1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utländska medborgare som begått brott i Sverige skall
utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utvisningsbeslut skall verkställas efter det att de
sammanlagda fängelsestraffen har avtjänats.
Motiv för våra förslag
En stor del av dem som begår grova brott i Sverige är utländska
medborgare. Av dem som nu avtjänar straff på Kumlaanstalten är 107
utländska medborgare. Så många som 85 av dessa har utvisningsbeslut
som ska fullföljas efter avtjänat straff. För Hall är motsvarande siffror 109
resp 50 samt för Tidaholm 57 utländska medborgare varav 29 med
utvisningsbeslut.
Många av dessa är dömda för grova narkotikabrott därför att de gjort tjänst
som kurirer eller smugglare utan avsikt att stanna i Sverige. De har varken
motivation att lära sig svenska eller att på andra sätt anpassa sig till de
svenska reglerna och normerna. Också de som av andra skäl är dömda för
grova brott till utvisning saknar ofta motivation att anpassa sig till svenska
förhållanden.
Språksvårigheter, dålig motivation och andra omständigheter innebär att
tillvaron både för anstaltspersonalen och intagna blir dålig. Möjligheterna att
anpassa övriga brottslingar till ett normalt och laglydigt leverne försvåras.
Kostnaderna för svenska staten och därmed skattebetalarna är mycket höga
och genom en ökad grov brottslighet tenderar de att öka.
Det finns därför starka skäl varför de som är dömda till utvisning bör
avtjäna sina straff i respektive hemland. Det skulle minska belastningen på
svenska fängelser. Det skulle minska kostnaderna för kriminalvården. Det
skulle bli lättare att arbeta med övriga intagna för att anpassa dem till ett
laglydigt liv efter avtjänat straff.
Utvisning får emellertid inte leda till att vederbörande frisläpps direkt efter
hemkomsten, om brottet i hemlandet inte betraktas som lika grovt som här.
Då riskerar vi att få en ökad knarkkurirtrafik som utförs av utländska
brottslingar. Regeringen bör därför ges i uppdrag att arbeta för
överenskommelser med andra länder så att det blir möjligt att överföra
avtjänandet av straffet till respektive land.
Det finns också andra problem vad gäller tillämpningen av
utvisningsbesluten efter avtjänat fängelsestraff. Under tiden fängelsestraffet
avtjänas påförs ibland ytterligare domar avseende fängelsestraff för
tillkommande förseelser. Den ursprungliga strafftiden tillsammans med
tillkommande strafftider kan då bli så lång att tiden för utvisningsbeslutet
gått
ut. Resultatet blir att den dömde efter avtjänat sammanlagt fängelsestraff kan
fortsätta att fritt leva i landet. Detta kan inte vara rimligt.
Utvisningsbeslutet innebär ett förbud att återvända antingen under viss tid
eller utan tidsbegränsning. Även om en domstols beslut om utvisning inte är
att betrakta som en påföljd, utan som en särskild rättsverkan på grund av
brottet, måste utvisningsbeslutets avsikt uppfattas vara en del av en väl
motiverad bedömning av den dömdes brottsliga gärning. Denna bedömning
borde inte mildras om den dömde avtjänar flera straff under en lång strafftid.
Utvisningsdomen har så att säga sin särskilda rättsverkan och den måste ses
som en helhet i straffutmätningen. Reglerna borde därför ändras så att
utvisningsbeslutet gäller även om fler brott begås och ytterligare strafftid
döms ut.