Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omedelbart åtgärda situationen på landets häkten. Motivering
Under flera år har kriminalvården genomfört omfattande besparingar, besparingar som inneburit att anstalter och häkten lagts ner eller avdelningar stängts. Visserligen har man på en del anstalter lyckats sänka kostnaderna men samtidigt har problem uppkommit med för få häktesplatser och orimligt lång väntan i häkte innan överföring till anstalt kunnat ske. Läget på fängelserna och inom frivården är bekymmersamt. Medelbeläggningen vid våra anstalter har ökat liksom antalet personer som sitter i häkte och väntar på anstaltsplats.
Vid en jämförelse med år 1990 har medelbeläggningen och medeltalet tillgängliga platser ökat med 15 procent. Beläggningsökningen beror i huvudsak på att antalet klienter som väntar på anstaltsplats och antalet häktade har ökat. Medeltalet inskrivna häktade, som varierat mellan 969 och 1 082 under de senaste fem åren, har det senaste året ökat med 2 procent jämfört med 1998. Medeltalet fängelsedömda på häkte har ökat även år 1999. Mellan år 1997 och år 1999 har denna grupp ökat från 95 till 201, allt enligt KOS, Kriminalvårdens officiella statistik.
Genomströmningen har hakat upp sig och av Kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsstatistik framgår att antalet fängelsedömda i häkte som väntade på plats den 1 januari 2000 uppgick till 124. Av dessa hade 55 personer väntat mer än sju dagar. Larmrapporterna har varit täta under 1999 och 2000 från många av landets häkten. Situationen anses nu ohållbar.
Flera polismyndigheter har fått problem med omhändertagandet av anhållna. Att polisen på grund av besparingsskäl tvingats stänga sina arrester, framför allt på mindre orter, har inte förbättrat situationen.
Riksdagen behandlade frågan om häktesplatser i betänkande JuU15 under våren 2000. Där framhölls att målsättningen var att ingen fängelsedömd ska förvaras i häkte längre än sju dagar efter det att dom blivit verkställbar. Denna målsättning går alltså inte att uppnå med nuvarande resursbrist. Kriminalvårdsstyrelsen har begärt en anslagshöjning för att kunna utöka antalet anstaltsplatser med omkring 100.
Ett exempel från verkligheten: I slutet av 90-talet togs ett nytt polishus i Karlstad i bruk. I det nya polishuset planerade man att, i likhet med hur man tidigare gått tillväga, använda häktet för anhållna. I det nya polishuset skulle det dessutom finnas fler häktesplatser. Efter något år visar det sig att häktet alltför ofta är fullt med redan dömda som väntar på plats på anstalt. Polisen tvingas därför placera anhållna i celler för berusade. På andra håll tvingas man transportera arresterade långa vägar till närmast liggande häkte. Detta exempel från verkligheten är ett resursslöseri, både med personal och kostnader.
Att väntetiderna på anstaltsplacering har ökat har också kritiserats av JO, men de rekommendationer JO utfärdat har inte upprätthållits i praktiken. Även antalet unga i häkte har ökat.
Vid behandlingen av betänkandet JuU15 skrev utskottet att strävan alltid måste vara att göra tiden på häkte i avvaktan på anstaltsplacering så kort som möjligt. Man konstaterade också att de senaste årens utveckling måste betraktas som mycket negativ, men såg med tillfredsställelse på de åtgärder som skulle vidtas. Situationen är efter ytterligare drygt ett halvår ohållbar. Kristdemokraterna anser därför att reglerna för genomströmningen på svenska häkten omedelbart måste ses över. Det kan inte vara acceptabelt att redan dömda personer ska sitta i häkte i väntan på anstaltsplats eller att omhändertagna av polis ska hamna i fyllecell därför att lokalerna är upptagna. Kriminalvården behöver resurser för att kunna uppfylla denna målsättning.
Stockholm den 26 september 2000
Ragnwi Marcelind (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)
Björn von der Esch (kd)
Inger Strömbom (kd)
Maria Larsson (kd)
Magda Ayoub (kd)
Dan Kihlström (kd)