Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att inom ramen för beredningen av
Banklagskommitténs förslag närmare undersöka möjligheterna till
lagstiftning om sparlånekassor och andra, mindre kreditinstitut.
Motivering
I propositionen föreslår regeringen stopp för registrering av nya
sparkassor, dvs. sådana små ekonomiska föreningar med ett begränsat
antal medlemmar som bedriver sparkasseverksamhet i liten skala. Sådana
sparkassor har funnits mycket länge i Sverige och existerar numera med
stöd av en undantagsregel i bankrörelselagen och lagen om
finansieringsverksamhet. Sparkassorna i fråga behöver inte tillstånd från
Finansinspektionen men måste förstås som alla ekonomiska föreningar
registreras hos Patent- och registreringsverket, PRV. Orsaken till
regeringens förslag uppges vara att det på senare tid förekommit ett antal
registreringar av sparkassor som befaras ha skett i kriminella syften.
Vi har naturligtvis ingen annan uppfattning än regeringen i fråga om
önskvärdheten att med alla tillgängliga medel bekämpa ekonomisk
brottslighet vilka uttryck den än tar sig. I detta fall kan dock ifrågasättas om
inte de sparkasseföreningar som misstänks skulle ha kunnat stoppas av
registreringsmyndigheten genom skärpt kontroll av uppgifterna i
ansökningshandlingarna. Med anledning av att regeringen, som framgår av
propositionen, nu också bereder Banklagskommitténs förslag i hithörande
frågor vill jag emellertid föreslå följande.
I flera andra EU-länder finns något som kallas "credit unions" som
närmast kan betecknas som sparlånekassor och som i många stycken
påminner om de svenska sparkassorna. En väsentlig skillnad är att credit
unions är uttryckligt reglerade i särskild lag och alltså inte existerar med
stöd
av en undantagsbestämmelse. De berörda medlemsstaterna har fått undantag
för dessa kassor i bankdirektivet. Jag anser att det inom ramen för
beredningen av Banklagskommitténs förslag bör undersökas om en
lagstiftning motsvarande den som gäller för credit unions kan vara ett
alternativ till de nuvarande undantagsbestämmelserna. En sådan utredning
torde kunna göras inom Regeringskansliet. Därutöver kan det finnas skäl att
undersöka om det finns behov av mindre, måhända tillståndspliktiga
kreditinstitut med begränsat geografiskt operationsområde och med lägre krav
på eget bundet kapital än de nuvarande kreditmarknadsföretagen har. Sådana
mindre kreditinstitut skulle kunna tänkas spela en viktig roll för lokal
mobilisering och främjande av småföretagsamheten och den sociala
ekonomin. I flera europeiska länder dyker ett antal nya institutioner upp på
kreditmarknaden, som finansierar nytt företagande särskilt vad avser social
ekonomi och mikroföretag. Genom de bankfusioner som förevarit och
alltjämt fortgår finns stor risk att de regioner och orter som inte anses ligga
i
de mest ekonomiskt expansiva områdena i ännu högre utsträckning dräneras
på kapital. En annan följd av en sådan utveckling är att lokala investerare får
allt svårare att hitta kreditgivare som känner företagare och andra personer på
orten. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.