1 Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen beslutar att genomföra en folkomröstning om eventuellt inträde i EMU:s tredje fas.
2. Riksdagen beslutar att en folkomröstning om eventuellt inträde i EMU:s tredje fas skall genomföras på den allmänna valdagen 2002.
3 Inledning
EU står inför ett av sina stora vägval inför framtiden. 12 länder har nu valt att ingå i den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Två länder har ännu inte bestämt sig, Sverige och Storbritannien, och i Danmark har folket i en folkomröstning röstat nej till ett danskt medlemskap. I både Storbritannien och Sverige har man valt att i framtiden genomföra en folkomröstning för att medborgarna ska kunna vara med och bestämma om huruvida stora delar av deras ekonomiska politik i framtiden ska skötas på överstatlig nivå eller kvarstå på nationell.
För oss gröna är vägvalet självklart. Eftersom vi har en decentralistisk syn på politiken, även den ekonomiska, har vi valt att motsätta oss ett medlemskap i EMU. De allvarliga demokratiska bristerna i systemet, såväl som de ekonomiska riskerna med ett alltför omfattande valutaområde, är några viktiga argument. Några andra argument är de framtida effekter ett medlemskap får vad gäller överstatlig skattepolitik samt minskat utrymme för stora satsningar på exempelvis miljöinvesteringar.
Vi gröna säger inte nej till EMU för att bevara det som finns idag. Vi vill skapa ett nytt sätt att se på vad som är viktigt för framtiden. Att bygga upp storskaliga ekonomiska unioner som ska tävla med varandra är fel väg att gå. Istället vill vi skapa ett internationellt system som tar hänsyn till alla människors grundläggande fri- och rättigheter, även framtida generationers.
4 Folkomröstning
Idag finns det en tillräcklig majoritet av riksdagspartierna som är positiva till en folkomröstning om ett deltagande i EMU:s sista steg. Senast enades Socialdemokraterna på sin extrakongress om detta. Vi i Miljöpartiet de gröna ser positivt på detta och en folkomröstningslinje är något som vi drivit länge. En folkomröstning är det instrument som vi politiker har för att kunna förankra större beslut hos befolkningen. Att välja huruvida vi ska gå med i EMU eller ej är ett beslut som ligger i paritet med valet att gå med i EU. Därför är det självklart att vi gör detta val i en folkomröstning, för att få ett så tydligt utslag som möjligt om vad befolkningen anser i denna framtidsfråga.
Det finns de som hävdar att en folkomröstning inte är rättsligt korrekt eftersom vi inte förhandlat till oss något undantag från EMU inför anslutningen till EU. Ett sådant undantag har Danmark och Storbritannien. Vi från Miljöpartiet de gröna kritiserade denna luddighet under kampanjen inför folkomröstningen 1994, och fick då alltid svaret att det kommer att ske ett självständigt val då frågan blir aktuell. Detta framgick också av det informationsmaterial som ja-sidan delade ut. Av respekt för de medborgare som röstade ja till EU, men som inte vill att Sverige ska delta i EMU, talar politisk hederlighet för en folkomröstning.
Stödet för en folkomröstning finns även hos EG-kommissionen. EG- kommissionären Anna Diamantopoulou har sagt att: "svenska folket kan säga nej till EMU och ändå vara medlemmar i EU, det är en sak för svenska folket att besluta om. Men jag anser att en folkomröstning väger tyngre än allt annat, för den uttrycker folkets vilja".
Den mest intressanta diskussionen för tillfället är tidpunkten för den folkomröstning en majoritet nu förespråkar. Vi i Miljöpartiet de gröna förespråkar att en folkomröstning hålls i samband med nästa riksdagsval, dvs den tredje söndagen i september 2002.
Den främsta anledningen till att ha folkomröstningen detta datum är att på så sätt tydliggöra kopplingen mellan nationell politik och EU-politik. Vi skulle också kunna få en koppling till de konsekvenser ett EMU-deltagande får för möjligheten att föra en nationell ekonomisk politik. Skulle en folkomröstning om EMU friläggas tidsmässigt från ett riksdagsval riskerar debatten enbart att handla om pengar, och inte om de framtida politiska mål som EMU syftar till. På så vis minskar legitimiteten för beslutet, oavsett vilket det blir. En annan anledning till detta är att man enligt 8 kap. 15 § regeringsformen kan genomföra en beslutande folkomröstning för ett vilande grundlagsförslag. Eftersom ett deltagande i EMU skulle kräva en grundlags- ändring om bland annat sedelmonopolet bör vi använda oss av en folkomröstning på valdagen. En beslutande folkomröstning skulle med största sannolikhet även öka legitimiteten för såväl det politiska systemet som att det beslut som fattas är bindande. Känslan av denna direkta delaktighet vore en positiv injektion i den svenska demokratin. Valet av tidpunkt bör också intressera dem som förespråkar ett medlemskap i EMU, eftersom tyngden i ett eventuellt ja i så fall skulle öka markant.
Den folkomröstning som nyligen genomfördes i Danmark visade på kraften i just formen folkomröstning. 88 procent av befolkningen slöt upp för att visa sin åsikt i EMU-frågan. Mycket glädjande var att man med 53 procents stöd valde att stå utanför valutaunionen. Med detta beslut visade Danmark att EMU inte är ett framtidsprojekt för varken dem själva eller många andra. De demokratiska bristerna med EMU var ett centralt tema i den danska EMU-debatten, en debatt som med all säkerhet kommer vara viktig då Sverige och Danmark går till folkomröstning.
5 Sedelmonopolet
Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen är det Riksbanken som innehar rätten att ge ut sedlar och mynt. I paragraferna 11-12 i samma kapitel behandlas ansvaret för penningpolitiken och valutapolitiken. För att möjliggöra ett deltagande i EMU krävs alltså en ändring av dessa grundlagsparagrafer. Detta har betonats av Miljöpartiet de gröna i tidigare motioner till riksdagen. Även Riksbankens chefsjurist Robert Sparve har påpekat detta och menar att det måste till en ändring.
Vid en första åsyn kan det kanske verka märkligt att vi som ett parti som är mot EMU skulle kräva ett sådant förslag. Logiken är emellertid att detta skulle tydliggöra för svenska folket vad EMU handlar om, nämligen att flytta över vitala delar av den ekonomiska makten till en överstatlig centralbank, en maktöverföring som vi vänder oss emot. Det är förmodligen också därför som den EMU-positiva majoriteten i riksdagen inte gjort något åt detta. En annan anledning till att vi vill ha ett förslag om vilande grundlagsändring är att en folkomröstning då kan ske i samband med ett riksdagsval, i enlighet med vad vi tidigare föreslagit i denna motion.
6 Valutaområden
Vad är ett valutaområde? Detta är ett ämne som är relativt lätt att avgränsa, det är helt enkelt ett geografiskt område med samma valuta. Valutor är på de allra flesta håll nationella, dvs knutna till en nation, exempelvis Sverige. I vissa fall finns det valutor som är gångbara i flera länder, till exempel har dollarn en informell ställning som valuta på Kuba. Staten har ensamrätt på att ge ut pengar i den nation den styr över; i Sverige har vi därför bara en valuta. Ett system med flera nationella valutor skulle bli alltför oöverskådligt.
Värdet på valutor avgörs i första hand av den ekonomiska situationen i landet, detta på grund av att man numera handlar med valutor. Valutor är alltså inte längre något som man enbart använder för att köpa potatis och andra varor och tjänster med. Eftersom det sker en export och import av varor mellan länder finns det också ett behov av att sätta värde på den valuta som köp respektive försäljningen sker ifrån. När vi ser på TV att kronan har stärkts eller försvagats gentemot dollarn betyder detta att marknaden har satt ett pris på den svenska respektive den amerikanska valutan.
Eftersom det är staten som styr över valutan har staten också ensamrätt på att påverka räntan i ett land. Denna ränta kallas reporäntan och är den ränta som styr hur bankernas räntor utvecklas. Genom att höja ränteläget kan Riksbanken stimulera människor att spara och på så sätt "kyla av" en ekonomi som annars riskerar inflation. Genom att sänka räntan kan man få människor att konsumera för pengarna istället för att spara dem. De företag som exporterar vinner också på detta eftersom de då lättare kan sälja sina produkter utomlands. Detta instrument används om man vill få fart på en ekonomi. På så vis kan man styra människors ekonomiska beteende. Det är detta om kallas penningpolitik, en verksamhet som sköts av riksbankerna i de olika länderna i världen.
Det är mot bakgrund av detta som debatten om optimala valutaområden blir intressant. Det finns en nationalekonomisk teori om vad som är optimalt. (Se tabell 1) Baserat på dessa principer kan man tolka huruvida två eller flera länder bör gå samman i en valutaunion. Anledningen till att man vill använda sig av de här kriterierna är att man ska kunna se om parterna vinner eller förlorar på ett samgående, ungefär som när två företag överväger om att gå ihop eller ej.
Tabell 1 Kriterier för ett optimalt valutaområde
Landsspecifika - Hög grad av pris- och löneflexibilitet inom landet
kriterier: - Hög grad av produktdiversifiering inom landet
Unionsspecifika - Hög grad av faktorrörlighet inom unionen
kriterier: - Stor likhet i produktionsstrukturer inom unionen
- Stor likhet i konjunkturmönster inom unionen
- Stor likhet i penningpolitik inom unionen
- Stor likhet i finanspolitik inom unionen
- Stor likhet i politiska och "övriga" faktorer inom unionen
Den kanske allvarligaste faran med att gå ihop i en ekonomisk union uppstår om deltagarna har ett ekonomiska system som skiljer sig så pass mycket från varandra att så kallade asymmetriska chocker kan uppstå. Detta innebär att en ekonomisk kris på ett ställe kanske inte motsvaras av en ekonomisk kris på ett annat. Exempelvis kan den svenska skogsnäringen drabbas av en ekonomisk kris vilket drabbar svensk ekonomi hårt samtidigt som ekonomin i Spanien går på högvarv. Problem uppstår då för makthavarna. Vem ska man anpassa den ekonomiska politiken och framför allt penningpolitiken till? Oavsett vad man väljer kommer det att få icke önskvärda effekter på övriga håll i unionen. Idealet är alltså för länder att samlas i en ekonomisk union där skillnaderna dem emellan är så små som möjligt. Det finns idag inte någon optimal valutaunion, men målet är och måste vara att komma så nära som möjligt.
7 Sveriges optimala valutaområde
Vilket det optimala valutaområdet är för Sveriges del är omdiskuterat. Det finns dock få som har gjort en närmare bedömning av huruvida Sverige bör gå med i EMU baserat på denna teori, detta trots att teorin ska ligga till grund för de ekonomiska argumenten för att bli medlem!
En person med kunskaper om detta är professor Lars Jonung, verksam vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har tillsammans med Fredrik Sjöholm, doktor i nationalekonomi, analyserat vad som borde anses vara ett någorlunda optimalt valutaområde för Sveriges del. De har kommit fram till att Sverige bör gå med i en valutaunion med Finland och kanske Norge och Danmark. Något lämpligt land utanför denna krets av länder är svår att hitta. Resterande EU-länder anses inte lämpade för ett valutasamarbete av EMU:s karaktär. USA är enligt deras analys ett bättre land att skapa en valutaunion med än Storbritannien, Österrike, Holland och Italien!
Den grundanalysen som Jonung och Sjöholm gör är att valutaunioner ska man konstruera med länder med liknande industristruktur, detta för att på så vis få symmetriska ekonomiska upp- och nedgångar istället för asymmetriska. Andra parametrar som ett EMU-deltagande faller på är den låga rörligheten för produktionsfaktorerna samt en likartad utveckling vad gäller finans- och penningpolitiken. Produktionsfaktorer är bland annat kapital och arbete, läs arbetande människor. Kapital är idag en mycket rörlig faktor som söker sig till områden där ekonomin går bra. Att arbetskraften frivilligt skulle flytta runt inom EMU-området är dock mindre troligt. Allt detta talar emot ett svenskt deltagande i EMU.
8 Fördelen med flytande växelkurs
Den svenska ekonomiska krisen som vi upplevde i början på 90-talet hade flera orsaker. Tvisterna om vilka orsakerna egentligen är har varit många: Socialdemokraterna anklagar partierna i den borgerliga regeringen, vilka i sin tur menar att de ärvde en dåligt uppbyggd socialdemokratisk ekonomi. Frågan om vems felet är har överskuggat en av de kanske största anledningarna till krisen, nämligen att den svenska kronan knöts till ecu:n, numera kallad euro. Detta försvarades av partier från höger till vänster. Att knyta kronan till ecu:n innebar att den svenska riksbanken var tvungen att försvara ett värde som bara fanns i fantasin. Detta önskade värde hade satts upp av Riksbankens ledning. Vi från Miljöpartiet de gröna menade på ett tidigt stadium att Sverige borde ha låtit kronan övergå till en flytande växelkurs istället för att försvara ett fiktivt värde kopplat till värdet på ecu:n. Tiden visade senare att vi hade rätt, men innan kronan tilläts flyta hade vi fått uppleva 500 procent i reporänta, och många miljarder från statskassan gick förlorade.
Att knyta värdet på valutor till en eller flera andra valutor är en gammal företeelse. Under Bretton Woods-systemet tvingades många länder devalvera värdet på sin valuta för att upprätthålla en ekonomisk balans till dollarn. Efter diverse över- och undervärderingar av dollarns värde sprack till slut systemet 1973. I Europa har man prövat liknande system, bland annat den så kallade valutaormen.
Inom EMU-området är det tänkt att man ska låsa sina nationella växelkurser före övergången till euron. Genom att göra detta val kommer euroländerna att göra sig av med en av de viktigaste "pysventilerna" de har i dag, nämligen att växelkursen följer den ekonomiska utvecklingen i stort. Gentemot omvärlden kommer valutakursen att vara flytande.
9 Federal budget?
Eftersom euroländerna alltså väljer att låsa sina valutor sinsemellan krävs det andra sätt för att komma tillrätta med ekonomiska kriser. En av de framkomliga vägarna är att införa transfereringssystem på EU-nivå som kan syfta till att minska de ekonomiska klyftorna mellan regioner med olika ekonomisk utveckling, detta eftersom en av produktionsfaktorerna inte är helt rörlig, nämligen arbetskraften.
Idag sker en sådan nationell omfördelning i varierande omfattning. Väljer man att gå samman i ett gemensamt valutaområde måste detta föras upp på federal nivå om man är ute efter så mycket ekonomisk effektivitet som möjligt. Idag finns det inom EU visserligen strukturfonder som syftar till att minska de regionala skillnaderna, men den storleksordning som skulle behövas i ett gemensamt valutaområde överstiger vida dagens system. En så kraftig överföring av medel som skulle bli aktuell skulle vara en politisk omöjlighet i flera av de EMU-länder där skepsisen är stor till mer överstatlighet.
10 Buffertfonder?
I Finland, ett av de aktuella EMU-länderna, har buffertfonder förts fram som ett medel för att komma tillrätta med ekonomiska svängningar som kan slå fel mot Finlands ekonomi. Systemet har tagits fram av arbetsmarknadens parter och innebär att man ska spara ihop pengar i goda tider som senare ska användas som buffert för att kunna sänka arbetsgivaravgifter o.dyl. under sämre tider.
Buffertfonder har förts fram som en lösning även i Sverige. Först bör man dock påpeka att enbart behovet av dessa fonder innebär att man erkänner den kanske största ekonomiska bristen i EMU-systemet, nämligen att det kommer att leda till ökade regionala skillnader. Problemet med den finska modellen är att storleken på buffertfonden kommer att uppgå till 10 miljarder kronor om fem till sex år. Detta kan verka mycket till en början, men för att rida ur en ekonomisk kris behövs det betydligt mer pengar än så. Systemet har här ett inneboende moment 22: Antingen gör man av med alla pengar på kort tid och uppnår önskad effekt, eller så sprider man ut dem över det flertal år som en lågkonjunktur brukar bestå och får då enbart en marginell effekt av de inve- sterade pengarna.
Med buffertfonderna uppstår också samma problem som en devalvering av valutan medför. De svenska devalveringarna under 70- och 80-talet innebar att många gamla tunga exportindustrier kunde överleva nödvändiga strukturomvandlingar i ekonomin. Dessa strukturomvandlingar har istället senarelagts.
11 Hur har det gått för euron?
Sedan euron lanserades har den inte direkt varit någon succé. Efter att ha introducerats på en nivå av 9,40 kr har den tappat närmare en krona i värde gentemot kronan. Marknadens betyg på den svenska valutan är alltså avsevärt mycket mer positiv. Eurons svaga ställning gentemot dollarn har varit ännu tydligare. Efter det historiska tillfälle i våras då dollarn passerade euron har gapet bara ökat, detta trots att Europeiska centralbanken, ECB, vid ett flertal har tillfällen stödköpt euro för att sätta fart på euro-ekonomin.
Vi i Miljöpartiet vill självklart inte att euron ska bli ett ekonomiskt fiasko. Av solidaritet med euroländerna vill vi att det ska gå bra, men vi kan i dagsläget konstatera att så inte är fallet, samt att det är ett tecken på de allvarliga systembrister som finns i EMU. Riksdagen bör ta lärdom av den första perioden efter det att nu eurohysterin har lagt sig och av rent ekonomiska skäl avstå från ett deltagande i EMU:s tredje fas.
12 Påverka vad?
Ett mycket vanligt argument för att gå med i EMU är att vi ska kunna påverka den förda ekonomiska politiken. Tanken med argumentet är att EMU ska vara en samlingspunkt för Europas länder där man gemensamt kan formulera en politisk dagordning. Denna sorts retorik är inte minst vanligt förekommande från socialdemokratiskt håll. Men vad innehåller argumentet om ökad påverkan och demokrati? Och vem är det som påverkar egentligen?
Penningpolitiken inom EMU kommer framför allt att skötas från Euro- peiska centralbanken i Frankfurt. ECB:s penningpolitik utformas av ECB- rådet, där varje EMU-lands centralbankschefer ingår, samt av den så kallade direktionen. Direktionen är utsedd av medlemsstaternas stats- och regeringschefer, och består av sex ledamöter, varav en är centralbankschef. Mandatperioden är åtta år och kan inte förlängas. Efter att direktionen har utsetts har den full frihet att genomföra det som beslutas i ECB-rådet. I de stadgar som reglerar ECB:s verksamhet är oberoende det övergripande målet. Oberoendet från politiker är i stort sett totalt, så när som på en viss informationsplikt till Europaparlamentet. Enligt EMU-utredningen (SOU 1996:158) är ECB den kanske mest oberoende centralbanken i världen. Ännu tydligare har den nuvarande centralbankschefen, Wim Duisenberg, uttryckt det hela: "Jag har ingen chef ... det är jag som är chefen."
Det som ovan beskrivs om direktionens oberoende ställning ger upphov till en uppenbar, demokratisk kritik mot det sätt på vilket ECB fungerar. De politiker som hävdar att man genom EMU skulle få ökat inflytande har en hel del att förklara. I Sverige har samma politiker släppt ifrån sig makten över Riksbanken och nu kommer man att föra över den makten till en direktion som står ännu mer oberoende än den nationella centralbanken.
Ett annat vanligt argument för att EMU skulle leda till ökat inflytande är att man kan få vara med och påverka den ekonomiska dagordningen. Vad som menas med den ekonomiska dagordningen är ofta luddigt, men oftast handlar det om att man ska få vara med på det som idag kallas euro 12- mötena som hålls innan finansministrarnas möten i Ekofinrådet. Även detta argument haltar rejält. Om man ska vara med och påverka de andra EMU- länderna i monetära frågor borde man inte ha skapat en totalt oberoende centralbank som ska ta hand om penningpolitiken. ECB:s direktion är enligt stadgarna för Europeiska centralbankssystemet, ECBS, förbjuden att begära instruktioner från medlemsstaternas regeringar eller EU:s institutioner, som i sin tur inte får försöka påverka centralbanken i frågor som har med dess uppdrag att göra.
13 Den demokratiska frågan i stort
Kritiken mot EMU går för oss gröna betydligt mycket djupare än att bara handla om det demokratiska inflytandet över centralbankens styrelse. Förtroendet för de valda representanterna inom Europa förlorar mark, i synnerhet märks detta på EU-nivå. Vissa menar i sin analys att medborgarna inte har förstått varför det är så viktigt att rösta. Medborgarna gör en annan bedömning: De kan ändå inte påverka vad som händer, EU är stort, ogripbart och byråkratiskt. Denna känsla pekar på det stora grundproblemet inom EU och i fortsättningen även EMU- projektet. För att en demokrati ska kunna fungera effektivt krävs en maktfördelning som motsvarar människors krav på inflytande. Det är i detta perspektiv man ska betrakta demokratiaspekten på EMU. På vilket sätt ökar ett medlemskap i EMU människors reella makt och därmed också känslan av att kunna påverka framtiden?
Genom att skapa världens kanske mest oberoende centralbank har konstruktörerna av EMU hamnat i en demokratisk rundgång. Genom att frikoppla ett politiskt ansvarsområde från politiker och i förlängningen medborgarnas påverkan på viktiga områden av ekonomisk politik säger man samtidigt att politiker inte kan ta ansvar för detta område. Penningpolitik ska drivas av ekonomiska proffs utan ansvar. Eftersom detta samtidigt innebär att man omyndigförklarar de som väljer politikerna är inte reaktionen mot EMU- projektet särskilt konstig. Varför ska man som individ ställa sig bakom ett projekt som marknadsförs som politiskt, dock utan politisk påverkan?
Den gröna maktanalysen utgår från tanken om att decentralisering av makten gynnar de demokratiska strukturerna och människors möjlighet att känna delaktighet och påverkan. Ett ovanifrånperspektiv, både i EU och i många fall även nationellt, är enligt vårt sätt att se det otidsenligt. Framtidens lösningar ligger i att hitta lokala och regionala lösningar på många av de områden som idag sköts nationellt eller på EU-nivå.
Vi har genomfört en grundläggande analys av de demokratiska bristerna med EMU. Med utgångspunkten att man inte löser världens demokratiproblem med storskaliga lösningar är valet enkelt när det gäller deltagandet i EMU. Detta val delar vi med många av EU:s medborgare.
14 Framtiden och EMU
Den kanske viktigaste diskussionen om EMU handlar om den pusselbit som EMU faktiskt utgör i byggandet av ett Europas Förenta Stater. Om denna utveckling kan man ha många åsikter, men det är viktigt att debatten även handlar om vad konsekvenserna blir i framtiden av ett alltmer överstatligt EU. I EU:s övriga medlemsstater poängterar många EMU-förespråkare att valutaunionen ska ses i ljuset av ett alltmer sammansvetsat och överstatligt EU. Genom att samla alla medlemsstaterna under samma valutatak bereder man mark för ytterligare maktöverföring från nationer och regioner, och då inte enbart på de områden som traditionellt betecknas som tillhörande ekonomisk politik. Tanken är att man ovanifrån ska skapa en symbol som legitimerar mer makt till EU även inom andra områden, exempelvis utrikes- och säkerhetspolitik.
Miljöpartiet de gröna motsätter sig en ökad överstatlighet inom EU och därmed även ett svenskt EMU-medlemskap. Vi tror att vägen till ökad demokrati och en hållbar ekologisk utveckling går via mer medborgarmakt och mindre expertmakt i storskaliga projekt. Människors känsla av att kunna påverka och deras reella makt kommer inte att öka med ett EMU- medlemskap, och är därför inte önskvärt.
15 EMU och miljön
Ekonomisk politik och miljö är två områden som intimt hänger ihop. Ett av EMU:s primära mål är att skapa ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt är emellertid inte problematisk. De ekologiska konsekvenserna av en ständigt ökad materiell tillväxt tas ofta inte med i beräkningarna när ekonomisk utveckling ska mätas. Då ekonomisk tillväxt innebär ökad produktion och konsumtion får vi också en ökad förslitning på naturkapitalet som trots allt är grunden för livskvalitet och ekonomisk utveckling.
Den utveckling som idag sker på området miljöteknik leder till minskade utsläpp och ökad återvinning. Denna välfärdsvinst äts dock ofta upp av konsekvenserna av ökad traditionell ekonomisk verksamhet. Detta blir tydligt då man analyserar EU:s utsläpp av växthusgaser. De landvinningar som har skett de senaste åren blir ingen nettovinst eftersom ökad ekonomisk tillväxt inneburit ökade transporter på väg och flyg. Utsläppen av växthusgaser kommer enligt EU:s egna prognoser att öka med 6 procent istället för den åtagna minskningen med 8 procent. Grundorsaken till detta är satsningen på ökad ekonomisk tillväxt, allt enligt EU:s eget miljöorgan Europeiska miljöbyrån.
EMU:s grundtanke är alltså ökad materiell tillväxt. Hänsynen till naturresurser och miljö är obefintlig. EMU är alltså inte bara ett problem ur demokratisk synvinkel, det strider samtidigt mot den gröna tanken om en ekologiskt hållbar ekonomi.
Stockholm den 2 oktober 2000
Matz Hammarström (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)