Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om
ansvarsförhållanden i kronförsvaret 1992, dess förlopp och konsekvenser
- statsfinansiellt och för näringslivet.
Utredning om kronförsvaret
Kronförsvaret hösten 1992 var ett misslyckande. Och ett misslyckande
ska kallas för ett misslyckande. Men det är inte acceptabelt att kostnader
som beräknats till allt emellan 8 och 142,5 miljarder inte klarläggs så att
erfarenheter kan vinnas och ansvar kan utkrävas. Kronförsvaret har
kallats den största socialiseringen - av förluster - som någonsin ägt rum.
Anders Isaksson skrev i DI 1997 under rubriken "Tystnadens
sammansvärjning": "Det enda vi med säkerhet vet är att skattebetalarna fick
ta större delen av kostnaderna för 1980- och 1990-talens valutaspekulationer.
De stimulerades av regeringen Carlssons ekonomiska politik, fullföljdes in i
det absurda av regeringen Bildt och slutade i en inkomstöverföring till banker,
företag och privatpersoner på cirka 50 miljarder kronor. Det kan vara mer och
det kan vara mindre beroende på riksbankens kursförluster på sin förmedling
av utländska valutor till nödlidande spekulanter, men de som vet tiger."
Vi vet nu att Riksbanken förbrukade hela sin valutareserv på stödköp och
att man dessutom tog upp terminsskulder som i december 1994 uppgick till
145 miljarder kronor. Även om det är omtvistat hur stora kostnaderna för
kronförsvaret var, är det uppenbart att de var mycket stora. Lägger man därtill
de indirekta kostnaderna för ett mycket stort antal konkurser, varav många var
onödiga, och dramatiskt ökad arbetslöshet får frågan hisnande proportioner.
Det tycks finnas fog för misstanken att många företag och privatpersoner
som inte varnades av bankerna eller skyddades av Riksbankens stödköp
gjorde stora och onödiga förluster och att andra gynnades.
Det finns två huvudskäl för att gå till botten med kronförsvar och bankkris.
För det första, att väljarna och skattebetalarna måste få veta hur det gick till
när så ofantligt mycket pengar slösades bort och att de har möjlihet att
utkräva ansvar. För det andra, är det en omistlig del av demokratiutvecklingen
att analyser av begångna misstag ger erfarenheter som kan ligga till grund för
en bättre framtida politik.
I betänkandet 1997/98 KU25 skriver utskottet med syftning på föregående
års betänkande:
Enligt utskottets mening fanns skäl för att händelseförloppet i samband
med försvaret av den svenska kronan hösten 1992 blir föremål för
undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kunde flera frågor
vara av intresse. Det gällde bl.a. regeringens eller enskilda statsråds
kontakter med oppositionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för
en krissituation som valutakrisen var också en sådan frågeställning.
Utskottet framhöll att sådana frågor som rör Riksbanken och dess
kontakter i princip ligger utanför utskottets granskningsområde, liksom
de samhällsekonomiska bevekelsegrunderna för att värna om kronans
kursvärde. Utskottet ansåg att en granskning av de omständigheter kring
kronförsvaret som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift
krävde en bredare bakgrundsbild, som också innefattar andra
omständigheter, bl.a. sådana som de exemplifierade. En sådan bild kunde
bäst åstadkommas genom en kartläggning och undersökning av ett
särskilt organ eller särskilt anlitad expertis. Utskottet var dock inte berett
att ta ställning till i vilken form en undersökning borde ske och efter vilka
riktlinjer den borde utföras. Utskottet avsåg att närmare överväga dessa
frågor och senare återkomma i frågan efter kontakter med andra
riksdagsorgan.
Demokratiutredningens skrift nr. 31 "Vad hände med Sveriges ekonomi
efter 1970?" av Torsten Sverenius, Rolander - Hamiltons "Att leda
Sverige in i krisen", Ekonomisk Debatt 1/1998, Lars Jonungs "Med
backspegeln som kompass", Björn Wohlins artikel i Ekonomisk debatt
och ett antal andra artiklar är nu tillgängliga.
Det finns också en mer begränsad fråga som bör bli föremål för
granskning. Det gäller regeringens, enskilda statsråds eller andra aktörers
agerande under de sista veckorna före kronfallet. Det är angeläget att
undersöka om det förekommit särskild information från regeringens eller
statsråds sida till vissa utvalda aktörer för att ge just dem - före andra
berörda
företag eller personer - möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig från
valutaförluster eller göra rena valutavinster. Därvid bör det beaktas om ett
sådant syfte skulle kunna uppnås i tyst samförstånd. Var Riksbankens
strategibyte från stödköp till ränteförsvar en sådan signal? En undersökning
bör bl.a. innefatta utfrågningar med personer med central ställning under
valutakrisen.