1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en ny polishögskola.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att antalet närpoliser bör vara en per 1 000 invånare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om polisens arbetssituation.
2 Polisen inför 2000-talet
Enligt Rikspolisstyrelsens prognos över personallägets utveckling till år
2003 beräknas antalet poliser minska med ytterligare 500 om inte
intagningen av elever till polishögskolan ökar väsentligt. Den
förhållandevis höga medelåldern och pensionsavgångar framöver bidrar
till att behovet av nyrekrytering är mycket stort. Det går idag inte att
exakt ange hur många poliser som är i tjänst, hur många som är
sjukskrivna eller hur många som är kommenderade till annan
tjänstgöring. Polisen håller dock på att bygga upp ett centralt system över
anställda.
I det budgetunderlag som Rikspolisstyrelsen lämnade till regeringen inför
vårbudgeten angav man att antalet poliser behöver öka från 16 200 till 19 000
för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Regeringen gav polisen ett
nettotillskott på cirka 200 miljoner kronor. Enligt Rikspolisstyrelsen räcker
detta endast till att kompensera statens löneavtal. Enligt uppgift behöver
Rikspolisstyrelsen 1,5 miljarder kronor för att kunna utföra sitt uppdrag. I
budgetpropositionen skriver regeringen att "trots stora ansträngningar de
senaste åren för att anpassa polisens verksamhet till de ekonomiska
förutsättningarna, är polisens ekonomiska situation alltjämt bekymmersam".
Det är positivt att regeringen ökar resurserna till polisen men vi anser inte
att
det är tillräckligt.
Krisen inom polisen är uppenbar och har så varit under en längre tid. Både
på landsbygden och i storstäderna saknas resurser. Denna urholkning av
rättsväsendet har bland annat lett till en utveckling på kommunal och
nationell nivå som kräver en samlad nationell debatt. Råder det ett slags
undantagstillstånd när agerande av offentliga instanser inte föregås av
demokratiska beslut utan tvingas fram på grund av rådande krissituationer?
Kommuner anlitar vaktbolag för att skydda medborgarna. Resurserna finns
inte men uppgiften måste utföras, vem är då ytterst ansvarig? Dåvarande
justitieminister Laila Freivalds uppmanade polisen att "jobba på kredit".
Planering och långsiktig strategi raseras. Detta kan inte vara en ansvarsfull
politik och nu måste regeringen inse konsekvenserna av de besparingar som
gjorts inom rättsväsendet. Den demokratiska processen är hotad.
Kristdemokraterna ställde en fråga till dåvarande justitieminister Laila
Freivalds i juni 2000 om vilka åtgärder justitieministern avsåg att vidta för
att
klargöra för polisstyrelserna hur rationaliseringsarbetet kan genomföras
samtidigt som verksamhetsmålen uppnås. Hon svarade då att vi har ett
fungerande styrsystem som ger myndigheterna den ledning som de behöver
för planeringen av sin verksamhet. I en mål- och resultatstyrd verksamhet ska
det finnas utrymme för myndigheterna att anpassa verksamheten och
rationaliseringsarbetet efter de lokala förutsättningarna. Ett intressant
påpekande mot bakgrund av att målen som preciseras av Rikspolisstyrelsen är
utvecklade inom ramen för budgetprocessen vilka då slutligen påverkas av de
resurser som ställs till polisdistriktens förfogande. Det ankommer på
regeringen att till landets polismyndigheter fördela medel som anvisas för
polisväsendet. Detta sker via Rikspolisstyrelsen. Men om inte
Rikspolisstyrelsen har tillräckligt med resurser att fördela vilket är fallet
idag,
går det inte att leva upp till verksamhetsmålen. Den lokala myndigheten ska
anpassa verksamheten och rationaliseringsarbetet efter de lokala
förutsättningarna. Det som sker idag är att verksamheten måste anpassas efter
budgeten vilket innebär att stora delar av landet står utan polis kvälls- och
nattetid. I vissa fall finns en ensam polis i tjänst som ska fungera som
utryckningspolis. Dennes arbete anpassas efter verkligheten och hjälp vid ett
ingripande från närmaste utryckningspolis kan därför dröja 1 timma eller i
vissa fall längre.
3 Polisutbildning
Den nya grundutbildningen för poliser påbörjades i januari 1998. I den
första kursomgången antogs 68 elever och under hösten började
ytterligare 185 elever. En ökning av antalet aspiranter är nödvändig för att
långsiktigt säkerställa en godtagbar personalförsörjning, förbättra
åldersstrukturen och höja kompetensen. Enligt Rikspolisstyrelsen behövs
en rekrytering på 600-650 studerande per år om antalet poliser inte
drastiskt ska minska ytterligare.
Vi anser att rekryteringen måste öka i snabbare takt. Den nya
polishögskolan i Umeå måste kompletteras med ytterligare en skola
geografiskt så förlagd att unga från olika delar av landet söker till
polishögskolan.
4 Närpolisreformen
Polisen har genomgått många omorganisationer. Det vore fel att idag riva
upp närpolisverksamheten. Närpolisreformen är en utmärkt tanke som
behöver få tid och resurser att utvecklas. Vad vi som politiker kan göra är
att reagera över den nonchalans med vilken regeringen behandlar polisens
behov och i förlängningen också den enskilde medborgarens behov.
Staten har ett ansvar som inte kan delegeras i rättssamhället. Trots det
finns det allvarliga brister. Bilden av ett rättssamhälle i kris står
oemotsagd. Medborgarnas förtroende minskar för varje dag som går.
Det är medborgarna som ska sätta gränser för vad som är acceptabla
besparingar i samhället, prioriteringar gjorda från centralt håll. Bekämpning
av brott är huvuduppgiften för den lokalt förankrade polisen som måste ges
resurser att kunna bedriva en fungerande verksamhet.
Närpolisreformen infördes 1994 efter ett riksdagsbeslut. Närpolisreformen
byggde på goda intentioner och många gick in i den nya organisationen med
glädje och förväntan. Idag har flertalet tappat den gnistan.
Istället kan vi konstatera att närpolisen knappt har någon tid att arbeta
förebyggande. Arbetstiden går åt till utryckningsverksamhet och får man tid
över måste man försöka minska utredningshögen.
Antalet närpolisområden i landet har minskat med en fjärdedel mellan åren
1966 och 1999. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har närpolisområdena
skurits ned från 480 till 360 under de senaste åren. Idag finns en närpolis per
1 400 innevånare. Kristdemokraterna anser att ett rimligt mål inom de
närmaste åren borde vara att det ska finnas en närpolis per 1 000 innevånare.
5 Arbetssituationen inom polisen
Många inom poliskåren är långtidssjukskrivna. Polisarbetet är slitsamt,
personalpolicyn är otillräcklig och rehabiliteringsinsatserna minimala.
Åldersstrukturen inom polisen gör att alltfler inte kan arbeta med
utryckningstjänst och medborgaren står då utan polis. I
budgetpropositionen skriver regeringen att många myndigheter satsar på
att förbättra sin kompetens genom att anställa analytiker, statistiker och
andra experter. Kompetensen ska höjas och det anser vi är bra. Men det är
viktigt att det finns kompetenta rehabiliterare som kan stötta och hjälpa
dem som går långtidssjukskrivna så att dessa kan återkomma i arbete.
Vid besök hos olika närpolisverksamheter i landet kan man bara konstatera
att många polischefer har gett upp. Skrämmande exempel finns på hur det
som var själva kärnan i närpolisreformen, det förebyggande polisarbetet, helt
kommit bort. Ett polisdistrikt berättar; av dygnets 24 timmar ska 8 gå till
utryckningsverksamhet och 16 till närpolisverksamhet. Men de 8 timmarna
utryckningsverksamhet är ju fördelade på hela dygnets alla timmar, därmed
styckas den så kallade närpolisverksamheten sönder och blir en halvtimma
här och en halvtimma där. Ambitionen att närpolisverksamheten ska uppgå
till 40 procent av verksamheten uppnås aldrig. Alltför ofta snyggas siffrorna
till genom att slå ihop utryckningspolis med närpolis. Ett annat polisdistrikt
berättar att innan reformen kom var de ganska bra på att vara ute bland
befolkningen. De hade ungdomslag, fotpatruller etc. men allt det försvann när
polisen skulle omorganisera sig samtidigt som resurserna minskade. Enligt
Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens verksamhet
för att klara av det som brukar betecknas som måsteverksamhet, nämligen i
huvudsak ingripandeverksamheten.
I budgetpropositionen 2001 skriver regeringen att "mycket tyder på att
polisen i närpolisområdena, där det problemorienterade arbetet först
introducerades, kommit att arbeta alltmer händelsestyrt. Det innebär att
utvecklingen går i fel riktning. Det är inte heller tillfredsställande att
ingripandeverksamheten i betydande utsträckning förblivit opåverkad av de
åtgärder som vidtagits för att problemorientera verksamheten." Det är
uppenbart att resursbrist har lett till att införandet av det problemorienterade
arbetssättet inte fått genomslag. Det vill vi kristdemokrater ändra på.
Alla beslutsfattare som studerat närpolisverksamhet från andra länder
måste inse att i inledningsfasen kostar närpolisverksamhet mycket pengar,
vinsterna kommer senare. Detta har helt och hållit förbisetts. Vi
kristdemokrater anser att statusen och utvecklingen på närpolisarbetet måste
höjas. Ambitionen måste vara att få en fungerande polisverksamhet som har
resurser till sitt förfogande så att de kan arbeta med det som är polisens
huvuduppgifter; att förebygga brott, upprätthålla ordning samt utreda och
beivra brott.
6 Motverka vardagsbrottsligheten och öka
tilltron till rättsväsendet
Alla är överens om att all brottslighet, inklusive vardagsbrottsligheten,
måste bekämpas. Till vardagsbrottslighet brukar räknas bostadsinbrott,
cykelstölder, bilstölder, klotter och skadegörelse m m. När anmälningar
av detta slag kommer in till polisen skrivs en anmälan för
försäkringsbolagets räkning, sedan avskrivs ärendet. Detta är mycket
olyckligt och på så sätt förlorar allmänheten förtroendet för polis och
rättsväsende.
Kommuner som Gävle och Katrineholm hyr in vaktbolag. Bevakning,
konsulttjänster och säkerhetsutrustning omsätter omkring 12,5 miljarder
kronor per år. De uppgifter som polisen inte hinner utföra får vaktbolagen ta
över. Inbrotten i Gävle har härmed sjunkit med 80 %, en glädjande siffra och
en lönsam verksamhet både för vaktbolagen och kommunerna. Ännu längre
går den enskilda medborgaren som inte har råd med bevakningsbolag. Här
erbjöds inga alternativ; polisen kan inte skydda hans egendom, kostnaden för
vaktbolagets tjänster blir alltför hög. Näringsidkaren skjuter inbrottstjuven i
benet. Gärningsman blir brottsoffer. Brottsoffret blir gärningsmannen som
hyllas för sina insatser. Allmänhetens tilltro till rättssamhället får åter igen
en
allvarlig knäck.
7 Närpolisverksamheten i Stockholm
I höst kommer enligt uppgift flera av närpolisstationerna i Stockholm att
slås samman för att spara pengar. Försäkringsbolag och ordningsvakter
kommer att ta över en del av polisens arbetsuppgifter i framtiden. Då
närpolisreformen trädde i kraft i Stockholm hade man 60 närpolisdistrikt.
Idag är det 57. Av
1 700 tänkta närpoliser finns det idag i praktiken 600. Trots extra tillskott
på 80 miljoner kronor går Stockholmspolisen back år 2000 med cirka 70
miljoner kronor enligt uppgift. Enligt polisförbundets ordförande i
Stockholms län, Lars Ericsson, har samhället blivit lurat på
närpolisreformen och det ansvaret lägger han på Justitiedepartementet.
Rikspolischef Sten Heckscher får i skriften Polis i förändring, frågan vad
problemorienterat arbetssätt innebär? Rikspolischefen svarar: "Att man frigör
sig från ärendefixering och att arbetet inriktas på att komma åt orsaker till
varför brott begås. Det problemorienterade arbetet innebär att polisen handlar
proaktivt och sätter upp långsiktiga mål för verksamheten." Tyvärr har
nedskärningar lett till att detta arbetssätt inte varit möjligt. Det är hög tid
att
skapa förutsättningar för polisen att kunna arbeta på det sätt Rikspolischefen
beskrev. Det går inte att sopa bort brottsligheten genom att skapa en ny
organisation, det erfordras samtidigt resurser.
Regeringen påpekar i budgetpropositionen för år 2001, att det
problemorienterade arbetet måste utökas. Men hur ska detta kunna
genomföras i verkligheten? Regeringen skrev i budgetpropositionen hösten
1999 att "arbetet med att anpassa polisens arbetstider till verksamhetens
behov är viktigt för det problemorienterade arbetet. Ett instrument för en
sådan anpassning är s.k. periodplanering". Samtidigt konstaterade man att det
enbart är 15 procent av närpoliserna som periodplanerar arbetstiden. Övriga
hinner inte göra detta. I budgetpropositionen för 2001 står det att RPS menar
att "periodplanering, rätt använd, erbjuder en för alla parter förmånlig
flexibilitet och är ett nödvändigt inslag i det problemorienterade arbetet". Vi
Kristdemokrater hävdar att detta är omöjligt utan ytterligare resurser, bättre
styrning av den genomsnittsliga veckoarbetstiden och förbättrade instrument
för verksamhetsbedömningar.
Polisens arbetstider och vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras måste
också få en bra lösning. I en skrivelse från regeringen maj 1999 beskrivs vad
de civilanställda ska arbeta med. Problemet är att fler civilanställda behövs
för att få ut poliserna i operativt arbete. Facklig personal inom polisen
hävdar
att man omgående skulle kunna få 700 poliser i operativt arbete ute på gator
och torg genom att ta in civilanställd personal. Varför görs inte detta?
Följande scenario är en del av vardagen: en läkare begär handräckning för
en person med psykiska besvär. Beslut om husrannsakan fattas, hämtning
sker, transport till läkare, skydd under läkarundersökning, transport till ett
annat sjukhus, 22 mil och över fem timmars arbete. Under denna tid har ingen
polis funnits att tillgå i det närpolisområde där denna patrullerande bil skulle
vara. Noterbart är också de transporter som polisen får göra från
avgiftningsenheten på sjukhuset till olika behandlingshem med långa restider.
Statistik visar att enbart i Jönköpings län har en nästan fyrdubbling av
begärda handräckningar skett under de senaste åren. Vi behöver fler poliser
men vi behöver också genomlysa vilka arbetsuppgifter polisen ska arbeta med
och därför välkomnar vi den utredning som på initiativ av Kristdemokraterna
fått majoritet i riksdagen att utveckla vad polisen enligt lag ska arbeta med.
I rationaliseringsivern har man dragit in på arrestantvakter. När någon
alkohol- eller drogpåverkad tas in på de mindre polisstationerna blir konse-
kvensen att två poliser måste köra långa sträckor för att den intagne ska
komma till arresten under natten. Två poliser som ska genomföra
utryckningstjänst på orten är borta tre till fyra timmar för att lämna den
berusade till närmaste arrest. I detta sammanhang bör även nämnas den
mycket ansvarsfyllda uppgift som vakthavande befäl har i frågan. Då den
berusade/påverkade personen tagits in av de tjänstgörande poliserna ska
vakthavande befäl via telefonsamtal göra bedömning, efter polismännens
beskrivning, om personen ska tas om hand. Detta kan inte vara ett acceptabelt
förfarande. Om det går så bra för Sverige som regeringen framhåller borde
det finnas ekonomiska resurser att rusta upp rättsväsendet och återskapa
rättstryggheten för samhällsmedborgarna.