Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda livstidsstraffet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en plan där särskilda avdelningar inrättas för livstidsdömda tills livstidsstraffsfrågan har utretts.
Motivering
Medelbeläggningen på våra anstalter är cirka 3 500-4 000 personer. Av dessa är cirka 100 livstidsdömda Antalet dömda till tio år eller mer är cirka 250 stycken, antalet dömda ett-tio år är 2 200. Tiden som avtjänas på anstalt tillbringas till 63 procent på sluten anstalt och till 29 procent på öppen anstalt. Fängelsetidens innehåll påverkar i hög grad hur frigivningssituationen och återanpassningen i samhället ser ut. Därför är det positivt att regeringen i budgetpropositionen skriver: "Kriminalvårdens arbete ska under hela verkställigheten vara inriktat på att stödja och hjälpa den dömde och främja anpassningen i samhället. Under verkställigheten ska de intagna få behandling för psykiska störningar, drogmissbruk och andra problem. De intagna ska få det stöd de behöver för att minska risken för återfall." Det rimmar dock dåligt att regeringen med de fina ambitionerna inte avsätter mer resurser till kriminalvården. Kriminalvården har för länge sedan förbrukat sitt anslagsparande. Prognosen för 2000 är drygt 100-150 miljoner minus och i budgeten anslås 271 miljoner för 2001. Detta är inte tillräckligt. Vi anser att det är viktigt att se till helheten i kriminalvården och föreslå lösningar som på längre sikt ska förbättra innehållet i kriminalvården, förebygga uppror och våldshandlingar på anstalterna, förhindra fortsatt brottslig karriär och därigenom i förlängningen öka rättssäkerheten i samhället. Kristdemokraterna vill utreda möjligheten att avskaffa livstidsstraff och införa tidsbestämda straff.
År 2000 finns fler livstidsdömda på svenska anstalter än någon gång tidigare under 1900-talet. De senaste tio åren har antalet livstidsdömda fyrdubblats. 1989 fanns det 20 livstidsdömda. 1999 var den siffran 87 livstidsdömda och under år 2000 har ytterligare ett antal människor dömts till livstidsstraff. Idag uppgår antalet till cirka 100 livstidsdömda. Dessvärre tycks denna grupp växa i antal beroende dels på utdömda straff, dels på en restriktivare hållning i fråga om att bevilja nådeansökningar från statsmakterna. Trycket från samhället att domstolarna ska döma till allt längre fängelsestraff har lett till att regeringen ändrat sin praxis att bevilja nåd.
Livstidsstraffet
Det straffrättsliga systemet är, från ett allmänpreventivt perspektiv, nödvändigt för upprätthållandet av lagarna. Den enskildes rättssäkerhet måste skyddas i ett demokratiskt samhälle. Det offentliga har en skyldighet att skapa regler och förutsättningar som bygger på respekten för varje individs värde och personliga värdighet. Det är viktigt att en balans uppnås mellan samhällsskydd och rehabilitering. Livstids fängelsestraff bygger dock på inställningen att en människa aldrig kan bli bättre.
Fram till slutet av 80-talet beviljades den som var dömd till livstidstraff nåd efter cirka sex år, det vill säga att straffet tidsbestämdes. Livstidsstraffet omvandlades då till 14-16 år och den dömde släpptes villkorligt efter halva tiden. I praktiken innebar detta att livstidsstraffet motsvarade 7-8 år i fängelse.
Ett tungt skäl för att avskaffa livstidsstraffet och införa tidsbestämda straff är att den dömande makten då hålls isär från den verkställande. Det är inte regering utan domstol som ska bestämma straffet. Som situationen ser ut idag dömer domstolen till livstids fängelse varefter regeringen genom nåd omvandlar straffet till ett tidsbestämt fängelsestraff. Benådning sker idag alltmer sällan.
Vi tror inte att livstidsstraffet har större preventiv effekt än ett tidsbestämt straff. Dessutom skulle en lagförändring inte självklart innebära mildare påföljder. Nådepraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvandlas till ett tidsbestämt straff på kring 20 år. Påföljden blir genom ett tidsbestämt straff förutsägbar och politiskt neutral. Denna fråga bör utredas närmare.
Särskilda avdelningar för livstidsdömda
Att vara dömd till livstidsstraff betyder idag i praktiken ett icke tidsbestämt straff över 20 år. Detta medför särskilda påfrestningar för de dömda och svåra förutsättningar för kriminalvården att verka. Att exempelvis blanda "korttidare" med "långtidare" anses som olämpligt men sker idag hela tiden.
Det torde finnas välgrundade skäl att ägna de livstidsdömdas situation särskild uppmärksamhet från både säkerhets-, omvårdnads- och rehabiliterings/påverkanssynpunkt. I väntan på att frågan om livstidsstraffets vara eller inte vara utreds och beslut fattas i frågan måste anstaltsvistelsen för livstidsdömda förändras för att skapa ett bättre klimat och större säkerhet på avdelningarna. Detta skulle kunna ske genom att man genomför en omorganisation där en plan för livstidsdömda tas fram och där de livstidsdömda behandlas på samma anstalt/avdelning, exempelvis kriminalvårdsmyndigheten Kumla. Avdelningar där enbart livstidsdömda sitter bör inrättas.
Med en initial utredning vid Riksmottagningen och genom det samarbete som kvm Kumla har med Örebro universitet och International Centre for Prison Studies (ICPS) London borde kvm Kumla ha goda förutsättningar att kunna utveckla en plan för livstidsdömda, en plan som baseras på goda kunskaper om gruppen och deras särskilda situation.
Verksamhetsinnehållet ska utgå från den speciella situation som en livstidsdömd befinner sig i, att leva i ovisshet och inte kunna förbereda sig mentalt på när en frigivning kommer att ske. Utgångspunkten bör vara följande (något som kvm Kumla på eget initiativ har tillkännagivit Kriminalvårdsstyrelsen): Den första delen av straffets verkställighet bör användas för att "landa", tänka igenom sitt långa straff och vad detta innebär för den intagne och för dennes eventuella anhöriga/familj. Hur ser livet ut idag och hur kommer det att gestalta sig i framtiden?
Därefter ska brottet bearbetas i samtal med präst och psykolog kring livsfrågor, etik och moral, kulturaktiviteter, självförvaltning etc. Detta i syfte att öka den personliga kompetensen.
Längre fram i verkställigheten påbörjas arbetet med mer målinriktade studier och yrkesutbildande och förberedande aktiviteter i syfte att öka den formella kompetensen inför framtiden.
Då den intagnes situation och hans omvärld är mer överblickbar tilltar det mer frigivningsförberedande arbetet. De första fem till tio åren verkställs på Kumlaanstalten. Det frigivningsförberedande arbetet och den formella kompetensutvecklingen sker på annan anstalt.
Stockholm den 26 september 2000
Ragnwi Marcelind (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)
Björn von der Esch (kd)
Inger Strömbom (kd)
Maria Larsson (kd)
Magda Ayoub (kd)
Dan Kihlström (kd)