Motion till riksdagen
2000/01:Fö212
av Patriksson, Runar (fp)

Försvaret


Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen snarast kommer med förslag rörande
personalförsörjning, materielförsörjning, ledningsorganisation,
informationskrigföring och IT-säkerhet m.m.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Försvarsmakten får 3 miljarder kronor utöver vad
regeringen föreslagit i omställningsbidrag att anslås under perioden
2002-2003.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av försvarsmateriell förnyelse.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av försvarsindustriell samverkan.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det svenska försvaret omedelbart måste ges förutsättningar
för internationella insatser av en storleksordning två till tre gånger den
nuvarande.
6. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 6 Totalförsvar enligt uppställning:
7.
7. Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring )
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen av pliktutbildningen och -uttagningen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en könsneutral värnplikt.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att begränsa bemyndigandet för anslaget 6:6 Funktionen
Befolkningsskydd och räddningstjänst till högst 100 miljoner kronor.
Inledning
Det försvarsbeslut som fattades vid det föregående riksmötet
kommer inte att medföra många av de nödvändiga
förbättringar och förändringar som krävs för att det svenska
försvaret skall kunna hantera olika väpnade aktioner som är
tänkbara mot vårt land. Beslutet möjliggör ej heller ett
väsentligt utökat svenskt deltagande i internationella
fredsinsatser med militära resurser. I motion 1999/2000:Fö28
med anledning av prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret
redogörs utförligt för våra förslag till omstruktureringar av
försvaret. I denna motion vill vi lyfta fram några för
Folkpartiet viktiga prioriteringar som vi anser bör ligga till
grund för det kommande försvarsbeslutet 2001.
Folkpartiet menar att försvaret redan i närtid bör kunna medverka i
fredsbevarande operationer i upp till tre gånger så stor omfattning som för
närvarande. Det svenska försvaret måste fortsätta sin långsiktiga
modernisering med inrikting på ökad slagkraft och rörlighet. De nuvarande
pliktlagarna bör ersättas med en allmän könsneutral totalförsvarsplikt, där
endast de som behövs tas ut för utbildning. En säker försörjning av
försvarsmateriel behövs för att Sverige och andra demokratier effektiv skall
kunna värna demokratin. Europeisk och transatlantisk samverkan på det
försvarsindustriella området måste bejakas.
Ett smalare men vassare
försvar
Folkpartiet liberalerna har sedan 1970-talet kontinuerligt varit
en stark förespråkare för en materiell förnyelse och ökad
kvalitet i utbildningen inom det svenska försvaret. Vi har
förordat detta på bekostnad av försvarets kvantitativa
omfattning. För att skapa utrymme för nödvändig kvalitativ
förnyelse har vi förespråkat en kvantitativ minskning av
förband och personal. Vi har förordat att försvaret skall bli
smalare för att kunna bli vassare.
Folkpartiet liberalerna anser att försvarsbeslutet våren 2000 främst
utgjordes av en budgetbetingad bantning av försvarets omfattning, och då i
huvudsak av den fredstida utbildningsorganisationen. Då utrymme ej skapas
för erforderlig materiell förnyelse är det egentligen enbart fråga om ett
smalare men på intet sätt vassare försvar.
Regeringen har aviserat att senast hösten 2001 återkomma till riksdagen
med en lång rad av frågeställningar rörande personalförsörjning,
materielförsörjning, ledningsorganisation, informationskrigföring och IT-
säkerhet m.m. Detta är viktiga grundpelare i det nya försvar som skall verka
fr.o.m. 2002. Folkpartiet anser att dessa frågor är av sådan dignitet att ett
förslag bör komma på riksdagens bord snarast möjligast.
Smalare men inte vassare
Folkpartiets politik har länge sammanfattats i orden "ett
smalare men vassare försvar". Försvarsbeslutet våren 2000
gör försvaret smalare, men tyvärr inte tillräckligt mycket
vassare. Vi har accepterat sänkningen av försvarsramen men
anser - i likhet med vad vi gjorde när försvarsförhandlingarna
avbröts - att det så kallade omställningsbidraget måste vara
större.
Utöver regeringens föreslagna anslag vill Folkpartiet anslå ytterligare tre
miljarder kronor i omställningsbidrag för åren 2002-2003. På så sätt skulle
den modernisering av försvaret vi anser nödvändig möjliggöras. Viktiga delar
i en sådan modernisering är dels materiell förnyelse såsom t.ex. elektroniska
motmedel, nytt robotsystem för luftförsvaret och attackhelikoptrar, dels ett
nytt värnpliktssystem, som bygger på en könsneutral värnplikt och bl.a. annat
ökar möjligheterna att ha personal med specialkompetenser snabbt tillgänglig
för internationella insatser och dels kraftigt utökade resurser för
internationella fredsbevarande insatser i t.ex. FN- eller EU-regi.
Försvarsindustriell
samverkan
Under årtionden har den helt dominerade delen av materielen
till det svenska försvaret levererats från inhemsk industri.
Ingen annan icke stormakt har som Sverige haft en egen
utveckling och produktion av vapensystem och stödsystem
inom ett brett spektrum. Det har gällt flygplan, ubåtar och
ytfartyg, torpeder, luftvärnssystem, artillerisystem,
pansarvärnsvapen, bandvagnar, pansrade fordon, radar,
ledningssystem, motmedelssystem, signalsystem,
ammunition, utbildningshjälpmedel etcetera.
Denna inhemska materielutveckling har givit flera fördelar. Vi har fått
skräddarsydd materiel som tillgodosett just de behov som svensk terräng, våra
kustförhållanden, våra räckviddskrav och vårt värnpliktssystem har. Det har
gjort att materielen inte bara haft hög kvalitet utan också ofta varit billigare
 än
inköp utifrån då att utländska alternativ inrymt kapacitet vi inte haft behov
av.
Det är dock uppenbart att denna tid då svenskt försvar är tillräckligt som
underlag för en allsidig inhemsk försvarsindustri är ute. Det svenska försvaret
kommer i framtiden att köpa allt mindre serier av olika materielslag än
tidigare, samtidigt som möjligheterna till uppgradering av elektronik m.m. gör
att livslängden för olika vapenbärare och vapensystem tenderar att bli längre.
Med färre enheter och längre mellanrum mellan nybeställningar blir det allt
svårare att basera utveckling och produktion på huvudsakligen svenska
behov.
Men kanske ännu viktigare är att också i betydligt större nationer tvingas
försvarsindustrin till strukturförändringar. I USA har på bara några år antalet
stora försvarsindustrier minskat kraftigt till följd av fusioner och uppköp. Det
har givit några jätteföretag med väldiga utvecklingsresurser, och det kommer
med stor sannolikhet att leda till att det amerikanska teknologiska försprånget
inom flera viktiga teknikområden för försvarsmateriel blir än mer markerat.
I Europa har motsvarande omstruktureringar varit betydligt svårare att
genomföra, väsentligen därför att nationella ambitioner varit hinder mot
fusioner över nationsgränser. På senare tid har dock några stora affärer
genomförts.
Den svenska försvarsindustrin håller på att omstruktureras från att ha varit
i huvudsak nationell till att bli del av en europeisk industri. Denna
omstrukturering måste bejakas. Det får dock inte stå i motsatsställning till att
svensk försvarsindustri också framgent kan finna samarbetspartner inom
amerikansk försvarsindustri. Alternativet till europeisk samverkan är för
Sveriges del inte inhemsk försvarsindustri utan snarare ingen försvarsindustri
alls.
Fredsfrämjande
truppinsatser
Sverige har en lång tradition av deltagande i fredsbevarande
militära insatser i FN:s regi. Det har givit det svenska
försvaret värdefulla erfarenheter att under 90-talet bidra med
i de fredsbevarande och fredsskapande insatserna i Kroatien,
Makedonien, Bosnien och nu senast i Kosovo. Dessa insatser
i europeiska konflikthärdar är mer påtagligt också ett sätt att
medverka i att skapa förutsättningar också för vår egen
säkerhet i Europa. De illustrerar att Sveriges fred och
säkerhet främjas genom ett aktivt deltagande i internationella
insatser särskilt i Europa och dess närområde. Internationella
insatser är en integrerad del av det svenska försvarets
huvuduppgifter.
Under Unproforinsatsen och därefter den Natoledda Ifor-insatsen i
Bosnien hade Sverige tillsammans med mindre kontingenter i Kroatien och
Makedonien en betydligt större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än vi
därefter haft inom ramen för SFOR i Bosnien. Av rena budgetskäl har den
socialdemokratiska regeringen kraftigt minskat den svenska internationella
närvaron. Det har helt saknats grund för detta - de lokala behoven har inte
minskat. Särskilt påtagligt framstod denna socialdemokratiska
budgetrestriktion, när den svenska KFOR-insatsen krävde att den svenska
SFOR-kontingenten togs hem i förtid. Våra nordiska grannländer har relativt
sin befolkning alla en högre förmåga till internationella insatser än vad
Sverige tycks ha.
Turerna kring SFOR och KFOR blev särskilt oacceptabla när insatsen i
Kosovo tog över ett halvår att få på plats. Den politiska förlamningen i
Regeringskansliet har givetvis en stor andel i detta, men det kan inte uteslutas
att det också är uttryck för en oacceptabel oförmåga hos Försvarsmakten att i
tid planera och förbereda insatser som den i Kosovo. Det är särskilt allvarligt
då denna insats kunde förutses redan sommaren 1998. Hur ska det då bli vid
ett behov av en insats som uppstår under mycket kortare tidsrymd?
Det svenska försvaret måste redan i omedelbar närtid ges förutsättningar
för internationella insatser av en storleksordning 2 till 3 gånger den
nuvarande. Efter valen i Jugoslavien är utvecklingen på Balkan mycket
osäker. Sverige måste vara berett på att omedelbart kunna utföra
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser om nya konflikter blossar upp.
Utrymme för detta saknas dock helt inom ramen för försvarsbeslutet
1999/2000 liksom i den nu föreslagna budgetpropositionen. Folkpartiet
föreslår ett betydligt större anslag till 6:2 Fredsfrämjande truppinsatser. 500
miljoner kronor bör omfördelas från anslag 6:1 till anslag 6:2. Detta kan
finansieras genom att uttaget av värnpliktiga för grundutbildningen minskas
och att försöksverksamheten med korttidsutbildningen avbryts.
Försvarets
personalförsörjning
Folkpartiet liberalerna avvisar tanken på att pliktutbilda alla
vapenföra unga män utan att det föreligger behov av dem i
krigsorganisationen. Det kan i den meningen sägas vara en
illusion att Sverige i dag har en allmän värnplikt - bara
ungefär en fjärdedel av varje årskull ungdomar fullgör
värnplikt. Den som tvingas fullgöra sin värnplikt måste
uppleva att det är rättvist. Brister rättvisan riskerar nämligen
folkförankringen att minska. Upplevd orättvisa och
meningslöshet skadar motivationen, men kanske viktigast av
allt är att den enskilde har skäl att känna sig utnyttjad av
staten.
Den värnpliktige måste även ges möjlighet att fylla en meningsfull
funktion i Försvarsmakten i händelse av krig. Om detta inte infrias minskar
såväl skattebetalarnas som den enskildes tilltro till grunderna för
totalförsvaret.
Ett mönstringsförfarande med en självdeklaration inlämnad med god
information om den mönstrade, samt uppgifter om den mönstrades vilja att
göra plikttjänst skulle förkorta mönstringstiden. Den grundläggande principen
bör vara att visa respekt för den enskilde individens frihet och integritet.
Staten bör använda tvångslagstiftning med varsamhet.
Behovet av personal för att lösa det militära och civila försvarets uppgifter
i krig skall styra inskrivning och utbildningstid. Internationella uppdrag i
fredsbevarande syfte måste också alltmer vägas in vid pliktuttagning.
Försvarsmakten har i sina bedömningar angivit en värnpliktsvolym om 16
350 man. Det finns i dag inga hållbara argument för att, som regeringen har
gjort, ytterligare räkna upp behovet till 18 000 värnpliktiga.
Det är för tidigt att nu uttala sig exakt om dimensioneringen av det
framtida försvarets pliktutbildningsbehov, men med vårt förslag till
utformning av försvarets organisation skulle färre tas ut till militär
grundutbildning. En minskad värnpliktsuttagning bör vara ett grundantagande
inför den fortsatta beredningen inför det kommande försvarsbeslutet hösten
2001. Det gäller följaktligen även behovet av officerare, reservofficerare,
konstapel- eller avtalssoldater och civil personal. Vid hanteringen av
utbildningsfrågorna bör man ta sikte på kvalitet och internationellt samarbete.
Folkpartiet förordade i pliktutredningens slutbetänkande, som avlämnades
våren 2000, att det danska konstapelsystemet bör undersökas och inspirera
utformningen av det framtida svenska pliktsystemet. Det finns anledning att
pröva i vilken utsträckning vissa uppgifter, som hittills bemannats av
värnpliktiga, i framtiden bättre kan tillgodoses genom konstapel/kontrakts-
anställning av personal.
Regeringen förefaller i dag främst vara inriktad på att ytterligare korta
utbildningstiderna. Det är olyckligt eftersom det finns större anledning att
framför allt beakta behovet av ytterligare differentiering av utbildningen och
då också i form av längre utbildningstider. Folkpartiet anser att
korttidsutbildning av värnpliktiga bör minimeras av kvalitetsskäl. De
tremånadersutbildningar som nu ges på försök ger inte de värnpliktiga
tillräckliga kunskaper och färdigheter och bör avvecklas snarast.
Hittillsvarande grundutbildning gör att det finns ett mycket stort antal redan
utbildade som inte längre kommer att ha någon plats i krigsorganisationen.
Att i detta läge korttidspliktutbilda ytterligare personal är principiellt
oacceptabelt och ett stort slöseri med skattebetalarnas pengar.
Könsneutral värnplikt
Kvinnor kan i dag frivilligt fullgöra värnplikt utan att behöva
binda sig för en fortsatt officerskarriär, och kvinnor som
mönstrat kan numera också ingå i utbildningsreserven. Det är
bra, men det räcker inte. Vi anser att alla kvinnor och män
skall mönstra. Pliktlagstiftningen bör utformas så att
könsneutral pliktuttagning gäller för hela totalförsvaret. Ett
införande av en könsneutral värnplikt skulle bidra till en
kompetenshöjning inom totalförsvaret och samtidigt bidra till
en ökad jämställdhet.
Försvarets organisation
Grundorganisationen
Det beslut som fattats om neddragning av Försvarsmaktens
grundorganisation är i princip riktigt till sin omfattning.
Därmed anpassas denna till en ny och minskad
krigsorganisation. Vi anser emellertid att förändringarna av
grundorganisationen i högre grad tycks ha anpassats till
allmänpolitiska önskemål hos de två partier som står bakom
uppgörelsen än till rimliga försvarspolitiska bedömningar.
Liksom vid 1996 års försvarsbeslut riskerar detta att leda till
mindre effektiva och mer kostsamma lösningar på längre sikt.
Vid åtskilliga tidigare försvarsbeslut har ovilja att anpassa såväl krigs- som
grundorganisationen gjort att kostnaderna för driften kommit att inkräkta på
satsningar inom materielområdet. Vidare inskränktes repövningar på ett sätt
som allvarligt äventyrade förbandens krigsduglighet. 1970- och 80-talen
kännetecknades av ökande obalanser inom försvaret. Många förband hade så
stora brister i fråga om materiel och utbildning att de knappast hade kunnat
fungera. Folkpartiet kritiserade från början av 1970-talet denna inriktning av i
första hand armén och förordade en mindre organisation med högre kvalitet i
fråga om materiel och utbildning.
Också de förändringar som gjorts av grundorganisationen under senare år
har kännetecknats av svagt kostnadsmedvetande. Försvaret är en till hundra
procent statligt styrd verksamhet. Regering och riksdag borde vara angelägna
om att på detta område vara förebild i fråga om rationellt användande av
skattepengar. Staten ställer krav på att landsting och kommuner i sina
verksamheter skall hushålla väl med skattemedel för att få ut mesta möjliga
kvalitet i t.ex. skola och omsorg. Staten skulle sannolikt reagera om landsting
och kommuner byggde nya sjukhus och skolor för att strax efter lägga ned
dem.
Beslutet om ny grundorganisation utgår från vissa ställningstaganden
beträffande krigsorganisation, omsättningstider (s.k. förbandsomsättning).
Värnpliktiga kommer att vara krigsplacerade i brigader bara ungefär hälften
så lång tid som hittills, då man haft en förbandsomsättning på åtta år eller
mer. Folkpartiet är kritiskt mot den valda lösningen, då satsningar på
materiell förnyelse åter kommer kraftigt i kläm.
Folkpartiet är självfallet medvetet om att den linje vi förordar i fråga om
värnpliktsutnyttjande, där man utgår från principen att inte utbilda fler än som
behövs för att rationellt omsätta personalen, innebär behov av färre årliga
utbildningsplatser. Skulle statsmakterna godta denna senare inriktning krävs
naturligtvis att man från såväl Försvarsmakten som på den politiska nivån i
detalj granskar hur en sådan utbildningsorganisation skall utformas på mest
ändamålsenliga sätt.
Ledningsorganisation
Inför försvarsbeslutet 1996 redovisade Folkpartiet liberalerna
i sin partimotion en annan syn än regeringen i fråga om den
regionala ledningen inom Försvarsmakten och därmed också
i fråga om samarbetet mellan denna och de civila delarna av
totalförsvaret. Vi motsatte oss att vissa län berövades sina
försvarsområdesstaber. Principen borde vara att län och
motsvarande militära geografiska indelning sammanfaller. Vi
föreslog också att antalet militärområden skulle minska från
tre till två genom sammanläggning av södra och mellersta
militärområdena.
Vi menar att länen i allmänhet är väl sammanhållna enheter. Där finns från
statens sida länsstyrelserna som utgör den statliga samordnade nivån under
riksnivån. Försvarsmakten bör ha organ som kan ta emot och ge information,
planera olika beredskapsaktiviteter och vid behov kunna leda insatser inom
respektive län i samverkan med civila instanser.
Som ovan nämnts ansåg vi också att man skulle kunna minska antalet
militärområden från tre till två. Vi var även skeptiska till beslutet om att gå
ned till endast en operativ ledningsfunktion, kallad "operativ insatsledning",
under högkvarteret. Att ha minst två ledningsorgan skulle ge en ökad säkerhet
om ettdera av dem slås ut eller av andra skäl kraftigt störs i sin verksamhet.
Vid komplexa förlopp i kanske flera delar av landet är det tveksamt att enbart
ha ett operativt ledningsorgan. Vi menade att det fanns starka skäl för en
lösning med två operativa ledningsorgan, som hade ersatt hittillsvarande tre
milostaber, tre fördelningsstaber, fyra marinkommandon och tre
flygkommandon.
Såväl vad gäller grundorganisation som ledningsorganisation finns en
påtaglig tendens att av andra än rent verksamhetsmässiga skäl koncentrera
verksamhet till Stockholm och närliggande områden på för berörd personal
pendlingsavstånd till Stockholmsområdet.
Den militära
flygutbildningen
Regeringen har aviserat en särskild proposition om den
militära flygutbildningen senare under hösten 2000.
Folkpartiet avser att återkomma med ett slutligt
ställningstagande, när propositionen föreligger. Vi vill i detta
sammanhang ändå framhålla vikten av en samverkan mellan
militär och civil verksamhet, som också måste eftersträvas i
flygförarutbildningen.
Funktionen
Befolkningsskydd och
räddningstjänst (6:6)
I likhet med föregående år föreslås riksdagen begränsa det
nya bemyndigandet för anslag 6:6 Befolkningsskydd och
räddningstjänst för år 2001 till sammanlagt 100 miljoner
kronor eller 60 miljoner kronor lägre än vad regeringen
föreslår. Produktionen av skyddsrum bör begränsas och
inriktas mot områden där riskerna bedöms som störst.

Stockholm den 5 oktober 2000
Runar Patriksson (fp)
Eva Flyborg (fp)