med anledning av skr. 2000/01:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kartläggning och redovisning av kommunala bolags
koncernbildning och skatteplanering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om villkor för fristående grund- och gymnasieskolor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fritt skolval.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening anförs om skolan
och folkhälsoarbetet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samlad statistik för vårdköer.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämförelse mellan offentligt driven och offentlig och privat
driven vård.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avgifter för äldrevård.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om systematisk och samlad plan för tillgänglighetsarbetet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kartläggning av socialbidragskostnader.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utvärdering av det kommunala miljöarbetet och statliga
projekt.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om djurskydd och livsmedelskontroll.
Kommunala bolag
Folkpartiets inställning till kommunala bolag är enkel och
tydlig: Verksamhet som måste bedrivas i bolagsform ska
inte vara kommunal. Verksamhet som måste vara kommunal
ska inte bedrivas i bolagsform.
Bolagsformens användning inom kommunal förvaltning skapar problem
inom flera områden:
Demokrati. Bolagsformen är i sig sluten. Beslut fattas bakom
styrelserummens slutna dörrar. Detta är en naturlig följd av att bolag verkar
på en konkurrensutsatt marknad. Konkurrenterna ska inte kunna i förväg höra
vad som planeras inom de andra bolagens styrelserumsväggar.
Denna organisationsform skiljer sig från demokratins krav på öppenhet. I
det demokratiska samtalet är öppenheten mellan med- och motståndare
grunden. Medborgarna ska ha rätt att ta del av både den politiska
diskussionen och de politiska besluten i total öppenhet.
Syfte. Den politiskt styrda kommunens syfte är att för alla
kommunmedborgares bästa besluta om och verkställa beslut som rör
kommunens medborgare. Politikernas uppgift är att vara medborgarnas
företrädare. I bolaget är det annorlunda. Där finns en lagstadgad skyldighet
för styrelseledamöterna att i alla frågor se till bolagets bästa. Även när
kommunen har kontroll på hela aktiekapitalet och därmed "är" bolaget blir
styrelseledamöternas roll att bevaka bolagets intressen. Skulle en konflikt
föreligga mellan ett kommunalt allmänintresse och ett kommunalt bolags
intresse, ska styrelsen besluta i enlighet med bolagets intresse.
Ekonomi. 1990-talets stora kriser inom olika kommunala bostadsbolag
visar på den risk som finns med kommunal verksamhet som drivs på den
privata marknaden. Kommunakutens arbete har i många fall direkt kunnat
härledas till bekymmer inom kommunala bostadsbolag.
Varje kommun som bedriver verksamhet i bolagsform måste i beräkningen
ta med att bolagets verksamhet går med förlust. Förlusten kan bli så stor att
den påverkar bolagets fortlevnad. De senaste åren har visat på många exempel
där dessa förluster direkt påverkat den övriga kommunala servicen.
Barnomsorg, skola och äldreomsorg har fått mindre resurser för att
bolagsunderskott måste täckas.
Men kommunala bolag används också i skatteplaneringssyfte. Inom en
kommunkoncern kan koncernbidrag mellan vinstgivande bolag och
förlustbringande verksamheter kvittas. Därmed minskar också den skatt
bolagen istället skulle behövt redovisa.
Det kan aldrig vara en kommunal huvuduppgift att skatteplanera.
Möjligheten att använda kommunala bolag i skatteplaneringssyfte visar både
på problemen med att kommuner agerar på den privata marknaden och att
kommunen använder sig av medel som inte står i överensstämmelse med de
krav det offentliga ställer på privata aktörer.
Det bör vara en huvuduppgift att utreda möjligheterna att klara de
kommunala uppgifterna utan kommunala aktiebolag. I överväganden mellan
demokratisk öppenhet och rätt för kommuner att organisera sin verksamhet i
bolagsform bör den demokratiska öppenheten väga tyngre. En sådan
utredning bör dessutom arbeta med frågan om andra associationsformer än
aktiebolag kan vara lämpliga för att bedriva sådan kommunal verksamhet som
exempelvis allmännyttiga bostadsföretag.
Bättre villkor för
fristående skolor
Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar
valfriheten. Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste
åren utvecklats i friskolor. För föräldrar och elever innebär
friskolorna en frihet att välja utan att betala avgifter. Därför
måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska
resurser som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala
politikers godtycke ska inte kunna stoppa en fristående
skola.
En rapport från en expertgrupp vid Finansdepartementet har nyligen visat
att de positiva effekterna med fristående skolor spiller över också till de
kommunens skolor. Konkurrensen gör att kvaliteten i de kommunala skolor
som har friskolor i närheten blir bättre.
Idag ska egentligen kommunerna ersätta de fristående skolorna med
samma summa som elever i den kommunala skolan får. I regeringens
skrivelse framgår dock att kommunernas ersättning till grundskolorna
minskade mellan 1998 och 1999 från 93 % av den kommunala kostnaden per
elev till 86 %. En kommitté har nyligen föreslagit att fristående skolor ska få
5 % lägre ersättning än kommunala skolor. En sådan minskning skapar
ojämlika villkor för fristående och kommunala skolor. En fristående skola har
inga möjligheter att begära mer pengar om något oförutsett inträffar. Det är
viktigt att de fristående skolor inte diskrimineras, eftersom det drabbar de
elever som går där.
Den ökande andelen elever i fristående skolor visar på behovet av ett
komplement till den offentligt drivna skolan. Dessa elever är värda lika
mycket omsorg som de i de offentligt drivna skolverksamheterna.
Skolan
Med en liberal samhällssyn som utgångspunkt är skolan en
förutsättning för ett fungerande demokratiskt samhälle.
Skolan är samhällets kraftfullaste verktyg för att ge alla
människor jämlika livschanser. Skolans uppgift är att ge alla
människor kunskaper så att de kan förverkliga sina livsmål.
Kunskap behövs också för att fullt ut kunna delta i det
offentliga samtalet och för att komma in på en
arbetsmarknad som kräver allt mer kvalificerad personal.
Ibland talas om andra uppgifter för skolan som också är
viktiga, men det får aldrig råda någon tvekan om att skolans
övergripande mål är att förmedla kunskap och färdigheter.
Det är beklagligt för svenska elever och det svenska samhället att skolan
inte lever upp till de krav som ställs. Fritt skolval även mellan kommunala
skolor är en kvalitetsfråga. En redovisning av hur det fria skolvalet i
praktiken
fullföljs bör göras.
Folkhälsa och
utbildningens roll -
läroplaner och idrott
Regeringens skrivelse 2000/01:102 berör också folkhälsan.
Man konstaterar att folkhälsan i vissa fall förbättras.
Samtidigt finns också oroande exempel på hur folkhälsan
försämras. Unga blir allt tyngre. Klyftorna mellan människor
med olika social bakgrund blir allt större.
Bildning och utbildning skapar förutsättning för god hälsa. Den som
känner att hon kan påverka sin livssituation lägger en bättre grund för de
krafter som gör att vi kan hålla oss friska.
Skolans roll i folkhälsoarbetet blir därför mångfacetterat. Dels har skolan
ett direkt krav på sig att uppfylla läroplanens bestämmelser om idrottsämnet.
Dels skapar skolan genom sitt bildningsideal förutsättningar för att ge vuxna
människor möjlighet att själva bestämma över sin hälsa.
Men hur påverkar läroplanerna idag skolans möjligheter att aktivt
medverka i folkhälsoarbetet? Skapar de ökade möjligheter eller ökar
regleringen risken för en statisk skola?
Skolans roll som viktig faktor i folkhälsoarbetet bör snarast belysas.
Vårdköer
Efter maktskiftet på hösten 1991 kallade Bo Könberg,
dåvarande sjukvårdsminister, Landstingsförbundet till en
överläggning som resulterade i att Landstingsförbundet och
staten tecknade ett avtal om en vårdgaranti som började gälla
den 1 januari 1992.
Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins
start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades
av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet patienter som stod
i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat kraftigt. De allra flesta
kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning att alla som köade
skulle få en behandling inom tre månader.
Regeringen fattade beslut - våren 1997 - om att avskaffa vårdgarantin.
Istället införde man en annan sämre variant av vårdgarantin, en
behandlingsgaranti, med den stora nackdelen att den inte gav patienterna
någon garanterad rätt till att bli behandlad inom tre månader. Därmed
försvann också ett viktig incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden.
Tillgänglig statistik från Landstingsförbundet över vårdköerna i Sverige
visar på oacceptabla skillnader i kötid mellan landstingen och också på
oacceptabelt långa kötider.
För att bilda sig en uppfattning om problemens omfattning behöver en
samlad statistik på området tas fram och redovisas.
Vård på entreprenad och
i offentlig regi
En märklighet i denna skrivelse är att politikens mest
aktuella fråga på området - relationen mellan vård och
omsorg på entreprenad, i helt privat regi eller i offentlig regi
- inte speglas i den ekonomiska och kvalitativa analysen.
Siffror läggs fram som illustrerar andelen procent av
verksamheten som genomförs i t ex entreprenad och denna
andel är trots en ständig ökning fortfarande relativ låg. Men
varken text, siffror eller tabeller ger gestaltning till
jämförelser mellan ekonomiska resultat och kvalitet i vård
och omsorg när det gäller entreprenader på landstings- eller
kommunal avtal, helt privat regi eller helt offentlig regi.
Folkpartiet anser att en förnuftig och odogmatisk diskussion
i denna viktiga fråga inte kan äga rum i avsaknad av sådana
jämförelser, och att en klar kartläggning av jämförande
resultat är absolut nödvändig för den politiska dialogen
partier emellan.
Rättvisa avgifter för de
äldre
I utredningen Bo tryggt-Betala rätt (SOU 1999:33) föreslås
bland annat maxtaxa i äldreomsorgen samt lagstadgat
förbehållsbelopp för den enskilde. Socialstyrelsens
granskning av avgifterna för service, omsorg och boende i
kommunerna är stundtals en skräckblandad läsning
(Äldreuppdraget 2000:1 Taxor och avgifter för vård och
omsorg). I Båstad kan man som mest få betala 23 490 kronor
för omvårdnad och kost i särskilt boende medan det i andra
kommuner är en betydligt lägre maxiavgift. Avgifterna för
äldrevård skiljer upp till 132 000 kronor per år mellan olika
kommuner. Därutöver begår flera kommuner rena lagbrott
när de struntar i dagens socialtjänstlagstiftning om att
garantera skälig standard åt äldre vars make/maka flyttar till
särskilt boende. Listan över oacceptabla förhållanden skulle
kunna göras betydligt längre.
Det är skandalöst att regeringen ännu inte har presenterat något förslag att
komma tillrätta med de skriande orättvisor som dagligen drabbar åtskilliga
äldre runt om i landet.
Tillgänglighet för
funktionshindrade
I Folkpartiets budgetalternativ finansieras en
engångssatsning på fem miljarder kronor under de närmaste
åren, för att kunna genomföra en omfattande
tillgänglighetsreform.
Boverket har gjort beräkningar som visar att Folkpartiets uppskattning av
kostnaden för en genomgripande tillgänglighetsreform om fem miljarder är
korrekt. Boverket konstaterar att kommunerna behöver göra förbättringar för
240 miljoner kronor per år, privata fastighetsägare för 210 miljoner kronor
per år, staten för 20 miljoner kronor och landstingen för 30 miljoner kronor.
Boverket konstaterar också att kostnaderna kan minskas om samtliga aktörer
tar fram en systematisk och långsiktig plan för åtgärderna.
Folkpartiet anser att ansvaret för att öka tillgängligheten i första hand skall
ligga lokalt, på kommuner och andra lokala aktörer som till exempel privata
fastighetsägare. Plan- och bygglagen måste kompletteras med riktlinjer som
tvingar fram rimliga anpassningsåtgärder för funktionshindrade.
Socialbidragen och
arbetslinjen - långvariga
ärenden
Sverige påverkas fortfarande av den internationella
högkonjunktur som påverkat stora delar av världen under
andra halvan av 1990-talet. Ändå är andelen
socialbidragstagare med långvarigt behov av socialbidrag
skrämmande hög.
Staten och kommunerna bör gemensamt reflektera över orsakerna till
detta. Varför kommer så pass få invandrare in på den svenska
arbetsmarknaden - och varför dröjer det så pass länge innan de som får arbete
får det? Varför är andelen långa ärenden så pass oförändrad?
Svensk arbetsmarknad karaktäriseras knappast av flexibilitet. Den
betoning på trygghet som i och för sig är förståelig har också skapat höga
murar mot dem som ännu inte tagit sig in på arbetsmarknaden. Här har staten
och arbetsmarknadens parter en viktig uppgift för att lösa både kortsiktiga och
långsiktiga problem. På sikt kommer annars svensk arbetsmarknad att
kännetecknas av arbetskraftsbrist inom flertalet områden.
Det måste vara ett gemensamt ansvar för kommuner och för staten att få ut
de personer som är långvarigt socialbidragsberoende ur fattigdomsfällan. Det
är staten som ansvarar för arbetsmarknadspolitiken. Staten har också
huvudansvaret för att förbättra villkoren för att starta och driva företag. Det
är
svårt att starta företag i Sverige idag. Det är ännu svårare att växa. Många nya
svenskar kommer till vårt land med vilja och kunnande som skulle göra dem
lämpliga som företagare. Men de saknar kunskaper om den krångliga
regleringen av svensk företagsamhet. Ofta leder detta till att företag som
skulle kunnat starta, eller som skulle kunnat växa, inte gör det.
Invandrargrupper kan här vara speciellt hårt drabbade. Kommunerna å andra
sidan är huvudsakligen ansvariga för att skola och vuxenutbildning har den
kvalitet som krävs för att människor ska ha en reell chans på
arbetsmarknaden.
Det måste därför vara ett delat kostnadsansvar mellan staten och
kommunerna. På det sättet har varken lokala eller centrala myndigheter något
intresse av att försöka flytta människor mellan olika stödsystem utan ett
gemensamt intresse att skapa förutsättningar för egen försörjning. Ett
underlag för bedömning av hur stor del av socialbidragskostnaderna som är
direkt beroende av arbetslöshet bör därför tas fram.
Miljö
Kommunernas ansvar för det lokala miljöarbetet har ständigt
ökat. Livsmedelskontroll, djurskötselkontroll,
miljöövervakning och naturvård ligger nu inom de uppgifter
kommunerna har att sköta.
Staten har de senaste åren försökt styra kommunernas miljöarbete genom
att skapa ansökningsbara, specialdestinerade bidrag. De lokala
investeringsprogrammen har på många håll använts till varierande projekt.
Vissa har varit av värde för miljö- eller naturvården. Andra kan ifrågasättas.
Har de lokala investeringsprogrammen inneburit en ökad effektivitet inom
kommunernas miljöarbete? Har de styrt arbete åt rätt håll? Har flexibiliteten
ökat? Vi tror inte det.
Eller har det skapat extra arbete för att kunna komma i fråga för de
ansökningsbara bidragen? Har bidragen använts till arbete som ändå skulle
gjorts - och vad borde då pengarna istället använts till? Är ansökningarna
utformade utifrån en optimal syn på de effekter för miljön det
bidragsberättigade arbetet kommer att få? Eller finns skäl att tro att
ansökningarna utformats utifrån de förväntningar kommunerna ansett att
staten haft?
Det behövs en genomgripande genomlysning av hur kommunernas
miljöarbete ska ske för att vara optimalt och om specialdestinerade bidrag är
kvalitativt, ekonomiskt och verksamhetsmässigt effektiva eller inte.
Är LIP-pengarna ett effektivt sätt att bedriva miljövård på? Finns det
spinoffeffekter som inte redovisas? Eller lägger kommunerna ner resurser på
ansökningar som sedan inte beviljas? Har dessa resurser då förbrukats utan att
komma miljön till del? Hade generellt ökade bidrag varit effektivare? Hade
satsningar kunnat göras av andra, t.ex. änsstyrelserna, som direkt fått bidrag-
en?
Vi tror att risken är överhängande att regeringen även framgent kommer att
konstruera denna typ av projektbidrag, där syftet snarare är att väcka
uppmärksamhet än att uppnå de handfasta politiska målen för miljöarbetet. Vi
anser därför att en omfattande utvärdering enligt de frågeställningar som
skisserats ovan ska genomföras.
Djurskydd och
livsmedelssäkerhet
Ytterligare en fråga som har kommit att få en allt mer ökad
aktualitet är frågan om djurskydd och livsmedelssäkerhet.
Kommunerna har idag det fulla ansvaret för tillsyn av djur.
Det kan ifrågasättas om detta är en effektiv och
kvalitetsmässigt godtagbar fördelning av ansvarsuppgifterna
mellan stat och kommun. Om de internationella problemen
med epizootier, långväga internationella transporter av djur
och oacceptabel behandling av djur fortsätter, bör
djurskyddet stärkas. En sådan möjlighet är att skapa en stark
och enhetlig statlig myndighet på djurskyddsområdet.
Livsmedelssäkerheten kommer också att allt mer sättas i fokus. Dels beror
detta på att livsmedel produceras inom en allt mer globaliserad marknad, dels
på att livsmedel produceras på sätt som är svåra eller omöjliga för
konsumenten att behärska samt inte minst att konsumenterna blir allt
noggrannare med att välja vad man vill äta. Den kommunala övervakningen
av livsmedelshanteringen bör kontinuerligt anpassas så att den svarar upp mot
de krav de medvetna konsumenterna kan ställa. Det bör kartläggas om
kommunerna med nuvarande ordning kan leva upp till dessa krav.