Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att ur
ett könsperspektiv analysera konsekvenserna av ett svenskt EMU-
medlemskap.
2 Inledning
EMU-frågan är en av vår tids viktigaste politiska frågor. Det handlar om
ett eventuellt medlemskap i en valutaunion som kommer att ha stor
påverkan på det svenska samhället i allmänhet och svenskt arbetsliv i
synnerhet. EMU påverkar arbetsmarknaden, skatterna, välfärden och
demokratin på ett än mer genomgripande sätt än EU-medlemskapet.
I opinionsmätningar kan det utläsas att det är kvinnor som är mest negativa
till ett svenskt medlemskap och mest negativa är kvinnor i LO-kollektivet.
Det är inte förvånande eftersom de politikområden som EMU har mest
inverkan på är områden som i stor utsträckning påverkar kvinnors livsvillkor.
I EMU-utredningen, SOU 1996:158, har konsekvenserna av ett svenskt
EMU-medlemskap utretts. Analysen är gjord utifrån nationalekonomiska och
statsvetenskapliga utgångspunkter medan jämställdhets- och könsperspektiv
helt saknas. Detta trots regeringens uttalade jämställdhetsambitioner med
"mainstreaming" som ska löpa som en röd tråd.
Vänsterpartiet menar att riksdag och regering i en så avgörande fråga som
ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU har ett ofrånkomligt ansvar att
redovisa förväntade konsekvenser också utifrån ett könsperspektiv.
3 Välfärden hotad
Fram till 1990-talet har svensk politik aktivt varit inriktad på full
sysselsättning och en väl utbyggd offentlig sektor, något som bland annat
varit en förutsättning för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.
I EU och EMU är den ekonomiska politiken inte inriktad på full
sysselsättning och den offentliga sektorn är utsatt för stark press. I en bilaga
till EMU-utredningen visas att det är länder med en stor offentlig sektor som
kan få svårast med att uppfylla EMU:s finanspolitiska normer, såsom de
formuleras i den s.k. stabilitetspakten. För att leva upp till målsättningarna
bör
beskattning och utgifter göras mindre konjunkturberoende och det finns
därför "en risk för att välfärdsstaten måste minska i omfattning".
EU:s finansministrar har formulerat vad som kan bli nödvändigt för att
EMU ska fungera och bland annat konstaterat att det fordras "bättre kontroll
över eller en reform av den offentliga konsumtionen, de offentliga
avsättningarna till pensioner, hälso- och sjukvården samt
arbetsmarknadsåtgärder och arbetslöshetsunderstöd". Vidare anses "det
samlade skattetrycket i medlemsstaterna har varit ogynnsamt".
Ett svenskt deltagande i EMU kan således medföra en ökad press på
neddragningar i offentlig sektor och i den generella välfärden. Den
ekonomiska politik som förs i Sverige ligger också väl i linje med det som
krävs som förberedelse för ett EMU medlemskap. Även EU-kommissionen
har noterat detta och lovordar Sveriges "budgetdisciplin". Kommissionen
framhåller hur de stora överskotten i kombination med utgiftstaken väl
uppfyller stabilitetspaktens krav, vilket innebär en "fortsatt minskning av de
offentliga utgifterna" som andel av hela samhällsekonomin.
3.1 Minskad offentlig sektor drabbar kvinnor
De nedskärningar vi har sett, och ser, i offentlig sektor har alltså samband
med konvergenspolitiken som syftar till ett EMU-medlemskap.
Välfärdskommittén har i rapporter redovisat hur välfärden urholkas under
1990-talet och hur klassklyftorna ökar. Barn, ungdomar, invandrare och
ensamstående kvinnor är grupper som missgynnas mest och
Välfärdskommittén konstaterar att högkonjunkturen inte förbättrar
situationen, utan tvärtom att klassklyftorna accelererar.
I Sverige har framväxten av offentlig sektor haft avgörande betydelse för
kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och därmed också i de sociala
trygghetssystemen. Att detta lett framåt i jämställdhetssträvan är tydligt.
Neddragningarna drabbar därför kvinnorna hårdare; ökad arbetsbelastning för
de många kvinnor som finns inom offentlig sektor, en krympande
arbetsmarknad, sämre förutsättningar för ekonomiskt oberoende och i
förlängningen risk för ökade krav på att omsorgen om gamla och sjuka
återigen ska skötas till stor del inom familjen.
3.2 Trygghetssystemen
Förutom en generell press på neddragningar av de offentliga
avsättningarna till pensioner, arbetslöshetsersättning etc, innebär EMU
ökade krav på att trygghetssystemen inte får vara för "generösa".
Systemen riskerar då att begränsa rörligheten på arbetsmarknaden. EU:s
finansministrar har konstaterat att skatterna och trygghetssystemen inom
EMU bör ses i "relation till regelverken för arbetsmarknaden" och de
länder som "kombinerar relativt generösa bidragssystem med omfattande
anställningsskydd bör se över sin lagstiftning". Vidare behöver de sociala
trygghetssystemen förändras för att "incitamenten, möjligheten och
skyldigheten att börja arbeta ska öka". Det anses vara för små fördelar
med att arbeta jämfört med att ta emot bidrag.
Med andra ord innebär EMU en risk för sänkta nivåer i
socialförsäkringssystemen, hårdare krav för att få del av trygghetssystemen,
ökade inslag av privata lösningar då de offentliga utgifterna ska minska och i
förlängningen också ökad press på en harmonisering av trygghetssystemen
medlemsländerna emellan.
Inom EU finns, av tradition, olika system för ekonomisk trygghet.
Utmärkande för den svenska välfärdsmodellen är att den är generell och att
den tar sin utgångspunkt i individen, till skillnad från modeller som i
exempelvis Sydeuropa som anpassats med äktenskapet och familj som bas
och även har stora inslag av behovsprövning för sociala förmåner. Sverige har
också ett förhållandevis generöst och omfördelande välfärdssystem. Även om
våra kollektiva försäkrings- och trygghetssystem har brister i könsneutralitet
och i vissa fall ger olika utfall för kvinnor och män, har Sverige,
jämförelsevis, kommit längre i fråga om att skapa förutsättningar för att
kvinnor ska kunna vara ekonomiskt oberoende. Sett ur ett könsperspektiv
finns därför all anledning att närmare analysera vilka konsekvenser ett EMU-
medlemskap får för kvinnors möjlighet till ekonomisk självständighet.
4 Krav på mer flexibel arbetsmarknad
4.1 Löneflexibilitet
I EMU-utredningen konstateras att när penning- och finanspolitiken är
underkastade unionens regler ökar behoven av att förbättra "flexibiliteten
på arbetsmarknaden". Denna flexibilitet kan i första hand uppnås via
löner, anställningsvillkor och/eller geografisk rörlighet. När det gäller
lönerna uttrycks att ett deltagande i EMU ställer ökade krav på
"...flexibilitet i den nominella löneutvecklingen. Vid mycket kraftiga
störningar kan rentav de nominella lönerna behöva sänkas."
EMU skärper alltså kraven på arbetstagarna och deras fackliga
organisationer att gå med på lönestopp och i sämsta fall lönesänkningar för att
förhindra uppsägningar vid en ekonomisk kris. Det finns därmed en risk för
att de fackliga organisationernas position och legitimitet försvagas samt att
kollektivavtalsmodellen urholkas till förmån för lokala och decentraliserade
lösningar som ger mer flexibilitet i lönesättningen.
Hur påverkar detta kvinnorna? Liksom på övriga arenor i samhället
återspeglas könsmaktstrukturerna också när det gäller värdering av lönarbete
och förutsättningar för att hävda sin kompetens och rätt till skälig lön. Den
genomsnittliga skillnaden mellan kvinnors och mäns timlöner är knappt 25 %
eller, annorlunda formulerat, kvinnors genomsnittliga timlön uppgår till ca
80 % av männens. En del av skillnaderna kan hänföras till ren diskriminering
där ersättningen skiljer sig även om kvinnor och män har samma utbildning,
arbetslivserfarenhet och anställningstid. I Kvinnomaktutredningen visas på
olika könsrelaterade faktorer som påverkar lönerna. Där konstateras också att
det har betydelse på vilken organisationsnivå som löner sätts och att det krävs
ytterligare forskning för att kartlägga detta samspel.
Det faktum att kvinnor redan idag har svårare att hävda sin kompetens och
sin rätt till skäliga löner indikerar att det är kvinnorna som, återigen,
riskerar
stå som förlorare i en EMU-anpassning där kraven på flexibilitet i lön ökar
och där inslagen av individuella lösningar sannolikt blir allt vanligare.
4.2 Otryggare anställningar
Inom EMU ökar behovet för arbetsgivarna att snabbt kunna göra
förändringar i personalgruppens storlek och sammansättning, därmed
förstärks kraven på försvagningar i anställningstryggheten.
Redan nu har huvudregeln om tillsvidareanställningar urholkats och viss-
tidsanställningarna ökar. Hur drabbar det kvinnorna? Redan 1998 kunde SCB
konstatera att det är unga kvinnor som har svårast att etablera sig på
arbetsmarknaden. De har i större utsträckning än andra otrygghet i anställning
med högre andel vikariats- och projektanställningar. Något som får
långtgående konsekvenser då det bland annat finns ett klarlagt samband
mellan otrygghet i anställning och låga födelsetal. Erfarenheterna visar alltså
att det är kvinnorna som i stor utsträckning står för "flexibiliteten" när det
gäller anställningsvillkor.
Ett annat sätt att öka flexibiliteten är att frångå turordningsreglerna.
Riksdagen behandlar under hösten 2000 ett sådant förslag som passar som
hand i handske med en förberedelse för ett EMU-medlemskap. Regeln "först
in sist ut" ska inte längre gälla och med ett medlemskap i valutaunionen kan
det på goda grunder antas att arbetsgivarna i större utsträckning kommer att
behöva utnyttja denna rätt att fritt välja vem som ska få gå och vem som ska
få vara kvar. Under 1994 fanns denna möjlighet att göra undantag i
turordningen och en undersökning som HTF genomfört visar att det nästintill
uteslutande är kvinnor som drabbas av detta. Kombinationen flexibilitet, krav
på heltidsarbete och låg frånvaro innebar att kvinnor, med ansvaret för det
obetalda arbetet, systematiskt gavs sämre förutsättningar för att få behålla ett
arbete.
Ökade krav på flexibilitet på arbetsmarknaden måste därför analyseras ur
ett könsperspektiv i ljuset av rådande könsmaktsordning. Risken är
överhängande att vi får en situation där kvinnorna blir de som ska fungera
som buffert på den flexibla arbetsmarknaden.
4.3 Ökad geografisk rörlighet
En annan dimension på flexibilitet är geografisk rörlighet där
arbetskraften flyttar från områden med låg produktivitet till områden med
högre produktivitet. I en bilaga till EMU-utredningen konstateras att
kraven på rörligheten inom landet, framför allt mellan norra och södra
Sverige, sannolikt kommer att vara högre inom EMU än utanför. Men
även kraven på rörlighet mellan länder kan antas öka.
Ofrivillig rörlighet för med sig omfattande sociala kostnader för individer
och familjer. Det torde dessutom utgöra undantaget att det i ett parförhållande
är möjligt att låta både kvinnans och mannens behov vara styrande. Det
föreligger en tydlig konflikt mellan å ena sidan det övergripande
jämställdhetsmålet, att kvinnor och män ska dela ansvaret för hem och barn
samt ha lika villkor och förutsättningar när det gäller arbete och
arbetsvillkor,
och å andra sidan ett mål om alla också ska vara geografiskt rörliga på
arbetsmarknaden. Idag har vi stor kunskap om kvinnors och mäns liv och
arbete. Utifrån denna kunskap måste frågor ställas om vem som förväntas
åsidosätta sina behov om kraven på rörlighet ökar, vems behov av tillgång till
en bra arbetsmarknad kommer att tillgodoses, kvinnans eller mannens?
Avslutningsvis föreskriver de nationella jämställdhetsmålen samma
möjligheter för kvinnor och män till ekonomiskt oberoende samt lika villkor
och förutsättningar för kvinnor och män i fråga om företagande, arbete,
arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Ett svenskt EMU-medlemskap innebär sannolikt ökade krav på
förändringar i offentlig verksamhet, i socialförsäkringssystemen och på
arbetsmarknaden. Det är områden som alla är centrala i arbetet för att nå ett
jämställt samhälle och som sammantaget utgör grunden i vår välfärd. Därför
är det ett rättmätigt krav att riksdag och regering tar sitt ansvar och belyser
ett
EMU-medlemskaps konsekvenser för kvinnor och män.