folkmordskonventionen angavs att folkmordsrättegångar skulle hållas
antingen i nationella domstolar eller i en särskild internationell
straffdomstol.
Under 1950-talet upprättades diverse förslag till domstolsstadgor, bl.a. av
International Law Commission. Erfarenheterna från Jugoslavien och Rwanda
återuppväckte dessa idéer. Genom ett beslut av FN:s generalförsamling
inrättades 1995 en förberedande kommitté som fick i uppdrag att lägga fram
ett förslag till stadga för en internationell brottmålsdomstol (ICC). Enligt
artiklarna 5 och 6 i ICC:s stadga skall domstolen ha behörighet att döma i mål
som gäller bl.a. folkmord. ICC skall därvid tillämpa den definition på
folkmord som återfinns i FN:s folkmordskonvention. Sverige har
undertecknat ICC:s stadga och avser att förelägga riksdagen en proposition
med förslag till godkännande av stadgan jämte erforderlig lagstiftning i början
av 2001.
Preskription av folkmord enligt internationell
rätt
Efter Nürnbergrättegångarna och de därpå följande nationella
rättegångarna beträffande nazistiska krigsförbrytelser uppmärksammades
frågan om huruvida krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten
omfattades av preskriptionsregler. I de folkrättsliga rättskällor som låg till
grund för den tidiga utvecklingen av en internationell straffrätt, varav
Nürnbergtribunalens stadga är den viktigaste, finns inte någon
bestämmelse om preskription. Det har därför hävdats att det skulle vara i
strid med ett lands folkrättsliga förpliktelser att med tillämpning av
inhemska preskriptionsregler avstå från åtal och bestraffning av
exempelvis brottet folkmord. (Hans Danelius, 1966)
Folkmordskonventionen har vidare anförts till stöd för uppfattningen att
preskription inte gäller för brottet folkmord. Enligt artikel V i konventionen
skall de fördragsslutande parterna i överensstämmelse med sina respektive
grundlagar genomföra den lagstiftning som erfordras för att möjliggöra en
tillämpning av konventionens bestämmelser, och i synnerhet stadga
verksamma straff för de personer som gör sig skyldiga till folkmord. Denna
formulering skulle kunna tolkas som en skyldighet för konventionens parter
att beivra folkmordsbrott utan hinder av interna preskriptionsbestämmelser.
(Walter Lewald 1979)
För att klargöra rättsläget i fråga om preskription utarbetades 1968 en FN-
konvention, antagen av FN:s generalförsamling den 26 november 1968, enligt
vilken inga preskriptionsbestämmelser skulle tillämpas på krigsförbrytelser
och brott mot mänskligheten (Convention on the Non-Applicability of
Statutory Limitations to War Crimes and Crimes against Humanity). Endast
43 stater har anslutit sig till konventionen. Flertalet västliga demokratier har
avstått från att delta. Förklaringen till detta är att konventionen föreskriver
att
preskriptionsbestämmelser aldrig får tillämpas, oavsett vid vilken tidpunkt
gärningarna begåtts och oavsett om gärningarna var straffbelagda enligt
nationell rätt. Detta anses kunna komma i konflikt med den grundläggande
principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning som tillämpas i flertalet
västliga rättsordningar.
1974 utarbetades en Europarådskonvention om förbud mot preskription av
bl.a. folkmordsbrott. Denna konvention skiljer sig från FN-konventionen
såtillvida att den endast är tillämplig under förutsättning att de ifrågavarande
brotten var straffbara enligt nationell lag. Med andra ord väjer konventionen
för positiv rätt. Vidare gäller konventionen enligt artikel 2 endast för brott
som begåtts efter dess ikraftträdande samt för brott som begåtts tidigare men
som ännu inte preskriberats. Detta borde dock kunna medföra att stater som
har förbud mot retroaktiv strafflag kan ansluta sig till konventionen. Likväl
har endast Belgien, Frankrike, Nederländerna och Rumänien undertecknat
konventionen. Av dessa länder har bara Nederländerna ratificerat
konventionen, som därför inte har trätt i kraft.
Det bör nämnas att Europaparlamentet har uttalat sig i frågan om
preskription av folkmord och mord som begåtts av nazister under andra
världskriget genom en resolution 1979. Parlamentet uppmanade därvid
medlemsstaterna att underteckna den nyssnämnda Europarådskonventionen
samt att vidta de åtgärder som krävdes för att upphäva nationella
preskriptionsbestämmelser som kunde vara tillämpliga i dylika fall.
Resolutionen har samband med en diskussion som vid denna tid fördes i
Tyskland om preskription av brott begångna under nazisttiden. Se närmare
härom nedan.
Även om konventionerna om förbud mot preskription inte har fått så
många signatärer, pekar den senaste utvecklingen mot en allt större acceptans
av principen att folkmord och andra brott mot mänskligheten inte kan
preskriberas. I stadgan för den internationella brottmålsdomstolen anges
nämligen att de brott som ingår i domstolens behörighet inte skall kunna
preskriberas (artikel 29). Detta innebär förvisso inte en uttrycklig skyldighet
för de länder som undertecknat stadgan att avskaffa nationella
preskriptionsbestämmelser för folkmord, men ett sådant avskaffande ter sig
ändock som en logisk följd av anslutningen till stadgan. Det verkar svårt att
hävda att folkmord å ena sidan skall kunna preskriberas med avseende på åtal
och rättegång i nationell domstol, medan brottet å andra sidan kan föras till
den internationella brottmålsdomstolen utan hänsyn till den tid som förflutit
sedan gärningstillfället.
Förbud mot preskription av folkmord och
andra allvarliga brott i vissa nationella
rättsordningar
I Frankrike har tanken att brott mot mänskligheten är impreskriptibla
enligt internationell rätt och att den nationella rättsordningen inte bör
(eller får) innehålla bestämmelser som strider häremot accepterats sedan
länge. Genom en lag som infördes 1964 bestämdes att brott mot
mänskligheten till sin natur inte är underkastade preskription. Detta
framgår numera av artikel 213.5 i Code pénal.
Även Nederländerna och Belgien har avskaffat preskriptionen för brott
mot mänskligheten. Behandlingen i Tyskland av denna problematik har varit
särpräglad mot bakgrund av landets 1900-talshistoria, men enligt nu gällande
tyska bestämmelser kan alltså brotten folkmord och mord inte preskriberas
(78 § 2 st Strafgesetzbuch).
Såsom har antytts ovan förekommer preskriptionsinstitutet endast
sporadiskt i länder med common law-tradition såsom Storbritannien, USA
och Israel. I dessa länder finns således vanligen inte några preskriptionsregler
för mord eller folkmord. (Heinz Eyrich, 1979)
Preskription av mord och folkmord i svensk
lagstiftning
I och med 1926 års reform av strafflagen utsträcktes åtalspreskriptionen
till att gälla alla brott, även mord. Senare ändringar har inte föregåtts av
någon mera omfattande principiell diskussion. Enligt det betänkande som
låg till grund för 1926 års ändringar (SOU 1925:28) är det främst
bortfallet av allmänpreventiva skäl för straff som motiverar
preskriptionsbestämmelserna. Denna motivering ansågs vara giltig för
alla brott och alla straff, oavsett svårighetsgrad. Av denna anledning har
särskilt allvarliga brott som mord inte undantagits från
preskriptionsbestämmelserna. Att allmänpreventiva hänsynstaganden
utgör huvudskälet till de svenska preskriptionsreglerna är numera ännu
mera tydligt eftersom bestämmelsen om förlängning av preskriptionstid
vid nytt allvarligt brott har upphävts. I kommentaren till brottsbalken
anförs som allmänt skäl för preskription att "[för preskription] talar den i
humanitet och levnadsvisdom grundade satsen, att man bör låta gömt vara
glömt".
Notera att denna strafflagsreform genomfördes före naziförbrytelserna och
under en tid då svensk rättsvetenskap hade dominerats av den historiska
skolan och kom att behärskas av den s k rättsrealismen. För de flesta
människor ter sig tanken att t ex en nazistisk krigsförbrytare skulle kunna gå
fri genom att hålla sig undan tillräckligt länge ytterst stötande. Detta går
tillbaka på en djupt rotad erfarenhet att även lagstiftning bör granskas av
etik.
Den etik, som har fått denna roll, är den som utgår ifrån det absoluta
människovärdet och alla människors lika värde. Den har vidare kommit till
uttryck i en lång rad nationella och internationella fri- och
rättighetsdeklarationer.
Mot förändring av preskriptionsbestämmelserna har det hävdats att
rättsstatliga principer måste värnas. Ett viktigt uttryck för dessa principer är
förbudet mot retroaktiv strafflag. Alla medborgare skall enligt denna princip
vara skyddade mot att den styrande makten skönsmässigt låter kriminalisera
redan begångna gärningar, som då gärningen begicks var straffri. Principen
brukar också uttryckas genom den redan citerade latinska sentensen nullum
crimen sine lege (inget brott utan lag). Den i Tyskland under tredje riket
positiva rätten angående raser är dock enligt traditionell etik och enligt den
rättstradition som bl.a. formats av kristendomen och naturrätt exempel på s k
orättfärdig lagstiftning, där en orättfärdig lag inte erkänns som lag, lex
injusta
non est lex, eftersom den åsidosätter människovärdesprincipen och alla
människors likhet inför lagen. Naziledarna i Tyskland var därför per
definition brottslingar och Nürnberg-lagarna, dvs. raslagarna, kriminella. På
ett motsvarande sätt står människovärdesprincipen och mänskliga fri- och
rättigheter över såväl nationella preskriptionsbestämmelser om folkmord som
förbud mot retroaktiv strafflag.
Sverige anslöt sig 1952 till FN:s konvention om folkmord. För att uppfylla
åtagandena enligt konventionen infördes lagen (1964:169) om straff för
folkmord. Enligt denna lag föreligger brottet folkmord om någon förövar en
gärning som enligt en annan lagbestämmelse kan straffas med fängelse i fyra
år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös
folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Straffet för
folkmord är minst fängelse i fyra år och högst fängelse på livstid.
Det finns inte någon undantagsbestämmelse i brottsbalken eller i
folkmordslagen beträffande preskription av brottet folkmord. Allmänna
preskriptionsregler gäller således även för folkmord. I förarbetena till
folkmordslagen anfördes ingenting om preskription. Sveriges
ställningstagande internationellt synes hittills ha varit att
preskriptionsbestämmelser skall gälla även för folkmord. Sålunda har Sverige
inte anslutit sig till FN:s och Europarådets ovannämnda konventioner om
förbud mot preskription. Det kan också nämnas att samtliga svenska delegater
i Europarådets rådgivande församling 1965 röstade mot en resolution som
uppmanade medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att brott mot
mänskligheten som begåtts före och under andra världskriget inte lämnades
ostraffade på grund av preskription. (Danelius 1966)
Slutsats
Nürnberg-rättegångarna och ovan refererade händelseutveckling av
folkrätten efter andra världskriget samt utvecklingen i Östeuropa under de
senaste decennierna visar att demokrati kräver något mer än bara fria val
och majoritetsbeslut. Efter demokratiska val finns det inget som hindrar
att den lagstiftande församlingen beslutar om åtgärder som kränker
grundläggande fri- och rättigheter för en minoritet. Den historiska
erfarenheten visar värdegrundens preventiva betydelse och att
demokratiskt stiftade lagar kan vara oetiska. Detta implicerar den logiska
slutsatsen att det finns en etik som står över nationell lagstiftning, dvs.
den positiva rätten. Såväl nationella som internationella deklarationer och
konventioner om mänskliga fri- och rättigheter fångar upp denna
väldokumenterade allmänmänskliga erfarenhet. För att vara en
fungerande rättsstat med en god maktbalans krävs en grundläggande
värdegemenskap som säkrar demokrati och samhällsgemenskap. Det
krävs en etik, som står över den positiva rätten.
Mot denna bakgrund yrkar vi att riksdagen upphäver
preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. brottsbalken vad gäller folkmord samt
uppmanar regeringen att ratificera såväl Europarådets konvention om förbud
mot preskription av bl.a. folkmordsbrott från 1974 som ovan refererade FN-
konvention från 1968.