Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett nationellt program och en nationell expertgrupp
för psykologiskt omhändertagande i samband med katastrofer.
Motivering
Sverige har under senare år direkt och indirekt drabbats av flera
katastrofer och masskadehändelser. Flera av de katastrofer som drabbat
Sverige har komplicerats av att de har involverat resande, de drabbade har
alltså haft sin hemort på annan plats än där traumat ägde rum och har
därigenom inte haft tillgång till sitt vanliga nätverk, vilket har medfört
ökad utsatthet.
Det är viktigt att komma ihåg att de omedelbara reaktionerna på en
traumatisk händelse är normala reaktioner hos normala människor som
resultat av onormala händelser - människors hanteringsförmåga (coping) blir
kraftigt överbelastad och ger upphov till traumatisk stress. Reaktionerna följer
ett mönster, men är naturligtvis individuella beroende inte bara på om man är
överlevande, anhörig eller räddningspersonal utan även på personernas
tidigare hanteringsstrategier och -förmåga. Om man i efterförloppet utvecklar
post-traumatiskt stressyndrom eller psykiska problem beror i hög grad på
omhändertagandet den första tiden efter händelsen. De olika grupperna kan
också ha olika behov av omhändertagande, och behovet kan vara olika vid
olika tidpunkter. En ytterligare komplikation förefaller vara att
krisreaktionerna förstärks och fördjupas just genom att de är
masskadehändelser som drabbar många och väcker stor massmedial
uppmärksamhet.
Det är en väsentlig skillnad mellan traumatiska kriser vid katastrofer, som
det här gäller, och det man vanligen kallar livskriser (t ex att någon
närstående dör, att få ett handikappat barn, att en närstående eller man själv
drabbas av allvarlig sjukdom). Av detta följer att det inte är tillräckligt att
ha
kunskap om hantering av livskriser (vilket psykologer, många kuratorer,
präster och andra har). Har man inte tillräcklig kunskap om
katastrofreaktioner och erfarenhet och träning i att behandla dem kan
ogenomtänkta insatser göra mer skada än nytta.
I flera länder i Europa och i alla de nordiska länderna, utom Sverige, finns
därför nationella, högspecialiserade grupper som ansvarar för de psykologiska
insatserna vid katastrofer. I Finland sker detta i samarbete med Röda korset, i
Danmark och Norge organiseras motsvarande funktion av Falck
räddningstjänst. I Sverige saknas fortfarande ett nationellt program och en
nationell expertgrupp för psykologiskt omhändertagande i samband med
katastrofer. Detta trots att undersökningar visat att drygt hälften av de som
drabbas av katastrofer utvecklar psykiska symtom. Samhällets normala
hjälpapparat saknar i princip resurser till kvalificerat omhändertagande i dessa
lägen. Det borde inte heller vara ett primärt åtagande för den redan belastade
psykiatrin.
En nationell grupp kan samla och bygga upp kompetens och viktig
erfarenhet. Den kan medverka i planering av samhällets insatser vid
katastrofer (t ex vid sådana händelser Hot- och Riskutredningen diskuterat i
sina scenarier) samt utbildningen av de lokala krisorganisationerna. Den
skulle därigenom markant öka effektiviteten i samhällets agerande vid
katastrofsituationer. Den kan användas för handledning och fortbildning av
lokala krisgrupper, likaväl som att medverka i planering och uppbyggnad av
organisation och strukturer när det totala försvaret, både vad gäller krig och
händelser som kan drabba det sårbara samhället. De kan också kan användas
vid de insatser utomlands där olika svenska hjälporganisationer medverkar.
Vi har i Sverige många lokala krisgrupper hos myndigheter och
verksamheter. Få av dem har lyckligtvis behövt träda i funktion. Deras
kompetens bygger därför i huvudsak på andras erfarenheter. Men det finns
också i Sverige ett 20-tal psykologer som besitter den speciella kompetens
baserad på erfarenhet som efterfrågas. De har ett nära samarbete med sina
kollegor i de övriga nordiska länderna, och internationellt, trots att de
arbetar
under så olika villkor. De har också efterhand skaffat sig stor erfarenhet av
praktiskt katastrofarbete såväl i Sverige som utomlands. Flera av dem arbetar
för SOS International, vilket i vissa sammanhang medfört att svenska
medborgare som drabbats av katastrof utomlands fått ett bättre
omhändertagande där, än om motsvarande olycka skulle inträffat i Sverige.
En nationell grupp skulle kunna utnyttja dessa personers kompetens och
stärka samarbetet med övriga länders katastrofexpertis till nytta för oss alla.
En tänkbar organisatorisk hemvist skulle kunna vara Räddningsverket.