Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till kommuner och landsting som befinner sig i en svår
ekonomisk situation.
Ekonomiskt stöd till kommuner och landsting
1990-talets saneringsprogram som hårt har drabbat enskilda, kommuner
och landsting medför nu att den svenska ekonomin som helhet går bra och
det finns utrymme till reformer. Den ekonomiska utvecklingen visar dock
upp stora olikheter mellan olika regioner i landet. Det finns fortfarande ett
antal kommuner och landsting som brottas med stora ekonomiska
problem. Anledningarna till detta är flera, men en gemensam nämnare är
stora ekonomiska åtaganden i kommunala bostadsföretag.
Befolkningsminskningen under senare år skapar stora problem särskilt i
skogslänen där såväl kommuner som landsting riskerar att drabbas av
minskade intäkter.
Det är därför välkommet att regeringen inrättar ett omställningsbidrag för
de landsting som har haft en stor befolkningsminskning. Ett orosmoment är
dock det så kallade kommunmomssystemet som i nuläget gynnar kommuner
och landsting med omfattande entreprenadverksamhet. Signaler tyder på att
den statsbidragshöjning som enskilda landsting erhåller genom de så kallade
försvarspengarna till vården äts upp av kraftigt höjda avgifter till momssy-
stemet. En översyn av momssystemet för att undvika sådana effekter är därför
angelägen.
Regeringen har sedan 1996 anvisat särskilda medel för att hjälpa
kommuner och landsting som befinner sig i en svår ekonomisk situation.
Därför har Kommundelegationen och Bostadsdelegationen inrättats.
Det finns exempel på enskilda kommuner eller landsting som under
knappa tidsförhållanden träffat överenskommelser om åtgärder med
Kommundelegationen. Ett sådant är Munkfors kommun i Värmland. För
denna kommun handlar konstnadsreduceringarna, om de blir verklighet, om
hela fyra skattekronor eller tio procent av den berörda budgeten. Sannolikt är
Munkfors bara ett exempel i raden.
Med dessa åtgärder blir det svårt för Munkfors att hålla en hög kvalitet i
den kommunala infrastrukturen såsom vägar. Mindre pengar till
barnomsorgen och skolan medför att vissa småbarnsföräldrar känner sig
tvingade att flytta. Det går kanske inte att undvika uppsägningar av
kommunal personal och de som blir kvar får ett allt större ansvar i en redan
pressad situation. Satsningar på ett rikt och levande kultur- och fritidsliv får
stryka på foten. Vem vill bo kvar i en kommun eller i ett landsting som
åderlåts på offentlig service?
Naturligtvis är det önskvärt med en god ekonomisk utveckling i kommuner
och landsting. Sannolikt kan alla kommuner och landsting nå balans bara man
vidtar tillräckligt kraftfulla åtgärder. Men dessa åtgärder kan leda till
långtgående konsekvenser som inte är önskvärda. För landstingen kan kraven
på balans leda till att väntetider till operationer, läkarbesök och andra
behandlingar blir avsevärt längre. Därigenom skjuts problemen på framtiden.
I många landsting kan också effekten bli att enskilda sjukhus och
vårdcentraler läggs ned med påföljd att medborgarna får allt längre till
vården. Erfarenheten visar att det är nästan omöjligt att mobilisera en folklig
förankring kring sådana beslut.
Risken är att långtgående och drastiska nedskärningar av budgeten medför
att befolkningsminskningen fortsätter i ökad takt samtidigt som
nyföretagsamheten avstannar. I en sådan situation kommer det knappast att
vara några köer till de kommunala och landstingskommunala
förtroendeuppdragen, vilket är allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.
Allt detta måste undvikas. Det är därför angeläget att de saneringsprogram
som landets kommuner och landsting nödgas åta sig efter förhandlingar med
Kommundelegationen och Bostadsdelegationen bygger på en realism och inte
sätter käppar i hjulen för en framtida god utveckling för de berörda
kommunerna och landstingen. Det är angeläget att regeringen har detta i
åtanke när man under hösten tar ställning till Kommundelegationens förslag.