1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en oberoende kommission bör utreda hur omfattande den
tvångsmässiga nedläggningen av livskraftiga företag var under krisåren.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en oberoende kommission bör utreda i vilken mån
förmögenheter omfördelades från låntagare till långivare i samband med
konkurser och vilka sociala men kanske inte oundvikliga kostnader som
uppstod i processen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en oberoende kommission bör utreda vilka ekonomiska,
politiska och juridiska mekanismer som orsakade och möjliggjorde den
omfattande nedläggningen och omfördelningen till långivarnas förmån.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en oberoende kommission bör utreda om regelverket för
bankernas och andra finansiella företags verksamhet samt
konkurslagstiftningen är ändamålsenliga i ekonomiskt svåra tider.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en oberoende kommission bör utreda om
Finansinspektionen och ansvariga departement i förhållande till banker i
kris agerade på ett sätt som bidrog till att livskraftiga företag gick i
konkurs.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en oberoende kommission bör utreda om domstolarna, som
helt plötsligt fick en stor mängd ekonomiska fall av ett nytt slag, hade
ekonomisk kompetens att förstå konsekvenserna av sina
ställningstaganden.
Motivering
Tiotusentals små och medelstora svenska företag gick i konkurs och/eller
lades ned under den värsta bankkrisen i Sverige sedan trettiotalet. Antalet
konkurser 1992 var tre gånger så många som 1989. En del av dessa
konkurser var ofrånkomliga i det ekonomiska läge som rådde. Detta var
resultatet av ett svagt internationellt konjunkturläge, ett högt svenskt
kostnadsläge och en hög ränta, som var följden av försvaret av en
orealistisk kronkurs och inflationsbekämpning. Ett stort antal företag
tvingades i konkurs då deras banker som främsta långivare sade upp lån
eller krävde nya säkerheter för gamla lån då tillgångsvärdena för
säkerheterna föll. Bankerna, inklusive deras systerföretag med ansvar för
"problemlån", har i många fall stämts för brutet kreditlöfte eller andra
kontraktsbrott, som lett till konkurs och stora förluster för företagarna.
Det stora antalet rättsfall tyder på att låntagarna, dvs företagarna, känt och
känner sig orättvist behandlade och utan möjlighet att påverka sin egen
situation. I själva verket är bitterheten, för att inte säga ilskan, mot
banker, myndigheter och domstolar både djup och utbredd bland svenska
småföretagare. Dessa hävdar att en stor del av företagen, som tvingades i
konkurs p.g.a. inställda eller reducerade krediter, i själva verket var i hög
grad livskraftiga. Konkurserna har i så fall lett till onödiga nedläggningar
med förmögenhetsförluster och arbetslöshet som följd, eller till en
omfattande omfördelning av förmögenheter från företagare till banker och
deras aktieägare.
Företagarnas syn får stöd i en utredning från SAF, som funnit att ca 3 000
företag trots livskraft tvingades i konkurs bara året 1991. (Referens: SAF:s
undersökning bland auktoriserade revisorer.) De hade, enligt revisorerna,
goda överlevnadsmöjligheter och framtiden för sig, om banken visat välvilja i
sin egen kris. Om denna siffra extrapoleras till åren 1992 och 1993 då
mångdubbelt fler företag gick i konkurs ter det sig möjligt att tiotusentals
företag gick i konkurs "i onödan". Frågan uppstår då: Hur stor del av
arbetslösheten under 90-talets första hälft var onödig?
Interna brev hos det då statligt helägda Nordbanken (1992) uppmanar
regionschefer till översyn av kreditportföljen för att få den bättre anpassad
till
det "nya Nordbanken" som skulle uppstå, när Securum bildas som eget
statligt bolag. Cheferna uppmanas i brevet att se över även vilka friska lån
och krediter som kan sägas upp och flyttas till Securum för att Nya
Nordbanken skulle få en bättre balanserad portfölj och passa bättre in i nya
verksamheter. Till detta bör läggas att Securums enda direktiv, enligt uppgift
av ordföranden i VN Finans ( Seminarium 9 maj 2000), var att snabbt se till
att pengar kom tillbaka till staten. Något uppdrag om rekonstruktioner eller
liknande fanns inte. Om man ställer detta i relation till hur revisorerna
förvånats över att även kunder med överlevnadsmöjligheter och goda
framtidsutsikter fått sina lån uppsagda, blir naturligtvis frågan om den då
statligt helägda Nordbanken varit aktivt medverkande till ett stor antal
konkurser i onödan i Sverige genom att säga upp friska krediter och lån.
Eftersom alla banker hade svåra år, var det ju näst intill en omöjlighet att
mitt
i krisåren byta bank, speciellt när tidigare krediter sades upp. Bankkrisen
följdes av ett antal utredningar, böcker och artiklar. Statliga utredningar har
sökt dra lärdomar av krisen för reglering, tillsyn och krishantering av banker.
Målsättningen med dessa utredningar har varit att förstärka det finansiella
systemets "stabilitet" för att undvika framtida bankkriser. Ingen har värderat
det finansiella systemet med hänsyn till att det på ett effektivt sätt skall
tjäna
sina kunder och då framför allt företag av skilda slag och storlekar. Effektiva
banker i denna bemärkelse är inte nödvändigtvis banker som inte kan hamna i
kris.
Utredningar om konkurslagens ändamålsenlighet har pågått samtidigt.
Bankernas relation till låntagarna och lagens inverkan på möjligheten att
rekonstuera företag med betalningsproblem är nyckelfrågor i dessa
utredningar, som lett till en ny lag om företagsrekonstruktion (1996).
Analysen av konkurs- och rekonstruktionslagstiftningen har varit helt inriktad
på "normala tider". Frågan om lagstiftningens påverkan på krisbankers
benägenhet och möjlighet att försätta livskraftiga företag i konkurs har
undvikits. En intressant iakttagelse i utredningsarbetet är emellertid att
ackordsförfarandet, som bör möjliggöra rekonstruktion av livskraftig
verksamhet, har utnyttjats väldigt lite i Sverige även i normala tider p.g.a.
lagstiftningens utformning.
Omfattningen av, orsakerna till, och konsekvenserna av den omfattande
företagsdöden under bankkrisen har således inte belysts trots de starka känslor
som väckts och lever kvar. De ytterst få framgångarna i domstol har
ytterligare förstärkt bitterheten. Alltför mycket har framkommit i olika
utredningar, som tyder på att alla konkurser inte kan förklaras bara av att det
var kris i ekonomin. Bankernas beteende, Finansinspektionens och
regeringens agerande under krisen och lagstiftningens roll måste belysas i ett
sammanhang som ömsesidigt påverkande faktorer. Domstolarnas agerande
och kompetens i tvistefrågor måste också utredas.
Försiktigt räknat kan en matematisk formel se ut så här: Om varje företag
som gick i konkurs på grund av bankens ovilja att fortsätta med sina lån har
två anställda - då blir det en arbetslöshet på 30 000 personer. Varje arbetslös
kostar drygt 200 000 kronor per år. Anta att arbetslösheten varade ett år, då
blir totalkostnaden för samhället 6 miljarder kronor. Om varje företag hade
fem anställda, då blir årskostnaden 15 miljarder kronor för 75 000 arbetslösa.
Om dessa gick arbetslösa i genomsnitt i tre år har det kostat 45 miljarder. Till
detta kommer ungefär lika mycket i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
sattes in efter en tids arbetslöshet samt utredningar m m. Utan större överdrift
kan sägas att enbart bankernas hantering av sina lån och sin bristande omsorg
om företagarna har kostat svenska staten omkring 100 miljarder kronor. Till
detta kommer sedan alla vatten-på-ringar-effekter av enskilda företagares
ofrivilliga konkurser och leverantörer som inte fick sina pengar och tvingades
gå i konkurs och uteblivna skatter till staten. Det blir tillsammans kanske både
tre och fyra gånger så mycket pengar än vad som användes för att rädda själva
bankerna. Vi talar alltså om belopp som tenderar att vara mellan hälften och
en fjärdedel av den tidigare svenska statsskulden.
Frågeställningarna måste besvaras inte bara för att undvika en upprepning
av den omfattande företagsnedläggning, som skedde i bankkrisens spår, utan
framför allt för att återställa ett förtroendefullt förhållande mellan
företagare,
banker, myndigheter och domstolar. Detta förtroende är en viktig del av
"företagsklimatet" i landet. Spelreglerna mellan långivare och låntagare måste
betraktas som legitima, ändamålsenliga och rättvisa för landet som helhet
såväl som för enskilda företag även i svåra tider. Betydelsen av
företagsklimatet skall inte underskattas i dessa tider då småföretagsamheten
kan väntas bli alltmer betydelsefull för både produktivitets- och
sysselsättningsökningen. I USA har småföretagen länge varit tillväxtmotorn.
Det samma kan väntas i Sverige med den nya teknologins utbredning. Utan
företagarnas förtroende för finansiella företag, myndigheter och domstolar
riskerar Sverige att komma på efterkälken. En kommission skulle kunna bidra
med förslag till åtgärder för att återställa detta förtroende.