1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett nytt system för kostnads- och inkomstutjämning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avveckling av kommunala bolag.
3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om
pensionsavsättningar i kommuner med stor förmögenhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om översyn av koncernbildning och skatteplanering.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningar för delning av ansvaret för kostnaderna för
socialbidragen.
Kommunernas och landstingens förbättrade
ekonomi
En mycket viktig del av välfärden organiseras och finansieras av
kommuner och landsting. De kommunala budgetarna står för den absolut
övervägande delen av människors viktiga behov av skola, barnomsorg,
äldreomsorg, sjukvård men även gator och vägar, kollektivtrafiken eller
individuellt stöd för människor i särskilda omständigheter. Hur
kommunerna sköter sin verksamhet är givetvis av avgörande betydelse för
människors vardag, både för att få ut mesta möjliga av skattepengarna och
för val av verksamheter finansierade med kommunala medel.
Folkpartiet har de senaste åren inte haft någon avvikande bedömning från
regeringen vad gäller den totala volymen av statsbidragen till kommuner och
landsting. Vi har stött de ökade statsbidragen på grund av den situation som
uppstått i välfärdssektorn, framför allt beroende på den socialdemokratiska
regeringens oförmåga att effektivt minska massarbetslösheten.
Sedan vårbudgeten lades har prognosen för kommunernas skatteinkomster
år 2001 ökat med cirka 7 miljarder kronor, med ytterligare 6 respektive 16
miljarder kronor de följande två åren. Enligt budgetpropositionen stiger
kommunernas egna skatteinkomster med 48 miljarder kronor mellan 2000
och 2003. Detta att jämföra med de dryga 11 miljarder kronor som
statsbidraget ökar med. Även om det inte alltid märks ute i de enskilda
verksamheterna, har de kommunala konsumtionsutgifterna stigit med 1,2 %
mellan 1997 och 1998, och 2,0 % mellan 1998 och 1999 och beräknas stiga
med 0,7 % för 2000.
Det viktigaste är alltså att driva en politik för hög sysselsättning och god
och stabil tillväxt. Det ger kommunerna den bästa förutsättningen för att klara
sina uppgifter och sin ekonomi.
Samtidigt kan vi se att produktiviteten inte stiger som tidigare.
Prestationerna mellan -91 och -94 steg med 10 % samtidigt som resurserna
sjönk med 5 %. Under dessa år steg således produktiviteten med nästan 15 %.
Efter -94 har minskningen av resurser åtföljts av minskade prestationer. Detta
om något visar vikten av förnyelse och utveckling av verksamheterna.
Det handlar alltså inte enbart om hur stora summor som kan disponeras.
Kommunerna måste göra rätt saker, och de måste göras på rätt sätt. Men
förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun, ibland beroende på att
väljarna röstat fram en regim som är skicklig på att sköta verksamheten,
ibland för att olika kommuner gör olika val av skattesats, avgiftsnivåer, ser-
vicegrad och omfattning av den kommunala verksamheten.
En effektiv upphandling, koncentration till kärnverksamheterna och
mångfald inom den kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får
valuta för sina skattepengar. Folkpartiet säger i nuläget ja även till de i
budgetpropositionen angivna utökningarna av statsbidrag, men avser att
återkomma med ett definitivt ställningstagande för kommande år då vi ser den
fortsatta utvecklingen av kommunernas skatteinkomster.
Siffror och resultat från 1998 och 1999 liksom vissa bedömningar över
utvecklingen under år 2000 pekar på en förbättring inom kommunernas och
landstingens ekonomi. Detta kan inte överraska: hela landets ekonomi
undergick de senaste åren väsentliga förbättringar. Däremot kan man trots
dessa förbättringar fortfarande peka på otillfredsställande förhållanden.
Mellan 1995 och 1999 hade en fjärdedel av kommunerna och ett av tjugotvå
landsting ett sammantaget positivt resultat: att så få kommuner och landsting
presenterar positiva resultat under en stark högkonjunktur ger anledning till
hård kritik. Beräkningarna inför kommande år pekar mot en balanserad
kommunal ekonomi och en väsentlig förbättring i landstingens ekonomi -
men detta kommer att bekräftas i verkligheten enbart om de goda
tillväxtsiffrorna blir långvariga.
Den kommunala skatteutjämningen
Förutsättningarna för olika kommuner beror givetvis inte bara på lokala
avvägningar och skicklighet. De yttre omständigheterna för
kärnverksamheterna varierar kraftigt beroende på geografiskt läge,
befolkningssammansättning och ekonomisk utveckling. Människor ska ha
samma möjligheter att kunna erhålla grundläggande kommunalt
finansierad service oavsett var man råkar bo. Det är därför högst rimligt
med ett system för utjämning av de kommunalekonomiska
förutsättningarna.
Däremot undergräver en långtgående och felaktigt utformad
inkomstutjämning den kommunala självstyrelsen och tar bort alla ekonomiska
incitament för kommunen att anstränga sig vad gäller förutsättningarna för
människor och företag i kommunen.
Med nuvarande inkomstutjämningssystem uppnås en utjämningseffekt på
mellan 99 och 102 %. För några kommuner uppstår den s.k.
pomperipossaeffekten, dvs vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen
betala en avgift som är större än skatteinkomstökningen. Detta
missförhållande kan åtgärdas genom en sänkning av utjämningsgraden.
I bred enighet har vi i riksdagen slagit fast att utjämningssystemet ska
medverka till att kommuner och landsting ska ha likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att
"kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå,
kvalitet, avgiftssättning och effektivitet".
"Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och
landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader."
De utgångspunkter som bygger på av riksdagen fastställda principer kräver
att de kostnadsmått som den enskilda kommunens verksamhet ska jämföras
med ska avse strukturella kostnader.
Enligt vår uppfattning har det inte gjorts tillräckliga ansträngningar för att
tillse att kostnadsutjämningen inte kompenserar för "...skillnader i
servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet". Detta särskilt som man
från socialdemokratiskt håll inte har förmåga att bortse från att olika
kommuner gör olika val när det gäller skattesats, avgifter och servicenivåer.
Man fokuserar ofta enbart på skattesats, hög betyder rätt till mera bidrag, låg
betyder rätt att bli utsatt för långtgående omfördelning.
Utjämningssystemets historia under 1990-talet präglas av ständiga
förändringar. Så fort ett system fastlagts kommer protester från dem som
drabbas. Detta leder till nya utredningar, nya beslut, nya protester, nya
utredningar etc. Regeringen har tagit ett ytterligare steg i denna riktning
genom att inrätta en sorts permanent utredningsverksamhet om
utjämningssystemet.
Detta leder också ständigt till krav på att nya faktorer förs in i systemet.
Överblick saknas. Det är omöjligt att förstå systemet för andra än ett fåtal
specialister. Vi kan i dag konstatera att skillnaderna mellan s k rika
kommuner och andra kommuner har tilltagit och att det nuvarande
utjämningssystemet inte på något område har lett till verklig utjämning. Detta
fördunklar och försvårar medborgarnas relation till den lokala politiken.
Våra kommunala förtroendemän inom Folkpartiet påpekar ofta att det
nuvarande systemet försvårar relationerna med väljarna och ger näring till
politikerförakt. Det är omöjligt att förklara för dem som bor i kommuner med
svag ekonomi varför de andra kommunernas företrädare så ofta protesterar
mot systemet, samtidigt som det inte går att förklara inför invånare i s k rika
kommuner varför tillväxtens kostnader inte tas med i beräkningarna och
varför de stora svårigheter som tilltagande segregation, massarbetslöshet och
stort antal socialbidrag inte lämnar spår i utjämningssystemet.
Det stora antalet utjämningsfaktorer medför att kommunerna ofta får
avdrag för en faktor, bidrag för en annan etc. Det är således inte så att en
kommun som får utjämningsbidrag får bidrag för alla de beaktade faktorerna
utan det resulterande bidraget kan vara en summa av både plus och minus.
Dags för ett tydligare system
Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt och visar
att slutresultatet för den enskilda kommunen kan bli starkt beroende av
hur en viss enskild faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår
en ständig politisk kamp om de ingående faktorerna.
Mot bakgrund av den förödande metodkritik som framförts är det dags att
renodla systemet och minska antalet faktorer istället för att utveckla genom
att ytterligare inveckla systemet.
Vi vill ha ett nytt system, där utjämningen grundas på strukturella faktorer
för både kostnader och inkomster, vilket kan medföra att kommuner med
högre skattekraft men också höga strukturella kostnader i högre utsträckning
kan klara dessa själva. Inriktning på utjämning kan då bli betydligt färre och
mer renodlade och strukturella faktorer.
Det är rimligt att beakta skillnader i demografisk struktur som är de
viktigaste variablerna. De befolkningsmässiga konsekvenserna för
barnomsorg, skola och äldreomsorg måste förstås beaktas. Det är avgörande
att metoderna utvecklas på ett sådant sätt att det är förklarande variabler som
används snarare än statistiska samvariationer. Det är också angeläget att
systemet täcker in strukturella faktorer och sådana sektorer som ingår i det
kommunala åtagandet, inte faktorer som avser statliga åtaganden.
Tillsammans med en lägre nivå i inkomstutjämningen skulle man då få en
rimlig utjämning på en nivå där rundgången i systemet minskar.
Vi anser därför att en ny utredning av utjämningssystemet ska inriktas på
att forma systemet med förklarande faktorer i stället för den kommitté som nu
ska fortsätta med det nuvarande systemet. Detta ser vi skulle kunna leda till
ett system som är enklare, överskådligare, mer förutsägbart och
genomskinligt. Samtidigt kan vi nå en utjämning av de kostnader som de
facto är dels kommunalt ansvar, dels i praktiken opåverkbara. Detta bör ges
regeringen till känna.
Avveckla de kommunala bolagen!
Folkpartiet har en klar ståndpunkt när det gäller de kommunala bolagen.
Kommuner ska inte annat än i undantagsfall bedriva verksamhet i
bolagsform. Skälen för detta är flera. Kommuner ska inte ge sig in på
områden där det privata näringslivet väl kan svara för de behov det
handlar om. Ofta innebär den kommunala bolagsverksamheten att små
privata tjänsteföretag på redan fungerande marknader konkurreras ut. Om
kommunen ger sig in för att konkurrera med privata företag har det
kommunala bolaget ett synnerligen ojämlikt övertag genom att ha
kommunen och dess skattebetalare som garant. Det kan aldrig ett enskilt
företag möta på jämbördig nivå. Ett visst fortsatt offentligt bostadsägande
kan dock av sociala skäl vara motiverat i vissa kommuner.
Den kommunala verksamheten ska styras demokratiskt med mesta möjliga
insyn från medborgarna. Med bolagsformen blir i praktiken allmänhetens
insyn sämre. Det är ingen slump att de skandaler som varit aktuella i
kommunala sammanhang under senare år oftast haft en koppling till den
kommunala bolagsverksamheten. Folkpartiet anser dels att kommuner ska
koncentrera sin verksamhet till det som kan anses vara kommunens
kärnuppgifter, dels att kommunal verksamhet i allmänhet ska bedrivas i
förvaltningsform och endast undantagsvis i bolagsform.
Vår huvudsynpunkt är att de kommunala bolagen i första hand ska
avvecklas. Det kommunala företagandet medför risker för kommunerna och
deras skattebetalare. Kommunernas borgensåtagande gentemot de
kommunala bolagen uppgick vid utgången av 1998 till inte mindre än 184
miljarder kronor. För att få full tydlighet i de kommunala bolagens ekonomi
är det nödvändigt, så som regeringen redan har föreslagit, att
kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning utsträcks till att gälla
även de kommunala bolagen. Men detta är enbart ett minimikrav, de
kommunala bolagens ekonomi behöver analyseras på djupet.
Behovet av kontroll av de kommunala bolagen medför att den kommunala
redovisningen anpassas till vad som gäller i näringslivet. När det gäller frågan
om avsättningar, främst vad avser pensionsförpliktelser, anser vi det
angeläget att frågorna om den kommunala förmögenhetsmassan blir föremål
för granskning. Som den kommunala lagen är utformad kan en kommun inte
låta sin förmögenhet minska. Detta innebär för t ex tillväxtkommuner att de, i
den aktuella frågan, tvingas göra avsättningar även när befintliga tillgångar
väl svarar mot pensionsåtaganden. Det är rimligt att det finns regler som
motverkar att kommuner på ett ansvarslöst sätt använder engångsintäkter för
att finansiera permanenta åtaganden. Det finns ingen anledning att kommuner
ska ha stora förmögenhetsmassor. Denna fråga bör bli föremål för utredning.
På samma sätt bör, i avvaktan på att de kommunala bolagen avvecklas,
regeringen göra en översyn av de kommunala koncernbildningar som i vissa
fall förefaller göra transaktioner som enbart syftar till att undvika skatt.
Detta
bör ges regeringen till känna.
Att frågorna om kommunala bolag är mycket viktiga för medborgarna har
visat sig i den stora debatt som har blåst upp kring privatiseringen av
bostadsbolagen i Stockholm. I samband med detta vill vi påminna om att
privatiseringen leder till stora inkomster för kommunerna och inte alls kan
betraktas som en förlust för medborgarna, eftersom de priser som sätts på
fastigheter erbjudna till de boende ligger högre än de priser som kan krävas
från andra ägare av hyresfastigheter. Det som socialdemokratins och
Vänsterpartiets retorik hävdar - att privatiseringen skulle innebära en förlust
för skattebetalarna - stämmer inte. Både kommunerna och de boende vinner
när de kommunala bostadsbolagens ägande minskar, samtidigt som
kommunernas verksamhet renodlas.
Socialbidragen och arbetslösheten
Folkpartiets motioner och rapporter påpekar de stora svårigheter som
möter långvariga mottagare av socialbidrag när de vill ta sig ur denna
påfrestande position i samhället. Vi understryker den stora belastning som
socialbidragen utgör för kommunernas ekonomi. Detta har hög aktualitet i
dag, när ekonomin går bra samtidigt som bristen på kvalificerad
arbetskraft börjar bli påtaglig. De människor som under långa perioder
har försörjt sig på socialbidrag riskerar att definitivt marginaliseras,
trängas utanför det produktiva livets arenor om de inte nu, när ekonomin
går på högvarv, finner vägen in i inkomstbringande verksamhet.
Stat och kommuner bör ha ett gemensamt ansvar för och ett gemensamt
intresse av att människor kommer ur bidragssystemen och får jobb och lön.
Stat och kommuner bör därför dela på kostnaden för socialbidragen. Underlag
för en sådan reform behöver tas fram. Detta bör ges regeringen till känna.
I dag när arbetsmarknadspolitiken föreslår mycket långa program för
bidragstagare och långtidsarbetslösa - enligt den s k aktivitetsgarantin - blir
frågorna om övergång från socialbidrag till egen inkomst ännu mera akuta. En
reform är nödvändig eller åtminstone en rad justeringar i regelverket så att
bidragsberoende personer kan ta sig ur förnedrande passivitet och
utanförskap.
Anslagsfrågor
Folkpartiet föreslår i partimotionen om handikappolitiken att kostnaderna
för personlig assistans överförs från kommunerna i samband med att
assistanssystemet förbättras. Enligt finansieringsprincipen ska därför
motsvarande belopp dras ifrån det generella statsbidraget till
kommunerna.
Från anslaget 99:2 Särskilda insatser i vissa kommuner och landsting
under utgiftsområde 25 har tidigare fördelats medel för hiv- och
aidspreventivt arbete i storstadsregionerna, (1999-2000 84 miljoner kronor).
I budgeten för 2001 har nu den "tillfälliga satsningen" av hivanslag helt
tagits bort. Det paradoxala som nu inträffat är att det inför 2001 finns anslag
till att bedriva hivpreventiv verksamhet i hela landet, utom just i
storstadsregionerna där smittspridningen är som störst eftersom hivpreventiv
verksamhet i övriga landet bedrivs med pengar från Folkhälsoinstitutet. Det är
av yttersta vikt att dessa medel tillförsäkras verksamheten i framtiden genom
en fortsatt öronmärkning. Folkpartiet föreslår därför att 90 miljoner kronor
överförs från det generella anslaget till bidraget för särskilda åtgärder.
Folkpartiet säger också nej till den s.k. kommunakuten och bostadsakuten
och avvisar de medel som avsätts för dessa ändamål. I budgeten har en del av
bidraget för särskilda åtgärder destinerats för att täcka vissa kommuners höga
kostnader för LSS, och särskilt höga kostnader med 350 miljoner kronor
respektive 100 miljoner kronor. Dessa medel överförs i stället till anslaget
16:2. På anslaget kvarstår de 90 miljoner till hivprevention som överförs från
anslaget 91:1.