Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av reformerad lagstiftning för att garantera alla
kommunmedborgare likvärdig service.
Motivering
Under en lång tid har ett antal kommuner genomfört
"kommundelsreformer" och "stadsdelsreformer" där kommuner delats
upp i stads- eller kommundelar. Med dessa har även olika former av
inomkommunala fördelningssystem fötts.
Meningen med fördelningssystemen är att fördela kommunens inkomster
rättvist. Det vill säga på ett sådant sätt att kommunen ska kunna garantera
medborgarna en likvärdig service oavsett kommundel. Sedan är det upp till de
lokala politikerna att efter bästa förmåga, på grundval av
fördelningssystemen, säkerställa servicen i den "egna" stadsdelen.
Tanken är alltså att alla medborgare skall garanteras likvärdig service, men
att den ska kunna erbjudas på olika sätt i enlighet med de lokala
förutsättningarna.
Utan att gå in på de olika systemen i detalj kan det konstateras att
fördelningssystemen försöker att i olika mån kompensera för stadsdelarnas
sociala struktur. Detta sker genom att stadsdelar med exempelvis fler barn,
större andel pensionärer, missbrukare, socialbidragstagare etc. även får något
större andel av resurserna. Så ser fördelningssystemens teori ut. Vissa är så
komplicerade att endast ett fåtal personer begriper dem, andra något mer
översiktliga.
Trots de goda föresatserna och trots komplicerade fördelningssystem så
tycks utfallet av dessa systematiskt missgynna förorter och utsatta områden
och därmed systematiskt gynna innerstäderna och välbeställda områden.
Ur förorternas skolor går elever som skolan inte lyckats lära svenska. Där
stängs fritidsgårdar och där dras fältassistenter in. Där är barngrupperna
större
och äldreomsorgen eftersatt.
Det tycks som att fördelningssystemen inte klarar att säkerställa
kommunmedborgarnas rättmätiga krav på grundläggande social service i
samtliga stadsdelar. Därmed begår fördelningssystemen i praktiken våld på
den lagfästa likställighetsprincipen. Särskilt allvarligt är det naturligtvis
att de
som är i störst behov av kommunal service är de som missgynnas mest.
Staten kan naturligtvis inte diktera kommunernas resursfördelningssystem.
Men det är statens uppgift att garantera likställigheten och att alla medborgare
garanteras likvärdig social service. Det krävs konkreta åtgärder för att
klarlägga den verkliga situationen och utarbeta riktlinjer för att säkerställa
att
kommunerna lever upp till likställighetsprincipen.
Sådana åtgärder bör bestå av att först utreda och belysa de verkliga
förhållandena, jämföra kommundelars resursfördelning och det verkliga
utfallet, dvs läskunnighet, personaltäthet, servicegrad och liknande faktorer.
Om denna belysning styrker bilden av den systematiska snedvridningen bör
initiativ tas för att skärpa lagstiftningen och därmed garantera samtliga
kommunmedborgare likvärdig service.