Motion till riksdagen
2000/01:Ju229
av Westman, Henrik (m)

Trygghet för den enskilde


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige behöver fler poliser.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avdragsrätt för skyddskostnader.1
3.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
Motiv för mina förslag
I en rättsstat tar samhället ansvaret för att invånarna skall kunna känna
trygghet bl.a. för sin hälsa, liv och lem och egendom.
Så är det tyvärr inte längre i Sverige. Vår rättsstat håller på att erodera.
Samtidigt som brottsligheten ökar så minskas polisens resurser. Antalet
poliser är alldeles för litet.
De som finns hinner inte med och de syns nästan aldrig ute i samhället.
Brott som begås registreras visserligen, men de skrivs allt för ofta av så
fort det är möjligt.
Polisen agerar först när det begångna brottet är mycket allvarligt eller då
det rör mycket stora värden.
Resultatet börjar nu visa sig ute i samhället. Invånarna känner otrygghet
och vanmakt. De som kan skaffar sig olika former av skydd.
Bevakningsföretagen har strålande tider.
Försäkringspremierna ökar för hederligt folk. Man får inte bli förvånad om
det successivt kommer fram segregerade områden inom murar eller staket och
med vakt. Medborgargarden är snart det naturliga svaret på polisens
resursbrist.
Det finns säkert de som hävdar att detta är en svartmålning. Jag kan bara
gå till mig själv och min omvärld. Jag tror inte att min verklighet skiljer sig
så
mycket från andras, i varje fall inte inom Stockholms län.
Längre tillbaka i tiden (mer än tio år) så har jag en gång blivit av med min
bil. Jag har haft en arbetskollega som blivit rånad och det har varit inbrott i
min fritidsbostad.
Då fick jag intrycket att polisen verkligen brydde sig och försökte. Nu
finns inte någon tid, brottsligheten har ökat och det märks.
Om jag går tillbaka och ser vad som hänt mig och min omvärld de senaste
två åren kan det tjäna som exempel på vad jag menar.
För två år sedan blev jag av med drevet till min då nya motorbåt, kostnad
ca 45.000 kronor.
Jag hade försäkring, men är man egentligen tvungen att försäkra allt? För
en privatperson är 45.000 kr mycket pengar. För polisen är det ett bagatell-
ärende som endast föranleder en registrering.
Då jag var ny som riksdagsledamot kom det ett dödshot per e-mail. Jag tog
upp ärendet med säkerhetsavdelningen i riksdagen som lovade att
tillsammans med polisen vidta åtgärder. Via andra kanaler (ej
säkerhetsavdelningen eller polisen) spårades den dator varifrån hotet skickats
och det klarades ut vems lösenord som använts. Därefter dog ärendet. Inga
åtgärder vidtogs. Efter vad jag erfarit är detta vanligt förekommande. Är detta
ett bagatellärende som inte föranleder någon åtgärd? Jag tycker det är
oacceptabelt.
En god vän och granne ute på landet försökte bygga ett hus på sin tomt.
Han fick hela inredningen stulen. När han skaffat nya skåp och maskiner fick
han dessa stulna igen.
Därefter följde ytterligare inbrott. Den senaste tioårsperioden har han haft
minst tio inbrott.
I våras hade jag själv inbrott i min fritidsfastighet. Registrering hos
polisen. En massa besvär för mig. Att få reparerat efter inbrottet tog 2,5
månader.
Innan jag hunnit få räkningen och reglerat det första inbrottet har man nu
på nytt brutit sig igenom ett fönster och stulit bl.a. en del av det som jag
ersatt
sedan det första inbrottet. Det tog mig två dagar att komma fram och per
telefon anmäla inbrottet hos polisen. Det registreras, men värdet av det stulna
är för litet för att föranleda någon ytterligare åtgärd.
I början av sommaren var min mamma, 88 år, som vanligt ute och tog sin
dagliga promenad vid elvatiden med en väninna. En man i 25-årsåldern
hoppar på henne bakifrån och rycker ifrån henne handväskan med sådan kraft
att hon faller baklänges handlöst i backen. Resultat blir flera veckor på
sjukhus med svåra smärtor p.g.a. spräckt bäcken.
Först nu efter tre månader har smärtorna släppt och hon börjar då och då
kunna gå igen utan hjälpmedel. Hade hon i stället för spräckt bäcken brutit
lårbenshalsen, som inte är ovanligt vid handlösa fall i den åldern, hade rånet i
stället varit liktydigt med långsamt vållande till annans död. Att ge sig på
våra
åldringar är ett mycket allvarligt brott. Det förorsakar såväl fysiskt som
psykiskt lidande och det gör att gamla människor inte vågar gå ut ens mitt på
dagen. De döms till passivitet och isolering och genom att de inte får fysisk
motion så kommer andra sjukdomar. Samhället förorsakas stora onödiga
kostnader.
Man kunde tycka att ett personrån på åldring borde vara tillräckligt
allvarligt för att polisen skall ta allvarligt på fallet. Det fanns ju dessutom
ett
vittne som kunde ge ett bra signalement. Upprörande nog så fick min mamma
efter tre dagar på sjukhuset meddelande från polisen att ärendet avskrivits.
Det innebär att ärendet måste ha skrivits av omedelbart. Detta är således
samhällets signal till våra äldre. Har resursbristen gått så långt att denna typ
av brott omedelbart prioriteras bort och skrivs av har vi inte längre ett
rättssamhälle.
Till historien hör att i närheten har de senaste åren som jag känner till två
åldringar blivit rånade. Mina svärföräldrar bor också i området och härom året
var någon inne i deras lägenhet och stal en plånbok och en handväska.
Området är inte skumt eller skymt på något sätt utan är ett bostadsområde
alldeles intill centrum. Resultatet är naturligt nog att flera av de gamla i
området nu över huvud taget inte vågar sig ut.
För att ytterligare understryka rättsamhällets förfall så hade i somras också
min dotter inbrott i sin husvagn i samma område.
Jag bor i en förhållandevis lugn del av Storstockolm men jag tror dessvärre
inte att mina erfarenheter är unika. De visar med all önskvärd tydlighet att
utvecklingen gått för långt.
Vi behöver fler poliser. I avvaktan på att vi får detta bör skäliga kostnader
som den enskilde har för att skydda sin hälsa, liv och lem samt sin egendom
vara avdragsgilla.
Regeringen föreslår att det skall gå att dra av fackföreningsavgiften som ju
anses vara en kostnad för den enskilde för att skydda sina intressen mot
arbetsgivaren. Det vore därför lika motiverat att medge medborgarna
avdragsrätt för kostnader som uppstår för att de skall kunna skydda sig mot
brottslingar.

Stockholm den 27 september 2000
Henrik Westman (m)