Liberaler är internationalister. I olika länder och i olika tider har liberaler
stått för att mänskliga fri- och rättigheter är något universellt. Våra
åsiktsfränder har kämpat för demokrati, för fred och folkförsoning, för
frihandel, för internationell solidaritet och för human behandling av
människor på flykt - och arbetet går vidare i vår tid.
Folkpartiet liberalerna i Sverige står mitt i den traditionen.
Mycket av det som händer i världen i dag är med våra utgångspunkter
inspirerande. Fler och fler människor lever i demokratier. Det kalla kriget har
följts av nedrustning. Världshandeln ökar och lyfter miljoner ur fattigdom. Ny
informationsteknik knyter band mellan människor över gamla gränser.
Men dagens värld rymmer också mörkare inslag. Verkligheten innehåller
svältande människor i fattiga byar, för vilka globaliseringen ännu inte betytt
någon förbättring. Den rymmer växande kåkstäder i tredje världen, fulla av
desperation och hopplöshet. Den består av länder i Afrika där en stor del av
de unga är hivsmittade. Den inkluderar förtryckare som Jiang Zemin i Kina,
Kim Jong-Il i Nordkorea, Fidel Castro på Kuba, Slobodan Milosevic i
Serbien, Alexander Lukasjenko i Vitryssland, juntan i Burma, Robert Mugabe
i Zimbabwe och Saddam Hussein i Irak, män som med diktaturens metoder
förnekar sina egna folk mänskliga rättigheter.
Fattigdomen och förtrycket är liberala utmaningar.
En av vår tids stora liberala ledare, Sydkoreas president Kim Dae-Jung har
sagt: "Vi måste skapa ett nytt värdesystem baserat på universalism och
globalism och göra oss av med självrättfärdig nationalism och andra
anakronistiska idéer." Han har också i samma sammanhang sagt: "Vi måste
tillämpa demokrati och ett fritt marknadssystem i förening."
Denna motion handlar om liberala värden i Sverige i dagens värld. Dess
huvudinnehåll kan formuleras som tre slutsatser i globaliseringens tid:
Offensiv för frihandel och internationell solidaritet. Sverige måste
stödja WTO:s försök att främja frihandel, därför att frihandel är det viktigaste
instrumentet för demokrati och välstånd. Men Sverige ska också gå i täten för
ett omfattande bistånd, för att stärka de strukturer som gör att också de
fattigaste får del av tillväxtens frukter och för skuldavskrivningar. I motionen
föreslås att det svenska biståndet ökas med 1,7 miljarder kronor redan nästa
år. Sverige ska i tätast möjliga samverkan med världens övriga demokratier
stå för en utveckling av folkrätten, som innebär att den blir ett stöd också för
enskilda människor, inte bara för stater.
Offensiv för ett helt Europa. En engagerad svensk regering med en
europeisk vision skulle kunna spela en mycket viktig roll i dagens Europa. Nu
tycks östutvidgningen skjutas allt längre in i framtiden. Den europeiska
flyktingpolitiken hårdnar. Utslaget i den danska EMU-omröstningen stärker
tendenserna till ett A- och ett B-lag i Europa. Folkpartiet arbetar för att
Sverige ska gå med i EMU så snart som möjligt, för ett enat Europa och för
en förnyad europeisk union, präglad av öppenhet och folklig förankring.
Offensiv för att göra Sverige attraktivt för människor och företag.
Under rubriken "Fördel Sverige" föreslår folkpartiet ett samlat program i det
syftet:
- Lägre skatt på arbete och risktagande.
- Anpassningar av regler till den nya ekonomin, t ex sänkt optionsskatt.
- Förenklingar kring anställningar och företagande.
- Ny skolpolitik som återupprättar bildningsidealet.
- Forskningssatsningar för att befästa Sveriges position som spjutspetsland
i fråga om vetenskap och teknik, inte minst medicin och bioteknik.
- Reformer för att öka den enskildes inflytande över sitt eget arbetsliv,
bland annat i fråga om arbetstider och kompetensutveckling, för att på det
sättet minska sjukskrivningar på grund av stress och utbrändhet.
- Större avbetalning på statsskulden för att stärka svensk ekonomi inför
nästa lågkonjunktur.
- Ny bostadspolitik, med sänkt fastighetsskatt och slopad
pomeripossaeffekt i skatteutjämningssystemet, för att bygga bort
bostadsbristen i tillväxtområdena.
- Infrastrukturinvesteringar för att få bort trafikens flaskhalsar.
- Satsning på polis och andra rättsinstitutioner för att främja trygghet till
liv, lem och egendom.
- Avregleringar och försäljning av statliga företag, inte minst för att pressa
ner den svenska prisnivån, som ligger uppemot 20 % över övriga EU-
länders.
- Aktiv jämställdhetspolitik för att motverka diskriminering - inte minst
orättvisa kvinnolöner - och det omfattande våldet mot kvinnor.
- Familjepolitik som gör det lätt att förena föräldraskap med
förvärvsarbete och ger barnfamiljerna mera vardagsmakt.
- En ambitiös miljöpolitik som minskar koldioxidutsläpp, motverkar
övergödning och bevarar biologisk mångfald.
- En integrationspolitik som bryter invandrares utanförskap och ger dem
möjlighet att spela den roll de kan och bör göra i samhälls- och arbetsliv.
- En ny vårdpolitik med patienten i centrum genom valfrihet, vårdgaranti,
husläkare och fler alternativa vårdgivare.
-
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförs i
motionen.
2. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssy-
stemet vid sidan av statsbudgeten till 772 miljarder kronor för år 2001,
till 794 miljarder kronor för år 2002 och till 817 miljarder kronor för år
2003.
3. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren
2001-2003.
4. Riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet i den offentliga
sektorn för 2001 till 3,0 % av bruttonationalprodukten.
5. Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för
budgetåret 2001 enligt vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2001 på
utgiftsområden enligt vad som anförs i motionen (bilaga 1).
7. Riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av
anslagsbehållningar för budgetåret 2001 (bilaga 1).
8. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden för budgetåren 2002 och 2003 som riktlinjer för
regeringens budgetarbete enligt vad som anförs i motionen (bilaga 1).
9. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 1
Rikets styrelse enligt uppställningen i bilaga 2.1
10. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 2
Samhällsekonomi och finansförvaltning och utgiftsområde 25 Allmänna
bidrag till kommunerna enligt uppställningen i bilaga 2.
11. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 3
Skatteförvaltning och uppbörd enligt uppställningen i bilaga 2. 2
12. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 4
Rättsväsendet enligt uppställningen i bilaga 2. 3
13. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 6
Totalförsvar enligt uppställningen i bilaga 2. 4
14. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 7
Internationellt bistånd enligt uppställningen i bilaga 2. 5
15. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställningen i bilaga 2. 6
16. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 8
Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid
ålderdom samt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och
barn enligt uppställningen i bilaga 2. 7
17. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 13
Arbetsmarknad, utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt uppställningen i bilaga
2. 8
18. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 15
Studiestöd och utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
enligt uppställningen i bilaga 2. 9
19. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställningen i bilaga 2. 10
20. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 18
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt
uppställningen i bilaga 2. 11
21. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 20
Allmän miljö- och naturvård samt utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk,
fiske med anslutande näringar enligt uppställningen i bilaga 2. 12
22. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under, utgiftsområde 19
Regional utjämning och utveckling utgiftsområde 21 Energi och
utgiftsområde 24 Näringsliv enligt uppställningen i bilaga 2. 13
23. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under utgiftsområde 22
Kommunikationer enligt uppställningen i bilaga 2. 14
24. Riksdagen begär hos regeringen förslag till lagändring så att
sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från
sjukförsäkringen till trafikförsäkringen. 7
såvitt avser tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 2000
25. Riksdagen beslutar att avvisa regeringens förslag om bemyndigande att
med högst 4 300 000 000 kr skriva ned den vid utgången av år 2000 i
statens redovisning upptagna fordran som motsvarar underskottet i
kommunkontosystemet.
såvitt avser skattefrågor
26. Riksdagen beslutar om skattepolitikens inriktning i enlighet med vad som
anförs i motionen.
27. Riksdagen beslutar om de skatteförändringar som anförs i motionen.
28.
1 Yrkande 9 hänvisat till KU.
2 Yrkande 11 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 12 hänvisat till JuU.
4 Yrkande 13 hänvisat till FöU.
5 Yrkande 14 hänvisat till UU.
6 Yrkande 15 hänvisat till SoU.
7 Yrkandena 16 och 24 hänvisade till SfU.
8 Yrkande 17 hänvisat till AU.
9 Yrkande 18 hänvisat till UbU.
10 Yrkande 19 hänvisat till KrU.
11 Yrkande 20 hänvisat till BoU.
12 Yrkande 21 hänvisat till MJU.
13 Yrkande 22 hänvisat till NU.
14 Yrkande 23 hänvisat till TU.
Globaliseringen - nya möjligheter för liberala
värden
"Det vi kan konstatera är att tillväxt generellt gynnar fattiga och att var
och en som bryr sig om fattiga människor bör vara för en
tillväxtfrämjande politik som främjar sådant som fungerande
rättsväsende, finansiell disciplin och öppenhet i den internationella
handeln"(David Dollar och Aart Kraay i "Growth is Good for the Poor",
Världsbanken, mars 2000).
Just nu pågår en intensiv debatt om frihandel. Demonstranter vid WTO-
och IMF-möten hävdar att de står på de fattiga folkens sida när de protesterar
emot frihandel. Debatten är ingalunda ny. Vi svenska liberaler har levt med
den länge. "Handel är utsugning" hette det under vänstervågen kring 1968. Vi
tog den debatten då och vi fortsätter att föra den. Vår övertygelse är den
motsatta. Handel befrämjar inte bara välstånd utan också fred och kulturell
utveckling.
Handeln har varit en stark bidragande faktor bakom tillväxten under
decennierna efter det andra världskriget. Sedan 1960 har världshandeln ökat
med 7 procent per år, dubbelt så mycket som BNP ökade under samma
period. Utrikeshandeln gav därmed ett kraftigt bidrag till den totala
tillväxten.
Det är därför ett slag mot de fattiga att, som åtminstone den militanta
spjutspetsen vid demonstrationerna mot WTO, IMF och Världsbanken syftar
till, vilja minska den internationella handeln. Hade inte Sverige haft
möjligheter att handla med omvärlden under vår industraliseringsprocess,
hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har. Det var lyckosamt att den
processen för vår del inleddes under decennierna före 1914, när en
"globalisering", som i vissa avseenden faktiskt liknade den som nu pågår,
ägde rum. Hade vår industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när
den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte
världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.
Åren före förra sekelskiftet rasade debatten mellan svenska frihandlare och
protektionister. Liberalerna, frihandlarna, vann den striden, vilket hade
avgörande betydelse för Sveriges välståndsutveckling under 1900-talet.
Det sägs ibland i debatten att klyftorna i världen växer och att fattigdomen
ökar. För en seriös debatt är det nödvändigt att sådana påståenden skärskådas.
Om det vore sant att en friare världshandel sammanfallit med sådana effekter
hade det naturligtvis varit nödvändigt att ta ny-protektionisternas argument på
större allvar. Men fakta talar ett, åtminstone delvis, annat språk.
Fattigdomen har enligt tillgänglig statistik knappast ökat i världen. Antalet
fattiga i absolut mening har minskat. I Ostasien sjönk exempelvis antalet
människor som lever på mindre än en dollar per dag från 420 miljoner 1987
till 280 miljoner 1998.
Det är däremot sant att hundratals miljoner människor fortfarande lever
under oacceptabla villkor och att situationen i flera av de fattigaste länderna
faktiskt försämrats. Men ingenting tyder på att det är den ökande
världshandeln som lett till den utvecklingen - allt tyder på motsatsen,
nämligen att dessa länder haft en bättre situation om deras handel ökat mera.
En genomgång av dessa länder bekräftar snarare bilden att det är brist på
demokrati, brist på ekonomiska reformer och marknadsekonomi, brist på
fungerande rättsväsende och brist på utbildning som gör att dessa länder sitter
fast i underutveckling.
Även de ofta förekommande uppgifterna om kontinuerligt ökande relativa
skillnader kan ifrågasättas. Sett i ett länge perspektiv, 1950-1995, har den
relativa tillväxten varit lika stor i industriländerna som i
utvecklingsländerna.
De senaste åren tycks de relativa inkomstskillnaderna snarast ha minskat
något, främst som en följd av en snabb välståndsökning i Indien och Kina.
Ett program för ökat ekonomiskt välstånd och minskad fattigdom bör
således innehålla:
- fortsatt frihandel,
- raserande av handelshinder i de utvecklade ekonomierna för u-ländernas
produkter, t.ex. på jordbruks- och textilområdet,
- bistånd till de fattigaste länderna för att stärka deras förutsättningar att
ta
del av globaliseringens fördelar genom stärkande av demokratiska
strukturer, bättre administration, fungerande rättsväsende och bättre
utbildning,
- en skuldsanering, inte minst riktad mot de länder som kastat av sig sina
diktatorer och därmed bör få chans att starta på nytt utan att behöva betala
notan för förtrycket en gång till,
- ökad öppenhet på det finansiella området för att minska riskerna för
kriser av det slag som för några år sedan inträffade i Asien.
Vårt eget ökade beroende av den internationella utvecklingen, det som
brukar kallas för globaliseringen, påverkar förutsättningarna för den
politik som kan föras även i Sverige. Detta är inget nytt - den
utlandsberoende delen av ekonomin har oftast vuxit snabbare än den
inhemskt inriktade. Detta visas t.ex. av att exporten år 1960 utgjorde 22 %
av BNP mot närmare 45 % idag.
Under olika skeden har dock denna utveckling gått snabbare än annars.
Det är högst sannolikt att vi nu befinner oss i ett sådant skede. Under de
senaste tio åren har faktorer som IT-utvecklingen, den finansiella
revolutionen och avregleringar förändrat förutsättningarna för de ramar som
den ekonomiska politiken kan föras inom. Detta skildras ibland som en
utveckling som minskar demokratin. Det är helt fel tänkt. Vårt välstånd är
byggt på att vi som nation deltagit i den internationella arbetsfördelningen.
Våra företag har kunnat växa sig stora och bli internationellt inriktade därför
att de gått utanför den egna hemmamarknaden. Men en förutsättning för detta
har varit att svenska företag haft möjlighet att gå in på nya marknader och
sälja eller etablera sig där. Då måste vi som nation uppvisa samma öppenhet
mot andra. När u-länder eller andra vill sälja till oss, och därmed kanske
konkurrera ut inhemsk tillverkning, är det samma fenomen som när svenska
företag kunnat konkurrera och växa sig starka på världsmarknaden. Det skulle
vara utomordentligt anmärkningsvärt om ett land som Sverige, som i så hög
grad byggt sitt välstånd på internationalisering, skulle vilja neka andra samma
möjlighet.
Självfallet skulle Sverige - om svenska folket i demokratisk ordning så
beslutade - kunna avstå från att delta i det internationella arbetsutbytet. Det
är
egentligen fel när internationaliseringens kritiker hävdar att "marknaden
tvingar oss" att föra en viss politik. Vi kan visst försöka minska ner vårt
internationella beroende - om vi är beredda att betala priset! Vi liberaler ser
inga fördelar med en sådan utveckling. Vi kommer att ta debatten mot ny-
protektionisterna. Om vi inte kan övertyga den hårda spetsen av
våldsinriktade, socialistiska demonstranter, kan vi kanske få några av dem
som står bakom, för att de känner solidaritet med världens fattiga, att inse att
de kan vara för både handel och bistånd, både "trade" och "aid", därför att
båda verktygen bidrar till att minska fattigdomen i världen.
Den internationella utvecklingen
Den internationella ekonomin utvecklas just nu starkt. Den goda
tillväxten finns i länder i olika delar av världen.
Ekonomierna i Sydostasien, som för ett par år sedan genomgick en kris,
återhämtar sig nu starkt. Tillväxten i det området låg i fjol och i år på nästan
8
procent per år och även för år 2001 väntas en hög tillväxt, 6 procent. Även
Japan, som under 90-talet haft en mycket svagt utveckling, bl.a. på grund av
att man inte angripit bankkrisen tillräckligt kraftfullt, tycks nu vara på väg
tillbaka. Nästa år väntas tillväxten bli ca 2 procent.
Det har under lång tid uttryckts farhågor för att den amerikanska ekonomin
skulle mattas av efter ett 90-tal med en osedvanligt god tillväxt och mycket
hög sysselsättningsökning. Detta har skett utan att inflationen tagit fart.
Därmed har det inte blivit nödvändigt att skärpa vare sig finans- eller
penningpolitiken i någon större utsträckning. Den amerikanska ekonomin har
visat sig ha en ovanlig flexibilitet och styrka. Produktiviteten har ökat. Det
pågår, främst utgående från de amerikanska erfarenheterna, en debatt om "den
nya ekonomin".
De faktorer som oftast nämnts som en förklaring till en snabbare
utveckling har varit IT-utvecklingen, den nya kapitalmarknad som växt fram
kombinerat med avregleringar samt en flexibel arbetsmarknad. Detta har visat
sig i en ökning av produktiviteten, även i tjänstesektorerna. Det som det råder
osäkerhet om är spridningen av produktivitetsförbättringar till de sektorer
som inte är direkt kopplade till IT-branscherna. Det är svårt att i den ökade
tillväxten - USA har i tre år i rad haft en tillväxt över 4 procent och den
väntas i år bli över 5 procent - urskilja vad som kan knytas till den nya
tekniska utvecklingen och vad som är en följd av en en stram finanspolitik
och en skickligt förd penningpolitik.
USA förefaller kunna komma ner på en tillväxt som ligger i linje med den
långsiktiga tillväxtpotentialen utan en överhettning som skulle framtvinga
snabba räntehöjningar. Risken för att en snabb dämpning av den amerikanska
ekonomin skulle få negativa återverkningar på omvärlden har därmed minskat
betydligt.
I Europa är en återhämtning på väg. Enligt IMF väntas tillväxten både i år
och nästa år bli 31/2 procent. Alla de fyra stora länderna, Tyskland, Frankrike,
Italien och Storbritannien, väntas uppvisa tillväxttal om 3-31/2 procent.
Tillväxten bärs upp av både den inhemska efterfrågan och exporten. Den
svaga euron har medfört att exporten kan öka betydligt i euroområdet.
Sedan introduktionen den 1 januari 1999 har euron, mot mångas
förväntningar, utvecklats svagt och fallit med 25-30 procent mot dollarn. En
viktig förklaring är troligen att den amerikanska ekonomin vuxit så mycket
snabbare än den europeiska. Under 1999 och hittills i år har tillväxttakten i
USA varit ca 60 procent högre än i EU-området. Vid en avsaktning i USA
och en återhämtning i Europa kommer sannolikt en utjämning av
valutakurserna.
Men det finns också andra inslag i bilden. Som en förklaring har angetts
den större flexibiliteten i den amerikanska ekonomin, både den kraftigare
konkurrensen på produktmarknaderna och den rörligare arbetsmarknaden. Det
finns dock tendenser till en förändring i detta avseende i Europa. Flera
institutioner tycker sig ha funnit förändringar i en riktning som utjämnar
skillnaderna mellan Europa och USA.
En bidragande orsak till att euron inte fått den styrka, som många
förväntade före införandet, är att den kraftiga omskiftningen i olika placerares
portföljer mot ett relativt stort innehav av euro inte tycks ha skett ännu. Det
är
dock för tidigt att bedöma vad som kommer att ske - det kan mycket väl vara
så att sådan anpassningar tar längre tid.
Å andra sidan har det uppstått en betydande marknad för företagens
långfristiga finansiering.
Vidare har det rått en osäkerhet om huruvida den europeiska centralbanken
(ECB) är samma starka försvarare av ett stabilt penningvärde som den gamla
tyska Bundesbank. Förtroendet för en uthållig antiinflationspolitik kan ta lång
tid att bygga upp.
Det är olyckligt att ett antal europeiska politiker gjort uttalanden om
eurokursen, som om det varit fast växelkurs. ECB har ingen fast kurs att
försvara. Det viktiga för ECB, precis som för den svenska riksbanken, är att
bedriva penningpolitik så att inflationen håller sig på en låg nivå, inte att
försvara en viss växelkurs.
Den svaga euron har dock inneburit att det europeiska näringslivets
konkurrenskraft har stärkts, precis som hände för svensk del efter
deprecieringen 1992. Euroområdets tillväxt har fått ett ordentligt nettobidrag
från utrikeshandeln. Den positiva sidan av den svaga euron är således att den
dragit igång tillväxten inom euroområdet.
Tabell 1. BNP-tillväxten 1999-2001 enligt regeringen
Procentuell volymförändring
Tabell 1: (1999 2000 2001 )
I vår omedelbara närhet väntas tillväxten i de nordiska länderna förbättras
i år och nästa år jämfört med 1999. Det är främst Finland som får hög
tillväxt. Finland har haft en mycket god utveckling vad gäller tillväxten
ända sedan 1993. Finland verkar också ha dragit nytta av sitt medlemskap
i eurosamarbetet. Det har gått att förena god tillväxt och låg inflation trots
att Finland inte kunnat föra någon egen penningpolitik. Den norska
utvecklingen visar att naturtillgångar som olja inte alltid är något enbart
positivt. Efter ett svagt 1999 väntas tillväxten bli ca 3 procent men
överhettningsfenomen börjar nu visa sig vilket kan tvinga fram en
åtstramning.
Danmark var på väg att återhämta sig efter ett relativt svagt 1999 när
folkomröstningsbeslutet om att stå utanför eurosamarbetet kom. Det är ännu
för tidigt att dra slutsatser om vad utanförskapet kan innebära för Danmarks
del. Till skillnad från Sverige är Danmark knutet till EMU genom ett
fastkurssamarbete. Det återstår att se om detta kan bibehållas utan problem.
Det blir särskilt tydligt i det danska fallet att landet kan komma att följa
utvecklingen och penningpolitiken i euroområdet utan att ha något inflytande
över penningpolitiken.
De flesta ekonomier är alltså inne i en positiv konjunkturfas, IMF räknar i
sin nyligen publicerade prognos med en tillväxt nästa år i världsekonomin om
drygt 4 procent efter över 4,5 procents tillväxt i år. IMF räknar med att detta
består av en tillväxt år 2001 om 3 procent i industrialiserade länderna, 6
procent i Sydostasien och 5 procent i utvecklingsländerna.
Den svenska ekonomin
Med det starka svenska utrikesberoendet är det naturligt att Sverige drar
nytta av den goda internationella konjunkturen.Tillväxten på de
marknader dit svenska produkter går har vuxit med nästan 8 procent per
år 1997-1999 och väntas i år och nästa år öka med 10 respektive 81/2
procent.
Regeringen räknar med en tillväxt i Sverige om 3,9 procent i år och 3,5
procent nästa år.
BNP-ökningen bärs dessutom i hög grad upp av den privata konsumtionen.
Konjunkturuppgången har ökat hushållens inkomster men också gjort dem
mera benägna att konsumera av sina inkomster. Sparkvoten har sjunkit,
hushållens aktieinnehav med stigande kurser har medfört att de känt sig rikare
och vågat köpa mera. Inte mindre än 13-14 miljarder kronor i konsumtion
kan tillskrivas en lägre sparkvot. Det är en ödets ironi att socialdemokratin
tar
åt sig äran av en tillväxt som i hög grad bygger på hushållens tilltro till ett
så
kapitalistiskt fenomen som en aktiemarknad. Det finns fler aktieägare än
löntagare i Sverige idag.
Investeringarna väntas öka förhållandevis kraftigt. Till en del beror detta
på ett antagande om ökat bostadsbyggande men också på ökade investeringar
i näringslivet.
Budgetunderskotten gjorde det nödvändigt med en stram finanspolitik, det
vill säga skattehöjningar och besparingar. I den socialdemokratiska versionen
efter 1994 blev det mest fråga om skattehöjningar. Men sammantaget har den
offentliga konsumtionen ökat långsammare än BNP sedan början av 90-talet.
Regeringen räknar med en ökning om ca 1 procent per år.
Sysselsättningen har ökat i ungefär samma takt som i EU-området i övrigt.
Detta innebär att svensk arbetslöshet, räknat på ett jämförbart sätt, ligger
ungefär i mitten bland EU-länderna, se diagram.
Diagram: Öppen arbetslöshet i Sverige och övriga EU-länder
Procent av arbetskraften
Anm.: avser juli 2000 eller senast tillgängliga månad
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ingår inte
Källa: Eurostat
Det är mycket lätt att den eufori som konjunkturuppgången medför leder
till att långsiktiga frågor glöms bort och att beslut fattas om utgifter som
binder ekonomin vid en utgiftsnivå som inte är hållbar när
lågkonjunkturen kommer. Risken är stor att utvecklingen under andra
halvan av 1980-talet, när den dåvarande socialdemokratiska regeringen
beslutade om utgifter som inte var långsiktigt hållbara, nu upprepas. Till
exempel har LO:s krav på regeringen beräknats kosta 35-40 miljarder
kronor. Regeringen har inte heller med tillräcklig kraft förklarat varför det
är nödvändigt med en långsiktig återhållsamhet med offentliga utgifter
och skatter.
Konjunkturuppgången väntas leda till att tillväxten i år blir cirka 4 procent
och cirka 31/2 procent nästa år. För tiden därefter är bedömningen mycket
oviss. De mera optimistiska bedömningarna talar om en tillväxt i
storleksordningen 31/2-4 procent. Regeringen räknar själv med 2 procent.
Det kortsiktiga problem som tycks vara mest aktuellt är risken för
överhettning. Det skulle innebära att efterfrågan ökar så snabbt att
produktionsresurserna inte kan möta efterfrågan. Detta leder då till
överhettning i form av löneökningar och att prisökningarna tar fart. För att
hålla inflationsmålet måste då Riksbanken höja räntorna, så att efterfrågan
dämpas. Detta kan leda till en ny avmattning och på nytt ökande arbetslöshet.
Även om svensk lönebildning inte skulle återvända till den inflationsdrivande
utvecklingen under 80-talet är marginalerna nu mindre i och med att
låginflationspolitiken är så starkt etablerad i flertalet länder i vår omvärld.
ett
flertal institutioner, bl.a. det statliga Konjunkturinstitutet, har varnat för
de
risker som finns. Det är ett orostecken att Sverige enligt OECD är det land
som under åren 1996-1999 hade de största lönekostnadsökningarna utöver
produktivitetsökningen. Detta var således i ett läge med betydligt sämre
arbetsmarknad än den som nu råder. Det finns därmed betydande risker att
tillväxten och sysselsättningen kan komma att drabbas av effekterna av
räntehöjningar på ett sätt som bryter högkonjunkturen i förtid. Vår politik
syftar till att undvika en sådan situation.
Offensiv för frihandel och internationell
solidaritet
Vi tecknade i ett inledande avsnitt en förhållande ljus bild av
världsutvecklingen i denna globaliseringens tid. Men vi ser också ett antal
mycket bekymmersamma inslag i den internationella utvecklingen:
WTO:s ansträngningar att skapa liberalare regler för världshandeln, inte
minst u-ländernas möjigheter att exportera livsmedel och kläder, har gått i stå.
EU:s utvidgning går trögt och Danmarks EMU-nej kan försena också
Sveriges och Storbritanniens medlemskap i valutaunionen.
De rikare ländernas utvecklingsbistånd har stagnerat på en låg nivå.
Vi tycker det finns anledning att rikta skarp kritik mot de delar av det
internationella samhället som söker gamla lösningar på framtidens problem.
Slutna gränser eller en helt oreglerad marknad gynnar ingen - allra minst de
länder som har en liten del av världshandeln.
Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga
rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom
mellan länder.
I ljuset av Sveriges ekonomiska utveckling och behovet av att säkra att fler
människor på jorden får del av globaliseringens fördelar föreslår Folkpartiet
en kraftig höjning av biståndet de närmaste tre åren. Vi föreslår att biståndet
höjs med drygt 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag år 2001,
vilket är något mer än vi förordade i våras. Den totala biståndsramen uppgår
därmed till 0,81 procent av BNI. Med vårt förslag kommer biståndet även att
höjas successivt åren därefter. För åren 2002 och 2003 anslår vi drygt 2 400
respektive drygt 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Den totala
biståndsramen kommer därmed att uppgå till 0,85 respektive 0,88 procent av
BNI för åren 2002 och 2003. Med Folkpartiets förslag ökar biståndet totalt
med 5 800 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit för åren 2001-
2003. Det innebär att enprocentsmålet kommer att kunna uppnås inom en
femårsperiod.
Folkpartiet har inte kunnat acceptera de nedskärningar som alltsedan 1994
gjorts av den socialdemokratiska regeringen. De förbättringar som drivits
igenom har senare stoppats av begränsningsbelopp som regeringen utfärdat.
Det har skapat en svår situation för främst Sida men även för enskilda
organisationer. Det enda påtagliga resultatet är att det i budgeten utlovas en
substantiell höjning om tre år, alltså efter nästa val. "Gärna solidaritet, men
inte nu", är parollen.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom
biståndspolitiken inte har kunnat motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom.
Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i
"mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika.
Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt
dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och
sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har
inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna
för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar
sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att
bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Svensk biståndspolitik ska ha en tydlig demokratiprofil. Demokrati medför
positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Demokrati möjliggör för
människor att leva ett liv i fred och frihet. Merparten av biståndet Sverige
bedriver är svårt, eftersom det är inriktat på de fattigaste och mest
outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Detta
gör emellertid att satsningarna på demokrati och mänskliga rättigheter är
desto viktigare
Sverige måste verka för en ökad och öppnare handel. Frihandel är en viktig
motor för utvecklingen i tredje världen. Liberaliseringen av världshandeln är
och har varit avgörande för tillväxt i framförallt u-länderna.
Skuldfrågan har i takt med 1980- och 90-talens
demokratiseringssträvanden åter hamnat i rättmätig fokus som ett av de
största hindren till utveckling för fattiga länder. Folkpartiet förordar ökade
satsningar på ekonomiska reformer och skuldavskrivningar.
Offensiv för ett helt Europa
Aldrig tidigare har det varit fred så länge i västra Europa som nu. Att
länderna i vår del av världen valde internationalism, istället för fortsatt
nationalism, alltså samarbete i det som genom åren kallats EEC, EG och
EU, istället för isolering har visat sig framgångsrikt.
När Berlinmuren föll uppstod nya risker för instabilitet men också nya
möjligheter. Samarbetet fördjupades, främst genom euron, och EU utvidgas
till fler medlemsländer, bland annat Sverige. Genom euron försvinner
växlingskostnaderna. Företag behöver inte försäkra sig mot förändringar i
valutornas värde mellan exempelvis Tyskland och Frankrike. EMU innebär
en långsiktig stabilitet och förutsägbarhet för medborgare och företag. Den
gemensamma marknaden är fri från valutahinder - många små fördelar, som
tillsammans ger bättre ekonomi och välfärd.
Men det viktigaste av allt är detta: Nu diskuterar och beslutar européer
tillsammans i viktiga ekonomiska frågor. Det sker bl a genom att en
representant för varje land finns i ledningen för centralbanken (ECB), och
finansministrarna träffas i det s k Eurorådet. Vid dessa möten behandlas
viktiga beslut om Europas ekonomi och ekonomiska politik. Många gånger
fattas också de facto-beslut. Sverige är inte med vid dessa tillfällen. Hade
Sverige varit med kunde vi ha haft insyn och kunnat påverka - nu är det bara
att följa de andras beslut.
Det europeiska samarbetet har haft som huvudsyfte att bidra till fred och
demokrati. Men den ekonomiska integrationen - frihandel och fri rörlighet för
personer, varor, tjänster och kaptial - skapar även en gemensam marknad.
Vid ett EMU-medlemskap ökar förutsättningarna för en god svensk tillväxt.
Priserna sjunker som en följd av de ökade möjligheterna till jämförelse och
ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på. Sammantaget ökar
välfärden - mer resurser finns tillgängliga för såväl privat konsumtion som
vård, skola och omsorg.
Ett av de under senare tid, internationellt och nationellt, mest
uppmärksammade besluten rörande svensk ekonomisk politik är
regeringspartiets principiella ja till EMU. Det beslutet fattade partkongressen
i mars år 2000. Icke desto mindre har regeringspartiets beslut helt utelämnats
i regeringens finansplan. Sveriges regering har ännu inte gjort någon officiell
avsiktsförklaring var den står i frågan om Sverige och EMU.
Att regeringen officiellt inte vill kännas vid regeringspartiets - och för de
delen LO:s - kongressbeslut om EMU i sitt viktigaste policydokument väcker
naturligtvis frågor om regeringens genuina engagemang och egentliga
avsikter.
En möjlighet är att regeringen inte vill binda sig, utan bara det egna partiet,
vid en EMU-positiv gest inför övriga EU-länder inför det svenska
ordförandeskapet första halvåret 2001. På grund av den välkända splittringen
i regeringen och regeringspartiet kanske regeringen med finansplanens
tystnad avser att tiga ihjäl hela frågan under överskådlig tid. EMUs
ekonomiska och utrikespolitiska betydelse för Sverige underordnas den
socialdemokratiska partitaktiken och maktambitionerna. Misstanken närs av
regeringens täta samarbete med de Europafientliga stödpartierna.
Folkpartiet menar att det är viktigt både för tillväxt-, stabilitets- och
fördelningspolitiken att Sverige snarast blir fullvärdig EMU-medlem.
Starka långsiktiga argument för EMU
Vi vill här lyfta fram några argument som på senare tid blivit allt
viktigare:
Sverige marginaliseras politiskt genom att inte bara stå utanför EMU utan
att landet också saknar en officiellt deklarerad regeringsstrategi för inträde i
EMU. Sverige får ett mindre inflytande de facto om än inte alltid de jure.
Detta har hävdats av många bedömare, bl a den tidigare finansministern Erik
Åsbrink, som bör veta vad han talar om.
Utanförskapet kommer att vara som tydligast under det svenska
ordförandeskapet. I takt med att Eurorådet får en allt starkare och mer politisk
roll i EU-samarbetet blir Sverige mer och mer marginaliserat. Flera
euroländer, särskilt det nuvarande ordförandelandet Frankrike, vill
formalisera Eurorådet till ett forum där bindande beslut tas. Allt fler frågor,
i
huvudsak de som rör finanspolitiken, kan komma att hanteras där. De länder
som inte deltar lämnas därigenom utanför intressanta och viktiga
diskussioner. Under Sveriges ordförandeskap får den svenske finansministern
inte ens komma in i rummet. Mötena kommer att ledas av Belgiens
finansminister. Vår roll i EU blir en biroll.
Priserna kommer att pressas i Sverige genom att de flesta marknader med
euron integreras över gränserna. Det leder till att konsumenter och inköpare
kan tillgodogöra sig minskade transaktionskostnader, minskad växelkursrisk
och en intensivare konkurrens från utländska företag om de svenska
konsumenternas och inköpschefernas gunst. Prisjämförelser blir enkla att göra
från 1 januari 2002 när de gemensamma sedlarna och mynten införs i
Euroland.
Den hett debatterade frågan om utflyttning av nyckelpersoner från Sverige,
och hela eller strategiska delar av företag, är relevant i detta sammanhang.
Utflyttningen har flera drivkrafter, förvisso, men att fortsätta att bortse från
att
den svenska attityden till EMU spelar roll i sammanhanget är för praktiskt
taget alla beslutsfattare i näringslivet allt för magstarkt. Få - om ens någon
person i Sverige - anser att landets EMU-politik saknar betydelse för
företagens lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsdebatten skulle sakna
relevans för den långsiktiga utvecklingen av svensk ekonomi.
Vi ser allt tydligare tendenser till att både svenska och andra företag
förbereder sig för att agera på europeisk nivå. Ett antal fusioner och andra
omstruktureringar är tydliga tecken på att företagen förbereder sig för att
kunna uppträda i mindre utsträckning som nationella och i högre grad som
internationella företag. De tänker alltmera europeiskt, allt mindre nationellt.
I
den processen missgynnas Sverige eftersom vi står utanför euro-området.
Sverige skulle behöva ett antal tydliga plusfaktorer om vi skulle stå starka
utanför den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Det har vi inte.
Skatter, arbetsmarknadsregleringar och problem i utbildningssystemet
missgynnar oss. Företagsutflyttningen pågår kontinuerligt, den väntar inte
medan Sveriges regering funderar. Att hejda och vända den strömmen är ett
starkt argument för att så snart som möjligt gå in i eurosamarbetet. Vi behöver
inte vänta en hel konjunkturcykel för att se resultatet.
Med euron blir det också lättare för företag som är lokaliserade på svensk
botten att expandera i Euroland och att stärka sin konkurrenskraft i övriga
EU, bl a genom att enkelt kunna använda sig av billigare leverantörer av
insatsvaror. Många företag kommer att tvingas se över sin marknadsstrategi.
Företag som funderar på att flytta från Sverige får med svenskt EMU-
medlemskap ett argument mindre.
En kostnad med att stå utanför EMU, som också kommit alltmera i fokus
under senare år, är växelkursens instabilitet. Professor Hans Genberg,
Genève, undersökte denna fråga och konstaterar bland annat att om man
jämför växelkursinstabilitet före EMU-starten 1999 hos de elva ERM-
länderna som sedan blev EMU-11 med motsvarande instabilitet hos andra
länders valutor visar det sig finnas "en mycket lägre volatilitet (instabilitet,
vår anmärkning) i EMU-länderna jämfört med länder med flytande växelkurs
som Sverige, Schweiz och USA". Specifikt om den finska marken skriver
Genberg att "under perioden som föregick Finlands inträde i ERM var
markens volatilitet mycket lik den som rådde i länder med flytande kurs, som
schweizerfrancen och svenska kronan. När Finland gick med i ERM föll dock
markens volatilitet till mindre än en tredjedel av den tidigare nivån."
(Genberg, H (2000), "Managing Sweden's Transition to EMU", SNS
Occational Paper, nr 83, Stockholm, s. 16-17, vår översättning.) Med tanke
på att globala finansiella kriser nu blivit ett återkommande fenomen
(Asienkrisen, Brasilienkrisen, Mexicokrisen, Rysslandskrisen, New York-
börsens instabilitet, osv) är en stabil växelkurs av stort och växande värde för
såväl hushåll som företag. Att gå med i EMU reducerar denna svårbedömda
risk väsentligt och på ett långsiktigt trovärdigt sätt.
Många förefaller tycka att Sverige bör välja linjen att vänta-och-se i EMU-
frågan. Men detta resonemang är svagt underbyggt. För det första finns det
uppenbara kostnader förenade med att vänta, dvs alla de fördelar som redan
nämnts kommer vid en vänta-och-se-strategi inte svenska företag och hushåll
till del. Om det skall vara någon poäng med att vänta förutsätter det att
Sverige kan lära något viktigt om konsekvenserna av medlemskap genom att
Sverige står utanför EMU.
Men även om Sverige skulle vänta, skulle ingen utredning i världen sedan
med någon större grad av precision kunna kvantifiera hur stora kostnader och
intäkter som detta medfört, eftersom andra förändringar pågår samtidigt i
världsekonomin. Däremot cementerar en vänta-och-se-linje, en osäkerhet inte
bara om Sveriges långsiktiga penningpolitiska regim utan också om Sveriges
långsiktiga ambitioner beträffande den ekonomiska och politiska
integrationen med övriga Europa. Båda dessa osäkerheter leder bl a till att
investeringsbeslut fördröjs och att investeringar förläggs på annat håll.
Sverige skulle också fortsätta att ha ett svagare inflytande i Eurorådet, ECB
och andra viktiga EU-institutioner, och kanske också ses över axeln vid en
eventuell förhandling om en reform av EUs konkurrensregler.
Socialdemokraterna har angivit två nödvändiga "villkor" för stöd till en
framtida svensk EMU-anslutning: dels att det skall finnas belägg för att det
råder en fungerande lönebildning, dels att Sveriges konjunktur skall vara i
samklang med Eurolands. Båda villkoren är dock så luftigt formulerade att
det till sist helt och hållet blir en fråga om politisk vilja om de förklaras
uppfyllda eller ej.
I den första frågan om lönebildningen bör man notera att ett konkret bidrag
till ökad klarhet redan finns, nämligen ledamöternas i Industrins ekonomiska
råd, som är utsedda av arbetsgivar- och arbetstagarparterna inom industrin,
slutsats: "Vår slutsats är att arbetsmarknadsparterna inom industrin genom sin
senaste uppgörelse har gjort det trovärdigt att de är kapabla att klara
lönebildningens alla dimensioner när Sverige blir medlem av EMU."
[Carling, A m fl (2000), "EMU-medlemskapets betydelse för svensk
lönebildning", Ekonomisk Debatt, nr 2, s 141.? Beträffande konjunkturen
konvergerar för närvarande Sveriges och Eurolands aktivitetsnivåer.
Prognoserna pekar på en fortsatt hög, men dock avtagande tillväxttakt, för
såväl Sverige som Euroland.
Folkpartiets fem steg till EMU
Det är viktigt att Sverige fastställer en tidtabell för inträdet i EMUs tredje
fas. Den bör ske i följande fem steg:
Regeringen avger en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess
EMU-politik och tidtabell redovisas.
En nationell övergångsplan, som skall omfatta såväl den offentliga
förvaltningen som företag och banker, görs upp och genomförs så snart som
möjligt.
En folkomröstning om EMU genomförs. För att öka engagemanget i
frågan och effektiviteten i det politiska upplysningsarbetet bör datum för
folkomröstningen snarast fastställas. Siktet bör vara inställt på att genomföra
den under hösten 2001.
Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med Euroländerna
om svenskt inträde i ERM2. Finanspolitiken bör under tiden drivas så att den
svenska kronan inför ERM-inträdet bör ha legat i närheten av sin långsiktiga
jämviktsväxelkurs. Detta understryker Folkpartiets krav på ett överskott de
närmaste åren som är större än två procent av BNP.
Sverige bör sikta på att gå med i EMUs tredje fas inom 18 månader efter
ett ja i folkomröstningen 2001, dvs under första halvåret 2003.
Offensiv för att göra Sverige attraktivt för
människor och investeringar: "Fördel
Sverige"
"Fördel Sverige." "Advantage Sweden." Under det svenska tennisundrets
dagar lärde sig hela svenska folket tennisens regler. När Björn Borg, Mats
Willander eller något av de andra underbarnen spelat sig fram till ett
avgörande läge i landskampen förkunnade domaren: "Advantage
Sweden."
Svenska folket är nu i ett sådant läge. Vi har spelat oss upp ur ett underläge
och har förutsättningar att bli vinnare - om vi förmår utnyttja det avgörande
läget. Vi har inte kommit hit av oss själva. Sedan slutet av åttitalet gick ett
decennium av ekonomiska strukturreformer: avreglering av finansmarknaden,
århundradets skattereform, reeformering av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen, sanering av statsfinanserna, EU-medlemskapet,
pensionsreformen, riksbanksreform och inflationsbekämpningspolitik och
avreglering av telemarknaden, för att nämna några av de viktigaste. Detta
tillsammans med en stark internationell konjunktur är huvudförklaringen till
dagens goda tillväxt- och sysselsättningsutveckling. Men nu är inte tid att
förnöjsamt kontemplera kring nådda tidigare nådda resultat. Nu är tid att ta
vara på situationen och fortsätta med ekonomiska strukturreformer. Vi ska
rusta Sverige för långsiktigt uthållig tillväxt.
Därför föreslår vi ett brett, samlat politiskt program för att långsiktigt
stärka Sveriges position som avancerat industri-, tjänste- och kunskapsland.
Det syftar bland annat till att hejda den katastrofala utflyttningsvågen av
nyckelfunktioner i svenska företag. Och till att göra Sverige till ett
attraktivt
alternativ för många av de bästa forskarna och djärvaste entreprenörerna i
världen. Och till att fler av våra egna ungdomar från exempelvis
civilingenjörsutbildningar ska känna det som ett lockande alternativ att
planera för att ha huvuddelen av sitt yrkesliv i Sverige. Och till att de
utländska investeringarna i varu- och tjänsteproduktion - inte bara
företagsuppköpen - ska öka påtagligt.
De följande avsnitten beskriver huvudinslaget i programmet "Fördel
Sverige".
Lägre skatt på arbete och risktagande!
- Ett antal faktorer i den internationella och nationella utveckling vi nu ser
kräver ett nytänkande i skattepolitiken.
- Förändringen från industrisamhälle till kunskapssamhälle måste sättas i
förhållande till arbete som bas för beskattning. Kunnande som
produktionsfaktor fungerar annorlunda än maskiner såväl ur statiskt som
dynamiskt perspektiv. När arbetet blir kapital måste synen på såväl arbets-
som kapitalbeskattning omvärderas.
- De rättmätiga kraven på jämställdhet. En ny inriktning på beskattning av
arbete och kunnande bidrar till att skapa ett samhälle där kvinnor och män
har likvärdiga möjligheter att jobba, försörja sig själva på rättvisa löner,
förverkliga sina idéer och bestämma mera själva.
- De tydliga tendenserna till segregation, utanförskap och
fattigdomsfällor. Skatten på arbete och marginaleffekter i låga
inkomstlägen drabbar individerna och de blir en ekonomisk börda i stället
för att bidra till välstånd genom arbete. Skattesystemet måste bidra till att
släppa in de utestängda.
- Den demografiska utvecklingen. Det svenska skatte- och
välfärdssystemet möter också en utmaning från befolkningsutvecklingen.
Därför måste vi använda de närmaste åren till att reformera de svenska
systemen så att de blir mera långsiktigt hållbara och att människor
uppmuntras att öka sitt arbetsutbud.
Dessa utmaningar leder till vårt förslag om en ny skattereform för en ny
tid.
Regeringen och deras stödpartier föreslår nu i stället det andra steget av det
man kallar "kompensation för egenavgifter" och grundavdragshöjningar som
kompensation för energiskattehöjningar. I övrigt begränsar sig
inkomstskattesänkningarna till en marginell uppjustering av brytpunkten för
statlig skatt. Just detta är givetvis ett steg i rätt riktning även om det är
för
litet.
Huvudintrycket av skattepolitiken är annars planlösa reträtter och just
marginella justeringar. Vi hoppas naturligtvis att något ska inträffa som gör
att Sverige kan ta sig ur den skattepolitiska återvändsgränd landet nu hamnat
i. Om det inte sker ett radikalt omtänkande hos socialdemokratin får vi vänta
tills vi fått en ny majoritet i Sveriges riksdag.
Dagens svenska skattetryck måste sänkas eftersom det inte är förenligt
med en dynamisk och växande ekonomi. Den tilltagande
internationaliseringen ökar kraven på att Sverige får konkurrenskraftiga
villkor för företag och människor.Villkoren består i de olika ländernas
kombinationer av skatter och välfärd, dvs inte bara skattenivån utan också vad
medborgarna får ut av skatterna. För den svenska politiken är naturligtvis
skatte- och utgiftsnivåerna i övriga EU av särskilt stor betydelse.
I Sverige måste därför både skatte- och utgiftstrycket minska, liksom
ansträngningarna öka att se till att medborgarna får mer valuta för
skattepengarna. Under innevarande mandatperiod ska skattetrycket klart
understiga 50 procent av BNP. Därefter ska både skatte- och utgiftstrycket
forstätta att minska.
Skatteinkomsternas storlek bestäms inte bara av skattesatser. Betydande
energi måste läggas på att skapa ett skattesystem som gynnar en växande och
dynamisk ekonomi. I grunden är det nämligen detsamma som en ekonomi
med växande skattebaser. Med breda skattebaser kan gemensamma åtaganden
finansieras med lägre beskattning.
Den demografiska utvecklingen i kombination med internationaliseringen
innebär att vi står inför stora utmaningar. Hur födelestal, medellivslängd och
folkhälsa kommer att utvecklas framöver vet vi inte, men de faktorerna är
mycket avgörande för välfärdsutvecklingen. Så mycket är klart att de
demografiska utmaningarna inte kan lösas med skattehöjningar.
Internationalisering skulle i flera fall behöva mötas med skattesänkningar,
men för ett parti med långtgående ambitioner för en god utbildning och vård
finns naturligtvis restriktioner.
Skattepolitikens inriktning
En inkomstskattereform genomförs vars huvudingredienser är sänkta
marginalskatter genom slopad värnskatt, höjd brytpunkt, grundavdrag
utan avtrappning samt en generell skatteminskning exempelvis i form av
skattereduktion. Dessa förändringar ska genomföras inom en treårsperiod,
och därefter bör vi gå vidare med ytterligare sänkta inkomstskatter i
former som uppmuntrar ökat arbetsutbud, utbildning och risktagande.
Den statliga skattens nivåer och omfattning ingår i ett sådant
övervägande.
Minskad beskattning och lägre marginaleffekter på lägre inkomster bidrar
till att människor får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och att det
lönar sig att arbeta. Dessa skattesänkningar måste utformas så att
marginaleffekter i lite högre inkomstlägen inte uppstår istället eller att de
breda skattebaserna krymps. Skattereduktion och sänkta kommunalskatter är
därför tekniker vi vill pröva främst.
Barnfamiljernas marginaleffekter ska därutöver minskas genom generella
barnavdrag, växlat mot minskade bostadsbidrag och enhetliga barnomsorgs-
taxor. Det ska löna sig att arbeta, även för småbarnsmammor, därför bör
barnavdraget vara generellt, taxor enhetliga och avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader införas.
En stor socialförsäkringsreform ska genomföras med pensionsreformen
som förebild, där såväl sjukförsäkring som arbetslöshetsförsäkring ingår.
Dessa ska göras försäkringsmässiga och betalas med försäkringsavgifter.
De delar av arbetsgivaravgiften som inte utgör försäkringsavgifter ska
successivt avvecklas, vilket leder till sänkt skattebelastning på arbete. Mer
avgränsat bör en kraftig skattereduktion på hushållsnära tjänster införas. För
att behålla expanderande tjänsteverksamhet i Sverige, t.ex. i IT-sektorn,
behöver bl.a. beskattningen av personaloptioner ses över.
De mest skadliga kapitalskatterna är förmögenhetsskatten och
dubbelskatten på aktievinster, där dessa successivt avskaffas inom de
närmaste åren. Fastighetsskatten avskaffas och fastighetsbeskattningen
utformas likvärdigt mellan boendeformer och kapitalplaceringar, med
bibehållen avdragsrätt för räntor. Detta innebär en kraftig sänkning av
skatteuttaget. En sänkning av kapitalskattesatsen för avkastning och
reavinster bör framöver kombineras med det internationella arbetet mot illojal
skattekonkurrens.
Skatteharmonisering i form av gemensamma beslut om skattenivåer
avvisas. Varje land, även inom EU, ska själv avgöra sin skattepolitik.
Däremot kan systemen behöva anpassas till varandra för att underlätta handel,
förbättra den inre marknaden och ytterligare riva gränser mellan människorna.
Mervärdesskatten är ett sådant system där en gemensam hantering är
eftersträvansvärd. Sverige bör också långsiktigt hamna på en
mervärdesskattenivå som är närmare våra grannländers och som kan tillämpas
mer generellt.
Ekonomiska styrmedel är bra i miljöpolitiken. Folkpartiet är därför
förespråkare för att s.k. grön skatteväxling tillämpas. Under senare delen av
90-talet har dock miljöskatterna höjts kraftigt, utan motsvarande sänkning av
skatten på arbete. Den viktigaste gröna skattefrågan är - av miljöskäl - en
gemensam koldioxidbeskattning inom EU.
När tillväxten är god och både BNP och de offentliga inkomsterna ökar
kraftigt är det extra angeläget att hålla emot önskemål om ökade offentliga
åtaganden och utgifter. Det är i goda tider man ska hålla igen och genomföra
sådana strukturella förändringar som rustar oss för de tider då tillväxten inte
är lika god. Strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins
funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande leder till att
tillväxten långsiktigt blir bättre. Genom att begränsa utgifternas ökning kan
en mycket stor del av de skattepolitiska målen nås vilket samtidigt leder till
minskad konjunkturkänslighet.
Skattepolitiken 2001-2003
Folkpartiet föreslår en skattereform med inriktning på sänkt skatt på
arbete och risksparande. Vi föreslår att de grundläggande principerna för
1990-1991 års skattereform, nämligen "hälften kvar", och att de allra
flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera
skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen,
nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt
för statlig skatt och borttagande av den s.k. LO-puckeln, vill vi uppnå den
grundläggande principen - att de flesta ska bara betala 30 procent i skatt,
och att de med höga inkomster ska betala 50 procent. Marginaleffekterna
minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av
inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
Brytpunkten bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (304 200) för
att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och
egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000
och 200 000 kronor finns en marginaleffekt genom att grundavdraget
avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas vilket leder till en
marginalskattesänkning för betydande grupper.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår
förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella
inkomstskikten.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får
del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början vara 3 000
kronor per person.
Tabell 2: ("LO-puckeln" bort
(avtrappning av grundavdraget)
13 miljarder )
Nära fyra miljarder löntagare får på detta sätt sänkta marginalskatter, med
mellan 4 och 20 procentenheter.
Därutöver tillkommer en skattesänkning som motsvarar ökade kostnader
för bilförsäkringen samt de ökade egenavgifterna till
arbetslöshetsförsäkringen. Dessa avgiftshöjningar ska motsvaras av lika stora
skattesänkningar men medför att det blir tydligt för oss alla vad vi betalar
till
försäkringen. Dessa skattesänkningar omfattar sammanlagt 14 miljarder
kronor till.
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till
den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av barnstödet
sker i form av skattereduktion. Utöver växling av bostadsbidrag och
barnbidragshöjning lägger vi till 500 kronor per barn och år så att
skattereduktionen per barn uppgår till 2 000 kronor per år.
För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut
på avgiften när de erläggs utan att det är den framtida pensionen som
skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott
mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tas
utan att samråd i pensionsarbetsgruppen skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om "kompensation för
egenavgifterna" är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med
synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska
kompenseras för är ju att skatterna trots detta är för höga. Det är bra med
inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra. Vi
återför därför dessa och lägger ett annat förslag. Vi förutsätter att denna
återläggning och våra inkomstskatteförslag i teknisk mening neutraliseras för
de effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala sektorn och
staten så att kommunernas ekonomi inte påverkas.
Försäkringsavgifter
I den stora socialförsäkringsreform, som vi eftersträvar, ingår att
arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får
svara för ungefär 1/3 av premien. Dagens frivilliga
arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de
försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning
för statskassan. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade
kostnader för de försäkrade bör de vanliga skatterna sänkas i motsvarande
mån.
Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig
införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga
skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett
sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som
blir väl fungerande, robusta och bidrager till en bättre fungerande
arbetsmarknad.
Fastighetsbeskattning
Vi anser vidare att nivån på fastighetsbeskattningen är för hög och att
dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen
av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående.
Vägen till sänkt beskattning av fastigheter ska innehålla
- avskaffande av den nuvarande fastighetsskatten,
- införande av s.k. schablonintäktsbeskattning för egnahem samt
- bibehållen rätt till avdrag för låneräntor.
I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena fortsatt
vara frysta och skattesatserna för 2001 sättas till 1,2 % för enfamiljshus
och 0,7 % för flerfamiljshus. Detta betyder att 5,5 miljarder kronor avsätts
för fastighetsskattesänkning.Vi säger dessutom nej till den höjda
reavinstskatten på privatbostäder. Det vore negativt för en redan alltför
dåligt fungerande bostadsmarknad och är dessutom ytterligare ett avsteg
från den tidigare fastslagna symmetrin i kapitalbeskattningen med en
femtioprocentig andel av ordinarie kapitalbeskattning.
Villkor för företagandet
Villkoren för företagandet måste bli bättre. Visst har en del gjorts, men
det räcker inte. Antalet företagare har inte alls ökat i den utsträckning som
det borde. Den säkraste metoden att försäkra sig mot kraftiga ekonomiska
nedgångar är att ha en hög andel entreprenörer och småföretagare - det
visar både svenska och utländska erfarenheter. En småföretagarkommun
som Gnosjö drogs inte alls med i den ekonomiska nedgången som övriga
Sverige och en "småföretagarnation" som Taiwan drogs inte med i 1990-
talskrisen som övriga Asien.
Gamla segrar övertygar inte dem som jämför företagsklimatet i Sverige
med det i andra tänkbara länder. Utvecklingen på detta område är snabb.
Många länder tävlar med oss om att erbjuda bästa tänkbara
investeringsklimat. Företagsklimatet måste bli mycket bättre.
Då och då hör man ledande socialdemokrater, senast Metall-basen Göran
Johnsson om flyttningen av Ericssons huvudkontor för mobiltelefoni, säga att
storföretagen gör "fel" när de flyttar nyckelfunktioner utomlands. Är det de
som ansvarat för A-pressen eller de som skapat ett antal svenska
exportsuccéer som har störst förutsättningar att avgöra vad som är bäst
lokalisering av nyckelfunktioner i svenska företag?
Man kan inte bara stå bredvid och ropa "fel, fel" när svenska storföretag
flyttar utomlands. Man måste se sanningen i vitögat och konstatera att det nya
bolaget vid nästan varje företagsfusion mellan ett svenskt och ett utländskt
företag har valt att lägga huvudkontoret utanför Sverige.
Också nya och snabbväxande företag lägger allt oftare sitt huvudkontor
och/eller sin juridiska hemvist i andra länder. Nyckelpersonal väljer att flytta
ut. Regeringens förslag till budget är näst intill kemiskt ren från förslag på
strategiska skattesänkningar. Inte heller föreslås några nämnvärda
förenklingar av företagande eller några avregleringar att tala om.
För att få fler och växande företag på svensk botten krävs rejäla
skatteändringar. De skatter som är skadligast mot jobb och företagande bör
angripas först.
- Arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn bör sänkas i syfte att stimulera en
uthållig tillväxt inom denna sektor.
- Dubbelskatten på aktiesparande bör avskaffas, vi föreslår här ett
successivt avskaffande av dubbelbeskattning av aktieutdelningar.
- Beskattningen av personaloptioner måste ses över, särskilt är de sociala
avgifterna en tung belastning för växande företag som använder personal-
optioner som ett sätt att attrahera och knyta kunskapskapital till sitt
företag. De sociala avgifterna på vinstandelar bör avskaffas.
- Skattereglerna för fåmansbolag, särskilt de s k 3:12-reglerna måste
ändras. De som vill starta eget företag eller vidareutbilda sig bör få
möjlighet att ta ut ett pensionsår i förväg. Vi vill ha enklare avdragsregler
för företagare med hemmet som arbetsplats.
- Trots att det tycks råda stor enighet över partigränserna om att det
behöver bli enklare att starta och driva företag i Sverige har alldeles för
litet skett för att förbättra villkoren för företagarna., inte ens när det
gäller i
stort sett kostnadsfria regelförenklingar. Vi vill göra det lättare att
registrera företag, förenkla deklarations- och bokföringsregler, F-skattsedel
åt alla, förbättra skattekontot så att de flesta småföretagare kan klara detta
på egen hand.
En ny skolpolitik för bildning
För Folkpartiet är skolan samhällets viktigaste medel för att ge människor
jämlika livschanser. Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en
skola där kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i centrum.
Kunskap och kreativitet har alltid haft en avgörande betydelse för den
enskilda människans och samhällets utveckling. Den tekniska och
ekonomiska utvecklingen gör kunskap och kompetens än mer betydelsefullt.
Det ligger ingen motsättning i att samtidigt främja teoretiska kunskaper,
praktiska färdigheter och kreativa talanger. Tvärtom måste ett samhälle som
vill ha mänsklig växt ge hela människan goda utvecklingsmöjligheter.
Utbildningsnivån i Sverige är, tvärtemot vad många föreställer sig, lägre
än i flera jämförbara länder. En skola i världsklass är nödvändig för att
Sverige ska bli en ledande kunskapsnation. Kunskap betyder också makt över
det egna livet. I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga
kunskaper. Detta kan vi aldrig acceptera. Insatserna för dem som har svårt
med läsning, skrivning och räkning måste göras så tidigt som möjligt. Därför
ska gymnasieskolans individuella program avskaffas och dess resurser i
stället föras över till grundskolan. Grundskolan ska ha det fulla ansvaret för
att eleverna lär sig baskunskaperna. Staten måste slå fast att ingen får börja
gymnasiet utan betyget Godkänt i svenska, engelska och matematik. Även i
gymnasieskolan ska stödinsatser kunna sättas in vid behov, men den uppgften
kommer att minska i omfattning när eleverna har baskunskaperna med sig
från grundskolan.
Avhoppen från gymnasiet är fler än någonsin. Av de elever som började
gymnasieskolan höstterminen 1995 var det bara 69 % som hade fullföljt
utbildningen fyra år senare. Räknar man bort dem som inte nått "Godkänt" i
så många ämnen att de nått högskolebehörighet - vilket är gymnasieskolans
officiella mål - sjunker andelen till cirka 60 %. I ett antal kommuner är
andelen under 50 %.
Den allra största tragiken gäller de elever som vill använda sina sena tonår
till att utbilda sig till ett yrke. Den gymnasieskola de möter har konstruerats
på ett sätt som inte alls motsvarar elevernas förväntningar och behov. I
Skolverkets "Utvärdering av fem gymnasieprogram" framkommer det att de
flesta byggelever inte är intresserade av att läsa på högskolan. Ändå måste de
läsa samma kurser som blivande ingenjörer. De yrkesmässiga kunskaperna får
stå tillbaka. Den stora majoriteten kommer att sluta sina studier med en känsla
av misslyckande. 29 % av eleverna på byggprogrammet hoppar av sin
gymnasieutbildning. Av de övriga, de som går ut, saknar en fjärdedel
slutbetyg och ytterligare en fjärdedel har så dåliga betyg att de inte når det
mål socialdemokraterna satt upp för dem, att bli behöriga till högskolan.
Byggprogrammet är tyvärr inte unikt bland de yrkesinriktade programmen.
Industri- och livsmedelsprogrammen har lika många elever som inte har
godkända betyg i matematik A, det vill säga 17 %. När det gäller det
nationella provet i matematik A är 57 % icke godkända på byggprogrammet
men på barn- och fritidsprogrammet är det 62 % och på fordonsprogrammet
hela
65 % av eleverna som inte är godkända. (Gymnasieskolans kursprov vår-
terminen 1999, Skolverket.)
Samtidigt känner sig eleverna på det naturvetenskapliga programmet
understimulerade, enligt Skolverkets utvärdering av programmet.
Utbildningen upplevs vara en repetition av grundskolan och en
"transportsträcka". Detta avspeglar sig också i internationella undersökningar
som visar att Sverige saknar en elit i matematik och naturvetenskap. Våra
duktigaste elever ligger efter andra länders. Detta är mycket oroande för ett
land som vill vara en spjutspetsnation i teknisk utveckling.
Vi utgår från att människor är olika och vill ha en mer individualiserad
skola. På grundskolan måste det bli tillåtet att dela in eleverna i grupper
utifrån hur långt de har kommit och efter vilken takt som passar dem. Det
måste göras möjligt att organisera undervisningen i en allmän och en särskild
kurs i basämnena.
I gymnasieskolan måste en yrkesinriktad elev få möjlighet att gå igenom
gymnasiet utan att behöva läsa samma teoretiska kurser som elever på väg
mot högskolan. Sverige måste därför få yrkesprogram som är värda namnet.
Elever ska kunna välja olika alternativ av kärnämnena så att exempelvis
vårdstuderande får läsa en medicinskt inriktad engelska. Utbildningen ska
avslutas med en yrkesexamen. Dessutom vill Folkpartiet inrätta en
lärlingsutbildning där halva utbildningen förläggs till en arbetsplats.
Lärlingsutbildningen ska leda till gesällprov och lärlingsexamen. Slutligen
ska en tredje examen finnas, en studentexamen som ger behörighet för
högskolestudier.
Att arbeta med barns personliga och kunskapsmässiga utveckling är bland
de viktigaste uppgifter en människa kan ha och borde locka många duktiga
ungdomar. I dag är det dock mycket svårt att locka studenter till
lärarutbildningen. Många som påbörjar den hoppar av efter en tid. Av dem
som fullföljer utbildningen och tar sin lärarexamen är det bara hälften som
blir lärare, visar en undersökning som Lärarnas riksförbund nyligen gjorde av
dem som tog sin lärarexamen mellan 1995 och 2000. År 2014 beräknas drygt
40 % av dem som nu är lärare ha gått i pension. Drygt 20 % av dem som nu är
46 år eller äldre beräknas också ha lämnat lärarkåren före 60 års ålder. Om
man räknar in dessa har mer än hälften av de som nu är behöriga lärare gått i
pension eller lämnat läraryrket år 2014. (Skolverket, "Lärarstatistik som fakta
och debattunderlag", 2000.)
Vi menar att läraryrkets status måste höjas. Genom fler karriärmöjligheter,
möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och höjda löner vill
Folkpartiet återskapa läraryrkets status.
Tydliga och tidiga utvärderingar av elevernas resultat ger möjlighet att
sätta in stöd till de elever som behöver det. Därför vill Folkpartiet se
nationella prov vid fler tillfällen och betyg redan från årskurs sex. Betygen
ska innehålla sex betygssteg för att ge en mer rättvis bild av elevernas
kunskaper.
Mobbning, våld och sexuella trakasserier har blivit ett växande problem i
svenska gymnasieskolor. Sådant får inte accepteras i skolans arbetsmiljö.
Brott som begås i skolan ska alltid polisanmälas. I Skolverkets nationella
kvalitetsgranskning från 1999 av skolors arbete mot mobbning och annan
kränkande behandling ifrågasätts om bestämmelserna ger skolor det stöd de
behöver för att arbeta mot mobbning på ett effektivt sätt. Folkpartiet anser
t.ex. att det även i grundskolan ska vara möjligt att stänga av elever för en
längre tid om de utgör fara för andra. Det är också viktigt att elevers
situation
när det gäller sexuella trakasserier uppmärksammas på samma sätt som
arbetstagarnas. En lag behöver införas mot sexuella trakasserier även för
elever, med förebild i jämställdhetslagen.
Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar valfriheten.
Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste åren utvecklats i friskolor. För
föräldrar och elever innebär det en frihet utan att de måste betala höga
avgifter. Därför måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska
resurser som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala politikers godtycke
ska inte kunna stoppa en fristående skola.
Valfriheten mellan de kommunala skolorna behöver också öka. Många
elever begränsas i sina val av gymnasieskola av att hemkommunen bara
betalar elevernas utbildning i annan kommun i de fall när utbildningen inte
erbjuds i hemkommunen. Denna begränsning bör avskaffas. Det skulle öka
konkurrensen mellan gymnasieskolorna och göra det möjligt att skapa
magnetskolor i utsatta områden. Folkpartiet tycker också att det ska bli
möjligt att lägga ut alla gymnasieutbildningar på entreprenad, inte bara de
yrkesinriktade som fallet är idag.
Det är viktigt att vuxna studerande behandlas lika. Det är orimligt när två
vuxenstuderande på samma utbildning har olika regler: den ene måste låna
medan den andre kan studera med 100 % bidrag. Alla vuxenstuderande bör i
stället omfattas av det allmänna studiestödssystemet, där möjlighet till högre
bidragsdel finns vid gymnasiestudier och grundläggande studier. Det
särskilda vuxenstudiestödet vid vissa lärarutbildningar och vid vissa andra
utbildningar bör ersättas med studiemedel. Vi har följaktligen beräknat en
större volym studiemedel för att täcka den ökade efterfrågan som följer av
dessa åtgärder.
Högskoleutbildning med kvalitet
Under det senaste årtiondet har universitet och högskolor byggts ut i en
sådan hög takt att kvaliteten på undervisningen blivit lidande. Folkpartiet
vill därför sänka utbyggnadstakten och lägga mer resurser på att stärka
kvaliteten och öka lärartätheten. Den utbyggnad som sker ska i högre
utsträckning styras av studenternas val. Resurser måste därför ges till de
universitet och högskolor som har högt sökandetryck. De studenter som
vill förkorta sin utbildningstid ska ges möjlighet att läsa sina ordinarie
kurser även på sommaren.
Studenternas ökade kostnader under nittiotalet har inte motsvarats av en
motsvarande höjning av studiemedlen. Inte minst behovet av egen dator har
kraftigt ökat de ekonomiska påfrestningarna för studerande. Folkpartiet
föreslår därför att totalbeloppet för alla studerande höjs med 200 kr per
månad.
Individuella utbildningskonton för ett
livslångt lärande
Ett helt nytt system med individuella utbildningskonton behövs för att
människor ska få bättre möjlighet att klara sin försörjning vid
vuxenstudier. Människor måste få större frihet att bestämma själva, om
och när de ska vidareutbilda sig. Yrkesarbetande måste ha möjlighet att
förbereda sig på kommande yrkesavbrott för att inte då vara helt beroende
av arbetsgivarens eller statens välvilja. En anställd måste få möjlighet
även till utbildning som arbetsgivaren inte är beredd att räkna som
personalutbildning.
Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet ska därför kunna breddas
till ett "pensions- och utvecklingssparande", där individer får göra
skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta studier.
Vi föreslår också att det ska bli möjligt för människor mellan 30 och 55 år att
upp till en viss gräns låna av det allmänna pensionssystemet för att finansiera
utbildning. Om de fackliga organisationerna vill bredda avtalspensionerna på
samma sätt ska det möjliggöras genom regeländringar. Förslagsvis kan man
få ta ut 60 procent av sin årslön. I gengäld reduceras individens ålderspension
med motsvarande belopp. Den som tagit ut ett pensionsår i förväg kan
återvinna denna pensionsrätt genom sparande, exempelvis i en
pensionsförsäkring, annat privat sparande eller genom att gå i pension något
senare. Avdragsrätten för pensionssparande ska därför ökas till 1,5 basbelopp
per år.
Forskningssatsningar för Sverige som
spjutspetsland
Fri och obunden forskning som håller hög kvalitet är en förutsättning för
samhällets utveckling. Mångfald och frihet inom forskningen har ett
egenvärde. Det är när okonventionella idéer möts som icke förutsägbara
forskningsresultat blir resultatet. Det är omöjligt att på förhand avgöra om
forskning inom ett visst område kommer att medföra stor samhällsnytta
eller inte. Därför måste forskarna själva få formulera de problem som de
skall studera i stället för att tvingas följa politiska modenycker om vad
som för tillfället anses vara opportunt och samhällsrelevant.
Den forskningsproposition som nyligen presenterats var en besvikelse.
Den innehåller inte de framtidssatsningar på forskningens område Sverige
skulle behöva för att återvinna den ställning på vetenskapens område som vi
en gång hade.
Folkpartiet föreslår en forskningssatsning där fakultetsforskningen tillförs
en halv miljard kronor årligen. Det är en substantiell ökning som skapar bättre
förutsättningar för fri och obunden forskning, inte minst grundforskning, på
viktiga områden. Inte minst är det oerhört viktigt att Sverige slår vakt om sin
framskjutna position i fråga om medicinsk och bioteknisk forskning. Den är i
hög grad hotad genom utflyttningar av läkemedelsföretags
forskningsavdelningar och otillräckliga statliga satsningar.
Makt över arbetslivet
I ett modernt arbetsliv måste människor känna att de har makt och
möjlighet att bestämma i sin arbetsdag. Allt fler vittnar om stress och
press, allt fler blir utbrända. Samtidigt krävs att människor istället orkar
och vill arbeta mer, och under fler år.
Makt över sin egen arbetstid. Den anställdes inflytande över var, när och
hur det egna arbetet utförs måste öka. Lagstadgad arbetstidsförkortning i alla
former är helt fel väg att gå. Däremot bör lagen ändras så att
överenskommelser om förkortad och mer flexibel arbetstid underlättas,
centralt, lokalt och individuellt. Det behövs en arbetstidsreform som lägger
grunden för att människor ska kunna påverka sin egen arbetstid. Denna ska
också inkludera flexiblare uttag av semestern.
Makt över sin egen kompetensutveckling. Investering i kunskap är mer
centralt än någonsin tidigare. Ett lands främsta konkurrensfördel är inte längre
råvaror och naturtillgångar, utan det samlade kunskapskapitalet.
Samhällets, arbetsgivarnas och enskilda löntagares investeringar i
utbildning kommer att bli avgörande för om Sverige ska klara tillväxten och
välfärden framöver.
Därför krävs det en kraftfull satsning på kompetensutveckling och
utbildning. En bra metod är att införa individuella kompetenskonton.
Makt över den egna arbetsmiljön. Den allt vanligare utbrändheten ställer
nya krav på våra verktyg för att förbättra och bedöma arbetsmiljön.Vi
behöver en ny syn på arbetsorganisation och ledning, om vi ska kunna ta vara
på den guldgruva som medarbetarnas resurser och engagemang för
verksamheten utgör.
Reformera arbetsmarknadens funktionssätt
Reformer som syftar till att modernisera arbetsmarknaden är ett måste.
Det handlar främst om åtgärder som ger den enskilde större frihet på
arbetsmarknaden. Idag stängs människor ute från arbetsmarknaden för att
reglerna i praktiken hämmar tillkomsten av nya arbeten. Individuella
behov och önskemål har blivit för litet i ett system där kollektivtänkandet
drivits till sin yttersta spets. Bristerna i arbetsmarknadens funktionssätt
har bidragit till tre mycket stora problem:
Misslyckad lönebildning. Långa perioder har löntagarna trots stora
nominella löneökningar knappast fått några reallönehöjningar på grund av
inflation och devalveringar. Utbildning har lönat sig för dåligt. Bristande
flexibilitet i lönebildningen har lett till att vissa branscher och företag
hämmats av stora svårigheter att rekrytera arbetskraft.
Dåligt företagsklimat. Den arbetsrättsliga regleringen skapar kostsam
byråkrati och stort utrymme för fackligt maktmissbruk. Det hämmar
utvecklingskraften - framförallt för småföretagare.
Utanförskap. Mycket höga barriärer för nytillträdande på arbetsmarknaden
har lett till bestående ekonomiskt utanförskap för stora grupper och ökande
segregation.
Syftet med arbetsmarknadspolitiken är att förstärka de arbetslösas ställning
på arbetsmarknaden så att de skaffar sig jobb så snart som möjligt efter det att
arbetslösheten inletts. Därför är det viktigt att det finns en effektiv
arbetsmarknadspolitik i landet. Arbetsmarknadspolitiken kan aldrig ensam
skapa nya arbetstillfällen eller garanti för att folk får jobb. Det är därför
som
vi i Folkpartiet talat om arbetsmarknadspolitikens tre ben. Dessa ben består
förutom av den aktiva arbetsmarknadspolitiken av en näringslivspolitik för
fler jobb genom företagande samt en ekonomisk politik för sunda och
sanerade statsfinanser. Dessvärre har den förda regeringspolitiken under flera
år präglats av brist på åtgärder för fler jobb genom företagande.
Enligt Folkpartiets sätt att se det så måste arbetsmarknadspolitiken ta sin
utgångspunkt ifrån ett underifrånperspektiv där den enskilde individen står i
centrum. De olika typerna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste
utformas utifrån ett sådant perspektiv. Som liberaler anser vi att det är den
enskilda människan som i största möjliga mån ska ha rätten och makten till
beslut över sin vardag. Ett allt för centralistiskt beslutsfattande och
planering
uppifrån är det som allra minst gynnar en bra arbetsmarknadspolitik. Istället
måste "den djupa arbetsmarknadspolitiken" som bygger på en tilltro till
individen råda.
Sverige befinner sig idag i en högkonjunktur. Den öppna arbetslösheten
har sjunkit och många har fått riktiga jobb. Det borde ändå kunna vara ännu
mycket bättre. Antalet sysselsatta är fortfarande betydligt lägre än för tio år
sedan. Antalet personer som befinner sig i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd
är också betydligt fler är för ett decennium sedan. Dessa fakta är viktiga att
minnas när man hävdar att vi är på väg mot full sysselsättning och en
situation med brist på arbetskraft. Speciellt är detta viktigt mot bakgrund av
att Långtidsutredningen pekar på att vi i Sverige om tio år kan få en situation
där arbetskraftsinvandring krävs. Då är det viktigt att vi först ser till att
öka
sysselsättningen med de personer som inte idag står till arbetsmarknadens
förfogande men som borde göra det. Arbetsmarknaden måste helt enkelt
breddas genom att fler kommer i arbete. Annars kommer flaskhalsar och ökad
regional obalans att uppstå på dagens arbetsmarknad. Ytterligare en fara
döljer sig i dagens siffror: faran att en stor del av de mycket långvarigt
arbetslösa faller ännu längre bort från ett aktivt liv och blir definitivt låsta
i
passivitet och isolering.
Konjunkturläget gör det nödvändigt att lägga om arbetsmarknadspolitiken
i en riktning som syftar till att de arbetslösa kan komma ut i riktiga jobb så
snabbt som möjligt. De åtgärder som finns skall i huvudsak vara inriktade
mot utbildningsinsatser, så att arbetskraftens kompetens kan höjas, istället för
passiva åtgärder som endast syftar till att den enskilde arbetslöse kvalificerar
sig för en ny a-kasseperiod. Några positiva åtgärder har genomförts för att
minska och förenkla antalet åtgärder. Men denna reformering måste fortsätta.
Bra är också det förslag som för närvarande ligger på riksdagens bord som
gör det svårare att återkvalificera sig till a-kassan genom en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Funktionssättet för arbetsförmedlingen måste ses över så att en modern
och flexibel arbetsförmedling anpassad till det nya informationssamhället kan
skapas. En majoritet av de arbetssökande hittar sina jobb genom Internet eller
telefonservice.
I detta sammanhang vill vi passa på att uppmärksamma de privata
arbetsförmedlingarna och deras betydelse. Möjligheten till privata
arbetsförmedlingar infördes under den borgerliga regeringstiden, trots starkt
motstånd från socialdemokraterna. Efter en trög start visar det sig nu allt mer
att det tillkommit en lång rad av privata arbetsförmedlingar och
personaluthyrningsfirmor, speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig
på ett visst yrkesområde som skapats. Fristående små eller medelstora
aktivitetscentra, produktions- och distributionsagenter, förmedlare av
kunskapstjänster (översättningar, intensiv språkutbildning, information och
kommunikation om olika branscher och yrken mellan kulturer och länder),
stödgrupper för forskare och akademiker, mediafolk och konstnärer kan
uppfylla en mångfald av skapande funktioner på en decentraliserad och
privatiserad arbetsmarknad där initiativ och ansvar allt mer förflyttas från
stora offentliga system till individ och den lilla fristående gruppen. Detta
visar
med all tydlighet på att lagen fungerar som det var tänkt, och vi har fått en
mångfald på arbetsförmedlingsområdet som gynnar både arbetsgivare och
arbetstagare. De privata arbetsförmedlingarna måste få finnas kvar och
utvecklas.
En reformering av arbetslöshetsförsäkringen är nödvändig. Folkpartiet har
länge krävt att en bortre gräns införs i försäkringen för att undvika att
individen fastnar i en evig rundgång mellan kontantstöd och åtgärder.
Glädjande nog har nu regeringen "smygvägen" föreslagit en bortre gräns i
och med att arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte längre skall vara
återkvalificerande till a-kassa. Men en bortre gräns måste införas generellt
också. Dessutom bör egenfinansieringen ökas i försäkringen genom att en
särskild egenavgift för a-kassan införs, motsvarande ungefär ca en tredjedel
av kostnaden. Den enskilde individen skall kompenseras för denna avgift
genom sänkt skatt. A-kassan bör dessutom bli allmän och obligatorisk.
Behovet av reformer på arbetsrättens område är större än på länge. Den
nya ekonomin i Sverige som är inriktad på IT och tjänstesektorn kräver en
modern flexibel arbetsrätt som är anpassad till dagens behov och inte till den
ekonomi som rådde på 1970-talet då tillsvidareanställningen var den
dominerande anställningsformen. Vissa reformer har genomförts inom
arbetsrätten under det sista året, dock utan stöd från regeringen. En
riksdagsmajoritet röstade under våren 2000 igenom en ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) som innebär att ett förbud mot blockad
av enmans- och familjeföretag införs. Under innevarande höst kommer
riksdagen att ta ställning till ett förslag om att två undantag från
turordningen
får göras för företag med upp till tio anställda. Detta är ett steg i rätt
riktning
men Folkpartiet anser att möjligheten till två undantag måste gälla samtliga
företag.
Dessutom måste följande förändringar i arbetsmarknadslagarna också
genomföras för att skapa fler jobb genom företag:
- MBL bör ändras så att fackföreningarnas tolkningsföreträde avskaffas.
Dessutom bör fackets möjlighet till veto vid intagande av entreprenörer
avskaffas.
- Lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen bör
förändras vad gäller rätten till ersättning för ledighet vid facklig
verksamhet.
- Konfliktreglerna bör skärpas: Ett proportionalitetskrav införs för att
begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för den egna
organisationen, men orsakar stora kostnader för motparten eller tredje man.
Rätten till sympatiåtgärder ska inskränkas.
En arbetstidsreform, som skapar större möjlighet såväl till individuella
som gemensamma överenskommelser om arbetstidens längd och
förläggning, behövs. Den nuvarande osäkerheten om huruvida regeringen
tänker föreslå lagstadgad arbetstidsförkortning eller ej riskerar att försvåra
lönebildningen genom oklarheten. Detta kan leda till att avtal som tecknas
blir korta med därpå följande instabilitet och osäkerhet. Å andra sidan
finns just nu tecken som tyder på att man från regeringens sida har för
avsikt att snart komma med förslag, där arbetstiden förkortas
lagstiftningsvägen och kostnaden kompenseras med sänkt
arbetsgivaravgift. Detta vore en olycklig utveckling. Vi är visserligen
varma anhängare av sänkt skatt på arbete, med det som behövs nu är
strategiska skattesänkningar i syfte att på olika sätt kunna öka
arbetskraftsutbudet. Det är nödvändigt för att skapa förutsättning för
långsiktigt uthållig tillväxt och för att kunna möta de utmaningar
befolkningsutvecklingen ställer.
En ny stor socialförsäkringsreform
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga
försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen),
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir
raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas
genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är
försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten behöver pengar.
Reglerna utformas så att det alltid finns incitament att återgå till arbete,
delta i rehabilitering etc.
En uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande delar.
Fristående ställning med autonoma styrelser
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är
definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är obligatoriska, men de
ges inom den ramen en så fristående ställning som möjligt gentemot
statsmakterna. De redovisas inte som delar av statens budget.
Administrationen överlåts till autonoma styrelser. Även om riksdagen
behåller rätten att fastställa ramarna för avgifter och förmåner ska
styrelsen - som bör ha längre mandatperiod än riksdagen och inte bestå
av riksdagsledamöter - ha det operativa ansvaret för att försäkringens
buffertfondering varken går under eller över fastställda ramar. För att
möjliggöra en finansiering som till den dominerande delen utgörs av
egenavgifter krävs sannolikt någon form av avgiftsväxling där nuvarande
arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen granskar
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre försäkringarna i
den allmänna trygghetsförsäkringen.
Strävan mot individuell anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och många alltså får ut
mindre från försäkringen än de betalat in - bör ansträngningar göras att
"individualisera" systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt
samband mellan avgifter och förmåner. En annan väg är att förse
individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga
skäl till varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast
anknytning till arbetsmarknaden ska ha rätt till en inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att
arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring med lång
anknytning till arbetsmarknaden.
Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras
med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta skydd skall inte - som
socialbidrag - prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc.
Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till arbetsmarknadens
förfogande.
Ökad satsning på rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens förtidspensionering och
arbetssjukdomsdelen av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas
så att arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för rehabilitering av
långtidssjuka.
Ny bostadspolitik med sänkt fastighetsskatt
och åtgärder för att bygga bort bostadsbristen
i tillväxtområdena
Det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan söka skapa gynnsamma
förutsättningar för boende, jobb och företagande i alla delar av vårt land
och att å den andra bejaka och underlätta för tillväxt i storstäderna. Många
människor söker sig nu som förut till storstaden helt enkelt för att de
föredrar att bo och verka i storstadsmiljön. För många internationellt
verksamma företag är alternativet till Stockholm kanske London eller
Frankfurt, inte en annan ort i Sverige. Sveriges storstäder måste kunna
erbjuda en internationellt konkurrenskraftig företagsmiljö.
Tyvärr riskerar bostadsproblemen i framför allt Stockholmsområdet hindra
denna tillväxt. Fler och fler företag indikerar att bristen på bostäder är ett
hinder för nyrekrytering. Bostadsmarknaden håller på att bli en av de
avgörande flaskhalsarna mot tillväxt i storstadsregionerna.
Ska Stockholmsregionen inte drabbas av infarkt krävs att
bostadsbyggandet kommer igång, särskilt byggandet av hyresrätter som nu
nästan helt avstannat. Hyresrätten är en boendeform som på grund av sin
flexibilitet är särskilt viktig i en storstad som många människor passerar
igenom under lång eller kort tid.
Regeringen aviserar nu en ny lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar. Vi är övertygade om att nya lagar aldrig kan få
fram bostäder där det helt enkelt inte finns sund ekonomi för aktörerna.
Bostadssektorn är fortfarande i alltför hög utsträckning en planekonomisk
fristad i den svenska marknadsekonomin. Vi behöver få fart på
bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på
bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad
till en kostnad som för dem känns acceptabel. Vi vill därför peka på några
frågor som måste få en lösning.
Kommunernas ansvar
Genom att förändra det kommunala utjämningssystemet, så att varje
kommun får ett positivt ekonomiskt incitament för att det byggs bostäder
kan man också kräva att samtliga kommuner i storstadsregionerna
verkligen tar detta ansvar. I många fall förlorar kommunkassan på att det
flyttar in människor med jobb och inkomster. Det är orimligt.
Förenkla regelverken
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Det är mycket
viktigt både för att få ned byggkostnader och för att kunna ligga med god
planberedskap.
Utveckla hyressättningssystemet
Efterfrågan på hyreslägenheter i Stockholms län är mångdubbelt större än
utbudet, och resultatet ser vi i form av en stor andrahandsmarknad och
svarta lägenhetsaffärer. En normal hyresmarknad i balans existerar inte,
och det finns goda skäl att påstå att hyressättningssystemets
hyresdämpande effekt i attraktiva lägen är en av orsakerna.
En rad åtgärder är nödvändiga för att få fart på nyproduktionen av
hyresrätter samt öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden.
Folkpartiet avvisar såväl nya hyresregleringar som en helt fri hyressättning,
och ser inga skäl att rucka på vare sig de fria förhandlingarna mellan
hyresgäster och fastighetsägare, bruksvärdesprövningen eller hyresgästens
besittningsskydd. Däremot måste dagens system utvecklas så att det bättre
lever upp till intentionena om "en till marknadsförhållandena anpassad
hyresbildning".
En mer differentierad hyressättning skulle bättre avspegla utbud och
efterfrågan på hyresmarknaden. Lägesfaktorn måste ges en tyngre vikt vid
hyresförhandlingarna. Detta är dock något som parterna på hyresmarknaden
måste beakta.
Ett upphävande av allmännyttan som förstahandsnorm - antingen på
marknaden som helhet eller enbart för nyproduktionen - skulle kunna
innebära ytterligare ett välkommet steg på vägen mot en konkurrens på lika
villkor. Det kan även ge en hyressättning som bättre speglar de boendes
preferenser och leda till att lönar sig att bygga och förvalta hyresbostäder.
Sänk fastighetsskatten
Fastighetsskatten utgör en stor del av många människors boendekostnad
och är en viktig faktor bakom de höga hyreskostnaderna. Nu släpps
frysningen av taxeringsvärdena. Inom vissa viktiga tillväxtområden av
vårt land är det trots den föreslagna sänkningen av skattesatsen befogat att
tala om en fastighetsskattechock. Folkpartiet menar att nivån på
fastighetsbeskattningen är alldeles för hög och att dagens
beskattningsform är oacceptabel i grunden. Sänkningen av
fastighetsbeskattningen måste inledas omgående.
Infrastrukturinvesteringar för att få bort
flaskhalsar
En annan avgörande förutsättning för en uthållig och balanserad tillväxt
av jobb och företagande är att trafikfrågorna kan få en lösning i främst
Stockholmsregionen. Staten, i skepnad av den socialdemokratiska
regeringen spräckte den överenskommelse som tidigare fanns. Det fanns
många stelbenta inslag i den tidigare som endast till dels genomförts.
Vad som behövs är en ny storstadsöverenskommelse, där lokala, regionala
och statliga aktörer lägger politisk prestige åt sidan och samverkar för
Sveriges bästa. En sådan behöver också en hållbar finansiering.
Folkpartiet föreslår en satsning på fyra miljarder kronor som tillsammans
med ordinarie anslag till Vägverket och så kallad PPP-finansiering (privat-
public partnership) kan få fart på infrastrukturinvesteringarna i Stockholm
och Göteborg.
I första hand måste bygget av Norra Länken i Stockholm komma igång.
Det finns en bred politisk enighet i regionen om att den behövs. Att få den
tunga trafiken från Frihamnen att gå ut ur staden under jord skulle lösa både
miljö- och trafikproblem. Exakt samma problem med trafik till och från
hamnen gäller i Göteborg.
Folkpartiet föreslår att staten tillsammans med partiföreträdare för
regionen och det privata näringslivet träffar en uppgörelse om ett antal
infrastrukturinvesteringar de närmaste åren. Förutom Norra Länken menar
Folkpartiet att exempelvis "Tredje spåret" i Stockholm och en ny
älvförbindelse i Göteborg är nödvändiga för att förbättra trafiksituationen i
regionerna. Dessutom är en utbyggnad av Europaväg 6 önskvärd.
Satsning på polis och rättsväsende
Tilliten till rättsväsendet och tryggheten mot brott är en viktig faktor när
företag och individer väljer vart de vill flytta. Jämfört med de flesta länder
på jorden har Sverige en okorrumperad statsförvaltning och låg
brottslighet. Men det finns oroande tendenser och all anledning att satsa
på polis och rättsväsende för att inte äventyra vårt relativt goda rykte på
detta område.
Brottsutvecklingen är oroande. Ungdomars användning av alkohol ökar,
liksom drogmissbruket. Antalet illegala vapen i omlopp ökar. Allt detta
medverkar till att öka brottsligheten, tyvärr också den grova
våldsbrottsligheten.
Situationen i rättsväsendet är oroande. Antalet poliser har minskat. Det
faktum att många civilanställda inom polisen också fått sluta har lett till att
flera av de poliser som finns kvar har tvingats till kontorsarbete. Antalet
"synliga" poliser har därmed minskat ytterligare.
Väntetiderna i domstolarna är ofta långa. Det hotar förtroendet för
rättsapparaten. Vittnen hotas allt oftare, vilket gör det svårare att klara en
fungerande rättsskipning. Brottsoffrens ställning är för svag.
Folkpartiet föreslår en omfattande satsning på att minska ungdomsfylleri
och drogmissbruk. Satsningen kopplas i fråga om finansieringen till en
utförsäljning av det staliga Vin & Sprit AB. Den ska inkludera en omfattande
informationsinsats bland ungdomar, satsningar på tull och polis samt en
satsning på vård av unga missbrukare.
Folkpartiet föreslår också fler poliser "på gatorna". Det åstadkoms genom
en resursförstärkning, som inledningsvis kan leda till fler civilanställda och
en
ny, tredje polishögskola, förlagd till södra Sverige. På någon sikt innebär
detta att antalet poliser kan öka. Jämfört med läget som rådde 1998 är
Folkpartiets mål 2.500 fler poliser i yttre tjänst.
Vi föreslår också vissa resurstillskott till domstolar, åklagarväsendet,
personer som är i behov av rättshjälp och för att förbättra stödet till
brottsoffer.
Sälj statliga bolag - minska statsskulden
"Staten är den störste företagsägaren i Sverige. I den statliga
företagssfären är över 200 000 personer anställda. Värdena i företagen är
mycket stora och i sfären ingår några av Sveriges största företag. Det är
därför en viktig fråga för Sverige och för svensk ekonomi hur dess företag
sköts. - - -
Det övergripande målet för regeringen är att företagen skall skapa värde."
(Regeringens skrivelse 1999/2000:120. 2000 års redogörelse för företag
med statligt ägande.)
Men varför ska staten överhuvud taget driva företag? Vad gör regeringen
särskilt lämpad att driva verksamhet med vinstmotiv?
Folkpartiet anser tvärt emot regeringens uppfattning att staten inte, annat
än i ett fåtal undantagsfall, ska driva företag. Skälen för detta är följande.
Staten ska inte både vara domare och spelare. I en väl fungerande
marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de
lagar och regler som ska följas, beslutsfattare om de skatter som ska betalas
och som myndighetsutövare i form av rättsvårdande och marknadsvårdande
instanser som ser till att reglerna efterföljs. Att på samma gång vara aktör på
marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller.
Marknadsekonomi förutsätter privata ägare. Vi liberaler vill att fler
människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande
erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera.
Andra företag diskrimineras. Det finns många exempel på att statligt och
kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold
subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får privata
företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter, och några tvingas lägga
ned sin verksamhet.
Skilj på demokratisk styrning av Sverige och lönsamhetsstyrning av
företagen. Statens göranden och låtanden skall kontrolleras genom öppenhet
för insyn för medborgare, media och riksdagen, dvs ses som en del av det
demokratiska statsskicket. Det gäller emellertid inte företag. De är inte
demokratiskt utsedda, de hanterar inte andras pengar, och företagen är inte
heller tänkta att göra det.
Regering och riksdag har viktigare saker att syssla med. Regeringen,
staten, har idag tagit på sig en lång rad viktiga uppgifter som ingen annan i
samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om
de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl a avbördade sig ägandet av
företag, som dessutom privata ägare sköter bättre.
Det innehav som bör vara aktuellt för försäljning motsvarar ett
marknadsvärde om ca 300 miljarder kronor. Försäljningsintäkterna bör
användas för att minska statskulden. Den minskning av räntebetalningarna
som då uppkommer är en långsiktig besparing.
Vi anser att statligt företagsägande motsvarande 95 miljarder kronor ska
avvecklas genom försäljning under 2001, 60 miljarder 2002 och ytterligare 60
miljarder 2003. På detta sätt kan statsskulden amorteras ytterligare.
Försäljningen bör ske successivt. Bland de företag som bör ligga långt
framme när det gäller är hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Merita
Nordbanken (Nordic Baltic Holding), Civitas Holding AB (bl.a Vasakronan),
Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Sverige AB, SJ, Apoteket
AB, Luftfartsverket, Teracom AB samt V & S Vin & Sprit AB.
Aktiv jämställdhetspolitik för rättvisa
kvinnolöner
Det viktigaste målet för vår liberala jämställdhetspolitik är att skapa
verkliga möjligheter för kvinnor och män att forma sina liv efter egna val
och önskningar. Makt och möjlighet att påverka sin livssituation och sin
ekonomiska situation skall inte vara beroende av vilket kön man fötts till.
Insikten om att män och kvinnor fortfarande har olika möjligheter gör att
arbetet för ett mer jämställt samhälle utgör ett prioriterat politikområde
för i oss i Folkpartiet liberalerna. Liberal feminism handlar framförallt om
att fokusera på de strukturer som utgör hinder för kvinnor kopplat med en
vilja att åtgärda detta med lösningar som utgår från den enskilde
individen. Denna ambition kan nås om kvinnor liksom män ges ökad
makt och möjlighet att själva bestämma över sin arbetssituation.
Folkpartiet liberalerna vill göra det möjligt för fler arbetsgivare att utföra
offentligt finansierade tjänster inom främst vården och skolan. Att
avskaffa de orättvisa lönerna mellan män och kvinnor framstår, vid sidan
av insatser för att radikalt minska våldet mot kvinnor, som den mest
prioriterade uppgiften i vår jämställdhetspolitik.
Kvinnor måste i större utsträckning själva kunna välja arbetsgivare och ges
ett större inflytande över arbetsformerna. Kvinnors arbetsmarknad skulle bli
betydligt tryggare om de, inom de yrken där de är överrepresenterade, i större
utsträckning tilläts förverkliga sina idéer. Släpps kvinnlig skaparkraft loss
leder det till bättre kvalitet för barn, sjuka och gamla genom att dessa kan
välja den typ av service, omsorg eller utbildning som passar dem själva bäst.
Det leder till lägre kostnader för skattebetalarna och det utvecklar den
offentligt finansierade servicen. Vidare leder det likaså till att kvinnor som
arbetar inom dessa sektorer får fler arbetsgivare att välja mellan vilket är
mycket viktigt både för tryggheten och dessa yrkens status.
Generellt sett tjänar kvinnor mindre än vad män gör. De har mindre
möjlighet att påverka sin situation och i regel svårare att starta och driva
egna
företag inom de sektorer så många kvinnor är yrkesverksamma i. Många av
de förslag vi har för att underlätta tjänsteföretagande, förenkla regelverken
och sänka skatten på arbete skulle vara särskilt gynnsamma för kvinnors
företagande inom de sektorer, vård och utbildning och service, där många
kvinnor är yrkesverksamma.
För att göra det möjligt för både kvinnor och män att kombinera ett aktivt
yrkesliv med föräldraansvaret behöver arbetslivet reformeras, särskilt vad
gäller inflytande över arbetstider. Ett brett utbud av hushållsnära tjänster
till
överkomliga priser, mer delad föräldraledighet genom bättre villkor är andra
viktiga förändringar.
Familjepolitik för att förena föräldraskap med
arbete
En modern familjepolitik utgår från det faktum att både kvinnor och män
är föräldrar och att det måste vara möjligt att förena föräldraskapet med
ett aktivt yrkesliv. Många barnfamiljer känner sig i dag trängda. Varken
tid eller pengar räcker till och barnomsorg såväl som yrkesliv är ofta
mycket styrt.
Tillsammans med de andra borgerliga partierna har vi lagt fram ett förslag
som radikalt skulle öka föräldrarnas möjligheter att själva avgöra hur de vill
forma sin vardag. Paketet består av tre inslag:
Barnomsorgskonto (barnkonto), ett obeskattat konto om 40 000 kr per
barn införs. Dessa pengar kan föräldrarna använda till att minska sin arbetstid
om de så önskar, eller använda för andra utgifter familjen beslutar sig för.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader, upp till 50 000 kr blir
avdragsgillt i den kommunala beskattningen vilket dels minskar
tröskeleffekterna för arbete, dels ökar möjligheterna att komplettera med
annan barnomsorg än den kommunalt finansierade. Genom avdragsrätten
minskar barnomsorgskostnaden med 1/3.
Etableringsfrihet för privata alternativ i barnomsorgen
(barnomsorgspeng) garanterar valfrihet mellan olika barnomsorgsformer med
likvärdig kommunal subventionering.
Vi föreslår därutöver reformer i föräldraförsäkringen som gör den än mer
flexibel, exempelvis att föräldrapenning även ska kunna överlåtas åt någon
annan person och att garantibeloppet höjs.
Skattesystemet ska ta hänsyn till försörjningsbördan så att särskilda
skattesänkningar för barnfamiljer genomförs. Marginaleffekterna minskar
genom kommunal enhetlig taxa i barnomsorgen och genom att
inkomstprövade bidrag växlas mot allmänna. Rejäla skattesänkningar på
hushållsnära tjänster ökar barnfamiljernas möjlighet att köpa tjänster som t ex
städhjälp.
Ett sådant reformpaket stärker jämställdheten genom att
marginaleffekterna sänks och valfriheten i barnomsorg ökar och på så sätt kan
kvinnors position i arbetslivet stärkas.
En ambitiös miljöpolitik som minskar
koldioxidutsläppen
Sverige måste driva en offensiv miljöpolitik och därigenom verka
pådrivande i det internationella miljöarbetet. Särskilt vill vi fokusera på
klimatfrågan. Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska
risken för växthuseffekten är således en av de viktigaste som svenska
politiker ställs inför över huvud taget.
Folkpartiet ställer sig positivt till principerna för en grön skatteväxling.
Genom att genomgripande växla skatt på arbete mot skatt på miljöförstöring
förenas miljömålen med målen för den ekonomiska politiken.
Samtidigt är det angeläget att beakta industrins internationella
konkurrenskraft och att miljöskatterna inte driver företag att lägga
verksamheten i andra länder. I värsta fall skulle detta till och med kunna
försämra miljön, nämligen om miljökraven i dessa andra länder är avsevärt
mildare än i Sverige.
För att uppfylla kriterierna för begreppet skatteväxling är det viktigt att det
sker motsvarande sänkningar av skatten på andra områden. Annars är det inte
fråga om en grön skatteväxling, utan snarare en missriktad svartväxling till
dålig kurs. De höjningar av koldioxid- och elskatterna som regeringen och
dess stödpartier föreslår i årets budgetproposition innebär till viss del en
sådan svartväxling. Folkpartiet accepterar delar av dessa, bland annat som
finansiering av den miljömässigt motiverade sänkningen av momsen på
kollektivtrafik. Utöver det föreslår vi en skatt på avfallsförbränning.
Vi anser dock att arbetet med klimatpolitiken blir effektlöst om inte ett
större helhetsgrepp tas. Ett sådant bör enligt vår mening innefatta tre
huvudsakliga punkter.
Ge EU makt över klimatpolitiken
För att riva hindren mot en rationell klimatpolitik måste EU ges makt
över klimatpolitiken. En europeisk miniminivå för koldioxidskatten är ett
första steg. Trots att alla partier säger sig förespråka en sådan är Sverige i
realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan utveckling. Skälet
är att socialdemokrater och moderater bildar en ohelig allians som vägrar
låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om miljöskatter kan fattas
med majoritet. Eftersom enighet krävs kommer det medlemsland som har
lägst miljöambition att stoppa en rationell klimatpolitik.
Inför handel med utsläppsrätter
Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan
medlemsländerna. Unionen måste skapa en gemensam valuta för
växthusgaser - en ekologisk euro i form av utsläppsrättigheter. Att fördela
utsläppsrätter via marknaden har stora fördelar jämfört administrativa
regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. Det leder
till det mål som har uppsatts - ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid
kommer det inte att finnas fler rättigheter att köpa. Utsläppshandel
innebär dessutom att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar.
Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska
utvecklingen i rätt riktning.
Avveckla inte Barsebäck
Det står helt klart att stängningen av Barsebäck ökat utsläppen av
koldioxid på ett sätt som är mycket svårt att förena med våra åtaganden
och ambitioner inom klimatpolitiken. Sedan Barsebäck 1 stängdes har
dess el ersatts av produktion från kolkraftverk som bränner ungefär 3 ton
stenkol per minut! Trots detta har vi bara sett en liten del av det problem
som uppstår när kärnkraften avvecklas. Allting pekar på att kärnkraftselen
under de närmaste decennierna kommer att ersättas med kol- eller
naturgasproducerad el i Sverige eller i våra grannländer.
En modern IT- och mediepolitik
Folkpartiet står för en alternativ mediepolitik byggd på begreppen frihet,
mångfald och kvalitet. Förutom att den främjar dessa värden har den
dessutom effekten att faktiskt förstärka statskassan.
Vi införde under vår tid i regeringen systemet med auktioner av
tillgängliga frekvenser för privat lokalradio. Systemet blev en stor succé och
tillför årligen statsverket mer än hundra miljoner kronor. Den privata
marksända TV-kanalen betalar ännu mera för sitt sändningstillstånd. Eftersom
vi förordar auktioner av återstående lokalradiofrekvenser, ytterligare analoga
och/eller digitala TV-kanaler, en rikstäckande radiokanal samt frekvenser för
mobiltelefoni (UTMS-tillstånd) tillför vår politik ett betydande belopp till
statskassan.
Utauktionera UMTS-licenserna
Poängen med auktioner - eller någon typ av anbudsförfarande - vid
fördelningen av nyttigheter som radiofrekvenser är att ett
marknadsekonomiskt element byggs in från början i verksamheten. Den
som tror sig kunna driva verksamheten effektivast är redo att bjuda mest
för tillgången. Det är alltså alldeles för enkelt att påstå att om
mobiltelefonioperatörerna efter en auktion måste betala högre
koncessionsavgifter detta automatiskt skulle innebära högre avgifter för
abonnenterna.
Post- och telestyrelsen (PTS) avser att fördela fyra UTMS-tillstånd genom
vad som brukar benämnas "skönhetstävling", där de ansökande operatörerna
bedöms efter uppfyllandet av kriterier som PTS ställt upp. Vi anser istället att
licenserna, som i flera andra länder, bland andra Storbritannien,
Nederländerna, Österrike och Tyskland, fördelas genom auktionering.
Genom en auktion får man fram de företag som verkligen är villiga att
satsa på den nya tekniken och som verkligen har måst räkna igenom att de
klarar det. Den marknadslösning som en auktion innebär är en bättre
urvalsprocedur än att, i och för sig säkerligen duktiga, byråkrater på Post- och
telestyrelsen med hjälp av diverse konsulter ska rangordna företagen.
Licenserna för de nya UMTS-mobiltillstånden bör auktioneras ut till de
företag som erbjuder sig att betala högst årlig avgift. Detta bör ske redan nu i
höst. För att få vara med och bjuda för ett tillstånd kan staten sätta upp krav
som ska uppfyllas av företaget - krav såsom viss täckning och service,
nummerportabilitet etc. Auktionssystemet är en metod att även i en situation
med ett begränsat antal aktörer upprätthålla goda konkurrensvillkor.
Genom auktionsförfarande och överlåtbarhet kan nya aktörer inträda,
vilket är en viktig förutsättning för en fungerande marknad till
konsumenternas bästa. Vi räknar med att detta kan ge 2-4 miljarder till
statskassan årligen. Det ligger i sakens natur att summan är svår att uppskatta.
Vår beräkningar ät i underkant och bygger på internationella erfarenheter och
kontakter med branschfolk i Sverige.
Stoppa fortsatt utbyggnad av digital-TV
Vi har från början bestämt avvisat statliga subventioner till digital-TV-
utbyggnaden. Sådana förekommer emellertid genom det statliga bolaget
Teracom och dotterbolaget Boxer. Om bolagen har råd att syssla med
subventionering i miljardklassen av TV-boxar bör deras inleveranser till
staten - i avvaktan på försäljning - kunna vara betydligt större än idag.
Intresset för att använda det frekvensutrymme som marksänd digital-TV
tar i anspråk till andra kommunikationstjänster har också blivit större. Mobilt
Internet är en sådan möjlighet. Utan att känna till värdet av
alternativanvändningen av frekvensutrymmet är det oklokt att låta digital-TV-
sändningarna ta ytterligare distributionsresurser i anspråk.
Folkpartiet anser att den fortsatta utbyggnaden av det marksända digital-
TV-nätet inte ska genomföras. Det bör istället utredas hur eterfrekvenserna
kan utnyttjas på mest optimala sätt. Exempelvis kan de tillgängliga
frekvenserna bjudas ut på aktion där olika användare ställs mot varandra.
Folkpartiet förordar att statliga Teracom bör avvecklas. På
mediemarknaden konkurrerar bolaget med många privata intressenter vilket
är olyckligt. Just nu tävlar Teracom med andra privata intressenter om att få
UMTS-licens.
Datakommunikation
I vår IT-motion utvecklar vi vår syn på en modern IT-politik. Staten har
en rad uppgifter i IT-politiken, som att motverka monopol, säkra
kunskapsförsörjningen, skydda integritet m m. Staten kan också sägas ha
ett slags övergripande ansvar för att exempelvis utbyggnaden av bredband
- datakommunikation med hög överföringskapacitet - inte skapar nya
regionala orättvisor. Men för närvarande sker bredbandsutbyggnaden i
snabb takt och tekniken går hela tiden framåt. Det finns till och med en
möjlighet att det sker snabbare, med fler deltagande aktörer och därmed
ett rikare utbud om regeringen inte planerar detta. Parallella tekniska
system kan dessutom vara bra ur säkerhetssynpunkt. Det saknas med
andra ord anledning att nu satsa skattepengar i en statlig
bredbandsutbyggnad.
Integrationspolitiken
Segregationen gräver allt djupare diken mellan människor. Utanförskap
och vanmakt växer. Det är hög tid att bryta denna utveckling och vända
utanförskapet till makt över det egna livet.
Grundbulten för integration är makten över vardagen genom jobb och egen
försörjning. För att nå dit krävs i grunden en förändrad politik för jobb och
företagande. Utbildning är avgörande. De som behöver skolan mest ska också
ha den bästa skolan.
Folkpartiet presenterar i denna motion ett alternativ till regeringens politik
när det gäller företagandets villkor och arbetsmarknaden. Dessa förändringar
är i grunden generella, men kan ha som störst betydelse för dem som står
längst ifrån dagens arbetsmarknad. Den liberala utbildningspolitiken som
sätter eleverna och deras kunskaper i centrum är bland det viktigaste för att
skapa jämlika livsvillkor för barn och ungdomar oavsett social bakgrund.
Skolan kan bli en murbräcka mot segregation! Släpp de enskilda skolorna
fria, satsa på baskunskaper och särskilt på språket, sätt höga mål och ställ
höga krav på eleverna men ge också skolor i segregerade områden goda
resurser.
Avreglera arbetsmarknaden för att släppa in de utestängda. Lägre skatt på
arbete, minskade marginaleffekter och fattigdomsfällor, bättre villkor för
småföretagande, tillgång till mikrokrediter och rådgivning är vägar in på
arbetsmarknaden.
Vårdpolitik med patienten i centrum
I tjugofem år har Folkpartiet drivit kravet på en tillgänglig och patientnära
primärvård. Vi har kallat vår primärvårdsläkare för "husläkaren". Vi anser
också att den benämningen är betydligt mer modern än regeringens tal om
familjeläkare som riskerar att upplevas som missvisande för dem som inte
har familj och för de familjer där man av någon anledning inte vill ha
samma "familjeläkare".
Nästan all vårdforskning stöder tesen att det är rätt att satsa mycket på
vårdkedjans allra första länk. Där det sker får det positiva effekter på de
övriga länkarna i vårdkedjan. Patienten hamnar med hjälp av sin husläkare på
rätt vårdnivå.
Men kravet på husläkare har mött mycket politiskt motstånd. Folkpartiet
föreslog husläkare redan 1974 och drev frågan i valet 1976 och därefter mot
bland annat hårt socialdemokratiskt motstånd. Som ett resultat av den
borgerliga valsegern 1991 började husläkarreformen genomföras fr o m 1993.
Socialdemokraterna avskaffade efter regeringsskiftet reformen hösten 1994.
Samtidigt med husläkarlagen avskaffades också den fria etableringsrätten för
bl a allmänläkare och sjukgymnaster.
Målsättningen är en läkare per 1 500 invånare för att råda bot på problemet
med väntetider och svårtillgänglighet för patienterna. Det kräver drygt 1 500
nya allmänläkartjänster.
Regeringen har nu anslutit sig till Folkpartiets målsättning att antalet
specialister i allmänmedicin ska bli en på 1 500 invånare. Men det målet kan
dock aldrig nås inom rimlig tid med den takt som regeringen föreslår. Ska
målet uppnås samtidigt som ambitionerna höjs för primärvården så krävs det
en husläkarlag och en lag om utökad etableringsfrihet för fler specialister.
Utan en ordentlig husläkarreform kommer allmänläkarbristen och de långa
väntetiderna i primärvården att bestå.
Fler privata vårdgivare
För att lösa primärvårdens problem krävs det fler privata vårdgivare. Ett
frisläppande av de privata vårdgivarna skulle relativt snabbt fylla igen de
luckor i vården där det råder brist på läkare - inte minst inom
primärvården.
En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi
vill även att den fria etableringsfriheten förutom allmännläkare även skall
omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
Remisstvånget motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller
ingen stor funktion men verkar hindrande för den privata vården. Det finns
flera exempel där socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet
i motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför snarast
avskaffas.
All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka
effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme.
Kommunerna
En mycket viktig del av välfärden organiseras och finansieras av
kommuner och landsting. De kommunala budgetarna står för den absolut
övervägande delen av människors viktiga behov av skola, barnomsorg,
äldreomsorg, sjukvård men även gator och vägar, kollektivtrafiken eller
individuellt stöd för människor i särskilda omständigheter. Hur
kommunerna sköter sin verksamhet är givetvis av avgörande betydelse för
människors vardag, både för att få ut mesta möjliga av skattepengarna och
för val av verksamheter finansierade med kommunala medel.
Sedan vårbudgeten lades har prognosen för kommunernas skatteinkomster
år 2001 ökat med ytterligare cirka 7 miljarder kronor, med ytterligare 6 resp
16 miljarder de följande två åren. Enligt budgetpropositionen stiger
kommunernas egna skatteinkomster med 48 miljarder kronor mellan 2000
och 2003. Detta att jämföra med de dryga 11 miljarder som statsbidraget ökar.
Det viktigaste är alltså att driva en politik för hög sysselsättning och god och
stabil tillväxt. Det ger kommunerna den bästa förutsättningen att klara sina sin
ekonomi. Även om det inte alltid märks på kvaliteten ute i de enskilda
verksamheterna, har de kommunala konsumtionsutgifterna stigit med 1,2 %
mellan 1997 och 1998, och 2,0 % mellan 1998 och 1999 och beräknas stiga
med
0,7 % för 2000.
Det är alltså en stor inkomstförstärkning för kommunsektorn. För den som
tror på ett rakt samband mellan resurser och resultat torde alltså situationen
i
de kommunala verksamheterna, i vården och skolan, te sig som en gåta. Men
svaret är att något sådant samband inte finns och det framgår med all
önskvärd tydlighet i de jämförelser som görs mellan kommunala kostnader
för olika typer av verksamheter kommunerna emellan. Kommunsektorn dras
fortfarande med betydande strukturproblem.
Samtidigt kan vi se att produktiviteten inte stiger som tidigare.
Prestationerna mellan 1991 och 1994 steg med 10 % samtidigt som resurserna
sjönk med 5 %. Under dessa år steg således produktiviteten med nästan 15 %.
Efter 1994 har minskningen av resurser åtföljts av minskade prestationer.
Detta om något visar vikten av förnyelse och utveckling av verksamheterna.
Det handlar alltså inte enbart om hur stora summor som kan disponeras.
Kommunerna måste göra rätt saker och de måste göras på rätt sätt. Men
förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun, ibland beroende på att
väljarna röstat fram en regim som sköter verksamheten skickligt, ibland för
att olika kommuner gör olika val av skattesats, avgiftsnivåer, servicegrad och
omfattning av den kommunala verksamheten.
En effektiv upphandling, koncentration till kärnverksamheterna och
mångfald inom den kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får
valuta för sina skattepengar.
Folkpartiet säger i nuläget ja även till de i budgetpropositionen angivna
utökningarna av statsbidrag, men avser återkomma med ett definitivt
ställningstagande för kommande år då vi ser den fortsatta utvecklingen av
kommunernas skatteinkomster. Men för att det ska vara meningsfullt att
skjuta till extra resurser måste en rad strukturreformer genomföras.
Vi förespråkar främst följande strukturreformer för den kommunala
sektorn
- Prioritera kärnverksamheterna
- Sälj kommunala bolag
- Konkurrensutsätt all verksamhet som inte är myndighetsutövning
- Avreglera vården och skolan - statliga hinder för privata alternativ ska
undanröjas
- Nej till ytterligare regleringar, exempelvis det föreslagna förbudet mot
privata sjukhus
- Samverkan sjukvård-försäkringskassa (FINSAM)
- Större makt och valfrihet för medborgaren genom vårdgaranti, skolpeng
och äldrepeng
- Tydliga mål för skolan, reformerat gymnasium, garantera friskolorna
Det kommunala utjämningssystemet är till för att skapa förutsättningar att
tillförsäkra alla medborgare tillgång till god kommunal service. Systemet
måste reformeras så att kommunerna har incitament att öka de egna
skatteintäkterna, vara tillväxtbefrämjande och ges en legitimitet genom
tydlighet och genomskinlighet. Det är de strukturellt betingade
kostnadsskillnaderna som ska utjämnas.
Vi avslår många av de "jippo-miljarder" som finns i budgeten. Statsbidrag
som går till kommunerna ska utgå efter likvärdiga förutsättningar och
generella regler. Kommunrna ska inte stå och buga och bocka hos statsråden
för att få del av bidrag till dem som gör det som för ögonblicket passar i
regeringens politik. Kommunakut, kretsloppsmiljard, storstadssatsning, lokala
investeringsprogram och maxtaxan visar att det är dags att stärka det
kommunala självstyret. Vår kritik av exempelvis Kretsloppsmiljarden och
Östersjömiljarden har också starkt stöd i de utvärderingar som gjorts av t ex
Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket.
Folkpartiet stödjer helt den s.k. finansieringsprincipen, som innebär att då
staten ger kommunerna nya åtaganden eller genomför skatteförändringar som
undandrar kommunalskatt, så ska detta fullt ut kompenseras, liksom
förändringar åt motsatt håll. De skattesänkningar vi föreslår påverkar till viss
del de kommunala skatteintäkterna, vilket vi förutsätter ska justeras netto så
att kommunernas ekonomi inte påverkas.
Inriktningen av budgetpolitiken
Förbättringen av de offentliga finanserna under 90-talet är både av
strukturell och konjunkturell art. De strukturella budgetförstärkningarna
började på allvar i och med budgetpropositionen 1992.
Budgetförstärkningarna om drygt
13 % av BNP under 1990-talet fördelar sig med drygt 6 % under den
borgerliga regeringen 1991-1994 och drygt 7 % under den
socialdemokratiska regeringen därefter. Resultatet av beslut fattade i
början av perioden har givit resultat under de senaste åren. Ett exempel på
detta är förändringarna av bostadssubventionerna. De uppgick i början av
1990-talet till över 40 miljarder kronor men har nu som följd av beslut
fattade under 1993, det s.k. Danellsystemet, minskat ner till ett par
miljarder kronor.
Men förbättringarna är också konjunkturella. De svenska offentliga
finanserna har under lång tid ansetts vara starkt konjunkturberoende. Genom
förändringar under 1990-talet har konjunkturberoendet sannolikt minskat, bl.
a. genom att skattereformen minskade progressiviteten och genom
sänkningen av ersättningsnivåerna i transfereringssystemen. Bland annat
genom smygande urholkningar av skattereformen har dock konjunktur-
beroendet på nytt ökat. Ingen kan med säkerhet säga hur starkt stats-
finansernas konjunkturberoende är i dagsläget. Detta kommer att prövas först
i nästa konjunkturavmattning.
Den fortfarande sannolikt kraftiga konjunkturkänsligheten är ett starkt
argument för att över längre period ha en marginal mot
konjunkturförsvagningars effekter på de offentliga finanserna. Därför har
Folkpartiet ställt upp på målet om ett överskott i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln motsvarande 2 % av BNP. Det innebär att sett över en 4-5-
årsperiod ska de offentliga finanserna i genomsnitt ha ett årligt överskott som
motsvarar 2 % av BNP, eller 40-45 miljarder kronor. Om överskottet i
genomsnitt ska vara
2 % procent bör det givetvis vara mer än 2 % i högkonjunktur för att kunna
väga upp ett sämre läge i lågkonjunkturen. Regeringen uttalde sig om detta i
vårpropositionen:
"Konjunkturmässiga avvikelser från den långsiktiga tillväxttrenden bör
föranleda motsvarande justeringar av de årsvisa målen. I en högkonjunktur
bör därför överskottsmålet överstiga 2 procent. Det motsatta skall gälla i en
lågkonjunktur. Om överskottsmålet sätts till 2 procent oavsett konjunkturläget
riskerar finanspolitiken att förstärka konjunktursvängningarna. (s. 70-71)"
Det är därför nödvändigt att överskottsmålet för det kommande budgetåret
sätts högre än 2 %. Regeringen har stannat för att sätta målet för 2001 till
2,5 %. Vi anser att detta är ett för lågt satt mål med hänsyn till den höga
konjunkturkänsligheten. Målet för 2001 bör vara minst 3 %. Vår politik är
avvägd med hänsyn härtill.
Tabell 2. Finansiellt sparande i offentlig sektor 2001-2003
Tabell 3: ( 2001 2002 2003 )
Det har förts en debatt om huruvida det är tillrådligt med skattesänkningar
i rådande konjunkturläge och med de risker som ändå finns. De
skattesänkningar Folkpartiet föreslår ökar utbudet av arbetskraft och
kapital och minskar därmed riskerna för överhettning och inflation. De
motsvaras av utgiftsbegränsningar och ett ansvarsfullt utnyttjande av de
offentliga intäkterna.
Dagens svenska skattetryck måste sänkas eftersom det inte är förenligt
med en växande och dynamisk ekonomi. Skatte- och utgiftstrycket måste
sänkas. Vår skattepolitik leder till att skattekvoten sjunker till 43,5 %,
vilket
är ca 3 procentenheter lägre än regeringens förslag. Utgiftskvoten inklusive
räntekostnader sjunker till 51,5 %. Genom mindre utgifter och ökad
försäljning av statliga företag sjunker bruttoskulden med Folkpartiets
alternativ till 40,5 % av BNP under perioden. Därefter bör både skatte- och
utgiftstrycket fortsätta att minska.
Tabell 3. Skatter och utgifter 2001-2003
Tabell 4: (2001 2002 2003 )
Folkpartiets budgetalternativ i
sammanfattning
Sverige behöver en ordentlig skattereform. Skatten på arbete måste
sänkas. Med sänkt skatt på arbete kan flera få jobb. Även om
konjunkturen just nu förbättras och sysselsättningen stiger står fortfarande
alltför många utanför arbetsmarknaden. Skattesänkningar som kan
underlätta för människor att få jobb är därför nödvändiga. Det handlar
dels om skattesänkningar som gör det möjligt för människor att leva på
sin lön, dels om skattesänkningar som genom att minska
marginaleffekterna gör det lättare att ta sig ur fattigdomsfällorna. Vidare
hotar en risk för överhettning trots att fortfarande så många står utanför
arbetsmarknaden. För att minska den risken måste utbudet av arbetskraft
öka. Här har sänkningar av marginalskatterna en nyckelroll att spela.
Det behövs således ett samlat paket av åtgärder bl.a. på skatteområdet för
att lösa problemen. Folkpartiet lägger fram ett enhetligt skatteförslag som
bl.a. innehåller följande.
Tabell 4. Folkpartiets budgetalternativ
Miljarder kronor
Tabell 5: (Folkpartiets budgetalternativ )
Vi föreslår en skattereform med inriktning på sänkt skatt på arbete och
risksparande. De grundläggande principerna för 1990 1991 års
skattereform, nämligen "hälften kvar" och att de allra flesta bara ska
betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera
skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen,
nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt
för statlig skatt och borttagande av den s.k. LO-puckeln vill vi uppnå den
grundläggande principen att de flesta bara ska betala 30 % i skatt, och
att de med höga inkomster ska betala 50 %. Vi vill höja den gräns vid
vilken man börjar betala statlig skatt så att den sammanfaller med gräsnen
för egernavgifterna för att undvika att människor betar både statlig skatt
och egenavgifter. Den s.k. LO-puckeln innebär att ett minskande
grundavdrag ökar marginaleffekterna. Denna effekt bör avskaffas.
Värnskatten bryter helt mot skattereformens anda och bör avskaffas.
Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som
genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till
den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av barnstödet
sker i form av skattereduktion. Detta barnstöd motsvarar dels den höjning av
barnbidragen som regeringen föreslår för 2001, dels ett byte av bostadsbidrag,
med skadliga marginaleffekter, till sänkt skatt, dels en utökning av stödet 500
kronor per barn och år.
Därutöver vill vi sänka den skatt människor betalar genom att införa en
skattereduktion om 3 000 kronor, lika för alla. Det betyder allra mest för dem
som har låga inkomster, men bidrar inte till ökade marginaleffekter, vilket
regeringens avtrappade skattereduktion gör.
Därutöver tillkommer en skattesänkning som motsvarar ökade kostnader
för trafikförsäkringen samt för de ökade egenavgifterna till
arbetslöshetsförsäkringen. Avgiftshöjningarna ska motsvaras av lika stora
skattesänkningar men genom denna omläggning blir det tydligt vad vi betalar
för till försäkringarna.
Vår inriktning innebär att vi säger nej till regeringens skattepolitik. Denna
framförs under rubriken Kompensation för egenavgifter. Den egenavgift det
gäller går till pensioner. Det är svårt att förstå logiken bakom att just den
avgift där det finns en tydlig koppling mellan avgift och förmån, "raka rör",
ska kompenseras. Detta strider både mot tänkandet bakom pensionsreformen
och mot socialdemokraternas egna tankar om finansiering av sjukförsäkringen
med avgifter.
I en tid med alltmer ökande stress och tidsbrist är en reform som ger
familjerna möjlighet att till överkomlig kostnad köpa hushållstjänster oerhört
angelägen. Genom en skattereduktion på högst 25 000 kronor per hushåll kan
det "vita" priset halveras och kostnaden bli rimlig. Det är en skattelättnad på
ca 2 miljarder kronor för hushållen.
I det moderna samhället blir sambandet mellan den enskildes insatser och
framgången för företaget tydligare än tidigare. Detta leder till ett ökat
intresse
för vinstdelning eller andra former såsom personaloptioner. Vi avsätter över 1
miljard kronor för att kunna avskaffa arbetsgivaravgifterna på dessa
resultatdelningsformer.
Kompetensutveckling är viktig i dagens arbetsliv. Ett system för
individuella kompetenskonton bör inrättas. För att kunna göra avsättningar till
ett sådant konto bör avdragsrätten för pensionssparande höjas, avsättningar
som sedan kan användas för studier m.m. Vårt alternativ ersätter regeringens.
Skatten på arbete sänks genom att arbetsgivaravgifterna i den
arbetsintensiva tjänstesektorn sänks med 5 procentenheter. Denna sänkning
fasas in med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.
Villkoren för företagandet måste bli bättre. Den nu pågående
konjunkturuppgången och expansionen på vissa viktiga områden får inte dölja
att det finns problem när det gäller företagsklimatet på längre sikt. Här slår
internationaliseringen igenom med full kraft. Det finns en oroande tendens till
att svenska företag av skatteskäl väljer annan skattemässig hemvist än
Sverige. Detta kan lätt bli första steget i en marsch ut från Sverige. Det är
viktigt att använda strategiska skattesänkningar för att göra Sverige
långsiktigt attraktivt för företag och företagare.
Skatten på ägande bör lättas genom att dubbelskatten på utdelning
halveras, först för enskilda individer, sedan även för ägande i företagsform.
Fåmansbolagen bör få rimligare skatteregler mera anpassade till
småföretagens förutsättningar.
Vi motsätter oss regeringens fastighetsskatt. Den är orimlig. I avvaktan på
ett mera hållbart system bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta och
skattesatserna sänkas till 1,2 % för småhus och 0,7 % för flerfamiljshus. Vi
avsätter över 5 miljarder kronor för detta ändamål.
Genom regeringens åtgärder riskerar också många med enbart en villa utan
lån att drabbas av förmögenhetsskatt. Regeringens lättnadsförslag är inte
tillräckligt. Av jämställdhetsskäl bör sambeskattningen avskaffas. Den tillhör
en förgången tid. På någon sikt måste förmögenhetsskatten helt avskaffas.
För att stimulera läsandet bör bokmomsen sänkas till 6 %. Vi säger nej till
regeringens höjning av dieselskatten och accepterar inte regeringens
skattehöjningar på energiområdet fullt ut.
Folkpartiet bejakar den internationalisering som pågår kontinuerligt och
som i sig innebär stora förändringar. Samtidigt måste vi beakta att många
människor i världen ännu inte fått del av internationaliseringens fördelar. Ett
väl fungerande bistånd är ett viktigt hjälpmedel för att människor ska kunna
lämna fattigdom och utanförskap. Regeringens metod att använda biståndet
som en budgetregulator är oacceptabel. Vi har i vårt budgetförslag reserverat
medel för en snabb uppräkning av biståndet mot enprocentsmålet.
Folkpartiet arbetar för en hög forskningsnivå, med hög kvalité. Högre
utbildning och forskning är av central betydelse om Sverige ska kunna
återvinna sitt välstånd. Universitet och högskolor bör få större
självständighet.
Vi avsätter 500 miljoner kronor mera till forskningen att fördela på universitet
och högskolor.
För en rättvisare studiefinansiering bör ett högre belopp avsättas för studie-
medel samtidigt som andra finansieringsformer minskar.
Den svenska rättsstaten fungerar inte tillfredsställande. När man har behov
av polisen ska det finnas poliser som kan komma. Vi har en bred satsning på
rättsstaten i dess olika former. Vi avsätter över 200 miljoner kronor
ytterligare
till polisen omedelbart. Detta kan användas både till fler poliser och till att
poliser kan avlastas administrativa göromål för att ägna sig åt polisiärt
arbete.
Men antalet poliser måste öka långsiktigt och varaktigt. Vi avsätter därför 300
miljoner kronor för de följande två åren. Därigenom kan en ny polisskola
tillkomma. Men även rättstatens övriga delar behöver stärkas.
Åklagarväsendet behöver ökade resurser såväl som domstolsväsendet. Mera
resurser behöver avsättas till brottsoffren och rättsshjälpsmöjligheterna öka.
Vi satsar ökade resurser på skattemyndigheterna och tullen både för att öka
intäkterna till staten och för att få ett effektivare skydd mot främst
narkotikabrott
Internationaliseringen medför ett ökat inflöde av alkohol och narkotika.
Här krävs både insatser av polis och tull, som vi avsätter ökade medel för,
men också en intensifierad upplysning. Vi bedömer att det är nödvändigt att
satsa 150 miljoner per år utöver regeringens budget.
Försäkringskassorna bör ges medel för att kunna ge en effektivare
rehabilitering och bättre övervaka utnyttjandet av socialförsäkringarna.
Staten bör åter ta över ansvaret för assistansersättningen till handikappade
samtidigt som den återställs till den nivå den hade före regeringens
besparingar. Tillgängligheten för handikappade i olika delar av samhället bör
öka. För detta ändamål avsätts 1 miljard kronor per år i fem år för en
tillgänglighetsreform. Därtill kommer en ökning av insatserna för
arbetshandikappade.
Barnfamiljerna får ökat stöd dels genom skattelättnader som ger dem mera
än regeringens höjning av barnbidraget, dels lägger Folkpartiet tillsammans
med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet fram ett alternativ till
regeringens och dess stödpartiers maxtaxa. Detta alternativ, ett barnkonto,
avdragsrätt för barnomsorgskostnad och etableringsfrihet, ger barnfamiljerna
större valfrihet och har en bättre fördelningspolitisk profil.
Änkepensionen återställs.
På miljöområdet satsas på åtgärder för att bevara den biologiska
mångfalden samt en särskild satsning för att öka säkerheten där den är sämst
och utgör den största risken även för oss, i Östeuropa. Vi motsätter oss
snabbavvecklingen av Barsebäck och anser att den första reaktorn bör
återstartas den 1 juli 2001. Därmed behöver inte de belopp som staten annars
skulle ha varit tvungen att betala i ersättning utgå.
De insatser som Folkpartiet vill genomföra finansieras genom betydande
förändringar av de offentliga utgifterna. Konjunkturuppgången och den ökade
arbetskraftsefterfrågan innebär att de konjunkturberoende delarna av
arbetsmarknadspolitiken kan minska. Dessa åtgärder bör minska så att de
kommer ner på en nivå som motsvarar den som rådde under högkonjunkturen
i slutet av 80-talet.
Vidare föreslår vi betydande strukturförändringar på olika områden.
Avgiften i arbetslöshetsförsäkringen bör höjas till drygt en tredjedel samtidigt
som arbetstagarna får motsvarande skattelättnad. Ansvaret för
arbetslöshetsförsäkringen blir tydligare och sambandet mellan lönebildning
och kostnader klarare.
Trafikförsäkringen får bära trafikrelaterade kostnader för sjukpenning och
rehabilitering på liknande sätt som gäller i Finland. Härigenom kan kostnader
om 4 miljarder kronor avlastas sjukförsäkringen. Bilisterna får motsvarande
skattesänkning. Sjukvårdskostnader berörs inte. Denna förändring påverkar
inte statsbudgetens saldo men har den positiva effekten att kostnaderna blir
tydligare och försäkringsinslaget klarare.
Den finansiella samordning mellan sjukförsäkring och sjukvård som
Folkpartiet förespråkat och som regeringen motsätter sig (den s.k. FINSAM-
metoden) kan enligt all erfarenhet ge betydande besparingar i
sjukförsäkringen. Vi räknar med en sådan besparing baserat på gjorda
erfarenheter.
Konjunkturuppgången motiverar en lägre volym i Kunskapslyftet. Vidare
bör studiemedel användas i stället för särskilt utbildningsbidrag. Detta ger
både större rättvisa mellan olika grupper studerande och lägre utgifter för
staten.
Statens inkomster
Inkomstskatter
1110 Fysiska personers inkomstskatt
Folkpartiet vill genomföra en rejäl skattereform med inriktning mot att
minska skatten på arbete och företagande. Vi vill påbörja ett arbete med
inriktning på att minska marginalskatterna. Vi vill höja den gräns där
statsskatt tas ut genom höjd brytpunkt. Den s.k. värnskatten avskaffas.
Färre drabbas av marginalskatter genom att den s.k. LO-puckeln
avskaffas. Den påverkade främst individer med medellåga inkomster.
Vidare föreslås en skattereduktion, lika för alla.
För att ge förutsättningar för nya jobb föreslås sänkningar av skatten på
hushållstjänster.
Barnfamiljerna ges en skattelättnad som är större än den
barnbidragshöjning som regeringen planerar för 2001. Vidare kompenseras
bilägarna skattemässigt för att trafikförsäkringen ska bära
sjukförsäkringskostnader som sammanhänger med trafikskador.
Dubbelskatten på aktier är ett hinder för företagens expansion och drabbar
de ca 5 miljoner personer som sparar i aktier och fonder. Den bör på sikt
avskaffas. Denna process inleds genom att skatten på utdelning halveras. först
för fysiska personer, ett par år senare även för juridiska personer.
Som ett led i en ökad kompetenssatsning bör avdragsrätten för sparande i
pensions- och kompetenskonton höjas. Vårt individuella kompetenssparande
ersätter regeringens system där individen inte har samma möjligheter att välja
utbildning.
1120 Juridiska personers inkomstskatt
Skatten på fåmansbolagen sänks genom att all utdelning som överstiger
en normal lön i branschen beskattas som kapitalinkomst.
1200 Socialavgifter och allmän pensionsavgift
Arbetsgivaravgifterna för tjänsteföretagen sänks med 2 procentenheter år
2001 och med 5 procentenheter för åren därefter. Egenföretagaravgifterna
sänks i motsvarande mån.
Sociala avgifter ska ej utgå på vinstandelsstiftelser. Vidare bör personal-
optioner också befrias från socialavgifter. Dessa har en osäkrare karaktär än
lön.
1300 Skatt på egendom
Fastighetsskatten sänks genom att taxeringsvärdena, i avvaktan på ett nytt
system, fryses och skattesatserna sänks till 1,2 procent för småhusen och
0,7 procent för flerfamiljshusen. Folkpartiet säger nej till den
begränsningsregel som innebär en höjning av marginaleffekterna för de
berörda hushållen.
Förmögenhetsskatten ska avskaffas successivt genom att sambeskattningen
först avskaffas. Frysningen av taxeringsvärdena medför i sig dessutom en
betydande lättnad av förmögenhetsskatten. Under perioden ska skatten sänkas
genom att fribeloppet höjs till 2,1 miljoner kronor. Därefter ska
förmögenhetsskatten helt avskaffas.
1400 Skatt på varor och tjänster
Företagen ska kunna betala in skatter på förfallodagen. Detta innebär en
skattelättnad på ungefär en kvarts miljard kronor.
För att stimulera läsandet bör bokmomsen sänkas till den lägsta möjliga
momsnivån, 6 procent.
Folkpartiet säger nej till regeringens föslag om höjd dieselskatt. Förslaget
om höjd skatt på koldioxid och el kan bara accepteras i begränsad
utsträckning.
Folkpartiet vill införa en särskild skatt på sopförbränning som likställer
förbränning och deponi.
1700 Nedsättningar av skatter
Folkpartiet säger nej till regeringens s.k. bredbandsavdrag samt motsätter
sig den form av avdrag som anställningsstödet innebär. Vårt system för
kompetensutveckling ersätter regeringens skattenedsättning.
Kommunmomsen bör inte efterskänkas utan erläggas i beräknad
omfattning.
2100 Rörelseöverskott
En auktionering av lokalradiofrekvenser, riks-TV, riksradio samt ett
ersättande av det nuvarande prövningsförfarandet - "skönhetstävlingen" -
med ett auktionsförfarande kan ge löpande licensintäkter av betydande
omfattning.
Ett återställande av beslutet om Barsebäck 1 innebär att ersättning till
Vattenfall på planerat sätt ej behöver utgå.
Statens utgifter
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Regeringskansliet har under den socialdemokratiska regeringens tid vuxit
starkt. Det är viktigt att standarden i Regeringskansliet är hög och lönerna
konkurrenskraftiga, men den nuvarande regeringens politiserande
ambitioner har varit för stora. Genom en mera begränsad ökning än den
regeringen planerar kan de krav som EU-ordförandeskapet under det
första halvåret 2001 ställer väl tillgodoses.
Partiernas beroende av offentliga medel bör på sikt begränsas. En viss
minskning av partistödet är därför motiverad.
Presstödet har sedan ett trettiotal år tillbaka i stort samma inriktning. Men
det snedvrider konkurrensen. Dessutom har medielandskapet förändrats
påtagligt under de senaste åren och nya typer av tidningar tillkommer
ständigt. Mot bakgrund av att detta innebär en helt ny situation än vad som
rådde när presstödet infördes kan stödet begränsas. Vi räknar med en
besparing på 400 miljoner kronor.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och offentlig förvaltning
Den planerade folk- och bostadsräkningen bör ej genomföras av
integritetsskäl. Vi föreslår att lönestatistiken ej överförs till
Medlingsinstitutet utan ligger kvar på Statistiska centralbyrån men
finansieras inom anslaget.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Vi anslår ökade resurser till skattemyndigheterna för åtgärder som kan
medverka till att öka skatteintäkterna. Tullen bör få ökade resurser för
insatser mot den illegala införseln av alkohol och narkotika.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Rättsväsendet bör förstärkas. Att upprätthålla rättsordningen är en av de
verkligt genuina uppgifterna för det offentliga. Därför måste det finnas
resurser så att uppgifterna kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt.
Antalet poliser behöver omedelbart öka. Detta kan t.ex. ske genom att
civilanställda tar över administrativa arbetsuppgifter som polismän idag
sköter. Men det behövs också långsiktigt fler poliser. Därför bör en ny
polisskola inrättas. För 2001 bör anslaget höjas med 220 miljoner kronor.
Åklagarorganisationen behöver en viss utbyggnad. Vi föreslår ett tillskott
om 10 miljoner kronor.
Men hela rättskedjan måste fungera. Det räcker inte med polis och
åklagare, domstolarna måste fungera väl. Det är oacceptabelt att avgöranden i
domstol kan ta så lång tid som för närvarande är fallet. 100 miljoner kronor
ytterligare behöver satsas för att åtgärda de största bristerna.
Till brottsofferjourer föreslås 16 miljoner kronor.
Rättsstryggheten behöver vidare förstärkas genom stöd till vittnen som
utsätts för hot. Det är en oundgänglig förutsättning för ett rättssamhälle att
vittnen ska våga uppträda och berätta sanningen i domstol.
Genom en satsning på 56 miljoner kronor kan rättshjälpen återställas så att
den ger ett bättre reellt skydd. Sammantaget innebär detta att vi över
treårsperioden satsar ca 1,9 miljarder kronor mer än regeringen på
rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram för år 2001.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Målet för biståndet som andel av BNI bör återställas. Vi anslår 1,7
miljarder kronor mer än regeringen för år 2001. Åren därefter ökar våra
anslag så att målet om 1 procent av BNI kan nås inom en femårsperiod.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
En dominerande del av de projekt som finansieras under anslaget
Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna har inte en tillfredsställande
effektivitet och förankring bland de berörda. En minskning kan därför
ske. Integration är inte en process som kan styras genom byråkratiska
beslut. Integrationsverket kan därför läggas ner.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Folkpartiet vill återställa handikappreformen. Vi har beräknat ramen så att
den rymmer ett återförstatligande av kostnaderna för assistansersättningen
från kommunerna samtidigt som de begränsningar i rätten till personlig
assistans som regeringen infört avskaffas. Vidare överförs de beräknade
beloppen avsedda för kommuner som har höga kostnader för stöd och
service till funktionshindrade samt medlen avsedda för särskilt
kostnadskrävande insatser enligt LSS från utgiftsområde 25 till
utgiftsområde 9.
Folkpartiet genomför en särskild tillgänglighetsreform för handikappade.
En miljard kronor avsätts för detta ändamål.
Vidare bör 4 miljoner kronor ges i ökade bidrag till bl.a. kvinnojourerna
under anslaget Folkhälsopolitiska åtgärder.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp
Utgifterna inom sjukförsäkringen håller på att glida regeringen ur
händerna. Utgifterna för sjukpenning och rehabilitering ligger mer än 10
miljarder kronor högre än för bara 2 år sedan. Regeringens bedömningar
har hela tiden legat i underkant. Aktiva åtgärder måste sättas in så att den
stigande frånvaron kan hejdas. Ett aktivt användande av finansiell
samordning mellan sjukförsäkring och sjukvården (FINSAM) har visat
sig kunna ge resultat. Vidare bör den del av sjukförsäkringens kostnader
som hänför sig till trafikskador bäras av trafikförsäkringen.
Närståendepenningen förbättras med 50 miljoner kronor och de allmänna
försäkringskassorna ges ökade resurser för bl.a. ett intensifierat
rehabiliteringsarbete.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Änkepensionerna återställs till den tidigare nivån. Den tid som
omställningspensionen kan utgå utsträcks till att gälla 12 månader.
Innehav av fritidshus ska ej påverka bostadstillägg för pensionärer.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Den barnbidragshöjning som regeringen avser ske 2001 ersätts med en
motsvarande skattesänkning samtidigt som beloppet höjs ytterligare.
Anslaget kan minska med 2,2 miljarder kronor.
Ersättningen i pappa/mammamånaden bör höjas till 90 procent för att
stimulera en jämnare fördelning av utnyttjandet av föräldraförsäkringen
mellan föräldrarna. Vissa besparingar kan göras genom insatser mot
felutnyttjande av föräldraförsäkringen, avskaffande av garantidagarna
samtidigt som grundnivån i föräldraförsäkringen ökas från 60 till 150 kronor
per dag.
Inom underhållsstödet kan utgifterna hållas tillbaka, bl.a. genom markering
av det gemensamma föräldraansvaret.
Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Den förbättrade konjunkturen gör det möjligt att reducera antalet personer
i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder så att det svarar
mot den nivå som rådde under högkonjunkturen i slutet av 80-talet. Köp
av arbetsmarknadspolitisk utbildning kan minskas i motsvarande mån.
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader kan minska med 800
miljoner kronor. Andra möjligheter för människor att söka jobb ökar alltmer.
AMV har enligt budgetpropositionen inte använt de extra resurser man fått
under flera år till att öka antalet arbetsförmedlare. Däremot har antalet
årsarbetare på AMS ökat.
Däremot bör ökade medel beräknas för särskilda insatser för
arbetshandikappade samt Samhall.
Utgiftsområde 14 Arbetsliv
En viss minskning kan göras av de särskilda utbildningsinsatserna.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Det särskilda utbildningsbidraget tas bort och ersätts med studiemedel,
dock med en högre bidragsandel, 60 procent. Antalet berörda personer
kan minska. Anslaget Bidrag till vissa organisationer m.m., de s.k. LO-
pengarna, kan utgå.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Den förbättade konjunkturen gör att utgifterna för kunskapslyftet kan
minska med ca 25 procent. Med hänsyn till den viktiga roll som
forskningen spelar för vår tillväxt och välstånd satsar Folkpartiet en halv
miljard kronor per år på universitet och högskolor.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Vi beräknar här 40 miljoner kronor mer än regeringen bl.a. för regional
musikverksamhet, regionala museer, stöd till trossamfund, idrotten samt
för stöd till allmänna samlingslokaler.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande
Det marginaleffektskapande bostadsbidraget växlas i viss utsträckning
mot skattelättnad för barnfamiljerna. Utgifterna för bostadsbidraget kan
också hållas lägre därutöver.
En avtrappning av den garanterade räntan kan hålla nere utgifterna för
räntebidragen.
Besparingar kan vidare göras på byråkratin inom utgiftsområdet, Boverket
och Lantmäteriverket. Olika studier har visat att de s.k. lokala
investeringsprogrammen i praktiken inte fungerar bra. Anslaget bör avskaffas.
Däremot bör 50 miljoner kronor ytterligare beräknas för
Investeringsbidrag för anordning av bostäder för studenter.
Utgiftsområde 19 Regional utveckling och utjämning
Som bl.a. den regionalpolitiska utredningen visat kan de traditionella
regionalpolitiska medlen minska. Anslaget bör reduceras med 500
miljoner kronor. Vidare anser vi att kostnaden för de regionala
transportnäten inte bör belasta staten.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
För att bevara den biologiska mångfalden avsätts ytterligare 50 miljoner
kronor.
Utgiftsområde 21 Energi
Barsebäck bör på nytt tas i drift. Staten kan då undgå kostnader för
avvecklingen samtidigt som större delen av åtgärdsprogrammen inom
energiområdet kan slopas. Medel bör dock avsättas för stöd till
energisäkerhet i Östeuropa.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
En betydande satsning bör göras på väginvesteringar. Alltfler rapporter
talar om brister på detta område. En permanent ökning av
väginvesteringsnivån bör göras med 750 miljoner kronor per år. Därtill
behövs en tidsbegränsad storstadssatsning för att minska de akuta
trafikproblemen, i första hand i Stockholm och Göteborg. För detta
ändamål avsätts 4 miljarder kronor över två år.
Banverkets fleråriga program genomförs i en något långsammare takt.
Byråkratin inom utgiftsområdet kan minska. Rederistödet avvecklas samtidigt
som ett internationellt fartygsregister övervägs.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder behöver utökas. Detta
gäller även miljöförbättrande åtgärder i jordbruket. Byråkratin inom
utgiftsområdet kan minska.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Ökade resurser satsas på Konkurrensverket och konkurrensforskningen.
Anslaget till näringslivsutvecklingen i Östersjöområdet har visat sig ha
svag träffsäkerhet. Anslaget dras in, en del används för åtgärder för ökad
kärnsäkerhet i Östeuropa.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna
Det generella bidraget till kommunerna minskar som följd av
överföringen av assistansersättningen till staten. Bidraget för särskilda
insatser, den s.k. kommunakuten, avskaffas. Ett särskilt anslag för insatser
mot hiv/aids i storstäderna om 90 miljoner kronor inrättas.
Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Statens utgifter för räntor kan minska genom en betydligt mera
omfattande försäljning av statliga företag än regeringen räknar med.
Intäkterna används för att amortera på statsskulden och nettot mellan
utebliven direktavkastning och minskade skuldräntor sänker
statsutgifterna.
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Anslagsbehållningar
Vi räknar med att minskningen av anslagsbehållningarna kan begränsas
mera än vad regeringen räknar med, bland annat på grund av att vissa
verksamheter med anslagsbehållning föreslås utgå helt.
Budgeteringsmarginalen
Med våra förslag uppnås en budgeteringsmarginal på ca 5,5 miljarder
kronor vilket bör vara tillräckligt för år 2001. För åren därefter, med
större osäkerhet, bör budgeteringsmarginalen vara större, ca 2 procent av
utgiftstaket.
Utgiftstak för staten
Folkpartiets förslag håller sig inom de utgiftstak som vi föreslog i
vårmotionen, 772 miljarder kronor för 2001, 794 miljarder kronor för
2002 och 817 miljarder kronor år 2003.
Utgiftstak för den offentliga sektorn
Detta utgiftstak kan därmed beräknas till 1 088 miljarder kronor för 2001,
1 125 miljarder kronor för 2002 samt 1 162 miljarder kronor för 2003.