1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda livstidsstraffet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa en plan där särskilda avdelningar inrättas för
livstidsdömda tills livstidsstraffsfrågan har utretts.
Motivering
Medelbeläggningen på våra anstalter är cirka 3 500-4 000 personer. Av
dessa är cirka 100 livstidsdömda Antalet dömda till tio år eller mer är
cirka 250 stycken, antalet dömda ett-tio år är 2 200. Tiden som avtjänas
på anstalt tillbringas till 63 procent på sluten anstalt och till 29 procent på
öppen anstalt. Fängelsetidens innehåll påverkar i hög grad hur
frigivningssituationen och återanpassningen i samhället ser ut. Därför är
det positivt att regeringen i budgetpropositionen skriver:
"Kriminalvårdens arbete ska under hela verkställigheten vara inriktat på
att stödja och hjälpa den dömde och främja anpassningen i samhället.
Under verkställigheten ska de intagna få behandling för psykiska
störningar, drogmissbruk och andra problem. De intagna ska få det stöd
de behöver för att minska risken för återfall." Det rimmar dock dåligt att
regeringen med de fina ambitionerna inte avsätter mer resurser till
kriminalvården. Kriminalvården har för länge sedan förbrukat sitt
anslagsparande. Prognosen för 2000 är drygt 100-150 miljoner minus och
i budgeten anslås 271 miljoner för 2001. Detta är inte tillräckligt. Vi anser
att det är viktigt att se till helheten i kriminalvården och föreslå lösningar
som på längre sikt ska förbättra innehållet i kriminalvården, förebygga
uppror och våldshandlingar på anstalterna, förhindra fortsatt brottslig
karriär och därigenom i förlängningen öka rättssäkerheten i samhället.
Kristdemokraterna vill utreda möjligheten att avskaffa livstidsstraff och
införa tidsbestämda straff.
År 2000 finns fler livstidsdömda på svenska anstalter än någon gång
tidigare under 1900-talet. De senaste tio åren har antalet livstidsdömda
fyrdubblats. 1989 fanns det 20 livstidsdömda. 1999 var den siffran 87
livstidsdömda och under år 2000 har ytterligare ett antal människor dömts till
livstidsstraff. Idag uppgår antalet till cirka 100 livstidsdömda. Dessvärre
tycks
denna grupp växa i antal beroende dels på utdömda straff, dels på en
restriktivare hållning i fråga om att bevilja nådeansökningar från
statsmakterna. Trycket från samhället att domstolarna ska döma till allt längre
fängelsestraff har lett till att regeringen ändrat sin praxis att bevilja nåd.
Livstidsstraffet
Det straffrättsliga systemet är, från ett allmänpreventivt perspektiv,
nödvändigt för upprätthållandet av lagarna. Den enskildes rättssäkerhet
måste skyddas i ett demokratiskt samhälle. Det offentliga har en
skyldighet att skapa regler och förutsättningar som bygger på respekten
för varje individs värde och personliga värdighet. Det är viktigt att en
balans uppnås mellan samhällsskydd och rehabilitering. Livstids
fängelsestraff bygger dock på inställningen att en människa aldrig kan bli
bättre.
Fram till slutet av 80-talet beviljades den som var dömd till livstidstraff
nåd efter cirka sex år, det vill säga att straffet tidsbestämdes.
Livstidsstraffet
omvandlades då till 14-16 år och den dömde släpptes villkorligt efter halva
tiden. I praktiken innebar detta att livstidsstraffet motsvarade 7-8 år i
fängelse.
Ett tungt skäl för att avskaffa livstidsstraffet och införa tidsbestämda straff
är att den dömande makten då hålls isär från den verkställande. Det är inte
regering utan domstol som ska bestämma straffet. Som situationen ser ut idag
dömer domstolen till livstids fängelse varefter regeringen genom nåd
omvandlar straffet till ett tidsbestämt fängelsestraff. Benådning sker idag
alltmer sällan.
Vi tror inte att livstidsstraffet har större preventiv effekt än ett tidsbestämt
straff. Dessutom skulle en lagförändring inte självklart innebära mildare
påföljder. Nådepraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvandlas till ett
tidsbestämt straff på kring 20 år. Påföljden blir genom ett tidsbestämt straff
förutsägbar och politiskt neutral. Denna fråga bör utredas närmare.
Särskilda avdelningar för livstidsdömda
Att vara dömd till livstidsstraff betyder idag i praktiken ett icke
tidsbestämt straff över 20 år. Detta medför särskilda påfrestningar för de
dömda och svåra förutsättningar för kriminalvården att verka. Att
exempelvis blanda "korttidare" med "långtidare" anses som olämpligt
men sker idag hela tiden.
Det torde finnas välgrundade skäl att ägna de livstidsdömdas situation
särskild uppmärksamhet från både säkerhets-, omvårdnads- och
rehabiliterings/påverkanssynpunkt. I väntan på att frågan om livstidsstraffets
vara eller inte vara utreds och beslut fattas i frågan måste anstaltsvistelsen
för
livstidsdömda förändras för att skapa ett bättre klimat och större säkerhet på
avdelningarna. Detta skulle kunna ske genom att man genomför en
omorganisation där en plan för livstidsdömda tas fram och där de
livstidsdömda behandlas på samma anstalt/avdelning, exempelvis
kriminalvårdsmyndigheten Kumla. Avdelningar där enbart livstidsdömda
sitter bör inrättas.
Med en initial utredning vid Riksmottagningen och genom det samarbete
som kvm Kumla har med Örebro universitet och International Centre for
Prison Studies (ICPS) London borde kvm Kumla ha goda förutsättningar att
kunna utveckla en plan för livstidsdömda, en plan som baseras på goda
kunskaper om gruppen och deras särskilda situation.
Verksamhetsinnehållet ska utgå från den speciella situation som en
livstidsdömd befinner sig i, att leva i ovisshet och inte kunna förbereda sig
mentalt på när en frigivning kommer att ske. Utgångspunkten bör vara
följande (något som kvm Kumla på eget initiativ har tillkännagivit
Kriminalvårdsstyrelsen): Den första delen av straffets verkställighet bör
användas för att "landa", tänka igenom sitt långa straff och vad detta innebär
för den intagne och för dennes eventuella anhöriga/familj. Hur ser livet ut
idag och hur kommer det att gestalta sig i framtiden?
Därefter ska brottet bearbetas i samtal med präst och psykolog kring
livsfrågor, etik och moral, kulturaktiviteter, självförvaltning etc. Detta i
syfte
att öka den personliga kompetensen.
Längre fram i verkställigheten påbörjas arbetet med mer målinriktade
studier och yrkesutbildande och förberedande aktiviteter i syfte att öka den
formella kompetensen inför framtiden.
Då den intagnes situation och hans omvärld är mer överblickbar tilltar det
mer frigivningsförberedande arbetet. De första fem till tio åren verkställs på
Kumlaanstalten. Det frigivningsförberedande arbetet och den formella
kompetensutvecklingen sker på annan anstalt.