Åklagarnas resurser och kompetens vid utredning av ekonomiska brott
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åklagarmyndigheternas resurser och kompetens i syfte att
stävja ekonomisk brottslighet.
Motivering
Revisorer i aktiebolag har sedan den 1 januari 1999 skyldighet att anmäla
misstanke om brott. Anmälningsplikten omfattar sammanfattningsvis
följande slag av brott:
- Bedrägeri och svindleri
- Förskingring och annan trolöshet
- Brott mot borgenärer
- Bestickning och mutbrott
- Skattebrott
Från och med den 1 juli i år har även s k penninghäleri tillfogats
brottskatalogen.
När revisorn finner anledning att göra anmälan skall han i särskild
handling till åklagare ange på vilka omständigheter han grundar sin
misstanke. Revisorns anmälningsplikt och vilka konsekvenser denna kan få
för brottsbekämpningen har varit föremål för en livlig debatt både innan den
nya lagens tillkomst och efter det denna trädde i kraft. Syftet är ju att skydda
samhälle och enskilda mot ekonomisk brottslighet. Den fråga som då ofta
ställs är om lagen verkligen kan förväntas få till följd att grövre ekonomisk
brottslighet och i synnerhet organiserad ekonomisk brottslighet kan komma
att avslöjas. Det är sannolikt få som tror att de som avsiktligt begår sådana
brott kommer att utföra brotten under sådana former att de kan upptäckas vid
normal revision av ett bolags räkenskaper. Däremot kan revisorerna vid sin
granskning förväntas stöta på en del mindre grova handlingar som faller inom
ramen för brottskatalogen och som kommer att resultera i anmälningar i den
mån de skadliga effekterna av handlingarna inte kan undanröjas. Det är
mycket troligt att flertalet skattebrott kan rättas till liksom brott av typen
förskingring.
I detta sammanhang tilldrar sig naturligtvis åklagar- och
polismyndighetens förmåga att reda ut misstänkta brott så att lagföring kan
ske ett särskilt intresse. Även om det är för tidigt att dra några alldeles
bestämda slutsatser så är det uppenbart att det finns åtminstone en viss
benägenhet att ta itu med enklare brott medan mer komplicerade ärenden
förblir outredda.
Om man menar allvar med de deklarerade avsikterna att stävja ekonomisk
brottslighet är det dock nödvändigt att förse åklagarmyndigheterna med
erforderliga resurser och kompetens för att kunna klara av det i många fal
krävande utredningsarbetet i samband med ekonomisk brottslighet.
En möjlighet som också borde kunna prövas om det visar sig att åklagarna
har svårigheter att klara utredningar av ekonomiska brott är att ta den
holländska modellen som förebild. I Holland har man inrättat en särskild
avdelning inom justitiedepartementet, vilken arbetar med ekonomisk
brottslighet och till vilken revisorerna skall anmäla brott. Man åstadkommer
härigenom en specialisering och får samtidigt en större närhet till regeringen.