Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kostnader för offentliga biträden och konkursförvaltare.
Angående beräkning av advokatarvoden m.m.
Med anledning av ett antal uppmärksammade ärenden, där enskilda
advokater haft mycket höga anspråk på arvoden för sina insatser som
offentliga biträden, har det under sommaren förts en debatt om
skäligheten i vissa fall.
Debatten är inte ny bland de politiskt valda nämndemän som har att pröva
skäligheten i anspråken. Många gånger tvingas en enskild nämndeman väcka
frågor kring arvoden som han eller hon uppfattar som oskäliga. För den
enskilde nämndemannen är bedömningen ingen enkel uppgift även om han
eller hon har gedigen erfarenhet. Man tvingas lita på ordförandens
bedömning.
Underlaget är många gånger svårgenomträngligt och det biträde
nämndemännen får i arbetet otillräckligt. De exempel jag fått av att enskilda
nämndemän upplever sig själva som "jobbiga" när de känner sig tvungna att
ställa frågor runt advokatarvoden är definitivt inte bra. Den bild många
nämndemän ger av bedömningarna visar också att mycket förefaller väl
skönsmässigt och mycket svårbedömt, varför det säkert finns skäl att se över
vilka krav staten skall ha på redovisning i varje enskilt fall.
Allmänheten har respekt för att rättssäkerheten kräver att kostnaderna för
biträden kan bli betydande, men det är allvarligt om både enskilda
nämndemän och skattebetalarna känner sig osäkra på om de anspråk som
ställs alltid är korrekta och väl underbyggda och om formerna för kontroll är
tillfredsställande.
Det finns därför skäl att se över vilka rutiner domsagorna har för att
analysera och värdera olika anspråk från offentliga biträden.
Det finns också en växande opinion runt hanteringen av anspråk från olika
konkursförvaltare. Också här finns säkert goda skäl för en översyn.