Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om ett nytt
tillsättningsförfarande när det gäller nämndemän.
Motivering
För att de allsidiga medborgerliga värderingarna skall komma fram i
domstolsavgöranden krävs en bred sammansättning av
nämndemannakåren med avseende på kön, etnisk bakgrund och
utbildning. I dag speglar inte kåren ett tvärsnitt av befolkningen. Sverige
har cirka 8 700 lekmannadomare i sitt rättsväsende. Enligt
rättegångsbalken skall nämndemännen ha en allsidig sammansättning i
förhållande till ålder, kön och yrke. Att detta i praktiken inte är fallet är
tyvärr sedan länge känt.
Ett inte lika känt problem är att även den etniska bakgrunden är alltför
homogen. Det är endast fyra procent av Sveriges cirka 8 700 nämndemän som
har invandrarbakgrund. Av dessa är det bara omkring hälften som är födda
utanför Norden. Detta är ett problem då det finns en fara att en persons egen
bakgrund styr ens bedömning mer än vad man själv är medveten om. En
studie från psykologiska institutionen vid Stockholms universitet om vittnen
och etnisk tillhörighet pekar på denna risk. Enligt studien fick en grupp
personer se en video med två varianter av ett simulerat butiksrån. Hälften av
svenskarna fick se en blond, svensk gärningsman, den andra hälften en mörk
invandrare göra samma sak. De invandrade försökspersonerna har fått göra
detsamma. Studien visade att svenskar såg invandraren som begick brottet
som mera våldsam och klandervärd. Och invandrarna i studien reagerade
precis tvärtom. De såg en svensk rånare som mer våldsam. Bedömning i dessa
fall påverkas således av den egna grupptillhörigheten.
I studien ingick också en vittneskonfrontation. Både invandrare och
svenska försökspersoner pekade tydligt ut en invandrare som gärningsman
trots att de hade fått se en blond svensk genomföra rånet. Detta mänskliga
beteende kan ha sin grund i förväntningar då allt för många tror att invandrare
begår de flesta våldsbrotten.
Det är inte osannolikt att lekmannadomarna omedvetet kan påverkas i en
liknande riktning i knepiga bevisfrågor i brottmål. Nämndemännen har störst
betydelse när det gäller bevisvärdering och påföljdsfrågor. Det är därför
allvarligt att sammansättningen av nämndemän i våra domstolar lider sådan
brist även på invandrare. Nämndemän utses av fullmäktige i kommunerna och
landstingen. Nomineringarna sker genom partiernas valberedningar.
Partipolitiseringen har lett till att även nämndemännen utses efter sträng
partipolitisk proportionalitet. De politiska partierna har med något undantag
visat på en sällsynt dålig förmåga att uppfylla de uppställda kraven.
Medelåldern är extremt hög. Många sitter länge. Det är inte ovanligt att en
persons politiska gärning avslutas med det hedersamma uppdraget att vara
nämndeman. Det är ett erkännande för lång och trogen tjänst i partiet, en
trevlig och delvis lönande fritidssysselsättning för en kanske i övrigt
pensionerad person. Det behöver inte vara orimligt i sig, men det är orimligt
om detta är fallet för en majoritet. Regeringen har i proposition 1999/2000:1
pekat på det stora problemet att det inte är tillräckligt god omsättning på
nämndemännen. Medborgare utan partimedlemskap är i realiteten utestängda
från nämndemannasysslan. Kravet på allsidighet och medborgerligt inflytande
i domstolarna tillgodoses i dag utifrån en förhållandevis liten grupp
medborgare, som knappast kan sägas vara representativa för befolkningen i
sin helhet.
Rekryteringen av nämndemän borde lösas genom att bredda underlaget till
att omfatta även medborgare utanför de etablerade partierna. Detta skulle med
största sannolikhet leda till fler ungdomar och fler invandrare bland
nämndemännen. Det svenska systemet med nämndemän som utses av de
politiska partierna måste anses som världsunikt. De svenska nämndemännen
är lekmannadomare. De har alltså att ta ställning till allt som skall prövas av
domstolen, och inte som i t.ex. det anglosaxiska jurysystemet enbart till
skuldfrågan. Att låta dessa domare utses av de politiska partierna är inte
förenligt med synen på domstolarnas oberoende av det politiska systemet.
Samtidigt är det viktigt att behålla det folkliga inflytande nämndemännen
utgör för att balansera den juridiska expertisen. Ett system där nämndemän
utses bland domsagans myndiga befolkning är därför önskvärt. En tänkbar
modell kunde vara att låta dem som är intresserade av nämndemannauppdrag
kontakta en nämndemannaförening i sin hemort, en annan kan vara att de
vänder sig direkt till domstolen. Lottning bland befolkningen enligt
amerikansk modell kan kanske också övervägas. Det borde inte vara ett
oöverstigligt hinder att finna en lämplig metod att från ett mycket brett
underlag utse intresserade medborgare till dessa viktiga uppdrag så att
nämndemannakåren kan både förnyas och föryngras. Rimliga ekonomiska
villkor för nämndemännen skulle med all säkerhet också underlätta en bredare
rekrytering.
En väl fungerande demokrati förutsätter inte bara ett väl fungerande
rättssystem utan också att medborgarna hyser ett gott förtroende för
rättsstaten. Om medborgarna tappar förtroendet för rättsmaskineriet spelar det
ingen roll att avgörandena är materiellt riktiga. För att tilltron till
rättsväsendet skall kunna stärkas är det av central vikt att uppsättningen av
nämndemän i våra domstolar bättre speglar sammansättningen av medborgare
i samhället vad avser ålder, kön och bakgrund. Det har visat sig att de
politiska partierna med nuvarande system inte klarat av detta.
Hur detta skall gå till bör därför närmare utredas.