1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
kommunallagen vad avser indelning av landsting i enlighet med vad som
anförs i motionen.1
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av polis-
lagen vad avser indelningen av polisdistrikt i enlighet med vad som
anförs i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till uppdelning av
Västra Götalandsregionen och polisdistriktet i Västra Götalands län så att
indelningen i landsting och polisdistrikt i länet vad gäller geografi,
befolkningsunderlag och antal kommuner motsvarar "normalstora"
län/landsting.
4.
1 Yrkande 1 hänvisat till KU.
Bakgrund
Riksdagen beslöt i maj 1997 att Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och
Skaraborgs län utom Habo och Mullsjö kommuner skulle läggas samman
till Västra Götalands län med Göteborg som residensstad. Samtidigt
beslöt riksdagen bl.a. om förslag till lag om sammanläggningsdelegerade
för Västra Götalands landsting. Denna lag reglerade sammanläggningen
av Landstingen i Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt motsvarande
"landstingsdelar" i Göteborgs kommun till ett gemensamt landsting för
det nya storlänet. Storlandstinget fick sedermera benämningen Västra
Götalandsregionen.
I samband med sammanläggningen av län och landsting beslöts att det nya
länet skulle omfattas av den lagreglerade försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning som riksdagen tidigare beslutat om i fråga om
Kalmar, Gotlands och Skåne län.
Motiven till förändringen av länsindelningen i Västra Götaland var många
och olika. Bl.a. framfördes att den var orationell, och medförde att de
västsvenska länen tappat i betydelse och konkurrenskraft gentemot andra län.
Vidare framfördes att medlemskapet i EU motiverade en förändring av läns-
indelningen i hela landet och att Västsverige genom att gå före övriga landet
skulle vinna fördelar. Ett motiv som ofta framfördes, framför allt av
landstingsföreträdare, var att den tidigare samverkan mellan de olika länen
(och landstingen) inte fungerade, vilket innebar dåligt resursutnyttjande.
Sammanslagningen av länen/landstingen skulle medföra en förenkling och
rationalisering av myndighetsstrukturen och bättre möjligheter till
"samordning" av sjukvård och annan offentlig service.
En förändring av länsindelningen i Västsverige har diskuterats länge.
Tidigare diskussioner har dock enbart gällt länsindelningen i Göteborgs
närområde, som hämmades bl.a. när det gäller t.ex. sjukvård,
kommunikationer, infrastruktur och fysisk planeringen av uppdelningen
mellan tre län. Tidigare förslag till förändrad länsindelning kunde dock inte
förverkligas på grund av delade meningar i de län som skulle beröras av en
eventuell förändring. Genom att "vidga" diskussionen till att omfatta hela
Göteborgs och Bohus län, hela Älvsborgs län och i princip hela Skaraborgs
län istället för enbart Göteborgsregionen undveks dock de svårigheter som
skulle följa av en delning av de tidigare länen.
Förändringen av länsindelningen i västra Götaland omfattade inte Hallands
län. Medan t.ex. gamla Skaraborgs län, norra Bohuslän och de norra delarna
av Älvsborgs län numera "samordnas" med Göteborgsregionen finns
problemen kvar vad gäller Göteborgs grannkommuner i norra Halland. De
problem som förändringen avsåg att lösa vad gäller Göteborgsregionen
kvarstår därmed.
Partiernas uppfattning
Flertalet av de politiska partierna i Västsverige var splittrade i frågan.
Generellt gällde att motståndet till länssammanslagningen var större bland
partiernas kommunala företrädare i kommuner utanför
Göteborgsregionen. Vid riksdagsbehandlingen röstade Moderaterna och
Miljöpartiet mot förändringen av länsindelningen i Västra Götaland.
Landstingens, kommunernas och
medborgarnas uppfattning
Landstingen och Göteborgs kommun var uttalade anhängare av
sammanläggningsbeslutet. I princip ställde sig också samtliga kommuner
i Bohus län bakom beslutet. Flertalet kommuner i Älvsborgs län stod
också bakom beslutet, dock ett antal kommuner med olika reservationer. I
Skaraborgs län var en majoritet av kommunerna negativa till
sammanläggningen, men efter att frågan omformulerats - "om det blir ett
västsvenskt län, vill då NN kommun ingå?" - lyckades den av regeringen
särskilt utsedde förhandlingsmannen framställa det som om alla
kommuner utom Mullsjö och Habo i princip accepterade beslutet. Detta
var en grov förvanskning av verkligheten. Den debatt som pågått under
ett antal år före beslutet hade tvärtom visat att det fanns ett starkt
motstånd utanför de kretsar i de partier i Västsverige som drev igenom
beslutet.
Under den process som föregick beslutet om ändrad länsindelning i västra
Götaland var invändningarna mot sammanslagningen av länen/landstingen
utbredda bland medborgarna i alla de berörda länen. Störst var de i Skaraborg.
Stora geografiska avstånd, befolkningsmässig obalans mellan "Göteborgs-
regionen" och övriga delar av det nya storlänet, bristande folklig förankring,
rädsla för en centralisering och byråkratisering av servicen, ökade avstånd
mellan beslutsfattare och medborgare var några av de vanligaste
invändningarna.
Ett antal kommuner och en bred opinion menade att en folkomröstning
skulle föregå sammanläggningsbeslutet. Detta önskemål tillgodosågs inte.
Västra Götalands län och Västra
Götalandsregionen
Antalet kommuner i ett "vanligt" län är i genomsnitt cirka 12-16 stycken.
Antalet invånare överstiger bara i några enstaka fall 300.000. Även i ett
län av denna storlek medför ett regionalt samarbete ofta
"storleksproblem", både när det gäller det interkommunala samarbetet
och samarbetet mellan enskilda kommuner och landstinget och ibland
också i kontakterna mellan enskilda kommuner och olika
länsmyndigheter.
Västra Götalands län har 49 kommuner och cirka 1,5 miljoner invånare.
För att överhuvud taget kunna bygga ett interkommunalt samarbete, har nya
samarbetsstrukturer uppstått "under" den nya länsnivån. Redan tidigt kunde
det konstateras att det nya länets kommuner inte kunde samlas i ett
gemensamt kommunförbund. Åtminstone en ytterligare samarbetsnivå har
därför uppstått, vilket snarare verkar splittrande än enande i det nya länet.
Därtill har kontakterna mellan de enskilda kommunerna och länsorganen
försvårats, både som en följd av ökade geografiska avstånd och minskade
möjligheter till direkta kontakter mellan kommunala handläggare och
motsvarande handläggare på länsnivån. Framför allt är detta påtagligt när det
gäller små kommuner i länets utkanter.
Den "utspridda" lokaliseringen av olika länsfunktioner har därutöver
ytterligare minskat möjligheterna till goda kontakter och en bra service till
länets kommuner och invånare. Länsstyrelsens uppgifter är fördelade mellan
Göteborg, Vänersborg, Mariestad, Skara, Uddevalla och Borås. Även övriga
länsfunktioner är "fördelade" mellan olika orter inom länet. På motsvarande
sätt är landstingets - regionens - funktioner delade.
Såväl för enskilda medborgare som för andra myndigheter och t.ex.
kommunala handläggare krävs stora kunskaper om länets och regionens
organisation för att hitta rätt instans när det krävs direkta kontakter med
viktiga funktioner inom Västra Götalands län. Trots tekniska lösningar i form
av t.ex. gemensamma telefonväxelfunktioner etc får man snart sagt dagligen
exempel på hur personer slussas fram och tillbaka mellan olika instanser inom
länet.
Dela regionen och polismyndigheten
Den största förändringen märks inom landstingets - Regionens -
verksamhet och inom polisens område. Trots uttalade ambitioner att
"decentralisera" det operativa ansvaret har "regionaliseringen" inom
framför allt dessa områden medfört fler besluts- och kontaktnivåer,
otydlig ansvarsfördelning, längre avstånd, försämrad överskådlighet och
sämre service för medborgarna.
Sverige har i dag en centraliserad och planmässigt styrd sjukvård, till
skillnad från vad som gäller i flertalet jämförbara länder. Detta innebär att
svensk sjukvård präglas mer av stordrift och planeringsiver än flexibilitet och
patientens valfrihet. På längre sikt bör enligt vår uppfattning sjukvårdens
finansiering skiljas från den direkta sjukvårdsverksamheten. Detta skulle
medföra att sjukvårdens organisation och struktur kan förändras i riktning mot
fler, mindre och självständigare sjukvårdsinrättningar och större lokal
förankring. Det skulle innebära att landstingen inte längre behövs. I avvaktan
på en sådan förändring av sjukvårdens finansiering bör dock enligt vår
uppfattning Västra Götalandsregionen delas.
Redan innan länssammanslagningen genomfördes hade en mycket
omfattande centralisering av polisverksamheten skett i flera av de berörda
länen, bl.a. genom sammanslagning av polisområden, samordning av jour-
och
patrullverksamhet, stängningar av polisstationer etc. Denna utveckling accen-
tuerades ytterligare i och med att det nya storlänet blev verklighet. Vi anser
att en uppdelning av polisdistriktet skulle underlätta det operativa
polisarbetet
och öka möjligheterna att återskapa en lokalt förankrad polisorganisation i
Västsverige.
Indelningen i landsting skall enligt Kommunallagen följa länsindelningen,
med de undantag som gäller för s.k. landstingsfria kommuner. I Polislagen
anges att varje län utgör ett polisdistrikt och att det i varje polisdistrikt
finns
en Polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet.
Vi vill att dessa bestämmelser förändras, och att riksdagen uppdrar till
regeringen att lägga förslag till uppdelning av Västra Götalandsregionen och
Polismyndigheten i Västra Götalands län så att indelningen i landsting och
polisområden i länet motsvarar "normalstora" län/landsting vad gäller
geografi, befolkningsunderlag och antal kommuner.