med anledning av skr. 2000/01:62 Brott kan förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om polisens betydelsefulla roll i det lokala brottsförebyggande
arbetet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en kraftig satsning på personalförstärkning inom
polisverksamheten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en målmedveten inriktning på att öka den polisiära
vardagsnärvaron lokalt i samhällena.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avvisa eventuella förelägganden för kommunerna att
utarbeta brottsförebyggande program och trygghetsplaner.
Ökad brottslighet i Sverige
Brottsligheten i Sverige har ökat kraftigt under de senaste
femtio åren. Det finns flera olika faktorer som har bidragit till
detta. Den sociala kontrollen har minskat genom
befolkningstillväxt och befolkningskoncentration till
storstadsområden. Missbruket av alkohol och droger har ökat.
Dessutom har socialdemokratin under flera decennier stått för
en politiskt förhärskande negativ attityd i förhållande till
enskilda människors och familjers ansvar och beslutsområden
samt till rättsväsendet och polisarbetet. Vi hade under främst
1970- och 1980-talen en kriminalpolitik som mera betonade
förövarnas behov och välfärd än brottsoffrens skada,
rättsförlust och psykiska och fysiska välbefinnande. Hade
denna utveckling fått fortsätta hade vi kunnat få ett
destruktivt samhälle där brott verkligen lönar sig och där
risken för särskilt inskränkande åtgärder för brottslingar vore
minimal. Rättslösheten hade brett ut sig.
Under 1990-talet har denna inställning förändrats till det bättre och det är
bra. Kvar står dock att det finns mycket mark att återerövra när det gäller
normer, värderingar och empati mellan människor och grupper i samhället.
Ett viktigt sådant arbete är av brottsförebyggande art. Det är naturligtvis ur
många aspekter bättre att ett brott förebyggs och därmed aldrig begås än att
det genomförs även om man skulle ha ett fungerande rättssystem med
relevanta påföljder och ett hyggligt brottsofferbemötande. Det är sant att det
är många olika aktörer som måste samverka i ett bra brottsförebyggande
arbete och många av dessa förtjänar uppmuntran, stöd och resurser.
En verklig
närpolisverksamhet
förhindras
Det är dock lika sant att en av de absolut viktigaste
brottsförebyggande insatserna är att polisen har god lokal-,
person- och gruppkännedom, upplevs som engagerad,
närvarande och aktiv samt har stöd och sanktion i sitt arbete
från alla andra samhällsaktörer. Vad vi ser är dock - trots
påståenden om motsatsen även i regeringens skrivelse - att
polisens förutsättningar att bedriva ett brottsförebyggande
och lokalt närvarande arbete gradvis minskar. Detta har bland
annat att göra med tillgången till personal, men också med att
polisverksamheten har utsatts för ständiga omorganisationer
och besparingskrav.
Ännu i föreliggande skrivelse betonas som polisens viktigaste uppgifter att
arbeta problemorienterat och bland annat "ta fram statistik och annan
information om brottsligheten och brottsutvecklingen i ett område samt delta i
analysarbetet." Det uttalas till och med att denna verksamhet är viktigare än
att poliser är synliga och aktiva ute bland människorna, företagen,
föreningarna och samlingsställena i områdena. Detta leder bara vidare på fel
väg. Polisens osynlighet, skrivbordsbetonade och anonyma roll skall tydligen
förstärkas, trots att skrivelsen uttalar att närpolisverksamheten skall byggas
ut. Det är nog också därför som polisens insatser i det brottsförebyggande
arbetet av skrivelsens nästan 70 sidor bara ägnas knappt två (!).
Brottsförebyggande rådets (BRÅ) utvärdering av polisens arbete med att
bekämpa vardagsbrottsligheten visar tydligt att det finns en konflikt mellan
kravet på lokal förankring, som gynnas av flera och mindre närpolisområden,
och allpolistanken, som förutsätter att närpolisområdena är så stora att de kan
ha tillräckliga resurser och kompetens för att bedriva all lokal
polisverksamhet. Vad vi nu ser, med hänsyn till polisens personella och
ekonomiska resurser, är en utbyggd allpolisverksamhet som kallas
närpolisverksamhet. Det är dock så att den verkliga och brottsförebyggande
närpolisverksamheten med aktiv medverkan och närvaro ute i samhällslivet
fylls med innehåll och personal sist av alla de polisiära funktionerna på en
station. I stort sett alla andra funktioner prioriteras högre.
Uppgradera polisens
brottsförebyggande roll
Regeringens och socialdemokratins misslyckanden när det
gäller de rättsvårdande frågorna har både funktionella och
ideologiska motiv. En del socialdemokrater tror säkert på att
det polisiära uppdraget bör omformuleras och po-lis-
verksamheten omorganiseras för att bli effektivare. En del
andra verkar dock mer eller mindre instinktivt betrakta
rättsvårdande organ som polis, åklagare och domstolar med
misstänksamhet enligt ett historiskt betingat Ådalen- eller
klasskampsperspektiv.
Det är nödvändigt med en kraftig uppgradering av polisarbetet, med en
kraftig satsning på personalförstärkning inom polisverksamheten och med en
målmedveten inriktning på att öka den polisiära vardagsnärvaron lokalt i
samhällena. Det är också nödvändigt att polisens kompetens tas tillvara och
får spela en av huvudrollerna i det lokala brottsförebyggande arbetet.
Inga nya slentrianplaner
Det är viktigt att det lokala brottsförebyggande arbetet så
långt det är möjligt får bedrivas på ett lokalt anpassat och
varierat sätt. Det är nödvändigt att prioritering av mål och val
av åtgärder, liksom planering och genomförande av åtgärder,
måste göras utifrån gemensamma lokala bedömningar. Ett
viktigt utvecklingsarbete pågår ute i kommunerna och det är
viktigt att inga onödiga regleringar och förelägganden nu
görs som får ett genuint och engagerat utvecklingsarbete att
övergå i slentrianmässig dokumentproduktion. Därför skall
varje eventuell tanke på att förelägga kommunerna att
utarbeta brottsförebyggande program och trygghetsplaner
avvisas. Det är stimulans, utvecklingsidéer och
erfarenhetsutbyte som behövs - inte nya pålagor.