Uppföljningsorgan för kommunala taxor och avgifter
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att regeringen bör utreda förutsättningarna för ett
uppföljningsorgan för taxe- och avgiftsnivåerna inom den kommunala
sektorn.
Motivering
Det skall vara en principiell skillnad på skatter och taxor/avgifter.
Vanligen anges att en skatt är generell och att de penningmedel som flyter
in används till finansiering av gemensamma angelägenheter som t ex
delar av trygghets- och välfärdssystemen, infrastruktur m fl där inte taxor
och avgifter är ändamålsenliga.
En avgift däremot skall motsvaras av den kostnad avgiften skall täcka. Så
t ex bör det finnas klara samband mellan produktionskostnad och
förbrukaravgift för vatten och avlopp, för energileveranser, avfallshämtning
m.m.
Alltför ofta blir inte dessa samband tillgodosedda i de "monopol" där
kommunerna endera direkt eller genom helägda bolag är en av aktörerna. Inte
sällan får vi anledning att fundera på om inte avgiften för en tjänst eller
service till en del blir ett slags smygskatt när kostnaden ökar långt över vad
KPI och andra indikatorer anger som skäliga.
Den bästa metod vi känner att motverka en osund prissättning är att
konkurrensutsätta verksamheten. Det är dock enklare sagt än gjort. När t ex
en kommun eller ett företag bygger ett fjärrvärmeverk för en tätort blir
verksamheten vanligen av monopolkaraktär. Underlaget räcker inte till mer än
en anläggning. Kostnaden för en kund att ansluta sig är så hög att den
enskilda fastigheten eller fastighetsbolaget kan betraktas som länkat till
energiföretaget.
Då bör en kontrollerande funktion finnas som åtminstone med kraft kan
påvisa överuttag av taxor och avgifter. Det är så vi uppfattar signalen som
avgiftsundersökningen "Nils Holgersson" år 2000 sänder.
Förvåningen är stor när man av denna kan utläsa att för en normalstor trea
på 77 m2 är skillnaden mellan de samlade taxor/avgifterna i den dyraste
respektive billigaste kommunen med fler än 35 000 innevånare så stor som
620 kr i månaden. Att den billigaste dessutom är Östersund medan den
dyraste är Karlskrona gör inte förvåningen mindre.
Ovanstående principiella resonemang är fundamentalt i
Kristdemokraternas syn på den fastighetsskatt regeringen och
samarbetspartierna så krampaktigt håller fast vid. Staten kan inte hävda att
den har några kostnader som motiverar fastighetsskatten. Det är kommunerna
som har dessa. Vi kristdemokrater hävdar därför att fastighetsskatten skall
ersättas med en fastighetsavgift som motsvarar de kostnader kommunen har
för fastighetsbeståndet. Men av alla tecken att döma måste den kommunala
monopolverksamheten utsättas för ett granskande tryck, förmodligen med
någon sanktionsmöjlighet, så att taxor och avgifter inte utvecklas till en
smygskatt.
Vi anser att regeringen bör utreda möjligheterna att skapa ett organ där de
ovan tänkta granskningsfunktionerna kan samlas och expertis byggas upp
som regelbundet kan följa och redovisa taxe- och avgiftsnivåernas utveckling
med starkare muskler än de frivilliga krafter Nils Holgerssonundersökningen
kan mobilisera.