1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som i motionen anförs (avsnitt 6).
2. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för den
offentliga sektorn till 1 072 miljarder kronor år 2001, 1 036 miljarder
kronor 2002 och 1 066 miljarder kronor 2003 i enlighet med vad som i
motionen anförs (9.9).
3. Riksdagen godkänner utgiftstaket för staten inklusive ålderspensions-
systemet vid sidan av statsbudgeten till 790 miljarder kronor år 2001, 805
miljarder kronor 2002 och 827 miljarder kronor 2003 i enlighet med vad
som i motionen anförs (avsnitt 9.12).
4. Riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i de offentliga
finanserna över en konjunkturcykel i enlighet med vad som i motionen
anförs (9.7).
5. Riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2001 i
enlighet med vad som i motionen anförs (9.13).
6. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002 och 2003 i enlighet med vad som i
motionen anförs som riktlinje för budgetarbetet (9.13).
7. Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för
budgetåret 2001 i enlighet med vad som i motionen anförs (9.11).
8. Riksdagen beslutar fastställa ett mål om en lägre offentlig utgiftskvot i
enlighet med vad som i motionen anförs (6.2).
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en arbetsmarknad för den nya tidens jobb (7.3.1).
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förmånsrelatering av socialavgifterna (7.2).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en politik som gör det lättare att förena arbete med familj
(7.3.2).
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkt skatt för hushållsnära tjänster (7.3.3).
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskning och kunskapsutveckling (7.4).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avregleringar och nya möjligheter till företagande i
välfärdsverksamheterna (7.5).
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätt att välja sjukvård (7.6.1).
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten att välja skola (7.6.2).
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äldrepeng för valfrihet (7.6.3).
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om privatisering av statliga företag (7.7).
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en inkomstskattereform för en ny tid (7.8).
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skatter för företagande och tillväxt (7.9).
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en långsiktig satsning på vägar och kommunikationer (7.10).
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bostadsmarknaden (7.11).
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet (6.11).
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den offentliga sektorns ansvar för sina kärnuppgifter (8.1).
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunalt självstyre (8.2).
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skattebasens utveckling (8.3).
27. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt lägger fram förslag om
stimulans till kommunala skattesänkningar i enlighet med vad som i
motionen anförs (8.4).
28. Riksdagen beslutar att dagens inomkommunala utjämningssystem snarast
skall upphöra att gälla i enlighet med vad som i motionen anförs (8.5).
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting (8.5).
3 En reformpolitik för frihet, välstånd och
trygghet
Det gångna decenniet präglades av följderna av sjuttiotalets och av
åttiotalets spekulationsekonomi. Nu har vi åter frihet att välja politisk väg
och politiskt perspektiv. Valet borde vara enkelt. Politiken måste ta
tillvara framtidens möjligheter.
Sverige måste stå starkt i den globala ekonomin och bli ett ledande
kunskapssamhälle. Genom att bryta människors utanförskap och stoppa
tudelningen av samhället skall den nya ekonomins vitalitet och företagande
kunna komma alla i vårt samhälle till del. Den framväxande bristen på
arbetskraft måste mötas genom en politik som gör att allt fler vill och kan ta
ett jobb.
Var och en skall i livets olika skeenden ha förutsättningar att bestämma
hur mycket man skall arbeta men det skall alltid löna sig för den som vill
arbeta mer. Varje kvinnas och mans kompetens, arbetslust och företagsamhet
skall tas tillvara genom en öppenhet för den enskildes önskemål och behov
och genom att det skall vara lätt att i vardagen förena arbete med familj.
Vi lever i en tid då gränser och geografiska avstånd kommer att spela en
allt mindre roll. I kunskapssamhället betyder människors individuella
kunskap och kompetens däremot allt mer. Det innebär i sin tur att den
enskilda människan blir allt viktigare.
Det är ett glädjens budskap för var och en som ser den enskilde
medborgarens frihet som en utgångspunkt för samhällets förändring. Det
innebär nämligen att det är de enskilda människorna som i moderna
samhällen kommer att stå i centrum för utvecklingen. Var och en kommer
genom sina insatser att avgöra framväxten av välfärd och goda livsvillkor.
Ingen blir utbytbar mot någon annan utan att det märks. Var och en gör
skillnad.
I en ekonomi som blir allt mer gränslös är det människors kreativitet och
företagande bäst kommer till uttryck som kraften i den ekonomiska
utvecklingen kommer att finnas, inte i första hand där råvarorna och
maskinerna är placerade. Ingen nation utvecklas bättre än de enskilda
medborgarna. Och ingen organisation eller inget företag blir starkare än de
förutsättningar som de ger till sina medarbetare. Det ställer nya krav på
utvecklingen av vårt samhälle och på den politik som skall ge medborgarna
bästa möjliga förutsättningar att ta vara på och utveckla sitt kunnande och
engagemang.
Med den nya tidens förutsättningar faller också illusionen om att det
kollektiva i form av det offentliga eller organisationer kan ersätta det
engagemang och det ansvarstagande för medmänniskor som bara människor
kan känna inför varandra.
Det är tid för reformer som ger människor ökad makt över vardagen och
som skapar ett ökat utrymme för nya idéer och tankar. Det är så
kunskapssamhället växer och utvecklas men det är också så människor allra
bäst kan utveckla sin vardag och sin framtid.
Det är de fria och öppna samhällena i vår värld som erbjuder människor de
bästa livsvillkoren, oavsett om det gäller materiellt välstånd och social
trygghet eller utvecklingen av tankens frihet, kulturens ideal och moralens
värden. Vi ser det runt om i vår värld när vi betraktar de fria samhällenas
framgångar och de ofrias stagnation.
Den fria ekonomins betydelse ser vi också i form av fattiga nationers
utveckling mot ökat välstånd och välfärd. Det är då frihandel har öppnat för
produktion och företagande, som människors fattigdom kunnat bekämpas.
Frånvaron av en öppen ekonomi och frihandel har utan undantag lett till
stagnation, fattigdom, svält och mänsklig förnedring.
Utan handel finns inget hopp för fattiga människor. Med reglerad handel
eller höga tullar bromsas den utveckling som ger fattiga del i
världsekonomins tillväxt. Frihandelns fiender är, vilka syften de än åberopar,
fattigdomens vänner.
Vi kan i mänsklighetens historia se samma skeende under olika perioder av
nationers och samhällens framgång och stagnation.
Sveriges utveckling från en fattig nation till ett av Europas
välfärdssamhällen präglades just av ett uppbrott från det kollektivas strukturer
till friheter och rättigheter för de enskilda medborgarna. När friheten har
varit
stor har framstegen varit som störst och när ofriheten dominerat har
stagnationen inträtt.
Det gäller också i dag i vårt eget samhälle där vi kan se att de
samhällssektorer som präglas av människors fria val och företagande är på en
gång dynamiska och tillvaratagande av den enskilde. De skiljer sig från de
samhällsområden som står under politisk styrning och regleringar. Där är
verksamheten statisk och sluten gentemot omvärldens förändringar och
möjligheter. Där tenderar människorna att reduceras till att vara delar av olika
kollektiv.
För den ekonomiska politiken måste därför reformer som tar tillvara
enskilda människors kraft och ansvar vara den övergripande viktigaste
uppgiften.
- Lägre skatter skapar ett ökat oberoende och minskar behovet för det
offentliga att med skattemedel erbjuda en trygghet som bygger på så stora
bidrag som möjligt, istället för en trygghet som bygger på behovet av så få
bidrag som möjligt.
- Reformer för ökat företagande och sparande ökar utbudet i vår ekonomi
och därmed förutsättningarna att ta tillvara fler människors förmåga på en
öppen arbetsmarknad.
- Marknadsekonomi och konkurrens innebär tillsammans med en fri
etablering bättre förvaltning av befintliga resurser. En viktig uppgift under
de kommande åren är att öppna upp fler av vårt samhälles olika
verksamheter för den frihet som också innebär att de inlemmas i den nya
ekonomins vitalitet. Den kommunala gränsdragningen av våra
välfärdstjänsters verksamhet och den politiska styrningen måste ersättas av
verksamheter som är gränslösa och styrda av människors krav och
efterfrågan.
Sverige skall bli ett friare land. Respekten och toleransen för den
enskilda medborgaren skall komma till uttryck bland annat genom
valfrihet och mångfald som gör att hans eller hennes värderingar
respekteras. Mångfalden fostrar till både dynamik och kreativitet och
leder till dynamik.
De kollektiva strukturer som styr över så mycket i vårt samhälle måste
lämna utrymme för individer och människors egna gemenskaper. Då kan det
offentliga bli mindre omfattande men starkare och tryggare där det behövs.
För den ekonomiska politiken innebär detta krav på avregleringar, på
sociala trygghetssystem som följer den enskilde medborgaren och en lägre
offentlig utgiftskvot. Genom att den offentliga utgiftskvoten pressas ner växer
människors möjligheter att själva styra över sin vardag och framtid. Sverige
blir ett friare samhälle när det offentliga kontrollerar en mindre del av
välfärden och människorna själva en större.
Sverige skall vara ett ledande reformland när det gäller de viktiga
välfärdstjänsterna. Sjukvård och skola skall bli dynamiska delar av en öppen
ekonomi och ett vitalt kunskapssamhälle för att bättre kunna svara mot de
höga mål för kvalitet och tillgång på deras tjänster medborgare i ett
välfärdsland ställer. De framgångar vi mött som IT-nation till följd av bland
annat telemarknadens avreglering skall följas av framgångar inom nya
områden.
Lärare, sjukvårdspersonal och administratörer blir med avregleringar och
konkurrens en del av den nya ekonomin med dess möjligheter för både
samhälle och enskild. Den välfärd och trygghet som uppnås av att människor
själva kan välja och forma sin trygghet bidrar till att göra Sverige till ett
mer
attraktivt land.
Målet om världens bästa skola kan uppnås för fler elever. Skolan kan bli
en bas för det svenska kunskapssamhällets företagaranda. Sverige kan få en
internationellt ledande sjukvård som också lägger grunden för framsteg inom
den medicinska och biotekniska utvecklingens områden.
För den ekonomiska politiken innebär detta krav på att förutsättningarna
för företagande och tillväxt är goda.
Vi vill öppna nya branscher för internationell konkurrens och tillväxt i det
moderna kunskapssamhällets mest strategiska områden. Det stärker Sveriges
attraktivitet som nation men också vår styrka i den globala ekonomin.
Sverige skall ha lägre skatter. I den globala ekonomin är det inte
skattesatsernas höjd utan skattebasernas styrka som ger de stabila
skatteinkomsterna. Sverige måste kunna hävda sig väl inte bara inom ramen
för EU utan också i den internationella konkurrens som så tydligt präglar
förutsättningarna för svenskt välfärd och svensk näringsliv.
Genom en politik som pressar ner den offentliga utgiftskvoten skapas
tillsammans med ekonomisk tillväxt ett växande utrymme för en politik som
sänker det svenska skattetrycket. Sänkta skatter för låg- och
medelinkomsttagare bidrar till att bryta segregation och stärka hushållens
sociala trygghet. Det skall alltid löna sig att arbeta och det skall löna sig
för
den som vill arbeta mer. Kunskap och kompetensutveckling skall stimuleras.
Sverige skall ha skatter som gör oss konkurrenskraftiga om företagande
och kunskaper. Reformer som stärker den enskildes rätt och som vidgar
utrymmet för företagande och företagsamhet skall tillsammans med stabila
offentliga finanser lägga grunden för ett Sverige som i en föränderlig tid är
ledande både när det gäller frihet och trygghet.
4 Den ekonomiska utvecklingen
4.1 Den internationella utvecklingen
Världskonjunkturen har hittills i år stärkts ytterligare, och fortfarande är
det i första hand den amerikanska ekonomin som drar. Men uppgången i
den europeiska konjunkturen har blivit allt tydligare, och redan nästa år
förväntas den samlade tillväxten inom EU-området närma sig den
amerikanska. Eurons införande ger tillsammans med omfattande
skattesänkarprogram i flera av de europeiska ekonomierna en ökad
ekonomisk vitalitet.
Efter en fortsatt uppgång i USA pekar prognoserna mot en tillväxt på drygt
5 procent för helåret 2000. Den starka tillväxten med det höga
kapacitetsutnyttjandet och det allt mer ansträngda läget på arbetsmarknaden
har föranlett den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) att strama
åt penningpolitiken ytterligare. I mitten av maj höjdes korträntan fed funds
till
6,5 procent.
Trots den starka ekonomin har inflationen förblivit förhållandevis låg,
kring 3 procent, vilket bedömare tillskriver en stark produktivitetsutveckling.
Även den starka dollarn har bidragit till att hålla prisökningstakten på låg
nivå.
Indikatorer tyder numera på en viss avmattning under nästa år, bl.a. har en
uppbromsning av den privata konsumtionen skett, liksom en viss avmattning i
sysselsättningsutvecklingen. Flertalet marknadsanalytiker och prognosinstitut
tror därför att den amerikanska korträntan nått toppen. Redan under nästa år
förväntas Fed lätta något på penningpolitiken.
Avmattningen sker från en hög nivå, och tillväxten förväntas under nästa
år ligga kvar på omkring 3 procent. Det ses således ut som att Fed kommer att
lyckas med sin ambition att "mjuklanda" den amerikanska ekonomin.
Inom EU-området observeras nu en klar förstärkning av konjunkturen, och
inte minst inom euro-området är uppgången tydlig. Försvagningen av euron
på valutamarknaden, inte minst gentemot dollarn, har stärkt exportindustrin,
vilket även stärkt de inhemska ekonomierna.
Den gemensamma valutan har lett till fusioner och rationaliseringar som
stärker den europeiska ekonomins långsiktiga konkurrenskraft.
Även konjunkturen i Europas "tillväxtmotor" Tyskland stärks nu, även om
det går förhållandevis långsamt och från en tämligen låg nivå. Inte desto
mindre förväntas effekterna av den tyska uppgången bli stora. Då högre
tillväxt även kan noteras för Italien beräknas den samlade BNP-tillväxten för
euro-området till drygt 3 procent både i år och nästa år.
Även tillväxten inom hela EU-området förväntas ligga på strax över 3
procent både i år och 2001. Utanför euro-området sker en förstärkning av den
brittiska ekonomin, även om en stram penningpolitik hållit tillbaka tillväxten
något.
Konjunkturuppgången har bidragit till att inflationstakten inom euro-
området stigit över europeiska centralbanken ECB:s mål på högst 2 procent.
Detta har lett till att ECB dragit upp styrräntan, och senaste höjningen kom i
augusti, då räntan höjdes till 4,5 procent. De ljusa tillväxtutsikterna
tillsammans med den svaga euron gör att bedömare tror på ytterligare
åtstramningar i slutet av 2000 och början av 2001. Liksom i USA har
inflationen emellertid hållits kvar på förhållandevis låg nivå till följd av
låga
löneökningar och stigande produktivitet.
Även i Japan sker nu en märkbar förstärkning. Efter flera år av nolltillväxt
förväntas den japanska ekonomin öka med över 1 procent i år, och med
omkring 2 procent nästa år. Återhämtningen i övriga Asien har stärkt
exportindustrin, men även på den inhemska marknaden syns nu en klar
förbättring. Utan tvekan har genomförda avregleringar och andra strukurella
reformer, bl.a. inom finanssektorn, och som länge efterlysts, haft positiv
effekt på ekonomin. I augusti i år kom den första penningpolitiska
åtstramningen på tio år då centralbanken Bank of Japan höjde den korta
styrräntan med 0,10 procentenheter till 0,25 procent.
Samtliga nordiska länder har gynnats av den höga internationella
tillväxttakten, vilket givit stark utveckling för exporten. Starkast tillväxt
noteras för Finland, där BNP förväntas öka med över 5 procent i år.
Hittills har tillväxten varit starkt exportdriven, då inte minst den svaga
euron har gynnat den finländska exportindustrin, men i år har även den
inhemska efterfrågan uppvisat en klar ökning. Inflationen utgör ett hot,
men ECB:s något stramare penningpolitik förväntas inte mer än
marginellt påverka tillväxten under nästa år.
Finlands utgångsläge kan i många fall jämföras med Sveriges då många
likheter finns länderna emellan. Liksom Sverige har Finland tidigare haft
höga utgifts- och skattekvoter , men till skillnad från Sverige har dessa de
senaste åren kommit ner på betydligt lägre nivåer. Därför står Finland starkare
inför nästa lågkonjunktur.
I både Norge och Danmark har tillväxten varit betydligt lägre än i Sverige
och Finland. I Norge har en överhettad arbetsmarknad tvingat centralbanken
till en stram penningpolitik, vilket hämmat tillväxten. Det höga ränteläget
dämpar konsumtionen, samtidigt som sparandet gynnas. Situationen är
likartad i Danmark, där den höga ekonomiska aktiviteten tvingade fram ett
finanspolitiskt åtstramningspaket för två år sedan, vilket dämpat
ökningstakten i BNP.
De marknadsstyrda obligationsräntorna, såväl europeiska som
amerikanska, har fallit under innevarande år. I USA har förväntningar om
en något lugnare tillväxttakt påverkat räntemarknaden positivt. Vad gäller
Europa förväntas nästa års avmattning bli mycket måttlig, men samtidigt
ligger inflationen kvar på förhållandevis låga nivåer, och inom euro-
området har ECB stramat åt penningpolitiken, vilket bidragit till lägre
inflationsförväntningar.
I USA förefaller emellertid utrymmet för ytterligare långräntenedgång som
begränsat. Även om tillväxten mattas av något ligger den kvar på en hög nivå,
och inflationstrenden pekar snarare uppåt än nedåt.
I Europa, inklusive Sverige, bör det, enligt bedömare, finnas utrymme för
ytterligare något lägre obligationsräntor. Centralbankerna kommer
förmodligen att strama åt penningpolitiken ytterligare för att dämpa
eventuella inflationstryck, samtidigt som placerare ser en något långsammare
tillväxt nästa år. Därmed tyder det mesta på att den långa räntedifferensen
mellan USA och Europa (Tyskland) kommer att vidgas ytterligare det
kommande året. Detta talar i sin tur inte för en snabb försvagning av dollarn,
även om flertalet marknadsanalytiker tror att toppen, åtminstone gentemot
euron, snart torde vara nådd.
Försvagningen av euron har varit påtaglig hittills under året, och i
september nåddes bottennivån 0,85 euro per dollar. Även om euron har
försvagats gentemot flertalet valutor är deprecieringen störst gentemot den
amerikanska dollarn. Det handlar således till stor del om en
dollarförstärkning. Högre räntor (visavi Europa) samt fortsatt stark tillväxt
och ökat kapitalbehov har gjort att den amerikanska valutan stärkts mot
flertalet valutor, även den svenska kronan.
Men det handlar också om en generell euroförsvagning, och enligt många
analytiker är det strukturella brister inom den europeiska ekonomin som till
stor del ligger bakom försvagningen. Den långsiktiga tillväxtpotentialen i
flera av de europeiska länderna bedöms som betydligt svagare i jämförelse
med USA. Uppenbarligen behövs mer av avregleringar, framförallt på
arbetsmarknadsområdet, för att förtroendet för Europa i allmänhet och euro-
området i synnerhet skall stärkas. Fortsatta avregleringar är något som OECD
också ofta efterlyser i sina återkommande analyser och rapporter.
Det faktum att europeiska långräntor ligger lägre än de amerikanska tyder
inte på att förtroendet för ECB:s förmåga att bekämpa inflationen skulle vara
sviktande.
Nästa års förväntade avmattning har gjort att vinstförväntningarna på
aktiemarknaden har skruvats ned. Ett antal amerikanska bolag har under
hösten varnat för att vinsterna inte kommer att motsvara tidigare förvänt-
ningar, vilket gjort att New York-börsen backat med 6 procent hittills i år
(t.o.m. 26/9). Vinstvarningarna gäller främst företag inom den "gamla
ekonomin", men även företag inom IT och telekom har gått ned från förra
årets höga värderingar. Kurserna på den tekniktunga Nasdaqbörsen har hittills
i år gått ned med 8 procent. Börskurserna i USA har bl.a. påverkats negativt
av den starka dollarn, som har hämmat exporten. Nedgången i USA har
pressat kurserna även i Europa, och flertalet europeiska börser ligger i
dagsläget på minus sedan årsskiftet. Stockholmsbörsen har sedan årsskiftet
dock gått upp med 6 procent (OMX-index per den 25/9).
Årets svagare utveckling på aktiemarknaden gör att en viktig
tillväxtimpuls minskar rejält jämfört med de senaste åren. Högre
tillgångspriser, bl.a. aktiepriser, har varit en drivkraft bakom den starka
privata konsumtionen, både internationellt och i Sverige.
Oljepriset har stigit kraftigt i år till omkring 30 dollar per fat, vilket är
den
högsta nivån sedan Kuwaitkriget i början av 1990-talet. Då efterfrågan är
fortsatt stark, samtidigt som lagren bedöms vara förhållandevis begränsade,
finns risken att oljepriset förblir högt under en lång tid framöver. I så fall
kommer tillväxten att dämpas till följd av köpkraftsindragningen för
konsumenterna som prisuppgången ger upphov till. Dessutom kan inflationen
bli högre än väntat, vilket skulle föranleda centralbankerna att höja
korträntorna mer än vad som annars skulle vara motiverat. Enligt beräkningar
från OECD kommer ett oljepris kring 30 dollar per fat resten av 2000 och ett
pris kring 33 dollar under 2001 att leda till att världsekonomins samlade
tillväxt blir 0,4 procentenheter lägre, jämfört med grundscenariot där OECD
räknat med ett oljepris kring 25 dollar i år och knappt 23 dollar nästa år.
I slutet av september började USA att använda sina oljereserver, vilket
tillsammans med signaler från vissa OPEC-länder som stigande produktion
fick oljepriset att backa något. Enligt bedömare har många OPEC-länder inget
intresse av att oljepriset når så höga nivåer att den globala tillväxten hotas.
Därför är det inte troligt att priset stiger ytterligare, och vissa räknar också
med en viss nedgång från de aktuella höga nivåerna.
4.4 Världshandeln
Världshandeln har gynnats av den starka globala tillväxten, och OECD
räknar med att världshandeln ökar med 10 procent i år och med 8 procent
nästa år. Samtidigt har naturligtvis världshandeln omvänt även gynnat den
globala tillväxten. Att handeln mellan länder kan fortsätta att utvecklas är
av stor betydelse för tillväxten och därmed också för det framtida
välståndet, vilket också OECD trycker på i sin långtidsanalys från 1997.
Ökad handel är också det absolut bästa sättet för utvecklingsländerna att
långsiktigt förbättra sin ekonomiska situation. I en analys från Världsbanken
från mars i år konstateras det att sambandet mellan global tillväxt och
tillväxten i tredje världen är ett mot ett, vilket innebär att tillväxten i den
fattiga delen av världen ökar lika mycket som den globala tillväxten. Det
finns också ett tydligt samband mellan ett lands öppenhet vad gäller handel
och dess ekonomiska tillväxt. Slutsatsen är således att ökad frihandel är
positivt för den globala tillväxten och ökad global tillväxt gynnar alla länder,
inte minst utvecklingsländerna.
Förra årets misslyckade WTO-möte, den pågående handelstvisten mellan
USA och EU samt återkommande krav från vissa grupper om ökad
protektionism och ökade handelshinder visar att en fortsatt liberalisering av
världshandeln inte kan tas för given. Detta innebär å andra sidan att det blir
än
viktigare för Sverige att alltid vara pådrivande till förslag som syftar till en
friare världshandel.
4.5 Trend mot lägre skatter i Europa
Tidigare nämndes att framförallt OECD efterlyst ekonomiska strukturella
reformer i många europeiska länder. Det faktum att dollarn fortsätter att
stärkas gentemot euron förklaras ofta av att den långsiktiga
tillväxtpotentialen betraktas som högre i USA än i Europa. Fortfarande är
arbetsmarknaden mer flexibel och effektiv i USA, och fortfarande är de
amerikanska skatterna betydligt lägre än de europeiska. Det
genomsnittliga totala skattetrycket ligger inom EU-området på drygt 40
procent av BNP, att jämföra med OECD-genomsnittet på omkring 35
procent. I USA ligger skattetrycket på strax under 30 procent .
Samtidigt är det tydligt att de länder i Europa som har sänkt skatterna de
senaste åren, exempelvis Storbritannien, Irland och Nederländerna, också är
de länder som lyckats bäst med att få ned den strukturella arbetslösheten.
Därför är det förståeligt att flera EU-länder nu ser ut att ha hörsammat
diverse internationella uppmaningar att sänka skattetrycket. Framförallt gäller
detta de länder som idag tillhör dem med de högre skatterna, framförallt vad
gäller inkomstskatter.
I Tyskland finns en bestämd plan som går ut på att sänka de högsta
inkomstskatterna från dagens 51 procent till 42 procent år 2005.
Inkomstskatterna för låginkomsttagare skall under samma period sänkas från
dagens cirka 20 procent till 15 procent. Beslut finns också om att stegvis höja
grundavdraget till 15.000 D-mark om fem år (15.000 DM = ca 65.000
kronor). Den tyska regeringen motiverar sitt skattesänkningsprogram just med
behovet av att stärka tillväxtpotentialen och öka sysselsättningen.
I Frankrike finns också ett fastlagt skattesänkningsprogram, om än inte lika
omfattande som det tyska. (Å andra sidan har Frankrike redan i utgångsläget
lägre inkomstskatter än Tyskland.) I Frankrike är inriktningen att sänka
skatterna för i första hand låginkomsttagare. Inom tre år skall den lägsta
marginalskatten sänkas med 3,5 procentenheter till 7 procent. Den högsta
skatten sänks med 1,5 procentenheter till 52,5 procent.
I Finland har regeringen som målsättning att skatterna inom en
tioårsperiod skall ner till genomsnittlig Europanivå.
Vad gäller förmögenhetsskatten har det varit en tydlig trend de senaste
åren att allt fler länder helt avskaffat skatt på förmögenhet. Efter det att
både
Tyskland och Danmark för några år sedan slopade förmögenhetsskatten finns
denna skatt, vad gäller EU-länderna, kvar i Frankrike, Spanien, Luxemburg,
Nederländerna, Finland och Sverige. Förmögenhetsbeskattningen har dock
lindrats i dessa länder. Brytpunkten för skatteuttag har i många fall höjts - i
exempelvis Frankrike ligger brytpunkten på 6 miljoner kronor - och
skattesatsen ligger i de allra flesta fall under 1 procent (Sverige tillhör
undantagen med en skattesats på 1,5 procent).
4.6 Utvecklingen i Sverige
4.6.1 Stark konjunktur ger hög tillväxt
Den inhemska och internationella högkonjunkturen har fortsatt att
generera hög tillväxt i Sverige. I år förväntas BNP öka med drygt 4
procent, enligt Konjunkturinstitutets augustiprognos. Exporten har
utvecklats positivt, bl.a. på grund av att den starka dollarkursen och högre
disponibla inkomster samt högre tillgångspriser har drivit upp den
inhemska konsumtionen. Sysselsättningen har ökat snabbt, vilket lett till
fallande arbetslöshetstal. Fortfarande är emellertid den totala
arbetslösheten hög.
Tabell 5:3 Sveriges ekonomi (procentuella förändringar)
Källa: Konjunkturinstitutet (augusti 2000) och Budgetpropositionen för 2001.
KI = Konjunkturinstitutet, FD = Finansdepartementet
Riksbanken har till följd av den starka konjunkturen och något ökat
inflationstryck på sikt höjt reporäntan, om än marginellt. Reporäntan
ligger sedan februari på 3,75 procent, vilket är 0,75 procentenheter lägre
än ECB:s motsvarande styrränta för euro-området. Inflationstakten, både
mätt som ökningstakten i KPI och mätt som den underliggande
inflationen UND1X , har, trots den starka tillväxten, de senaste åren legat
klart under Riksbankens mål på 2 procent (plus/minus en procentenhet).
Även prognoserna på längre sikt tyder på en inflation i linje med eller
strax under inflationsmålet, varför Riksbankens kommande
räntehöjningar förväntas bli modesta.
Den låga inflationen tillsammans med Riksbankens tidigare räntehöjningar
har bidragit till låga inflationsförväntningar och till att långräntemarginalen
gentemot Tyskland fallit till i princip noll (har periodvis under året till och
med varit negativ, vilket innebär att den svenska räntan varit lägre än den
tyska).
Även om Riksbankens räntehöjningar förväntas bli måttliga -
Konjunkturinstitutet räknar med att reporäntan höjs till uppemot 5 procent
under nästa år - bidrar den stramare penningpolitiken till att tillväxten
dämpas något under nästa år. Även arbetskraftsbristen förväntas bli allt mer
påtaglig under 2001, vilket också bidrar till att bromsa tillväxten (se kapitel
3
om arbetskraftsbristen).
Exporten förväntas utvecklas fortsatt starkt under nästa år, trots den något
långsammare tillväxttakten i USA och övriga Europa. De asiatiska
marknaderna förväntas stärkas ytterligare, vilket gynnar exporten.
Växelkursen har betydelse för exportutvecklingen, och då kronan bedöms
vara undervärderad kan en starkare växelkurs dämpa exporten något under
nästa år. Valutakursutvecklingen är emellertid svårbedömd, vilket för övrigt
gäller för samtliga valutor.
4.6.2 Fortsatt hög arbetslöshet
Den höga tillväxten och sysselsättningsökningen har gjort att den öppna
arbetslösheten minskat stadigt under året. Både Konjunkturinstitutet och
regeringen förutspår att arbetslösheten kommer att hamna runt 4 procent i
slutet av innevarande år med ett årsgenomsnitt på 4,6 procent. Oavsett om
så blir fallet så visar faktiska siffror att den totala arbetslösheten är
betydligt högre än så. Den totala arbetslösheten, som även inkluderar
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt latent arbetssökande,
uppgick i augusti till över 400.000 människor, vilket motsvarar nära 10
procent av arbetskraften. Om även undersysselsatta personer inkluderas
visar statistiken att nära 700.000 personer, eller drygt 15 procent av
arbetskraften saknar riktiga jobb eller skulle vilja arbeta mer än vad
arbetsmarknadsläget tillåter.
Tabell 5:4 Arbetsmarknadsläget i augusti
Tabell 4: (Antal (1000-tal) Procent
av arbetskraften )
* Personer som vill arbeta men ej sökt arbete samt heltidsstuderande som sökt
arbete.
** Sysselsatta personer som arbetat mindre än vad de skulle vilja p.g.a.
arbetsmarknadsskäl.
Källa: SCB (september 2000)
4.6.3 Högkonjunkturen ger starka offentliga finanser
Den starka tillväxten har inneburit en klar förstärkning av de offentliga
finanserna. Både i år och nästa år förväntas den offentliga sektorns
finansiella sparande överstiga 3 procent av BNP .
Tabell 5:5 De offentliga finanserna (procent av BNP)
Källa: Konjunkturinstitutet (augusti 2000) och Budgetpropositionen för 2001.
KI = Konjunkturinstitutet
BP = Budgetpropositionen
Under det tidiga 1990-talets lågkonjunktur tillhörde Sverige å andra sidan
de länder inom OECD vars offentliga finanser försvagades allra mest. Att
de svenska finanserna drabbas extra hårt vid lågkonjunkturer, och sedan
stärks snabbt vid högkonjunktur, visar de offentliga finansernas stora
känslighet för konjunktursvängningar. Detta hänger i sin tur ihop med
Sveriges mycket höga inkomst- respektive utgiftskvoter, d.v.s. offentliga
inkomster respektive utgifter som andel av BNP. Vid lågkonjunkturer
stiger utgifterna, främst de inom socialförsäkringssystemet, mycket
snabbt, samtidigt som skatteintäkterna lika snabbt minskar. Det omvända,
att de offentliga finanserna stärks snabbt, händer vid en
konjunkturuppgång, vilket just nu sker.
Den höga utgiftskvoten är extrem jämfört med EU-länderna och jämfört
med genomsnittet i OECD. Inte minst OECD har i flera år varnat Sverige för
de höga utgifts- och skattekvoterna och den konjunkturkänslighet som detta
medför, och i stort sett varje analys av Sverige efterlyser OECD strukturella
reformer i syfte att få bukt med problemet.
4.6.4 Minskad marknadsförsörjning i Sverige
En rapport från SAF från september i år visar att de senaste årens
högkonjunktur inte löst ett av Sveriges allvarligaste strukturella problem:
nämligen att större delen av hushållens inkomster fortfarande är
skattefinansierade. Under 1999 var hushållens s.k. marknadsförsörjning,
trots en uppgång under senare år, fortfarande under 50 procent.
Marknadsförsörjning är den andel av inkomsterna som kommer från
privata företag som inte får några medel från staten. Det motsatta är alltså
dels
löner från offentliga myndigheter och dels transfereringar som är offentligt
finansierade. Trots att andelen marknadsförsörjning ökat under andra halvan
av 1990-talet så ligger den alltså fortfarande under 50 procent (nämligen på
49,5 procent) , och vad värre är: ökningstakten minskade under 1999.
Att inte ens hälften av hushållens inkomster kommer från privat
verksamhet, mitt under högkonjunktur, är minst sagt anmärkningsvärt.
Utvecklingen är emellertid olika i olika delar av landet, men regeringens
utjämningspolitik gör att områden som har en framgångsrik privat sektor inte
tjänar mer än områden som har ett stagnerande näringsliv.
Slutsatsen är att det nu är tveksamt om marknadsförsörjningen når över 50
procent under denna högkonjunktur, och gör den inte det så har Sverige ett
mycket dåligt utgångsläge när konjunkturen vänder nedåt. Vi inleder då en
ekonomisk avmattning samtidigt som mer än hälften av hushållens inkomster
är skattefinansierade.
5 Budgetpropositionen - utgiftsökningar
istället för reformer
5.1 Fel politik vid fel tidpunkt
5.1.1 Unikt tillfälle för reformer
Sverige befinner sig för tillfället förmodligen på den absoluta
konjunkturtoppen, till stor del på grund av stark omvärldskonjunktur som
stärkt den inhemska exportsektorn. Ett flertal åtgärder i början av 1990-
talet - avregleringen av el- och telemarknaden, EU-medlemskapet, den
oberoende Riksbanken med fokus på inflationsbekämpningen samt
budgetsaneringen som påbörjades av den borgerliga fyrpartiregeringen
och i sina huvuddrag övertogs av den socialdemokratiska - har bidragit
till den starka tillväxt vi nu ser.
I år förväntas den svenska ekonomin växa med strax över 4 procent, för att
nästa år mattas av något till mellan 3 och 4 procent. Sysselsättningen har ökat,
och den öppna arbetslösheten har nära nog halverats de senaste fem åren även
om den totala arbetslösheten fortfarande är att betrakta som unikt hög. Den
offentliga sektorns finanser visar överskott, till största delen beroende på
stigande skatteintäkter, samtidigt som konjunkturella utgifter, exempelvis
kostnader för arbetslösheten, minskar.
Slutsatsen är att tillfället knappast kunde varit bättre för att genomföra de
strukturella reformer som Sverige är i så stort behov av. Strukturella reformer
som efterlyses av en i stort sett enig ekonomkår, med internationella
organisationer som OECD och IMF i spetsen.
5.1.2 Utgifter istället för reformer
I detta läge väljer regeringen att presentera en budgetproposition som helt
saknar reformer, om ens någon strategi för framtiden. Regeringen väljer
själv att kalla budgeten för "reformbudget", men så kan bara den göra
som likställer ökade utgifter med reformer. Dessutom är
utgiftsökningarna oftast av den karaktären att de sker på bekostnad av
människors frihet och valmöjligheter. Regeringen har inte lyckats stå
emot pressen från dels de bägge stödpartierna men dels också internt
inom det egna partiet.
Regeringen lämnar således den reformvänliga politik som till stor del
präglade 1990-talet, och tar istället ett stort steg tillbaka.
De kommande tre åren fram till år 2003 ökar statsutgifterna, exklusive
ränteutgifter med 53 miljarder kronor, vilket är en ökning med 8,5 procent,
klart högre än vad inflationen skulle motivera. Utgiftstaken, som sätter en
gräns för statens utgifter, justeras under samma period upp med 82 miljarder
kronor till 847 miljarder år 2003. Trots det räknar Ekonomistyrningsverket
(ESV) att utgiftstaket kommer att överskridas i år och de två efterföljande
åren.
I ett läge då konjunkturella utgifter, exempelvis kostnaden för
arbetslösheten, minskar borde regeringen istället ta tillfället i akt och hålla
igen på de planerade utgifterna. Det skulle ge utrymme för exempelvis
effektfulla skattesänkningar. Detta är något som Internationella valutafonden
(IMF) tar fasta på i en färsk Sverigeanalys, och fonden menar att regeringen
har en alltför låg ambition när det gäller att hålla igen på utgifterna.
"At a minimum, the authorities should take these cyclical effects into
account and lower the expenditure target by a corresponding amount below
the ceiling", skriver IMF.
5.1.3 Konjunkturkänsligheten kvarstår
Ett resultat av att regeringen låter utgifterna på nytt öka är att Sverige
även i fortsättningen kommer att ha den högsta utgiftskvoten inom
OECD, det vill säga de offentliga utgifterna som andel av BNP. Den höga
utgiftskvoten, liksom den höga skattekvoten, är ett av Sveriges största
strukturella ekonomiska problem.
Lågkonjunkturen i början av 1990-talet och den effekt som den fick på de
offentliga finanserna är ett i tiden nära exempel.
Att få ned den höga utgiftskvoten och därmed minska de offentliga
finansernas konjunkturkänslighet är förmodligen det som är den mest
återkommande rekommendationer bland internationella analyser när det
gäller Sveriges ekonomiska politik.
Tabell 6:1 Utgifts- och skattekvoter
Tabell 6: (Utgiftskvot Skattekvot )
Källa: Budgetpropositionen för 2001
Trots att tillfället, som tidigare påpekats, torde vara det perfekta för att få
bukt med det problem den höga utgiftsandelen utgör så väljer regeringen
således att låta utgifterna öka. Till följd av den starka tillväxten har
utgifternas andel av BNP, d.v.s. utgiftskvoten, kunnat falla (se tabell
ovan). Men vi ser också att utgiftskvoten inte kommer längre ner än till
knappt 53 procent, den starka tillväxten till trots. Detta är i ett
internationellt perspektiv en mycket hög siffra, och fortfarande framstår
Sveriges problem på detta område som unikt (se diagram).
Diagram 6:1 Utgifts- och inkomstkvoter för år 2000 (OECD-prognos,
juni 2000)
Räknat på regeringens beslutade utgiftsökningar, d.v.s. utgifter exklusive
ränteutgifter, syns den negativa trenden än tydligare. Nedgången i
utgiftskvoten har då helt brutits år 2003. Då syns till och med en mindre
uppgång till nära 50 procent (se tabell).
Tabell 6:2 Utgiftskvot exklusive ränteutgifter
Tabell 7: (1994 60,7 )
Källa: Budgetpropositionen för 2001/KI
Att utgiftskvoten inte kommer ner mer än till omkring 53 procent under
pågående högkonjunktur innebär att regeringen låter möjligheten att rätta
till ett av Sveriges största strukturella problem gå förlorat.
Det innebär att de offentliga finansernas konjunkturkänslighet kvarstår,
och att vi därmed står dåligt rustade inför nästa lågkonjunktur.
5.1.4 Missriktad skattepolitik
I budgetpropositionen skriver regeringen att det goda finansiella läget
möjliggör skattesänkningar som stimulerar tillväxten. Det är då desto
märkligare att regeringen inte genomför de skattesänkningar som
verkligen skulle öka tillväxten och framväxandet av nya jobb. Här är det
tydligt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet haft stort inflytande över
budgetprocessen. Att inskränka inkomstskattesänkningarna till
kompensation av egenavgifterna och en marginell ökning av
grundavdraget är knappast en politik som kan kallas tillväxtbefrämjande.
Svenska löntagare kommer även i fortsättningen att vara de högst
beskattade i den fria världen. De skattesänkningar som faktiskt genomförs
kommer dessutom att till stor del ätas upp av höjda skatter på andra områden.
Att de totala inkomsterna från fastighetsskatten inte ökar ändrar inte på det
faktum att många husägare kommer att få kraftigt höjda fastighetsskatter
nästa år, ofta såpass höga att de överstiger inkomstskattesänkningarna.
De i många fall faktiska fastighetsskattehöjningarna tillsammans med det
föreslagna systemet att hushåll med normala inkomst- och
förmögenhetsförhållanden inte skall betala mer än 6 procent av
hushållsinkomsten i fastighetsskatt skapar dessutom ogynnsamma
marginaleffekter för många hushåll. Detta eftersom en inkomstökning då kan
leda till högre fastighetsskatt. Till detta skall dessutom läggas den effekt på
rörligheten som uppstår genom höjningen av reavinstbeskattningen av
fastigheter.
Fastighetsskatten är ett exempel på den storstadsfientlighet som i hög grad
kännetecknar den socialdemokratiska regeringens politik.
Efter det att allt fler länder inom EU fattat beslut om tämligen resoluta
skattesänkningar (se kapitel 2) framstår Sverige som alltmer avvikande vad
gäller höga skatter.
Diagram 6:2 Totalt skattetryck (1998)
Framför allt är det de länder som skattemässigt ligger nära Sveriges
skattenivå, d.v.s. Tyskland, Frankrike och Finland, som nu sänker
skattetrycket. De svenska socialdemokraternas partibröder i övriga Europa
har tydligen en annan syn än sina svenska kollegor vad gäller behovet av att
sänka skattetrycket.
Det finns även andra skäl till att vara negativ till regeringens skattepolitik.
Höjningen av grundavdraget samt sänkningen av arbetsgivaravgifterna med
0,1 procentenheter skall finansieras med höjda energiskatter. Det är den gröna
skatteväxling som Miljöpartiet lyckats pressa igenom i årets
budgetproposition. Skatterna på diesel, el och koldioxid höjs således, men för
att effekterna inte skall bli förödande för den energiintensiva industrin skall
denna undantas från energiskattehöjningarna. Det finns emellertid flera
frågetecken kring den gröna skatteväxlingen som gör den till ett mycket
tvivelaktigt projekt, och konsekvenserna kan bli mycket negativa.
För det första, det är långt ifrån säkert att regeringen verkligen långsiktigt
kan bevara industrins undantag från de höga energiskatterna. EU kan
nämligen betrakta detta undantag som statsstöd, och då blir det med största
säkerhet inte tillåtet. Utan skatteundantag skulle effekterna för stora delar av
industrin bli mycket negativa och hårt drabba svenska företags
konkurrenskraft. Det skulle i slutändan slå mot hela landets tillväxt.
För det andra, är beräkningarna av den gröna skatteväxlingen mycket
osäkra. Om energiförbrukningen minskar till följd av höjda skatter kommer
även intäkterna från energiskatter att minska. På så sätt kan inte höjda
energiskatter finansiera lägre skatter på andra områden. Om
energiförbrukningen å andra sidan inte minskar trots den höjda skatten så har
mycket av syftet med skatteväxlingen gått förlorat.
Detta visar att den gröna skatteväxlingen inte fungerar. Antagligen får det
"gröna" konsekvenser och då blir det ingen skatteväxling eller så växlar
verkligen den ena skatten mot den andra och då uppstår inga "gröna" effekter.
Skattesänkningar måste finansieras via lägre utgifter. Det är det enda sätt på
vilket den totala skattenivån kan sjunka, vilket för Sverige är nödvändigt.
5.2 Frågorna som regeringen glömmer
5.2.1 Behovet av strukturreformer för långsiktig tillväxt
Trots att det ekonomiska läget är det allra bästa för att genomföra
strukturella reformer väljer regeringen att i stort sett inte göra någonting.
"Det går bra för Sverige", har varit regeringens återkommande slogan det
senaste året. Men att det går bra för Sverige när det råder internationell
högkonjunktur innebär inte att vår långsiktiga tillväxtpotential har stärkts.
Det innebär heller inte att Sveriges strukturella problem plötsligt är lösta.
Regeringen väljer att helt bortse från flera av de absolut viktigaste
utmaningarna som Sveriges ekonomi står inför.
De föreslagna åtgärderna har en helt annan inriktning än att möta dessa
utmaningar:
Energiskatterna höjs, trots att Sverige redan ligger i topp och dagens
skatter slår mot både den svenska industrin och åkerinäringen.
Fastighetsskattesatsen sänks när taxeringsvärdena höjs för att bevara
skatteuttaget från fastighetsskatten konstant. Det innebär att en del får sänkt
fastighetsskatt medan de som bor i våra tillväxtregioner drabbas av höjda
skatter utan att de får motsvarande nya inkomster.
Förmögenhetsskattens fribelopp höjs inte mer än att många människor nu
kommer att tvingas betala förmögenhetsskatt på grund av upptaxeringen av
deras boende.
Kompensationen för egenavgifterna utökas med 200-300 kronor i
månaden. Det innebär att marginaleffekter, fattigdomsfällor och
förutsättningarna att leva på sin lön i stort sett kvarstår som idag.
Den ekonomiska politiken borde istället handla om de stora skeendena i
vår tid. Globaliseringens och kunskapssamhällets krav, allt mer rörliga
skattesatser, segregationen samt den framväxande arbetskraftsbristen.
Utvecklingen inom dessa områden gör att den ekonomiska politiken ställs
inför nya utmaningar. Om dessa utmaningar inte tas på allvar riskerar Sverige
att hamna på efterkälken inom flera viktiga områden.
Det faktum att regeringen i budgeten inte alls berör många av dessa frågor
inger utan tvekan farhågor. Det som regeringen inte säger i budgeten är mer
talande för regeringens politik än det som faktiskt sägs. Det är i slutändan de
som är mest beroende av den ekonomiska utvecklingen i Sverige som drabbas
hårdast av regeringens passivitet.
5.2.2 Globaliseringen
Globaliseringen är förmodligen det tydligaste exemplet på att regeringen
står helt utan strategi inför framtiden. Det enda regeringen gjort hittills är
att tillsätta en utredning med uppgift att utreda globaliseringens effekter.
Men ekonomins aktörer låter inte vänta på en utredning, för dem är
globaliseringen redan ett faktum.
Utan tvekan har den tekniska utvecklingen med Internet i spetsen
påskyndat internationaliseringen och globaliseringen av ekonomin.
Nationsgränser liksom den fysiska närvaron på ett speciellt ställe är numera
av mindre betydelse. Den tekniska utvecklingen leder till ökad rörlighet för
både kapital, varor och människor. I grunden är detta positivt. Men det
innebär också en utmaning, och det ställer nya krav, inte minst vad gäller den
ekonomiska politiken.
Det behövs ingen utredning för att se att det svenska sparandet i utlandet
ökat dramatiskt de senaste åren. 1999 uppgick svenska placeringar i utländska
konton till drygt 350 miljarder kronor, en ökning med över 225 miljarder
sedan början av 1990-talet (se diagram). Det behövs knappast heller en
utredning för att se orsakerna. Förmögenhetsskatterna i de länder som
fortfarande har kvar dessa är betydligt lägre än i Sverige. Allt fler länder har
också helt slopat förmögenhetsskatten.
Enligt vissa uppskattningar leder sparandet i utlandet till att staten går
miste om omkring 10-15 miljarder kronor per år i förlorade skatteintäkter.
Diagram 6:3 Svenska pengar i utlandet (mdr kronor)
Det faktum att Sverige har världens högsta skatt på ägande gör också att
ägandet av svenska företag till stor del flyttar utomlands, d.v.s. säljs till
utländska aktörer. Utlänningars ägandeandel på den svenska börsen
uppgår till nära hälften, och för många bolag överstiger det utländska
ägandet 50 procent. Ägande över nationsgränserna är inte negativt i sig,
men när utvecklingen drivs av att ett visst ägande, i detta fall svenskt, är
skattemässigt missgynnat är det negativt. På grund av de höga skatterna
på aktieägande är det billigare för utländska aktörer att äga svenska
företag än det är för svenska aktörer att äga svenska företag.
Fortsätter denna utveckling kan de negativa konsekvenserna för Sverige bli
betydande. Sveriges framstående position inom IT och andra
tillväxtorienterade branscher kan utan tvekan komma att hotas. Erfarenheter
visar att det finns ett samband mellan ägande och huvudkontorets
lokalisering, och att det i sin tur finns ett samband mellan huvudkontorets
lokalisering och placeringen av företagens andra mer kvalificerade
verksamheter såsom forskning och utveckling .
Diagram 6:4 Total skatt på ägande (1999)
Den sammantagna effekten av bolagsskatt, aktieutdelningsskatt,
reavinstskatt och förmögenhetsskatt.
* Exklusive Sverige
Även arbetskraften flyttar i allt större utsträckning utomlands. Främst
gäller det människor med högre utbildning. Sedan 1987 har utflyttningen
av svenska civilingenjörer fyrdubblats . Även bland andra högutbildade,
såsom ekonomer, läkare och sjuksköterskor är intresset att arbeta
utomlands mycket stort. Naturligtvis sker en viss inflyttning av
arbetskraft från utlandet, men den ökar inte alls lika snabbt.
Att svenskar skaffar sig erfarenheter av utlandsjobb är inte negativt,
tvärtom, men för att det i längden skall komma Sverige till godo vill det till
att de så småningom kommer tillbaka. Enligt en undersökning gjord av
Industriförbundet är det mindre än hälften, cirka 40 procent, som kommer
tillbaka. Fortsätter denna utveckling är risken stor att Sverige som
kunskapsnation hamnar på efterkälken.
Det behövs inte heller någon utredning för att se åtminstone en anledning
till det stora intresset bland svenskar att arbeta i andra länder. Inte i något
land
är löntagare så pass hårt beskattade som i Sverige. En medelinkomsttagare i
Sverige betalar drygt 50 procent i skatt (inklusive arbetsgivaravgifter), medan
hans kollega i Norge betalar under 40 procent i skatt . I USA betalar
medelinkomsttagaren cirka 25 procent i skatt. Skillnaderna är lika stora för
höginkomsttagare, och för låginkomsttagare är skillnaden mot utlandet ännu
större.
Den senaste årliga enkätundersökningen från Invest in Sweden (ISA) om
utländska företags syn på företagsklimatet i Sverige visade att lägre
inkomstskatter kommer högst upp på önskelistan. Många utländska företag
som är verksamma i Sverige har nämligen svårt med rekryteringen av
kvalificerad personal.
Även i de sammanställningar av internationell konkurrenskraft som görs
av bland andra World Economic Forum (WEF) och International Institute for
Management Development (IMD) återkommer ständigt det höga skattetrycket
liksom rigida arbetsmarknadsregler som Sveriges största
konkurrensnackdelar.
Trots alla fakta slår regeringen dövörat till när det gäller de höga svenska
skatternas effekt på den svenska konkurrenskraften i den allt mer globala
ekonomin. Man motsätter sig lägre förmögenhetsskatter och ägandeskatter,
trots den massiva utflyttningen av kapital, och man motsätter sig effektfulla
sänkningar av inkomstskatterna. Följden blir höga skattesatser och en urgröpt
skattebas, när vi istället borde se det omvända; sänkta skattesatser och en
stark skattebas.
Riksskatteverket (RSV) har i en ny rapport, Vår förvaltning år 2010 - i
globaliseringens spår, utförligt beskrivit globaliseringens konsekvenser.
RSV skriver:
Den ökade möjligheten att flytta skattebaser till lågskatteländer får två
effekter på högskatteländer som Sverige. Dels minskar de
skatteinkomsterna från dessa skattebaser, vilket har en direkt
försämrande effekt på den offentliga sektorns finanser. En annan kanske
viktigare och långsiktigt allvarligare effekt är dock att kapital,
investeringar och verksamhet försvinner från landet. Det leder till en
försämrad ekonomisk tillväxt och på sikt även till ytterligare
skatteförluster.
5.2.3 Kunskapssamhällets krav
I en tid när enskilda individers kunskaper får en allt större betydelse ser vi
en tendens i Sverige som på sikt kan få mycket stora negativa
konsekvenser. Sverige har en, internationellt sett, låg andel
högskoleutbildade. I åldern 25-34 år har endast 11 procent en examen på
universitets- eller högskolenivå. Det placerar Sverige på en mindre
hedrande artonde plats bland OECD:s 26 medlemsländer .
På arbetsmarknaden innebar kombinationen av solidarisk lönepolitik och
progressiv inkomstbeskattning att individens avkastning av investeringar
i utbildning relativt sett minskade, medan företagens vinster och den
offentliga sektorns skatteintäkter av samma investeringar ökade. (Lennart
Schön, professor i ekonomisk historia .)
De höga inkomstskatterna har pressat ned utbildningspremien, vilket gör
att det ur ekonomisk synvinkel knappt lönar sig att lägga ned tid och
pengar på en flerårig universitetsutbildning. I ett kort perspektiv innebär
detta att företagen har svårt att rekrytera utbildad personal, i ett längre
perspektiv ökar det risken för att Sverige hamnar på efterkälken i det nya
globala kunskapssamhället.
Med sin höga straffskatt på kunskap, d.v.s. värnskatten, tar regeringen
därmed på sig ett stort ansvar vad gäller den framtida utvecklingen för
Sverige som kunskapsnation.
Inom den offentliga sektorn finns sektorer som inte tillåtits samma
tillväxtbefrämjande dynamik som de senaste åren varit kännetecknande inom
många andra områden. Snarare har regeringen istället motarbetat
framväxandet av alternativ inom strategiska kunskapsområden som skolan
och sjukvården, och i vissa fall till och med hotat med förbud.
På så sätt hindras också initiativkraften hos anställda, samtidigt som
patienters och barnfamiljers valfrihet omöjliggörs. På längre sikt försummar
vi en spännande och dynamisk utveckling inom utbildningssektorn och
medicinska industrin som skulle kunna stärka Sverige som kunskapsnation.
Istället för att söka förbjuda kunskapsföretagen borde fristående alternativ
inom dessa områden uppmuntras. Precis som Sverige idag är ett ledande land
inom IT och ny teknologi så borde vi också kunna bli ett ledande land inom
skola, utbildning och sjukvård.
5.2.4 Tudelning och segregation
Vi har för tillfället en mycket stark konjunktur i Sverige. Tillväxten är
hög och sysselsättningen ökar. Men tillväxten är inte jämnt fördelad, vare
sig geografiskt eller sektormässigt. Vissa områden och vissa sektorer
kännetecknas av stagnation och tillbakagång.
Den höga aktiviteten i ekonomin är främst koncentrerad till
storstadsområdena. Utanför dessa är arbetslösheten i många fall fortfarande
hög och tillkomsten av nya jobb låg. Tudelning av vår samhällsekonomi är
tydlig.
I Norrbotten ligger t.ex. den totala arbetslösheten, d.v.s. öppet arbetslösa
plus personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, på nära 15 procent.
Motsvarande siffra för landet som helhet är drygt 7 procent och för
Stockholm omkring 4 procent.
Tudelningen av ekonomin märks också på ett annat sätt. Klyftan mellan de
företag och arbetsplatser som präglas av den nya ekonomins vitalitet och
frihet är stor gentemot den reglerade och politiskt styrda verksamheten inom
offentlig sektor. Konsekvenserna syns tydligt i skillnaderna bland annat vad
gäller utvecklingsmöjligheter och medarbetarnas lönesättning.
Regeringens motstånd att sänka bensinskatten och dess beslut att höja
dieselskatten är inte åtgärder som gagnar tillväxt och sysselsättning utanför
storstadsregionerna. Bristen på investeringar och underhåll i vägar bidrar till
problemen.
Tudelningen märks också i form av segregation och utanförskap. I många
områden, även inom storstadsområdena, är arbetslösheten bland utländska
medborgare ofta nära det dubbla jämfört med svenskar. Denna segregation är
ofta skapad av ett bidragsberoende och ett skattesystem som inte ger
incitament för arbetslösa, inte minst de med barn, att ta de jobb som faktiskt
erbjuds. Att bryta denna segregation borde vara en prioriterad uppgift i
kampen mot arbetslösheten.
Att underlätta för utländska medborgare att komma ut på arbetsmarknaden
bidrar även till ett större arbetskraftsutbud. Tyvärr verkar regeringen mer
intresserad av att klara sitt uppställda arbetslöshetsmål vad gäller den öppna
arbetslösheten.
5.2.5 Den framväxande arbetskraftsbristen
Trots att den totala arbetslösheten fortfarande är stor har arbetskraftsbrist
börjat bli ett reellt problem i Sverige. Det gäller både arbetskraft inom den
nya ekonomins områden samt numera också inom den mer traditionella
industrin. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) skriver i en rapport från
augusti att bristen på arbetskraft inom byggindustrin på sikt kan bli
inflationsdrivande, och Konjunkturinstitutet (KI) skriver i sin senaste
prognos från samma månad att bristen på arbetskraft kan komma att
bromsa tillväxten redan under nästa år. KI gör också den observationen
att ökningen av antalet vakanser, d.v.s. lediga jobb, inte lett till en
motsvarande nedgång i arbetslösheten, och KI drar därmed slutsatsen att
arbetslösheten till viss del är att betrakta som strukturell.
I SAF:s senaste rekryteringsenkät för hösten 2000 konstateras att tre av
fyra företag hade stora eller mycket stora svårigheter att få tag i den
eftersökta
kompetensen det senaste halvåret, och att vart fjärde företag inte lyckades
rekrytera. Även Industriförbundet (IF) konstaterar att sysselsättningsökningen
skulle vara större om det inte vore för bristen på kompetent personal.
Diagram 6:5 Flaskhalsar och vakanser
Flaskhalsar, mätt som andelen företag som uppger att bristen på utbildad
arbetskraft innebär restriktioner i produktionen, och vakanser, mätt i
antal.
Uppenbart är incitamenten att söka de lediga jobben, vilket i många fall
innebär flytt till annan ort, alldeles för låga. Enligt en rapport från
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) är det främst den
progressiva inkomstskatten som försämrar rörligheten på den svenska
arbetsmarknaden. Enligt NUTEK är det många individer som vid flytt till
ledigt jobb på annan ort inte får en inkomstökning som överstiger
kostnaden för att flytta. Andra studier visar också på mycket marginella
inkomstökningar när personer går från arbetslöshet till jobb. Ofta blir den
faktiska disponibla inkomstökningen inte mer än 10 procent av den
nominella inkomstökningen .
Det torde därmed vara uppenbart att dagens skattesystem bidrar till att
hålla tillbaka utbudet av arbetskraft, vilket i längden slår mot den potentiella
tillväxten. Desto mer oroväckande är diskussionerna om hur en
arbetstidsförkortning skall utformas, d.v.s. på vilket sätt som
arbetskraftsutbudet skall minskas ytterligare. Diskussionerna har således
handlat om det rakt motsatta mot vad som är nödvändigt. Uppenbarligen har
regeringen inte tagit till sig uppgifterna om den rådande situationen på
arbetsmarknaden. Istället har det förts fram diskussioner om
skattesänkningars inflationsdrivande effekt, när det istället handlar om
skattesänkningar i utbudshöjande syfte, vilket är det rakt motsatta.
En annan aspekt på samma problem är det faktum att antalet personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökade i slutet av sommaren, vilket samtidigt
leder till att den lediga arbetskraften minskar, vilket är detsamma som
minskat arbetskraftsutbud. Här är det uppenbart att regeringen prioriterar sitt
mål om en öppen arbetslöshet på högst 4 procent - ett mål som mer tar
hänsyn till statistik än till faktiska förhållanden - framför att både öka
arbetskraftsutbudet och minska den totala arbetslösheten.
6 Den ekonomiska politikens inriktning
6.1 Öka tillväxtpotentialen - fler i arbete
Målet för den ekonomiska politiken är att öka Sveriges långsiktiga
tillväxtpotential. Hög tillväxt måste kunna förenas med låg inflation och
en sund löneutveckling. Det faktum att vi de senaste trettio åren halkat
efter ordentligt i tillväxtligan - från fjärde plats 1970 till femtonde plats
1999 - visar att det finns strukturella brister i ekonomin som hämmar den
långsiktiga tillväxten. Att Sverige för tillfället i samband med en
internationell högkonjunktur noterar hög tillväxt och stigande
sysselsättning får inte skymma detta faktum.
Enligt den senaste Långtidsutredningen (LU 1999/2000) förväntas trenden
i den svenska BNP-tillväxten falla ytterligare de kommande femton åren. LU
pekar bland annat på det höga skattetrycket samt svag konkurrens inom
många områden i ekonomin som orsaker till att Sverige halkat långsiktigt
efter, och till att vi även i fortsättningen riskerar att utvecklas sämre
ekonomiskt än omvärlden.
Det blir därför den ekonomiska politikens största utmaning de kommande
åren att skapa förutsättningar för en högre tillväxtpotential, så att Sverige,
istället för att halka efter, kan stärka sin position. För att så skall kunna
bli
fallet behövs stora förändringar på en rad områden. Nya jobb och tillväxt
betyder mest för dem som i dag möter tudelningen och segregationens
konsekvenser. Sverige skall vara ett samhälle för alla.
De offentliga finansernas sårbarhet för konjunkturella förändringar måste
minska för att ge privat sektor goda förutsättningar för tillväxt över tiden.
Den
enskilde medborgarens beroende av offentliga utgifter måste minskas.
Saneringen av statens finanser måste fortgå genom en minskning av de
offentliga utgifterna.
Det svenska skattetrycket skall under den kommande tioårsperioden ner i
nivåer som ger Sverige konkurrenskraft inte bara i europeiskt utan också
globalt perspektiv. Marginaleffekterna måste ner. Konkurrenstrycket skall
vara starkt genom avregleringar och genom att Sverige fullt ut deltar i den
inre marknaden och den gemensamma valutan. Lönebildningen måste vara
flexibel inom ramen för en individualiserad arbetsmarknad och en
skattepolitik som slår vakt om kunskaper och kompetens.
Övergripande mål för den ekonomiska politiken är att skapa
förutsättningar för ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Vi ser som ett
långsiktigt mål en sådan reallöneutveckling som kan återföra Sverige till den
position bland de rikaste länderna inom OECD-området, som vi förlorat efter
1970-talets mitt. Vi eftersträvar en sysselsättningsutveckling, där ingen som
står till arbetsmarknadens förfogande skall behöva gå arbetslös. Tillsammans
med en social skattepolitik skall detta bidra till ett minskat bidragsberoende.
Den ekonomiska utvecklingen nu är inte av den art att den ställer krav på
konjunkturella åtgärder i det korta perspektivet. Desto viktigare och
angelägnare är det därför med en utbudsinriktning av den ekonomiska
politiken som på längre sikt ökar tillväxtpotentialen och som på kortare sikt
minskar efterfrågetryck och förekomsten av flaskhalsar i ekonomin.
6.2 Lägre andel offentliga utgifter
En av de viktigaste åtgärderna är att minska de offentliga utgifternas
andel av ekonomin, den s.k. utgiftskvoten. Även om utgiftskvoten sjunkit
de senaste åren kommer den likväl att 2003 ligga på nästan 53 procent,
vilket i en internationell jämförelse är mycket högt. Till detta kommer att
den underliggande utvecklingen snarast tyder på att den då på nytt börjar
stiga. Den höga utgiftskvoten skapar en konjunkturkänslighet som gör att
Sveriges sårbarhet vid lågkonjunktur är extra stor. Tillsammans med den
höga inkomstkvoten tränger den undan den privata sektorn, som är
förutsättningen för vårt välstånd. Medborgarnas handlingsfrihet och
valfrihet begränsas till följd av offentliga monopol, höga skatter och
omfattande transfereringar.
Med en lägre utgiftskvot blir de offentliga finansernas
konjunkturkänslighet mindre, samtidigt som det skapas utrymme för
tillväxtbefrämjande skattesänkningar. Den offentliga sektorn blir mindre i
förhållande till ekonomin, vilket ger utrymme för den privata sektorn att växa.
På medellång sikt skall utgiftstaken bestämmas så att de offentliga
utgifterna kan sänkas till under 50 procent av BNP. På längre sikt bör målet
vara att föra den svenska utgiftskvoten närmare genomsnittet i OECD.
Utvecklingen mot en lägre utgiftsandel möjliggörs genom en stram
budgethantering förenad med ekonomisk tillväxt.
Som ett led i utvecklingen mot en lägre utgiftshandel skall
sammansättningen av de offentliga utgifterna utformas så att arbete och
företagande ges tydliga incitament och att insatser som ger ökad tillväxt eller
trygghet åt dem som är i störst behov av stöd prioriteras.
6.3 Balans över konjunkturcykeln - från offentligt till
privat sparande
Vi anser att budgetarbetet bör ha som norm att de offentliga finanserna
skall vara i balans över konjunkturcykeln. Balans i de offentliga
finanserna över konjunkturcykeln i stället för överskott innebär inte ett
totalt sett lägre sparande i ekonomin. Det innebär att sparandet i stället allt
mer sker i den privata sektorn. Ett högt och stabilt privat sparande leder
till ökade möjligheter för den enskilde att öka sin trygghet. Det privata
sparandet utgör också basen för näringslivets riskkapitalförsörjning.
Då såväl utgifts- som skattekvoterna är lägre i vårt alternativ blir de
offentliga finansernas konjunkturkänslighet mindre, vilket i sin tur innebär att
de offentliga utgifterna och inkomsterna blir mindre följsamma
konjunkturella svängningar. Det minskar behovet av en offentlig
förmögenhetsuppbyggnad över konjunkturcykeln.
6.4 Statsskulden skall minska
Med de offentliga finanserna i balans över en konjunkturcykel blir den
offentliga skulden i nominella termer oförändrad över en
konjunkturcykel. Tillsammans med ekonomisk tillväxt minskar därmed
skulden som andel av BNP. Av detta följer att amorteringar skall
genomföras under högkonjunkturer vilket innebär när det råder överskott i
de offentliga finanserna. I ett kortare perspektiv finns det särskilda skäl att
minska skulden från den tidigare mycket höga nivån, främst för att sänka
kostnaderna för statsskuldsräntorna och de offentliga finansernas
känslighet.
Den konsoliderade bruttoskulden skall pressas ner under 40 procent.
Därefter skall den fortsatt minska genom en allt lägre utgiftskvot, stabila
statsfinanser och ekonomisk tillväxt.
6.5 En skattepolitik för starka skattebaser
Med rörliga skattebaser ställs allt större krav på en politik för lägre
skatter. I framtiden står valet inte mellan stabila skatteinkomster och
sänkta skatter utan mellan höga skattesatser och starka skattebaser.
Riksskatteverkets expertrapport visar att mer än 100 miljarder kronor kan
gå förlorade i skatteinkomster till följd av alltför höga skattesatser på
sparande, företagande och arbete.
En defensiv svensk skattepolitik riskerar att urholka skattebaserna
samtidigt som fördelningen av skatteuttaget blir socialt orättfärdigt. Det
gäller
i synnerhet om sänkta skatter på de rörliga skattebaserna skall kompenseras
genom skatteuttaget på de mindre rörliga. Då drabbas de som har en lägre
flyttkraft. Det rör sig om låg- och medelinkomsttagares arbetsinkomster,
fastighetsskatt, energiskatter och moms på vardagsvaror.
Mot den bakgrunden är det nödvändigt att skapa utrymme för ett sänkt
skattetryck i sin helhet. Då kan skattesänkningar genomföras för alla på ett
socialt rättfärdigt sätt. Genom att skatten kan sänkas för alla blir det också
möjligt att offensivt sänka skatterna för de mest rörliga skattebaserna utan att
gå vägen över undantag eller akuta åtgärder.
En politik för starka skattebaser är möjlig att genomföra tillsammans med
en politik för en sänkt offentlig utgiftsandel. Sänkta offentliga utgifter
frigör
tillsammans med ekonomisk tillväxt ett betydande utrymme för sänkta
skatter. Starka skattebaser förutsätter lägre skatter för alla.
6.6 En skattepolitik för fler jobb och större trygghet
Svenska låginkomsttagare är världens högst beskattade. Det skapar en
ekonomisk och social otrygghet samtidigt som det ger färre jobb som man
kan försörja sig på. I en öppen ekonomi riskerar de höga svenska
skatterna att slå ut de jobb som är som mest utsatta för global konkurrens.
Därmed bidrar de höga skatterna till en förstärkt process av segregation
och utanförskap bland dem som har svårt att få fotfäste på
arbetsmarknaden.
Samtidigt leder de höga svenska skatterna till mindre marginaler i
hushållsekonomin för låg- och medelinkomsttagare och därmed ett ökat
bidragsberoende. Skatterna orsakar en otrygghet som leder till att social
trygghet förutsätter fler och större bidrag.
Skattepolitiken måste syfta till att både bredda arbetsmarknaden och
underlätta för fler att ta steget in på den. Det ställer krav på sänkta skatter
för
låg- och medelinkomsttagare.
Därmed minskar också bidragsberoende. Social trygghet kommer att
innebära att den enskilde skall behöva så få och så små bidrag som möjligt
istället för att få så många och så stora som möjligt. Sänkta skatter ger både
ökat arbetskraftsutbud och bättre förutsättningar att leva på sin lön och bidrar
därmed till lägre andel offentliga utgifter.
6.7 En utbudspolitik med sänkta skatter på
företagande och sparande
Trots att vi nu befinner oss i en stark konjunktur med hög tillväxt finns
det mycket som tyder på att Sveriges långsiktiga tillväxtpotential inte ökat
tillräckligt för att vi skall kunna förhindra en fortsatt långsiktig
ekonomisk eftersläpning. Den tidigare nämnda Långtidsutredningen,
liksom ett flertal andra inhemska och internationella analyser, pekar på en
rad strukturella brister i det svenska ekonomiska systemet. Därför krävs
nu en utbudsinriktad skattepolitik för ökat företagande, arbete och
sparande.
Vi måste ha ett skattesystem som främjar tillväxt och sysselsättning och
som är utbudshöjande. Incitamenten att söka jobb måste stärkas genom sänkta
skatter på arbete och ett reformerat ersättningssystem. Att Sverige trots den
höga tillväxten och en begynnande arbetskraftsbrist fortfarande har en hög
total arbetslöshet tyder på att de arbetssökande och de lediga jobben inte finns
på samma ställe. Lönebildningssystemet måste bli flexiblare och
arbetsmarknaden måste generellt omgärdas av betydligt mindre regleringar.
Arbetsrätten måste ses över. Arbetstiden bör bli flexiblare, men inte generellt
sett kortare.
Skatterna måste sänkas på företagande och sparande för att öka
investeringar och tillväxten av nya företag. Sverige skall vara
konkurrenskraftigt vad gäller företagande och kunskap.
Det måste bli enklare att starta och driva företag, vilket kräver förenklande
regleringar och ett minskat uppgiftslämnande till staten.
6.8 En politik för stabila priser
Finanspolitikens inriktning skall vara stabila statsfinanser och låg
inflation. Detta förutsätter en stram utgiftspolitik och skattesänkningar
som förenas med minskade utgifter.
Finanspolitiken skall inte vara så utformad att den leder till stigande
efterfrågetryck och därmed höjda räntor. Detta blir en än viktigare uppgift när
Sverige tar det tredje steget in i den gemensamma valutan och gör euron till
den svenska valutan. Då måste finanspolitiken möta och balansera de
struktur- och efterfrågeproblem som är speciella för den svenska ekonomin.
Riksbankens inflationsmål bör även framgent vara ambitiöst och syfta till
att skapa en hög trovärdighet. Genom en politik som underlättar för sparande
och investeringar stärks hållfastheten i inflationspolitiken även i
högkonjunktur.
Den ekonomiska politiken bör vara utbudsinriktad för att öka den
potentiella tillväxten och minska flaskhalsarna i ekonomin.
6.9 Mer av marknadsekonomi och företagande
Den dynamik som kännetecknar många delar av den nya ekonomin har
hittills inte tillåtits växa fram inom skolan och sjukvården i någon större
utsträckning. Där har regeringen motsatt sig avregleringar, och
framväxandet av nya alternativ, trots de positiva erfarenheterna av
avregleringar inom andra områden. Man har till och med gått så långt som
att föreslå förbud av företagande inom i första hand sjukvården.
Detta hindrar både personalens initiativkraft och medborgarnas valfrihet.
Regeringens motstånd mot alternativ begränsar möjligheterna på den del av
arbetsmarknaden som domineras av kvinnor, och hindrar därmed också
framväxten av ökat kvinnligt företagande.
På motsvarande sätt innebär konkurrens och företagande inom skolan att
elevernas rätt att forma sin utbildning stärks. Det innebär också att skolan
blir
en bas för en dynamisk utbildningssektor i ett modernt kunskapssamhälle.
En avreglering inom dessa två viktiga områden är exempel på hur
marknadsreformer kan ge en ökad vitalitet åt den svenska ekonomin i
allmänhet och tjänstesektorn i synnerhet.
6.10 Förutsättningar för tillväxt i hela landet
Trots de senaste årens höga tillväxt i Sverige är det vissa delar av landet
som kännetecknas av eftersläpning och avfolkning. Det är nödvändigt att
det förs en politik som förmår öppna möjligheterna för företagande och
nya jobb i hela landet. Det ställer krav på underhåll av vägnätet i
glesbygden, bevarandet av en kärnkraftsbaserad energiförsörjning, lägre
energiskatter och sänkt bensinskatt för att underlätta för tillväxt och
företagande i hela landet.
Tillväxten i våra storstadsregioner är viktig för hela landet. Hinder som
motsvarar utvecklingen i våra tillväxtregioner måste undanröjas. Ett exempel
är bostadsmarknaden, där behovet av avregleringar är lika stort som för
vården och skolan. Trots den höga tillväxten i storstadsregionerna är bristen
på bostäder av den omfattningen att den hotar att hämma tillväxten. Dämpas
tillväxten i storstäderna så dämpas tillväxten i hela landet. Bostadsmarknaden
måste mot den bakgrunden avregleras för att därmed öka rörligheten och
utbudet. En väl fungerande hyresmarknad vad gäller bostäder är nödvändig
för att skapa den flexibilitet i boendet som är nödvändig i ett samhälle som
växer och förändras.
Utbyggnaden av vägar och kommunikationer i våra storstadsregioner är av
motsvarande skäl också av avgörande vikt.
6.11 Sverige skall träda in i den gemensamma valutan
Euron bidrar till att förstärka vitaliteten i den gemensamma marknaden.
Den underlättar för handel och ökad rörlighet för arbetskraft över
gränserna. Sedan euron infördes har den också bidragit till
strukturrationaliseringar och fusioner som på längre sikt stärker den
europeiska ekonomins konkurrenskraft och dynamik.
Det faktum att växelkursen mellan den svenska kronan och euron varit
mycket föränderlig under det senaste året understryker problemen med att stå
utanför. Osäkerheten till följd av utanförskapet ökar.
Det är av stor vikt att euron fortsatt kan bidra till att vitalisera den
europeiska ekonomin samt att Sverige är en del av denna process. Det ger
stabila förutsättningar för svenskt näringsliv och svensk ekonomi. Det
underlättar för svenska konsumenter och ger en ökad konkurrens med lägre
priser som följd.
Sverige bör enligt Moderata samlingspartiets uppfattning eftersträva att så
snart som möjligt göra euron till svensk valuta. Så snart ett svenskt beslut är
fattat bör Sverige ansluta sig till ERM2.
7 En reformpolitik för en ny tid
7.1 Utgångspunkter
När Sverige går in i en ny tid är reformbehovet stort. Globaliseringen
ställer en internationell ekonomi som den svenska inför stora utmaningar
och möjligheter. Politiken måste bryta upp från industrisamhällets
föreställningar om den enskilde som bara en av många i ett likformat
kollektiv.
Den enskilde medborgaren måste få större utrymme för företagande och
ansvarstagande. Välfärden måste formas av och följa den enskilde individen
för att tryggheten och dynamiken skall vara så stor som möjligt. Utrymmet
och förutsättningarna för att utbilda sig och ta tillvara kunskaper och
kompetens måste bli större för den enskilde individen. Sverige måste stå
öppet för förändringar och vara attraktivt för människor och företagande i en
tid av öppna gränser. Sverige behöver reformer för frihet.
- Människor i Sverige skall kunna välja. Var och en har rätt att bestämma
över sitt eget liv och den egna välfärden. Det gäller valet av barnomsorg,
skola, sjukvård och äldreomsorg. Social trygghet måste betyda mindre
beroende till bidrag och större förutsättningar att leva på eget arbete.
Trygghet skall följa den enskilde, inte kommuner och organisationer.
- Det är de enskilda människorna som bär på det kapital som är den nya
ekonomins viktigaste förutsättning. Företagandet måste ges möjligheter
som underlättar för den enskilde att starta nytt och pröva nya vägar inom
samhällslivets alla områden och inom kunskapssamhällets verksamheter i
synnerhet. Etableringsfrihet, konkurrens och företagande är av avgörande
vikt för att möjliggöra nytänkande och förnyelse. Forskning och högre
utbildning måste ges nya förutsättningar att föra Sverige till en ledande
position inom framtidens strategiska kunskapsområden.
- Den sociala rörligheten måste stärkas genom att människor ges större
makt och ansvar över sin vardag. Social segregation och utanförskap kan
brytas genom en politik som ger människor ökad makt över tillvaron. Den
svenska arbetsmarknaden måste breddas och vara öppen för fler. Det måste
vara möjligt och meningsfullt för alla att utbilda sig och utveckla nya
kunskaper. Den svenska skolan skall kunna ge sina elever kunskaper i
världsklass. Varje elev skall kunna få den utbildning som ger just henne
bra förutsättningar i livet.
- Män och kvinnor skall under likvärdiga villkor kunna förena arbete med
familj. Var och en skall ha förutsättningar att i livets olika skeden påverka
hur mycket man skall arbeta men det skall alltid löna sig att arbeta mer.
Hur länge man skall arbeta i livet skall vara upp till den enskildes beslut.
Med en frihetens politik kommer människor fullt ut att kunna ta tillvara
de möjligheter som en ny tid ger dem. Sverige blir ett mer dynamiskt och
konkurrenskraftigt land med ett öppet samhälle och friare medborgare.
Konkurrens och företagande gör Sverige starkt i den globala ekonomin.
Valfrihet och mångfald ger trygghet och förankring i vårt eget samhälle.
Kunskaper och utbildning lägger grunden för ett Sverige där människor
kan växa.
Reformerna under 1990-talet lade grunden för stabila offentliga finanser
och en dynamisk utveckling av företagande. Nu står Sverige inför en period
av omfattande reformer för att öppna nya möjligheter åt de enskilda
medborgarna. Sverige skall vara ledande när det gäller att förena frihet och
trygghet i en föränderlig tid.
7.2 Utgiftsandelen skall ner
Sverige skall minska de offentliga finansernas sårbarhet. Vårt land skall
inte kunna hamna i en så djup ekonomisk kris som 1980-talets
ekonomiska politik drev landet in i. Genom en återhållsamhet med
offentliga utgifter i stat och i kommun tillsammans med en god
ekonomisk tillväxt sjunker utgiftskvoten. Med hjälp av ambitiösa
utgiftstak sätts gränser i enlighet med detta för de offentliga utgifternas
utveckling. Därmed blir balansen mellan det offentliga och det privata
bättre. En större öppenhet och mindre av politisk styrning i vår ekonomi
ökar flexibiliteten och förmågan att ta vara på nya möjligheter.
Ökad konkurrens och mångfald ger större valuta för skattebetalarnas
pengar. Lägre skatter och ökat hushållssparande skall successivt minska de
enskilda hushållens beroende till det offentliga. Genom en utveckling mot
obligatoriska och förmånsrelaterade socialförsäkringar, som följer den
enskilde över gränserna, minskar skattebelastningen. Samtidigt ökar den
enskildes trygghet utan att kunna urholkas av politiska beslut och utan att
hämma den egna rörligheten. En lägre offentlig utgiftsandel minskar den
politiska styrningen över välfärden och ökar människornas egen frihet.
Utvecklingen mot en lägre utgiftsandel underlättas genom att
sammansättningen av de offentliga utgifterna utformas så att de prioriterar
grunduppgifterna, insatser för ökad tillväxt samt tryggheten för dem som är i
störst behov av offentligt stöd.
7.3 Fler i arbete
7.3.1 En arbetsmarknad för den nya tidens jobb
Välstånd skapas genom arbete. Vi vill föra en politik som kan leda till att
arbetslösheten avskaffas som ett samhälleligt problem. Rörligheten
mellan olika jobb skall kunna vara stor. Som löntagare skall man kunna
välja mellan olika arbetsgivare även om man arbetar med sjukvård,
omsorg och skola. Även den arbetsmarknad som domineras av kvinnor
skall erbjuda goda möjligheter till en bra löneutveckling och företagande.
Arbetsmarknadspolitiken skall inriktas på kvalitativ utbildning.
Arbetsrätten skall individualiseras. Lägre skatter på arbete ger bättre
möjligheter till nya jobb.
7.3.2 Lättare att förena arbete med familj
I Sverige skall alla kunna arbeta. Vårt samhälle behöver allas deltagande i
arbetslivet. Det skall vara lätt för var och en att utveckla sin yrkesmässiga
kunskap och professionella kompetens. Kvinnor och män skall kunna
delta i yrkeslivet på likvärdiga villkor med hjälp av en barnomsorg som
anpassas till familjens önskemål och det egna arbetets förutsättningar.
Mångfald inom barnomsorgen gör det lättare för alla att finna den lösning
som passar den enskildes vardag bäst. Barn skall känna trygghet och
närhet till föräldrarna under uppväxten.
Vi vill tillsammans med de andra borgerliga partierna genomföra en
barnomsorgsreform som ger makten från kommunalpolitiker till föräldrarna.
Barnomsorgen skall präglas av mångfald och anpassning till familjernas
behov. Det skall råda etableringsfrihet inom barnomsorgen. Föräldrarna skall
med hjälp av avdrag för styrkta barntillsynskostnader och ett
barnomsorgskonto kunna välja fritt mellan olika typer av barnomsorg. Genom
valfriheten underlättas både för yrkesarbete och för de föräldrar som vill ta
hand om barnen i hemmet. Genom avdragsrätten lönar det sig alltid för den
som vill arbeta.
7.3.3 Sänkt skatt för hushållsnära tjänster
Gemensamt med de borgerliga partierna vill vi reducera skatten på
hushållsnära tjänster. Därmed öppnas en ny arbetsmarknad med
möjligheter till nya jobb samtidigt som det blir lättare för kvinnor och
män att hinna med både arbete och ansvar för hemmet.
7.4 Forskningens och kunskapens samhälle
Sverige skall kunna vara ett ledande land inom de vetenskaper som i dag
står i fronten för utvecklingen. Det gäller både den biomedicinska
vetenskapen och IT och telekom. De humanistiska vetenskaperna skall ge
en grund för ett civiliserat och kreativt samhälle.
Vi vill tillföra universitet och högskolor ökade medel för forskning. De
skall kunna stå självständiga gentemot staten. Genom att gradvis avveckla
den statliga inkomstskatten stimuleras fler att söka akademisk utbildning
samtidigt som mer av forskning inom svenska och utländska företag kan
utvecklas i Sverige i samverkan med den akademiska forskningen.
Genom att införa kompetenskonton uppmuntrar vi till ett livslångt lärande.
Vi vill öppna för företagande inom kunskapssamhällets strategiska
verksamheter som sjukvård och skola.
7.5 Öppna för företagande i kunskapssamhället
Sverige skall vara ledande när det gäller att reformera några av
kunskapssamhällets viktigaste samhällsområden. Skolan skall vara en
dynamisk bas för företagande i det moderna utbildningssamhället. Lärare
skall arbeta inom en arbetsmarknad som inte begränsas av den offentliga
sektorns gränser utan tar till vara på kunskapens alla möjligheter.
Företagande som söker nya lösningar och ger elever en bättre skola skall
uppmuntras och inte förbjudas. Genom en nationell skolpeng blir varje
skola fristående och beroende av elevers val.
Sjukvården är en framtidsbransch som har en strategisk betydelse för det
svenska kunskapssamhället. Den bör präglas av att patienten står i centrum
och kan kräva bästa möjliga service och vård när den behövs. Den som är
sjuk och behöver vård skall aldrig betraktas som en kostnad och en belastning
utan istället ge ökade resurser för verksamheten. En öppen och föränderlig
sjukvård blir en plattform för nytt företagande och en vital utveckling av den
biomedicinska industrin.
På samma sätt som avregleringen av telemarknaden gav mer än bättre
service och lägre kostnader kan en avreglering av sjukvård och skola förutom
högre kvalitet i skolan och vård när den behövs ge nytt företagande och nya
tjänster som gör fler delaktiga i den nya ekonomin.
7.6 Mångfaldens välfärd
7.6.1 Rätt att välja sjukvård
I ett bra samhälle är sjukvården en rättighet för var och en samtidigt som
var och en skall ha rätt att välja sjukvård när den behövs. Nya vårdformer
och mångfald ger möjlighet att välja. Vi vill införa en allmän och
obligatorisk hälsovårdsförsäkring som omfattar alla. Ingen skall kunna
nekas hälsovårdsförsäkring men den enskilde skall kunna välja
försäkringsgivare och vårdgivare.
Med en allmän hälsovårdsförsäkring avvecklas köer och därmed det
lidande och de kostnader som följer av dessa. Med mångfald och konkurrens
inom sjukvården höjs kvaliteten och tryggheten.
7.6.2 Frihet att välja skola
Den svenska skolan måste hålla högsta kvalitet. Elever och föräldrar skall
kunna välja mellan olika skolor. Bra skolor skall kunna växa och erbjuda
fler elever en bra utbildning med hög kvalitet. Skolor som inte håller
måttet måste antingen utvecklas och ge eleverna en bättre undervisning
eller förlora sitt elevunderlag. Genom en nationell skolpeng ger vi alla
elever en möjlighet att välja skola. Alla skolor blir friskolor. Därmed
skapas också ett skolväsende som präglas av mångfald och nytänkande.
7.6.3 Äldrepeng för valfrihet
En värdighet på äldre dagar förutsätter att man kan välja mellan olika
boendeformer och var man skall bo. Genom en modell med äldrepeng vill
vi ge de äldre själva makten över äldreomsorgen istället för att det
offentliga bestämmer över den enskildes liv på äldre dagar.
7.7 Privatisera de statliga företagen
Staten skall inte äga företag. Ett enskilt företagande är en förutsättning för
rättvis konkurrens och en kommersiell utveckling av starka och
självständiga företag. Med staten som ägare blandas företagets intressen
med politiska överväganden.
Vi vill under de kommande åren påbörja ett omfattande
privatiseringsprogram för att omvandla statliga företag och statligt ägande till
privat företagsamhet och enskilt ägande. Nordbanken, Vin och Sprit, SBAB,
Vasakronan och Telia ingår som några av de företag som bör privatiseras
tidigt. Vad gäller Telia är det tydligt att fortsatt statligt ägande urholkar
företagets värde och dess förmåga att hävda sig på en internationell marknad.
Tiden för en privatisering skall för samtliga företag avvägas mot konjunktur
och marknad.
7.8 En inkomstskattereform för en ny tid
Vi vill under detta decennium genomföra en omfattande
inkomstskattereform. Vi vill möta globaliseringen och kunskapssamhället
med bättre förutsättningar för det svenska samhället. Starka skattebaser är
viktigare än höga skattesatser för att vi skall ha stabila skatteinkomster.
Utgångspunkterna för vår skattereform är att man skall kunna leva på sin
lön. Svenska låginkomsttagare skall ha en bättre trygghet än vad de har i
dag. I ett modernt samhälle skall människor kunna känna både oberoende
och trygghet.
Höga inkomster skall inte beskattas så de flyr landet. Kunskapssamhället
ställer andra krav än vad industrisamhället gjorde. Det måste löna sig att
utbilda sig. Det skall alltid vara möjligt att arbeta mer eller mindre beroende
på var i livet man befinner sig men det skall alltid löna sig att arbeta.
Därför vill vi införa ett grundavdrag på 50 000 kronor per person. Vi vill
ha ett förvärvsavdrag som gör att bara 85 procent av arbetsinkomster
beskattas och det alltid lönar sig att arbeta. Vi vill avveckla den statliga
inkomstskatten. Reformen skall vara genomförd fullt ut senast 2010. Genom
återhållsamhet med offentliga utgifter och ekonomisk tillväxt. Så rustar sig
Sverige för att stå främst i den globala ekonomin.
7.9 Skatter för företagande och tillväxt i Sverige
Sverige skall vara konkurrenskraftigt om företagande och kunskap. Den
svenska ägarbeskattningen är i dag världens högsta. Den driver företag,
företagande och forskning utomlands.
Vi vill avveckla förmögenhetsskatten för att stimulera sparande och
ägande i Sverige. Dubbelbeskattningen av utdelningar skall upphöra för att
inte svenskt ägande av svenska företag skall missgynnas relativt utländskt
ägande. Kapitalinkomstbeskattningen sänks gradvis. Avreglering och
förenkling skall underlätta för ny- och småföretagande.
7.10 En långsiktig satsning på vägar och
kommunikationer
Sverige har ett stort behov av utbyggda och förbättrade vägar. Vi anslår i
en engångssatsning 30 miljarder under de kommande åren för det första
steget i en upprustning av det svenska vägnätet. Vidare avser vi att lägga
den nivåhöjning vi genomför fram till 2003 som en långsiktig grund för
utvecklingen av det svenska vägnätet. Under det kommande decenniet
innebär detta goda förutsättningar att lösa de problem som präglar våra
storstadsområden samtidigt som det svenska Europavägsnätet kan
upprustas.
7.11 En bostadsmarknad som gör att man kan bo där
man får jobb
Bostadsmarknaden måste bli mer rörlig och underlätta för människor att
flytta. Sveriges tillväxtregioner präglas i dag av bostadsköer som
motverkar att människor kan flytta dit de får jobb. Det behövs en
övergång till mer marknadsmässiga hyror. Den bör ske med hänsyn till
den besittningsrätt som dagens innehavare har. Genom en
marknadsmässig hyrressättning kommer många hyror att pressas ner
medan andra kommer att bli högre. Det är viktigt att rörligheten på
bostadsmarknaden kan bidra till en rörlighet i vårt samhälle.
8 Den kommunala ekonomin
8.1 Fokus på kärnuppgifterna
Kommunsektorn har ansvaret för angelägna gemensamma åtaganden. Det
är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra sätt att vi som medborgare
upplever att de stora resurser som används i kommun och landsting ger
önskat resultat. När kommuner och landsting däremot går utöver sina
kärnuppgifter har detta en rad negativa verkningar för medborgarna. Dels
undertrycks privata initiativ och företagande på tjänstesektorn genom en
osund konkurrens, dels försämras som regel servicen inom
kärnuppgifterna som följd av splittringen av resurser. Många av dagens
brister inom t. ex. skolan är en direkt följd av dessa förhållanden.
Primärkommunerna har ansvaret för att garantera barn och ungdomar en
grundläggande utbildning i grundskola och gymnasieskola, att garantera en
omsorg för barn och äldre och att en god socialtjänst upprätthålls. Därutöver
ansvarar kommunerna för mycket av den lokala infrastrukturen samt
räddningsverksamheten. Till det kommer åligganden vad gäller miljö och
hälsoskydd. Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åligga
kommuner i det framtida välfärdssamhället skall skötas inom ramen för den
kommunala självstyrelsen. Den kommunala kompetensen måste samtidigt
vara tydligt avgränsad så att individers rätt skyddas och för att ge bra
betingelser för utveckling av gemenskaper och det civila samhället.
Genom att vi inför en nationell skolpeng blir kommunernas uppgift att
svara för att kommunala skolor lever upp till de krav som elever och föräldrar
ställer. Finansieringen blir däremot ett åtagande av staten och följer genom
den nationella skolpengen eleven. Därmed skapas inte bara en ökad valfrihet
och mångfald utan också en process där skolor som inte lever upp till
kvalitetskraven kommer att få ett minskande antal elever och till slut måste
lämna plats för andra skolor, oavsett om dessa är kommunala eller fristående.
Den nationella skolpengen innebär genom vår reform att pengarna går direkt
till varje skola som därmed kan höja effektiviteten och kvaliteten i
undervisningen.
Införandet av den nationella skolpengen genomförs på så vis att
statsbidragen neutraliseras med hänsyn till statens finansieringsansvar. På
motsvarande sätt neutraliseras statsbidragen med hänsyn till de
skatteförändringar vi föreslår i form av grundavdrag och förvärvsavdrag.
Landstingen har idag huvudansvaret för att medborgarna kan få en bra och
väl fungerande sjukvård. Vi har i andra sammanhang redovisat vilka
förändringar som är nödvändiga för att säkerställa att medborgarna verkligen
får tillgång till en sådan. En nationell sjukvårdsförsäkring bör då ersätta den
nuvarande landstingsskattens finansiering av sjukvård och landstingens
nuvarande de facto monopol ersättas av ett sjukvårdssystem som erbjuder
valfrihet och mångfald.
Kommunsektorns samlade utgifter beräknas år 2001 motsvara ca
23 procent av Sveriges BNP, vilket är en internationellt unikt hög siffra som
borde stämma till eftertanke. Genom våra förslag om en allmän
hälsovårdsförsäkring och en nationell skolpeng ges kommunerna en möjlighet
att koncentrera sin verksamhet på grundläggande kommunala uppgifter. Vi
föreslår därför att en översyn snarast görs om uppgiftsfördelningen i vårt land
mellan stat, kommun, det civila samhället och gemenskaperna.
8.2 En politik för självständiga och starka kommuner
Den av oss föreslagna översynen av de uppgifter kommunerna bör ha
ansvar för har till syfte att åstadkomma en renodling till de egentliga
kärnuppgifterna. En sådan översyn bör göras bl.a. för att minska
kommunernas obligatoriska åtaganden. Vidare bör också tydligare
fastställas vilka uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se
över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer distinkt
rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att
växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för
medborgarna.
Det kommunala självstyret har sitt ursprung och sin grund i medborgarnas
vilja att lösa vissa gemensamma uppgifter på ett bra sätt som innebär fördelar
för helheten. Självstyrets syfte är däremot inte och får inte vara att inkräkta
på
medborgarnas frihet att själva välja och därmed ha bra möjligheter att styra
sina liv.
Närhetsprincipen, som innebär att beslut skall fattas på lägsta effektiva
nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som t.ex. val av barnomsorgsform, bör
avgöras av familjen vid köksbordet och inte genom ett förvaltningsbeslut i en
kommun. Den översyn som vi menar måste genomföras skall också sätta
tydliga gränser för vad en kommun skall kunna få ägna sig åt med
skattebetalarnas pengar. Den näringsverksamhet många kommuner ägnar sig
åt i strid med kommunallagen måste avvecklas.
Det är sålunda mycket viktigt att kommunerna fortsätter ett
förändringsarbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje
skattekrona. Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med
tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Då
krävs det dock långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga
sektorn.
Ett förnyat exempel på att regeringen går motsatt väg är förslaget om
maxtaxa i barnomsorgen. Det inskränker enskilda familjers valfrihet genom
att göra en barnomsorgsform så gynnad att andra alternativ kvävs.
Barnomsorgen blir i det närmaste socialiserad.
Förslaget kränker den kommunala självstyrelsen genom att utformningen
är sådan att kommunerna inte längre själva kan utforma sina avgiftssystem.
Därutöver styr reformen till dyr omsorg samtidigt som kommunerna inte
erhåller täckning för de merutgifter som uppstår. Förslaget om maxtaxa är ett
ytterligare exempel på hur staten intervenerar i kommunala frågor med en
lösning som inte är anpassad efter olika familjers och kommuners behov. När
staten ger prioritet åt kommunernas makt istället för att överlåta makten till
familjerna uppstår också ett systemfel vad gäller efterfrågan på barnomsorg
och de verksamheter som föräldrarna möter liksom vad gäller ansvaret för
kostnadsutvecklingen.
8.3 Skattebasen är grunden för kommunsektorn
För närvarande torde den samlade kommunsektorns inkomster uppgå till
ca 475 miljarder kronor (exkl. kommunala bolag). Av detta är drygt
70 procent kommunalskatteinkomster, ca 18 procent statsbidrag
(statsskatt) och drygt 10 procent övriga inkomster.
Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och
deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa
utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som
ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna
stiger med 1 procent mer per år i tre år ökar kommunernas skatteintäkter med
cirka 10 miljarder kronor.
Det är inte statsbidragsnivån utan skatteintäkternas utveckling som är
avgörande för kommunernas inkomstutveckling. Det är en politik som skapar
förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt som ger kommunsektorn
framtida stabila inkomster. Därför är det även för kommuner och landsting
viktigt med ett sänkt skattetryck, ett förbättrat företagsklimat och
strukturella
reformer som skapar uthållig tillväxt kommande år och som ger kommuner
och kommunmedborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.
Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik
som leder till att fler jobb växer fram och att kunskapsinnehållet - och
därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna - ökar. Men en viktig
förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen själv får bära
frukten av en framgångsrik politik. Det ger den ett incitament som borde vara
självklart men det ger också en signal att tillväxt belönas var den än
förekommer i vårt land. Ett sådant system låter sig väl förenas med ett i
grunden väl fungerande statsbidragssystem till de kommuner och landsting
som har en otillräcklig skattekraft för att fullgöra sina uppgifter.
8.4 Sänkt kommunalskatt och ökat oberoende
Kommunalskatten är särskilt för låg- och medelinkomsttagare den tyngsta
skatten att bära. Det gäller inte minst flertalet pensionärer. Det är därför
en angelägen statlig uppgift att medverka till att det skapas utrymme för
sänkta kommunalskatter, även om de faktiska besluten här fattas i
kommunerna.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala
inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen, vilket innebär sänkt
marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid
inkomstbeskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från
kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och
medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter
för ekonomin som följd.
Genom vår inkomstskattereform väljer vi att rejält sänka grundavdragen.
Vi gör därutöver bedömningen att det kan skapas ett betydande utrymme
också för lägre skatt genom sänkt kommunal utdebitering. Redan den relativt
starka ökningen av de kommunala skatteinkomsterna de senaste åren ger ett
sådant utrymme för sänkt kommunalskatt i många kommuner. Det är
kommunalskatten som gör att svenska låginkomsttagare och barnfamiljer är
de högst beskattade i hela världen.
Möjligheterna att sänka skatten måste mot denna bakgrund utnyttjas
eftersom risken i annat fall är stor att utgiftsnivån ökar alltför mycket i
kommunsektorn och att produktivitetsutvecklingen helt avstannar.
Uppenbarligen inser inte regeringen denna risk då den i sina kalkyler höjer
utgiftsnivån i kommunsektorn påtagligt. Innebörden av regeringens kalkyl
blir att det utrymme som finns för skattesänkningar förutsätts gå till ökade
utgifter, vilket permanentar en hög utgiftsandel och ett alldeles för högt
skattetryck i Sverige.
Statsbidragen bör därför inte höjas ytterligare för kommunerna. Eftersom
kommuner och landsting redan 2001 kommer att få ökade skatteinkomster
utöver vad som beräknades i vårpropositionen ligger vi kvar med den ram vi
presenterade i vår motion i maj i år.
Med hänsyn till pågående nödvändiga struktureringar inom sjukvården kan
dock höjningen till landstingen 2001 godtas.
Då avvisades emellertid vårt förslag om en särskild stimulans för
kommunala skattesänkningar genom att momskontoskulden till staten skulle
avskrivas för de kommuner som sänkte utdebiteringen. När kontoskulden nu
av regeringen föreslås avskrivas samtidigt som också skatteintäkterna ökar
finns ett ännu större utrymme för skattesänkningar i många kommuner.
Regeringens politik mot kommunerna motverkar emellertid sådana.
Staten borde i stället i detta läge stimulera till kommunala skattesänkningar
inte minst för att undvika att kommunerna har en för hög utgiftsnivå när
konjunkturen dämpas med de kända framtida problem som följer av detta.
I vårt alternativ ingår även att staten börjar överta kostnaderna för
grundskolan fr.o.m 2002, då en nationell skolpeng föreslås införas. Den
kostnad som staten övertar regleras genom ett motsvarande sänkt statsbidrag.
(Samtidigt ökas dock statsbidraget när kommunerna kompenseras för bl.a.
ökade grundavdrag.)
Vår politik går sålunda ut på att sporra kommunerna att genomföra de
kommunala skattesänkningar som nu blir möjliga. Regeringen bör därför
skyndsamt lägga fram förslag om lämplig modell för att stimulera till att
kommunala skattesänkningar genomförs de närmaste åren.
Detta förutsätter dock att de avregleringar vi föreslår genomförs med
önskat resultat. Det har regelmässigt funnits en tendens att underskatta den
positiva effekten av avreglering, vilket erfarenheter från andra sektorer visar.
I kombination med en utökad upphandlingsverksamhet och
konkurrensutsättning är potentialen för lägre utgifter och god kvalitet på
tjänsteutbudet mycket god. Därutöver måste den av oss efterlysta
koncentrationen till kärnuppgifterna äga rum.
När man till dessa faktorer även lägger effekterna av en god
skattekraftsutveckling som följer av den politik som vi i övrigt redovisar ger
detta ett uthålligt utrymme för en sänkning av utdebiteringen i flertalet
kommuner. De senaste årens utveckling i flera kommuner i bl.a. Danmark
visar att en målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet
resulterar i skattesänkningar. Framgång med att hålla kommunalskatten nere
kan man också se i svenska kommuner med långvarig moderat ledning.
Motsatsen utgörs av många kommuner och landsting med långvarigt
socialdemokratiskt styre där skattenivån drivits upp långt över
riksgenomsnittet trots höga bidragsnivåer. I vårpropositionen anger
regeringen att det genomsnittliga kommunala skatteuttaget inte bör öka
ytterligare. Några åtgärder för att förhindra t.ex. socialdemokratiskt styrda
högskattekommuner och landsting att höja skatten ytterligare aviseras dock
inte. Tydligen förlitar sig regeringen på att skattesänkningar genomförs i
borgerligt styrda kommuner, vilket kan hålla den genomsnittliga
utdebiteringen oförändrad.
Betydelsen av att lönebildningen de närmaste åren sker under stort
ansvarstagande förtjänar att understrykas. Erfarenheterna visar hur
rekordhöga lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka
förutsättningarna för den goda samhällsekonomiska utveckling som
kommunsektorn är så beroende av.
Det bör i sammanhanget även framhållas att den demografiska
utvecklingen de närmaste decennierna ställer omfattande krav på den
gemensamma finansieringen av en god äldrevård. En annan kärnverksamhet
som måste garanteras god kvalitet är skolan. Genom införandet av den
nationella skolpengen avser vi att säkerställa förutsättningar för detta.
8.5 Ersätt dagens utjämningssystem snarast!
I en kommittémotion utvecklar vi närmare de effekter som gällande
inomkommunala utjämningssystem ger för enskilda kommuner.
Utjämnings-
systemet tar bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin
inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är
tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.
Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade
ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får svara
för kostnaderna, både de som lett till tillväxten och de som tillväxten medför.
Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner i
storstadsområdena som har ett behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för
att medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar.
Regeringen förnekar genom sin ansvarige minister att problemet skulle
existera och detta trots vad regeringens egen utredare (landshövdingen i
Stockholm) av frågan framfört.
Glesbygdskommuner minskar nu som regel befolkningsmässigt samtidigt
som skattekraften per invånare stiger när ungdomar och arbetslösa flyttar till
orter med jobb. Många av dessa kommuner tar tag i sina problem och kan
som resultat bl.a. se ökad förvärvsfrekvens och fler företag.
Omstruktureringen medför som regel kostnader och kommunerna har
därutöver ofta överskott på bl.a. lokaler. Den ökade relativa skattekraften får
de inte behålla; däremot sjunker skatteintäkterna i takt med det minskande
antalet invånare.
Stora delar av glesbygden drabbas sålunda rejält av det inomkommunala
utjämningssystemet som ligger som en blöt trasa över kommunsektorn.
De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är "passiva
stagnationskommuner", som regel befolkningsmässigt stillastående eller med
en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort
samma ökning som alla andra, d.v.s. rikssnittet. Samtidigt kan deras
kostnadssida påverkas positivt av att så lite händer.
Demografiska åldersförändringar kompenseras raskt i
kostnadsutjämningen medan förändringar i antalet invånare slår igenom med
viss fördröjning. Stiger arbetslösheten - där staten står för kostnaderna - så
ökar samtidigt kompensationen i kostnadsutjämningen. Dock gäller även för
dessa kommuner avsaknaden av incitament att höja inkomstsidan genom
förhöjd egen skattekraft, vilket i sin tur gör passiviteten "lönsam" så länge
dagens system består. Förändringstrycket blir mycket litet på den typen av
kommuner och risken är uppenbar att utjämningssystemet medverkar härtill.
Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter
för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas.
Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en
negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen
anstränger sig för att vända denna utveckling.
Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är
oförenligt med grundlagens lydelse, snarast ersätts med ett statligt
utjämningssystem som tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet
samtidigt som det ger goda förutsättningar för alla kommuner med otillräcklig
skattekraft för att fullgöra sina uppgifter.
8.6 Effekter för kommunsektorn av våra förslag
Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre fjärdedelar av
kommunernas inkomster utgörs av skatteintäkter. Löneinkomsterna svarar
för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade
inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal
skatt.
När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb,
ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. När den
ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för
skattesänkningar. Tas inte detta tillvara innebär det en höjd utgiftsnivå, som
permanentar ett fortsatt för högt skattetryck för låg och medelinkomsttagarna.
Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala
kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs,
förloras omedelbart ca 30 procent av skatteintäktsökningen i ökade kostnader,
främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när
skatten sänks.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen
utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att
riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får
bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet.
I dag hindras många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla
sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken
förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte
skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.
I tabell 9:1 redovisas hur en ökning av skatteunderlaget, ökad offentlig
upphandling och konkurrensutsättning och en bättre produktivitetsutveckling
med 1 procent årligen från 2001 i kombination med minskade sociala
kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med tanke på att den
omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna träda i kraft förrän
kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av skatteunderlaget för
2001 utöver regeringens beräkning och enbart en produktivitetsförbättring på
en halv procent detta år.
Tabell 9:1 Effekter av en bättre ekonomisk utveckling (miljarder kronor)
Tabell 8: (Minskade kostnader för socialbidrag 1,0 2,5 4,0 )
Till den förbättrade ekonomiska situationen för kommunerna genom vår
politik tillkommer effekterna av en bättre ekonomisk tillväxt med ökade
skatteinkomster till följd.
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och
effektiviseras och att ekonomin uthålligt utvecklas starkare skapas sålunda
successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt
som kvaliteten på kommunal service säkras. I ett stort antal kommuner skulle
för medborgarna viktiga kommunala skattesänkningar kunna genomföras på
kort sikt med vår politik för kommunsektorn.
Ökningen av skatteinkomster 2001 i förening med att staten avskriver
kommunernas skuld i kommunkontosystemet skapar som nämnts ett tydligt
utrymme att sänka skatten i många kommuner detta år, inte minst i dem som
gynnats av dagens utjämningssystem. Dessvärre ger regeringen inga signaler
till dessa kommuner att de bör kunna sänka sin skatt.
Vår ovan angivna tabell visar åskådligt hur det med en annan politik på
riksplanet i förening med moderat politik ute i kommunerna skulle uppstå ett
betydande skattesänkningsutrymme hos kommunerna de närmaste åren. Det
är viktigt att detta utrymme verkligen tas tillvara för
kommunalskattesänkningar som främst kommer låg- och
medelinkomsttagarna till del. Vi föreslår därför att regeringen skyndsamt
presenterar en lämplig modell för att mot denna bakgrund stimulera till
kommunala skattesänkningar.
Våra övriga förslag utförs som neutraliseringar där vi även tagit hänsyn till
vår lägre statsbidragsnivå i förhållande till regeringens förslag.
Vår föreslagna inkomstskattereform innebär en betydande skattesänkning
inte minst genom de ökade grundavdragen. Kommunsektorn kompenseras för
dessa fullt ut för detta skatteunderlags bortfall. Moderata samlingspartiet står
bakom finansieringsprincipen. Det innebär att kommunernas ekonomiska
ställning inte skall förändras genom statliga beslut.
I alla dessa avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat
skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation lämnas således för
förslagen om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för
förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen och för andra skatteförslag.
9 Den moderata budgetpolitiken
9.1 Övergripande mål
Genom budgetpolitik omsätts vår politiska viljeinriktning till konkreta
förslag. De överordnade målen för vårt budgetalternativ är att:
- Lägga grunden för en långsiktigt god tillväxtutveckling och ett växande
välstånd för alla.
- Skapa goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga
sina ambitioner.
- Öka valfriheten och återge människor kontrollen över sin tillvaro och
göra det möjligt för alla att räcka till.
- Återställa förtroendet för att de åtaganden som måste vara gemensamma
fullföljs genom prioriteringar av kärnuppgifterna.
9.2 Inriktningen av budgetpolitiken
Vår budgetpolitik syftar dels till att människor skall få ett ökat inflytande
över sina egna liv, dels till en sammansättning av de offentliga utgifterna
som bidrar till ökad ekonomisk tillväxt samtidigt som vi slår vakt om
grundläggande offentliga uppgifter.
Genom våra utgiftstak lägger vi fast en stabil grund för att gradvis pressa
ner de offentliga utgifternas andel av samhällsekonomin. Därmed uppnås inte
bara minskad konjunkturkänslighet och stabilare offentliga finanser utan
också ett större utrymme för enskilt företagande och personers fria val.
Sverige blir ett mer dynamiskt samhälle och mer rustat att möta
globaliseringens krav.
Vår inriktning på finanspolitiken bygger på att de offentliga finanserna
skall vara i balans över konjunkturcykeln. Sverige skall ha ökat privat
sparande, inte offentligt. För de kommande åren finner vi det med hänsyn till
konjunkturen och det angelägna i att nu pressa ner räntekostnaderna befogat
att ha ett finansiellt överskott som är högre än vad regeringen satt som mål.
Vår strävan är att pressa ner den offentliga bruttoskulden till under 40
procent. De privatiseringar vi genomför bidrar till att detta mål uppnås under
budgetperioden.
Inriktningen av vår skattepolitik syftar till att möta den utmaning som allt
rörligare skattebaser innebär. Vi väljer hellre att säkra stabila
skatteinkomster
genom starka skattebaser än genom höga skattesatser.
Skattepolitiken utformas så att den ger människor makt över sin egen
situation och premierar arbete, sparande, utbildning och ansvarstagande.
Genom att den minskar bidragsberoendet och ökar förutsättningarna för
arbete och företagande minskar trycket på de offentliga utgifterna.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg-
och medelinkomsttagare gör det möjligt att försörja sig på sina egna
arbetsinkomster. Det minskar behovet av bidrag. Därmed ökar inflytandet
över den egna situationen vilket är en nog så viktig vinst som den rent
ekonomiska.
Våra skattesänkningar motsvaras till sin huvuddel av minskade offentliga
utgifter och har i övrigt en utbudsstimulerande inriktning. I en tid av
betydande risk för överhettning är det värt att notera att vår skattepolitik har
en tydligt utbudsstimulerande prägel samtidigt som den snarare stimulerar
sparande och investeringar än konsumtion.
Lägre bidragsnivåer uppvägs av lägre skatter på arbete. Det ökar
möjligheterna att leva på sin lön och att bygga upp ett eget sparande. Vårt
alternativ innebär betydande strukturförändringar som leder till en bättre
tillväxt.
Våra privatiseringar innebär liksom skattepolitikens inriktning ett ökat
sparande i svenska hushåll. De bidrar till en ökad vitalitet och bättre
tillväxtmöjligheter för de enskilda företagen.
Genom att privatisera väsentligt mer än regeringen kan vi under de
kommande åren avsätta 30 miljarder kronor för underhåll av och investeringar
i vägar. Fjorton av dessa används inom våra utgiftsramar de kommande tre
åren. Under perioden avsätter vi också i engångsbelopp en summa av 2
miljarder för att etablera ytterligare två självständiga universitet och
högskolor.
Vi föreslår utgiftsökningar som har en tydlig inriktning på strategiska
tillväxtområden samtidigt som vi slår vakt om de grupper som inte har något
annat än stat och kommun att lita till och som behöver stödet mer än andra.
De medborgare som av skilda skäl är beroende av offentligt stöd för att klara
sin vardag måste alltid kunna räkna med att stödet fungerar. Vårt
budgetalternativ tar hänsyn till detta. Därför föreslår vi bland annat ökat stöd
till handikappade, bättre stöd till pensionärer samt ett återställande av
änkepensionerna.
Sjukvård och omsorg skall prioriteras inom ramen för de omfattande
resurser som finns i kommuner och landsting. Genom införandet av en
nationell skolpeng kommer närmare 55 miljarder kronor att gå direkt till de
enskilda skolorna, oavsett om de är kommunala eller ej. Resurserna kommer
att nå ända fram till de klassrum där elever och lärare arbetar. Vi ökar också
anslagen till polis, rättsväsende och försvar så att människor överallt i landet
skall kunna känna sig trygga.
Våra besparingar syftar till att göra den offentliga ekonomin mindre sårbar
för konjunkturella svängningar, att minska trycket på löneökningar och till att
fler människor skall få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en expansion av antalet
arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås förändringar och avregleringar
av
arbetsmarknaden vilka ger bättre förutsättningar för en fungerande
lönebildning.
9.3 Konjunktur och budgetpolitik
Den goda konjunkturen gör det angeläget med en stram utgiftshantering. I
högkonjunktur är belastningen på de offentliga utgiftssystemen väsentligt
mindre än i lågkonjunktur samtidigt som skatteinkomsterna är större. Det
är därför farligt att använda högkonjunkturens skatteinkomster som motiv
för att besluta om högre varaktiga utgifter.
De offentliga finanserna i Sverige är mycket konjunkturkänsliga. Dagens
överskott är spegelbilden av underskotten i lågkonjunkturer. Beroendet måste
minska vilket är lättare att åstadkomma i en god konjunktur. Genom att
parallellt sänka skatter och transfereringar uppnås detta. Människors
möjlighet att ta ansvar för sina egna liv ökar samtidigt som statens finanser
blir mer stabila.
Istället för att nu öka utgifterna skall de ekonomiska förutsättningarna
användas för att sänka skatter som gör Sverige bättre rustat att stå emot
kommande lågkonjunkturer och internationell konkurrens.
I en högkonjunktur kan en alltför stor påspädning av köpkraften riskera att
leda till ökat efterfrågetryck och stigande räntor. Det är därför viktigt att
skattesänkningar antingen motsvaras av utgiftsminskningar i offentlig sektor
eller har en tydlig utbudsinriktning. Vårt budgetförslag är avvägt mot dessa
krav.
Det är också av betydelse vilka skatter som sänks. De skatter som har
störst negativ inverkan på den ekonomiska strukturen är naturligt nog de som
är mest angelägna att sänka. Här märks kapitalskatter som driver företag och
företagande ur landet, men även den statliga inkomstskatten som minskar
incitament till förkovran och ökat ansvarstagande i arbetslivet.
9.4 Prioritering av det offentligas uppgifter
Sammansättningen av de offentliga utgifterna skall utformas så att de
prioriterar offentliga kärnuppgifter, ger ett starkt stöd till dem som allra
mest behöver det offentligas stöd samt att de bidrar till ökad ekonomisk
tillväxt.
I vårt alternativ har vi skapat utrymme för att lägga ökade resurser till
rättsväsendet - polis, kriminalvård och domstolar. Miljövård och försvar ges
väsentligt förbättrade förutsättningar. De resurser som i dag fördelas till
skolan förstärks och går direkt in i de enskilda skolornas verksamhet. Högre
utbildning och forskning ges större anslag och varje universitet och högskola
ges ökad självständighet. Den nödvändiga satsningen på att skapa en bättre
infrastruktur påbörjas. Handikappade får ökat stöd. Änkepensionerna
återställs. Försäkringskassorna får ökade resurser.
Våra utgiftsminskningar görs till största delen i de transfereringssystem
som utnyttjas av vuxna förvärvsarbetande människor. De minskade
transfereringarna motiveras av de sänkta skatter som kommer alla till del.
9.5 Det måste löna sig med arbete och företagande
Vår politik innebär att det skall kunna löna sig bättre att arbeta, att äga
och driva företag, att investera och att ta risker. Ett antal skatter som
snedvrider konkurrensen för svenska företag sänks eller slopas. Skatten
på arbete sänks kraftigt. På detta sätt skapar vi förutsättningar för att
behålla företag i Sverige, vi minskar intresset att av skatteskäl söka sig till
andra länder. Detta gäller såväl sjuksköterskor som civilingenjörer, såväl
börsnoterade företag som entreprenörer i den nya ekonomin. Vi behöver
därmed inte heller införa speciella skatteundantag för utländska experter
som kommer hit.
I vårt budgetalternativ skapas utrymme för en sänkt inkomstskatt för alla
med tyngdpunkter på låg- och medelinkomsttagare genom den
inkomstskattereform vi föreslår i annan motion. Den innehåller höjda
grundavdrag, förvärvsavdrag och en successiv avveckling av den statliga
inkomstskatten.
Beskattningen av ägande och kapital minskas genom att
förmögenhetsskatten avskaffas, dubbelbeskattningen på utdelningar tas bort
och avvecklingen av fastighetsskatten påbörjas. Härigenom görs Sverige
konkurrenskraftigt om företagande och kunskaper. Utflyttningen av ägande,
företag och forskning motverkas. Företagande stimuleras. Bensin- och
dieselskatten sänks för att underlätta för alla dem som i sin vardag är
beroende av bilen.
9.6 Budgetdisciplin
Utgiftstaken innebär en budgetdisciplin och kontroll över de samlade
utgifterna som har gett en stabilitet åt statsfinanserna. De fyller sin största
funktion under en uppåtgående konjunktur och motverkar då en
inkomstdriven expansion av den offentliga sektorn.
Ett sätt att urholka budgetdisciplinen är att sätta utgiftstaken så pass
mycket högre än de beslutade utgifterna att de möjliggör ökade utgifter utöver
vad som faktiskt beslutas. Det är också på detta vis som regeringen har
möjliggjort de snabba ökningar av statens utgifter som nu sker trots
högkonjunktur.
Genom att utnyttja budgeteringsmarginalen för att besluta om nya utgifter
istället för att vara en säkerhet sätter regeringen utgiftstaken i fara
samtidigt
som man låter de statliga utgifterna växa snabbare än man ursprungligt avsett.
I föregående års budgetproposition var budgeteringsmarginalen för 2002
angiven till drygt 22 miljarder. Nu är den nere i drygt 9 miljarder - en
krympning med 13 miljarder - en anmärkningsvärd ökning av beslutade nya
utgifter.
Till detta kommer att ökningen av bland annat sjukförsäkringens kostnader
nu pekar mot att utgiftstaken enligt ESV kan komma att spricka.
Utgiftstaken skall hållas. För att stärka budgetdisciplinen och öka trycket
på att ökade utgifter skall balanseras av minskade utgifter skall
budgeteringsmarginalen sättas till noll. Om de föreslagna taken för statens
utgifter behöver ökas får regeringen återkomma till riksdagen med
redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag till
åtgärder för att på längre sikt uppfylla det ursprungligen fastställda taket.
9.7 Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är ett väsentligt lägre skattetryck. Till en
del är det fråga om att skapa förutsättningar för företagande och
kapitalbildning men i huvudsak rör det sig om sänkt skatt på
arbetsinkomster för framför allt låg- och medelinkomsttagare. För
perioden fram till år 2003 innebär våra förslag att utgifts- och
skattekvoterna sjunker med 3 respektive 4 procentenheter jämfört med
regeringen.
Vår inriktning av politiken innebär att de offentliga finansernas känslighet
för konjunktursvängningar begränsas. Trots de förändringar som genomförts
sedan början på 1990-talet kvarstår en alltför stor risk för framtida obalanser
i
de offentliga finanserna vilket bland annat OECD påpekat. Mot den
bakgrunden har såväl IMF som OECD förordat en politik med den inriktning
vi föreslår.
Ett långsiktigt mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara
balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Vårt alternativ
innebär vidare att skuldkvoten kommer att understiga 40 procent av BNP vid
utgången av 2003. Till skillnad från om målen sätts till ett permanent
offentligt överskott kan då den långsiktiga tillväxten bli snabbare och
ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som
andel av ekonomin krymper.
Vårt alternativ som sammanfattas i tabell 10:1 innebär ett överskott på
drygt 143 miljarder kronor år 2001, 102 miljarder kronor 2002 och 97
miljarder kronor 2003.
Vi föreslår nettobesparingar som uppgår till 36 miljarder kronor 2001, 51
miljarder kronor 2002 och 64 miljarder kronor 2003. Totalt uppgår våra
skattesänkningar till knappt 48 miljarder kronor 2001, 79 miljarder kronor
2002 och 106 miljarder kronor 2003.
Till skillnad från regeringen har vi en plan för privatisering av statliga
företag. Vi har liksom de andra borgerliga partierna redovisat i annan motion
vår inriktning och ambition i denna del. Vår ambitionsnivå för privatiseringar
2001-2003 är på drygt 200 miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än
regeringen föreslår. Privatiseringen av de enskilda företagen skall vid varje
tidpunkt avvägas mot marknadsförutsättningarna. Beloppet får ses som ett
genomsnitt över åren. Detta extra utrymme används i huvudsak till en
snabbare amortering av statsskulden men också till investeringar i
infrastruktur och vissa andra utgifter av engångskaraktär.
Nivån på sparandet måste dock avvägas mot de krav som vårt
statsskuldmål ställer. Skulle det visa sig att den ekonomiska utvecklingen blir
en annan än i regeringens kalkyl får en justering göras av skatte- och
utgiftsförslagen.
Mot bakgrund av att vårt mål är att de offentliga finanserna skall vara i
balans över konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella sparandet
blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att sparandet
krymper så mycket att våra mål för skuldkvoten inte kan uppfyllas. Hänsyn
måste givetvis också tas till den samhällsekonomiska situationen så att inte
överhettningstendenser uppstår.
9.8 Den offentliga sektorns finanser
För närvarande ökar BNP mer än på länge. Det medför att
skatteintäkterna ökar kraftigt. De offentliga finanserna visar ett överskott
utöver det överskottsmål som regeringen satt. Detta överskott väljer
regeringen dels för 2001 att betrakta som säkerhetsmarginal dels under
2002 och 2003 som "beräkningsteknisk överföring till hushållen". I
propositionen anges dock att detta utrymme inte är låst för ändamålet.
Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga utgiftstaket
som riksdagen fastställer, samt av beräknade kommunala utgifter. Interna
transaktioner mellan kommunsektorn och staten dras av vid beräkningen
av det offentliga utgiftstaket. Regeringen anger att utgiftstaket för
offentlig sektor skall beräknas till 1.107 miljarder kronor 2001, 1.148
miljarder kronor 2002 och 1.200 miljarder kronor 2003.
De förslag vi lägger fram i denna motion syftar till att vi vill begränsa de
offentliga utgifterna i sin helhet för att därmed sänka den offentliga
utgiftsandelen. Inom ramen för detta påverkas både det kommunala
utgiftstaket och det statliga av att vi överför finansieringen av skolan från
kommunerna till staten. Den statliga utgiftsramen för bidrag till kommunerna
påverkas av att de skattesänkningar som vi föreslår i stor utsträckning
påverkar de kommunala inkomsterna, varför en ekonomisk reglering måste
ske mellan staten och kommunsektorn.
Mot denna bakgrund föreslår vi att utgiftstaket för den offentliga sektorn
beräknas till 1.072 miljarder kronor 2001, 1.036 miljarder kronor 2002 och
1.066 miljarder kronor 2003. Våra utgiftstak är således 36 miljarder kronor
lägre än regeringens 2001samt 112 miljarder kronor och143 miljarder kronor
lägre åren 2002 och 2003. För år 2003 innebär detta att de offentliga
utgifternas andel av BNP är cirka 3 procentenheter lägre än med regeringens
politik.
Tabell 10:2 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2001-2003 (miljarder
kronor)
9.11 Tabell 10: (2001 2002 2003 )
9.12 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade
kärnuppgifter
I tabell 10:3 beskrivs våra förslag till besparingar. Det utrymme för
skattesänkningar som skapats genom de olika besparingarna har
huvudsakligen utnyttjats till att finansiera våra skattesänkningar.Vi
föreslår också omprioriteringar till förmån för de offentliga
kärnuppgifterna.
Tabell 10:3 Förändringar i sammandrag av de offentliga utgifterna
2001-2003
Tabell 11: (Besparingar 2001 2002 2003 )
* Barnomsorgskonto och avdrag för styrkta barnomsorgskostnader i stället för
maxtaxa
Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom
anslagen för handikappade och vissa utsatta pensionärer. Vi föreslår
åtgärder som leder till stärkt kvalité såväl i den grundläggande
skolutbildningen som inom högskolans ram. Vårt förslag innebär också
även större forskningsanslag än vad regeringen förordar.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större
egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de
skattesänkningar vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas
utrymme för att täcka ökade kostnader antingen löpande eller genom att
utrymme ges för att bygga upp en sparad buffert.
9.13 Skattesänkningar och de offentliga finanserna
I tabell 10:4 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta skatter på
konsoliderad offentlig sektor. Beräkningarna bygger på uppgifter från
riksdagens utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga
utfallet varje år.
De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att det statliga
utgiftstaket kan bestämmas till belopp som i motsvarande mån är lägre.
Vi avvisar budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar
budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter
behöver överskridas får regeringen återkomma till riksdagen med
redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag
till åtgärder för att uppfylla det ursprungligt fastställda utgiftstaket.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 790
miljarder kronor 2001, 805 miljarder 2002 och 827 miljarder 2003. Det
betyder som tidigare visats att utgiftsramarna för den offentliga sektorn skall
bestämmas till 1.072 miljarder 2001, 1.036 miljarder 2002 och 1.066
miljarder 2003.
I tabell 10:5 redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive
utgiftsområde. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra
på varje utgiftsområde.
9.16 Förslagen per utgiftsområde
Tabell 10:5 Våra förslag till utgiftsramar (miljoner kronor)
I en demokrati bör politiska partier vara oberoende av staten. Partistödet
bör därför minskas fr.o.m. år 2001 och därefter successivt avvecklas.
Enligt vårt förslag minskas partistödet till en tredjedel av det nuvarande
fr.o.m. budgetåret 2001.
Presstödet har betydande nackdelar. Det verkar konserverande samtidigt
som det snedvrider konkurrensen. Presstödet bör därför successivt avvecklas.
Vi föreslår att presstödet avvecklas i två steg, varav det första infaller år
2001.
I och med att presstödet avskaffas bortfaller en av Presstödsnämndens
huvuduppgifter varför nämnden bör avvecklas fr.o.m. år 2002. Vidare anser
vi inte att regeringens förslag angående kommersiell lokalradio är acceptabelt
i ett samhälle som värnar om yttrandefriheten varför vi motsätter oss de
kostnadsökningar som regeringen aviserat till Granskningsnämnden för att
hantera regeringens politik mot de fria radiostationerna.
Vi har under utgiftsområdet avsatt 20 miljoner till särskilda projekt för att
upplysa om kommunismen förbrytelser mot mänskligheten.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning
Vi anser att Riksrevisionsverket (RRV) och Riksdagens revisorer (RR)
skall slås ihop till ett verk; Riksrevisorn. Den planerade
sammanslagningen motiverar en successiv besparing på anslagen till RR.
Statistiska centralbyråns (SCB:s) uppgifter bör begränsas till
grundläggande offentlig statistikinhämtning och en fokusering ske mot väl
avvägda behov. Tillsammans med en större andel avgiftsfinansierade
statistikverksamheter motiverar detta våra besparingar. Vidare anser vi att
folk- och bostadsräkningen år 2005 inte skall genomföras, utan att det istället
sker en betydligt mindre omfattande kartläggning.
Vi anser vidare att Nämnden för offentlig upphandling (NOU) i linje med
Upphandlingskommitténs förslag slås ihop med Konkurrensverket, och
därmed bildar en ny myndighet; Konkurrens- och upphandlingsverket. En
besparing kan därmed göras i anslaget till NOU. Statens kvalitets- och
kompetensråd avvecklas.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Förslag till förändring i sammandrag tusental kronor
Smugglingen av cigaretter, alkohol och narkotika har ökat kraftigt de
senaste åren. Trots skattesänkningar på cigaretter är smugglingen
fortfarande betydande. Tullen bör därför få större resurser för ökad
kontroll. Anslaget till tullen bör öka med 50 miljoner kronor utöver
regeringens förslag. Genom detta bedöms intäkterna till statskassan öka
med minst motsvarande belopp.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Förslag till förändring i sammandrag tusental kronor
Regeringen har under en lång rad år minskat anslagen till rättsväsendet.
Framförallt polisens verksamhet - att skydda medborgarna mot brott -
har blivit lidande. Där finns ett uppdämt behov av personalförstärkning,
kompetensutveckling och vidareutbildning. De förstärkningar som
regeringen nu gör är otillräckliga.
Ett effektivt resursutnyttjande inom myndigheterna förutsätter att
nödvändiga satsningar görs på informationsteknik och metodutveckling. I
sammanhanget måste även kostnaderna för den ökade internationaliseringen
vägas in, liksom de ökade kompetenskrav som den allt vanligare
gränsöverskridande och svårutredda brottsligheten för med sig.
För att återupprätta medborgarnas förtroende för rättsstaten ökar vi
anslagen till rättsväsendet med cirka 2,7 miljarder kronor mer än regeringen
de kommande tre åren. Det möjliggör en betydande ökning. Vi skärper
samtidigt kraven på resultatuppföljning och gott ledarskap inom
rättsväsendet.
Kronofogdemyndighetens anslag minskas i enlighet med den successiva
avveckling av konkurstillsynen vi tidigare aviserat.
Genom vårt förslag om att ersätta Domstolsverket med en självständig
domstolsstyrelse kan dessutom en större andel av domstolsväsendets resurser
föras över till den dömande verksamheten.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU fordrar en
gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela
Europa och Medelhavsområdet. Den besvärliga situationen för mänskliga
rättigheter och demokrati i Vitryssland motiverar upprättandet av en
svensk utlandsmyndighet i Minsk.
Den snabba globaliseringen fordrar svensk diplomatisk närvaro också i de
utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i
Asien, Latinamerika och förhoppningsvis även södra Afrika ställer högre krav
på kontaktytor och kompetens.
Mot denna bakgrund förstärker vi anslaget till utrikesförvaltningen med 50
miljoner kronor. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till
ambassadernas förfogande för näringslivsfrämjande verksamhet i utlandet.
Med anledning av Sveriges ordförandeskap i EU tillförs UD 20 miljoner
2001.
Försvaret skall inte bara klara dagens hot, utan måste också byggas för att
kunna möta morgondagens osäkerhet. Våra möjligheter att anpassa
försvaret för att verka i olika situationer skall skapa reella möjligheter att
använda det som en del i säkerhetspolitiken. En omfattande avveckling av
kompetens samt onödig och felaktig materielförstöring måste undvikas.
Försvaret bör utvecklas i huvudsak på samma nivå som under de två
senaste försvarsbeslutsperioderna.
Fördelningen mellan anslagen 6:1 och 6:3 är preliminär i avvaktan på nästa
heltäckande försvarsbeslut hösten 2001. De framtida behoven av
befolkningsskydd skall utredas. Uppgifter och effektmål för totalförsvarets
samlade ledning saknas. Trots detta har anslagen till civila försvaret ökat.
I avvaktan på nästa heltäckande försvarsbeslut och att uppgifter och
effektmål för totalförsvarets samlade ledning har beslutats av riksdagen bör
anslagen behållas på nuvarande nivå.
Inga nya uppgifter har tillförts Kustbevakningen. Trots detta ökas
anslagen. Såväl nuvarande anslagsnivå som den av riksdagen beslutade
verksamhetsinriktningen för kustbevakningen bör behållas.
Anslaget för internationell verksamhet (den del som omfattar kostnaderna
vid insats) bör i enlighet med tidigare moderata förslag ligga utanför
utgiftsområdet.
Insatser i tredje världen bör inriktas på att effektivt utrota fattigdomen.
Frihandel, fri företagsamhet och respekt för mänskliga rättigheter är
förutsättningar för fattigdomsutrotningen i världen. En kraftfull satsning
på en ansvarsfull skuldsanering för utvecklingsorienterade regimer i
Afrika skall genomföras. Erfarenheterna visar att det är viktigt att ha
effektivitetsmål och inte utbetalningsmål för det svenska biståndet.
Militära och civila insatser på olika håll, främst i Kosovo, utgör ett viktigt
bidrag till internationell fred och säkerhet. Inom utgiftsområde 7 bör det
skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet. Regeringens
oförmåga att hantera finansieringsfrågorna var en bidragande orsak till att det
svenska truppbidraget till KFOR försenades avsevärt. Detta får inte upprepas.
Den s.k. Östersjömiljarden har försvårat en samordnad strategi för
stödinsatserna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och medel
tillföras det ordinarie anslaget samarbete med Central- och Östeuropa.
Vi motsatte oss att ett särskilt integrationsverk inrättades och är
fortfarande tveksamma till dess existens. Vi föreslår att 20 miljoner
kronor av verkets anslag förs över till Migrationsverket år 2001. Det kan
bidra till att asylsökanden får en snabbare och mer grundlig behandling av
sina ärenden och därmed slipper fastna i väntan som leder till vanmakt
och passivisering.
Regeringen vill fortsätta att anslå budgetmedel till vissa invandrartäta
bostadsområden i storstäderna med detaljregler om hur pengarna skall
användas. Vi vill pröva andra möjligheter som innebär en mindre belastning
av offentliga medel och mindre centralstyrning.
Den avreglering av den svenska arbetsmarknaden och bostadsmarknaden
som vi förespråkar skulle öka den sociala och geografiska rörligheten i det
svenska samhället och därmed leda till en ökad integrering av invandrade och
infödda svenskar.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Vi anser att regeringens satsningar på en förbättrad tandvårdsförsäkring är
otillräckliga och vill redan från år 2001 förstärka tandvårdsförsäkringen
med 300 mkr årligen.
Våra förslag på läkemedelsområdet medför sammantaget en kraftig
successiv minskning av kostnaderna under åren framöver, samtidigt som
skyddet för de mest utsatta förbättras.
Vi har föreslagit en förstärkning av den oberoende tillsynen inom
sjukvården genom inrättande av en särskild medicinalstyrelse.
Medicinalstyrelsen skall utnyttja resurser som finns i nuvarande
Socialstyrelsen.
Vi föreslår ett särskilt stimulansbidrag till psykiatrin för att komma till
rätta med nuvarande missförhållanden i verksamheten.
Vi anser att satsningarna på arbetet mot hiv/aids måste öka istället för att
stagnera eller urholkas. Det är av mycket stor betydelse att delar av anslagen
öronmärks för arbete i storstadsregionerna där problematiken är som störst.
Vad beträffar Folkhälsoinstitutet menar vi att det statliga engagemanget
kraftigt bör minska till förmån för regionalt och lokalt folkhälsoarbete.
Anslaget till Folkhälsoinstitutet bör därför successivt sänkas och myndigheten
avvecklas senast vid utgången av år 2002. För att stimulera regionalt och
lokalt folkhälsoarbete vill vi under åren 2001 och 2002 anslå 29 miljoner
kronor årligen i form av ett stimulansbidrag.
Alkoholinspektionen är en onödig myndighet och bör avskaffas. Med ett
avvecklat detaljhandelsmonopol för Systembolaget blir det också naturligt att
lägga ned Alkoholsortimentsnämnden, vars uppgift är att pröva frågor om
vilka varor som skall få finnas med i detaljhandelsmonopolets sortiment.
Vi anser att ytterligare medel måste tillskjutas för att det oberoende arbetet
med information och upplysning om alkohol skall få tillräckligt genomslag.
Samtidigt vill vi minska bidragen till nykterhetsrörelsen.
Vi vill återföra det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens första
tjugo timmar till staten. Vidare anser vi att rätten till personlig assistent
även
under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras samt att
schabloniseringen av assistansersättningen skall slopas.
Vi förordar att stödet till handikapprörelsens rekreationsanläggningar höjs
med 2 miljoner kronor och vill även införa ett nytt anslag för bostadsstöd till
funktionshindrade.
Vi vill tillföra ytterligare medel till anslaget för bidrag till
handikapporganisationer. Dessa extra medel skall riktas särskilt till mindre
handikapporganisationer som arbetar oberoende av de stora samarbetsorganen
inom handikapprörelsen.
Vi föreslår att en hjälpmedelsgaranti skall införas, inledningsvis
omfattande de hjälpmedel som i dagsläget finansieras med statliga anslag.
Den slutna ungdomsvården överförs från Statens institutionsstyrelse till
kriminalvården. Överföringen innebär att del av anslaget överförs till
kriminalvården. Detta medför i praktiken en förstärkning av Statens
institutionsstyrelses övriga verksamhet.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Förslag till förändring i sammandrag tusental kronor
Utgifterna för sjukpenning och rehabilitering ökar dramatiskt sedan några
år. Regeringen föreslår inga förändringar för att komma tillrätta med
problemen. Ändå räknar regeringen med - till skillnad från
Riksförsäkringsverket - att antalet sjukdagar inte skall öka snabbare än
arbetskraften. Det förefaller orealistiskt.
Erfarenheten visar att ekonomiska incitament har en stor effekt på antalet
sjukdagar. När ersättningen förbättras skjuter sjukskrivningen i höjden och
vice versa. Vi föreslår en återgång av ersättningsnivån i sjukförsäkringen till
75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten samt att en andra
karensdag införs den åttonde sjukdagen. Genom våra skattesänkningar blir
nettoersättningen vid sjukdom i stort sett oförändrad men skillnaden i
förhållande till ersättning från arbete ökar.
Benägenheten att utfärda sjukintyg och därmed även
sjukförsäkringskostnaderna varierar över landet. Vi föreslår därför att
utbildningen i försäkringsmedicin förbättras för såväl AT- som ST-läkare. Vi
tror att det skulle kunna bidra till att minska sjukförsäkringskostnaderna.
I dag kan människor få vänta i åtskilliga månader på behandling vilket
skapar mänskligt lidande och försvårar en återgång till arbetet. Vi föreslår att
försäkringskassan skall få det finansiella ansvaret för rehabilitering med
möjlighet att upphandla rehabilitering på annat håll än i det egna landstinget.
Vi tillskjuter en miljard extra till försäkringskassan för detta ändamål. Vi
vill
bryta ut sjukskrivningar p.g.a. trafikolyckor ur den allmänna sjukförsäkringen
och istället låta den ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen.
Vi motsätter oss bestämt en ny förändring av bevisreglerna i
arbetsskadeförsäkringen. I stället vill vi se en stegvis reformprocess där
arbetsskadeförsäkringen i ett första steg bryts ut ur statsbudgeten och
avgifterna anpassas efter arbetsgivarnas benägenhet att orsaka arbetsskador. I
ett andra steg vill vi att arbetsskadeförsäkringen privatiseras.
Vi anser det nu vara dags att betala tillbaka den del av folkpensionen som
innehölls av staten under perioden 1993-1998 genom att pensionerna
beräknades på enbart 98 procent av basbeloppet. Vi föreslår därför att
folkpensionerna, för dem som var pensionärer under perioden 1993-1998,
beräknas på 2 extra procent av basbeloppet under den kommande
sexårsperioden 2001-2006. Förslaget innebär att 1993 års innehållna
pensioner betalas ut 2001, 1994 års pensioner 2002 osv.
Trots att vårt förslag till läkemedelssubventioner - till skillnad från
regeringens högkostnadsskydd - skyddar de sämst ställda pensionärerna
tillstyrker vi regeringens förslag att höja pensionstillskottet.
Vi har hela tiden motsatt oss 1997 års förändring av förmånsreglerna inom
änkepensioneringen och vidhåller vår kritik och vi vill att inkomstprövningen
av folkpensionsdelen i änkepensionen skall upphöra.
Regeringen föreslår en höjning av taket i bostadstillägget för pensionärer
(BTP). Utformningen av bostadstillägget har verkat kostnadsdrivande på
framför allt kommunernas hyressättning. Därför säger vi nej till höjningen av
taket i BTP.
Vi använder i stället en del av medlen för att förbättra levnadsvillkoren för
de allra sämst ställda pensionärerna genom att höja den "skäliga
levnadsnivån" i det särskilda bostadstillägget för pensionärer (SBTP) med 12
procent till 135,4 procent av prisbasbeloppet för ensamstående och 114,4
procent för gifta.
Sammantaget innebär våra förslag en nettoförstärkning av utgiftsområdet
med ungefär 445 miljoner kronor.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Förslag till förändring i sammandrag tusental kronor
Vi avslår regeringens förslag att höja barnbidraget med ytterligare 100
kronor från den 1 januari 2001. I stället föreslår vi att föräldrar skall få ett
extra grundavdrag per barn om 12 000 kr i den kommunala beskattningen.
Beloppet i garantiförsäkringen höjs till 120 kronor per dag.
Vi vill öka möjligheten för föräldrar att mer fritt disponera de skattepengar
som idag används för att stödja barnfamiljerna på olika sätt och föreslår
därför tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet att
ett särskilt barnomsorgskonto inrättas för barn i förskoleåldern från och med 1
januari 2002. Barnomsorgskontot skall vara 40 000 kronor per barn med en
begränsning av uttaget på maximalt 20 000 kronor per år. I övrigt får
pengarna användas helt enligt föräldrarnas önskemål. Vi föreslår även,
tillsammans med de borgerliga partierna, att en avdragsrätt på 50 000 kronor
per år i den kommunala beskattningen införs för styrkta
barnomsorgskostnader.
Vi avslår däremot regeringens förslag att införa en extra månad i
föräldraförsäkringen och att återinföra kontaktdagarna i skolan eftersom det
ytterligare skulle cementera ett system där alla föräldrar tvingas göra på
samma sätt.
Vi föreslår att ersättningen i föräldraförsäkringen återgår till 75 procent av
den sjukpenninggrundande inkomsten. Tillsammans med våra förslag till
skattesänkningar skulle ersättningen bli ungefär lika stor som idag, men
skillnaden gentemot att förvärvsarbeta större.
Vi föreslår att garantibeloppet i föräldraförsäkringen höjs från 60 till 120
kronor per dag från och med 1 januari 2001. Mot bakgrund av att det
borgerliga "barnomsorgskontot" skall kunna utnyttjas från ettårsåldern
föreslår vi dock att garantibeloppet från och med januari 2002 endast skall
kunna tas ut under 12 månader.
Vi vill även möjliggöra för mödrar som är ensamstående vid barnets födsel
att överlåta de 10 "pappadagarna" på någon annan än pappan.
Vi föreslår att underhållsstödet ersätts av ett ensamståendestöd. Stödet
skall utgå då föräldrarna är särlevande och har en sammanlagd inkomst som
understiger en viss nivå. Det innebär att stödet behovsprövas i förhållande till
både underhålls- och boförälderns inkomst.
Regeringen föreslår att bidraget till kostnader för internationella
adoptioner höjs från 24 000 kronor till 40 000 kronor per barn, dvs. till
ungefär 35 procent av den verkliga kostnaden. Vi vill höja bidraget ytterligare
till 50 procent av kostnaden, enligt en schablon för varifrån barnet adopteras,
dock högst 55 000 kronor.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och omfatta alla arbetstagare
som uppfyller försäkringens arbetsvillkor. Den skall inte administreras av
de fackliga organisationerna, utan vara ett statligt åtagande för att ge alla
som drabbas av arbetslöshet ett rimligt ekonomiskt skydd.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring. Den som
blir arbetslös skall skyddas mot stora inkomstbortfall under den tid då
han/hon söker nytt arbete eller förbättrar sin kompetens i syfte att kunna
erhålla annan anställning. Vi föreslår att en s.k. bortre parentes införs i
försäkringen. Försäkringens varaktighet begränsas därmed.
Vi föreslår vidare att den enskilde försäkringstagaren får ta ett ökat ansvar
för arbetslöshetsförsäkringens finansiering. I dag står skattebetalarna för
nästan hela risken vid ökad arbetslöshet. En ökad egenfinansiering framstår
som mer rättvis. Denna omläggning kompenseras av att skatten på arbete
sänks.
Den svenska arbetsmarknaden är i dag tudelad. Inom vissa sektorer råder
akut brist på yrkesutbildade och på högutbildade akademiker. Samtidigt är
arbetslösheten fortfarande omfattande bland lågutbildade och bland personer
med invandrarbakgrund. Bristen på arbetskraft är geografiskt och
kompetensmässigt avgränsad. Detta ställer bl.a. krav på en omläggning av
arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken skall fokuseras dels mot att bryta utanförskap
bland unga, äldre och invandrare genom kvalificerad yrkesutbildning och
moderna lärlingsprogram, dels genom särskilda utbildningsinsatser möta
specifika behov på arbetsmarknaden i syfte att motverka flaskhalsar.
Möjligheterna att stärka det lokala ansvaret för de arbetslösas situation bör
prövas.
Det studiestödssystem som riksdagen antagit och som börjar gälla 1 juli
2001 har varit föremål för omfattande kritik både när det gäller
konstruktion och brist på helhetssyn. Det synes omotiverat att ha regler
som generellt omöjliggör för studenter att genomföra längre och mer
krävande utbildningar.
Beträffande anslagsramarna föreslår vi att anslagen minskas som en följd
av de förändringar vi genomför under utgiftsområde16 vad gäller särskilda
utbildningsinsatser för vuxna.
Vi föreslår att nuvarande nivå av studiebidragen bibehålls. Vissa medel för
fackliga utbildningar ifrågasätts.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Förslag till förändring i sammandrag tusental kronor
Utbildningens kvalitet har avgörande betydelse för de enskildas och
Sveriges framtid. Resultaten måste bli bättre, framförallt i den
obligatoriska skolan där grunden till fortsatt lärande läggs. Vi förordar en
radikal decentralisering av ansvaret för undervisningens genomförande
och organisation till de enskilda skolorna, oavsett huvudman. Staten
övertar finansieringen av grundskolan. En nationell skolpeng införs
inkluderande en extra resursförstärkning till den enskilda skolan. År 2002
uppgår skolpengen till 54,1 miljarder kronor och år 2003 till 55,1
miljarder kronor. Enligt vår mening är en kraftfull satsning av detta slag
mer verksam än särskilt projektbidrag administrerat av staten.
Regeringens förslag till maxtaxa och införande av allmän förskola avvisas.
Istället ges familjerna stärkta ekonomiska möjligheter att själva välja
barnomsorg/förskola. För barn i förskolan inrättas alternativet barnskola för
åldern 4-6 år.
På skolområdet föreslås inrättande av ett särskilt institut för utvärdering av
utbildningens kvalitet och resultat. Samtidigt samordnas Skolverket
respektive Statens institut för handikappade i skolan till en myndighet. Även
andra viktiga kvalitetsbefrämjande satsningar rörande skolforskningen görs.
Av stor betydelse är att elever med särskilda behov garanteras
undervisning av hög kvalitet. Särskilda medel för att säkra undervisningen vid
specialskolor, ex Ekeskolan avsätts, liksom extra resurser
handikapphjälpmedel.
Vi förordar en i förhållande till regeringen snabbare avveckling av
Kunskapslyftet. Däremot anvisar vi en betydligt kraftfullare satsning på
kvalificerad yrkesutbildning, vilket visat sig ge utbildning av god kvalitet
med stor efterfrågan. Medel för utbildning vid folkhögskolorna anvisas i vår
budget under detta anslag, då det handlar om en viktig del av den samlade
vuxenutbildningen.
Vi vill satsa mer på högre utbildning och forskning. Vi anvisar därför
medel för att förstärka anslagen till grundutbildningen och forskningen. En
offensiv satsning på kvalificerad forskning är nödvändig. Vi anslår drygt 5
miljarder kronor utöver regeringen under en treårsperiod. Vi anslår också
medel för att omvandla ett par läroanstalter till privat drivna.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Förslag till förändring i sammandrag tusental kronor
Kulturpolitiken måste stå väl rustad inför den nya tiden, med vad det
innebär av ny teknik, nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att ta till sig
kulturupplevelser. Kulturverksamhet för barn och ungdom skall
prioriteras. Statens ansvar bör koncentreras till områden som är av
allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel för att
verksamheter skall komma till stånd. Samtidigt är det av största vikt att
oberoende och alternativa finansieringsmöjligheter skapas för att säkra ett
omfattande och brett kulturutbud i hela landet. Vi tillskapar en ny
kulturfond, som initialt tillförs 120 miljoner kronor. Härigenom kan en
politiskt oberoende och långsiktigt säkrad finansiering skapas. Anslagen
till Statens kulturråd och till allmän kulturverksamhet kan därför minskas.
Efter det att de regionala institutionerna har byggts ut kan anslagen till
Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar minskas. De fria
teatergrupperna bör få högre anslag. Vi avvisar arbetsförmedlingen
Teateralliansen och förordar att det bildas ett bemanningsföretag för
kulturarbetare. Anslagen till Ungdomsstyrelsen minskas. Ökade resurser ges
till vaktslåendet om kulturarvet och en förbättrad kulturmiljövård vilket är en
prioriterad statlig uppgift.
Anslaget till allmänna samlingslokaler tas bort medan anslagen till
folkhögskolor förs över till utgiftsområde 16.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande
Skatternas totala andel av boendekostnaderna bör sänkas. Ett viktigt led i
detta är avskaffandet av fastighetsskatten. Den successiva avvecklingen
av fastighetsskatten medför att räntebidragen kan trappas ned snabbare.
Det skall ske genom att nuvarande subventioner minskas i den takt som
fastighetsskatten avvecklas. På så sätt fördyras inte boendekostnaderna.
Genom en översyn av regelverk och avregleringar kan kostnaderna för
Boverket minskas. Stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk
hållbarhet och bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet avskaffas, liksom bidrag till åtgärder mot radon i bostäder.
Bostadsbidragen renodlas för att endast utgå till barnfamiljer och växlas på
sikt mot sänkt skatt.
Det är angeläget att en lagstiftning som möjliggör ägarlägenheter i Sverige
snarast blir verklighet.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Grunden för blomstrande regioner i hela Sverige är en politik som lägger
grunden för goda utvecklingsmöjligheter i hela landet. Genom minskad
politisk styrning och detaljreglering kan det lokala och regionala
kunnandet och engagemanget bättre tas till vara. Det bästa sättet att
underlätta en utveckling i denna riktning är att förstärka regionernas
konkurrenskraft. Härigenom främjas en utveckling baserad på regionernas
egen duglighet.
För att detta skall kunna bli verklighet krävs en politik som baseras på en
genuin förståelse för företagandets villkor. Målet för regionalpolitiken bör
därför vara att skapa förutsättningar för olika regioners och människors
möjligheter till utveckling. Genom att bland annat förbättra och bygga ut
vägnätet och IT-infrastrukturen, sänka drivmedelsskatter och i övrigt förbättra
villkoren för företagande vill Moderata samlingspartiet lägga grunden för
tillväxt i hela Sverige. Samtidigt skall de transfereringar som sker inom ramen
för EU:s strukturfonder i största möjliga mån komma svenska regioner till
godo.
Bland annat den regionalpolitiska utredningens slutbetänkande vittnar om
att många av de selektiva stödformerna leder till negativa effekter och utgör
hinder för utveckling. Vi anser att bidrag av denna form, såsom exempelvis
regionala utvecklingsbidrag, landsbygdsbidrag, företagssubventioner och
sysselsättningsbidrag, bör trappas ner de kommande åren och ersättas av
generellt bättre förutsättningar. 2001 bör utgifterna för allmänna
regionalpolitiska åtgärder minska med en dryg sjättedel, 2002 med omkring
en tredjedel och 2003 med omkring hälften. Bemyndiganderamen för sådana
förpliktelser minskas i motsvarande omfattning.
Regeringen föreslår ytterligare medel till miljöövervakning och biologisk
mångfald. Miljöövervakning är en mycket viktig verksamhet och det är
därför riktigt att anslaget ökar. Risken är dock att en så snabb och kraftig
anslagsökning som regeringen föreslår inte kan tillgodogöras. Vi minskar
därför anslaget med 20 miljoner kronor jämfört med regeringen.
När det gäller satsningarna på biologisk mångfald anser vi att en större
andel skyddsvärd mark skall skyddas genom så kallade skötselkontrakt. Det
innebär att behovet av att köpa in mark minskar och att bevarandearbetet
därmed blir mer kostnadseffektivt. Vi föreslår också att en fond för biologisk
mångfald skapas. Fonden tillförs år 2002 1 miljard kronor. Fonden skall
dessutom vara öppen för donationer.
Som en följd av vår modell för bevarande av biologisk mångfald minskas
anslagsbehovet.
Man kan nu börja se effekterna av regeringens misslyckade energipolitik.
Stängningen av Barsebäck 1 har lett till kraftigt ökade utsläpp av
koldioxid och andra miljöskadliga ämnen.
Energiomställningsprogrammet har kostat de svenska skattebetalarna
miljardbelopp, som i stort har slösats bort eftersom programmet inte gett
avsedd effekt. Det är nu dags att avveckla energipolitiken.
Vi avvisar såväl fixeringen vid den förtida kärnkraftsavvecklingen som
den bidragspolitik avvecklingen fört med sig. Energimyndigheten kan därför
minska sin verksamhet.
Som övergripande strategi måste transportpolitiken grundas på efterfrågan
på miljöanpassade transporter. Den underdimensionerade infrastrukturen i
Sverige utgör ett hinder för företagens expansion och medför svårigheter
vid nyetableringar.
Regeringens förslag till utgiftsnivåer innebär att vissa planerade åtgärder i
de fastställda investeringsplanerna inte kommer att kunna genomföras under
perioden 2001-2003. Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte
investerar i ny infrastruktur och även fortsättningsvis anslår alltför lite
medel
för att infrastrukturen skall behållas intakt.
Vi vill därför öka anslagen med 14 miljarder kronor under treårsperioden
för att påbörja ett särskilt vägutbyggnadsprogram. Även framgent menar vi att
väganslagen bör ligga på den nya och högre nivån. Ökningen av anslaget
skall också gå till att förbättra det eftersatta underhållet.
Mot bakgrund av den bekymmersamma situationen i Stockholmsområdet
bör en betydande del av dessa medel utnyttjas för investeringar där. I
regeringens förslag finns det antydan till en viljeinriktning om att medel lyfts
från vägar till järnväg. Därvidlag bör "tredje spåret" i Stockholm som är av
riksintresse prioriteras.
Banverkets sektorsuppgifter klarar ökade kostnader inom ramen för
tidigare anslag, bidraget till sjöfarten slopas och ersättningen till posten
minskas. SMHI kan i högre grad avgiftsfinansiera sin verksamhet.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Konkurrensnackdelarna inom den svenska livsmedelsproduktionen
kvartstår trots att jordbrukets energiskatter sänkts. Dieselskatten för
arbetsredskap i jord- och skogsbruk bör sänkas kraftigt. Dessutom bör den
särskilda skatten på kväve i handelsgödsel tas bort.
Genom förenklade regler och minskad byråkrati vid Statens jordbruksverk
kan 5 miljoner kronor sparas. Anslaget till livsmedelsekonomiska institutet
bör halveras 2001 för att sedan fasas ut. Vi menar att det är olyckligt att två
myndigheter har överlappande uppgifter.
Vi föreslår att jaktinstrumentet på ett tydligare sätt används för att reglera
viltskadorna. Bland annat måste jakt på säl tillåtas. Anslaget ersättningar för
viltskador kan därför minskas.
Jordbrukets forskningsanslag minskas med avseende på ekologisk
forskning. En större andel av miljöforskningen på jordbruksområdet måste
användas till forskning om hur det konventionella jordbrukets negativa
miljöeffekter kan minskas.
Ett bra klimat för arbete och företagande fås genom generellt bättre
förutsättningar för människor och företag, inte genom subventioner som
snedvrider konkurrensen och förhindrar utveckling. Anslaget
Näringslivsutveckling är till viss del inriktat på subventioner av ovan
beskrivet slag. Anslaget kan därför minskas.
Konkurrensverkets uppgift är mycket viktig, varför vi länge förespråkat
höjt anslag för verket. I budgeten är anslaget höjt. Vi tillför dock ytterligare
medel. Det är lämpligt att använda de tillkommande medlen för att påvisa de
konkurrenssnedvridningar som är en följd av offentliga sektorns monopol
samt kommunalt och statligt ägande av bolag som konkurrerar med privata
företag.
Regeringen föreslår att 45 miljoner skall användas till omstrukturering av
vissa statligt ägda företag m.m. Dock avser man under innevarande år att inte
genomföra några ytterligare försäljningar varför pengarna i praktiken är
tänkta att användas till förvaltning av statligt ägda bolag. Detta är
oacceptabelt. Förvaltningen skall bolagen själva stå för och kostnader som
uppstår i samband med de försäljningar som förhoppningsvis sker i framtiden
skall täckas av försäljningsintäkten. Därmed kan anslaget tas bort.
Konsumentverket bör renodla verksamheten och öka avgiftsfinansieringen.
Detta kan ske genom att tillhandahålla tjänster som överensstämmer med
konsumenternas efterfrågan. Konsumentorganisationerna bör bedriva en
verksamhet som i högre grad än i dag är självfinansierad. Därmed kan dessa
anslag minskas.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner m.m.
Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste
uppgifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade
ansvarsförhållanden mellan stat och kommun - inte minst för att stärka
den kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för
kommunerna att effektivisera sin verksamhet.
Kommunernas skatteintäkter ökar nu snabbt. Vi minskar därför de
allmänna statsbidragen motsvarande en del av de ökade skatteintäkterna.
Vi avvisar kommunakuten och hänvisar till behovet av en annan modell
för eventuella bidrag till kommuner och landsting med betalningssvårigheter.
Vi anser att det är angeläget att minska statsskulden från dagens höga
nivå. Vårt alternativ innebär att överskottet i de offentliga finanserna samt
betydligt större privatiseringar än regeringen används till att minska
statsskulden. Detta ger till effekt att statsskuldräntorna blir lägre än i
regeringen förslag.
Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet kan effektiviseras varför vi
minskar dess anslag.