1. Riksdagen begär att regeringen initierar en översyn av
ersättningssystemet för den offentliga rättshjälpen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att man i samband
med översynen av ersättningssystemet särskilt uppmärksammar behovet
av en tydlig kostnadsredovisning för de offentliga biträdena och
advokaterna samt att tillsynen och kontrollen av kostnadsredovisningarna
avsevärt förbättras.
Bakgrund
Riksdagen har antagit en ny rättshjälpslag som trädde i kraft den 1
december 1997. Avsikten var att modernisera rättshjälpslagstiftningen
och åstadkomma besparingar på rätthjälpsanslaget med minst 200
miljoner kronor per år. En principiell förändring var att rättshjälpen blev
subsidiär till rättsskyddet. Det innebär att den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte får
rättshjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i
övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde haft en
rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp om det inte finns särskilda skäl.
Det finns två parallella system i rättshjälpen, det privata rättsskyddet och
den offentliga rättshjälpen. Av det senare systemet gavs inga förslag på
förändringar. Den största delen (90%-95%) av den offentliga rättshjälpen går
till advokat- och biträdesarvoden. Under en tioårsperiod har advokaternas
timarvoden ökat med dubbelt så mycket som konsumentprisindex, som
beräknas av SCB, under samma period. Redan mycket blygsamma
förändringar när det gäller timersättningen ger kraftiga förändringar i den
totala kostnadsnivån. Timkostnadsnormens utveckling de senaste tiotalet år
har varit orsak till en stor del av den ökande belastningen på
rättshjälpsanslaget.
Offentliga försvarares och biträdens arvoden
Ovan nämnda personer har enligt rättegångsbalken rätt till skälig
ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg.
Timkostnadsnormen föreslås av Domstolsverket och fastslås av
regeringen. Tidsspillan kan noggrant redovisas liksom kvitton på utlägg som
gjorts. Det är de enskilda domstolarna som ska godkänna kostnaderna i
samband med slutpläderingen av ett ärende. Domstolarna har att avgöra om
anspråken är skäliga. Domstolarna detaljgranskar inte anspråken utan
bedömer uppdragets art och omfattning, skicklighet och omsorg samt tid som
nedlagts. Domstolarna kan skära ned kostnaderna och Domstolsverket kan
göra en extra kontroll. Detta förekommer.
Vi anser att kontrollen av arvodenas storlek många gånger görs
summariskt. De flesta andra yrkeskategorier måste redovisa sina arvoden
mycket noggrannare. Domstolarna har olika synsätt, där vissa är strängare än
andra. Domstolsverket gör ej heller löpande, djupare kontroller. Vi anser att
det finns för många kriterier som är luddigt utformade. Det finns utrymme för
godtycke och kriterierna blir omöjliga att kontrollera.
Klienternas önskan om speciella advokater som har gjort sig kända genom
media, fördyrar också rättshjälpen som tas ur offentliga medel. En eftersökt
försvarsadvokat har ofta flera mål samtidigt. Advokatens kalender styr tider
för rättegången. För att undvika förseningar måste domstolarna godkänna
ökade omkostnader. Ett exempel är vid brandrättegången i Göteborg där den
ena advokaten tog flyg från sitt sommarhus i Spanien. Skattepengar fick
bekosta både flygbiljett och tiden som åtgick för resan för att inte skjuta upp
förhandlingen. Ett annat exempel är kommande rättegång om Hallandsås-
problematiken, där kända anlitade försvarsadvokater inte kan tjänstgöra den
föreslagna tiden utan vill skjuta på rättegången upp till ett år.
Vi anser att rätten att välja advokat ska finnas, men om inte den utsedda
advokaten har tid måste annan utses utan tidsspillan; ej heller ska
extraordinarie insatser som fördyrar förhandlingen godkännas på grund av att
advokaten är överbokad.
De instanser som har till uppgift att ansvara för tillsyn och uppföljning på
rättshjälpsområdet har inte lyckats. Ingen myndighet ansvarar för att
kostnaderna hålls nere. Ej heller Rättshjälpsmyndigheten gör en djupgående
kontroll av advokaters ersättningsanspråk, utan visar brister i redovisning och
i de ekonomiadministrativa rutinerna, vilket konstaterats av RRV.