Motion till riksdagen
2000/01:Fi212
av Hammarström, Matz (mp)

EMU


1 Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen beslutar att genomföra en folkomröstning om eventuellt
inträde i EMU:s tredje fas.
2. Riksdagen beslutar att en folkomröstning om eventuellt inträde i EMU:s
tredje fas  skall genomföras på den allmänna valdagen 2002.
3 Inledning
EU står inför ett av sina stora vägval inför framtiden. 12 länder har nu valt
att ingå i den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Två länder har
ännu inte bestämt sig, Sverige och Storbritannien, och i Danmark har
folket i en folkomröstning röstat nej till ett danskt medlemskap. I både
Storbritannien och Sverige har man valt att i framtiden genomföra en
folkomröstning för att medborgarna ska kunna vara med och bestämma
om huruvida stora delar av deras ekonomiska politik i framtiden ska
skötas på överstatlig nivå eller kvarstå på nationell.
För oss gröna är vägvalet självklart. Eftersom vi har en decentralistisk syn
på politiken, även den ekonomiska, har vi valt att motsätta oss ett
medlemskap i EMU. De allvarliga demokratiska bristerna i systemet, såväl
som de ekonomiska riskerna med ett alltför omfattande valutaområde, är
några viktiga argument. Några andra argument är de framtida effekter ett
medlemskap får vad gäller överstatlig skattepolitik samt minskat utrymme för
stora satsningar på exempelvis miljöinvesteringar.
Vi gröna säger inte nej till EMU för att bevara det som finns idag. Vi vill
skapa ett nytt sätt att se på vad som är viktigt för framtiden. Att bygga upp
storskaliga ekonomiska unioner som ska tävla med varandra är fel väg att gå.
Istället vill vi skapa ett internationellt system som tar hänsyn till alla
människors grundläggande fri- och rättigheter, även framtida generationers.
4 Folkomröstning
Idag finns det en tillräcklig majoritet av riksdagspartierna som är positiva
till en folkomröstning om ett deltagande i EMU:s sista steg. Senast enades
Socialdemokraterna på sin extrakongress om detta. Vi i Miljöpartiet de
gröna ser positivt på detta och en folkomröstningslinje är något som vi
drivit länge. En folkomröstning är det instrument som vi politiker har för
att kunna förankra större beslut hos befolkningen. Att välja huruvida vi
ska gå med i EMU eller ej är ett beslut som ligger i paritet med valet att
gå med i EU. Därför är det självklart att vi gör detta val i en
folkomröstning, för att få ett så tydligt utslag som möjligt om vad
befolkningen anser i denna framtidsfråga.
Det finns de som hävdar att en folkomröstning inte är rättsligt korrekt
eftersom vi inte förhandlat till oss något undantag från EMU inför
anslutningen till EU. Ett sådant undantag har Danmark och Storbritannien. Vi
från Miljöpartiet de gröna kritiserade denna luddighet under kampanjen inför
folkomröstningen 1994, och fick då alltid svaret att det kommer att ske ett
självständigt val då frågan blir aktuell. Detta framgick också av det
informationsmaterial som ja-sidan delade ut. Av respekt för de medborgare
som röstade ja till EU, men som inte vill att Sverige ska delta i EMU, talar
politisk hederlighet för en folkomröstning.
Stödet för en folkomröstning finns även hos EG-kommissionen. EG-
kommissionären Anna Diamantopoulou har sagt att: "svenska folket kan säga
nej till EMU och ändå vara medlemmar i EU, det är en sak för svenska folket
att besluta om. Men jag anser att en folkomröstning väger tyngre än allt annat,
för den uttrycker folkets vilja".
Den mest intressanta diskussionen för tillfället är tidpunkten för den
folkomröstning en majoritet nu förespråkar. Vi i Miljöpartiet de gröna
förespråkar att en folkomröstning hålls i samband med nästa riksdagsval, dvs
den tredje söndagen i september 2002.
Den främsta anledningen till att ha folkomröstningen detta datum är att på
så sätt tydliggöra kopplingen mellan nationell politik och EU-politik. Vi
skulle också kunna få en koppling till de konsekvenser ett EMU-deltagande
får för möjligheten att föra en nationell ekonomisk politik. Skulle en
folkomröstning om EMU friläggas tidsmässigt från ett riksdagsval riskerar
debatten enbart att handla om pengar, och inte om de framtida politiska mål
som EMU syftar till. På så vis minskar legitimiteten för beslutet, oavsett
vilket det blir. En annan anledning till detta är att man enligt 8 kap. 15 §
regeringsformen kan genomföra en beslutande folkomröstning för ett vilande
grundlagsförslag. Eftersom ett deltagande i EMU skulle kräva en grundlags-
ändring om bland annat sedelmonopolet bör vi använda oss av en
folkomröstning på valdagen. En beslutande folkomröstning skulle med största
sannolikhet även öka legitimiteten för såväl det politiska systemet som att det
beslut som fattas är bindande. Känslan av denna direkta delaktighet vore en
positiv injektion i den svenska demokratin. Valet av tidpunkt bör också
intressera dem som förespråkar ett medlemskap i EMU, eftersom tyngden i ett
eventuellt ja i så fall skulle öka markant.
Den folkomröstning som nyligen genomfördes i Danmark visade på
kraften i just formen folkomröstning. 88 procent av befolkningen slöt upp för
att visa sin åsikt i EMU-frågan. Mycket glädjande var att man med 53
procents stöd valde att stå utanför valutaunionen. Med detta beslut visade
Danmark att EMU inte är ett framtidsprojekt för varken dem själva eller
många andra. De demokratiska bristerna med EMU var ett centralt tema i den
danska EMU-debatten, en debatt som med all säkerhet kommer vara viktig då
Sverige och Danmark går till folkomröstning.
5 Sedelmonopolet
Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen är det Riksbanken som innehar rätten
att ge ut sedlar och mynt. I paragraferna 11-12 i samma kapitel behandlas
ansvaret för penningpolitiken och valutapolitiken. För att möjliggöra ett
deltagande i EMU krävs alltså en ändring av dessa grundlagsparagrafer.
Detta har betonats av Miljöpartiet de gröna i tidigare motioner till
riksdagen. Även Riksbankens chefsjurist Robert Sparve har påpekat detta
och menar att det måste till en ändring.
Vid en första åsyn kan det kanske verka märkligt att vi som ett parti som är
mot EMU skulle kräva ett sådant förslag. Logiken är emellertid att detta
skulle tydliggöra för svenska folket vad EMU handlar om, nämligen att flytta
över vitala delar av den ekonomiska makten till en överstatlig centralbank, en
maktöverföring som vi vänder oss emot. Det är förmodligen också därför som
den EMU-positiva majoriteten i riksdagen inte gjort något åt detta. En annan
anledning till att vi vill ha ett förslag om vilande grundlagsändring är att en
folkomröstning då kan ske i samband med ett riksdagsval, i enlighet med vad
vi tidigare föreslagit i denna motion.
6 Valutaområden
Vad är ett valutaområde? Detta är ett ämne som är relativt lätt att
avgränsa, det är helt enkelt ett geografiskt område med samma valuta.
Valutor är på de allra flesta håll nationella, dvs knutna till en nation,
exempelvis Sverige. I vissa fall finns det valutor som är gångbara i flera
länder, till exempel har dollarn en informell ställning som valuta på Kuba.
Staten har ensamrätt på att ge ut pengar i den nation den styr över; i
Sverige har vi därför bara en valuta. Ett system med flera nationella
valutor skulle bli alltför oöverskådligt.
Värdet på valutor avgörs i första hand av den ekonomiska situationen i
landet, detta på grund av att man numera handlar med valutor. Valutor är
alltså inte längre något som man enbart använder för att köpa potatis och
andra varor och tjänster med. Eftersom det sker en export och import av varor
mellan länder finns det också ett behov av att sätta värde på den valuta som
köp respektive försäljningen sker ifrån. När vi ser på TV att kronan har stärkts
eller försvagats gentemot dollarn betyder detta att marknaden har satt ett pris
på den svenska respektive den amerikanska valutan.
Eftersom det är staten som styr över valutan har staten också ensamrätt på
att påverka räntan i ett land. Denna ränta kallas reporäntan och är den ränta
som styr hur bankernas räntor utvecklas. Genom att höja ränteläget kan
Riksbanken stimulera människor att spara och på så sätt "kyla av" en
ekonomi som annars riskerar inflation. Genom att sänka räntan kan man få
människor att konsumera för pengarna istället för att spara dem. De företag
som exporterar vinner också på detta eftersom de då lättare kan sälja sina
produkter utomlands. Detta instrument används om man vill få fart på en
ekonomi. På så vis kan man styra människors ekonomiska beteende. Det är
detta om kallas penningpolitik, en verksamhet som sköts av riksbankerna i de
olika länderna i världen.
Det är mot bakgrund av detta som debatten om optimala valutaområden
blir intressant. Det finns en nationalekonomisk teori om vad som är optimalt.
(Se tabell 1) Baserat på dessa principer kan man tolka huruvida två eller flera
länder bör gå samman i en valutaunion. Anledningen till att man vill använda
sig av de här kriterierna är att man ska kunna se om parterna vinner eller
förlorar på ett samgående, ungefär som när två företag överväger om att gå
ihop eller ej.
Tabell 1 Kriterier för ett optimalt valutaområde
Landsspecifika  - Hög grad av pris- och löneflexibilitet inom landet
kriterier:      - Hög grad av produktdiversifiering inom landet
Unionsspecifika         - Hög grad av faktorrörlighet inom
unionen
kriterier:      - Stor likhet i produktionsstrukturer inom unionen
- Stor likhet i konjunkturmönster inom unionen
- Stor likhet i penningpolitik inom unionen
- Stor likhet i finanspolitik inom unionen
- Stor likhet i politiska och "övriga" faktorer inom unionen
Den kanske allvarligaste faran med att gå ihop i en ekonomisk union
uppstår om deltagarna har ett ekonomiska system som skiljer sig så pass
mycket från varandra att så kallade asymmetriska chocker kan uppstå.
Detta innebär att en ekonomisk kris på ett ställe kanske inte motsvaras av
en ekonomisk kris på ett annat. Exempelvis kan den svenska
skogsnäringen drabbas av en ekonomisk kris vilket drabbar svensk
ekonomi hårt samtidigt som ekonomin i Spanien går på högvarv. Problem
uppstår då för makthavarna. Vem ska man anpassa den ekonomiska
politiken och framför allt penningpolitiken till? Oavsett vad man väljer
kommer det att få icke önskvärda effekter på övriga håll i unionen. Idealet
är alltså för länder att samlas i en ekonomisk union där skillnaderna dem
emellan är så små som möjligt. Det finns idag inte någon optimal
valutaunion, men målet är och måste vara att komma så nära som möjligt.
7 Sveriges optimala valutaområde
Vilket det optimala valutaområdet är för Sveriges del är omdiskuterat. Det
finns dock få som har gjort en närmare bedömning av huruvida Sverige
bör gå med i EMU baserat på denna teori, detta trots att teorin ska ligga
till grund för de ekonomiska argumenten för att bli medlem!
En person med kunskaper om detta är professor Lars Jonung, verksam vid
Handelshögskolan i Stockholm. Han har tillsammans med Fredrik Sjöholm,
doktor i nationalekonomi, analyserat vad som borde anses vara ett någorlunda
optimalt valutaområde för Sveriges del. De har kommit fram till att Sverige
bör gå med i en valutaunion med Finland och kanske Norge och Danmark.
Något lämpligt land utanför denna krets av länder är svår att hitta. Resterande
EU-länder anses inte lämpade för ett valutasamarbete av EMU:s karaktär.
USA är enligt deras analys ett bättre land att skapa en valutaunion med än
Storbritannien, Österrike, Holland och Italien!
Den grundanalysen som Jonung och Sjöholm gör är att valutaunioner ska
man konstruera med länder med liknande industristruktur, detta för att på så
vis få symmetriska ekonomiska upp- och nedgångar istället för asymmetriska.
Andra parametrar som ett EMU-deltagande faller på är den låga rörligheten
för produktionsfaktorerna samt en likartad utveckling vad gäller finans- och
penningpolitiken. Produktionsfaktorer är bland annat kapital och arbete, läs
arbetande människor. Kapital är idag en mycket rörlig faktor som söker sig
till områden där ekonomin går bra. Att arbetskraften frivilligt skulle flytta
runt inom EMU-området är dock mindre troligt. Allt detta talar emot ett
svenskt deltagande i EMU.
8 Fördelen med flytande växelkurs
Den svenska ekonomiska krisen som vi upplevde i början på 90-talet hade
flera orsaker. Tvisterna om vilka orsakerna egentligen är har varit många:
Socialdemokraterna anklagar partierna i den borgerliga regeringen, vilka i
sin tur menar att de ärvde en dåligt uppbyggd socialdemokratisk ekonomi.
Frågan om vems felet är har överskuggat en av de kanske största
anledningarna till krisen, nämligen att den svenska kronan knöts till
ecu:n, numera kallad euro. Detta försvarades av partier från höger till
vänster. Att knyta kronan till ecu:n innebar att den svenska riksbanken var
tvungen att försvara ett värde som bara fanns i fantasin. Detta önskade
värde hade satts upp av Riksbankens ledning. Vi från Miljöpartiet de
gröna menade på ett tidigt stadium att Sverige borde ha låtit kronan
övergå till en flytande växelkurs istället för att försvara ett fiktivt värde
kopplat till värdet på ecu:n. Tiden visade senare att vi hade rätt, men
innan kronan tilläts flyta hade vi fått uppleva 500 procent i reporänta, och
många miljarder från statskassan gick förlorade.
Att knyta värdet på valutor till en eller flera andra valutor är en gammal
företeelse. Under Bretton Woods-systemet tvingades många länder devalvera
värdet på sin valuta för att upprätthålla en ekonomisk balans till dollarn.
Efter
diverse över- och undervärderingar av dollarns värde sprack till slut systemet
1973. I Europa har man prövat liknande system, bland annat den så kallade
valutaormen.
Inom EMU-området är det tänkt att man ska låsa sina nationella
växelkurser före övergången till euron. Genom att göra detta val  kommer
euroländerna att göra sig av med en av de viktigaste "pysventilerna" de har i
dag, nämligen att växelkursen följer den ekonomiska utvecklingen i stort.
Gentemot omvärlden kommer valutakursen att vara flytande.
9 Federal budget?
Eftersom euroländerna alltså väljer att låsa sina valutor sinsemellan krävs
det andra sätt för att komma tillrätta med ekonomiska kriser. En av de
framkomliga vägarna är att införa transfereringssystem på EU-nivå som
kan syfta till att minska de ekonomiska klyftorna mellan regioner med
olika ekonomisk utveckling, detta eftersom en av produktionsfaktorerna
inte är helt rörlig, nämligen arbetskraften.
Idag sker en sådan nationell omfördelning i varierande omfattning. Väljer
man att gå samman i ett gemensamt valutaområde måste detta föras upp på
federal nivå om man är ute efter så mycket ekonomisk effektivitet som
möjligt. Idag finns det inom EU visserligen strukturfonder som syftar till att
minska de regionala skillnaderna, men den storleksordning som skulle
behövas i ett gemensamt valutaområde överstiger vida dagens system. En så
kraftig överföring av medel som skulle bli aktuell skulle vara en politisk
omöjlighet i flera av de EMU-länder där skepsisen är stor till mer
överstatlighet.
10 Buffertfonder?
I Finland, ett av de aktuella EMU-länderna, har buffertfonder förts fram
som ett medel för att komma tillrätta med ekonomiska svängningar som
kan slå fel mot Finlands ekonomi. Systemet har tagits fram av
arbetsmarknadens parter och innebär att man ska spara ihop pengar i goda
tider som senare ska användas som buffert för att kunna sänka
arbetsgivaravgifter o.dyl. under sämre tider.
Buffertfonder har förts fram som en lösning även i Sverige. Först bör man
dock påpeka att enbart behovet av dessa fonder innebär att man erkänner den
kanske största ekonomiska bristen i EMU-systemet, nämligen att det kommer
att leda till ökade regionala skillnader. Problemet med den finska modellen är
att storleken på buffertfonden kommer att uppgå till 10 miljarder kronor om
fem till sex år. Detta kan verka mycket till en början, men för att rida ur en
ekonomisk kris behövs det betydligt mer pengar än så. Systemet har här ett
inneboende moment 22: Antingen gör man av med alla pengar på kort tid och
uppnår önskad effekt, eller så sprider man ut dem över det flertal år som en
lågkonjunktur brukar bestå och får då enbart en marginell effekt av de inve-
sterade pengarna.
Med buffertfonderna uppstår också samma problem som en devalvering av
valutan medför. De svenska devalveringarna under 70- och 80-talet innebar
att många gamla tunga exportindustrier kunde överleva nödvändiga
strukturomvandlingar i ekonomin. Dessa strukturomvandlingar har istället
senarelagts.
11 Hur har det gått för euron?
Sedan euron lanserades har den inte direkt varit någon succé. Efter att ha
introducerats på en nivå av 9,40 kr har den tappat närmare en krona i
värde gentemot kronan. Marknadens betyg på den svenska valutan är
alltså avsevärt mycket mer positiv. Eurons svaga ställning gentemot
dollarn har varit ännu tydligare. Efter det historiska tillfälle i våras då
dollarn passerade euron har gapet bara ökat, detta trots att Europeiska
centralbanken, ECB, vid ett flertal har tillfällen stödköpt euro för att sätta
fart på euro-ekonomin.
Vi i Miljöpartiet vill självklart inte att euron ska bli ett ekonomiskt fiasko.
Av solidaritet med euroländerna vill vi att det ska gå bra, men vi kan i
dagsläget konstatera att så inte är fallet, samt att det är ett tecken på de
allvarliga systembrister som finns i EMU. Riksdagen bör ta lärdom av den
första perioden efter det att nu eurohysterin har lagt sig och av rent
ekonomiska skäl avstå från ett deltagande i EMU:s tredje fas.
12 Påverka vad?
Ett mycket vanligt argument för att gå med i EMU är att vi ska kunna
påverka den förda ekonomiska politiken. Tanken med argumentet är att
EMU ska vara en samlingspunkt för Europas länder där man gemensamt
kan formulera en politisk dagordning. Denna sorts retorik är inte minst
vanligt förekommande från socialdemokratiskt håll. Men vad innehåller
argumentet om ökad påverkan och demokrati? Och vem är det som
påverkar egentligen?
Penningpolitiken inom EMU kommer framför allt att skötas från Euro-
peiska centralbanken i Frankfurt. ECB:s penningpolitik utformas av ECB-
rådet, där varje EMU-lands centralbankschefer ingår, samt av den så kallade
direktionen. Direktionen är utsedd av medlemsstaternas stats- och
regeringschefer, och består av sex ledamöter, varav en är centralbankschef.
Mandatperioden är åtta år och kan inte förlängas. Efter att direktionen har
utsetts har den full frihet att genomföra det som beslutas i ECB-rådet. I de
stadgar som reglerar ECB:s verksamhet är oberoende det övergripande målet.
Oberoendet från politiker är i stort sett totalt, så när som på en viss
informationsplikt till Europaparlamentet. Enligt EMU-utredningen (SOU
1996:158) är ECB den kanske mest oberoende centralbanken i världen. Ännu
tydligare har den nuvarande centralbankschefen, Wim Duisenberg, uttryckt
det hela: "Jag har ingen chef ... det är jag som är chefen."
Det som ovan beskrivs om direktionens oberoende ställning ger upphov till
en uppenbar, demokratisk kritik mot det sätt på vilket ECB fungerar. De
politiker som hävdar att man genom EMU skulle få ökat inflytande har en hel
del att förklara. I Sverige har samma politiker släppt ifrån sig makten över
Riksbanken och nu kommer man att föra över den makten till en direktion
som står ännu mer oberoende än den nationella centralbanken.
Ett annat vanligt argument för att EMU skulle leda till ökat inflytande är
att man kan få vara med och påverka den ekonomiska dagordningen. Vad
som menas med den ekonomiska dagordningen är ofta luddigt, men oftast
handlar det om att man ska få vara med på det som idag kallas euro 12-
mötena som hålls innan finansministrarnas möten i Ekofinrådet. Även detta
argument haltar rejält. Om man ska vara med och påverka de andra EMU-
länderna i monetära frågor borde man inte ha skapat en totalt oberoende
centralbank som ska ta hand om penningpolitiken. ECB:s direktion är enligt
stadgarna för Europeiska centralbankssystemet, ECBS, förbjuden att begära
instruktioner från medlemsstaternas regeringar eller EU:s institutioner, som i
sin tur inte får försöka påverka centralbanken i frågor som har med dess
uppdrag att göra.
13 Den demokratiska frågan i stort
Kritiken mot EMU går för oss gröna betydligt mycket djupare än att bara
handla om det demokratiska inflytandet över centralbankens styrelse.
Förtroendet för de valda representanterna inom Europa förlorar mark, i
synnerhet märks detta på EU-nivå. Vissa menar i sin analys att
medborgarna inte har förstått varför det är så viktigt att rösta.
Medborgarna gör en annan bedömning: De kan ändå inte påverka vad
som händer, EU är stort, ogripbart och byråkratiskt. Denna känsla pekar
på det stora grundproblemet inom EU och i fortsättningen även EMU-
projektet. För att en demokrati ska kunna fungera effektivt krävs en
maktfördelning som motsvarar människors krav på inflytande. Det är i
detta perspektiv man ska betrakta demokratiaspekten på EMU. På vilket
sätt ökar ett medlemskap i EMU människors reella makt och därmed
också känslan av att kunna påverka framtiden?
Genom att skapa världens kanske mest oberoende centralbank har
konstruktörerna av EMU hamnat i en demokratisk rundgång. Genom att
frikoppla ett politiskt ansvarsområde från politiker och i förlängningen
medborgarnas påverkan på viktiga områden av ekonomisk politik säger man
samtidigt att politiker inte kan ta ansvar för detta område. Penningpolitik ska
drivas av ekonomiska proffs utan ansvar. Eftersom detta samtidigt innebär att
man omyndigförklarar de som väljer politikerna är inte reaktionen mot EMU-
projektet särskilt konstig. Varför ska man som individ ställa sig bakom ett
projekt som marknadsförs som politiskt, dock utan politisk påverkan?
Den gröna maktanalysen utgår från tanken om att decentralisering av
makten gynnar de demokratiska strukturerna och människors möjlighet att
känna delaktighet och påverkan. Ett ovanifrånperspektiv, både i EU och i
många fall även nationellt, är enligt vårt sätt att se det otidsenligt.
Framtidens
lösningar ligger i att hitta lokala och regionala lösningar på många av de
områden som idag sköts nationellt eller på EU-nivå.
Vi har genomfört en grundläggande analys av de demokratiska bristerna
med EMU. Med utgångspunkten att man inte löser världens
demokratiproblem med storskaliga lösningar är valet enkelt när det gäller
deltagandet i EMU. Detta val delar vi med många av EU:s medborgare.
14 Framtiden och EMU
Den kanske viktigaste diskussionen om EMU handlar om den pusselbit
som EMU faktiskt utgör i byggandet av ett Europas Förenta Stater. Om
denna utveckling kan man ha många åsikter, men det är viktigt att
debatten även handlar om vad konsekvenserna blir i framtiden av ett
alltmer överstatligt EU. I EU:s övriga medlemsstater poängterar många
EMU-förespråkare att valutaunionen ska ses i ljuset av ett alltmer
sammansvetsat och överstatligt EU. Genom att samla alla
medlemsstaterna under samma valutatak bereder man mark för ytterligare
maktöverföring från nationer och regioner, och då inte enbart på de
områden som traditionellt betecknas som tillhörande ekonomisk politik.
Tanken är att man ovanifrån ska skapa en symbol som legitimerar mer
makt till EU även inom andra områden, exempelvis utrikes- och
säkerhetspolitik.
Miljöpartiet de gröna motsätter sig en ökad överstatlighet inom EU och
därmed även ett svenskt EMU-medlemskap. Vi tror att vägen till ökad
demokrati och en hållbar ekologisk utveckling går via mer medborgarmakt
och mindre expertmakt i storskaliga projekt. Människors känsla av att kunna
påverka och deras reella makt kommer inte att öka med ett EMU-
medlemskap, och är därför inte önskvärt.
15 EMU och miljön
Ekonomisk politik och miljö är två områden som intimt hänger ihop. Ett
av EMU:s primära mål är att skapa ekonomisk tillväxt. Ekonomisk
tillväxt är emellertid inte problematisk. De ekologiska konsekvenserna av
en ständigt ökad materiell tillväxt tas ofta inte med i beräkningarna när
ekonomisk utveckling ska mätas. Då ekonomisk tillväxt innebär ökad
produktion och konsumtion får vi också en ökad förslitning på
naturkapitalet som trots allt är grunden för livskvalitet och ekonomisk
utveckling.
Den utveckling som idag sker på området miljöteknik leder till minskade
utsläpp och ökad återvinning. Denna välfärdsvinst äts dock ofta upp av
konsekvenserna av ökad traditionell ekonomisk verksamhet. Detta blir tydligt
då man analyserar EU:s utsläpp av växthusgaser. De landvinningar som har
skett de senaste åren blir ingen nettovinst eftersom ökad ekonomisk tillväxt
inneburit ökade transporter på väg och flyg. Utsläppen av växthusgaser
kommer enligt EU:s egna prognoser att öka med 6 procent istället för den
åtagna minskningen med 8 procent. Grundorsaken till detta är satsningen på
ökad ekonomisk tillväxt, allt enligt EU:s eget miljöorgan Europeiska
miljöbyrån.
EMU:s grundtanke är alltså ökad materiell tillväxt. Hänsynen till
naturresurser och miljö är obefintlig. EMU är alltså inte bara ett problem ur
demokratisk synvinkel, det strider samtidigt mot den gröna tanken om en
ekologiskt hållbar ekonomi.

Stockholm den 2 oktober 2000
Matz Hammarström (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)