Kristdemokraternas budgetalternativ tar sikte på att
långsiktigt förbättra Sveriges historiskt dåliga
tillväxtförutsättningar genom strukturella reformer och
strategiska skattesänkningar på såväl arbete, sparande som
företagande. Till detta kommer omfattande satsningar på
mer och bättre vård, ökad valfrihet för småbarnsfamiljerna,
ökat ekonomiskt utrymme för enskilda och familjer genom
sänkt inkomstskatt. Näringsklimatet förbättras, vägnätet
rustas upp och polisen blir bättre rustad att ta itu med
brottsligheten.
Amortera mera
Kristdemokraterna amorterar 156 miljarder kronor mer på
statsskulden än regeringen under perioden 2001-2003.
Överskottet i offentlig sektors finansiella sparande är ca 2,7
% år 2001 jämfört med regeringens två och en
halvprocentsmål. År 2002 och 2003 är det finansiella
sparandet lika stort som i regeringens kalkyler, dvs 2,0 %.
Utgiftstaket för staten ligger 8, 12 respektive 21 miljarder
kronor lägre jämfört med regeringens förslag under
perioden.
Skatterna sänks och
pensionärerna får det bättre
Kristdemokraterna föreslår en höjning av grundavdraget för
alla inkomsttagare, även pensionärerna. Alla får behålla mer
av sin inkomst. Skattesänkningen blir för de flesta ca 290 kr
per månad eller drygt 3 500 kr för år 2001.
Höjningen av grundavdraget gör att man kan tjäna 20 000 kr per år innan
man behöver betala kommunalskatt, jämfört med dagens 8 700 kr. Detta
bidrar till en förbättrad lönebildning och därmed bättre
tillväxtförutsättningar,
samtidigt som bidragsberoendet minskas. Kommunerna kompenseras fullt ut.
Kristdemokraterna vill höja pensionstillskottet med 200 kr per månad för
de pensionärer som har lägst pension. Detta gäller år 2001 och år 2002. Det
höjda grundavdraget kommer alla, även pensionärer, till del när det nya
pensionssystemet träder i full kraft 2003. Hela inkomstprövningen av
änkepensionerna slopas och omställningspensionen återställs från sex till tolv
månader.
Fler företag och nya jobb
Jordmånen för företag och företagande förbättras bland
annat genom sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt skatt på
personaloptioner och vinstandelar, sänkt skatt på
hushållstjänster, införande av ett riskkapitalavdrag,
avskaffande av dubbelbeskattningen och
förmögenhetsskatten. Lönebildning och arbetsmarknad
reformeras.
Värdig vård
Kommunsektorn får med Kristdemokraternas politik ett
tillskott på 3 miljarder kronor mer än med regeringens
politik under treårsperioden. De 4,5 miljarder kronor som i
budgetpropositionen öronmärks till skolan med tyngdpunkt i
slutet av perioden, läggs med tyngdpunkt i början av
perioden, till det allmänna bidraget till kommunerna. Det
samlade resurstillskottet jämfört med dagens nivå blir 3,5
miljarder kronor 2001, 2,5 miljarder kronor 2002 och 1,5
miljarder kronor 2003. Till de förbättringar som
Kristdemokraterna prioriterar hör enhetstaxa inom
äldrevården, nya vårdplatser och att långa vårdköer betas av.
Också för tandvården och anhörigvården anslås nya medel.
En ny rehabiliteringsförsäkring införs.
Valfrihet för barnfamiljerna
Som ett alternativ till maxtaxan vill Kristdemokraterna ge ett
ökat stöd direkt till alla småbarnsföräldrar. De fyra
borgerliga partierna har enats om en familjepolitisk
valfrihetsreform som innebär en utveckling av
vårdnadsbidraget till ett barnomsorgskonto som från 2002
ger föräldrarna möjlighet att fritt välja omsorgsform för sina
barn. Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader införs
från 2002 för alla barn upp till fem år. Garantibeloppet i
föräldraförsäkringen ökar från 60 till 150 kr och en särskild
skattereduktion vid beskattningen införs.
Vägnätet rustas upp
Det långvariga förfallet av vägnätet bryts genom
Kristdemokraternas förslag. Anslaget för väghållning och
väginvesteringar ökar med 3 miljarder kronor för vart och ett
av de tre åren, sammanlagt 9 miljarder kronor för de tre åren.
Totalt ökar satsningarna på infrastruktur med ca 10,3
miljarder kronor under treårsperioden.
Rättssamhället stärks
Polis, åklagare, domstolar och kriminalvård behöver mer
resurser för att kunna ge medborgarna trygghet.
Kristdemokraterna anslår 1 miljard kronor per år utöver
regeringens förslag. Vidare förstärks skattemyndigheternas
möjligheter till uppföljning och bekämpning av skattefusk
samt satsningar på tullen och kustbevakningen.
Skatteryggsäcken lyfts av
En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa
konkurrensvillkor för jordbruksnäringen. Hela jordbrukets så
kallade skatteryggsäck lyfts av. Dieselskattehöjningen
avvisas och en sänkning på miljödiesel föreslås för att ge
åkerinäringen bättre konkurrensvillkor.
Studiestödet förbättras
Studiebidraget höjs från höstterminen år 2002 till 1 350 kr
per månad för studerande i åldern 16-25 år. Studiemedlen
förbättras och fribeloppet avskaffas.
Biståndet ökar
Biståndet ökar med sikte på enprocentsmålet. År 2001 med
600 miljoner kronor, år 2002 med 800 miljoner kronor och
år 2003 med 2 miljarder kronor. Då uppnås 0,9 % av BNI.
Fastighetsskatten fryses och sänks
Regeringens budget förutsätter en höjning av
fastighetsskatten som inklusive påföljande
förmögenhetsskatt kommer att drabba många i landets
tillväxtområden. Kristdemokraterna finansierar en varaktig
frysning av taxeringsvärdena. Fastighetsskatten på hyreshus
och egnahem sänks dessutom varaktigt från år 2001 till
1,2 %. Skatten beräknas enbart på en tredjedel av
markvärdet överstigande 150 000 kr för att avskaffa de
orimliga effekter som exempelvis drabbat de som bor i
skärgårdsområden.
Finansieringen
Kristdemokraternas budgetalternativ bygger på
omprioriteringar inom och mellan olika utgiftsområden och
mellan inkomst- och utgiftssidan i statsbudgeten. Både
inkomster och utgifter är lägre än i regeringens alternativ.
Därmed minskar statsfinansernas konjunkturkänslighet.
Exempel på besparingar och omprioriteringar är nej till maxtaxa, en andra
karensdag i sjukförsäkringen, ny beräkningsgrund för SGI i sjuk- och
föräldraförsäkringen, ökad egenfinansiering i arbetslöshetsförsäkringen, nej
till en del av den kraftiga ökningen av anslagen till Regeringskansliet,
besparingar på myndigheter, successiv minskning av anslagen till
förtidspensioner och sjukpenning till följd av en ny rehabiliteringsförsäkring,
delvis behovsprövat barnbidrag, avskaffande av flyttningsbidrag, borttagande
av N/T-stödet, nej till ytterligare lokala investeringsprogram, samt nej till
Svenskt företagsstöd inom Östersjömiljarden.
Tabell 1.1 Sammanfattning över budgetavvikelser i förhållande till
regeringens budgetproposition
Tabell 1: (Miljarder kronor 2001 2002 2003 )
Anm.: Statsskulden minskar alltså över treårsperioden med nästan 160 miljarder
kronor mer än i regeringens alternativ.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen (avsnitt 6.1).
2. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssy-
stemet vid sidan av statsbudgeten för år 2001 till 781 miljarder kronor,
för år 2002 till 802 miljarder kronor och för år 2003 till 823 miljarder
kronor.
3. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren
2001-2003 (avsnitt 11.5, tabell 11.2).
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett kompletterande
budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en
konjunkturcykel.
5. Riksdagen godkänner beräkningen av förändringarna i statsbudgetens
inkomster för budgetåret 2001 (tabell 10.1).
6. Riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2001 på
utgiftsområden i enlighet med vad Kristdemokraterna föreslår (avsnitt 11,
tabell 11.1).
7. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden för budgetåren 2002 och 2003 som riktlinje för
regeringens budgetarbete (avsnitt 11, tabell 11.1).
8. Riksdagen begär att regeringen presenterar en korrekt och fullständig
redovisning av samtliga inkomster och utgifter i enlighet med
budgetlagen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det europeiska valutasamarbetet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening de politikområden
som bör prioriteras i budgetarbetet i enlighet med vad som anförs i
motionen (avsnitt 7).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunala bolag.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att motverka negativa marginaleffekter inom
skatte-, bidrags- och socialförsäkringssystemen.
Regeringens
budgetproposition
Snabb utgiftsökning trots god
konjunktur
Det finns all anledning att glädja sig åt att Sveriges ekonomi
nu utvecklas lika bra som genomsnittet av OECD-ländernas.
Vi ser nu samtidigt en snabb tillväxt av statens utgifter.
Under de kommande tre åren växer statens utgifter med
nästan 3 % i genomsnitt per år. I en högkonjunktur borde
kostnaderna normalt minska.
Tyvärr innehåller inte heller föreliggande budgetproposition de konkreta
förslag som långsiktigt skulle kunna säkra en hög tillväxt i den svenska
ekonomin och därmed fundamentet för en utvecklad välfärd för alla.
Globaliseringen tycks knappast existera för regeringen och dess stödpartier.
Globaliseringens eventuella existens skall nu börja utredas, i stället för att
hanteras.
Hela industrivärlden är mitt uppe i en stark högkonjunktur. Inte konstigt att
pengarna också strömmar in i den svenska statskassan med världens högsta
skatter på världens bredaste skattebaser och med världens effektivaste
skattemyndigheter. Problemet är att regeringen blundar för globaliseringens
framtidsutmaningar och för vådan av att Sverige har de mest
konjunkturkänsliga statsfinanserna i västvärlden. Man vidtar bara minsta
möjliga åtgärder. Därmed missar regeringen ännu en gång chansen att i en
god konjunktur göra något tydligt för att Sverige skall bli framgångsrikt i
globaliseringens tuffa kamp.
Risken är uppenbar att den konjunkturförbättring som nu sker dels kan bli
kortvarig p g a dåligt fungerande arbetsmarknad med begynnande flaskhals-
problem och dels inte räcker för att nedbringa den stora strukturella arbetslös-
heten.
Regeringens strategi är att sätta tilltro till att om bara statsfinanserna är i
balans och konjunkturen fortsätter att vara god, leder detta automatiskt till
ökad sysselsättning. Ett antal oberoende internationella organisationer som
OECD, IMF och EU-kommissionen har tvärtom gång på gång pekat på
behovet av konkreta strukturella reformer och strategiska stattesänkningar för
att förbättra den svenska ekonomins utvecklingskraft.
Regeringen förmår inte hantera
internationaliseringen av
ekonomin
Vi lever idag i en internationaliserad tillvaro. Människor,
kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över
nationsgränser och placerar sig där jordmånen för tillväxt är
god. Denna situation ställer stora krav på Sverige. Erbjuder
vi en jordmån som gör att nya företag startas och att vi finns
med på listan över tänkbara länder när etableringar planeras,
vid sidan av den heta IT-branschen? Är skatterna för
företagen sådana att det går att konkurrera med omvärlden?
Är personskatterna så utformade att de attraherar snarare än
motverkar att människor med expertkunskaper väljer att
flytta till Sverige? Har vi i Sverige en sådan stabilitet när det
gäller spelreglerna för företagen att Sverige framstår som ett
bra land att etablera sig i?
Tyvärr är svaren på de här frågorna nedslående. Nedslående med tanke på
den fortsatt höga arbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera
angelägna åtaganden när det gäller t ex vården och omsorgen.
Det är allvarligt när nu företag, kunskap och kapital flyttar ut. Volvo PV
ägs av amerikanska Ford, Saab av amerikanska GM, Scania ägs till stor del av
tyska Volkswagen, Astra är engelskt, Nordbanken och Stora skrivna i
Finland.
På sju år har ägarförhållandena i Sveriges 15 största verkstadsföretag
förändrats dramatiskt. Det utländska ägandet har fyrdubblats sedan 1992 i de
svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till
namnet och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under
1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska
än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i
utlandet, andelen utländska ägare, etc vägs samman.
Förmögenhets- och
dubbelbeskattning drabbar
Sverige
Det svenska näringslivet övertas nu successivt av utländska
ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar
kraftigt. Dubbelbeskattningen på risksparande driver
företagen och jobben ur landet. Detta är uppenbarligen
ingenting som allvarligt bekymrar regeringen.
Regeringen noterar däremot mycket riktigt i propositionen att en del av de
svenska hushållen nu lagligt kan ta med sig en större ranson av vin hem från
utlandet. Men man oroar sig uppenbarligen inte - till skillnad från bl a
Riksskatteverket - för att svenska hushåll i år har minst 400 miljarder av sitt
sparkapital obeskattat placerat utomlands. Vår snart unika förmögenhetsskatt
och dubbelbeskattning driver kapitalet ur landet, utom för de allra rikaste som
fått amnesti för sina aktiemiljarder. Regeringen gör bara en marginell
justering av förmögenhetsskatten som knappast vänder strömmen av kapital
tillbaka till Sverige. Den här trenden kommer enligt RSV att snabbt kunna få
allvarliga välfärdseffekter. Men regeringens ideologiska skygglappar
skymmer sikten.
Dubbelbeskattningen av just svenska företagsinvesteringar leder till att en
utländsk köpare kan betala dubbelt så mycket som en svensk köpare och ändå
få samma avkastning på sin investering efter skatt. Med en sådan politik är
det ju mycket osäkert hur många svenska företag som i framtiden kommer att
vara i svensk ägo. 46 större företag har flyttat sedan 1997. Regeringen
bedriver en verklighetsfrämmande politik som Sverige inte har råd med.
Sammanfattningsvis ägnar regeringen föga politisk kraft åt
företagsklimatet och de strukturella problem som gjort att Sverige sedan 1970
halkat långt ned i OECD-ländernas välståndslista. Regeringen verkar sakna
såväl ideologi som strategi för att gå till roten med de djupgående
strukturproblem som i 30 år drivit Sverige från toppen till botten av
välståndsligan.
KI varnar för dålig lönebildning
Konjunkturinstitutet presenterade i början av oktober en
utredning om vad som händer om lönebildningen fungerar
väl, respektive mindre väl. Om lönebildningen skulle
misslyckas i de kommande avtalsförhandlingarna och hamna
över 4 % kan de goda tiderna vara över redan inom ett par
år. För höga löneökningar kommer, enligt KI, att leda till
omedelbara räntehöjningar av Riksbanken, som gör att
tillväxten saktar ned och att arbetslösheten återigen stiger,
samtidigt som ytterligare skattesänkningar uteblir. Svenska
historiska erfarenheter på området är inte uppmuntrande.
Alltför snabba nominella lönelyft följda av inflation har
gång på gång skapat överhettning i ekonomin som förkortat
de goda perioderna. Om däremot lönebildningen skulle
fungera bättre än tidigare kan Sverige se fram mot en lång
period av god tillväxt, enligt KI.
Mot bakgrund av lönebildningens helt centrala roll för fortsatt god
välfärdsutveckling, är det häpnadsväckande att regeringen underlåter att ens
diskutera de konkreta reformförslag som framförs av självständiga,
välrenommerade internationella organisationer som EU, OECD och IMF, där
Sverige betalar höga medlemsavgifter och har egen, omfattande diplomatisk
representation.
Sannolikt söker regeringen genom sin passivitet undvika att splittra den
egna rörelsen och riskera samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Priset är att en hög arbetslöshet består, liksom grundproblemet bakom
arbetslösheten: de långsiktiga strukturella problemen i svensk ekonomi.
Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en
kombination
av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden vänder
konjunkturuppgången till nedgång och skapar ökad arbetslöshet. De
förändringar i ramarna för lönebildningen som regeringen föreslagit och som
riksdagen antagit är långt från de nödvändiga regelförändringar som skulle
kunna bidra till en långsiktigt god lönebildning.
Arbetsmarknadens funktionssätt
borde förbättras
Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen
inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat
snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har
detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu
är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad.
Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda
till avtal i samklang med konkurrentländerna om vi skall få
ned arbetslösheten.
I dag kan man tala om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.
Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen
anställda inom den privata sektorn, i en internationell jämförelse. Detta leder
till en låg dynamik på arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver
möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.
Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som
resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl a de höga skattekilarna
samt den sammanpressade lönestrukturen, exempelvis har många offentligt
anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn
som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande
arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre
avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraften. Kunskapssamhället och
Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och
uppmuntrar kunskap och kompetens.
Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i
Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska
akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande
grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig
tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till
löntagarens
kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet
innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande,
ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa
hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala
planet och vara mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer
individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämlika
situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och
en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande
och rådgivande roll.
Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag
och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar
yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt
marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med
alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner
och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att
företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten
erfarenhet i relation till det som efterfrågas.
Det är mot ovanstående bakgrund anmärkningsvärt att regeringen i
propositionen under rubriken "Lönebildning" endast diskuterar den totala
lönenivåns utveckling. Det hävdas felaktigt att "betydande förändringar
genomförts av de institutionella ramarna för lönebildningen". Konkreta
åtgärder saknas dock helt. Lönebildningens vikt för att skapa dynamik och
flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt, saknas också fullständigt
i
riksdagens beslut med anledning av propositionen. Statsministerns uttalanden
om vikten av att svensk lönebildning skall fungera tillfredsställande, dvs att
Sverige måste anpassa spelreglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller
lönebildningen, får inget genomslag i riksdagsbeslutet. Regeringen har dock
framhållit lönebildningens vikt för tillväxt och sysselsättning i samtliga
ekonomisk-politiska propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett
medlingsinstitut. Det är symptomatiskt och ytterst allvarligt.
Kostnader för hög arbetslöshet
består
Att arbetslösheten även i år beräknas tillhöra de största
kostnadsposterna för de offentliga budgetarna är mot
ovanstående bakgrund inte särskilt märkligt. Det är mycket
resurser som går förlorade och det medför i synnerhet
förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller
latent arbetssökande. Föreliggande proposition saknar både
trovärdighet och konkretion i den fråga som är helt
avgörande för att trygga den svenska välfärden, nämligen
hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad
sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv
skall kunna växa och utvecklas.
Högre statsskuld och långsiktig
obalans i statsfinanserna
Trots att det med BNP-mått mätt går bättre för Sverige,
räknar regeringen i budgetpropositionen med en statsskuld
som är drygt 100 miljarder kronor högre än vad som
beräknades i vårpropositionen för ett och ett halvt år sedan,
se tabell 4.1. Dessutom budgeterar regeringen med en något
ökad statsskuld år 2003, det år som sannolikt kan vara
inledningen på nästa lågkonjunktur.
Vidare är det finansiella sparandet i staten, det som på sikt styr
lånebehovet, negativt från år 2002: minus 20 miljarder kronor år 2002 och
minus 27 miljarder kronor år 2003. Ett annat mått på den långsiktiga
utvecklingen för statsfinanserna, det underliggande saldot, beräknar
regeringen till minus 12, minus 28, minus 40 och minus 39 miljarder kronor
åren 2000-2003. Statsfinanserna balanserar trots den goda konjunkturen på en
tämligen slak lina.
Tabell 4.1 Statsskuldens utveckling enligt vårpropositionen 1999 och
budgetpropositionen år 2001
Årets budgetproposition har ett gemensamt med samtliga
budget-, vår-, sysselsättnings- eller tillväxtpropositioner som
socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan
hösten 1994: De konkreta förslagen får som vanligt sökas i
någon kommande proposition. Budgetpropositionen är den
fjortonde stora proposition som socialdemokratiska
regeringar lagt på riksdagens bord sedan valet 1994.
Tidigare propositioner har helt varit inriktade på
budgetsanering oavsett om de kallats
sysselsättningsproposition, tillväxtproposition,
vårproposition eller budgetproposition. Den gemensamma
faktorn är att tillväxtfrämjande åtgärder i stort sett har
saknats.
Förmynderi och sned
fördelningspolitik
Valfrihet och möjligheter till personligt ansvarstagande står
tydligen inte högt i kurs i regeringen. Att myndigförklara
medborgarna och låta dem själva få ökat ansvar för sina liv
stämmer uppenbarligen inte med budgetförfattarnas
ideologi. Det mest visionära målet med skattepolitiken
verkar vara att kompensera för de egenavgifter man själv en
gång infört. I familjepolitiken permanentas bristen på
valfrihet och respekt för föräldrarnas egna val.
Det är också en verklighetsfrämmande budget som drabbar många
medborgare mycket hårt trots de goda tiderna. Fastighetsskatten höjs rejält för
stora grupper av villaägare med låga inkomster, inte minst pensionärer som
arbetat idogt, levt sparsamt, sedan de av arbetsmarknadsskäl flyttat till
storstad. Nu kommer många normalinkomsttagare att tvingas flytta från hus
och hem i de heta tillväxtregioner där taxeringsvärdena kommer att höjas
mest. Med dieselskattehöjningen slår regeringen medvetet på lantbruket och
åkerinäringen, två redan hårt prövade näringar.
Sverige fortsätter att leda skatteligan, men ligger dåligt till i välfärdsligan.
Regeringen lutar sig tillbaka mot den just nu goda konjunkturen, slår dövörat
till för alla råd om att istället utnyttja tillfället till strukturreformer och
strategiska skattesänkningar för att vårda lättflyktiga skattebaser.
Brister i välfärden
Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Nu
behövs både nytt kapital, nytt företagande och de
vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och
entusiasm i vården. Regeringens planer på att
lagstiftningsvägen utestänga sparkapital från t.ex.
aktiefonder från investeringar för kortare vårdköer, är en
cynisk spekulation i ideologisk vilsenhet.
Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra
omsorg om de offentliga finanserna är så bra som regeringen hävdar? Hur kan
sjukförsäkringskostnaderna öka med 50 % på två år i Sverige? Hur kan
rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda
ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande
otryggheten på gator och torg, de ständiga bil- och cykelstölderna, bilinbrott
och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och tusentals icke
avgjorda mål väntande i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt
vifta bort Skolverkets larmrapport om tillståndet i den svenska skolan? Varför
lider ca 20 % av barnen i Sverige av depression? Bristerna i den svenska
välfärden tycks bestå och till dels förvärras.
Fortfarande pågår också en oacceptabel avfolkning av stora delar av
landet, som hotar trygghet och livskvalitet för alltfler utanför
storstadsregionerna. Problemen kommer inte att minska när regeringens och
Centerns omfattande nedläggningar av militära förband nu på allvar rullar
igång. Sverige har dessutom missat minst 3,5 miljarder kronor till lantbruk
och glesbygd av EU-medel. Höjningen av dieselskatten har också sin udd mot
glesbygd och lantbruk.
Regeringens familjepolitik trampar på i sann socialistisk anda. Regeringen
vill styra föräldrarna. Deras egna val av barnomsorg duger inte. Maxtaxan är
en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra
viktiga behov. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet,
rättvisa och mer tid för barnen. Barnkonto eller vårdnadsbidrag främjar
valfrihet åt småbarnsfamiljerna och skapar, till skillnad från maxtaxan,
möjligheten till mer tid för barnen!
När det nu går bra för svensk ekonomi är det pensionärerna som blivit de
stora förlorarna. Regeringens sätt att sänka inkomstskatten kommer inte
pensionärerna till del. Därför vill Kristdemokraterna först höja
pensionstillskottet med 200 kr per månad, men även grundavdraget, som
gäller alla. Med kristdemokratisk politik skulle även pensionärerna få sin del
av den växande kakan genom att också få del av skattesänkningen.
Det är glädjande att det går bra för Sverige och att fler nu får jobb. Det går
tyvärr inte bra för alla i Sverige, inte heller går det bra för hela Sverige.
Det
allvarliga är att regeringen inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar
välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, barnen inte får
en
trygg och bra skola, rättssamhället förfaller och företag, kapital och kunskap
flyr landet. Den välfärd blir otrygg som vilar på världens högsta skattesatser
på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.
Regeringen försitter chansen
Tyvärr tar regeringen som tidigare framhållits inte chansen
att i detta gynnsamma ekonomiska läge rätta till de
djupgående strukturella problem som bl a gör att kommuner
och landsting, trots högkonjunkturen och trots världens
högsta skatter, fortfarande lider av en svår resursbrist.
Men regeringen är bestämd. Dubbelbeskattningen av risksparande blir
kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste. De små
justeringar i förmögenhetsskatten som nu föreslås är främst motiverade för att
dämpa de mest uppseendeväckande effekterna av de chockhöjningar av
taxeringsvärdena på fastigheter som nu föreslås. Att vårda de lättflyktiga
skattebaserna är det inte tal om.
Regeringen har tidigare befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från
förmögenhetsskatt. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer som
har nedamorterade villor i attraktiva lägen, av förmögenhetsskatten. Läget blir
i längden ohållbart för ett samhälle som bestraffar idoga och skötsamma
medborgare. Resultatet är att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly
landet.
Redan för två år sedan lade Småföretagsdelegationen fram 81 konkreta
förslag till en uppröjning i den byråkrati- och regeldjungel som just nu håller
på att kväva hårt kämpande småföretagare. Men i en färsk rapport visas att
regeringen hittills bara hunnit genomföra cirka en tredjedel av förslagen. Här
är man inte lika rapp som när det gäller att slå till med skattehöjningar mot
åkare, bönder och boende. Även på detta område bedrivs en
verklighetsfrämmande politik långt från de svenska familjeföretagarnas
vardag.
Tillväxtskeptiska samarbetspartier
Valet gav förutsättningar för en socialistisk och
tillväxtskeptisk regering. Vänstern och Miljöpartiet är av
tradition negativa till ekonomisk tillväxt överhuvudtaget.
Socialdemokraterna vill nog se tillväxt om näringslivet kan
leverera den med bevarade regelverk och skattenivåer.
Däremot har Socialdemokraterna aldrig i den egna rörelsen
vågat ta en rejäl diskussion om Sveriges djupgående
problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt
fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på
arbete, sparande och företagande. Under de gångna fem åren
har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro. Regeringen har
inte ens försökt ta upp och åtgärda Sveriges under snart 30 år
notoriskt låga tillväxt. Efter 1998 års val inrättades ett
tillväxtdepartement. Några propositioner som kunnat
påverka företagsklimat och tillväxtförutsättningar har ännu
knappast synts till. I och med Vänsterpartiets och
Miljöpartiets inflytande över regeringspolitiken ökar
osäkerheten ytterligare om regeringens kurs.
Ingen stimulans av vita
hushållstjänster
Ett exempel på fortsatt inre splittring är att regeringen inte
heller den här gången kunnat samla sig till ett förslag som
öppnar en laglig och vit tjänstemarknad riktad till de privata
hushållen. Detta trots att både efterfrågan och tillgång finns,
trots att det kostar väldigt lite att göra svarta jobb vita, trots
att alla vet att fler och fler nu skolas in i att både köpa och
sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska
medvetandet och rättssamhället. Av debatten har framgått att
det finns två ministrar på det s k tillväxtdepartementet som
anser att någon form av skatterabatt på hushållstjänster bör
införas. Det blir svårt att tala om superdepartement och
jobbtillväxt om inte de ansvariga ministrarna ens tillåts
genomföra denna enkla och självklara jobbskapande reform
som de faktiskt båda pläderat för.
Den ekonomiska
utvecklingen
Den internationella
konjunkturutvecklingen
Utsikterna för en bred, global återhämtning är nu än bättre
än i höstas. Utvecklingen i omvärlden är mycket gynnsam
med en stark internationell konjunkturutveckling, även om
den nu tycks försvagas något.
Fortsatt stark USA-konjunktur
Motorn i den internationella konjunkturen väntas även
framöver vara en stark amerikansk ekonomi. Den fortsätter
en imponerande utveckling samtidigt som inflationen och
arbetslösheten fortsätter att vara låg. Ekonomin är nu inne på
sitt nionde år av hög och stabil tillväxt och BNP förutspås i
år växa kring 5 %.1999 blev det fjärde året i rad med över 4
% real BNP-tillväxt. Produktiviteten fortsätter att öka
snabbare än väntat. Bakgrunden är troligen de senaste årens
investeringsexplosion och snabb utveckling inom
informationsteknologi. Den nya IT-baserade tekniken har av
allt att döma bidragit till en trendmässigt snabbare
produktivitetsutveckling sedan mitten av 1990-talet. Tack
vare detta fortsätter inflationen att ligga på en låg nivå. Dock
har tecken synts de senaste månaderna som indikerar ett ökat
inflationstryck. Detta har föranlett den amerikanska
centralbanken att höja sin styrränta, senast i maj, till 6,5 %,
vilket i kombination med måttlig aktiekursutveckling verkat
dämpande på hushållens konsumtion. Sammantaget tycks
det som om den amerikanska ekonomin kommer att bromsas
upp något under nästa år med en tillväxt på ca 3 %.
Vinsterna av en högre framtida produktivitet har diskonterats på
aktiemarknaderna med mycket höga aktievärderingar som följd. Ökad
förmögenhet via aktiemarknadens tillväxt har minskat sparkvoten i
hushållssektorn. Behovet av ökade investeringar har samverkat till ett
underskott i USA:s bytesbalans på nästan 4 % av BNP under 1999.
Reallöneutvecklingen har varit hög och trots en måttlig utveckling under
innevarande år ökar successivt pressen på företagens vinstmarginaler. Detta
gör att de allt högre ställda förväntningarna på framtiden blir allt svårare att
infria.
Börsnedgångarna under året verkar vara en kombination av överreaktioner
på inflationssiffror men också en hälsosam korrigering av för snabbt
uppdrivna kurser på främst IT-relaterade aktier. Om börskurserna inte
fortsätter att stiga måste hushållen ompröva sitt låga sparande. På några års
sikt väntas därför USA:s tillväxt avta i takt med att obalanserna korrigeras.
Utvecklingen inom EU-området
Nästa år väntas Europakonjunkturen för första gången på
länge gå bättre än USA:s. Efter den tillfälliga
konjunktursvackan under början av 1999 fortsätter
återhämtningen med en förväntad BNP-tillväxt på över 3 %
per år under 2000-2001. Men Europa är ännu inte redo att ta
över rollen som motor för världsekonomin. I stället bromsar
den försvagade USA-konjunkturen tillväxten både i Europa
och världen som helhet. USA:s bruttonationalprodukt väntas
växa med 3 % nästa år, efter en uppgång på starka 5 % i år.
Tillväxten i euroområdet väntas enligt de senaste
prognoserna krympa från 3,5 % i år till 3,3 % nästa år.
Tillväxten i den tyska ekonomin stannar på 3,0 % både i år
och 2001, enligt OECD-prognoser.
När världskonjunkturen försvagas borde Europa kunna växa av egen kraft.
Den uppgiften klarar man ännu inte riktigt enligt prognosen. Men på sikt kan
Europa räkna med en lång period av stabil tillväxt, liknande den amerikanska
det senaste decenniet. Minskad arbetslöshet i Europa väntas bidra till ökad
privat konsumtion.
Den europeiska centralbanken, ECB, har en nyckelroll och bedömare
räknar med att ECB höjer den centrala styrräntan, refinansieringsräntan, med
50 räntepunkter (0,5 procentenheter) så att nivån 4,0 % nås i höst. Instituten
tror att euron stärks något, men bara marginellt och långsamt, med ungefär 5
% fram till årsskiftet.
Från premiären i januari 1999 har euron försvagats med nära 20 % mot
dollarn. Eurons oväntat svaga kurs mot dollarn i kombination med den starka
internationella konjunkturen har dessutom givit ett lyft för euroområdets
export. Dock kommer bidraget från utrikeshandeln att minska under nästa år
då euron troligen förstärks och tillväxten avtar i USA. Värt att notera är det
stödköp av euron som nyligen förekommit för att stärka dess ställning mot
framförallt dollarn. Bedömare menar dock att effekterna av ett sådant
förfarande bara är kortsiktigt verkande.
Även i länder utanför Euroland fortsätter ekonomin att expandera. Den
brittiska ekonomin fortsätter att överraska och bedöms kunna växa snabbare
under året än vad som tidigare antagits. Även konjunkturen i Norden ser
något ljusare ut. I Finland är exporten på frammarsch, även i mer traditionella
näringar som skog och metall, samtidigt som elektroniksektorn fortsätter att
gå mycket starkt. Den privata konsumtionen väntas öka ytterligare till följd av
högre sysselsättning och planerade skattesänkningar. I Danmark får exporten
stöd av konjunkturuppgången i Europa samtidigt som den finanspolitiska
åtstramningen fortfarande verkar dämpande på den inhemska efterfrågan. I
Norge syns en liten ljusning efter tillbakagången 1998-1999, inte minst tack
vare det höga oljepriset och en ökad inhemsk konsumtion.
Även bland EU:s kandidatländer i Öst- och Centraleuropa blir en snabb
konjunkturuppgång tydlig. I Ryssland fortsätter återhämtningen mot bakgrund
av oljeprisuppgången och en konkurrenskraftig rubel, delvis understödd av
valet av Vladimir Putin som president och regeringens tillväxtgynnande
förslag inbegripet bland annat en skattereform.
Avgörande år för Japan
1999 avslutades i moll för japansk ekonomi. BNP föll för
andra kvartalet i rad. Trots detta finns mycket som talar för
en återhämtning i Japan under året, främst genom ökad
privat efterfrågan och investeringar. Under 2000-2001
väntas en ny och rekordstor budget stimulera efterfrågan,
men den ekonomiska utvecklingen torde förbli tudelad.
Å ena sidan ökar industriproduktionen med en allt starkare export och
investeringsvilja. Å andra sidan ser utvecklingen av den privata konsumtionen
på hemmamarknaden, som svarar för hela 60 % av BNP, fortsatt mycket svag
ut. En övergång till en mer neutral finanspolitik borde dock ge utrymme för
en minskad sparkvot och därmed ökad konsumtion. Bank of Japan bröt i
augusti sin nollräntepolitik och höjde styrräntan till 0,25 % då man anser att
produktionsuppgången nu är tillräckligt befäst. Efter flera år med konstgjord
andning genom stora offentliga stimulanspaket och korta räntor på extremt
låga nivåer finns trots allt förväntningar på en uthållig återhämtning av den
privata konsumtionen i Japan. Skulle ett sådant scenario infrias, kan Japan
komma in i en positiv cirkel med växande förtroende från ekonomins olika
aktörer. Detta skulle också ge förutsättningar för en nödvändig sanering av de
offentliga finanserna.
Den svenska
konjunkturutvecklingen
Svensk ekonomi är inne i en period av hög tillväxt från en
mycket låg nivå. Den inhemska efterfrågan domineras av
fortsatt stark privat konsumtion, stödd av betydande
realinkomstökingar och en positiv förmögenhetsutveckling.
Konjunkturinstitutet räknar med att hushållens reala
disponibla inkomster kommer att växa med totalt 11,4 %
åren 1999-2001. Även investeringarna beräknas fortsätta att
växa i snabb takt, både inom näringslivet och inom
bostadssektorn. Den offentliga konsumtionen väntas också
fortsätta att öka.
Utvecklingen i år slår förväntningarna
En fortsatt stark inhemsk efterfrågan och en god
internationell konjunktur leder prognosmakarna till en
historiskt hög tillväxtförväntan för 2000. Ett genomsnitt av
beräkningarna visar att BNP-tillväxten för i år blir 4,2 %.
Det är en upprevidering både från hösten 1999 och från i
våras. Handelsbanken är det institut som kommer med den
högsta bedömningen när man kalkylerar med en BNP-
tillväxt med hela 4,6 %.
Regeringen räknar i budgetpropositionen med en BNP-tillväxt under 2000
på 3,9 %, vilket är 0,1 procentenheter högre än i vårpropositionen, men
fortfarande tre tiondelar lägre än vad instituten i genomsnitt nu räknar med.
Man kan inte helt utesluta politiska motiv bakom ambitionen att hålla ned
den prognostiserade BNP-tillväxten. Ett sådant lägre tillväxtantagande
genererar mindre överskott att förhandla med stödpartierna om.
Även hushållens konsumtionsutgifter revideras upp med drygt 1 procent-
enhet jämfört med prognoserna från i höstas. Hushållens konsumtionsutgifter
beräknas av instituten i år i genomsnitt stiga med 5,0 %.
Den växande internationella efterfrågan innebär att den svenska exporten
av varor och tjänster beräknas öka. Även sammansättningen av
efterfrågetillväxten bedöms gynna den svenska exporten som beräknas stiga
med knappt 7,8 % nästa år. Den stigande produktionen och ett fortsatt ökat
bostadsbyggande betyder att de samlade investeringarna fortsätter att visa
höga tillväxttal. I genomsnitt räknar instituten med en uppgång på 5,8 %
2000. Regeringen står för den lägsta bedömningen av alla med en ökning på
5,1 % i år.
Inflationen och löneutvecklingen
Inflationen väntas stiga något i takt med att aktiviteten i
ekonomin tilltar. Den genomsnittliga förväntan är att KPI
stiger med 1,2 % som årsgenomsnitt för 2000, vilket
tangerar regeringens bedömning Samtliga institut kommer
till liknande resultat med SEB i topp, som tror på en
genomsnittsinflation på
2,2 % och Industriförbundets minimiförväntan på 0,9 %.
Trots prognoserna om stigande inflation har instituten inte justerat upp sina
bedömningar av löneutvecklingen. Man räknar nu med att lönerna i år stiger
med 3,8 %, vilket är ett par tiondelar lägre än i våras. Regeringen ligger dock
kvar på samma nivå vad gäller löneantagandet, på 3,5 %, jämfört med
vårpropositionen.
Utvecklingen år 2001
Även prognoserna för 2001 har justerats upp något jämfört
med de bedömningar som gjordes i våras. I genomsnitt
räknar instituten med att Sveriges BNP nästa år stiger med
3,6 %. Det kan jämföras med genomsnittsprognosen i våras
för samma institut på 3,3 %. Handelsbanken är mest
optimistisk och kalkylerar med en tillväxt 2001 på 4,2 %.
Regeringens prognos för 2001 stannar på 3,5 %.
Den något svagare tillväxten 2001 jämfört med 2000 beror bl.a. på en
något lägre konsumtionstillväxt och ett litet svagare bidrag till tillväxten
från
utrikeshandeln. I genomsnitt tror prognosinstituten att hushållens konsumtion
nästa år ökar med 3,7 %. Regeringen har reviderat upp sin bedömning av
konsumtionens utvecklingen nästa år jämfört med vårens förslag. I
budgetpropositionen räknar de med en uppgång på 3,4 %. Handelsbanken,
som står för den högsta konsumtionsprognosen, bedömer att den privata
konsumtionen ökar med 4,5 % 2001.
Samtliga institut bedömer att inflationen i den svenska ekonomin stiger
ytterligare något under nästa år. Detta trots att flertalet även räknar med en
ganska markant höjning av värdet på den svenska kronan. Enligt
genomsnittsprognosen stiger KPI med 1,7 % (mätt som årsgenomsnitt).
Regeringen bedömer att KPI går upp med 1,4 %, d.v.s. drygt en halv
procentenheter under Riksbankens inflationsmål på 2 %, med ett
toleransintervall på ? 1 %. Den låga inflationstakten framöver förklaras till
stor del av en liten ökning av importpriserna. Dock ska det tilläggas att en
betydande osäkerhet råder vad avser oljeprisets utveckling och implikation
för inflationsbedömningen.
Prognoserna för 2002
Normalt sett innehåller konjunkturprognoserna en
bedömning av ekonomins utveckling i år och under nästa år.
På senare år har emellertid prognosmakarnas tidshorisonter
blivit allt längre. Det är inte ovanligt att bedömningar görs
även av utvecklingen de kommande tre till fyra åren. Denna
utveckling beror bl.a. på att tidsperspektivet i den
ekonomiska politiken förlängts. T.ex. har tidsperspektivet i
finans- och budgetpolitiken förlängts till följd av den nya
budgetprocessen. Utgiftstaken fastställs tre år framåt och det
övergripande målet om ett överskott i de offentliga
finanserna på 2 % av BNP gäller över en konjunkturcykel.
Till följd av inflationsmålet har Riksbanken i
penningpolitiken ett tidsperspektiv på runt 2 år. Det innebär
t.ex. att för att kunna bedöma räntepolitikens utveckling
under 2001 bör man också ha en uppfattning om inflationens
och ekonomins utveckling 2002 och 2003.
Naturligt nog har dock de bedömningar som görs för en längre tidsperiod
mer karaktären av scenario och kalkyler än regelrätta prognoser. De prognos-
institut som gjort bedömningar av utvecklingen 2002 räknar i genomsnitt med
att BNP år 2002 stiger med 3 %. I den högsta prognosen, som Handelsbanken
gjort, väntas en uppgång med 3,4 % medan regeringen, som ligger lägst bland
prognosmakarna, förväntar sig en BNP-ökning år 2002 på 2,1 %.
Den nya ekonomin
Det är nog för tidigt att slå fast huruvida Sverige tagit steget
in i vad som brukar kallas den nya ekonomin. Denna nya
ekonomi förväntas leda till att
bl a en hårdnande konkurrens skall generera en hög tillväxt
utan att inflationen tar fart. Det nya är att ekonomins
funktionssätt förbättras genom ökad användning av
informationsteknik - IT. Utbud och efterfrågan matchas
bättre genom ökad IT-användning. Via Internet hittar köpare
och säljare varandra lättare, billigare och snabbare.
Elektronisk handel förbilligar också den offentliga sektorns
inköp och upphandling. Tillverkare hittar den billigaste
underleverantören direkt vid sin dator. Beställningar kan
göras direkt via nätet. Behovet av dyra lager minskar.
Kapitalbindningen minskar och kapitalet kan arbeta mer fritt
i företag som blir mer slimmade och effektiva än tidigare.
Produktiviteten ökar och företagen kan t o m sänka priserna.
En annan effekt av den nya ekonomin är att tekniken sänker tröskeln för att
starta företag. Distributionskostnader och kontaktkostnader med kunder och
leverantörer minskar. Att köpa bil eller andra kapitalvaror underlättas av att
kunderna på kort tid får överblick över utbud och priser. Avtal om köp och
finansiering kan träffas direkt via Internet. Geografiska avstånd och
nationsgränser spelar knappast någon roll när köpare och säljare skall mötas.
Skyddade eller dåligt utvecklade marknader utvecklas under trycket av den
globaliserade konkurrensen.
Flera tidigare monopolmarknader har avreglerats. I kombination med IT-
teknikens nya möjligheter är det nu möjligt för konsumenter i hela landet att
välja teleoperatör, elleverantör, researrangör eller långivare med lägsta pris
direkt via nätet. Alla dessa faktorer medverkar till en ökande prispress.
Fler och fler marknader blir nu tillgängliga via Internet och utsätts därmed
för en ökande prispress i en nedåtgående spiral. En allt vanligare företeelse är
pågående auktioner av sällanköpsvaror på nätet. Företagen får allt svårare att
höja priserna. Inflationen hålls tillbaka.
Utvecklingen i USA har under snart tio år präglats av ovan nämnda
kombination av teknisk utveckling och ökad produktivitet. Tillväxten har i
huvudsak genererats genom nyutveckling och innovationer snarare än i
traditionell produktivitetsutveckling.
Man räknar med att ca 40 % av tillväxten kommer från innovationer och
nyutveckling, främst inom IT-sektorn där nya tekniker och nya tjänster svarar
för en betydande del.
Kan Sverige få samma utveckling som USA?
Sverige ligger bra till för att kunna behålla och utveckla en
ledande roll i den nya teknik som är en förutsättning för den
nya ekonomin. Men det krävs ett nytänkande som den
nuvarande regeringen inte ens är i närheten av. Det är inte
den gamla ekonomins regelverk som i alla delar passar bäst
för den nya. Många nödvändiga förändringar måste snarast
beslutas av regering och riksdag. Hoten utgörs bl a av
arbetsmarknadens bristande funktionssätt, dåligt fungerande
lönebildning, ett alltför bistert allmänt företagarklimat och
överbeskattning av arbete, företagande och sparande. Också
utbildningssystemet spelar en mycket betydelsefull roll för
ett lands möjligheter att hävda sig. Det är därför oroande att
andelen högskole- och universitetsutbildade idag är lägre än
bland 40-talistgenerationen. Sverige måste tillhöra de mest
framstående länderna i världen när det gäller kvalificerad
utbildning för att tillhöra de mest framstående när det gäller
välfärd och välstånd.
Sverige har en framträdande position som IT-nation. Detta mycket tack
vare tidiga och kvalificerade satsningar inom bl a universitetens och
försvarsindustrins ramar, vars resultat kunnat utnyttjas kommersiellt.
I Stockholm har nu närmare 70 % av invånarna tillgång till både
mobiltelefon, persondator och Internet. Detta är fler än i någon annan region i
världen - Silicon Valley inräknad. Framtiden i form av tillgång till t.ex.
mobilt Internet är här redan verklighet.
Paradoxalt nog kan skattepolitiken oavsiktligt, aktivt ha bidragit till denna
utveckling. Sverige har länge varit, och är fortfarande, ett utpräglat
högskatteland. Men i början av 1980-talet i mobiltelefonens barndom avstod
riksdagen från att förmånsbeskatta just mobiltelefoner. Detta bidrog till att
dessa snabbt blev starkt åtråvärda som "fringe benefits" hos löntagare som
dignade under marginalskatter på som högst 85 %.
Här lades grunden för ett stort mobiltelefonbestånd som sedan dess legat i
världstopp. På motsvarande sätt har beslutet att inte heller förmånsbeskatta
företagens anställda för lån eller hyra av persondatorer i hemmet, på kort tid
fört Sverige i topp när det gäller PC-användning i vanliga hushåll. 65 % av de
svenska hushållen har nu tillgång till PC hemma.
De skatteintäkter som staten gått miste om genom att inte förmånsbeskatta
användningen av arbetsgivarens mobiltelefoner och datorer har varit
marginella. Men de har bidragit till att sprida banbrytande tekniken med stora
dynamiska effekter för folkhushållet.
Arbetsmarknaden och skattestrukturen i Sverige skiljer sig en hel del från
USA, som ju har nått längst när det gäller att ta tillvara de möjligheter som
den nya tekniken och ekonomin för med sig.
Regeringen måste inse att Sverige konkurrerar med en omvärld som inte är
långt efter oss när det gäller teknikutveckling och teknikanvändning. Vi kan
mycket snabbt tappa det försprång vi nu har. Det som krävs är snabba
institutionella och strukturella reformer om Sverige skall kunna utnyttja sitt
försprång när det gäller teknikanvändning i den nya ekonomin. Sverige har
fortfarande alla möjligheter att bli vinnare i globaliseringens utmaning. Nedan
beskrivs hur Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för Sverige att njuta
frukterna av den nya ekonomin.
Kristdemokraternas
alternativ
Grundläggande utgångspunkter
En social och ekologisk marknadsekonomi
ger långsiktiga tillväxtförutsättningar
Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologisk
marknadsekonomi. Detta val grundar sig på den
kristdemokratiska ideologin, men också på den fasta
övertygelsen att marknadsekonomin är den mest effektiva
och den mest demokratiska formen för att hushålla med
begränsade resurser. Marknadsekonomin behöver sociala
och ekologiska ramar.
Inom ramen för marknadsekonomin vill vi förena frihet och solidaritet.
Grundläggande är frihet under ansvar. Enskilda initiativ och personligt
ansvarstagande skall uppmuntras. Staten skall sätta ramarna för ett gott och
stabilt företagarklimat, främja konkurrensneutralitet och särskilt ta hänsyn
till
småföretagens villkor. Statens uppgift är vidare att säkra social trygghet för
alla samt garantera hänsynstagande till vad miljön tål. Kontrollinstrument och
ekonomiska styrmedel måste användas för att uppnå en långsiktigt hållbar
produktion och konsumtion.
Grundläggande gemensamma etiska värderingar och riktlinjer är en
förutsättning för en väl fungerande marknad. En god affärsetik i
marknadsekonomin ger smidighet och sänker de s.k. transaktionskostnaderna
som i allt högre grad uppkommer som en effekt av bristen på förtroende och
tillit i olika typer av uppgörelser. Kristdemokraterna vill se en ökad
avreglering med ökat personligt ansvarstagande och etiska riktlinjer.
Ekonomisk brottslighet måste bekämpas med kraft.
Målet för den ekonomiska tillväxten är att ge möjlighet till ett bättre liv för
fler, ökad välfärd och livskvalitet. Ekonomisk tillväxt får inte ske till priset
av
en förstörd miljö. En förutsättning för att förverkliga den sociala och
ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda
tillväxtförutsättningar.
Företagarklimat för välstånd och nya jobb
De flesta politiska partier är idag överens om att de nya
jobben i huvudsak måste skapas i den privata sektorn.
Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i
framför allt de stora företagen innebär att man i dessa
företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet
anställda. Under den senaste tioårsperioden minskade antalet
anställda i storindustrin med
19 % medan småindustrin ökade antalet anställda med 11 %.
Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första hand på de mindre
företagen. Det är också naturligt med utgångspunkt från att studier av svenska
företag visat att ca 70 % av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag.
Två tredjedelar av dessa 70 % har uppstått genom ökad sysselsättning i
befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.
Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i
kampen mot den höga arbetslösheten. På kort sikt spelar nyföretagandet en
relativt liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för
förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse.
Nyföretagandet ligger på en nivå som klart understiger exempelvis Tysklands
och Frankrikes och många andra länders i Europa. Det kan också noteras att
en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl.
Dessa företag bidrar alltså inte alls till tillkomsten av nya jobb. Det är också
ett anmärkningsvärt underbetyg att så många nya företag inte överlever i det
svenska företagsklimatet.
Betydelsen av ett attraktivt klimat för företagande ökar i globaliseringens
tidevarv. När nationsgränser spelar en allt mindre roll för företag, kapital och
människor är det länder som förmår skapa goda betingelser för företag och
företagare som blir vinnare i kampen om jobben och de framtidsinriktade
företagen.
Ska trenden vändas och arbetslösheten långsiktigt sjunka måste små och
medelstora företag och familjeföretag ses som en tillgång som måste värnas
och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som
förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska
verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det räcker inte att tala
om vikten av ett ökat företagande, det fordras också praktisk politik. Det
handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så
att
människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget,
vågar ta risker, vågar utvidga och nyanställa.
Från statligt håll går det inte att tvinga fram företag och nya jobb, men det
går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att
förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av
varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens
viktigaste drivkraft.
Ökad sysselsättning tryggar välfärden
Den kraftiga sysselsättningsökning som fyrpartiregeringen
lämnade efter sig bröts av den socialdemokratiska
regeringens politik från mitten av år 1995, och
sysselsättningen föll sedan. Sysselsättningen ökar nu, vilket
är glädjande. Men i budgetpropositionen kan också utläsas
att arbetslösheten kommer att öka under slutet av
treårsperioden, trots en fortsatt stark konjunktur. Det går
alltså inte att slå sig till ro. Trots en hotande överhettning
och att många företag har svårt att finna nya medarbetare är
det idag färre som har ett arbete än för tio år sedan.
Massarbetslösheten har ändrat karaktär: från arbetslöshet till
utslagning, visar en utredning från Svensk handel. Studien
försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med
bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka - och fler
har helt enkelt givit upp. Och ganska säkert är det också fler
som jobbar svart. Det saknas 450 000 jobb för att lika många
ska ha ett arbete som 1990 och samtidigt rapporterar sju av
tio företag svårigheter att hitta arbetskraft. De historiskt låga
sysselsättningsnivåer som nu etablerats är inte bara en följd
av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan
också en följd av den socialdemokratiska politiken som
aktivt gått ut på att få bort människor från arbetskraften
genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
generationsväxlingar och tillfälliga avgångsersättningar.
Vidare har antalet förtidspensioneringar ökat kraftigt under
senare år. Denna politik bidrar till passivisering av
människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett
allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att
finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med
god kvalitet. De senaste decenniernas utveckling, där
alltfärre måste försörja alltfler, är ohållbar och måste snarast
både brytas och vändas. Den demografiska utvecklingen
med historiskt låga födelsetal och en kraftigt ökande andel
äldre med följande vård- och omsorgsbehov måste leda till
en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en
kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata
näringslivet. För att åstadkomma detta krävs det att en rad
förändringar görs inom många olika områden. Regeringens
politik har hittills gått ut på att saneringen av statens finanser
tillsammans med förhoppningar om en god internationell
konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande
proposition ger några som helst konkreta besked eller förslag
med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar.
Enligt Kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga
totala arbetslösheten genom ökad sysselsättning. I ett sådant program ingår
bl.a. strukturella förändringar av skatterna och ett sänkt skattetryck,
förenklingar av regelverken för företagen, en modernisering av arbetsrätten,
ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom
krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens
lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan
skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete,
samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller
opåverkbara situationer. Utmaningarna är stora, men därmed också
möjligheterna. Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna
varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på att passivt
förvalta
den uppnådda budgetbalansen och formulera målsättningar som sedan inte
följs av några åtgärder. Kritiken av denna passivitet borde vara större än den i
dag är i den allmänna debatten. Den budgetbalans som uppnåtts i
högkonjunktur är långt ifrån självklar om fem till tio år. Därför krävs det nu
en aktiv politik som tar sikte på Sveriges förutsättningar att klara framtidens
välfärdsåtaganden, då andelen äldre personer ökar, då lågkonjunkturer
kommer och då arbetslöshet och statsskuld riskerar att öka. Endast genom att
aktivt genomföra förändringar som stimulerar sysselsättning, tillväxt och
företagande kan Sverige trygga välfärden.
Bryt bidragsberoendet - individer och
familjer måste få bestämma mer själva
Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till
stora delar inneburit höjda skatter för låg- och
medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta
bidrag gjort att många som redan tidigare levde på
marginalen tvingats söka socialbidrag.
Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den
förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare.
Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna
eftersom det är de som finansierar socialbidragen.
Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa
perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i
inkomstskatter. Denna negativa rundgång måste brytas.
Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa
en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte
tvingas
vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Dagens
skattesystem gör att lågavlönade inte klarar sig på sin lön när skatten är
betald. De får först betala världens högsta skatter och sedan "stå med mössan
i hand" på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt
system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet
och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta
det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Regeringens
föreslagna barnbidragshöjning kommer inte socialbidragstagare till del,
eftersom socialbidraget minskar med samma belopp som barnbidraget ökar.
Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare att få
möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.
I denna motion föreslås under avsnitt 7.2 en rad åtgärder som gör att
människor i jämförelse med idag får behålla en större del av sin egen lön.
En minskad statsskuld ger frihet åt
kommande generationer
Staten bör snarast betala av den statsskuld som i dag uppgår
till ca 1 250 miljarder kronor. Med regeringens politik
kommer statsskulden att öka i slutet av den kommande
treårsperioden. Trots det gynnsamma konjunkturläget. För
Kristdemokraterna finns det flera skäl till att påskynda
avbetalningarna.
För det första är det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en
skuld på kommande generationer.
För det andra innebär nuvarande stora skuld att statsbudgeten och hela den
svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar beträffande
ränteläget, såväl nationellt som internationellt, och variationer i valutakurser
har en betydande påverkan på den svenska ekonomin, beroende på
skuldsättningen.
En mindre statsskuld leder därför till mindre sårbarhet för yttre
förändringar, och detta i sig leder till ett ökat förtroende för den svenska
ekonomin.
För det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största
utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan
offentlig verksamhet, eller möjligheter till stora skattesänkningar.
Statsskulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera
räntekostnader motsvarande ca 3 % av BNP. Skattetrycket skulle alltså kunna
vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som
i dag om räntekostnaderna inte fanns.
Dessa tre skäl leder Kristdemokraterna till att föreslå riksdagen en
snabbare avbetalning av statsskulden än den som regeringen räknar med.
Tekniken för att åstadkomma detta skiljer sig dock från den metod som
regeringen använder - ett permanentat högt skattetryck. Kristdemokraterna
väljer i stället att både spara i statens utgifter och att sälja ut fler
statligt hel-
eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit. På detta
sätt kan avbetalningstakten av statsskulden öka, samtidigt som skattetrycket
kan sänkas. Det går således att uppnå två strukturellt viktiga effekter
samtidigt med detta tillvägagångssätt. Utförsäljningen är också motiverad av
vår ståndpunkt att staten bör renodla sin roll. I denna roll ingår inte att både
agera domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.
En bättre fördelningspolitik skapar
möjligheter för fler
Regeringens fördelningspolitik är i långa stycken både
misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på
familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken
går ut på att enbart subventionera de familjer som väljer
"rätt", det vill säga använder föräldraförsäkringen i ungefär
ett år och sedan förvärvsarbetar, med barnen inom den
kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl
inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det
offentliga stödet. Denna politik utvecklas ytterligare genom
den maxtaxa inom barnomsorgen som införs. Denna
styrande fördelningspolitik går på tvärs mot den
kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som innebär att
staten ska stödja och inte styra familjernas val i detta fall.
Kristdemokraterna vill se en reformerad familjepolitik med
ökad valfrihet och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till
barnfamiljerna.
En del av de besparingsåtgärder som regeringen vidtagit under
saneringsåren är och har varit förödande för enskilda människor och ett
uttryck för regeringens betydande okänslighet för människors faktiska
situation. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna på
änkepensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för
ålderspensionärer. Regeringen har också genom de utomordentligt omfattande
skattehöjningar som skett pressat många hushålls ekonomier över den gräns
där de själva klarar av att försörja sig utan socialbidrag. Kristdemokraterna
föreslår i denna motion en aktiv skattepolitik som inriktas på sänkta skatter
för låg- och medelinkomsttagare. Medan den av regeringen föreslagna
skattereduktionen riktar sig enbart till dem som har inkomst av tjänst, vill
Kristdemokraterna att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring
genom det grundavdrag som föreslås.
Regeringens tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till
världens fattigaste skorrat falskt. I föreliggande förslag sker heller inga
påtagliga förbättringar förrän år 2003. Kristdemokraterna anser att biståndet
stegvis bör höjas för att återgå till enprocentsnivån av BNI.
Kristdemokraterna vill också förbättra för de sämst ställda pensionärerna,
som ofta är kvinnor, genom att höja pensionstillskottet med 200 kr per månad.
Likaså bör grundnivån i föräldraförsäkringen höjas från dagens låga nivå,
60 kr per dag, till 150 kr. Talet om att värna svaga grupper måste också
återspeglas i praktiken. Det är först då det verkligen går att tala om
fördelningspolitik. I Kristdemokraternas budgetalternativ öreslås, förutom de
fördelningspolitiskt viktiga förändringar som nämnts ovan, ytterligare ett
antal åtgärder som riktas in på att förbättra för dem som i dag har det sämst.
Fyra angelägna ekonomiska
reformer
Som ett led i saneringsprogrammet för statens finanser höjde
Socialdemokraterna under förra mandatperioden skatterna
med ca 70 miljarder kronor räknat i 1998 års nivå, trots
vallöften om att eventuella skattehöjningar skulle begränsas
till 3-4 miljarder kronor. Med världens högsta skattetryck
redan före dessa skattehöjningar är det därför inte konstigt
att pengarna nu forsar in i statskassan när budgetsaneringen
väsentligen är avslutad och konjunkturen är god.
Möjligheten att sänka inkomstskatterna för alla, och att minska de samlade
marginaleffekter som i dag finns för stora grupper, är främst en möjlighet att
flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjerna och medborgarna själva.
Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större
del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val man vill
göra i mindre utsträckning kommer att motarbetas av den offentliga sektorns
regler. Samtidigt bjuder den bättre konjunkturen ett gyllene tillfälle att rätta
till de allvarliga strukturfel som sedan länge hämmar den ekonomiska
utvecklingen.
Sverige har alltså under de närmaste åren, som det nu ser ut, ett mycket bra
tillfälle att rätta till många av de strukturfel som den svenska ekonomin lider
av.
- Höga totala marginaleffekter på grund av rekordhögt skattetryck och
inkomstprövade avgifter och bidrag som gör att det lönar sig dåligt att
arbeta och skapar ett osunt bidragsberoende för stora grupper.
- Dåligt fungerande lönebildning och arbetsmarknad vad gäller rörlighet,
flexibilitet och effektivitet i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram.
- Bristande konkurrens i stora delar av ekonomin, bland annat inom offentlig
tjänsteproduktion och inom bygg- och livsmedelssektorerna, vilket leder
till ett högt prisläge och låg köpkraft jämfört med andra länder.
- Orimligt hög beskattning av vissa lättrörliga skattebaser.
Det har den senaste tiden funnits en debatt i Sverige i
samband med att stora skattesänkningar har kommit på tal
om det från inflationssynpunkt är lyckat att sänka
inkomstskatter de närmaste åren när konjunkturen ser ut att
bli god. Risken för att Riksbanken genom räntehöjningar
skulle motverka skattesänkningarnas effekt och bromsa
ekonomin har påtalats. Denna risk bör tas på allvar. Inte
desto mindre finns det flera skäl att sänka skatterna de
närmaste åren, men parallellt med detta behöver det också
genomföras ett antal strukturreformer. Strategin bör vara att
vidta sådana åtgärder att de förstärker utbudet av arbete och
kapital och därmed motverkar riskerna för ett ökat
inflationstryck. Om de strukturreformer för lönebildning,
arbetsmarknad och konkurrens som föreslås nedan
genomförs samtidigt, kommer inflationshotet att kunna
bemötas på ett effektivt sätt. Den svenska ekonomin skulle
varaktigt utvecklas starkare.
En marginaleffekts- och skattereform
Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige
behöver, är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt
över sina egna inkomster. För det andra bör de val
människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin
arbetstid, inte påverkas negativt av kombinationen av
statliga och offentliga regler. Det första handlar alltså om att
sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska
marginaleffekterna. En alltför stor del av vår tillvaro bestäms
genom ekonomiska politiska beslut.
Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt
ansvarstagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och
gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och
politisk styrning. Detta gäller generellt, men särskilt tydlig är skillnaden mot
dagens socialdemokratiska tänkande på familjepolitikens område där
Socialdemokraterna genom en statligt beslutad maxtaxa på dagis ökar den
politiska styrningen ovanpå den redan starkt styrande familjepolitiken.
Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med
behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga
marginaleffekter för stora grupper. Likaså är insikten tämligen utbredd om att
höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadliga
för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa
fall över,
100 % finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats,
åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginaleffekter att
personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta
mindre. Med det regelverk som gäller i dag, blir människors val alltför ofta en
fråga om hur de offentliga reglerna fungerar, i stället för hur man själv vill
gestalta sitt liv. Detta strider mot den roll vi anser att statens ska ha: en
stödjande roll, där de ekonomiska resurser som ska passera den offentliga
sektorn inte utesluter, utan tvärtom skapar, valfrihet och flexibla lösningar.
Kunskapen om hur, mer exakt, välfärdsstatens alla skatte-, avgifts- och
bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till
kartläggning har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka den
aktuella helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar
som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller
några år tillbaka i tiden.
Sverige bör ta vara på chansen att ta ett helhetsgrepp över både de höga
genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna.
I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de
samlade marginaleffekterna som i dag träffar stora grupper, när dessa
förvärvsarbetar, ändrar mängden förvärvsarbete, eller köper tjänster med sina
redan skattade pengar.
Effekten av de höga marginaleffekterna visar sig för den enskilde som låg
eller till och med ingen förbättring av disponibel inkomst när man går upp i
tjänstgöringsgrad, eller går från arbetslöshet till att få ett arbete. De
sammanlagda effekterna av kraftigt ökad skatt på den nya inkomsten, ökade
dagisavgifter och bortfallande bostadsbidrag är de vanligaste exemplen.
Den genomsnittliga inkomstskatten sänks också för alla med våra förslag.
Det vore önskvärt att de partier som tillsammans genomfört den omfattande
pensionsreformen också gemensamt sökte finna en bred och långsiktigt
hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i socialförsäkringssystemet.
Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Det
svenska grundavdraget, som i internationell jämförelse är väldigt lågt, bör i
stället höjas i kommunal beskattning (kommer även pensionärer till del) till ca
20 000 kr, och eventuellt inledas med en upptrappning. En sådan
upptrappning skulle till exempel kunna reducera marginaleffekten för
taxerade inkomster mellan 0 och 100 000 kr med ca 3 procentenheter.
Kostnaden för att fullt ut kompensera kommunerna för intäktsbortfallet, ca
15-20 miljarder kronor, har Kristdemokraterna finansierat genom besparingar
i sitt budgetalternativ. Om strukturella reformer på arbetsmarknaden uteblir
och regeringen endast går med på skattesänkningar utifrån uppkomna
överskott, måste den totala sänkningen av inkomstskatten underordnas
stabiliseringspolitiska hänsyn.
På kort sikt
Omfattningen och takten i skattesänkningar måste avpassas
så att inte Riksbanken snabbt tvingas kyla av en överhettning
som kan följa när flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden
förvärras. De strukturella reformer på främst
arbetsmarknaden som föreslås nedan skulle möjliggöra en
starkare och längre tillväxtperiod för svensk ekonomi och
välfärd.
- Marginalskatten bör under de kommande åren minskas för alla
förvärvsaktiva genom en statlig skattereduktion (förvärvsavdrag) mot
beskattningsbara inkomster upp till 8,07 förhöjda prisbasbelopp. Med den
ursprungliga pensionsuppgörelsen som riktmärke bör 6 procentenheter
kompenseras. Den var tänkt att kosta 1 % av lönesumman i faktisk extra
skattehöjning, vilket nu blivit 7 %. I denna motion läggs förslag om ett
successivt ökat förvärvsavdrag som fullt infört innebär en skattesänkning
på 20 miljarder kronor. Endast en mindre del av denna reform bör av
stabiliseringspolitiska skäl genomföras under år 2001.
- I denna motion har vi, utöver tidigare finansierade familjepolitiska förslag,
skuggat in ytterligare 2 miljarder kronor år 2002 och 4 miljarder kronor år
2003 för en familjepolitisk reform för att öka barnfamiljernas valfrihet och
köpkraft.
- En skattereduktion på 50 % för hushållens köp av tjänster bör införas. På
så sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstår när
främmande arbetskraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler
samhällsekonomiskt motiverade byten (köp) av tjänster kommer till stånd,
eftersom de även blir privatekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i
ekonomin kommer därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn
trängas tillbaka, när det blir möjligt att både köpa och sälja privata
hushållstjänster både vitt och lagligt (jämför avsnittet nedan om
konkurrens). Kostnaden för staten är drygt 1,7 miljarder kronor.
- Avskaffad värnskatt reducerar marginaleffekten med 5 procentenheter.
Kostnad ca 2,5 miljarder kronor.
- Arbetsgivaravgifterna sänks med 10 procentenheter på lönesummor upp
till 900 000 kr per år. För egenföretagare utökas den
nedsättningsberättigade lönesumman till 250 000 kr per år. Förslaget gäller
alla företag (arbetsgivare), men gynnar främst småföretagen. De mindre
företag som i dag tvekar om de ska våga nyanställa får med detta förslag
klart förbättrade möjligheter att våga satsa på utveckling och
nyanställningar. Kostnad ca 7 miljarder år 2002, ca 5,6 miljarder år 2003.
Fempartiöverläggningar om marginaleffekterna
Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och
socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke
desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem
betydande. Det handlar oftast om att växla bidrag mot sänkta
skatter. Kristdemokraterna genomför ett analys- och
reformarbete för att avlägsna de många skadliga
marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen.
För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan
ske mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen,
detta för att också ge bättre förutsättningar för en långsiktigt
hållbar välfärdsutveckling.
- Det handlar om bostadsbidragets konstruktion och avtrappning. En tänkbar
möjlighet är att "platta ut" bostadsbidraget genom en lägre startnivå och
flackare avtrappning. Den lägre startnivån bör i så fall kompenseras med
sänkt inkomstskatt.
- Den så kallade LO-puckeln i grundavdraget träffar idag "fel" personer
efter alla avindexeringar och skapar 3,1 procentenheter extra
marginaleffekt för stora inkomstgrupper när det trappas av, vilket minskar
arbetsutbudet till men för en uthållig välfärdsutveckling.
- Barnomsorgstaxornas konstruktion ger även vissa marginaleffekter, även
om effekten av dessa, jämfört med andra marginaleffekter, kraftigt
överdrivits i debatten. Som exempel kan nämnas att en kommunal
enhetstaxa - som ett alternativ till en statligt bestämd maxtaxa - i
genomsnitt skulle reducera marginaleffekten för barnomsorgskostnader
med mellan 5 och 7 procentenheter. En enhetstaxa skulle förstås göra det
väsentligt dyrare för arbetslösa att ha barnen på dagis i de kommuner som
erbjuder gratis dagisplats för barn till arbetslösa, men marginaleffekten
som idag gör att det inte lönar sig att ta ett arbete (eftersom man då måste
betala hela dagisavgiften) skulle reduceras med mellan 50 och 60
procentenheter. En eventuell statlig medverkan för att ge en sådan frivillig
reform en låginkomstprofil torde kosta mellan 2 och 3 miljarder kronor.
- För att minska de orimliga skillnaderna i äldrevårdstaxorna bör enhetstaxa
införas. Detta bör dock inte ske genom lagstiftningsåtgärder, utan bör vara
en fråga för de kommunala beslutsfattarna.
- En lägre återbetalningsprocent i underhållsstödet (med till exempel två
procentenheter) kan växlas mot ett något lägre förbehållsbelopp. En sådan
åtgärd kan både göras statsfinansiellt neutral, samtidigt som den minskar
marginaleffekten från 10-15 % till 8-13 %.
- Marginaleffekterna i arbetslöshetsförsäkringen är ett väldokumenterat
strukturellt problem på den svenska arbetsmarknaden som helst borde få
en bred och långsiktig politisk lösning. Ett förvärvsavdrag som enbart
gäller för inkomst av tjänst skulle öka behållningen av att arbeta jämfört
med a-kasseersättning.
- Även fribeloppsgränsen för studiebidraget ger orimliga marginaleffekter
på vanligen minst 50 % för de studerande. Den kan reduceras med olika
tekniker, varav den mest radikala är ett totalt avskaffande av gränsen till en
statsfinansiell kostnad av ca 1,1 miljarder kronor. Ett förslag om slopat
fribelopp läggs i denna motion.
På lite längre sikt
Reformerad och fonderad socialförsäkring
Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar
inte inkomster mellan personer, utan mellan olika
tidsperioder i en och samma persons livscykel.
Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den
livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter
man betalar in och sedan den pension man får. För dem som
inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett
"golv", en garantipension, men den finansieras av alla
förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna.
Förutom att denna typ av rakare rör mellan vad man betalar in och vad
man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det
också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt
uttryckt så kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss
avkastning ett lägre skatteuttag för att finansiera de förmåner som man har
bestämt.
En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss
mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och
statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den
utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.
Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan
den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor.
Sjukförsäkringen beräknas i år gå med ett underskott på mellan 7 och 9
miljarder kronor, jämfört med ett överskott under 1998. Sjukförsäkringen
borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att
diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen buffertfond för att
utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan
olika år. De partier som står bakom pensionsreformen vore även här en
lämplig konstellation för sådana samtal.
Reformerad lönebildning och
arbetsmarknad
Ett av de allvarligaste hoten mot den starka utvecklingen i
svensk ekonomi är om lönerna i Sverige stiger avsevärt
snabbare än EU-länderna i genomsnitt och EMU-länderna i
synnerhet. En satsning på ett förvärvsavdrag riktat till låg-
och medelinkomsttagare som genomförs med tyngdpunkten
under den starkaste tillväxtfasen, kräver mycket snabba
åtgärder för en bättre fungerande lönebildning och
arbetsmarknad men ger i sig själv också en viktig
förutsättning för en sådan. Alternativet är en senareläggning
av skattesänkningarna tills ekonomin svalnat av. Att gasa i
snabbt ökande konjunktur och bromsa i nedgång och
växande arbetslöshet är varken i samklang med vedertagen
ekonomisk klokskap eller vetenskap.
Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska
löneökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som
löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så
trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen
noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-
genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat över EU-
snittet.
Liksom när det gäller marginaleffekter finns det en utbredd insikt om att
den svenska lönebildningen under många år har fungerat dåligt. Inte minst
LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för
sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör
att även små procentuella förändringar får stort genomslag på
samhällsekonomin.
Trots utbredd kunskap om lönebildningens betydelse för
samhällsekonomins utveckling lyser de politiska förslagen nästan helt med
sin frånvaro.
Staten bör i egentlig mening inte avgöra vilka löneavtal som får träffas.
Däremot bör staten skapa sådana spelregler som gör att till exempel risken för
ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom
vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta
hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är i princip obefintliga. I själva
verket
ingick det som en del i den så kallade solidariska lönepolitiken att facken inte
skulle behöva tänka på eventuell arbetslöshet, det var statens uppgift att
finansiera a-kassorna.
Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet,
mer korttidsanställningar och ett allt större kunskapsbehov. Den nya
situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den
fortsatta ekonomiska utvecklingen att riksdagen snarast fattar beslut som
avhjälper flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Det måste bli en bättre balans
mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens parter. Nu
krävs individuella handlingsplaner när det gäller att anpassa en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd till vad som efterfrågas på marknaden och
vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete
mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som
efterfrågas bland företagen.
Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta
även gälla framgent, måste vi fortsätta att satsa på ett bra och modernt
utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det
att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär
att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå.
Nedan presenteras några förslag för att förbättra arbetsmarknadens
funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att
resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara
det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet.
- Kostnaderna för arbetslösheten bör synliggöras genom en högre
egenfinansiering av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Egenfinansieringen bör uppgå till 33 % och kompenseras fullt ut för den
enskilde genom en generell höjning av grundavdraget. Höjningen av
avgiften på ca 140 kr per månad kompenseras fullt ut med sänkt
inkomstskatt.
- Varseltiden för strejkåtgärder bör förlängas från 7 till 14 dagar.
Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar.
- Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den enskildes
rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning. Bland annat
borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta avtal med arbetsgivare utan
hänsyn till gällande kollektivavtal underlättas. Riskerna för att enskilda
arbetstagare utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en underlägsen
position, exempelvis vid hög arbetslöshet, måste beaktas i denna översyn.
- Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller
lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan
vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör i första hand lösas
avtalsvägen.
- Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den
framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens resultat och de anställdas ersättningar.
Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett
vinstdelningssystem.
- Beskattningen av personaloptioner bör ses över som ett led i att stimulera
en bättre lönebildning. I denna motion läggs förslag om en lindring av
skatten på personaloptioner.
- Det är bra att volymmålet i arbetsmarknadspolitiken avskaffats. Prioritet
måste ges åt att åtgärda bristyrken genom kvalificerad
arbetsmarknadsutbildning. Antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör
minskas och regelverket kring åtgärderna förenklas.
Ökad konkurrens
En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så
kallade välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av
bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi
får enkelt uttryckt ut förhållandevis lite för våra pengar. I
debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras oftast helt
och hållet intresset till ökningstakten i BNP. Men minst lika
viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat
och offentlig konsumtion.
I nedanstående diagram framgår den stora betydelse som det allmänna
prisläget, inklusive skatter, i ett land har. Om man jämför Sveriges och USA:s
BNP per capita i gemensam valuta visar det sig att de 1996 var i princip lika
stora, Sverige till och med något högre. Både Sverige och USA hade en BNP
per capita som låg drygt 20 % över OECD-genomsnittet.
Men när BNP korrigeras för vilken faktisk köpkraft respektive lands BNP
motsvarar, blir bilden en helt annan. Sverige hamnar 5 % under OECD-
genomsnittet, medan USA med detta mått blir OECD:s näst rikaste land efter
Luxemburg.
Den enkla slutsats man kan dra av detta är att en strategi för
att öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse med
andra länder, med nödvändighet måste innehålla ett antal
reformer för att öka den inhemska konkurrensen, och sänka
vårt allmänna prisläge. Enbart en god BNP-ökning kommer
sannolikt inte att leda till att Sverige kan stiga särskilt
mycket i välståndsligan.
En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och
valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers
rätt att etablera sig i Sverige kom 1990, den nya telelagen 1993 öppnade
många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994.
Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre
abonnenterna 1999.
Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det
gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis
varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig
sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten.
Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i
byggmaterielindustrin.
Livsmedelssektorn utmärks av att det bara finns ett fåtal aktörer i
distributions- och försäljningsledet, och av att jordbrukssektorn är starkt
reglerad. Kommunerna har dessutom en möjlighet enligt plan- och bygglagen
att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare
har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att
stoppa etableringar återinfördes av Socialdemokraterna, sedan
fyrpartiregeringen hade tagit bort den. Som med så många andra förslag
funderar nu Näringsdepartementet på en återställare av denna återställare.
Nedanstående tabell visar hur de svenska priserna förhåller sig till EU-
genomsnittet. Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga
hushållsprodukter mellan 20 och 30 % över genomsnittet för EU-länderna.
Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska
av den svenska konkurrenspolitiken.
Tabell 3: (Varugrupp Prisnivåindex, EU=100 )
Källa: Ds 1999:32
Till skillnad från många andra reformförslag kostar de
förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de
offentliga budgetarna. Tvärtom skulle en bättre
konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad
upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda
kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Det
"pris" som man får betala är minskad politisk styrning och
byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt
okontroversiellt pris. I den politiska debatten finns dock
fortfarande många förespråkare som hävdar att det är
demokratiskt nödvändigt att det offentliga ska styra och
bestämma över i stort sett allt som ses som viktigt. Det
överpris vi alla har fått betala för denna politik
uppmärksammas emellertid alldeles för sällan.
- Kommunalt och statligt ägande bör avvecklas på marknader där privata
företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera och där inte sociala eller
hälsomässiga restriktioner motiverar ett offentligt ägande. Vård och
utbildning bör vara de enda generella undantagen.
- Kommunallagen bör ändras så att det blir lättare att få prövat i domstol om
kommunal näringsverksamhet strider mot lagen.
- Se över kommunallagen i syfte att göra det lättare för företag att överklaga
kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också
kunna prövas i domstol.
- Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör
identifieras och avvecklas. Småföretagsdelegationens lista borde
inledningsvis snarast genomföras.
- Konkurrensverket bör få ökade resurser och en mer fristående och
framträdande roll än i dag. Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara
utifrån ett småföretagsperspektiv, utan också utifrån ett
konkurrensperspektiv.
- Det är dags att återigen revidera det kommunala planmonopolet
beträffande etableringen av nya butiker.
- Lagen om offentlig upphandling måste göras mer kraftfull i en
sammanhållen översyn i syfte att förverkliga principerna om
affärsmässighet, konkurrens och icke-diskriminering.
- Stora upphandlingar bör delas i fler order så att även mindre företag har en
chans att vara med i budgivningen. När fler företag kan vara med och tävla
ökar konkurrenstrycket och priserna kan pressas.
Minskad skatteflykt
Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser,
om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur landet?
Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja
att betala skatt och att bidra till samhällsutvecklingen. Varje
skattesats över 0 % är möjlig att eliminera med fusk, om inte
viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras.
Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt
har de exempellöst höga svenska skattesatserna ofta på ett
övermäktigt sätt - utmanat medborgarnas etiska medvetande
och moral.
Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta
medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler
ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige
långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går
det
inte att ha kvar vissa skatter som gör att kapital, företag och kompetens har
starka skäl att lämna landet.
Om vi inte ändrar vissa regler den närmaste tiden kommer risken för
snabbt eroderande skattebaser att tillta snabbt. Exempel finns redan i dag.
Uppskattningsvis 400 miljarder kronor ligger "gömda", sparade i utlandet
eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll, då dessa
medel inte deklareras alls.
En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor
utomlands till följd av skillnader i beskattning. En alltför stor del av
nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar
utomlands.
Internethandeln har bara börjat ta fart, men redan har den svenska bok- och
skivbranschen vissa problem med vikande försäljning, på grund av skillnader
i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre
produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder eller lägre
vinstmarginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas
eller "korrigeras" på något sätt. Men om folk väljer vissa produkter i stort
sett
endast för att beskattningen är olika, blir resultatet oftast en ineffektiv
resursallokering.
De åtgärder som krävs för att i ökad utsträckning behålla och locka hit
företag, kapital och kompetens har debatterats länge. Slopad värnskatt, sänkt
skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar, och detta
har redan nämnts i det första reformavsnittet. Men ingenting har hänt. Den
socialdemokratiska regeringen har hittills visat sig oförmögen att vidta några
åtgärder som skulle kunna vända utvecklingen. I det följande tar vi upp några
till åtgärder som vi anser att Sverige bör ta chansen att genomföra.
- Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. Från år 2001 avvecklas
sambeskattningen av förmögenhet. År 2002 och år 2003 minskar
skattesatsen med 0,5 procentenheter och från 2004 avvecklas
förmögenhetsskatten helt.
- Den s.k. värnskatten avskaffas.
- Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande avskaffas.
- Sänkta marginal- och inkomstskatter enligt ovan.
- Det måste bli praktiskt möjligt att köpa och sälja privata tjänster vitt och
lagligt genom en 50-procentig skattereduktion.
Sverige bör delta i EMU-
samarbetet fullt ut
Stärk samarbetet mellan Europas folk
Skälen för en gemensam valuta är gamla, liksom försöken
att med olika mekanismer motverka problem som följer av
instabila valutakurser. Detta har genom åren motverkats med
överenskommelser om metallinnehåll, om guldmyntfot, om
fasta eller rörliga växelkurser och även med viss politisk
styrning. Med Romfördraget från 1957 kom de dåvarande
medlemsländerna i EG överens om att skapa en gemensam
marknad. Målet var inte ekonomin i sig. Visionen var att
säkra fred och samarbete genom en alltmer sammanflätad
europeisk ekonomi. Ekonomin var ett medel för ett gott
överordnat mål: fred och samarbete.
Europas historia är fylld av konflikter och krig. EU syftar till att knyta
länder och folk närmare varandra genom att minska betydelsen av de gränser
och murar som alltför länge tillåtits att fungera som härdar omkring vilka
misstro och misstänksamhet kunnat frodas. Genom ett utökat utbyte av varor
och tjänster, fri rörlighet för människor och kapital, är idag EU ett politiskt
och ekonomiskt stabilt område där riskerna för våldsamma konflikter mellan
nationer i stort sett tycks vara undanröjda. EMU bidrar till att förstärka denna
utveckling för trygghet och säkerhet.
Med en gemensam valuta fullföljs den gemensamma marknaden. Med den
gemensamma marknaden har tusentals handelshinder mellan länderna i form
av särbestämmelser och olika standarder upphävts och harmoniserats.
Produktstandardiseringen har naturligtvis ökat konkurrensen och skapat en
prispress, som i sin tur bidrar till den låga inflationen. Tanken är att den
gemensamma valutan skall förstärka ett positivt konkurrensklimat inom EU,
vilket bidrar till att hålla ned priserna. Prisstabilitet och låg inflation är
tydliga
mål för såväl hela EMU-projektet som för den europeiska centralbanken
(ECB).
Inom EU finns det många angelägna uppgifter kvar. Till det viktigaste för
oss kristdemokrater hör att verka för att de forna kommunistiska östländerna
sluts in i den demokratiska gemenskapen i Europa, att förstärka kampen mot
den internationella brottsligheten och att bedriva ett aktivt arbete för
gemensamma tag mot miljöförstöring. Från svensk sida måste vi ta till vara
alla möjligheter att påverka. Genom ett deltagande i den innersta kretsen i EU
ökar vårt inflytande. Detta skall användas inte minst för att underlätta för
kandidatländerna att så snabbt som möjligt integreras i EU. Sverige skall
också verka för att alla tendenser till en uppdelning i ett A- och ett B-lag
motarbetas. Att stå vid sidan om i en av de viktigaste samarbetsfrågorna
minskar våra påverkansmöjligheter.
Varför ett monetärt samarbete
EMU bidrar till att underlätta kontakter mellan människor
och företag i Europas länder. Det blir mindre krångel och
kostnader vid utlandsresor för oss som resande och
konsumerande privatpersoner, men också för företagen.
Svenska företag ska förstås ha möjlighet att konkurrera med utländska
företag på affärsmässiga grunder. Valutakurssvängningar är ett gissel som
försvårar och fördyrar. Om Sverige står utanför EMU kommer svenska
företag även fortsättningsvis att få extra valutakostnader som andra företag
slipper. Detta innebär färre arbetstillfällen och lägre skatteinkomster för vårt
land.
Genom en gemensam valuta kommer det att bli lättare för oss konsumenter
att jämföra priser mellan olika länder. Priserna på konsumentvaror ligger i
Sverige väsentligt högre än EU-snittet. Genom den ökade konkurrens som en
gemensam valuta medför, kommer priserna i Sverige att sjunka.
Om vi går med i EMU försvinner risken för devalveringar, vilket minskar
den s k riskpremien, varför räntorna blir lägre. Detta är av stor betydelse för
både hushåll och företag. Det ökar dessutom investeringarna, vilket leder till
lägre arbetslöshet.
Danska folket röstade nyligen nej till att nu gå med i EMU. Fokus i den
danska debatten låg inte på EU/EMU som ett långsiktigt politiskt projekt för
fred och frihet i vår världsdel. Det handlade mer om räntepunkter, kalkyler
om kostnader i kronor för att stå utanför, arbetstillfällen och pensioner. Om
ingen ideologisk debatt förs röstar knappast väljarna efter ideologisk
övertygelse.
Nästa land som har ett avtalat undantag är Storbritannien som också väntas
folkomrösta om införandet av euron inom några år. Utgången av dessa
omröstningar lär i viss mån kanske påverka stämningarna i Sverige. De
kommer dock inte att vara avgörande för svenska folkets framtida val.
Om drygt ett år kommer ca 300 miljoner människor i EMU-länderna att gå
till banken för att växla sina nationella sedlar och mynt mot euro. Det lär
också bli en slags folkomröstning som nog också kommer att påverka
stämningarna i Sverige.
Sverige är genom den omfattande integrationen mellan länderna idag är så
beroende av denna omvärld att vårt land även vid ett utanförskap skulle
tvingas ta sådana hänsyn till vad som beslutas inom EU och den monetära
unionen, att detta i praktiken inte skulle öka suveräniteten annat än på
papperet. Genom möjligheterna att påverka inom ramen för samarbetet har vi
en större möjlighet att bidra till utvecklingen än genom att stå vid sidan om.
Att devalveringsmöjligheterna försvinner är ett gott skäl för ett deltagande.
Att devalveringsinstrumentet funnits till hands har frestat den politiska
ledningen att missköta den svenska ekonomin under en följd av år, utan att
behöva ta itu med de grundläggande problemen. Genom devalveringar köpte
man sig en tids respit. Men devalveringar innebär också en export av de
problem som man själv inte förmår att hantera. Att devalveringsmöjligheterna
upphör tvingar det politiska systemet att förebygga och att ta itu med problem
innan de får alltför stora proportioner. Devalveringar har också ett pris genom
att ränteläget blir högre än eljest eftersom ett land som kan misstänkas
devalvera får betala en riskpremie till dem som lånar ut pengar. Nu har
Sverige en flytande växelkurs, där vår ekonomi dagligen utvärderas sekund
för sekund på den internationella penningmarknaden.
Globaliseringens utmaningar
Globaliseringen i sig minskar handlingsutrymmet för den
nationella ekonomiska politiken i en tid när skattebaserna
blir alltmer lättflyktiga. Sverige måste ha konkurrenskraftiga
skatter på arbete, utbildning, sparande och företagande om vi
skall vända flykten från Sverige av företag, kunskap och
kapital. Ett medlemskap i EMU skulle göra Sverige mer
attraktivt att verka i. Sammantaget torde dessa effekter öka
sysselsättningen och därmed skatteintäkterna för stat,
kommuner och landsting.
Det fordras åtgärder för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt
vare sig vi är med i EMU:s tredje fas eller inte. Det omfattande handelsutbytet
med EMU-länderna innebär att den svenska ekonomin måste vara
konkurrenskraftig i relation till dessa länder. En anpassning som blir
konsekvensen av ett medlemskap kommer därför att ske även utanför EMU,
dock med skillnaden att Sverige står utan möjligheten att direkt påverka
beslut som landets ekonomi i stor omfattning kommer att påverkas av.
Kristdemokraterna vill åtgärda problemen i svensk ekonomi, problem som
hittills fört Sverige från att ha varit ett av världens rikaste länder till en
plats
långt ned på listan i OECD:s välståndsliga. Med vår politik kommer
flexibiliteten att förbättras bl a genom åtgärder på arbetsmarknads-, närings-
och skatteområdena.
ERM2
Växelkurserna mellan EMU-länderna och övriga EU-länder
regleras genom ERM2, som är fortsättningen på ERM. Ett
land som deltar i ERM2 får inte låta sin valutakurs variera
gentemot euron med mer än 15 %. ERM2 är dock frivilligt
och Sverige har hittills valt att avstå från deltagande.
Sveriges riksbank har att styra mot ett inflationsmål. Det skulle möta
betydande svårigheter att utan föregående ansökan om medlemskap i EMU
samtidigt styra mot ett växelkursmål.
För att korta tiden mellan ansökan och fullt deltagande i EMU, bör en
förhandling om anslutning till ERM2 snarast tas upp efter det att svenska
folket i en folkomröstning sagt ja till ett medlemskap i EMU.
Folkomröstning
Kristdemokraterna förordar att en folkomröstning ska
genomföras om EMU-frågan. Frågans vikt och beslutets
legitimitet fordrar att hela svenska folket får möjlighet att
delta. Vidare kan det faktum att en folkomröstning kommer
att äga rum bidra till en folkbildning som annars knappast
kommer till stånd.
En folkomröstning bör föregås av överläggningar mellan ledarna för
samtliga riksdagspartier. Av tidsskäl är det knappast möjligt att genomföra en
folkomröstning redan under år 2000. Det svenska EU-ordförandeskapet
omöjliggör en folkomröstning under våren år 2001. Mycket talar nu för att en
folkomröstning om svenskt deltagande bör vänta till efter valet 2002. Det
medger angelägen diskussion utan att för den skull ligga för långt fram i
tiden.
Alternativen i en folkomröstning bör formuleras på ett sådant sätt att inte
tolkningarna i efterhand skapar stridigheter. Därför är tydliga alternativ
nödvändiga och det ska inte finnas fler alternativ än två. De två alternativen
bör formuleras som ett "ja till deltagande i EMU" resp. "nej till deltagande i
EMU". På detta vis får svenska folket tillfälle att ge klara besked till
politikerna. Ett nej får då tolkas som att Sverige tills vidare avstår från ett
deltagande. Ett ja innebär att riksdagen ges mandat att fatta beslut om ett
svenskt deltagande.
Prioriterade områden
I följande avsnitt presenteras sju områden som är särskilt
prioriterade för Kristdemokraterna i den ekonomiska
politiken. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda
tillväxtförutsättningar genom ett bättre företagarklimat,
skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten
för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation,
vården, omsorgen och skolan, vikten av ett återupprättat
rättssamhälle samt betydelsen av en fungerande
infrastruktur. På dessa områden är den socialdemokratiska
regeringens politik utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.
Tillväxtpolitik för nya jobb
Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge
stabila och goda villkor för fler och växande företag och
därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och
trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad
finanspolitik i kombination med strukturella åtgärder som
förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de
seglivade bromsmekanismer som i mer än 25 år
underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och
bäddat för dagens höga arbetslöshet och brister i välfärden.
Penningpolitiken skall skötas av Riksbanken med inflationsmålet på 2 %
årlig KPI-förändring som riktmärke. Finans- och strukturpolitiken åvilar
riksdagen att besluta om. De flesta av de finanspolitiska åtgärder som föreslås
i denna motion har även fundamentalt viktiga strukturella effekter för att
förbättra den svenska ekonomins funktionssätt.
- Skatten i vanliga inkomstlägen sänks kraftigt de närmaste åren genom en
höjning av grundavdraget i den kommunala och statliga beskattningen.
Detta bidrar i första hand till att fler kan klara sig på sin egen lön, men det
medför också den strukturellt viktiga effekten att kommande lönebildning
underlättas. Se vidare avsnitt 7.2.
- Från år 2001 införs en statlig skattereduktion mot kommunalskatten för
inkomst av lönearbete på 6,15 % av den taxerade inkomsten. År 2002 höjs
detta avdrag till 8 procent, och år 2003 till 11,55 %. Detta reducerar
marginalskatterna för alla, och stärker därmed arbetslinjen.
Skattereduktionen gäller på inkomster upp till 8,07 förhöjda prisbasbelopp.
- Tjänstesektorn ges helt nya möjligheter att växa genom en femtioprocentig
skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna
hemmet. Förslaget kan beskrivas som att det av Socialdemokraterna
nyligen avvecklade ROT-systemet i stället permanentas och utvidgas
rejält, så att det vita priset vid hushållens köp av tjänster i hemmet halveras
direkt vid köpet. Tjänster för upp till 50 000 kr per år kan köpas med en
femtioprocentig skattereduktion, som då alltså uppgår till maximalt 25 000
kr per hushåll och år.
- Arbetsgivaravgifterna sänks med 10 procentenheter på lönesummor upp
till 900 000 kr per år från år 2002. För egenföretagare utökas den
nedsättningsberättigade lönesumman till 250 000 kr per år. Förslaget gäller
alla företag (arbetsgivare), men gynnar främst småföretagen. De mindre
företag som i dag tvekar om de ska våga nyanställa får med detta förslag
klart förbättrade möjligheter att våga satsa på utveckling och
nyanställningar. Inom de norrländska stödområdena föreslås dessutom den
extra nedsättningen av arbetsgivaravgifterna med 8 procentenheter
fortsätta att gälla.
- En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa
konkurrensvillkor för jordbruksnäringen. Utgångspunkten för de
förändringar som föreslås är den statliga utredningen En livsmedelsstrategi
för Sverige (SOU 1997:167). Hela jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyfts av
genom de förslag som Kristdemokraterna presenterar.
- Konkurrensvillkoren för åkeri- och transportsektorn föreslås också
förbättras genom gynnsammare skatteregler i form av sänkt dieselskatt.
- Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. År 2001 avskaffas
sambeskattning av förmögenhet, år 2002 sänks förmögenhetsskattesatsen
till 1 % och 2003 sänks den till 0,5 %. De frysta fastighetstaxeringsvärden
som också föreslås i motionen innebär en ytterligare sänkning av
förmögenhetsskatteuttaget. Från år 2004 avvecklas den helt (se nedan).
- Regeringens värnskatt avskaffas.
- Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande (aktier)
avvecklas och ett nytt permanent riskkapitalavdrag införs på investeringar
upp till 100 000 kr i onoterade företag.
- Avdragsrätten på pensionssparande höjs till ett helt basbelopp per år.
- Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias under två år
och beskattas därefter som inkomst av kapital.
- Den särskilda löneskatten på vinstandelar för anställda avskaffas, vilket
kommer att förbättra möjligheterna till en sund lönebildning.
- En lindring i beskattningen i personaloptioner föreslås från år 2002.
- En avdragsrätt för insättningar på individuella utbildningskonton föreslås
införas från halvårsskiftet år 2002.
Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att
förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och
obligatorisk a-kassa med en trettiotreprocentig
egenfinansiering som kommer att skapa ett rakare rör mellan
en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för
den enskilde och vice versa.
Förmögenhetsskatten
Förmögenhetsskatt betalas i år på fysiska personers
nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder). Nivån är 1,5 %
på belopp som överstiger 900 000 kr.
Regeringen lägger i budgetpropositionen fram förslag till en sänkning av
förmögenhetsskatten, men detta främst för att mildra effekterna av att
fastighetstaxeringsvärdena räknas upp kraftigt. För många kommer
slutresultatet av regeringens förändringar i alla fall att innebära en höjd
förmögenhetsskatt.
De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att bibehålla
förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande
internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet
bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens.
Förmögenhetsbeskattningen, som tidigare kunnat motiveras av
fördelningspolitiska skäl, får idag helt andra effekter än de tänkta. Detta har
tydliggjorts bl a genom att regeringen befriat huvudägarna i aktiebolag från
förmögenhetsskatt medan
t.ex. normalinkomsttagare som råkar ha sitt egnahem beläget i ett attraktivt
område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala
förmögenhetsskatt. Idag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från
förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars
sannolikt skulle välja att lämna Sverige med sina pengar. De som inte har de
stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.
Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra
avseenden. För den händelse att ett gift par tillsammans har en förmögenhet
som överstiger 900 000 kronor ska förmögenhetsskatt betalas. Om ett
sammanboende par har motsvarande förmögenhet ska de däremot inte
sambeskattas. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt
straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande. De förslag regeringen
lägger fram kommer endast delvis att ändra på detta missförhållande.
Inkomstbeskattningen och kapitalinkomstbeskattningen innebär att en
faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen däremot, bygger ofta
på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. T.ex.
tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala
förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten
inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.
Vi har uppfattningen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas inom
några få år. Detta oavsett vilken kulör sittande regering har. Sverige har den
högsta förmögenhetsskatten av OECD-länderna. Alltfler av våra grannländer
avskaffar denna skatt. Så sent som 1997 sällade sig Tyskland och Danmark
till de länder som inte längre har en särskild skatt på förmögenheter.
Kristdemokraterna har kommit fram till slutsatsen att förmögenhetsskatten
ska fasas ut ur det svenska skattesystemet. För att finansiera detta föreslås en
höjd bolagsskatt, dvs skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör
bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med
nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och
utvecklingskraften i vårt land än den höjning av bolagsskatten som vi föreslår.
Höjningen innebär att bolagsskatten, som jämte den i Finland är Europas
lägsta, ökar från 28 till 30 % av nettovinsten. På så sätt sker beskattningen på
faktiska intäkter, inte på fiktiva värden som vid förmögenhetsbeskattningen.
Det kan konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en
diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande. En majoritet av partierna
vill avskaffa förmögenhetsskatten.
Den samlade effekten av Kristdemokraternas förslag beträffande företags-
och ägarbeskattningen framgår av diagram 5.1. Diagrammet jämför den totala
beskattningen på aktieinvesteringar med regeringens politik och
Kristdemokraternas år 2002, under antagandet att investerarens övriga
nettoförmögenhet överstiger 900 000 kr. Vidare antas att 30 % av vinsten
efter bolagsskatt delas ut. Trots Kristdemokraternas förslag till något höjd
bolagsskatt, leder den slopade dubbelbeskattningen och den sänkta
förmögenhetsskatten till att den totala beskattningen av det riskvilliga
kapitalet minskas från 61 % till 48 %.
Kristdemokraternas politik för ett bättre företagarklimat
sammanfattas i tabell 7.1.
Tabell 7.1 Kristdemokraternas skattesänkningar för ett bättre
företagarklimat
Kassamässiga effekter för staten
miljarder kronor
Tabell 4: (2001 2002 2003 )
Anm.: Tabellen inkluderar inte den nedsättning med 8 procentenheter av
socialavgifterna i stödområden som budgeteras på utgiftsområde 19 och omfattar
170 miljoner kronor åren 2002 och 2003.
En skattepolitik där alla får
behålla mer av sin egen lön
Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till
stora delar inneburit höjda skatter för låg- och
medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta
bidrag gjort att många som redan tidigare levde på
marginalen tvingats söka socialbidrag.
Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den
förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare.
Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna
eftersom det är de som finansierar socialbidragen.
Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa
perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i
inkomstskatter under andra delar av året. Denna negativa
rundgång måste brytas.
Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur
som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende
av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför föreslås en rad
åtgärder som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön
och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen
ekonomiska situation.
- För det första föreslås ett kraftigt höjt grundavdrag vid beräkningen av den
kommunala och statliga inkomstskatten. Inkomstskatten sänks för alla med
sammanlagt 16,9 miljarder kronor nästa år genom att grundavdraget höjs
till 20 000 kr. Effekten blir jämfört med regeringens förslag en
skattesänkning med ca 250 kr/månad, eller drygt 3 000 kr per år.
Grundavdragshöjningen omfattar även skattepliktiga transfereringar och
gäller för pensionärer i de fall där deras särskilda grundavdrag understiger
det av Kristdemokraterna föreslagna grundavdraget. Kommunernas
skatteinkomster reduceras inte eftersom förslaget tekniskt sett utformas
som en statlig skattereduktion. Förslaget ger förutsättningar för en bättre
fungerande lönebildning och innebär exempelvis en viktig förbättring för
sommar- eller extraarbetande ungdomar. Med vårt föreslagna grundavdrag
kan man tjäna 20 000 kr per år innan man behöver betala kommunalskatt
jämfört med 8 700 kr i dag.
- För det andra föreslår vi en fördubblad skattereduktion för
låginkomsttagare på totalt 2 640 kr per person och år på
pensionsgrundande inkomster (220 kr per månad). Liksom för den
särskilda skattereduktion som finns idag föreslår vi full reduktion för
personer med inkomster upp till 135 000 kr och en avtrappning så att
reduktionen upphör vid inkomster på 245 000 kr. Den lilla ökning i
marginalskatt som blir följden av avtrappningen (ca 1,2 %) kompenseras
mer än väl av det förvärvsavdrag vi föreslår på, inledningsvis, 6,15
procent.
- För det tredje föreslår vi, i stället för regeringens förslag om kompensation
för pensionsavgiften, ett generellt statligt förvärvsavdrag mot
kommunalskatten på inkomster av anställning eller näringsverksamhet
motsvarande 6,15 % av den taxerade inkomsten år 2001, 8 % år 2002 och
11,55 % år 2003. Förutom att ge hushållen ett ökat ekonomiskt utrymme
minskas därigenom marginaleffekterna avsevärt.
- De skattemässiga fördelarna för hushållen att spara föreslås förbättras dels
genom en höjd avdragsrätt för pensionssparande, dels genom en
avdragsrätt för sparande på individuella utbildningskonton.
- Gränsen för reseavdraget för resor till och från jobbet sänks från 7 000 till
5 000 kr. Det innebär att resekostnader på ytterligare 2 000 kr blir
avdragsgilla jämfört med i dag.
- En skatt som plågar många, inte minst de med låga inkomster, är
fastighetsskatten som på grund av sin utformning har orimliga effekter.
Regeringens budget innebär en höjning av fastighetsskatten för många och
därtill en höjning av förmögenhetsskatten när fastighetstaxeringsvärdena
tinas upp. Kristdemokraterna anser att detta är oacceptabelt och finansierar
därför en varaktig frysning av taxeringsvärdena. Kristdemokraterna
föreslår därefter att fastighetsskatten på hyreshus och egnahem från år
2001 ska sänkas till 1,2 %. Fastighetsskatten ska också från år 2001 enbart
beräknas på en tredjedel av markvärdet överstigande 150 000 kr. På så sätt
försvinner de orimliga effekter som exempelvis drabbat dem som bor i
skärgårdsområden.
- Kristdemokraterna avvisar regeringens värnskatt. Den är ett brott mot de
principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i
skattereformen 1990-1991 om att ingen ska betala mer än 50 % av en
inkomstökning i skatt. Den är också ett brott mot de löften
Socialdemokraterna ställde ut om att värnskatten under
budgetsaneringsåren skulle vara tillfällig. Viktiga motiv för att inte ha
extra hög statlig skatt på högre inkomster är också att utbildning med
medföljande studieskulder måste löna sig. Om svenska studenter utbildar
sig i Sverige, bör inte skattesystemet leda till att de sedan flyttar
utomlands. Det är en framtidsinvestering att ha ett skattesystem som gör
att utbildning lönar sig.
Tabell 7.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön
Kassamässiga förändringar för staten,
miljarder kronor
Tabell 5: (Inkomsttitel 2001 2002 2003 )
Inkomstskattesänkningarnas samlade effekt
I tabell 7.2.1 jämförs för åren 2001-2003
Kristdemokraternas samlade förslag till
inkomstskattesänkningar med de förslag som regeringen
presenterar i budgetpropositionen för år 2001. Gällande
regler i kombination med regeringens förslag om ytterligare
kompensation för pensionsavgiften och något höjt
grundavdrag jämförs således med Kristdemokraternas
förslag till grundavdrag, förvärvsavdrag, utebliven
"kompensation" för pensionsavgiften enligt regeringens
modell, fördubblad skattereduktion för låginkomsttagare och
avskaffad värnskatt. Jämförelsen görs i 2001 års priser.
Tabell 7.2.1 Inkomstskattesänkningar år 2001 till 2003
Kristdemokraternas politik jämfört med regeringens
Tabell 6: ()
En reformerad familjepolitik
Familjefrågorna har haft en central ställning i
Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet
bildades. Det handlar både om synen på familjens ställning
och uppgifter i samhället, och om utformningen av det
offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit
inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald,
som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna
och barnen. Vi kommer även fortsättningsvis att lyfta fram
familjepolitiken som en huvudfråga på grund av den
betydelse den har för hela samhällsbyggandet och framför
allt för barnen.
Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har staten i
praktiken tagit över beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga
och
kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat
få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta
barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta
mycket svårt att förverkliga sin önskan.
Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister
från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt
därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan
resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation
föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade
kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget
kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har
dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den
socialdemokratiska regeringen.
Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte
medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen vill med sitt förslag
om maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utöka detta
fördelningspolitiska missförhållande ytterligare, eftersom denna maxtaxa
kommer att gynna de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten förbättras
inte heller genom införande av maxtaxa. Det är fortfarande bara om familjen
väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av stödet från
offentlig sektor. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av
stödet. Kristdemokraterna avvisar därför regeringens planer på en maxtaxa
inom den kommunala barnomsorgen. Tillsammans med Moderaterna,
Centern och Folkpartiet har vi presenterat ett gemensamt alternativ till
regeringens maxtaxereform. För detta redogörs mer utförligt i en särskild
motion med anledning av utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer
och barn.
Vårt alternativ till regeringens familjepolitik tar i stället sin utgångspunkt i
familjens och barnens behov. Staten ska inte agera med pekpinnar utan ge ett
stöd som underlättar föräldraskapet. Vi vill ge tillbaka självbestämmandet till
föräldrarna. De har bäst möjlighet att avgöra hur tid och resurser ska fördelas.
Det offentliga stödet till barnomsorgen ska nå alla barn. Åtgärderna ska
tillsammans ge ökad valfrihet för föräldrar att välja den barnomsorgsform de
vill. Familjen ska fritt kunna välja mellan att anlita kommunalt finansierad
barnomsorg och annan barnomsorg. Det familjepolitiska stödet ska
möjliggöra för föräldrarna att under en tid kunna minska sin arbetstid.
Regeringens förslag till maxtaxa har från våra utgångspunkter en rad
brister. För det första omfattar inte maxtaxan alla barn. Endast högavlönade
familjer som följer regeringens mönsterbeteende får del av reformen fullt ut.
Maxtaxan saknar den flexibilitet som många barnfamiljer efterfrågar. Många
familjer söker möjligheter att förkorta sin arbetstid eller välja alternativa
barnomsorgsformer. Dessa familjer får ingen del av det ekonomiska stödet.
De resurser som hade varit möjliga att friggöra för t.ex. kortare arbetsdag,
blir
nu i ännu högre grad uppbundna i ersättning till kommunerna.
Familjebildningar, arbetstider, tid för eget engagemang i barnomsorgen
m.m. varierar. Förutsättningarna är olika och familjerna har olika önskemål
över tiden om lösningar för barnens omsorg. I en tid när det är svårt att
kombinera familjebildning med ett aktivt yrkesliv behövs inte fler varianter
av de gamla, ensidigt styrande, lösningarna utan nya möjligheter för familjen
att själva välja barnomsorgslösningar.
Det finns också anledning att resa en rad frågetecken kring framtida
möjligheter att bedriva t.ex. kooperativ barnomsorg. Många föräldrar väljer
att engagera sig i barnens förskoleverksamhet och kompenseras idag genom
en lägre avgift. Den kompensationen försvinner med maxtaxan, vilket leder
till att kooperativ förskoleverksamhet får svårighet att hävda sig.
Kristdemokraterna föreslår bland annat följande förändringar på
familjeområdet:
- Höjd garantinivå i föräldraförsäkringen från dagens 60 kr per dag till 150
kr per dag.
- Ett barnomsorgskonto införs den 1/1 2002 på totalt 40 000 kr per barn som
fyllt ett år. Maximalt 20 000 kr per år kan tas ut från kontot. För de barn
som vid införandet fyllt två år utgår totalt 20 000 kr.
- En avdragsrätt för samtliga styrkta barnomsorgskostnader på maximalt
50 000 kr per år införs i samband med att barnomsorgskontot införs.
Avdragsrätten gäller för alla barn mellan ett och sex år.
- Barnbidraget höjs till 925 kr per barn och månad och tre viktiga
förbättringar genomförs i bostadsbidraget för att gynna de sämst ställda
barnfamiljerna. Det särskilda bidraget i bostadsbidraget (den del som
enbart beror på antalet barn) höjs med 100 kr per månad och barn. De
individuella inkomstgränserna i bostadsbidraget för makar/samboende
avskaffas och den gemensamma inkomstgränsen sätts till 117 000 kr.
Ytnormen för den bostadsbidragsgrundande ytan utökas med 10
kvadratmeter i respektive kategori.
- Kristdemokraterna anser att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
ska beräknas som genomsnittet av de senaste två årens inkomster. Detta
påverkar även föräldraförsäkringen.
- Kristdemokraterna vill också, i stället för fortsatta barnbidragshöjningar,
införa en statlig skattereduktion för varje barn upp till sexton år. År 2001
föreslås denna uppgå till 50 kr per barn och månad, år 2002 höjs den till
100 kr och år 2003 till 150 kr per barn och månad.
Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av den
generella skattesänkning som föreslås för inkomsttagare
genom en höjning av grundavdraget, samt genom den
fördubblade skattereduktionen för låginkomsttagare och det
förvärvsavdrag som också föreslås i motionen.
Tabell 7.3 Kristdemokraternas politik för barnfamiljer
Förändringar i förhållande till regeringens förslag
Tabell 7: (Miljoner kronor 2001
2002 2003 )
Bättre pensioner
Regeringens okänsliga budgetsanering har drabbat många
pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom
äldrevården samt de växande vårdköerna.
Kristdemokraternas budgetalternativ, som bl a innehåller
nedanstående reformer, innebär därför en satsning på rättvisa
och bättre ekonomisk situation för pensionärer:
- Pensionstillskottet höjs med 200 kr/månad år 2001 och 2002. Detta förslag
gynnar alla dem som har låg eller ingen ATP. År 2003 träder det nya
pensionssystemet i kraft vad gäller den nya garantipensionen, som är högre
än dagens folkpension och pensionstillskott. Vår föreslagna höjning av
pensionstillskottet innebär att de ekonomiskt sett sämst ställda
pensionärerna får del av den förbättringen redan år 2001. Från och med år
2003 kommer det höjda grundavdrag som föreslås i denna motion, till följd
av pensionsreformen, att omfatta hela pensionärskollektivet, vilket gör att
även de pensionärer med lägst pension kommer att få sänkt skatt.
- Hela inkomstprövningen av änkepensionen slopas.
- Inkomstprövningen av bostadstillägget skall inte innehålla
fritidsfastigheter.
- Omställningspensionen för efterlevande återställs från 6 till 12 månader.
- Grundavdragshöjningen som Kristdemokraterna föreslår omfattar alla
skattepliktiga transfereringar och gäller under år 2001 och 2002 även för
pensionärer i de fall där deras särskilda grundavdrag (SGA) understiger det
av Kristdemokraterna föreslagna grundavdraget i den kommunala
beskattningen. Ungefär 1,3 miljoner pensionärer kommer därmed att få
sänkt skatt till följd av denna förändring under år 2001. Från år 2003
kommer, som nämnts ovan, hela pensionärskollektivet att beskattas i det
vanliga skattesystemet (med undantag för den allmänna pensionsavgiften
som pensionärer inte betalar), vilket leder till sänkt skatt med ca 250 kr per
månad, eller 3 000 kr per år.
Tabell 7.4 Kristdemokraternas politik för pensionärer
Förändringar i förhållande till regeringens förslag
Tabell 8: (Miljoner kronor 2001
2002 2003 )
Vården, omsorgen och skolan
Kristdemokraternas budgetalternativ innebär att kommuner
och landsting kommer att få 3 miljarder kronor i ytterligare
resurser under treårsperioden jämfört med regeringens
förslag. Den centralstyrda skolsatsning som regeringen
föreslår anser vi dels bör utformas som en höjning av de
generella statsbidragen så att kommunerna själva kan
bestämma över resurstillskottets användning, dels bör
tilldelningen tidsmässigt skiftas om så att kommunerna
redan år 2001 får ett ordentligt resurstillskott. Vidare vill vi
förbättra tandvårdsförsäkringen och införa en helt ny
rehabiliteringsförsäkring. Ett särskilt stimulansbidrag inom
äldreomsorgen bör inrättas från år 2002 för att i första hand
förbättra för anhörigvårdare. Kristdemokraternas samlade
politik och bedömning vad gäller kommunsektorn
presenteras mer utförligt nedan under avsnitt 8
Kommunsektorn.
Tabell 7.5 Satsningar för en bättre vård, omsorg och skola
Förändringar i förhållande till regeringens förslag
Tabell 9: (Miljoner kronor 2001
2002 2003 )
Ett återupprättat rättsväsende
Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som
skett inom rättsväsendet under senare år. Kristdemokraterna
vill tillföra rättsväsendet ytterligare 3,5 miljarder kronor den
kommande treårsperioden.
- Polisorganisationen får ytterligare resurser till närpolisverksamheten, en
utökad polisutbildning och den internationella insatsstyrkan.
- Åklagarväsendet stärks. En beredskap måste finnas för ett ökat antal
ärenden till följd av en förbättrad personalsituation inom polisen. Pengarna
ska även användas till fortbildning och kompetensutveckling.
- Domstolsväsendet bör tilldelas ytterligare medel. De mindre tingsrätterna
ska i princip behållas. Medel ska också gå till läns- och kammarrätterna.
- En fungerande kriminalvård kräver utökade resurser. Personalsituationen
måste förbättras. Handlingsplaner och påverkansprogram ska utvecklas.
Målsättningen ska vara meningsfulla insatser för att möjliggöra ett liv utan
brottslighet. Detta arbete ska börja redan under anstaltstiden och fortsätta
efter frigivningen.
- Brottsoffermyndigheten tillförs medel för att kunna tillförsäkra den
enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet.
- Det brottsförebyggande arbetet intensifieras genom att Boverket bl.a. får i
uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot
brott. Medel tillförs också det brottsförebyggande arbetet i kommunerna.
- Till detta kommer förbättringar för skattemyndigheternas möjligheter till
uppföljning och bekämpning av skattefusk samt satsningar på tullen och
Kustbevakningen.
Tabell 7.6 Kristdemokraternas alternativ för rättsväsendet
Förändringar i förhållande till regeringens förslag
Tabell 10: (Miljoner kronor 2001
2002 2003 )
Upprustad infrastruktur
Kristdemokraterna föreslår i denna motion en storsatsning på
den nu snabbt förfallande svenska väg- och
järnvägsinfrastrukturen. För väghållning och investeringar
avsätts knappt 10 miljarder kronor under perioden att
användas främst för väginvesteringar. Av beloppet avses en
stor del användas till s.k. skuggtullar för PPP-projekt (Public
Private Partnership), vilket gör att de faktiska
investeringarna kan bli avsevärt större än de anslagna
beloppen. Även övriga nyinvesteringar och reinvesteringar
på de starkt nedslitna riks- och länsvägarna ryms i anslaget.
För en förbättrad banhållning anslås 450 miljoner kronor under
treårsperioden. För att undvika en massiv utflaggning av svenska färjor anslås
400 miljoner kronor 2001 i avvaktan på det utlovade nya nettostödet som
regeringen aviserar från och med 2002.
Tabell 7.7 Upprustad infrastruktur
Förändringar i förhållande till regeringens förslag
Tabell 11: (Miljoner
kronor 2001 2002 2003 )
Kommunsektorn
Principiella utgångspunkter
Ett samhälle byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av
gemenskaper. Det börjar med familjer och det civila
samhällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och
regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån.
Därefter kommer internationella politiska organisationer och
sammanhang mellan länder, t.ex. EU och FN. Varje nivå är
ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt
kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivå är således
i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedda att
ersätta eller beröva dem vare sig deras uppgifter eller frihet.
Det ingår även i den subsidiära rollen att vid behov värna
medborgares rättigheter gentemot mellanliggande nivåer.
De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En
familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen
har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har
kommunsektorn uppgifter och mål, som staten inte ska ta över. Kommunala
rättigheter ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom
den kommunala självstyrelsen. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer
samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunernas roll är att vara
subsidiär (stödjande) i förhållande till gemenskaperna som bygger upp
kommunen; landstingen/regioner i förhållande till gemenskaperna som
bygger upp dem. Staten ska i sin tur vara subsidiär i sin relation till
kommunerna och landstingen/regionerna. Bestämmanderätten över sådant de
såväl naturligt som effektivast kan sköta själva ska respekteras. Den logiska
konsekvensen av detta resonemang är en maktfördelning och
uppgiftsfördelning enligt subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på t ex
staten i förhållande till kommunerna att motivera, varför staten ska bestämma
i uppgifter som ligger eller borde ligga på kommunerna. Ytterligare en logisk
konsekvens är att regering och riksdag skapar en ekonomiskt stabil grund för
den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila
skattebaser, så att den kommunala sektorn med viktiga uppgifter som
undervisning, äldreomsorg, sjukvård etc. blir mindre sårbar för
konjunktursvängningar. Ett sätt att öka kommunernas skattebas är att
avveckla den statliga fastighetsskatten och införa en kommunal
fastighetsavgift, som ger kommunerna en stabil avgiftsbas och som garanterar
fastighetsägarna samhällstjänster i form av gatuunderhåll, brandförsvar och
annan service.
Kommunerna och välfärden
Varje kommun, landsting och region är unik med starka och
svaga sidor. Den grundlagsfästa självstyrelsen gör det
möjligt att med god kännedom om lokala förutsättningar och
behov utforma vård, omsorg och service för invånarna på
bästa sätt. Självstyrelsen tenderar dock att urholkas i takt
med att en övervältring av ansvar för såväl finansiering som
verksamhet från stat till kommun ökar. Kommunal
självstyrelse som sätter människan i centrum är en grundbult
för att forma ett tryggt samhälle för alla. Därför måste
kommunsektorn ges möjlighet att verka i enlighet med den
frihetsidé, som det kommunala självstyret utgör.
Vi kan konstatera att den socialdemokratiska regeringen under den senare
delen av 1990-talet använde kommunsektorn som budgetregulator, när
saneringspolitiken bedrevs. Till följd av successivt ökade allmänna
egenavgifter sedan 1995 har t ex kommunsektorns skatteintäkter minskat med
drygt 18 miljarder, eftersom egenavgifterna är avdragsgilla. Samtidigt som
statsbidragen urholkades hade skatteintäkterna en dålig utveckling. Till detta
kom statliga reformer om ett ökat kommunalt ansvarstagande, som inte
finansierats av staten enligt den tidigare knäsatta finansieringsprincipen.
Kommuner och landsting har således mött långt större besparingskrav än vad
som enbart skulle ha blivit följden av den svaga utvecklingen av de egna
skatteintäkterna.
Kommunsektorns skatteintäkter påverkas i hög grad av
sysselsättningsutvecklingen i den privata sektorn. Sveriges långsiktiga
tillväxtförutsättningar hade med all säkerhet varit mycket bättre, om
regeringens politik inte ensidigt inriktats på budgetsanering och alltför lite
på
att förbättra företagsklimatet. Den kraftiga tillväxten för närvarande leder
till
kraftigt ökade skatteintäkter, men riskerar att bli kortvarig, om inte
strukturella reformer också vidtas. En fortsatt hög arbetslöshet avspeglar sig i
sämre utvecklingsmöjligheter och höga kostnader för många kommuner.
Den ekonomiska saneringspolitiken har således under 1990-talet varit
särskilt tung för kommunsektorn. En starkt förändrad ålderssammansättning
har dessutom inneburit väsentligt förändrade förutsättningar och behov inom
denna sektor. De höga födelsetalen i början av 1900-talet tillsammans med en
ökad livslängd och därmed fler äldre människor kräver ökade resurser. Det
stora skattebortfallet på grund av egenavgifterna och de etappvisa
återföringarna i form av ökade statliga bidrag har därför framtvingat ett stort
förändrings- och omstruktureringsarbete inom kommunsektorn, för att uppnå
ekonomisk balans. Förändringskravet har medfört både negativa och positiva
konsekvenser. Verksamheterna har ofta en hög effektivitet och god kvalitet,
men samtidigt utnyttjas personalen ofta alltför hårt. I vissa fall erbjuder
heller
inte offentliga arbetsgivare en miljö som ger stimulans och möjligheter till
utveckling och medinflytande. Riksförsäkringsverket har visat att en ökande
andel av kommun- och landstingsanställda är sjukskrivna för psykiska besvär.
Detta är oroväckande såväl ur den enskildes som ur samhällets perspektiv.
Arbetsmotivation och arbetsglädje måste återställas.
Mot bakgrund av dessa erfarenheter är det riktigt att stärka den kommunala
självstyrelsen och förbättra planeringsförutsättningarna genom att på kort sikt
öka de generella statsbidragen, inte öronmärka bidrag, och på lång sikt öka
den kommunala sektorns möjlighet till självfinansiering genom ökat
skatteunderlag och en skatteväxling, där den statliga fastighetsbeskattningen
omvandlas till en kommunal fastighetsavgift. Kristdemokraternas
budgetalternativ innebär att kommuner och landsting kommer att få 3
miljarder kronor i ytterligare resurser under treårsperioden jämfört med
regeringens förslag. I stället för den centralstyrda skolsatsning som regeringen
föreslår, vill vi dels uppnå en höjning av de generella statsbidragen så att
kommunerna själva kan bestämma över resurstillskottets användning, dels att
tilldelningen tidsmässigt skiftas om så att kommunerna redan år 2001 får ett
ordentligt resurstillskott.
Budgetpropositionen för år 2001
Återföring till kommunsektorn
I budgetpropositionen för 2001 återför regeringen ytterligare
en del resurser till kommunsektorn. Det kanske mest
uppmärksammade av regeringens insatser inom detta
område är de centralstyrda resurserna till skolan på upp till 5
miljarder kronor år 2006 samt resurstillskottet till sjukvården
på 9 miljarder kronor under en fyraårsperiod. Dessa
resursförstärkningar måste dock ses mot bakgrund av att
kommunerna och landstingen, dvs. skola, vård och omsorg,
drabbades, som redan nämnts, hårt av regeringens
budgetsanering. När regeringen nu mot bakgrund av
återföringarna försöker skapa en ljus bild av
kommunsektorn, vill vi erinra om att t ex demografiska
förändringar och statlig övervältring av kostnadsansvar
kraftigt förändrat kommunernas och landstingens
ekonomiska läge. Fortfarande har dessutom ingen
kompensation getts för de ökade åtaganden som skett
exempelvis för assistansersättningen inom LSS. De 3,5
miljarder kronor kommunsektorn fick vid införandet kostar
idag kommunerna ca 15 miljarder kronor. Samtidigt har
såväl skola som äldreomsorg expanderat. År 1993 fanns ca
850 000 skolbarn. Nu är det över en miljon.
Äldreomsorgen kommer med Sveriges inverterade befolkningspyramid att
leda till successivt växande åtaganden för kommunerna. Bara vården av
ungefär 120 000 demenssjuka kostar kommunerna 24 miljarder kronor och
landstingen 1 miljard kronor årligen. Socialbidragen, som minskat med 1-1,5
miljarder, har fortfarande en oroväckande hög andel bidragstagande, som
borde befunnit sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller omfattats av ett
heltäckande studiestödssystem. Även många studenter får socialbidrag för att
klara uppehället.
Meningen är enligt socialtjänstlagen att socialbidrag ska vara ett yttersta
skyddsnät och att stå för ett tillfälligt ekonomiskt bistånd. Vid hög
arbetslöshet övervältras emellertid statens kostnader på kommunerna,
eftersom framför allt många långvarigt arbetslösa under en längre tid uppbär
socialbidrag. I en storstad som Göteborg med socialbidragskostnader kring
1,2 miljarder kronor för 1999, kan det röra sig om 30 % av bidragstagarna,
som egentligen är ett statligt ansvar.
Kommunkontosystemet
Kommunkontosystemets viktigaste syfte är att skapa
konkurrensneutralitet mellan externt och internt upphandlad
verksamhet. Systemet ersätter den moms, som kommuner
och landsting betalat vid val av externa tjänster i stället för
egen regi (ingående mervärdesskatt) inom icke-skattepliktig
verksamhet som sjukvård, tandvård, social omsorg och
utbildning, eftersom avdragsrätt följer momsplikten.
Fortfarande finns det emellertid ett antal stora problem, som
behöver åtgärdas, för att såväl offentlig som privat
verksamhet skall kunna bedrivas på lika villkor. Dessutom
har systemet med ett konto hos Riksgäldskontoret för
kommunerna och ett för landstingen kommit i ekonomisk
obalans, vilket lett till en ackumulerad skuld hos
kommunsektorn till staten. Obalansen kommer av att
kommunsektorns uttag från kontona varit större än
insättningarna. Naturligtvis är det otillfredsställande med ett
system, där inbetalningarna är baserade på antalet invånare
men uttaget på hur mycket som läggs ut som externa tjänster
i enskilda kommuner och landsting.
Regeringen gör ett litet nummer av att det ackumulerade underskottet på
konton i Riksgäldskontoret tas över av staten. Det jämställs med ett
resurstillskott. Problemet är att systemet är defekt, och eftersom regering och
riksdag ansvarar för de institutionella ramarna måste systemet snarast
åtgärdas. Annars hotas statens trovärdighet. Höjda avgifter inom
kommunkontosystemet kan komma att äta upp de redan haussade
resurstillskotten till kommuner och landsting, vilket lätt skulle kunna
uppfattas som ett manipulativt drag av regeringen. Systemet måste helt enkelt
ändras. En viktig väg för regeringen är att verka för en ändring av EU:s
gemensamma mervärdesskatteregler. En sådan ändring skulle ge möjlighet att
mervärdesskattebelägga nu skattebefriade områden, vilket innebär avdragsrätt
för ingående skatt. Denna fråga bör drivas informellt redan under Sveriges
ordförandeskap inom EU.
Går det så bra för Sverige?
Regeringens upprepade tal om att det går bra för Sverige har
ännu inte märkts i någon större omfattning inom den
samlade kommun- och landstingssektorn. Stora
befolkningsförändringar såväl inom som mellan kommuner
och landsting har under 90-talet istället lett till kraftigt ökade
åtaganden samtidigt som resurser dragits in av staten. För
1999 hade ca 60% av kommunerna, 180 av 289, ett negativt
resultat före extraordinära poster. För att klara balanskravet,
om det hade gällt 1999, måste detta åtgärdas inom två år. År
2000 tycks innebära en klar förbättring, men situationen är
ändå bekymmersam för alltför många. För landstingen var
det enbart två som klarade kravet 1999. Under innevarande
år är det ytterligare tre eller fyra, men fortfarande en klar
majoritet, som har stora problem.
Åtminstone ett par invändningar bör göras för att få en helhetsbild av det
ekonomiska läget inom kommunsektorn. Först och främst bör konstateras att
bokslutsresultaten inte säger något om hur de gamla har det, om stressade
skolbarn känner lust att lära, om lärare gläds åt att få lära ut, om varför
sjukskrivningarna fortfarande ökar eller om funktionshindrade får den hjälp
de har rätt till. Vidare bör noteras att det inte är samma resultatbegrepp som
används vid jämförelserna. När det gäller löneskatt på pensioner och
skatteintäkter har nyligen Redovisningsrådet lämnat rekommendationer.
Dessa är inte tvingande förrän om ett par år men praktiseras redan nu av en
del kommuner medan andra inte gör det. Valet av redovisningsprincip
bestämmer således om man klarar balanskravet eller ej.
Att budgetar och jämförelser kan se olika ut visar även regeringens
budgetproposition för år 2000. Då prognostiserades de kraftigt ökade
skatteinkomsterna för kommunsektorn till 25 miljarder kronor, men vid en
närmare granskning var de inte alls så stora. Effekten av regeringens
skattesänkningsförslag, de minskade avdragen mot kommunalskatten för den
allmänna pensionsavgiften, på 4,8 miljarder kronor ingick i de av regeringen
redovisade ökade skatteinkomsterna. Men denna del av
skatteinkomstökningen reglerades enligt finansieringsprincipen genom en
sänkning av det generella statsbidraget med motsvarande belopp. Ytterligare
ca 5 miljarder kronor av de ökade skatteinkomsterna förklaras av att
slutavräkningen av skattemedel från år 1998 betalas ut år 2000. Den
underliggande utvecklingen av skatteinkomsterna för kommunsektorn mellan
1999 och 2000, ca 15 miljarder kronor, var alltså inte mycket större än
normalt vid en medelgod konjunktur. I reala termer var den till och med lägre
än den skatteinkomstökning som skedde mellan 1994 och 1995 som en följd
av den kraftiga konjunkturuppgång som fyrpartiregeringen lämnade efter sig.
Brott mot den kommunala självstyrelsen
En principiellt viktig invändning mot såväl satsningen på
skolan som max-
taxeförslaget, men även mot andra förslag vad gäller t ex
begränsningar av kommunernas och landstingens frihet att
förvalta sitt realkapital i form av t ex bostäder och sjukhus,
utgår ifrån den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen.
Specialdestinerade statsbidrag och diktat om vad kommuner
och landsting får göra eller inte får göra är direkta brott mot
intentionen bakom den kommunala självstyrelsen. Enbart
genom undanglidande tolkningar kan den nuvarande
majoriteten gång på gång nonchalera denna grundläggande
maktfördelningsprincip. Ledningen inom t ex
Kommunförbundet, med den socialdemokratiske
ordföranden Ilmar Reepalu i spetsen, tycker att det är "trist
att ständigt behöva påtala betydelsen av generella
statsbidrag". Bakom de starka men diplomatiska
formuleringarna finns uppenbarligen en besvikelse och
uppgivenhet över den socialistiska majoritetens sätt att vilja
detaljstyra vad statsbidragen till kommuner och landsting
skall användas till. Vi menar att det är ett uppenbart brott
mot den kommunala självstyrelsen och vill snarare minska
kommunernas och landstingens ekonomiska beroende av
staten genom att 1) öka den kommunala skattebasen genom
skatteväxling, 2) respektera den kommunala självstyrelsen
med såväl lagstiftning som statsbidrag samt 3) förstärka
skatteintäkterna genom en radikalt annorlunda
näringspolitik.
Underfinansierat "maxtaxeförslag"
Den underfinansierade maxtaxan inom förskolan, som ska
realiseras 2002 efter Miljöpartiets helomvändning i frågan,
är inte bara ytterligare ett sätt att med ekonomiska medel
söka styra barnfamiljernas val av barnomsorg. Den kan
också tvinga kommunerna att prioritera bort annan
angelägen verksamhet för att finansiera det
socialdemokratiska vallöftet. Regeringen har avsatt 4,4
miljarder kronor år 2002 och 5,6 miljarder kronor för år
2003 för allmän förskola, rätt till förskola för barn till
arbetslösa och maxtaxa inom förskola och skolbarnsomsorg
inklusive den s.k. kvalitetssäkringen, varav 3,4 miljarder
kronor är för maxtaxan.
Förutom att reformen är ett brott mot den kommunala självstyrelsen och
förmodligen mot den av staten knäsatta finansieringsprincipen innebär den
enligt beräkningar som gjorts av Svenska Kommunförbundet omkring 1,5-2
miljarder kronor i merkostnad för kommunerna utöver regeringens belopp.
Vidare bör den socialdemokratiska regeringens motiv för den s.k.
kvalitetssäkring som endast utgår till de kommuner som inför maxtaxan starkt
ifrågasättas. Dels anser således inte Socialdemokraterna att alla barn i
förskola är i behov av ökade resurser utan bara de som väljer det som staten
bestämt, dels riskerar dessa pengar att användas för att kommunerna ska klara
en bibehållen kvalitet när maxtaxan minskar kommunernas inkomster.
Kristdemokraterna avvisar regeringens planer på en statligt bestämd maxtaxa
och föreslår i stället en familjepolitik för ökad mångfald och valfrihet inom
barnomsorgen.
Vård och omsorg
"Att åldras med livet i behåll" är ett önskemål som delas av
många människor. Principen om alla människors lika och
okränkbara värde innebär att våra önskemål när det gäller
var vi vill bo när vi behöver vård och omsorg, vem som ska
utföra den och på vilket sätt vi vill ha hjälpen, ska kunna
tillgodoses. Att klara värdiga villkor inom vården även när
livslängden ökar och antalet äldre blir fler borde vara en
positiv utmaning för kommunsektorn. Men enligt
regeringens skrivelse 1999/2000:102 Utvecklingen inom den
kommunala sektorn, brister det här inom kommunsektorn på
flera punkter. En av flera orsaker är otillräckliga ekonomiska
resurser.
Långtidsutredningen, Äldreberedningen och HSU 2000 är tre utredningar
som gemensamt visar att kommuner och landsting behöver rejält förstärkta
resurser för att klara framtidens behov. Redan idag kan konstateras att hela
vårdområdet har genomgått en stor strukturomvandling som medfört en
förändrad arbetsfördelning mellan kommuner och landsting samtidigt som
behoven ökar. Genom ädelreformen gavs kommunerna ansvar för omsorgen
om de äldre, senare även för funktionshindrade och psykiskt sjuka inom den
öppna vården. Landstingen har kvar ett delansvar för den öppna vården
genom primärvård och läkarinsatser i särskilda boenden. De brister som
funnits i vårdkedjan mellan huvudmännen har förbättrats, men ändå finns
mycket kvar att göra för att klara en trygg och stabil vårdkedja för alla.
Kristdemokraterna har sedan länge agerat för tydliga utfästelser till
medborgarna om vad de har rätt att förvänta sig. Värdighetsgaranti för vården
är ett uttryck för denna form av trygghetskontrakt och har genom
kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker runt om i landet införts i
flera kommuner, landsting och regioner.
Bristen på vårdplatser tvingar landstingen att till kommunal omvårdnad
föra över svårt sjuka människor i uppenbart behov av sjukhusvård som
kommunerna saknar praktiska förutsättningar att klara av. Underbemanningen
och bristen på medicinsk kompetens inom äldrevården förvärrar situationen.
På de återstående sjukhusplatserna samlas de mest vårdbehövande
patienterna, vilket kräver ökad och inte minskad bemanning, förlängda och
inte förkortade medelvårdtider.
Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så mycket att det blir
störningar i patientflödet och flera kliniker påverkas. Den drastiska
minskningen av antalet vårdplatser har inte heller blivit kompenserad genom
en motsvarande utbyggnad av sjukhem, ålderdomshem eller av hemtjänsten.
Därför bör inriktningen vara att under de närmaste tio åren skapa 20 000 nya
vårdplatser. Dessa vårdplatser bör främst gälla de vårdformer där behoven av
sjukvård och omvårdnad är störst, d v s vård av svårt och långvarigt sjuka och
äldre.
De resurser som finns till kommunsektorns förfogande de närmaste åren
kommer inte att räcka till för att kapa de långa vårdköerna, tillgodose
behoven av äldreläkare med geriatrisk och psykiatrisk kompetens, hålla
utbyggnadstakten för äldreboenden och gruppboenden av olika slag eller att
ge tillräckligt stöd till människor med psykisk ohälsa. Vidare är det inte
tillfredsställande att avgifterna för äldreomsorg skiljer så mycket mellan olika
kommuner. Avgiften och det s.k. förbehållsbeloppet ska vara så konstruerat
att man kan bo kvar och ha en hygglig levnadsstandard även när
makan/maken flyttat till ett äldreboende. Idag är det förmodligen få
människor som kräver inkomstrelaterad taxa inom landstingen.
Andra slags insatser som inte biståndsbedöms av kommunens socialtjänst
utan kan efterfrågas fritt bör också vara på en rimlig nivå. Ett införande av
Kristdemokraternas förslag med skattereduktion för hushållstjänster skulle i
detta sammanhang vara av stor betydelse för människor som behöver viss
hjälp. För att klara både vårdens direkta behov och möjliggöra för
kommunerna att införa en slags enhetstaxa för äldreomsorgen krävs ett
tillskott av resurser till kommunsektorn. De medel som står till
kommunsektorns förfogande de närmaste åren räcker inte. Därför behövs
enligt Kristdemokraterna ett tillskott för att uppnå värdiga villkor inom vård
och omsorg.
Läkemedel och högkostnadsskydd
Läkemedlens roll i hälso- och sjukvården har utvecklats
mycket starkt och bidragit till snabb och effektiv läkning och
lindring för stora patientgrupper. Kostnaderna för läkemedel
har under de senaste åren ökat kraftigt. Den snabba
kostnadsutvecklingen har lett till att man i debatten hävdar
att det förekommer överförbrukning av läkemedel, att
systemet för subventionering av läkemedel inte är
kostnadseffektivt osv. Det finns också uppgifter som visar
att det är stora geografiska skillnader i förskrivning och
nyttjande av flera nya läkemedel. Förskrivningsrätten för
läkare har ifrågasatts liksom förfarandet vid godkännande
samt prissättningen. I många landsting försöker man via
överenskommelser öka användningen av generica, dvs.
kopior av etablerade kända preparat och med lägre
kostnader. Det har i flera studier även dokumenterats att
billiga och av patent inte längre skyddade läkemedel kan ha
god och ibland lika god påvisbar effekt som nya, betydligt
dyrare medel. Med en mer allmän tillämpning av redan
kända hälsoekonomiska modeller skulle sådana jämförelser
kunna leda till bättre val av läkemedel för såväl patient som
vårdgivare. Samtidigt måste behovet av fortsatt forskning
och utveckling tillgodoses.
En del av läkemedelsdebatten har gällt patienternas egenavgift i systemet.
På några få år har den höjts kraftigt. Riskerna för att patienter avstår från
att ta
ut ordinerade läkemedel kan därmed ha ökat. Kristdemokraterna har därför
röstat emot den senast genomförda höjningen av egenavgiften i
högkostnadsskyddet för läkemedel. Samtidigt kan konstateras att aviseringen
av höjda högkostnadsskydd sannolikt lett till hamstringsliknande inköp inför
höjningen av egenavgiften.
Av vårdens resursfördelning har en omfördelning skett till en starkt ökande
andel av läkemedel. Ökningen av kostnaderna för staten och landstingen har
successivt ökat för att hamna på 14-15 miljarder kronor under 1999.
Samtidigt har Landstingsförbundet och staten preliminärt kommit överens om
en överföring av kostnadsansvaret för förmånssystemet för läkemedel. På
grund av den kraftiga kostnadsutvecklingen har staten tillsatt en utredning för
att få bättre kontroll. Kristdemokraternas slutliga ställningstagande till
överföringen av finansieringsansvaret från staten till landsting/region kan inte
ske förrän denna översyn redovisat sina resultat.
Orsakerna till den ökade konsumtionen av läkemedel är givetvis flera, men
leder ändå fram till den angelägna frågan om läkemedel fortsättningsvis kan
inta en så framträdande särställning vid fördelningen av vårdens resurser.
Svaret är 'ja', om löftet om den medicinska nyttan infrias. Detta leder till
uppfattningen att en förstärkning av hela vård- och omsorgssektorns
resursnivå är viktig för att kunna ta till vara såväl läkemedel som andra
insatser till gagn för patienten. Vi kan inte riskera att läkemedel ekonomiskt
tränger ut andra delar av vård- och omsorg. Detta kräver att huvudmännen
fortsätter effektivisera verksamheterna, där så är möjligt. Arbetet inom och
med läkemedelskommittéerna bör således väga tungt.
I Sverige har vi under många år haft ett s.k. högkostnadsskydd för avgifter
i sjukvården. Utgångspunkten för högkostnadsskyddet är att ingen av
ekonomiska skäl ska tvingas avstå vård och behandling. Det är även viktigt
att varje person skall kunna veta hur mycket man högst ska behöva betala.
För enskilda människor är patientavgifter för sjukvårdande insatser en
avgörande fråga om trygghet. Under senare år har dock avgifterna för den
enskilde ökat dramatiskt dels genom att det så kallade högkostnadsskyddet
höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet.
Även den enskildes kostnader för resor i samband med vård har ökat och
dessa inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. När man diskuterar
patientavgifter eller läkemedelsavgifter betraktas dessa ofta enskilt. För
medborgaren är det givetvis viktigt vad avgifterna summerar till sammanlagt.
Målet för Kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik är att ge trygghet
och medmänsklig omsorg åt alla oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund eller
yrke. Alla har samma rätt att leva ett värdigt liv. Ingen ska behöva avstå från
vård av ekonomiska skäl. Alltför stora kostnadsökningar har skett för dem
som är långvarigt sjuka och svaga.
Utvecklingen av nya läkemedel och de ökande behoven generellt inom
hälso- och sjukvården gör att man måste våga överväga nya lösningar.
Kristdemokraterna anser att en översyn bör göras av hela systemet så att
högkostnadsskyddet verkligen inkluderar alla egna avgifter i vården och olika
hjälpmedel.
Minska kommunsektorns
bidragsberoende
Ett fortsatt arbete i syfte att öka den kommunala skattebasen
är angeläget för att minska behovet att statliga bidrag. Den
kommunala självstyrelsen gagnas inte av specialdestinerade
statsbidrag. Istället är det större risk att förslag som t ex
maxtaxan inom förskola vid otillräcklig finansiering tvingar
kommunerna att minska resurserna till vården för att klara
det lokala genomförandet av statliga beslut. Liknande
undanträngningseffekter finns redan inom flera av
kommunernas verksamheter. Socialbidraget, som är det
yttersta skyddsnätet för människor som inte klarar sin
försörjning, är idag en fortsatt tung post i den kommunala
budgeten, trots det förbättrade läget.
Den statliga övervältringen är särskilt tydlig när det gäller lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade, LSS. Reformen har inneburit
väsentligt förbättrade livsvillkor för människor med funktionshinder. Men
sedan reformen beslutades har förändringar skett som inte följt
finansieringsprincipen. Därmed tvingas kommunerna, för att leva upp till
lagen, göra besparingar på andra områden.
Ett ytterligare område som tenderar att öka inom kommunerna är insatser
inom arbetsmarknadspolitiken. Det ökade samarbetet mellan kommunerna
och Arbetsmarknadsverket genom arbetsmarknadsnämnderna har medverkat
till bättre träffsäkerhet när det gäller lokala insatser och samverkansprojekt.
Men det något ljusnande läget när de gäller sysselsättningen måste åtföljas av
minskade kommunala åtaganden för att minimera risken för statlig
övervältring. Mot denna bakgrund är det enligt Kristdemokraterna bra att
regeringen genom höjda statsbidrag under perioden 1997-2000 återställt en
del av den reala resursindragning som hittills skett.
Det krävs mer än statsbidrag för
att trygga kommuninvånarnas
framtida behov
Den kommunala sektorns möjligheter att finansiera
angelägen och nödvändig service av god kvalitet är långt
ifrån enbart avhängig av statliga bidrag. Statsbidragen till
kommunsektorn motsvarar knappt 20 % av de totala
inkomsterna. Den viktigaste enskilda faktorn som påverkar
kommunsektorns finanser är sysselsättningsutvecklingen i
övriga sektorer. Fler sysselsatta betyder fler skattebetalare
och därmed ökade skatteinkomster för kommunerna. Men
fler sysselsatta betyder också färre personer i de
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kommunerna
administrerar och finansierar. Med ökad sysselsättning följer
därför minskade kostnader för kommunernas
arbetsmarknadsåtaganden.
Behoven ökar snabbare än resurserna
Nya befolkningsprognoser och utvärderingar av de
kommande resursbehoven indikerar att behoven av
utbildning, vård och omsorg på den kommunala sidan ökar
med 0,7-0,8 % årligen till följd av den demografiska
utvecklingen. Detta kan jämföras med att hela befolkningen
växer med 0,1-0,2 % per år. Enligt Kommunförbundets
bedömning växer behoven snabbare än resurserna de
kommande åren. Skillnaden för hela perioden 1997-2001
uppgår till omkring 2 %. På landstingssidan finns områden
där kvaliteten behöver förbättras med hjälp av ökade
resurser, bland annat till nya platser på sjukhus.
Motsvarande insatser behövs även inom den kommunala
äldreomsorgen. Nedrustningen av skolan måste avbrytas.
Det krävs fler lärare till grundskolan och gymnasiet för en
nödvändig kvalitetshöjning av undervisningen.
Bättre företagar- och sysselsättningsklimat
säkrar vården
Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa långsiktiga
tillväxtförutsättningar genom ett bättre företagarklimat och
lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Om
sysselsättningen ska ta fart måste det löna sig att arbeta.
Skattepolitiken inriktas också på att skapa förutsättningar för
att behålla företag och kompetens i landet och på att
förbättra möjligheterna till nya företagsetableringar.
Sambandet mellan Sveriges företagar- och
sysselsättningsklimat och kommunsektorns framtida
resursbehov kan inte nog betonas. Om nuvarande
sysselsättningsnivåer permanentas, om alltför många
människor står utanför den bokförda arbetskraften och om
företagarklimatet inte ytterligare förbättras kommer
kommunsektorns resursgap att växa kraftigt de kommande
10-15 åren. Inte minst av detta skäl behövs det en ny
politisk inriktning när det gäller attityden till företagande
och synen på Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar.
Potential för samordning och effektivisering
Kommunsektorn är emellertid inte en gång för alla "färdig"
till sina strukturer. På många håll finns det potential att
effektivisera och samordna verksamheter så att resurser
frigörs och kan användas där de bäst behövs. Den offentliga
upphandlingen har i vissa kommuner förbättrats, men kan
utvecklas väsentligt. Genom entreprenadupphandling visar
det sig ofta att det går att få likvärdig kvalitet till ett något
lägre pris. En intressant modell är kommuner som anger ett
pris på en viss tjänst som är lägre än vad den egna
verksamheten kostar och sedan låter olika entreprenörer
konkurrera med kvalitet i stället för med pris. Samtidigt är
det viktigt att privata entreprenörer tillåts utveckla egna,
långsiktiga verksamheter, och inte bara hänvisas till att
tillfälligt överta kommunala verksamheter. En annan modell
än entreprenader är att låta medborgarna själva, inom ramen
för beviljat bistånd/tjänst, bestämma vem som ska utföra
insatsen. Olika former av s.k. kundval ökar valfriheten för
medborgarna och förbättrar för alla genom en hälsosam
konkurrens på lika villkor, vilket i sin tur leder till en
utveckling och kvalitetsförbättring av såväl service som
produkter.
Med hjälp av den nya informationstekniken och elektronisk handel
kommer kommuner och landsting att inom en snar framtid kunna minska på
mycket av den administration som egentligen inte hör till de kommunala
kärnuppgifterna. Med en friare användning och lokal samordning av
exempelvis arbetsmarknadsmedel kommer sannolikt också vissa vinster att
göras i resurshänseende. Till detta kommer att det på många håll handlar om
att hushålla bättre med de resurser som redan finns.
Nytänkande inom vård och omsorg med
solidarisk finansiering
Sveriges sätt att organisera hälso- och sjukvården är bland de
mest enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare
med offentlig finansiering har blivit vanligare under 1990-
talet, men når på de flesta områden inte högre andel än några
procent. Trots många s.k. systemdiskussioner har inga större
förändringar skett på flera decennier. Det är mot den
bakgrunden man bör se reaktionerna på den bolagisering och
försäljning av akutsjukhus som påbörjats i några av de stora
regionerna. De fåtal sjukhus som är föremål för försäljning
kommer under överskådlig tid inte att förändra bilden av en
mycket sammanhållen organisation för hälso- och sjukvård
med en stark dominerande driftform, akutsjukhus som ägs
och drivs av landstingen. Vi är öppna för en större mångfald
med en offentlig och solidarisk finansiering som grund.
Trots lite olika utfall verkar opinionsundersökningar av
allmänhetens inställning visa öppenhet för fler ägarformer i
vården, förutsatt att plånbokens storlek inte avgör vem som
får vård. En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna
större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra
vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt
drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas.
Mot denna bakgrund anser vi det vara oansvarigt att måla
upp de privata initiativen som en hotbild i sig.
Konkurrensutsättning av olika verksamheter får däremot inte bli ett
självändamål. Konkurrensutsättning är ett medel för att skapa och stimulera
effektivt utnyttjande av begränsade resurser, stimulera till nytänkande och
bidra till god och förhöjd kvalitet, samt ge patienterna en högre grad av
valfrihet. En given fördel med att alternativa aktörer uppstår är att
kvalitetssäkringen kommer i fokus. Vid organisationsförändringar som nu
genomförs på många håll är det extra viktigt att ha kontroll över att vården är
av samma höga kvalitet och att den ges på lika villkor. Kraven på offentlig
insyn i verksamheterna och en hög och för alla lika kvalitet ska fortsatt vara
densamma, oavsett om verksamheten har en enskild eller offentlig utförare.
För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus.
Privata företag har på andra områden sedan länge aktivt medverkat till att
ge svensk hälso- och sjukvård en framskjuten plats i fråga om metoder,
teknologi, forskningsinriktning och kostnadsnivå totalt sett. Främst har det
skett i de forskningsintensiva läkemedelsföretagen, vilka har ett nära
samarbete med de forskartäta universitetssjukhusen, men vi kan på senare tid
också se flera mycket framgångsrika företag i andra branscher, till exempel
medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.
Kristdemokraterna vill stödja utvecklingen av den tradition i vården som
betonar människolivets särställning. Riksdagens beslut om riktlinjer för
prioriteringar i hälso- och sjukvården behöver tillämpas mer aktivt. Därför ser
vi ett stort behov av opinionsbildning kring de grundläggande värden som
byggt upp hälso- och sjukvården och som vi anser behöver bevaras och även
utvecklas än mer i framtiden. Ett sätt är att ge fler möjlighet att delta i den
fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården i vårt land.
För att göra en sådan utveckling måste förändringar av regelverk och
lagstiftning genomföras. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är t ex
dåligt anpassad för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster.
Direktupphandling kan endast ske i utomordentligt begränsad omfattning,
vilket kan försvåra för kommun och landsting/region att inledningsvis stödja
avknoppade verksamheter. Trots att lagen inte säger något om avtalstider,
rekommenderar tillsynsmyndigheten (Nämnden för offentlig upphandling)
ofta alltför korta avtal med privata vårdgivare, vilket försvårar för patienter
att
få en långvarig relation till sin vårdgivare eller att ge vårdgivaren rimliga
avskrivningstider för de stora investeringar som behövs för en vårdinrättning.
Det är i sammanhanget märkligt att Sverige, ifråga om upphandling av så
kallade B-tjänster enligt EG-direktiven, dit hälso- och sjukvårdstjänster
räknas, valt att gå betydligt längre än direktiven kräver. Lagen försvårar också
patienternas val av vård i andra landsting, eftersom LOU är tillämplig på ett
landstings köp av tjänster från andra landsting.
Det finns samtidigt anledning att peka på de speciella förutsättningar som
gäller för vissa sektorer i svensk hälso- och sjukvård. Den högspecialiserade
vården med mycket stora upptagningsområden, liksom delar av utbildningen,
måste ha ett särskilt långsiktigt perspektiv för sin verksamhet. Det gäller att
både finansiera dess utveckling samt att garantera kompetensutveckling under
stabila villkor. Idag finns överenskommelser mellan staten, landstingen och
universitet och högskolor som ger sådana villkor, som vi vill värna om.
Avskaffa utförsäljningsstoppet
Ytterligare en faktor som i stor utsträckning kan påverka de
kommunala finanserna är kommunernas eget
bostadsbestånd. På detta område finns det också anledning
att verka för en strukturförändring som gör att kommunerna
påtagligt minskar sina, och därmed skattebetalarnas, risker
som följer av för stora åtaganden på bostadsområdet.
Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag bör inte
motverkas från statligt håll, som med den nuvarande
socialdemokratiska politiken. Det utförsäljningsstopp som
regeringen infört bör snarast avskaffas.
Verksamheten i kommuner och landsting ska vara gemensamt finansierad.
Men att kommunen ansvarar för och finansierar en verksamhet behöver dock
inte innebära att kommunen står som utförare av den. Entreprenader och
konkurrensutsättning är inte mål i sig men ska ses som medel för en bättre
verksamhet. En ökad konkurrensutsättning med tydliga och mätbara
kvalitetskrav inom det kommunaltekniska området ger minskade kostnader
och därmed frigörs resurser för kärnverksamheten. Med tydliga kvalitetsmål,
uppföljning och utvärdering kan alternativa driftsformer öka valfriheten även
inom skolan och vården och tillföra ekonomisk och/eller ideell nytta.
Kommuner ska inte konkurrera ut företag
Kommunala bolag bör i princip avvecklas på marknader där
privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera.
Förutsättningen är att det gemensamma bästa för alla
kommuninvånare inte talar för ett kommunalt ägande. Det är
också viktigt att kommunal näringsverksamhet inte strider
mot lagen. Ett sätt att stödja företagandet är att vid
kommunala upphandlingar dela ordern i flera poster så att
även de mindre företagen kan vara med i budgivningen. Ett
annat sätt att uppmuntra företagande är att minimera
begränsningarna avseende etablering av exempelvis
livsmedelsbutiker.
Sammantaget påverkas alltså förutsättningarna för att förbättra och
bibehålla den offentliga servicen på längre sikt både av en bättre
arbetsmarknad och av egna strukturförändringar.
Skillnad mellan kort och lång sikt
På kort sikt är det dock svårt att hävda att
strukturomvandling eller bättre ledning av verksamheter
skulle göra att människor med vård- och omsorgsbehov i dag
får den hjälp de behöver och har rätt till. Den kris som finns
på alltför många håll inom skolan rättas inte heller till för
dem som är elever i dag genom en strukturomvandling som
kanske tar flera år att genomföra. Därför är det motiverat
med ökade resurser från staten för den närmaste perioden så
att de människor som nu behöver och har rätt till en
fungerande service kan få det. På längre sikt är det
emellertid endast en stark sysselsättningsutveckling som i
kombination med fortsatta strukturreformer kan trygga
verksamheterna inom kommunsektorn.
Kristdemokraternas budgetalternativ innebär således att den samlade
kommunsektorn får ytterligare 3 miljarder kronor under treårsperioden
jämfört med regeringens förslag. Den centralstyrda skolsatsning som
regeringen föreslår anser vi bör utformas som en höjning av de generella
statsbidragen så att kommunerna själva kan bestämma över dess användning.
Vidare bör tilldelningen tidsmässigt skiftas om så att kommunerna redan år
2001 får ett ordentligt resurstillskott. För kommuner och landsting med
allvarliga ekonomiska problem och omställningssvårigheter finns även i vårt
budgetförslag möjligheter till hjälp i form av rådgivning och ekonomiskt stöd
från Bostadsdelegationen och Kommundelegationen.
Kommunala utjämningssystemet
Förena utjämning med incitament för
tillväxt
Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet
är att alla kommuner och landsting/regioner skall ha
likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service
oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella
kostnader. En invånare i Sverige skall kunna få lika god
sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han
bor. Detta mål ställer vi kristdemokrater oss bakom.
Däremot hör rimliga skillnader i servicenivå,
servicestandard, effektivitet och skattesats till den
kommunala självstyrelsen och skall således inte
kompenseras. Medborgarna skall själva avgöra detta genom
demokratiska val av partier som förordar olika lösningar
eller genom den enskildes val av bostadsort. Systemet skall
förena en långtgående utjämning med starka incitament för
tillväxt och förnyelse. Det skall stödja och driva på en stark
och solidarisk ekonomisk utveckling i hela landet.
Utjämningssy-stemet måste dessutom vara tillgängligt,
begripligt och demokratiskt förankrat hos alla kommuner
och landsting. Det skall vara möjligt för kommuner och
landsting att kunna parera t ex befolkningsförändringar
genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan
att behöva överraskas av det ekonomiska utfallet i
utjämningssystemet. Vi ställer oss negativa till att
inkomstutjämningen är inomkommunal och att den för med
sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare är vi kritiska
mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet och att
den, milt uttryckt, inte kan anses begriplig och demokratiskt
förankrad bland medborgarna.
Statlig delegation och expertgrupp
Regeringen beslöt i juni förra året att tillsätta dels en
delegation med uppgift att följa upp och utvärdera
utjämningssystemet, dels en expertgrupp med uppgift att
förenkla och göra systemet mer stabilt. Vi är kritiska mot att
delegationen inte blev parlamentariskt sammansatt.
Uppdragen kan knappast med stöd av direktiven betecknas
som obetydliga och en såväl politiskt som geografiskt
bredare sammansättning hade varit att föredra framför
nuvarande besättning från Socialdemokraterna, Miljöpartiet
och Vänsterpartiet.
Att helt avskaffa den absurda s k pomperipossaeffekten borde ha varit en
prioriterad uppgift. Varken utredningen eller regeringen har, enligt viktiga
remissinstanser till framlagda förslag, inte kunnat lösa den oönskade effekten.
Regeringen bör snarast tillsätta en ny utredning med uppdrag att utreda
förutsättningarna för ett statligt utjämningssystem där pomperipossaeffekten
helt kan elimineras. Vidare bör träffsäkerheten i kostnadsutjämningssystemet
radikalt förbättras. Vi anser dessutom av principiella skäl att en övergång från
inomkommunal till statlig inkomstutjämning bör prövas. Vår mening är att
nuvarande ordning med inomkommunal utjämning går emot grundlagens
intentioner med den kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och
den kommunala beskattningsrätten. Angående LSS har såväl utredningen som
regeringen i tidigare proposition lagt förslag om övergångslösning med
statsbidrag, vilket är ett steg i rätt riktning. Eftersom LSS är statligt
reglerat
men innefattar för kommunerna påverkbara faktorer bör enligt vår mening en
långsiktigt hållbar utjämning av LSS-kostnaderna åstadkommas genom att
staten tar över finansieringsansvaret. En rättighetslag med tydliga statliga
preciseringar bör vara statligt finansierad.
Förändringar som ekonomiskt
påverkar kommunsektorn
Kommunsektorn påverkas indirekt av en rad förändringar
som Kristdemokraterna vill göra på olika områden. Samtliga
dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen.
Den föreslagna beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst väntas
minska kommunsektorns skatteintäkter med knappt 700 miljoner kronor
årligen. Införandet av en andra karensdag beräknas netto förstärka
kommunsektorn med 70 miljoner kronor. Den höjda avdragsrätten för
pensionssparande minskar kommunsektorns skatteintäkter medan den slopade
inkomstprövningen av änkepensionerna och den förlängda
omställningspensionen verkar i motsatt riktning.
Ett införande av barnomsorgskonto från 2002 väntas leda till att
kommunernas kostnader för barnomsorg på sikt minskar med drygt 1 miljard
kronor varaktigt, eller ca 2,5 % av de totala kostnaderna för barnomsorgen när
föräldrarna får möjlighet till fler barnomsorgsalternativ. Det inledandet året
väntas effekten bli mindre.
Den sänkta gränsen för reseavdrag leder till minskade skatteintäkter,
liksom nettoeffekten av det höjda garantibeloppet, och från år 2002 de
slopade garantidagarna i föräldraförsäkringen. Det höjda pensionstillskottet år
2001 och år 2002 med 100 kr i månaden beräknas öka kommunernas
skatteintäkter med 280 miljoner kronor. De samlade effekterna enligt ovan för
kommunsektorn till följd av Kristdemokraternas politik framgår av tabell
10.1.
Tabell 8.1 Effekter för kommunsektorn med kristdemokraternas politik
Tabell 12: (Miljoner kronor 2001 2002 2003 )
Av tabellen framgår att det sammanlagda nettotillskottet i
form av generella statsbidrag till kommunsektorn är 7,5
miljarder kronor under treårsperioden 2001-2003. Den
centralstyrda skolsatsning som regeringen föreslår anser vi
bör utformas som en höjning av de generella statsbidragen så
att kommunerna själva kan bestämma över dess användning.
Frånräknat denna minskade utbetalning (från utgiftsområde
16) blir resurstillskottet 3 miljarder kronor över
treårsperioden.
Det höjda grundavdrag som Kristdemokraterna föreslår ska beräknas mot
den kommunalt beskattningsbara inkomsten och utformas juridiskt sett som
en statlig skattereduktion, varför kostnaden för denna skattesänkning kommer
att helt belasta staten genom en mindre behållning på inkomsttitel 1111.
Samma sak gäller det statliga förvärvsavdraget och avdragsrätten för styrkta
barnomsorgskostnader som också föreslås i Kristdemokraternas skattemotion.
Vidare föreslås effekten på de kommunala skatteintäkterna, till följd av att
Kristdemokraterna vill avskaffa regeringens skattereduktion för
pensionsavgiften, regleras inom statsbudgeten så att kommunerna inte
förlorar några skatteintäkter.
Budgetpolitikens
inriktning
Överskottsmål för offentlig sektor
Riksdagen har beslutat att de offentliga finanserna skall visa
ett samlat överskott på 2 % av BNP i genomsnitt över en
konjunkturcykel. I år beräknas överskottet i de offentliga
finanserna uppgå till ca 3,5 % av BNP. Även nästa år
beräknas överskottet i hela den offentliga sektorn - staten,
kommunsektorn och pensionssystemet - uppgå till ca 3,5 %,
trots de i propositionen föreslagna skattesänkningarna. När
detta överskott skall betraktas från ett statsfinansiellt
perspektiv måste man betänka att hela överskottet
uppkommer i pensionssystemet 2002 och 2003. Därav följer
det omöjliga att ta sådana överskott i anspråk för vare sig
skattesänkningar eller som buffert för oväntade utgifter i
statens löpande verksamhet. Det är visserligen en väl
etablerad princip att både inom EU:s s k Maastrichtkriterier
och OECD:s jämförelsenormer använda sig av just
överskottsmål för hela den offentliga sektorn inklusive
socialförsäkringssystem utanför statsbudgeten, närmare
bestämt pensionssystemet.
Bakgrunden till detta är att många länder, till skillnad från Sverige, inte har
väl fungerande, än mindre långsiktigt autonoma pensionssystem. Det vore
kvalificerad desinformation att enbart visa upp statens affärer i hygglig
balans, om samtidigt ett i formell mening från statsbudgeten avskilt
pensionssystem uppvisar okontrollerbart växande underskott, där staten är
den uppenbart enda borgenären. Av motsvarande anledning får överskottsmål
för hela den offentliga sektorn i länder med ordnade och växande
pensionssystem en vilseledande karaktär. Det torde knappast finnas någon
beslutsfattare som är beredd att t.ex. konfiskera de 100-tals miljarder kronor
som pensionsspararna nu äger i det svenska premiepensionssystemet, vare sig
det handlar om att täcka underskott i sjukförsäkringen eller att sänka
inkomstskatten.
I föreliggande proposition föreslås att den offentiliga sektorns finansiella
sparande höjs till 2,5 % av BNP för 2001. Regeringen räknar med att
överskottet kommer att överstiga det nu gällande tvåprocentiga överskottet
under de kommande åren och nöjer sig fortfarande med att överskottet uppgår
till högst 2 % även under goda år. Detta är enligt Kristdemokraterna inte
tillräckligt mot bakgrund av vad överskottet faktiskt består av: Drygt hälften
av överskottet utgörs av svenska folkets privata premiepensionssparande.
Regeringens överskottsmål utgör ingen
säkerhetsmarginal utan leder till ökad
upplåning
När regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska
målet om ett permanent överskott på 2,0 % för den offentliga
sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal
inför kommande lågkonjunkturer. "Med ett överskott på 2
procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt
motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de
offentliga finanserna hotar att bli för stort." (prop.
1996/97:150). Efter Kristdemokraternas kritik har nu
skrivningarna i årets budgetproposition modifierats något.
Nu diskuteras den positiva utvecklingen av de offentliga
finanserna med uppmaning till viss försiktighet, men utan att
alls beröra det besvärande faktum att överskotten i huvudsak
ligger i ålderspensionssystemet. Tanken är fortfarande att det
med ett tvåprocentigt överskott skulle finnas en marginal att
möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt
ekonomin. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter
skulle kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att
Maastrichtvillkoret om högst 3 % underskott skulle brytas.
Det regeringen presenterar i budgetpropositionen för år 2001 innebär
emellertid att hela denna marginal i praktiken har försvunnit. Det offentliga
sparandet beräknas visserligen uppgå till 2 % av BNP. Men mer än hela detta
sparande ligger åren framöver i ålderspensionssystemet. Någon extra
marginal för statsfinanserna är det inte fråga om. Regeringen räknar med ett
underskott på 20 miljarder kronor år 2002 och 27 miljarder kronor år 2003 i
statens finansiella sparande. Det underliggande saldot beräknas till -28, -40
och -39 miljarder kronor åren 2001-2003. Det som sedan hjälper upp det
offentliga sparandet till 2 procent är de medel som sparas i pensionssystemet
inklusive premiereserven, och en litet förväntat sparande i kommunsektorn.
Men regeringen kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska
kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela
pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven
konfiskeras.
Varken det budgetpolitiska överskottsmålet på 2,5 % för 2001, eller målet
om 2 % för de kommande åren innebär alltså någon ökad buffert för
statsfinanserna år 2002 och framöver som det ursprungligen var tänkt.
Regeringens beräknade amorteringar på statsskulden de närmaste åren klaras
enbart med utförsäljningar av statliga företag och att belopp övergångsvis
enligt
pensionsuppgörelsen förs över från AP-fonden till statskassan. Hela det
finansiella överskott som tidigare fanns i staten är nu mer än tömt i
regeringens beräkningar och statens finansiella sparande beräknas kommande
år bli ett underskott på 20 miljarder kronor, eller ca 1 % av BNP åren 2002
och 2003. Sammansättningen av regeringens beräknade finansiella sparande
för offentlig sektor framgår av tabell 9.1.
Tabell 9.1 Finansiellt sparande i offentlig sektor enligt regeringen
Tabell 13: (Procent av BNP 2000 2001 2002 2003 )
Av detta följer att när konjunkturen viker - och det gör den
förr eller senare - eller om utvecklingen blir sämre än den
regeringen räknar med, kommer lånebehovet och därmed
statsskulden att öka snabbt, eftersom utgångsläget är en
underbalanserad budget. Regeringen är med andra ord
tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en
finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.
En annan direkt följd av regeringens sätt att sköta statsfinanserna är att
statsskulden nu beräknas bli ca 100 miljarder kronor högre än vad som
beräknades i vårpropositionen för ett och ett halvt år sedan. Förändringen av
statsskuldens utveckling mellan de olika vårpropositionerna framgår av tabell
9.2.
Tabell 9.2 Statsskuldens utveckling enligt vårpropositionen 1999 och
budgetpropositionen år 2000
Att statsskulden beräknas öka år 2003 är en följd av att
regeringen budgeterar med ett faktiskt underskott för 2003.
Kristdemokraternas ställningstagande till
nuvarande överskottsmål
Kristdemokraterna har i tidigare motioner påtalat att det i ett
medelfristigt perspektiv är angeläget med ett överskott i de
offentliga finanserna, och då särskilt i statens finanser. En
svårbedömd konjunktur i kombination med en oroväckande
stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga
finanser gör att behovet av en snabb avbetalning av
statsskulden är stort. En säkerhetsmarginal bör finnas för att
klara en kommande konjunkturnedgång utan att upplåningen
ökar. Därför anser Kristdemokraterna att statsskulden bör
betalas av i snabbare takt än den som regeringen föreslår.
(Fler motiv för en snabbare avbetalning av statsskulden
redovisas i avsnitt 6.1.5.) Vi har påtalat att den snabbare
avbetalningstakten emellertid inte behöver ske till priset av
ett permanent högt skattetryck, utan i stället kan klaras
genom en något snabbare utförsäljning av statligt ägda
företag.
Mot denna bakgrund har Kristdemokraterna i tidigare motioner föreslagit
att överskottsmålet borde fastställas till 1,5 % av BNP för de närmaste åren,
och att det finansiella överskott som fanns i staten delvis användes för
strukturellt viktiga skattesänkningar.
I budgetpropositionen för år 2001 är, som redovisats ovan, är bilden helt
annorlunda: inget finansiellt sparande finns kvar i staten, där finns i stället
ett
underskott som gör att statsskulden kommer att öka i nominella termer efter
2002.
Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen
om det nya pensionssystemet, och står därmed också bakom storleken på det
finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet. Att just
detta sparande (där man dessutom räknar in de helt privata
premiepensionspengarna) råkar räcka för att regeringens budgetmål för den
offentliga sektorn ska gå ihop, betyder inte att Kristdemokraterna står bakom
regeringens idé om permanent överbeskattning. Det betyder enbart att
regeringens målsättning att göra statsfinanserna mer stabila för
konjunktursvängningar helt har misslyckats.
Av det som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och
en snabbare avbetalningstakt för statsskulden kvarstår. Kristdemokraterna
lägger därför i denna motion fram en budgetpolitik som tar sikte på ett bättre
finansiellt sparande i staten och en snabbare avbetalning av statsskulden.
Detta uppnås genom en något stramare finanspolitik än den regeringen
presenterar, och genom en snabbare utförsäljning av statligt ägda företag.
Genom en rad viktiga strukturreformer kombinerat med strategiska
skattesänkningar finansierade med besparingar, kommer därmed det
kristdemokratiska budgetalternativet att innebära mindre konjunkturkänsliga
statsfinanser och bättre långsiktiga tillväxtmöjligheter.
Regeringens förslag till överskottsmål för de offentliga finanserna bör
kompletteras och senare ersättas med ett mål för statens finansiella sparande.
Ålderspensionssystemet kommer att efter den nya pensionsreformen "sköta
sig självt". Kommunsektorn är ålagd ett balanskrav, vilket gör att det
finansiella sparande där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax
över noll. Ett mål för det finansiella sparandet i staten blir liktydigt med att
statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer. Om staten har
balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också
att skatteuttaget inte är större än nödvändigt.
Kristdemokraterna anser därför att det behövs ett kompletterande
överskottsmål för statens affärer. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om att det skall råda balans i statens finansiella sparande över en
konjunkturcykel.
Effekten av Kristdemokraternas finanspolitik vad gäller det finansiella
sparandet framgår av tabell 9.3.
Tabell 9.3 Finansiellt sparande i offentlig sektor med
Kristdemokraternas politik
Tabell 15: (Procent av
BNP 2001 2002 2003 )
Statens inkomster
Huvuddelen av Kristdemokraternas förslag på skatteområdet
framgår av avsnitt 7.1 och 7.2 tidigare i denna motion. I en
särskild motion om skattepolitikens inriktning för åren
2001-2003 redovisas på ett mer omfattande sätt samtliga
dessa skatte- och inkomstförändringar. I tabell 10.1
sammanfattas vad dessa skatteförslag beräknas få för
kassamässiga effekter för statsbudgeten, tillsammans med
effekten av de utförsäljningar vi vill göra under perioden.
Tabell 10.1 Kristdemokraternas kassamässiga inkomstförändringar på
statsbudgeten i förhållande till regeringens beräknade inkomster
Tabell 16:
En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön
Inkomsttitel 2001 2002 2003 )
I följande avsnitt presenteras översiktligt Kristdemokraternas
förslag till förändringar av ramarna för statsbudgetens
utgiftsområden i förhållande till regeringens förslag till
utgiftsramar för åren 2001-2003. De föreslagna totala
rambeloppen sammanfattas i tabell 11.1 i slutet av avsnittet.
Riksdagen bör fatta beslut om de föreslagna ramarna för år
2001 och godkänna beräkningen av ramarna för åren 2002-
2003 som inriktning för regeringens fortsatta budgetarbete.
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna statschefen,
riksdagen och dess myndigheter, regeringen, centrala
myndigheter samt mediefrågor.
Inför 2001 föreslår regeringen ytterligare uppjusteringar med 3 % av
presstödet, vilket innebär en utökning av driftsstödet med 14 miljoner kronor.
Kristdemokraterna anser att uppjusteringen av ramen för år 2000 kan återtas
och att det inte sker någon uppjustering för år 2001. I och med att en
storstadstidning med omfattande presstöd upphört att komma ut kan anslaget
minskas med 90 miljoner kronor. Totalt blir minskningen 124 miljoner
kronor.
Utveckling och anpassning av Regeringskansliet kan ske genom
organisationsförändringar och rationaliseringar. Anslaget till
Regeringskansliet bör därför minskas med 430 miljoner kronor för 2001, med
300 miljoner kronor för 2002 och med 200 miljoner kronor för 2003.
I avvaktan på att en översyn görs av Datainspektionens verksamhet kan
besparingar göras på 6 miljoner kronor årligen.
Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 560 miljoner
kronor för 2001, 430 miljoner kronor för 2002 och 330 miljoner kronor för
2003.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning
Utgiftsområdet omfattar ett flertal myndigheter som
Riksrevisionsverket, Statskontoret, Statistiska centralbyrån,
Konjunkturinstitutet, Statens fastighetsverk m fl.
Kristdemokraterna anser att ramen kan minskas genom besparingar och
sammanslagningar av vissa myndighetsfunktioner under utgiftsområdet som i
dag överlappar varandra. Detta redovisas utförligt i en särskild motion för
utgiftsområdet.
Ramen för utgiftsområdet bör därför vara 62,7 miljoner kronor lägre än
vad regeringen föreslår för 2001, 113,8 miljoner kronor lägre 2002 och 145
miljoner kronor lägre 2003.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och
uppbörd
Utgiftsområdet omfattar Riksskatteverket,
skattemyndigheterna och Tullverket. Kristdemokraterna gör
bedömningen att dessa områden bör tilldelas större resurser
än regeringens budgetförslag.
Kristdemokraterna anser att den svarta marknaden har en skadlig
omfattning i Sverige. Ett flertal studier och utredningar bekräftar detta. Den
svarta sektorn snedvrider konkurrensen mellan företag och förändrar
affärsmoralen på ett negativt sätt. I syfte att hålla tillbaka den svarta
sektorn
måste skattekontrollen effektiviseras ytterligare. Därför vill vi anslå 70
miljoner kronor mer per år än regeringen för ökad skattekontroll. Det handlar
dels om att öka beskattningens effektivitet, dvs förhållandet mellan debiterad
skatt och rätt skatt, dels uppbördseffektiviteten, dvs förhållandet mellan
debiterad skatt och faktiskt inbetald skatt. Tidigare dokumenterade
erfarenheter (bl.a. av Riksdagens revisorer) visar att satsningar på detta
område ger minst sex gånger pengarna tillbaka kassamässigt.
EU:s regelverk inom tullens område är i huvudsak genomfört. Ett ökat
samarbete mellan medlemsländerna för att minska smuggling och annan
ekonomisk brottslighet kräver ökade resurser.
Kristdemokraterna anser att anslaget till Tullverket skall ökas med 50
miljoner kronor per år, utöver vad regeringen föreslagit, för att förstärka
kontroll och spaning efter illegal införsel av bl.a. narkotika, vapen, alkohol,
tobak och övriga skattepliktiga varor.
Ramen för utgiftsområdet bör därför sammantaget utökas med 120
miljoner kronor åren 2001-2003.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Utgiftsområdet omfattar polisen, åklagarväsendet,
domstolsväsendet, rättshjälp, kriminalvården,
exekutionsväsendet, Brottsförebyggande rådet, Brotts-
offermyndigheten, Rättsmedicinalverket och
Gentekniknämnden.
Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom
rättsväsendet under senare år. Kristdemokraterna vill tillföra rättsväsendet
ytterligare 3,5 miljarder kronor den kommande treårsperioden.
Polisorganisationen får ytterligare resurser till närpolisverksamheten, en
utökad polisutbildning och den internationella insatsstyrkan.
Åklagarväsendet stärks. En beredskap måste finnas för ett ökat antal
ärenden till följd av en förbättrad personalsituation inom polisen. Pengarna
ska även användas till fortbildning och kompetensutveckling.
Domstolsväsendet bör tilldelas ytterligare medel. De mindre tingsrätterna
ska i princip behållas. Medel ska också gå till läns- och kammarrätterna.
En fungerande kriminalvård kräver utökade resurser. Personalsituationen
måste förbättras. Handlingsplaner och påverkansprogram ska utvecklas.
Målsättningen ska vara meningsfulla insatser för att möjliggöra ett liv utan
brottslighet. Detta arbete ska börja redan under anstaltstiden och fortsätta
efter frigivningen.
Brottsoffermyndigheten tillförs medel för att kunna tillförsäkra den
enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet.
Det brottsförebyggande arbetet intensifieras genom att Boverket bl.a. får i
uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot
brott. Medel tillförs också det brottsförebyggande arbetet i kommunerna.
Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet utökas med 1000 miljoner
kronor för åren 2001, 2002 och 2003.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och
internationell samverkan
Inom utgiftsområdet ingår förutom utrikesförvaltningen
verksamhetsområdena internationella organisationer,
information om Sverige i utlandet, nedrustnings- och
säkerhetspolitiska frågor samt övriga utrikespolitiska frågor.
Kristdemokraterna föreslår inga förändringar som sammantaget påverkar
ramen för utgiftsområdet.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Utgiftsområdet omfattar förutom totalförsvaret den
verksamhet som bedrivs av Kustbevakningen, Statens
räddningsverk, Sprängämnesinspektionen, vissa nämnder
samt stödverksamhet till totalförsvaret. Här ingår även
fredsfrämjande verksamhet med svensk trupp utomlands.
Kristdemokraterna motsatte sig de omfattande nedskärningar av Försvars-
maktens fredsorganisation som den socialdemokratiska regeringen och
Centerpartiet föreslog i prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret. Riksdagen
beslutade den 30 mars 2000 i huvudsak enligt propositionen.
Internationell verksamhet är ett medel för att även utveckla och stärka vår
nationella försvarsförmåga. Av Partnerskap-för-fred-samarbetet (PFF) följer
att den av Nato med partnerländerna utvecklade standarden för samverkan
utgör grunden för utvecklingen av Sveriges förmåga. På sikt bör sådan
samverkansförmåga nås att alla svenska insatsförband kan ingå i Natoledda
krishanteringsinsatser. För att stärka Sveriges förmåga att bidra till fred och
säkerhet i Europa och dess närhet genom att delta i internationell
fredsfrämjande och humanitär verksamhet avsätter Kristdemokraterna 500
miljoner kronor per år under anslag 6:1 för åren 2001-2003.
För att långsiktigt kunna möta utökade krav på internationell verksamhet,
gränskontroll och miljöskydd till sjöss bör Kustbevakningens resurser
förstärkas. Kristdemokraterna avsätter 50 miljoner kronor under anslag 7:1
för detta ändamål.
Mot bakgrund av dessa förslag bör ramen för utgiftsområdet justeras upp
med totalt 1 650 miljoner kronor under åren 2001 - 2003, eller 550 miljoner
kronor för vart och ett av åren 2001, 2002 och 2003.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Inom utgiftsområdet omfattas verksamheterna internationellt
utvecklingssamarbete samt samarbete med Central- och
Östeuropa.
Vi kristdemokrater anser att flera områden inom det svenska biståndet
karaktäriseras av alltför knapphändiga och bristfälliga insatser. Drastiskt
ökade ambitioner är nödvändigt bl a inom det humanitära biståndet, globala
miljöprojekt, arbetet för att stärka respekten för mänskliga rättigheter och en
demokratisk samhällstradition, det säkerhetsfrämjande området,
fattigdomsbekämpningen (skuldavskrivningar m m), samt hälsoforskningen
och för att hindra spridningen av sjukdomar som aids, tuberkulos och malaria
i såväl utvecklingsländer som delvis i vårt eget närområde kring Östersjön.
Regeringens budgetpolitik inom biståndet är anmärkningsvärd. För att
uppnå målet om ett biståndsutfall på 0,7 % av BNI för år 1999 betalade man
ut 0,4 miljarder i sista stund i december månad. Framförhållningen är
minimal och politiken ogenomtänkt. Samtidigt som man nu återför tidigare
reservationer föreslår man nya utgiftstak som drabbar biståndet orimligt hårt.
Man ger med den ena handen och tar tillbaka med den andra.
Regeringen säger att enprocentsmålet bör uppnås då de statsfinansiella
förutsättningarna för detta föreligger. Vi kristdemokrater anser att det finns
skäl och möjligheter för en ytterligare ökad biståndsnivå. Vi anslår därför 3,4
miljarder kronor mer än regeringen under treårsperioden, som en del av en 5-
årsplan för att nå enprocentsnivån. På väg dit når vi 0,9 % år 2003.
Ramen för utgiftsområdet bör utökas med 600 miljoner kronor för år 2001,
800 miljoner år för 2002 och 2 000 miljoner för år 2003.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor
rörande flyktingpolitik, invandringen till Sverige,
mottagandet av asylsökande, utlänningars rätt att vistas i
Sverige samt internationellt samarbete på det
migrationspolitiska området.
Utgiftsområdet omfattar vidare integrationspolitik med frågor rörande
invandrares introduktion i Sverige, delaktighet och inflytande, åtgärder mot
etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt ersättning till
kommunerna för mottagandet av flyktingar.
Statsbidrag har fr.o.m. budgetåret 1995/96 lämnats till vissa kommuner i
framförallt storstadsregionerna för att stimulera till insatser i utsatta
bostadsområden. Vi ställde oss bakom anslaget för 1999 och den föreslagna
höjningen år 2000, men avvisar den kraftiga höjningen om 305 miljoner
kronor år 2001 och även projektets förlängning som skulle innebära ett anslag
om 230 miljoner kronor år 2003. Kristdemokraterna motsatte sig inrättandet
av en ny integrationsmyndighet. Utredningen som låg till grund för förslaget
underströk vikten av "en bred politisk förankring av den nya verksamheten
och med ett engagerat stöd från regering och riksdag". Trots motstånd från
fem av riksdagens partier genomdrev Socialdemokraterna beslutet.
Kristdemokraterna föreslår en nedläggning av Integrationsverket från den
1 juni 2001. Vissa uppgifter övertas av Migrationsverket, ombudsmannen för
etnisk diskriminering samt Riksförsäkringsverket. Förändringen beskrivs i
den särskilda motionen för utgiftsområde 8.
Sammantaget innebär våra förslag att ramen minskas med 344 miljoner
kronor år 2001, 63 miljoner kronor år 2002 och 295 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg
Utgiftsområdet omfattar merparten av statens utgifter för
vård och omsorg inklusive utgifter för de flesta av
Socialdepartementets myndigheter, bidrag till organisationer
inom det sociala området samt stimulans- och
utvecklingsbidrag för skilda ändamål.
Kristdemokraterna anser att funktionshindrade skall kunna delta i
samhället på lika villkor och accepterar därför inga nedskärningar på
handikappområdet. Vi anser att det är bra att regeringen nu föreslår en
avveckling av 65-årsgränsen i assistansersättningen, ett krav som vi
kristdemokrater har drivit länge. Det återstår dock att vidtaga förändringar
vad gäller schablonersättningen som slår mot de allra svagaste.
Sjuk- och tandvårdsförsäkring på sikt bör samordnas. För detta ändamål
bör en utredning skyndsamt tillsättas. Då bör också frågan om kostnader för
hjälpmedel tas med.
Under de senaste åren har den enskildes tandvårdskostnader stigit
dramatiskt. Kristdemokraterna känner oro för att många tvingas avstå
nödvändig tandvård på grund av de höga kostnaderna. I avvaktan på en
utredning om att slå samman sjuk- och tandvårdsförsäkringarna tillför vi 100
miljoner kronor per år under åren 2001-2003.
Från år 2002 förelås en extra satsning på stimulansbidrag till
kommunernas arbete med anhörigvårdare.
Ramen för utgiftsområdet bör utökas med 63 miljoner kronor år 2001, 163
miljoner kronor år 2002 samt med 163 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp
Utgiftsområdet omfattar två verksamhetsområden,
ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt
socialförsäkringens administration. De
socialförsäkringsförmåner som ingår är dagersättningar
såsom sjukpenning, rehabiliteringspenning och
närståendepenning och vissa bidrag till rehabilitering,
arbetsskadeersättningar, handikappersättning samt
folkpension i form av förtidspension. Till området fördes
1999 utgifter för allmän tilläggspension (ATP) i form av
förtidspension samt arbetsskadeförsäkringen. Tillkom gjorde
också kostnader för sysselsättning för vissa
förtidspensionärer samt ersättning för kroppsskada.
Regeringen har tidigare under några år minskat anslaget till rehabilitering.
Det har varit missriktat, eftersom resurser som satsas betalar sig mångdubbelt.
Enligt regeringens egen utredare, Gerhard Larsson, ger varje satsad krona på
rehabilitering i längden minst nio kronor tillbaka. Kristdemokraterna anser att
den nya rehabiliteringsförsäkring som föreslås i SOU 2000:78 i alla
väsentliga huvuddrag bör genomföras från 1/7 2001. Liksom utredningen
räknar vi med en ökad totalkostnad under det första året reformen genomförs.
Åren därefter innebär reformen, med mycket försiktiga antaganden, en
nettovinst i form av lägre utbetalningar av sjukpenning och förtidspension.
Inga dynamiska effekter eller förändringar i skattebasen finns inräknat i detta.
Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett
högriskskydd på tio dagar per år. För att få en besparing i statens budget
regleras arbetsgivarnas minskade kostnader med en marginell höjning av
arbetsgivaravgifterna.
Den ersättningsgrundande inkomsten (SGI) skall beräknas på
snittinkomsten under de två senaste åren. Skattepliktiga förmåner samt
semesterersättning skall vara SGI-grundande.
Kristdemokraterna förespråkar en ny modell för trafikförsäkringen, enligt
finsk modell, där samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor
förs över till trafikförsäkringen. Enligt detta alternativ avlyfts det
offentliga
kostnader på ca 4 miljarder kronor. Den besparing som uppstår återförs delvis
till trafikanterna genom sänkt fordonsskatt.
Sammantaget kan utgiftsområdesramen minskas med 5 880 miljoner
kronor år 2001, 6 795 miljoner kronor år 2002 och 8 675 miljoner kronor år
2003.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid
ålderdom
Utgiftsområdet omfattar folkpension och pensionstillskott i
form av ålderspension, efterlevandepension till vuxna,
bostadstillägg till pensionärer samt särskilt pensionstillägg.
Kristdemokraterna har tidigare påpekat att regeringen har genomfört en rad
orimliga försämringar inom utgiftsområdet. Vi anser att inkomstprövningen i
änkepensionen skall tas bort. Vidare skall inte fritidsfastighet ingå i
inkomstprövningen för bostadstillägg.
Regeringen föreslår i prop. 1999/2000:91 Efterlevandepensioner och
efterlevandestöd till barn, att en förlängning av omställningspensionen från
sex till tio månader skall ske år 2003. Samtidigt aviseras en förlängning till
tolv månader 2005. Vi vidhåller vårt krav om att omställningspensionen
istället skall återställas till tolv månader i ett steg, redan från år 2001. För
att
förbättra för de sämst ställda pensionärerna föreslår Kristdemokraterna ett
höjt pensionstillskott med 200 kr per månad åren 2001 och 2002. Därmed får
de ekonomiskt sett sämst ställda pensionärerna del av de förbättringar som
garantipensionen väntas ge år 2003.
Ramen för utgiftsområdet utökas med 1 806 miljoner kronor år 2001 och
med 1 820 miljoner kronor år 2002 och med 900 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för
familjer och barn
Utgiftsområdet omfattar statens ekonomiska stöd till
barnfamiljer bland annat i form av allmänna barnbidrag,
föräldraförsäkring, underhållsstöd samt vårdbidrag till
handikappade barn.
Kristdemokraterna hävdar familjens rätt att avgöra barnomsorgsform
inklusive egen omsorg i hemmet. Tillsammans med Moderaterna, Centern
och Folkpartiet har vi presenterat ett gemensamt alternativ till regeringens
maxtaxereform. För detta redogörs mer utförligt i en särskild motion med
anledning av utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn.
Vi höjer dessutom garantinivån i föräldraförsäkringen från dagens 60 kr
per dag till 150 kr per dag. Kristdemokraterna förordar en modell med ett
allmänt barnbidrag på 925 kr per månad från år 2001 samtidigt som medel
överförs till förbättringar i bostadsbidraget inom utgiftsområde 18. Det
innebär i praktiken att de som bäst behöver det får ett högre barnrelaterat
bostadsbidrag. För de barnfamiljer som berörs betyder det ca 300 kr mer i
månaden.
På motsvarande sätt som inom utgiftsområde 10 föreslås ett nytt
beräkningssätt för SGI, vilket leder till att kostnaderna för
föräldraförsäkringen kommer att minska. Kristdemokraternas samlade
familjepolitik framgår av avsnitt 7.3.
Jämfört med regeringens förslag minskas ramen för utgiftsområdet med
844,5 miljoner kronor år 2001, utökas med 845,5 miljoner kronor år 2002 och
med 745,5 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Utgiftsområdet omfattar bidrag till
arbetslöshetsförsäkringen, kostnader för kontant
arbetsmarknadsstöd samt bidrag till lönegarantiersättning.
En viktig strukturreform för bland annat en bättre lönebildning är ökad
finansieringsgrad i en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Arbetslöshetens kostnader synliggörs genom en högre a-kasseavgift, och den
enskilde kompenseras mer än väl genom sänkt inkomstskatt.
Kristdemokraternas förslag att öka självfinansieringsgraden till 33 % inom en
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att anslaget till detta
utgiftsområde kan minska kraftigt. Vissa strukturella förändringar i
arbetsvillkoret för a-kassan leder till minskade utgifter för statskassan.
Det är nödvändigt att förändra nuvarande regelverk för
arbetslöshetsförsäkringen för att undanröja sådant som hindrar människor från
att ta de jobb som ändå finns och erbjuds. I dag förlorar den arbetslöse i vissa
lägen ekonomiskt, eller vinner väldigt lite, på att ta ett ledigt jobb jämfört
med att uppbära arbetslöshetsersättning i kombination med övriga
bidragssystem. Detta problem har uppdagats på nytt i regeringens utredning
Ds 1999:58, som presenterades i november 1999.
Kristdemokraternas samlade förslag om ökade resurser för fler tjänster
inom vård, omsorg och skola samt företags- och tillväxtfrämjande åtgärder
beräknas också leda till att trycket på arbetslöshetsersättningen kan minska
något.
I dag finns det ett 30-tal olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och varje
åtgärd har sitt eget regelverk. För att frigöra resurser för arbetsgivare,
arbetssökande och arbetsförmedlingar krävs att regelsystemen för
arbetsmarknadspolitiska program förenklas och att antalet åtgärder minskar.
Vi avvisar regeringens arbetsmarknadspolitiska åtgärd om flyttningsbidrag
med hänvisning till att flyttningar i allt väsentligt sker oavsett ekonomisk
stimulans. Flyttningsbidrag kan endast övervägas om flyttning sker från
storstad till landsbygd/glesbygd.
Ramen för utgiftsområdet kan minskas med 9140 miljoner kronor år 2001,
med 10 350 miljoner kronor år 2002 och med 10 850 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Utgiftsområdet omfattar utgifter för politikområdena
arbetsliv, jämställdhet och effektiv statsförvaltning.
Kristdemokraterna föreslår besparingar på Arbetarskyddsverket,
Arbetslivsinstitutet och Medlingsinstitutet.
Sammantaget kan ramen minska med 166 miljoner kronor för år 2001,
med 216 miljoner kronor för år 2002 och med 216 miljoner kronor för år
2003.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Utgiftsområdet omfattar utgifter för studiefinansiering för
studier på gymnasienivå, vuxenstudier samt högskolestudier.
För att värna om utbildningskvaliteten har Kristdemokraterna förespråkat
en jämn och långsiktig utbyggnad av högskolan, med totalt sett något lägre
antal platser än regeringens förslag. Därmed möjliggörs också särskilda
satsningar inom högskolans område som beskrivs under utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning.
Dagens studiefinansieringssystem har stora brister. I det nya reformerade
systemet har bristerna inte till fullo åtgärdats. Kristdemokraternas förslag
präglas av helhet, förutsägbarhet och likvärdighet. I förslaget ingår
studiefinansiering för studerande såväl på högskola, i vuxenutbildning som i
ungdomsgymnasiet. Kraftiga förbättringar av studiestöden inleds från
höstterminen 2002.
Sammantaget innebär förslagen att utgiftsramen för utgiftsområdet
minskas med 2 378 miljoner kronor år 2001, 673 miljoner kronor år 2002
samt utökas med 3 659 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
Utgiftsområdet omfattar utgifter för skolväsendet,
vuxenutbildning, kvalificerad yrkesutbildning,
högskoleutbildning och forskning.
Kristdemokraterna anslår 3,5 miljarder kronor ytterligare till
kommunsektorn nästa år för att bland annat förstärka kvaliteten och
genomföra nödvändiga förändringar i grund- och gymnasieskolan. Denna
satsning återfinns under utgiftsområde 25.
Utbyggnaden av antalet högskoleplatser bör ske i en takt som
organisationen mäktar med. Den nuvarande nivån på antalet högskoleplatser
bör gälla under den närmaste treårsperioden. Fördelningen av högskoleplatser
bör dock ses över. Det finns idag tomma platser och svårigheter att
upprätthålla god kvalitet på dem som tagits i bruk. En del av dessa platser bör
så småningom återfinnas på en yrkeshögskola. Av de ytterligare medel som
regeringen avsätter för utbyggnad 2003 avvisar vi 200 miljoner. Resterande
medel bör användas till de utbildningar som på grund av sin art är dyrare, det
gäller t.ex. läkare, specialister och civilingenjörer.
Kristdemokraterna avvisar, som beskrivits i avsnitt 7.3, regeringens förslag
om maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen. Dessutom avvisas den
centralstyrda skolsatsning som regeringen budgeterar under detta
utgiftsområde. Kommunerna bör i stället, genom höjt generellt statsbidrag,
själva ha möjlighet att prioritera mellan olika angelägna områden, där skolan i
de allra flesta fall lär komma i fråga. Dessa två förslag förklarar huvuddelen
av de minskade utgifterna på detta utgiftsområde.
Vi anser att Centrala studiestödsnämnden ska sköta de uppgifter som berör
myndighetsutövning men att andra funktioner i samband med
studiefinansieringsadministrationen bör läggas ut på de banker som kan
tillhandahålla lån. 15 miljoner kronor kan sparas på CSN.
Regeringen bygger ut forskning med 70 miljoner kronor år 2000, 400
miljoner år 2001, 309 miljoner år 2002 och 500 miljoner år 2003. Vi anser att
den utbyggnaden bör ske i jämn takt. Tilldelningen till de olika lärosätena för
ämnesdisciplinär s k fakultetsforskning bör öka rejält och medel disponeras
till olika anslagsområden utifrån de behov av forskning som finns. En jämn
och stadig utbyggnadstakt på universitet och forskarutbildning skall finnas.
En viss minskning av anslagen kan därmed göras för år 2001 och 2003.
Kristdemokraterna har agerat för att Ekeskolan och Hällsboskolan skall få
finnas kvar. För detta avsätts medel under detta utgiftsområde.
Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 1 369 miljoner
kronor år 2001, 6 331 miljoner kronor år 2002 och 8 095 miljoner kronor år
2003.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier och
trossamfund
Utgiftsområdet omfattar kulturområdet, bland annat museer,
konstnärer, teater, dans, musik, bibliotek, hemslöjd, den
samiska kulturen, trossamfund, idrott och folkbildning.
Kristdemokraterna föreslår en rad satsningar inom de tre kulturområdena
Teater, dans och musik, Museer samt Kulturella mötesplatser. Dessa
satsningar beskrivs utförligt i en särskild motion för utgiftsområde 17.
Kristdemokraterna föreslår även en sänkning av momsen på böcker från
25 % till 6 % från år 2002. Denna förändring framgår i avsnitt 7.1 bland de
skatteförändringar som där föreslås.
Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet jämfört med regeringens
beräkning utökas med 70 miljoner kronor årligen den kommande
treårsperioden.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Utgiftsområdet består främst av plan-, bygg- och
bostadsväsendet, länsstyrelserna, lantmäteriverksamheten
samt stöd till ekologisk omställning och utveckling.
Det största anslaget inom utgiftsområdet är bostadsbidraget.
Kristdemokraterna anser att de individuella inkomstgränserna som
bidragsgrund för bostadsbidragen skall slopas och den bidragsgrundande
bostadsytan i bostadsbidraget skall öka. Detta tillsammans med höjning av
den barnrelaterade delen av bostadsbidraget med 100 kr per barn gör att vi
kristdemokrater tillför 500 miljoner kronor till denna anslagspost.
Förbättringarna i bostadsbidraget finansieras genom att höjningen av
barnbidraget begränsas till 75 kr per månad under utgiftsområde 12. Därmed
gynnas de familjer som har en sämre ekonomisk situation.
Det andra större anslaget inom utgiftsområdet är räntebidraget. Avgörande
för utfallet av anslaget är räntenivån och det allmänna ekonomiska utfallet.
Kristdemokraterna anser att vissa mindre besparingar på räntebidraget till det
äldre fastighetsbeståndet kan göras och avvisar räntebidrag på nya fastigheter.
De lokala investeringsprogrammen bör avvecklas då de har utsatts för
stark kritik från Riksdagens revisorer m fl och inte kan anses uppfylla den
kristdemokratiska principen om subsidiaritet då besluten om bidragen ligger
på Miljödepartementet. Besparingen uppgår till 800 miljoner kronor. Istället
bör medel omfördelas till en ny anslagspost för förbättrad inomhusmiljö,
allergisanering av bostäder och skolor m.m. Kristdemokraterna föreslår 50
miljoner till detta anslag.
Ramen för utgiftsområdet jämfört med regeringens proposition kan minska
med 560 miljoner kronor för år 2001 samt 999 respektive 1 140 miljoner
kronor för åren 2002 och 2003.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och
utveckling
Utgiftsområdet omfattar främst utgifter för olika former av
företagsstöd, medel för medfinansiering av EG:s
strukturfondsprogram samt medel från EG:s regionalfond.
Trots att vi upplevt en ny flyttvåg från landsbygden har regeringen varit
passiv på det regionalpolitiska området. Att skapa förutsättningar för en
livskraftig landsbygd med människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter,
god service, bra miljö och rik kultur är ett centralt mål för den
kristdemokratiska regionalpolitiken.
Regionalpolitiken kan inte ses isolerad och därför måste den statliga
sektorspolitiken ta regionalpolitisk hänsyn.
Kristdemokraterna anser att nedsättningen av socialavgifterna med 8
procentenheter som gällt ett antal år inom stödområdena bör vara kvar.
Ramen ökar till följd av detta med 170 miljoner kronor från år 2002. Att EU
inte avgjort frågan om stödet är "tillåtet" är inte ett skäl att avskaffa
ersättningen. Trots att det är fråga om en skattesänkning har nedsättningen
traditionellt budgeterats under detta utgiftsområde, eftersom den utbetalas i
efterhand till arbetsgivarna.
Kristdemokraterna avvisar också vissa delar av regeringens IT-satsning
som budgeterats på detta utgiftsområde, vilket leder till ett minskat
resursbehov.
Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet minskas med 450 miljoner
kronor 2001, 80 miljoner kronor 2002 och 280 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och
naturvård
Utgiftsområdet omfattar bl a frågor rörande hushållning med
naturresurser, biologisk mångfald och naturvård, vatten- och
luftvård, avfallsfrågor, miljöskydd, kemikaliekontroll,
strålskydd och säkerhetsfrågor kopplade till kärnkraften
samt internationellt miljösamarbete.
På detta område finns uppenbara skäl till förstärkningar efter lång tid av
nedrustning. I detta skede vill vi särskilt betona vikten av en sammanhållen
syn på sjö- och skogskalkning. Kalkningsanslaget bör för den skull förstärkas,
och förutom sjökalkning bör skogskalkning nu föras under detta
utgiftsområde.
Utgiftsområdets ram bör utökas med 50 miljoner kronor för år 2001, 50
miljoner kronor för år 2002 och med 50 miljoner kronor för år 2003.
Utgiftsområde 21 Energi
Utgiftsområdet omfattar bl a energiforskning och
energiteknisk utveckling, investeringsbidrag till utbyggnad
av el- och värmeproduktion samt ekonomiskt stöd för
eleffektivisering och minskad elanvändning för
uppvärmning av bostäder och lokaler.
Beslutet om stängning av Barsebäcks första reaktor innebär nya årliga
kostnader för staten. Kristdemokraterna anser att kärnkraften skall avvecklas,
men i takt med att förnybara energislag kan fasas in. Beslutet om
kärnkraftsavvecklingen har tagits utan grundläggande konsekvensanalyser
beträffande ekonomi och miljö. Dessutom finns idag inte förnybar
elproduktion i den omfattning som krävs för en förnuftig utfasning av
kärnkraften.
De ökade koldioxidutsläpp som blivit följden av stängningen av Barsebäck
1 är ett stort hot mot miljön och förstärker växthuseffekten. Satsningar på
forskning och utveckling av alternativa energislag är därför mycket
angelägna. Det har dock visat sig att delar av omställningsprogrammet har
gett litet resultat och regeringen har därför återigen tvingats dra ner på
anslagen i år och nästa år. Kristdemokraterna anser att medlen i första hand
skall satsas på energieffektivisering och att finna metoder att öka el- och
värmeproduktion baserad på förnybara energislag. Anslaget för
energiforskning kan minskas med 100 miljoner under vart och ett av de
kommande åren. En besparing på energisteknikstöd kan också göras med 100
miljoner kronor årligen.
Sammantaget bör utgiftsramen för år 2001 minska med 225 miljoner
kronor, för år 2002 med 225 miljoner kronor och för 2003 med 200 miljoner
kronor.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Utgiftsområdet omfattar väg- och banhållning, vägtrafik,
järnvägstrafik, sjöfart, luftfart, postbefordran,
telekommunikationer och övergripande IT-frågor. Den
svenska basnäringen och därmed tillväxten är starkt
beroende av bra vägar, järnvägar och sjöfart.
Transportsektorn bör också ses som en egen näring som kan
vinna andelar i andra länder med svenskt miljö- och
säkerhetstänkande.
Kristdemokraterna föreslår en storsatsning på det nu snabbt förfallande
svenska vägnätet. För investeringar m.m. avsätts 9,5 miljarder kronor under
perioden att användas främst för väginvesteringar. Av beloppet avses en stor
del användas till "skuggtullar" för PPP-projekt (Public Private Partnership).
Även övriga nyinvesteringar och reinvesteringar på de starkt nedslitna riks-
och länsvägarna ryms i anslaget.
För en förbättrad banhållning anslås 450 miljoner kronor under
treårsperioden. För att undvika en massiv utflaggning av svenska färjor anslås
400 miljoner kronor 2001 i avvaktan på det utlovade nya nettostödet som
regeringen aviserar från och med 2002. Svensk sjöfart kan konkurrera med
miljö- och säkerhetstänkande om den får rimliga villkor.
Ramen för utgiftsområdet bör jämfört med regeringens beräkning utökas
med 3 550 miljoner kronor år 2001, 3 150 miljoner kronor år 2002 samt 3 650
miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar
Utgiftsområdena omfattar verksamheterna jordbruk, fiske,
trädgårdsnäring, rennäring, djurskydd, djurhälsovård,
livsmedelsfrågor, skogsnäring samt högre utbildning och
forskning som rör vård och nyttjande av biologiska
naturresurser.
Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till fortsatt användning av
åkermarken för livsmedelsproduktion. Förutsättningarna för jordbruket ska
vara lika konkurrensvillkor med omvärlden. Skatter och avgifter på el- och
eldningsolja, diesel samt handelsgödsel harmoniseras med övriga EU-länder, i
linje med förslagen i den så kallade Björkska utredningen En
livsmedelsstrategi för Sverige. Detta är en förutsättning för att jordbruket ska
finnas kvar som basnäring i hela landet och ett möjliggörande av fullt
utnyttjande av befintliga EU-ersättningar. En lättnad av skatteryggsäcken
kommer också trädgårdsnäringen till godo. Sammantaget innebär våra
skatteförslag att skatteryggsäcken minskar med 1,6 miljarder kronor utöver
regeringens egna förslag på området.
En ökad satsning på exportfrämjande åtgärder är ytterligare ett sätt att
stärka den svenska livsmedelsnäringen, liksom återinförandet av
avbytartjänst. Förenklade regelverk leder till minskat medelsbehov för
Jordbruksverket liksom en reformering av distriktsveterinärorganisationen.
Norrlandsjordbrukets utsatta situation måste leda till extra åtgärder.
Skogsbruket får med Kristdemokraternas förslag en rejäl förstärkning genom
de kalkningsinsatser som redovisats under utgiftsområde 20.
Kristdemokraterna vill också genomföra ett omfattande miljöprogram
inom jordbruket, för motsvarande belopp som regeringen misslyckades med
att förhandla till sig i tidigare förhandlingar med EU.
Sammantaget innebär vårt budgetförslag med sänkta skatter och ökade
satsningar på jordbruket ett nettotillskott till näringen med drygt 2,1
miljarder
kronor.
Ramen för utgiftsområdet bör jämfört med regeringens beräkning utökas
med 553 miljoner kronor 2001, 538 miljoner kronor år 2002 och 278 miljoner
kronor år 2003.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Utgiftsområdet omfattar näringspolitik, teknologisk
infrastruktur, konkurrensfrågor, teknisk forskning och
utveckling, utrikeshandel, export- och investeringsfrämjande
samt konsumentfrågor.
Inriktningen av Kristdemokraternas näringspolitik vilar på kunskapen om
att arbete och välfärd åt alla bara kan uppnås genom att individer, familjer och
företag tillsammans tillåts att utvecklas och växa med trygga och stabila
regler. Det privata näringslivet har varit, är, och kommer att vara ryggraden
för Sveriges välfärd.
Det sammantagna näringsklimatet skapas genom skatte-, energi-,
arbetsmarknads- och näringspolitiken, tillsammans med den övergripande
ekonomiska politiken, och måste inriktas på att identifiera och undanröja
existerande hinder för startande och utvecklande av företag.
Samhällets kostnader för tillväxthämmande regler är betydande. Priset
betalar medborgarna, främst i form av sämre levnadsstandard och begränsad
valfrihet. Regeringens utfästelser om att snabbt underlätta för företagarna
genom att genomföra Småföretagsdelegationens 71 förslag har inte infriats
trots återkommande löften från regeringens sida.
Kristdemokraterna föreslår besparingar på vissa myndigheter under
utgiftsområdet. Konkurrensverket tilldelas ökade resurser. Beträffande den s k
Östersjömiljarden anser vi fortfarande att programmet bör avvisas av
riksdagen. Kristdemokraterna förordar generella åtgärder för att förbättra
företagsklimatet i landet i stället för riktade stödåtgärder till vissa företag
och
till vissa regioner.
Ramen för utgiftsområdet kan minskas med 336 miljoner kronor år 2001,
316 miljoner kronor år 2002 och med 316 miljoner kronor år 2003.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner
Utgiftsområdet omfattar merparten av statens bidrag till
kommuner och landsting.
Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott utöver de
medel regeringen anslår för att täcka in den högre ambitionsnivå som
Kristdemokraterna har, bland annat vad gäller antalet vårdplatser, och
möjligheten för kommunerna att införa enhetstaxa i äldreomsorgen.
Kommunerna bör fritt få använda pengarna för den centralstyrda skolsatsning
som regeringen vill genomföra. Dessa tillskott bör dessutom omfördelas
tidsmässigt så att de snabbare kommer kommunerna till del. Tillskottet i
generella statsbidrag bör vara 3,5 miljarder kronor år 2001, 2,5 miljarder
kronor år 2002 samt 1,5 miljard kronor år 2003.
Kristdemokraterna föreslår i denna motion en rad åtgärder som får
ekonomiska konsekvenser för kommunsektorn. Dessa effekter regleras i
enlighet med finansieringsprincipen, vilket innebär att ramen för
utgiftsområdet sammantaget ökar mer än statsbidragshöjningen. Se avsnitt 8 i
denna motion för en utförligare redovisning av de effekter som påverkar
kommunsektorn och den bedömning Kristdemokraterna gör beträffande det
framtida resursbehovet.
Ramen för utgiftsområdet kan sammantaget ökas med 5 376 miljoner
kronor år 2001, med 4 513 miljoner kronor år 2002 och minskas med 3 241
miljoner kronor år 2002.
Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Utgiftsområdet omfattar utgifter för räntor på statsskulden
och oförutsedda utgifter. Från och med 1998 ingår även
Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning.
Kristdemokraterna föreslår en ökad utförsäljning av statliga företag under
den kommande perioden med 80, 45 respektive 45 miljarder kronor mer än
vad regeringen räknar med åren 2001-2003, vilket i kombination med de
övriga sammantagna budgetsaldoförändringarna för åren 2001-2003 minskar
upplåningsbehovet jämfört med regeringens politik. Över treårsperioden
minskar statsskulden med ca 160 miljarder kronor mer än med regeringens
politik.
Den positiva effekten på statsskuldsräntorna till följd av
Kristdemokraternas budgetpolitik gör att ramen, enligt regeringens i
budgetpropositionen redovisade känslighetsantaganden och kalkylräntor, kan
minskas med 1 222 miljarder kronor år 2001 och åren därefter med 4 994
respektive 7 359 miljarder kronor. Hänsyn har då tagits till att
utförsäljningarna som helhet inte kan göras i början av respektive år. För år
2001 antas att utförsäljningarna, räknat som genomsnitt, kan äga rum vid
halvårsskiftet, och för 2002 och 2003 vid skiftet mellan första och andra
kvartalet. Vidare har beräknats att statens inkomster av aktier (inkomsttitel
2411) kommer att minska med 720 miljoner kronor år 2001, 2 050 miljoner
kronor år 2002 och 2 860 miljoner kronor år 2003, vilket redovisas i
Kristdemokraternas skattemotion för perioden 2001-2003.
Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 1 222 miljoner
kronor år 2001, 4 994 miljoner kronor år 2002 och 7 359 miljoner kronor år
2003.
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska
gemenskapen
Kristdemokraterna föreslår, av lätt insedda skäl, ingen
förändring av ramen för detta utgiftsområde. I en särskild
motion för utgiftsområdet har Kristdemokraterna i samband
med riksdagens budgetbehandling hösten 1998 redovisat den
principiella hållning Kristdemokraterna anser att Sverige bör
ha när det gäller den svenska medlemsavgiftens storlek i
EU:s långsiktiga budgetarbete.
Kristdemokraterna anser att det av riksdagen antagna målet för den
svenska EU-budgetpolitiken behöver kompletteras. Den nuvarande
målsättningen innebär bl a att Sverige skall verka för en effektiv och
återhållsam budgetpolitik inom unionen. Målen innebär även att Sverige skall
verka för en förbättrad budgetdisciplin vid användningen av EU:s
budgetmedel. Något mål om att Sveriges andel av EU:s budget borde minska
har dessvärre inte antagits.
Tabell 11.1 Fördelning på utgiftsområden och utgiftstak åren 2001-2003
Tabell 18: (Tkr Mkr Mkr )
Ålderspensionssystemet vid sidan
av statsbudgeten
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar
från och med år 1999 endast inkomstbaserade
ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av
fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya
pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen
under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag
vad avser det nya pensionssystemet.
Budgeteringsmarginalen
Regeringen räknar med en budgeteringsmarginal på 1,2
miljarder kronor för år 2001 och 9,2 respektive 17,2
miljarder kronor för åren 2002 och 2003. Detta är 1,1
miljarder kronor lägre för år 2001 än det redan låga belopp
som regeringen räknade med i vårpropositionen för sex
månader sedan. Detta visar att regeringen nu definitivt har
frångått den budgetdisciplin som den tidigare sagt sig värna
om. Till skillnad från alla tidigare propositioner som
behandlat frågan om budgeteringsmarginalen inom ramen
för den nya budgetprocessen skrev regeringen i förr-förra
vårpropositionen: "Vad gäller de därpå följande åren [2001
och 2002] skall budgeteringsmarginalen även omfatta
utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida."
Regeringen har budgeterat med en alldeles för snäv marginal för
innevarande år och de kommande två åren. Ursprungligen var dessa
marginaler mer tilltagna, men genom utgiftsreformer har de successivt sänkts.
Detta har tvingat regeringen till de panikartade åtgärder för att klara
utgiftstaket som tidigare huvudsakligen drabbade biståndet och senast drabbat
arealbidragen inom jordbrukssektorn. Detta visar tydligt att regeringen inte
har en tillfredsställande kontroll på statsutgifterna.
Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av
budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner regeringen själv
angivit i tidigare propositioner. Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en
buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar, samt
den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.
Kristdemokraterna föreslår därför en utökning av budgeteringsmarginalen
med 570 respektive 970 miljoner kronor åren 2001 och 2002. För år 2003
föreslår vi en minskning med ca 6,8 miljarder kronor. Därmed kommer
budgeteringsmarginalen inte att medge något ytterligare reformutrymme, utan
enbart vara tillräckligt stor för att makroekonomiska och demografiska
förändringar ska kunna klaras inom utgiftstaket.
Utgiftstak för staten
I de ovanstående tre avsnitten har vi redogjort för dels våra
förslag till fördelning av medel per utgiftsområde åren
2001-2003, dels att vi står bakom det regeringen föreslår
vad gäller ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
och dels vår syn på budgeteringsmarginalen.
Kristdemokraternas totala nettoförändring på utgiftsområden (exklusive
statsskuldsräntorna) gör att utgiftstaket för år 2001 bör vara 8 miljarder
kronor lägre än vad regeringen föreslagit, 12 miljarder kronor lägre för 2002
och 21 miljarder kronor lägre för år 2003. Det statliga utgiftstaket bör därmed
fastställas till 781 miljarder kronor år 2001, 802 miljarder kronor år 2002 och
823 miljarder kronor år 2003.
Utgiftstak för den offentliga
sektorn
Utgiftstaket för den offentliga sektorn består av summan av
det statliga ut-
giftstaket och den beräknade kommunala utgiftsnivån med
avdrag för interna transaktioner mellan stat och kommun.
Kombinationen av Kristdemokraternas förslag till lägre
utgiftstak för staten och ett större utrymme för
kommunsektorn ger en nettoförändring av det offentliga
utgiftstaket med -5 miljarder kronor år 2001, -12 miljarder
kronor år 2002 och -22 miljarder kronor år 2003. De interna
transaktionerna mellan stat och kommun antas netto vara
oförändrade i förhållande till regeringens förslag.
Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn
redovisas på total nivå i tabell 11.2.