Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de län som har haft en stor befolkningsminskning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om landstingens ekonomiska situation.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett sammanhängande ambulanshelikoptersystem.1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om saneringsprogram inom ramen för kommundelegationen och bostadsdelegationen. 5. 1 Yrkande 3 hänvisat till FöU.
Motivering
1990-talets saneringsprogram som hårt har drabbat enskilda, kommuner och landsting medför nu att den svenska ekonomin som helhet går bra och att det finns utrymme för reformer. Den ekonomiska utvecklingen visar dock stora olikheter mellan olika regioner i landet. Sålunda finns det fortfarande ett antal kommuner och landsting som brottas med stora ekonomiska problem på grund av de stora nedskärningar i budgeten som gjordes av den borgerliga regeringen före 1994. Även om man ökat statsbidraget kraftigt under senare år har den ekonomiska situationen i våra glesbygdslän blivit svårare på grund av den snabba befolkningsminskningen. Det är därför välkommet att regeringen inrättar ett omställningsbidrag för de landsting som har haft en stor befolkningsminskning.
Ett orosmoment är landstingens momssystem som i nuläget gynnar landsting med omfattande entreprenadverksamhet. Signaler tyder på att statsbidragshöjningen som enskilda landsting erhåller genom de så kallade försvarspengarna till vården äts upp av förluster till momssystemet. Genom sådana åtgärder omöjliggörs ett långsiktigt förändringsarbete i landsting och kommuner. För Värmlands landstings del kommer det att kosta 37 miljoner kronor medan det ökade statsbidraget ger 21 miljoner kronor! En översyn av momssystemet för att undvika sådana effekter är därför angelägen. En mycket viktig faktor i Värmland är den framtida demografin och att kvalificerad personal är en bristvara. De närmaste 10 åren kommer över 500 undersköterskor, 400 sjuksköterskor och 140 läkare att gå i pension. Det är därför mycket viktigt att dessa yrkeskategorier får en ökning av utbildningsplatser så snart som möjligt och att det sker med ökad statlig finansiering. Det är också ett faktum att bemanningsföretag drar till sig läkare i allt större omfattning och detta medför att delar av läkarkåren åker land och rike runt och tar ut en överkostnad för den insats de kunde gjort i det egna landstinget. Här bör man se på problemet också som ett arbetstids- och arbetsmiljöproblem för den enskilde arbetstagaren i ett långt perspektiv och komma tillrätta med detta genom nya övertidsregler.
När det gäller samverkan mellan vårdens olika delar är det av yttersta vikt att vi har en lagstiftning som kräver ett samarbete. Det skall inte finnas skarpa gränser mellan primärvården och sluten vård. Oavsett om vården sker vid sjukhus eller inom primärvården - och oavsett huvudman och driftform - skall kommunikationerna och samarbetet fungera så väl att alla insatser sker på ett samordnat sätt. För att kunna bedriva en vård på lika villkor och att medborgarna kan få den akutvård de behöver måste vi utveckla ett sammanhängande ambulanshelikoptersystem. Denna fråga måste aktualiseras på nytt eftersom tillgången till avancerad vård inom rimlig tid nu förlängs på grund av att landsting vidtar kraftiga omstruktureringar för att nå en budget i balans. Genom att införa ett sammanhängande system för ambulanshelikopter ger man också dem som bor långt ifrån ett akutsjukhus goda möjligheter att överleva om de drabbas av svår sjukdom eller olycka. Det viktigaste skälet är att ett sådant system bidrar till att minska antalet döda och skadade i trafiken. Dessutom skulle systemet ge befolkningen trygghet och möjliggöra vård på lika villkor oavsett var man bor.
När det gäller kommunerna finns det exempel på enskilda kommuner och landsting som under knappa tidsförhållanden träffat överkommelser om åtgärder med kommundelegationen. En sådan är Munkfors kommun i Värmland. För denna kommun handlar kostnadsreduktionerna, om de blir verklighet, om hela fyra skattekronor eller tio procent av den berörda budgeten. Flera av våra kommuner befinner sig i samma situation och de östra och norra delarna av Värmland är hårt drabbade, Munkfors är bara ett exempel i raden. Det bör också nämnas i sammanhanget att Munkfors och Hagfors tillhör de tio kommuner som har den högsta arbetslösheten i landet.
Uppgörelsen med kommundelegationen gör det svårt för dessa kommuner att hålla hög kvalité i den kommunala infrastrukturen och servicen. Mindre pengar till barnomsorgen och skolan medför att vissa småbarnsfamiljer känner sig tvingade att flytta. Det går inte att undvika uppsägningar av kommunal personal och de som blir kvar får ett allt större ansvar i en redan pressad situation. Vem vill bo i en kommun eller ett landsting som åderlåts på offentlig service?
Risken är att långtgående och drastiska nedskärningar av budgeten medför att befolkningsminskningen fortsätter i en ökad takt samtidigt som nyföretagsamheten avstannar. Allt detta måste undvikas. Det är därför angeläget att de saneringsprogram som landets kommuner och landsting åtar sig inom ramen för kommundelegationen och bostadsdelegationen bygger på realism och inte sätter käppar i hjulet för en god utveckling för de berörda kommunerna och landstingen. Det är angeläget att regeringen har detta i åtanke när man under hösten tar ställning till kommundelegationens förslag.
Stockholm den 4 oktober 2000
Marina Pettersson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Jarl Lander (s)
Ann-Kristine Johansson (s)
Torgny Danielsson (s)