Försvaret skall inte bara klara dagens hot, utan måste också
formas för att kunna möta morgondagens osäkerhet.
Försvaret skall kunna verka under olika omständigheter och
kunna möta också händelseutvecklingar som idag ter sig
osannolika. Försvaret måste därför, förutom att vara allsidigt
och flexibelt, ha en inbyggd förmåga att anpassas till
förändringar i omvärlden. Vår ambition att anpassa försvaret
för att verka i olika situationer som hotar vårt land skall
dessutom kombineras med större möjligheter att aktivt
använda detta som en del i den dagliga säkerhetspolitiken.
Dessa dubbla uppgifter är den svenska försvarspolitikens
stora utmaning.
Osäkerheten om den ryska militära utvecklingen har accentuerats genom
valet av förre KGB-översten Vladimir Putin till Rysslands president. Varken
möjligheterna för eller sannolikheten av en successivt större rysk militär
förmåga har minskat sedan hans tillträde som president den 7 maj 2000. Den i
praktiken givna planeringsförutsättningen "inget krig under de närmaste tio
åren" är enligt vår mening inte hållbar.
Regeringens förhoppning att försvaret snabbt och enkelt skall kunna
"anpassas", d.v.s. rusta upp eller skapa ny förmåga för att möta förändrade
hot, är med andra ord överdriven. Visserligen skall försvaret i varje läge
kunna anpassas efter den situation som då är rådande. Men detta är emellertid
inte ett motiv för en massiv och ensidig nedrustning. Sverige behöver en
större säkerhetsmarginal för oväntade händelseutvecklingar.
Sveriges vilja att bära vår del av världssamfundets ansvar genom att delta i
internationella insatser har ökat. Den internationella miljö Sverige verkar i
kräver sannolikt än större insatser i framtiden. De internationella insatserna
har blivit en reguljär del av vår försvars- och säkerhetspolitik. Att Sverige
tar
sin del av ansvaret också i EU:s framväxande försvarsdimension är självklart.
Försvarsbeslutet 2000, som sägs prioritera krishantering med militära medel,
urholkar i verkligheten förutsättningarna för att skapa denna förmåga.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nedgången i rysk militär förmåga inte motiverar den
kraftfulla nedrustning som nu genomförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att försvaret av Sverige är utgångspunkten och den
dimensionerande uppgiften.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att oförändrade försvarsanslag bör vara utgångspunkten för
förändringsprocessen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förmågan att delta i militärt samarbete och internationella
insatser skall öka.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att försvarsresurserna skall vara utformade både för det
nationella försvaret och för internationella insatser.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nu undvika en omfattande avveckling av kompetens samt
onödig materielförstöring samt att förmågan att bygga upp ett starkare
försvar i en framtid skall säkras.
Motiv för vårt förslag
Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik
kräver stöd av ett militärt försvar som är insatsberett,
samtidigt som förutsättningar för en framtida upprustning
bibehålls och utvecklas. Det ställer dock krav på en
verklighetsförankrad politik som samtidigt tar vara på
möjligheter till samarbete över gamla nationsgränser och
mellan folken. Den skall också motverka de hot och
osäkerheter som i dag finns. Kraven är på många sätt större
på svensk säkerhets- och försvarspolitik nu än under den tid
då spänningen mellan öst och väst var den dominerande
säkerhetspolitiska utmaningen. Att hotet om det stora kriget
mellan öst och väst ter sig avlägset betyder inte att riskerna
för krig och militärt maktspråk inte längre existerar.
Till försvarets viktigaste uppgifter hör att försvara hela landet. Försvaret
måste ha sådan förmåga och beredskap att ingripande kan ske vid såväl
avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt att varje allvarligt syftande
militärt eller civilt hot kan mötas samt ha sådan styrka att Sverige kan stå
emot försök till påverkan genom våld eller hot om våld. Försvaret skall också
kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i allmänhet och
vårt närområde i synnerhet varvid alla förband, även marina stridskrafter och
flygstridskrafter, fullt ut, bör delta i internationella insatser.
Grunden för svensk försvarspolitik är att Försvarsmakten kan försvara
landet mot invasion och ockupation. Detta ger också de kunskaper och
färdigheter som erfordras för att landets militära enheter blir lämpade att
hävda svenskt territorium och svenska intressen i närområdet samt för att i
samverkan med andra nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår
omvärld. Detta kräver förmåga till väpnad strid i vid bemärkelse. Försvaret
får aldrig tillåtas att enbart bli en bevakningsorganisation.
Prognoser vad gäller den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen är med
naturnödvändighet osäkra. Det är omöjligt att vid någon viss tidpunkt avgöra
om en inträffad händelse är inledningen till en allvarlig kris, svår påfrestning
på samhället, krig eller bara en vardaglig händelse som kan hanteras på
"normalt" sätt. Det är historikerna som efteråt sätter etiketter på det
inträffade.
I den historiska belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd vidtagits.
Många exempel ur historien pekar också på att beslutsfattare hade tillgång till
adekvat information, men man ville inte tro på de konsekvenser den pekade
mot. Önsketänkande har alltför ofta dominerat beslutsfattandet. Varje reellt
beslut fattas utgående från bristande information och mot en okänd framtid.
Med försvarsbeslutet den 29 mars 2000 blir Sverige svagare. Vårt
nationella försvar, som är vårt allra viktigaste bidrag till stabiliteten i
närområdet, urholkas.
Sverige nedrustar. Samtidigt är osäkerheten grundläggande om och när vi i
verkligheten kommer att ordentligt kunna bidra till den militära krishantering
som nu står i centrum för både EU och Nato. Socialdemokraterna, med stöd
av Centerpartiet och vänsterpartierna, kommunister och miljöpartister,
fortsätter på den inslagna nedrustningsvägen. Någon närmare analys av hur
utvecklingen av EU:s försvarsdimension kommer att påverka svenskt försvar
har ej genomförts.
Som följd av försvarsbeslutet våren 2000 kommer försvaret att förändras
och se annorlunda ut redan efter ett år. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen med förslag till ett samlat försvarspolitiskt riksdagsbeslut hösten
2001. Utgångspunkterna för detta samlade försvarsbeslut måste ges redan nu.
Den valda ekonomiska inriktningen, innefattande en reell reducering av
försvarsanslagen med närmare 20 procent, måste stoppas. Nedan redovisas
vilken inriktning vi anser att nästa försvarsbeslut, hösten 2001, bör ha.
Omstrukturerigen av försvaret måste påbörjas på bredden. När försvaret
byter affärsidé kan vi inte tillåta att tradition och skygglappar hindrar
nödvändiga förändringar inom hela försvaret. Personalförsörjning, logistik,
forskning och utveckling samt materielförsörjning måste gå hand i hand med
den omprövning och breddning av försvarets uppgifter som skett (och
fortlöpande sker) under senare år. Oförändrade försvarsanslag bör vara
utgångspunkten i förändringsprocessen. Att samtidigt kräva genomgripande
omstrukturering och banta budgeten är en omöjlig ekvation. Reformeringen
av vårt försvar är svår nog inom ramen för oförändrade försvarsanslag.
I det korta perspektivet gäller det, framför allt vad gäller materielen, att
göra det bästa av situationen samtidigt som ekonomiskt utrymme för
framtidssatsningar måste skapas. Nuvarande materielplaner är i det längre
perspektivet i stort sett redan nu helt intecknade. Detta är inte acceptabelt i
en
situation då försvaret står inför en omdaning som är större en någonsin
tidigare.
Existerande modern försvarsmateriel bör behållas i stället för att
avvecklas. På så sätt upprätthålls den erforderliga funktionella kompetensen.
Förutsättningarna för utveckling av förmåga inom olika områden ökar. Det är
mycket svårt att bygga och anskaffa nya system från "scratch". Detta gäller
inte minst artillerifunktionerna inom armén och marinen samt ytfartyg och
ubåtar. Haubits 77, kustartillerisystemen 12/80 samt samtliga ubåtar av
Västergötlandklassen och de nyligen moderniserade patrullbåtarna av
Kaparenklassen bör således behållas - antingen i förband eller förrådsställas -
som grund för en eventuell förstärkning av försvaret. Därmed undviks också
en omfattande avveckling av kompetens samt onödig materielförstöring.
Förutsättningar skapas för tillväxt och möjligheter att ekonomiskt och
materiellt förbättra försvarets omstrukturering säkras. Detta ger oss
möjligheter att uppnå en struktur som bättre förmår att svara upp mot de krav
som vi i Sverige och som vår omvärld ställer än den struktur som blir
resultatet av försvarsbeslutet 2000.
Regeringen saknar en strategi för försvarets framtida utveckling. Detta
visas tydligt genom att man inom de flesta områden företrädesvis förordar
demonstratorer och simulatorer framför anskaffning av konkreta
vapensystem. Självklart kan demonstratorer och simulatorer vara till god
hjälp vid utveckling av gamla och nya vapensystem, men de kan aldrig helt
ersätta verkligheten. Det krävs ett växelspel mellan verkligheten och dessa
mer virtuella former.
Det är därför nödvändigt, som påtalas i delbetänkandet från utredningen
"Översyn av forskning och utveckling inom totalförsvaret" (SOU 2000:84),
med åtgärder i syfte att återupprätta de effekter som studieverksamheten
tidigare svarat för, bl.a. framtagandet av ett väl underbyggt underlag för
beslut i olika inriktningsfrågor. Eftersom studieverksamheten inom främst det
militära försvaret minskat i omfattning under 1990-talet måste insatser göras
för att återupprätta kompetens och resurser för studier och annan
analysverksamhet.
En större materiell kvantitet i kombination med hög kvalitativ
funktionskompetens inom de flesta områden är nödvändig för att utveckla det
nya försvaret. Vi anser också att förmågan till indirekt eld bör förstärkas
jämfört med regeringens förslag. Vidare bör förmågan till
precisionsbekämpning av rörliga mål vidmakthållas och utvecklas.
Utveckling och anskaffning av luftvärnsrobotsystem och ett nytt lätt
torpedsystem bör genomföras och antalet ubåtar och ytfartyg upprätthållas på
en rimlig nivå inför kommande beslut om anskaffning. Utrymme behöver
också skapas för beväpning av JAS 39-systemet. Genom ett minskat
flygtidsuttag per flygplan förlängs JAS 39-systemets totala livslängd, vilket
bör medge en kontinuerlig modifiering av de flygplan som successivt tillförs
försvaret. Härigenom skapas större möjligheter till export och försäljning av
JAS 39 Gripen och därmed en bättre balanserad effekt och kostnad över tiden.
Möjligheterna att utsträcka leveranstiden av de beställda flygplanen bör
tillvaratas.
Inom markstridskrafterna bör tio "brigadledningar" bibehållas samtidigt
som en av dessa ges tillikauppgift att utgöra ledningsorganisation för den
nordiska brigad som nu är under utveckling. Detta kan åstadkommas inom nu
beslutad grundorganisation genom en utveckling av garnisoner med allsidig
utbildning. Förutsättningarna för att sätta upp mekaniserade
bataljonsstridsgrupper i Kristinehamn, Halmstad, Eksjö och Kungsängen bör
prövas. På några platser bör dessutom försök med rullande
värnpliktsutbildning och kontraktsanställda i "stående bataljonsförband"
påbörjas. Med en sådan inriktning finns det utrymme för utveckling av
utbildning av förband inom arméns specialtruppslag såväl i Boden som på
Gotland.
Inom de marina stridskrafterna bör tre ytflottiljledningar, varav en för en
internationell sjöstyka, en ubåts- och en minkrigflottiljledning samt en
brigadledning för amfibieförband organiseras. Minst fyra ytfartygsdivisioner
med 16 till 20 ytfartyg i varje upprätthålls genom att bibehålla de nyligen
moderniserade patrullbåtarna. De moderna ubåtarna bibehålls genom att
utnyttja samtliga ubåtar i Gotlands och Västergötlandsklassen.
Amfibieförbanden utökas och kustartilleribataljonerna bibehålls tills vidare.
Inom flygstridskrafterna utnyttjas så effektivt som möjligt det antal JAS 39
Gripen som beställts inom ramen för fyra aktiva divisioner. Förutsättningar
skall skapas för en kontinuerlig modifiering av de flygplan som successivt
tillförs försvaret liksom större utrymme för beväpning och anskaffning av
annan utrustning. Utbildningskapaciteten för flygförare och tekniker samt
tillgången på förtidsavgångna aktiva flygförare skall medge att ytterligare
divisioner kan organiseras upp till kapaciteten i totalt anskaffade JAS 39
Gripen.
Utvecklingen mot ökad förmåga att samverka med förband såväl inom
landet som internationellt är inte bara en grundläggande förutsättning för
internationella insatser utan också en förutsättning för försvarets förmåga att
försvara landet.
Internationaliseringen av försvaret bör fortsätta och fördjupas, samtidigt
som sjö- och flygstridskrafter inte får undantas. Utöver att sätta upp det
nordiska brigadförbandet bör Sverige ta initiativ till att bilda en
internationell
sjöstyrka avsedd för insatser i första hand i Östersjön men också i västerhavet
och andra randhav inom ramen för EU:s och FN:s kris- och konflikthantering.
I denna bör de nordiska länderna utgöra kärnan. Även på flygområdet bör
motsvarande initiativ vad avser multinationella förband tas.