Krishantering med såväl militära stridskrafter som med civila instrument
har blivit en reguljär del av det svenska försvaret under 1990-talet. Vårt
samarbete inom ramen för EU (ESDP), FN och med Nato ställer krav på
att vi tar vår del av världssamfundets bördor i dessa hänseenden. Sverige
kan inte vara en passiv åskådare varken om något av våra grannländer
eller länder inom EU utsätts för våld eller hot om våld. Solidariteten har
efter murens fall vuxit sig allt starkare som bärande idé i svensk
säkerhetspolitik. Sverige måste självfallet kunna svara upp för sina
åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser.
Det är inte försvarbart att den svenska beredskapen för internationella
insatser begränsas genom att endast enstaka förband, såväl till typ som antal,
kan disponeras. Grundutbildningen måste på en betydligt större bredd än i dag
utbilda förbanden för såväl nationella som internationella insatser.
Målsättningen bör vara att vi inte har förband isolerat för vare sig nationellt
försvar eller internationella insatser. Inom en begränsad ekonomisk ram måste
våra förband vara utformade för "både-och".
Det kan inte vara förenligt med svenska intressen att regelsystemet för
personalens tjänstgöring i internationella operationer begränsar deras
genomförande. På sikt bör således uttagning och utbildning av personal till
försvarsmakten även innefatta krav på deltagande vid internationella insatser.
Men ett "obligatorium" kan inte införas från en dag till en annan. Det ställer
stora krav på Försvarsmakten som arbetsgivare. Ersättnings- och
försäkringsfrågor men också frågan om stödet till hemmavarande under
tjänstgöring utomlands måste lösas innan frågan blir aktuell. En utökad
skyldighet jämfört med dagens bör också rimligtvis kompenseras
lönemässigt. Skyldigheten att tjänstgöra måste kopplas också till rättigheter
och förmåner.
Finansieringen av internationella insatser bör även fortsättningvis ske vid
sidan av Försvarsmaktens reguljära anslag. Kostnaden bör ligga utanför den
"ordinarie" försvarsramen som exempelvis en beredskapsram. Därmed
kommer inte möjligheterna att finansiera innebära en fördröjning av insatsen.
Anslaget bör dessutom överföras till Utrikesdepartementet. Det är naturligt att
våra militära insatser utomlands ses som en del av den bredare
utrikespolitiken inklusive biståndspolitiken.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det svenska försvarets förmåga till såväl nationella som
internationella insatser.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
nuvarande grundutbildningssystem så att Sverige kan ställa upp med alla
typer av förband inom två månader efter beslut och därmed svara upp
mot det svenska åtagandet inom ramen för EU:s krishanteringsstyrka i
enlighet med vad i motionen anförs.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
formerna för uttagning till och anställning i Försvarsmakten så att
tjänstgöring i svenska förband vid internationella insatser på sikt blir en
naturlig och självklar del av yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet i
enlighet med vad i motionen anförs.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätt för de anställda att förhandla om förmåner och villkor för
tjänstgöring i internationella insatser.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
finansieringen vid internationella insatser i enlighet med vad i motionen
anförs.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om formerna för en nordisk brigadledning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en multinationell Östersjöflottilj.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en internationell flygtransportorganisation.
Motiv till förslagen
Försvarets viktigaste uppgifter skall vara att hela landet skall försvaras.
Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap att ingripande kan ske
vid såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt att varje allvarligt
syftande militärt eller civilt hot kan mötas.
Försvaret skall ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till
påverkan genom våld eller hot om våld och att försvaret skall kunna ta vår del
av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i allmänhet och vårt närområde i
synnerhet i nivå med regeringens förslag varvid flyg- och marinstridskrafter
bör delta fullt ut i internationella insatser i takt med att förmågan utvecklas.
Grunden är således att Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion
och ockupation. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras
för att landets militära enheter skall bli lämpade att hävda svenskt territorium
och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra
nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Detta kräver
förmåga till väpnad strid. Försvaret får aldrig tillåtas att enbart bli en
bevakningsorganisation.
I regeringsformen 10 kapitel 9 § fastslås regeringens ansvar när det gäller
att värna det svenska territoriet mot kränkningar utförda av främmande makt.
Sverige har också proklamerat en ekonomisk zon och i förhandlingar med
omgivande nationer överenskommit om gränsdragningen. Därmed har
Sverige förbundit sig att folkrättsligt agera för att kontrollera, förhindra och
beivra felaktigt utnyttjande av dessa områden. Om dessa intressen är hotade
måste vi kunna tillgripa tvångsmedel, om erforderligt understött av
vapenmakt.
Att enbart utgå från detta vore dock ett alltför snävt perspektiv. I dag är
Sverige medlem i EU och en integrerad del i europeisk säkerhet. EU är ett
fredsprojekt och de facto en allians. Som beskrivs i Försvarsberedningens
rapport (Ds 1999:2) skapar EU-medlemskapet "en solidaritet som motsvarar
stöd till medlem som utsätts för kris eller hot". Sveriges intressen sträcker
sig
även till andra unionsmedlemmar och deras välbefinnande. Svenska intressen
sträcker sig således även bortom Östersjön. Ytterst har Sverige ett delansvar
också för global fred och säkerhet.
Även om Sverige ännu inte fullt ut är medlem i Nato, har Sverige närmat
sig alliansen till den grad att Sverige inte kan frikopplas vare sig från Natos
intressen eller från alliansens värdegemenskap. Genom EU-medlemskapet,
Natosamarbetet, det baltiska engagemanget samt ambitionen att bidra till fred
och säkerhet i omvärlden, har svenska intressen radikalt utökats under det
senaste decenniet. Utgående från Östersjön är fria handelsvägar samt
Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet vitala svenska intressen.
Det är särskilt i det baltiska området som säkerhet behöver främjas.
Europa måste ta ett ökat ansvar för sin egen säkerhet. Därför måste det
finnas en fast och förpliktigande säkerhetsordning i Europa som kan förhindra
aggression och andra brott mot folkrätten. Sverige har ett medansvar.
Det blir allt vanligare med "military operations in other situations than
war". Försvaret är således ett viktigt verktyg för staters politiska vilja. Det
är
vanskligt att kunna komma på plats när en kris eller konflikt uppstår. Detta
kan leda till oönskad eskalering. Det går inte att successivt insätta militära
styrkor i ökad omfattning. Det lyckades inte i Vietnam, ej heller i Kosovo.
För att lösa uppgifterna krävs att försvaret också kan vara närvarande där, då
det behövs. Enbart närvaro, med stor politisk vilja och förmåga att utnyttjas,
kan i de flesta fall vara tillräckligt för att bilägga konflikter.
Kraven på svenska insatser i vårt närområde och svenskt deltagande i
internationella insatser kommer inte att minska. Att Sverige tar sin del av
ansvaret också i EU:s framväxande försvarsdimension är en självklarhet.
Försvarsbeslutet 2000 som sägs prioritera krishantering med militära medel,
urholkar i verkligheten denna förmåga.
Det är i detta sammanhang angeläget att påpeka att vårt hittillsvarande
enbart nationella och i huvudsak mobiliserande invasionsförsvar till mycket
stor del har stötts av att det civila samhället, inte minst vad gäller
transporter,
också mobiliserar vid krigsfara eller hot om krig. Ett s.k. insatsförsvar, som
redan i fred skall ha hög beredskap, måste redan i utgångsläget förfoga över i
organisationen ingående underhålls- och transportresurser. Det ställs således
helt annorlunda krav på den blivande organisationen när Sverige går "från
invasionsförsvar till insatsförsvar". Försvaret har fått en ny "affärsidé". Den
kräver att alla funktioner och system omprövas i ljuset av de nya
utmaningarna inom exempelvis logistik och underhåll, administration,
ledning, personalförsörjning, materielanskaffning etc.
EU har nyligen gjort en överenskommelse om att skapa förutsättningar för
att ha en europeisk militär krishanteringsstyrka på 60 000 man tillgänglig. För
att denna skall kunna bli en reell insatsstyrka fordras en totalt tillgänglig
organisation på närmare 200 000 man. För Sveriges vidkommande, om vi
garanterar att ställa upp med ca 1 300 man, krävs att närmare 5 000 man med
tillhörande utrustning (fartyg, flygplan, stridsfordon, personlig utrustning
samt transportmedel etc.) är disponibla.
För att med rimliga resursinsatser kunna svara upp mot dessa krav kan den
"vanliga utbildningen" inte ses fristående från utbildningen av förband för
internationella insatser. Utbildningen måste redan från början inriktas mot
såväl nationella som internationella insatser. Idealet vore att ständigt ha
tillgång till tillgängliga och utbildade förband för samtliga uppgifter. En
bataljon, två fartyg, två flygplan ställer således krav på att vi har tre
bataljoner, sex fartyg respektive sex flygplan tillgängliga. En tredjedel i
insats, en tredjedel i beredskap och en tredjedel under utbildning. För att
uppnå detta måste grundutbildningen successivt anpassas till dessa nya krav.
Det kan inte heller vara i linje med det svenska åtagandet att det skall ta
mer än ett halvt år från det att beslut fattats innan svenska förband kan sättas
in i Kosovo. Det är därför nödvändigt inte bara att ha fler förband i beredskap,
utan även skapa enkla former för finansiering av förbanden när de sätts in i
internationella operationer. Anslaget för fredsfrämjande truppinsatser skall
således enbart omfatta kostnader i samband med insatser och helt finansieras
utanför försvarsanslaget medan kostnaderna för materielanskaffning,
uttagning, utbildning och beredskapshållning av förband för internationella
uppgifter skall ingå i anslaget för förbandsverksamheten. Om de direkta
insatskostnaderna framdeles tas inom ordinarie försvarsanslag riskeras en
allvarlig urholkning av försvarets förmåga. En sådan utveckling måste till
varje pris undvikas.
När regeringen beslutar om internationella insatser så är detta inte bara för
att lösa en uppgift utomlands. Det är lika mycket en väsentlig del av Sveriges
utrikespolitik och därmed ett viktigt säkerhetspolitiskt sakskäl. Att den
personal som är anställd för att lösa uppgifter inom Försvarsmakten också
skall delta i den huvuduppgift som utgörs av att verka också utomlands är en
följd av förändrade omvärldsförutsättningar. En huvuduppgift för
Försvarsmakten kan inte på sikt grundas på frivillighet för den för samtliga
uppgifter anställda personalen.
Det är således nödvändigt att rekrytera personal utgående från krav på
tjänstgöring i förband vid internationella insatser. Detta kräver att det
utvecklas annorlunda former för ersättning och ett väl utvecklat socialt stöd åt
hemmavarande under insatsperioderna. Formerna och de betydande kostnader
som detta medför måste noga utredas innan ett "obligatorium" införs. I
slutänden måste emellertid tjänstgöring i Boden och Bosnien ses som lika
naturliga delar av svenska officerares vardag. För de anställda torde också en
ordning där avtalsrätt föreligger på det internationella området vara att
föredra. Dagens frivillighet är i detta avseende ett hinder.
Detta leder till en förbandsstruktur där internationella insatser är en lika
naturlig uppgift som nationella för många av våra förband. Alla delar i
förbanden bör också vara reguljära förband och inte som idag; de sätts
samman efter råd, tillgång och läglighet. I strukturen skall ingå de
förbandsdelar som är det svenska bidraget till den nordiska brigad som nu
utvecklas. I stället för nuvarande ordning bör den nordiska brigadledningen
integreras med en svensk dylik brigadledning. Brigadledningen bör vara så
flexibel att den dels (med svensk personal) kan användas i det svenska
försvaret, dels (med blandad nordisk personal) kan nyttjas som
ledningsfunktion för den nordiska brigaden.
Att skapa multinationella förband är ett effektivt och flexibelt sätt att
utnyttja knappa resurser för fredsfrämjande insatser. En nordisk armébrigad är
bara ett exempel. Ett annat exempel är den gemensamma baltiska sjöstyrkan
som Sverige aktivt stöder. Denna är ett bra exempel på hur man genom
samordning kan skapa användbara resurser av små medel. Med tanke på vårt
närområdes marina karaktär är det ett naturligt steg för länderna runt
Östersjön och i övriga Norden att också skapa en gemensam "Östersjöflottilj"
med en svensk flottiljledning. I ett första steg skulle de nordiska länderna
kunna utgöra "Östersjöflottiljens" kärna.
En sådan gemensam "Östersjöflottilj" skulle ge en tydlig signal om vår
vilja att ta gemensamt ansvar. Sjöstridskrafternas flexibilitet och rörlighet
gör
att det skulle vara enkelt att sända styrkan på rutinmässiga övningar.
Samövningar med andra länder inom ramen för PFP skulle göra styrkan
"politiskt synlig". Ur styrkan skulle sedan, vid behov, resurser lätt kunna
avdelas för t.ex. minröjning, havsövervakning, räddningsoperationer eller för
insatser i krisområden inte bara i Östersjön utan även i västerhavet och andra
randhav. Dess nytta som logistiskt understöd och för transporter till och av
svenska förband eller embargoverksamhet i krisområden är uppenbar.
Sedan lång tid tillbaka har svenskt militärt transportflyg utnyttjats för
transporter av svenska förband och förnödenheter till (eller i anslutning till)
de områden där dessa har varit insatta. Behov av att snabbt få fram
reservdelar till kritisk utrustning kan uppstå. Genom att komplettera
flygtransportförmågan genom att med fartyg transportera tung utrustning till
och utföra försörjningstransporter i krisområdet kan en för varje tillfälle
skräddarsydd logistikorganisation tillskapas. Det är således en självklarhet att
denna förmåga skall utnyttjas även framdeles. Därmed bör Sverige även
arbeta för en samordnad internationell flygtransportorganisation. En sådan
organisation skulle skapa en större flexibilitet och förmodligen också minska
kostnaderna vid internationella insatser jämfört med om varje deltagande
nation svarar för sin egen transportorganisation.