Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om brottsbalkens påföljdsregler då lagöverträdaren är påverkad av
allvarlig psykisk störning.
Motivering
Enligt svensk straffrätt kan den som begått ett allvarligt våldsbrott av
värsta sort inte dömas till fängelse om brottet begåtts under inflytande av
en allvarlig psykisk störning, t ex ett rusutlöst abnormtillstånd. Det
gällande fängelseförbudet framgår av 30 kap. 6 § brottsbalken.
I 31 kap 3 § brottsbalken ges föreskrifter om överlämnande till
rättspsykiatrisk vård.
Lider den som har begått brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får domstolen överlämna
honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska
tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på
en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med
frihetsberövande och annat tvång. Sistnämnda bestämmelse gäller oavsett om
brottet eller brotten har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk
störning eller inte. Men har brotten begåtts under sådan påverkan, får rätten
besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den
psykiska störningen finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som
är av allvarligt slag.
Därmed kan den situationen uppstå att ett allvarligt våldsbrott begås av en
person påverkad av en allvarlig psykisk störning. Vid en senare
huvudförhandling har samma person, enligt läkare, tillfrisknat varvid han inte
nu kan överlämnas för rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild
utskrivningsprövning. Personen kan således dömas för mord men eventuellt
helt slippa någon påföljd.
Samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning har i lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård ersatt de tidigare använda beteckningarna psykisk
sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet. Med det nya uttrycket
understryks att ett rent biologiskt sjukdomsbegrepp inte längre får vara
grundläggande vid avgörande om psykiatrisk vård skall ske med tvång. Det
har ansetts vara viktigt att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta
fasta på att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på såväl
biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och
förstärker varandra. (Prop 1990/91:58 s 85.)
Av praxis (NJA: 1995 sid 48) framgår följande: "Vad gäller frågan
huruvida 30 kap 6 § BrB är tillämplig när påföljd för brotten skall bestämmas
förtjänar beaktas att lagrummet närmast före 1991 års lagstiftning innehöll ett
förbud mot att döma till annan påföljd än överlämnande till särskild vård,
böter eller skyddstillsyn för brott som någon begått under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Denna regel - som i
sak överensstämde med den vid BrB:s tillkomst upptagna bestämmelsen i 33
kap 2 § - var principiellt sett inte avsedd för tillfälliga och snabbt
övergående
abnormtillstånd.
Med sikte på sådana tillstånd hade i lagrådsremissen till BrB i stället
föreslagits en särskild straffrihetsregel för fall då någon utan eget vållande
tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk.
Sistnämnda
regel var, liksom 5 kap 5 § 2 st i den tidigare gällande strafflagen, avsedd för
sådana tillfälliga omtöckningstillstånd som var så höggradiga att
gärningsmannen fullständigt saknat herravälde över sin vilja och förmåga att
inse handlingens betydelse. Regeln fick emellertid utgå med anledning av
kritik inom lagrådet (NJA II 1962 s 509 ff). I stället infördes ett tillägg i 1
kap
2 § 2 st BrB, där det föreskrivs att, om en gärning begåtts under självförvållat
rus eller gärningsmannen på annat vis genom eget vållande var tillfälligt från
sina sinnens bruk, detta inte skall föranleda att gärningen inte anses som
brott.
" "Bedömningen enligt den nu gällande lagstiftningen kompliceras emellertid
av att man vid dennas tillkomst åsyftat att uppnå principiell
överensstämmelse mellan kriterierna för psykiatrisk tvångsvård, för
överlämnande till rättspsykiatrisk vård och för det förbud att döma till
fängelse som numera innefattas i 30 kap 6 § BrB."
"Trots vad som nyss sagts om den åsyftade principiella överensstämmelsen
mellan den psykiatriska tvångslagstiftningens och BrB:s regler bör detta
förhållande inte utan vidare innebära att fängelseförbudet i 30 kap 6 § BrB
blir tillämpligt. Om detta förbud generellt skulle anses omfatta även
tillfälliga
psykosartade tillstånd utlösta av alkohol- eller narkotikaberusning, skulle en
ingripande förändring av den tidigare gällande ordningen ha åstadkommits,
som inte närmare berörts i förarbetena till lagstiftningen och som inte
rimligen kan ha varit åsyftad."
Det nuvarande rättsläget, enligt brottsbalken, torde av många människor
med viss rätt uppfattas som stötande och som en skymf mot brottsoffret/-en.
För att motverka absurda påföljder för extremt grova våldsbrott har dock
gällande rätt glädjande modifierats genom ovan redovisade rättspraxis. Det är
dock alltid svårt att via praxis tolka fram gällande rätt.
Det är av största vikt att regeringen snarast återkommer med ett förslag på
förändrad lagstiftning för att i framtiden undvika att allvarliga våldsbrott
begångna under "psykosartade tillstånd" riskerar leda till en dom utan adekvat
påföljd.