Försvarets omstrukturering kräver att också personalförsörjningen som
helhet genomlyses. En ny "verksamhetsidé" måste följas av en ny
personalstruktur. Den sittande Personalförsörjningsutredningen bör ges i
uppgift att lägga fram förslag till en helhetssyn på personalfrågorna. Att
var för sig behandla frågan om värnpliktiga och anställd personal riskerar
att skapa ett system med obalanser och allvarlig suboptimering.
Personalförsörjningsutredningen bör dessutom pröva möjligheterna att
utforma en befälsordning med flera parallella officerskarriärer som
tillgodoser behovet av chefer, utbildare och fackmän på alla nivåer utan
att för den skull nödvändigtvis förena dessa egenskaper i samma personer.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen ger tilläggsdirektiv till
Personalförsörjningsutredningen om vad i motionen anförs om
helhetssyn på personalförsörjningen innefattande anställda (reserv- och
yrkesofficerare), pliktpersonal (inklusive värnpliktiga officerare),
frivilliga och civilanställda.
2. Riksdagen begär att regeringen ger tilläggsdirektiv till
Personalförsörjningsutredningen enligt vad i motionen anförs om
befälsordning för utbildning av yrkes-, reserv- och värnpliktsofficerare.
Motiv för förslaget
Totalförsvarets personalförsörjning står inför stora utmaningar. Nya
uppgifter och annorlunda beredskapskrav kräver en översyn av
rekrytering och tjänstgöring för alla personalkategorier i försvaret; yrkes-
och reservofficerare, civilanställda, värnpliktiga och frivilliga. Särskilt
viktigt är att översynen sker i ett sammanhang så att behovet av olika
personalkategorier avvägs på samma grunder och utan onödiga
bindningar till hittillsvarande förhållanden.
Till detta kommer krav att kunna utnyttja totalförsvarsresurser för att i ett
tidigt skede motverka presumtiva kriser och i godo slita redan uppkomna
kriser. Militär makt brukas inte längre enbart för ett avlägset krig, utan
används dagligen för att stödja Sveriges politik. Försvarsresurserna är således
ett viktigt verktyg för statsmakterna. För att lösa uppgifterna krävs att
försvaret också kan vara närvarande där och då det behövs. Enbart närvaro,
med stor politisk vilja och förmåga att utnyttjas, kan i de flesta fall vara
tillräckligt för att verka krisdämpande och i godo lösa konflikter.
Kraven på högre och mer relevant beredskap, den militärtekniska
utvecklingens krav och det säkerhetspolitiskt motiverade behovet av förband
av högre kvalitet än i det mobiliserande massförsvaret är de styrande
faktorerna för framtidens personalförsörjning. Det är vidare av avgörande
betydelse att inte avhända sig den handlingsfrihet inför oväntade
händelseutvecklingar som ett bibehållande av värnplikten tveklöst innebär.
Värnplikten är under omstöpning. I framtiden kommer färre värnpliktiga
att behöva utbildas årligen. Detta avser de längre reguljära utbildningarna.
Det ställer nya krav på pliktsystemets utformning. De som skall genomgå
längre utbildning måste enligt vår uppfattning kompenseras för detta.
Ersättning och meritvärde är också en viktig del av den attraktionskraft som
försvaret måste ha för att tillräckligt många och tillräckligt kvalificerade
unga
människor aktivt skall söka sig till försvaret även inom pliktsystemets ram.
Det kommer alltså att krävas långt mer av aktiv rekrytering än dagens mer
passiva uttagning. I ett sådan perspektiv blir moroten ett viktigare instrument
än piskan. Det är också rimligt att en plikt motsvaras av en rätt för den
enskilde att också få bidra i mån av förmåga.
Ett alternativ som i sammanhanget bör prövas, inom ramen för en översyn
av hela personalförsörjningen, är att huvuddelen av alla vapenföra unga män
genomgår en grundläggande soldatutbildning för att skapa en bredare
rekryteringsbas för dagens uppgifter och handlingsfrihet för framtida behov.
Det skulle kunna skapa en bättre bas för antagning/uttagning till vidare
utbildning och tjänstgöring inom Försvarsmakten som i det perspektivet
kanske skulle kunna grundas på intresse och motivation snarare än tvång. De
sociala, ekonomiska och effektmässiga konsekvenserna av en sådan ordning
bör därför prövas av den sittande personalförsörjningsutredningen.
För att Försvarsmakten skall kunna tillgodogöra sig den kompetens och
potential som finns bland de värnpliktiga är det också viktigt att se över de
ekonomiska villkoren. All befäls- och officersutbildning måste dessutom vara
meriterande och bör t.ex. där så är möjligt poängvärderas på samma sätt som
högskolestudier. En annan viktig uppgift är att skapa en situation där yrkes-,
reserv- och värnpliktsofficerare inte bedöms efter olika måttstockar när
krigsorganisationens befattningar fylls.
Förbandsövningar och annan utbildning bör genomföras i sådan
omfattning att alla officerare får tjänstgöra i sina befattningar. Annars
försvinner såväl motivation som kompetens. I en krympande
krigsorganisation bör man i vissa fall pröva att låta officerare dubblera
varandra i en befattning. Då kan enskilda officerare, trots att de står i någon
form av reserv, vara inriktade på en speciell befattning och därmed också
utgöra en potential vid internationella insatser eller vid tillväxt. Det leder
sannolikt till större engagemang än att endast vara i reserv i största
allmänhet.
Att bättre utnyttja reserv- och värnpliktsofficerare i organisationen är
således en möjlighet som bör tas tillvara, särskilt sett i ljuset av den
kompetensutveckling som i accelererande takt sker på det civila området.
Ledarskap, logistik, management och teknisk utveckling - områden inom
vilka militära organisationer varit ledande under det gångna seklet - utvecklas
nu snabbare på den civila sidan.
För yrkesofficerarna bör ytterligare en karriär mer inriktad på fackmanna-
och utbildarbanan övervägas vid sidan av dagens mer generella inriktning.
Även yrkeserfarenheter i det civila samhället bör vara ett normalinslag i
yrkesofficerens karriär. Kravet på internrekrytering till ett livstidsyrke är
inte
längre hållbart. Visstidsanställning för vissa kategorier officerare bör
övervägas. Med en allt smalare rekryteringsbas bör även direktrekrytering till
officersyrket övervägas.
Därmed suddas också gränsen mellan yrkes-, reserv- och
värnpliktsofficeren ut. Utan goda möjligheter för officeren till yrkesväxling
flera gånger under livet avsäger sig dessutom Försvarsmakten möjligheten till
den tillförsel av kompetens från det civila samhället som enligt vår
uppfattning kommer att bli alltmer nödvändig i framtiden. Att integrera delar
av officersutbildningen med det civila samhällets universitets- och
högskoleutbildning är nödvändigt. En nödvändig akademisering av
officersyrket behöver inte nödvändigtvis ske inom ramen för militära
utbildningsinstitutioner. Dessa bör i stället fokusera på utbildning och träning
i de exklusivt militära kärnkunskaperna.
Den försvarsmaktsgemensamma grundläggande officersutbildning som
införts bör ges en chans att visa resultat innan den omprövas. Men, ett
oeftergivligt krav är emellertid att de nyutexaminerade officerarna har
förmåga att föra befäl över sina typförband i insatsorganisationen. Om detta
grundläggande krav inte kan tillgodoses bör det nya utbildningssystemet
snarast omprövas. Även i perspektivet av vårt förslag om en kompletterande
officerskarriär med inriktning på fackmanna- och utbildarfunktionerna bör
den grundläggande officersutbildningen noga utvärderas.
Vid sidan av rekrytering av officerare, såväl grundrekrytering som
kompletterande rekrytering av civila experter senare i livet, bör frågan om
vilken civil kompetens som bör tillföras försvaret också övervägas.
Kvalificerade civilanställda, där den militära befälsnivån inte har betydelse,
har en given plats även i framtidens försvarsmakt.
Korttidsanställda soldater och sjömän är sannolikt en nödvändighet i
framtidens försvarsmakt. Främst de internationella insatserna men också
kraven på samtränade förband av hög kvalitet som bidrar till att utveckla
förbandens förmåga talar för detta. Det ankommer på regeringen att utforma
arbetsrättsliga regler som är utformade på ett sätt som möjliggör korttids- och
kontraktsanställning också av annan militär personal än befäl.