med anledning av prop. 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition
Sammanfattning
Svensk ekonomi är i stort behov av systemreformer. Det
gäller enligt vår uppfattning oavsett konjunkturläge. Denna
motion föreslår åtta större systemreformer. I den avmattning
som ekonomin nu är inne i gäller att systemreformer som
genomförs snabbt kan göra nedgången mindre långvarig och
mindre djup.
I ekonomisk-politiska termer är målen för reformerna:
- Att minska den svenska ekonomins konjunkturkänslighet
- Att öka utbudet av arbetskraft, bland annat av demografiska skäl
- Att öka antalet företagare och företag med verksamhet i Sverige
- Att säkra en god tillväxt oavsett hur konjunkturen utvecklas
- Att pressa ned de höga svenska priserna
- Att hålla inflationen på fortsatt låg nivå
Men det djupare syftet med förslagen i denna motion måste
uttryckas i andra termer. Det är att ge människor nya
möjligheter: Långtidsarbetslösa ska få jobb och en ny
självkänsla. Idérika människor ska våga ta språnget och
försöka förverkliga sina drömmar. Stressade, utbrända
människor ska hitta tillbaka till hälsa och framtidstro.
Familjer ska få större marginaler i sin vardagsekonomi, så
att de som vill till exempel får större möjligheter att vara
med barnen. Vi vill ge alla människor nya möjligheter!
Därför skisseras i denna motion alltså åtta större
systemreformer:
1. En skattereform. Den ska syfta till att öka utbudet av arbetskraft,
minska bidragsberoendet, stimulera arbete och sparande samt ge
barnfamiljer och familjer med höga boendekostnader större marginaler.
Det totala skattetrycket måste sjunka, bland annat för att göra svensk
ekonomi mindre känslig för konjunktursvängningar. Ett sänkt skattetryck
förutsätter självfallet ett sänkt utgiftstryck, vilket är möjligt bland annat
genom hårdare prioriteringar, avveckling av statlig näringspolitik, en
klokare energipolitik samt en politik som minskar eller åtminstone hejdar
ökningen av antalet långtidsarbetslösa och långtidssjuka.
2. En företagarreform. Genom lägre företagsskatter, mindre krångel, färre
monopol och sundare konkurrens - bland annat genom att statlig och
kommunal bolagsverksamhet privatiseras - ska Sverige få många fler
företagare, fler företag som kan växa och mer utländska investeringar i
produktion i Sverige.
3. En socialförsäkringsreform. Misstron mot socialförsäkringarna är
utbredd, vilket vi menar på sikt är ett hot mot ekonomins funktionssätt.
Ett annat problem är den dramatiska ökningen av de långa sjukfallen och
förtidspensioneringarna. Försäkringarna bör göras mer autonoma.
Försäkringarna bör användas mer aktivt för att främja till exempel
rehabilitering och förbättringar av hälsofarliga arbetsmiljöer. Tilltron till
försäkringarna måste återupprättas genom infriande av tidigare utställda
löften, som att de allra flesta ska få 80 procent av lönen vid sjukdom eller
föräldraledighet samt återställande av änkepensionerna.
4. En kunskaps- och bildningsreform. Sverige behöver bättre skolor,
högre kvalitet inom högskolan, mer forskning, mer kompetensutveckling
på individens villkor i arbetslivet och en satsning på läsande. Folkpartiet
säger, i likhet med vad vi sade före valet, ja till specialdestinerade
extrapengar till skolan. Vi betonar dock att inga pengar i världen kommer
att lösa skolans problem om inte samtidigt skolpolitiken läggs om i
riktning mot tydlig betoning av kunskaper, mer arbetsro, mer
utvärderingar som tydligt kommuniceras med hemmen, satsning på
lärarna samt radikala förändringar av gymnasiet, främst dess individuella
program och yrkesutbildningar. Vi vill på allt sätt stimulera läsande,
bland annat genom satsning på bra bibliotek och sänkt bokmoms.
5. En infrastrukturreform. Staten har ett grundläggande ansvar för
infrastrukturen i landet. Folkpartiet föreslår större satsningar på
väginvesteringar och vägunderhåll. Vi är starkt kritiska till att regeringen
accepterat att en infrastrukturproposition fått bli försenad genom
Miljöpartiets motstånd mot allt som har med bilar och vägar att göra.
Staten bör också främja en snabb utbyggnad av elektroniska
kommunikationer, främst genom en tydlig och teknikneutral lagstiftning
samt genom att ta ett större ansvar för IT-sektorns kompetensförsörjning
genom utbildningssatsningar.
6. En globaliseringsreform. Sverige behöver internationaliseras. Genom en
aktivare EU-politik, EMU-medlemskap, högre bistånd,
skuldavskrivningar, starkt engagemang för frihandel, liberalare regler för
arbetskraftsinvandring och en humanare flyktingpolitik blir vi mer öppna
mot omvärlden. Åtgärder på detta område har stor betydelse för att
förbättra konkurrensen och därmed pressa ned det höga svenska
prisläget.
7. En arbetsmarknads- och integrationsreform. Arbetslösheten har aldrig
varit så hög som nu i en god konjunktur. Sverige blir i vissa avseenden
ett alltmer delat samhälle. Långtidsarbetslöshetens ökning och det
växande antalet förtidspensionärer motsvarar nästan antalet nya jobb.
Invandrartäta förortsområden präglas av ett växande utanförskap. I
många landsting fortsätter vårdköerna att växa. Genom radikala
förändringar i arbetsmarknadspolitiken, vårdpolitiken och skattepolitiken
vill vi få in fler människor på arbetsmarknaden och minska
bidragsberoendet.
8. En jämställdhetsreform. Ett mer jämställt arbetsliv främjar tillväxten.
Den viktigaste åtgärden för att bekämpa lönediskrimineringen av kvinnor
och åtgärda bristen på kvinnor i ledningarna för större företag är att bryta
upp de offentliga monopolen. Det är först när de traditionellt kvinnliga
arbetsmarknaderna också präglas av näringsfrihet som lönekampen på
dessa områden kan föras med full kraft och kvinnligt företagande kan
prövas på samma sätt som manligt företagande länge prövats på de
arbetsmarknader där män av hävd dominerat.
Regeringen erkänner nu, femton år efteråt, att det var
socialdemokratiska underlåtenhetssynder i slutet av 1980-
talet som ledde fram till 1990-talskrisen. Det är en lika
senkommen som välkommen insikt. Parallellerna till dagens
ekonomiska läge är många, även om det också finns viktiga
olikheter. Det skulle vara bra om det inte dröjer till år 2016
innan Socialdemokraterna denna gång inser behovet av att
lägga om den ekonomiska politiken.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
Såvitt avser den ekonomiska politiken och utgiftstaket
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen fastställer målen för finansiellt sparande i den offentliga
sektorn i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive
ålderpensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2004 till 886
miljarder kronor.
4. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004 som redovisas i motionen som
riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell A).
5. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren
2002-2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Såvitt avser skattefrågor
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skattepolitikens inriktning.
7. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
inkomstskattereform.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lättnader i beskattningen av företagande, riskkapital, arbete,
sparande och investeringar.
Såvitt avser övriga frågor
9. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
företagarreform.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förenklingar och avregleringar för företagare.
11. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
socialförsäkringsreform.
12. Riksdagen begär att regeringen i budgetpropositionen för år 2002
presenterar förslag till höjda tak i sjukförsäkringen och
föräldraförsäkringen till 10 basbelopp.
13. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
kunskaps- och utbildningsreform.
14. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
infrastrukturreform.
15. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
globaliseringsreform.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om frihandel.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om klimatstrategin.
19. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
arbetsmarknads- och integrationsreform.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ökad integration av invandrare.
21. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en
jämställdhetsreform.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av avreglering inom vården och skolan.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en reformerad familjepolitik.
24. Riksdagen avslår regeringens yrkande 6.1
25. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad i motionen anförs
om försäljning av statliga företag.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad i motionen anförs
om ett system för neutralisering av kommunal skatteplanering genom
koncernbidrag.
Såvitt avser tilläggsbudgeten
27. Riksdagen avslår regeringens yrkande 15.
28. Riksdagen avslår regeringens yrkande 26.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om behovet
av ytterligare 25 miljoner kronor på anslag 5:1 Utrikesförvaltningen inom
utgiftsområde 5 för att bibehålla ambassaderna i Tunis, Lima, Beirut och
vid Den Heliga Stolen.
30.
1 Yrkande 24 hänvisat till KU.
Inledning
Mål och medel för den ekonomiska
politiken
För liberaler är målet med politiken att öka människors makt
över sina liv. Vår vision för Sverige är ett land som ger
möjligheter - och sedan nya möjligheter - till alla. Sverige
ska vara ett land där många människors bästa drömmar kan
förverkligas.
Den ekonomiska politiken är ett medel att nå denna vision. Våra liv
påverkas i högsta grad av ekonomiska realiteter, men det är viktigt att redan
inledningsvis slå fast att dessa våra liv också påverkas av många andra
faktorer. Dit hör sådant som graden av gemenskap och tolerans i samhället,
förutsättningarna för oss att må bra, bildningens och kulturens ställning samt
naturens hälsa. Politiken måste utgöra en helhet eftersom livet är en helhet.
Det djupaste syftet med våra förslag är att ge människor nya möjligheter.
Långtidsarbetslösa ska få jobb och en ny självkänsla. Idérika människor ska
våga ta språnget att förverkliga sina drömmar. Familjer ska få större
marginaler i sin vardagsekonomi så att alternativ som hittills varit stängda,
som kanske att vara mera med barnen, ska öppnas. Stressade, utbrända
människor ska hitta tillbaka till hälsa och framtidstro.
Den ekonomiska aktiviteten går upp och ned. Nedgångsfaserna utsätter
många människor för svåra påfrestningar. Under 1900-talet har många
liberala ekonomer och politiker, med J M Keynes och Bertil Ohlin som de
internationellt mest kända namnen, sökt finna verktyg för att minska dessa
svängningar. Den metod som förordades var en så kallad aktiv
konjunkturpolitik, alltså att statens ekonomiska åtgärder skulle anpassas till
det rådande konjunkturläget.
Med ytterligare decenniers erfarenheter i bagaget framstår
problembeskrivningen fortfarande som relevant men förslaget till lösning
inaktuellt. I den bilaga 5 till budgetpropositionen som redan antytts diskuterar
Finansdepartementet Sveriges ekonomiska politik sedan 1970-talet och
framåt. Vi kommer att återkomma till den diskussionen, men vill redan nu
framhålla att vår uttolkning av denna historia framför allt understryker
behovet av att förbättra ekonomins funktionssätt genom strukturreformer.
Det är lätt att instämma i behovet av att minska djupet i och varaktigheten
av ekonomins nedgångsfaser. För oss i Sverige är det tydligt att den
dramatiska nedgången som inleddes i skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal
hade höga mänskliga kostnader. Asienkrisen förorsakade mänskliga tragedier
på andra sidan jordklotet och påverkade hela världsekonomin.
Men med detta längre perspektiv är det också uppenbart att den
traditionella konjunkturpolitiken, som våra liberala föregångare skisserade,
inte längre fungerar på det sätt de hade förhoppningar om. Ett skäl är
ekonomins internationalisering. Vi tror att vägen att minska
konjunktursvängningarna och dess negativa effekter snarare är
systemförändringar än en cyklisk anpassning av den ekonomiska politiken,
eftersom en sådan visat sig utomordenligt svår i praktiken.
Vår tro och förhoppning är alltså att ett antal grundläggande
strukturförändringar i Sveriges och andra länders ekonomier ska göra
konjunkturnedgångarna kortare, grundare och över huvud taget mindre
allvarliga.
Svensk ekonomis starka och svaga
sidor
Svensk ekonomi har både starka och svaga sidor. Uppgiften
är naturligtvis att måna om de starka och åtgärda de svaga.
Till de starka sidorna hör förekomsten av ett jämförelsevis stort antal
internationellt verksamma exportföretag, ofta en gång i tiden uppbyggda
kring patenterade snillrika uppfinningar. Dit hör också en avancerad
forskningstradition med Alfred Nobels signum, inte minst på områdena
medicin och elektronik. Vår starka exportinriktning måste också framhållas
som en styrka i denna tid av globaliserad ekonomi. Vi kan också i
internationellt perspektiv känna stolthet för det politiska systemets förmåga
att hantera några av de ekonomiska problemen för tio femton år sedan, bland
annat bankkrisen.
De svaga sidorna har redan antytts. De senaste årens goda tillväxttal har
inte i grunden förändrat den analys av svensk ekonomi som vi gjort under
många år. Det enklaste sättet att uttrycka problemen är att svensk ekonomi är
präglad av 70 års socialdemokratisk dominans, en dominans som har
konfirmerats av väljarna i återkommande fria och demokratiska val.
Resultatet är:
- För dåligt företagsklimat
- För höga skatter och för höga offentliga utgifter
- För rigida regler för arbetsmarknaden, till förfång främst för nytillträdande
som unga och invandrare
- För mycket regleringar och gammal socialistisk näringspolitik
- För lite öppenhet för alternativ i fråga om exempelvis vård, skola och
arbetsförmedling
- För mycket nationell självtillräcklighet och självgodhet.
Våra åtta systemreformer syftar till att i grunden åtgärda
dessa problem. Det torde inte vara möjligt så länge
socialdemokratin och de andra socialistiska partierna
dominerar politiken som för närvarande. Den politiska
konstellation som nu delar den politiska makten har just
blivit den stopp-allians som vi varnade för före valet 1998.
Den åstadkommer mycket lite i praktiken. Den träter istället
för att uträtta något. Därför arbetar vi för en ny majoritet i
Sveriges riksdag och en ny regering med ett starkt liberalt
inslag.
Folkpartiets budgetalternativ
Tabell 1: (2002 2003 2004 )
Tabell 2: (2002 2003 2004 )
Det ekonomiska läget
Den internationella utvecklingen
Den internationella konjunkturen försvagas. Tecknen blir allt
tydligare. Större delen av 90-talet har varit en i flera
avseenden unik period. Tillväxten i främst USA har hållit sig
uppe på en hög nivå osedvanligt länge. Under den senaste
femårsperioden har tillväxten i världsekonomin enligt IMF
uppgått till nästan 4 procent i årsgenomsnitt. I den
industrialiserade världen har detta samtidigt varit nära
förbundet med en stark börsutveckling. De första
indikationerna på en internationell avmattning kom också i
och med att börsutvecklingen bröts under det första halvåret
2000. Detta innebär inte att den internationella konjunkturen
är börsstyrd. Men det innebär att förväntningarna om, och
prognoserna för, den internationella konjunkturen fått
ytterligare en möjlighet att kanaliseras. Därmed kommer
konjunkturimpulserna troligen att sprida sig snabbare mellan
länderna. Detta berör inte minst Sverige som har ett
förhållandevis stort antal internationellt verksamma och
internationellt noterade företag.
Avmattningen är mest märkbar i USA. Efter en mycket lång period av
stark tillväxt sker nu en snabb inbromsning. Årstillväxten uppgick i slutet av
2000 till ca 1 procent och även om tillväxten i de preliminära beräkningarna
för det första kvartalet i år tycks vara något bättre finns det ett antal tecken
som tyder på en svagare utveckling i USA:s ekonomi än som varit vanligt
under 90-talet.
Även om det sätts in stimulansåtgärder i form av ytterligare
räntesänkningar och så småningom även skattesänkningar bör man nog räkna
med att det tar en viss tid innan den amerikanska ekonomin får fart igen. Det
finns en del pessimistiska röster som pekar på Japan som ett varnande
exempel där man haft ett helt decennium av svag eller knappast någon tillväxt
alls. Andra tror på en relativt snabb återgång till höga tillväxttal.
Den amerikanska avmattningen har visat sig både i hushållens och
företagens förväntningar. Index över consumer confidence föll på nytt i april
efter en viss återhämtning i mars. Innan dess hade index fallit fem månader i
rad. Fallet har varit starkt. Nivån har inte varit så låg sedan juni 1996.
Sysselsättningsutvecklingen har också varit svag.
Även företagen har blivit försiktigare. Inköpschefsindex har fallit kraftigt.
Detta gäller både industri och tjänster. Samtidigt finns en hel del fortfarande
positiva siffror t.ex. för byggande, orderingång och försäljning.
En samtidigt ökad försiktighet bland hushåll och företag blir tydligt
konjunkturdämpande. Aktieutvecklingen spelar säkert en stor roll här.
Börsnedgången med t.ex. ca 40 procent under fjolåret bland
teknologiinriktade aktier bör rimligen dämpa hushållens
konsumtionsbenägenhet. Sparkvoten var noll under fjolåret och nästan -1
procent under det fjärde kvartalet. Den privata konsumtionsökningen om 5,3
procent under 2000, en lika snabb ökning som 1999, upprätthölls därmed mot
slutet av året med minskat sparande. Aktieutvecklingen har givit hushållen en
känsla av tillräckligt förmögenhetsinnehav för att tillåta sig en snabbare
konsumtionsökning än vad de löpande inkomsterna givit möjlighet till.
Diagram 1. BNP-tillväxten i USA
Procentuell förändring från föregående kvartal, uppräknat i
årstakt
Källa: BEA
En kombination av lägre sysselsättningsökning, lägre
inkomstökning och ökat sparande drar ner
konsumtionstillväxten i år jämfört med de hittillsvarande
snabba ökningarna. Eftersom den privata konsumtionen
utgör två tredjedelar av BNP i USA, mot ca hälften i
Sverige, skulle det påverka BNP-tillväxten märkbart.
Avmattningen under det fjärde kvartalet 2000 berodde
främst på fallande investeringar och export, inte så mycket
på konsumtionen.
Men det finns motkrafter. Centralbanken Federal Reserve (FED) har visat
en stor beredskap att snabbt ingripa med räntesänkningar, fyra stycken hittills
i år, två under januari, en i mars och en i april med sammantaget två procent-
enheter. FED har också sannolikt beredskap för ytterligare räntesänkningar.
Till detta kommer administrationens eventuella skattesänkningar.
Administrationen utsätts för motstridande krafter, å ena sidan en del av
presidentens egna som vill ha större skattesänkningar på en gång, "front-
loaded", å andra sidan krav på anpassningar i belopp och inriktning för att få
förslagen genom kongressen. Det mest sannolika är att det blir
skattesänkningar men med lägre belopp än de 11/2 procent av BNP som
presidentens skattesänkningsprogram, utslaget på en tioårsperiod, motsvarar.
Även om det är troligt att det så småningom blir vissa skattesänkningar
kan det diskuteras om de kommer att bidra särskilt mycket till att dämpa
konjunkturavmattningen. Det är inte osannolikt att de kommer sent i
konjunkturen.
Ett oroselement i den amerikanska ekonomiska utvecklingen är
bytesbalansunderskottet som uppgår till närmare 4 procent av BNP. Det har
varit möjligt för USA att under lång tid ha ett stort bytesbalansunderskott
genom att det finansierats med valutainflöde för direktinvesteringar och köp
av amerikanska aktier. En sämre amerikansk börs i kombination med
penningpolitisk och finanspolitisk stimulans i syfte att upprätthålla
efterfrågan
skulle mycket väl kunna försämra bytesbalansen ytterligare. En sjunkande
dollar motverkar detta på sikt, men en snabb försämring av bytesbalansen och
dess finansieringsmöjligheter skulle kunna framkalla ett mera oordnat
dollarfall.
Eftersom USA kan betecknas som "the 800 pound gorilla on the economic
block" (Alan Blinder, ekonomiprofessor och tidigare vice ordförande i FED)
skulle en dämpning få tydliga effekter på omvärlden.
En avmattning i USA kommer att försvåra för den japanska ekonomin att
komma igång igen. Japan har haft problem med följderna av en bank- och
fastighetskris i stort sett under tio år. Varken räntesänkningar eller
finanspolitiska stimulanser har haft någon riktig effekt. En kraftig amerikansk
avmattning skulle allvarligt riskera att försvåra strävan att få tillväxt i
japansk
ekonomi.
Den direkta återverkan av en sänkning av den amerikanska tillväxten med
11/2 procent skulle, som företrädare för OECD visat, bli ca en halv
procentenhets sänkning av den japanska tillväxten. För att återfå tilltro och
expansionslust i Japans ekonomi krävs ett antal förändringar i ekonomi och
samhälle i stort. Detta gäller inte minst den finansiella sektorn, bankerna. En
kraftfullare politik i detta avseende från den nya regeringen skulle kunna
bidra till en positiv utveckling.
Tillväxtekonomierna i Syd- och Ostasien har ett förhållandevis stort
beroende handelsmässigt av USA. En märkbar amerikansk avmattning skulle
drabba dessa länders utrikeshandel hårt och försvåra den pågående
återhämtningen från Asienkrisen.
Detsamma gäller länderna i Latin- och Sydamerika. En amerikansk
tillväxtkris skulle få allvarliga återverkningar på dessa länders ekonomier,
varav en del ännu är sköra demokratier. Det skulle också kunna riskera de nya
spirande strävandena att vidga frihandeln i området.
Europa har haft en bättre utveckling. Genom att ligga i en senare fas i
konjunkturen än USA har en uppgång varit på väg under en period. Men
under senare tid har det kommit indikationer på en svagare utveckling i
Europa. Även för Europa kommer enligt OECD:s beräkningar en sänkt
amerikansk tillväxt om 11/2 procent att ge en direkt effekt i form av sänkt
europeisk tillväxt med en halv procentenhet.
Frågan är hur isolerat Europa kan vara mot främst en amerikansk
konjunkturavmattning. Både USA och EU är ekonomiska stormakter där det
mesta ekonomiska utbytet sker inom respektive union. Utrikeshandeln utgör
ca 12 procent av USA:s BNP. Inom EU sker det mesta av utrikeshandeln
mellan medlemsländerna varför handeln med omvärlden utanför EU bara
utgör 25 procent av utrikeshandeln, motsvarande mindre än 10 procent av
områdets BNP.
Med det finns andra mekanismer för att överföra ekonomiska impulser än
enbart via utrikeshandel. Vi har ovan pekat på aktiekursutvecklingen som en
sådan faktor. De finansiella marknaderna och det tryck som en ökad
konkurrens medför bidrar till att jämna ut en del olikheter mellan länder och
regioner i fråga om konjunkturförutsättningar.
Det politiska tryck som t.ex. från amerikanskt håll riktats mot den
eurpeiska centralbanken (ECB) för att förmå den att sänka styrräntan har
baserats på uppfattningen att det nära beroendet mellan USA och EU kommer
att få negativa återverkningar även inom EU. Bl.a. har den amerikanske
finansministern uttryckt undran över att ECB inte ser räntepolitiken som ett
medel att även påverka den ekonomiska tillväxten i stort. Det är troligt att
överföringen av konjunkturimpulser går snabbare än tidigare. Detta skulle
kunna innebära att EU har mindre sannolikhet att undvika negativa följder av
en amerikansk avmattning än tidigare.
Förutsättningarna för att bedriva penningpolitik är olika i USA och i
Europa. Dels har FED ett annat och vidare mandat än ECB, dels har FED en
etablerad ställning sedan lång tid. I USA kan penningpolitiken vidare drivas
med utgångspunkt i den finanspolitik som administrationen, eller kongressen,
eller båda, vill driva. Inom EU finns ingen enhetlig finanspolitik, varje land
kan inom vissa ramar driva finanspolitiken självständigt. Det innebär inte att
det skulle vara bättre med en enhetlig finanspolitik men det innebär att
förutsättningarna är annorlunda för ECB än för FED. Inflationsimpulserna har
vidare varit starkare än i USA. Trots detta ligger den europeiska styrräntan
lägre än den amerikanska.
Vi anser det inte rimligt att tro att Europa i någon större utsträckning
kommer att kunna vara isolerat från en avmattning i omgivningen. De olika
mekanismer för överföring av ekonomiska impulser vi ovan talat om gör det
troligt att även EU kommer att drabbas av en avmattning. IMF anger i sin
aprilrapport ändå en förhållandevis optimistisk bedömning: nästan 21/2 procent
i tillväxt inom EU i år och något mer nästa år. EU-kommissionen är mera
optimistisk än sin senaste prognos. Vi menar att den svenska ekonomiska
politiken måste formas utifrån en riskbedömning där avmattningen, även i
Europa, kan bli starkare, och mera utdragen.
Tabell 1. BNP-tillväxten i omvärlden
Procentuell volymförändring
Tabell 3: (IMF EU )
Källor: IMF och kommissionen
Den utveckling mot ökad avreglering och en öppning av
ekonomierna på olika sätt som kommit igång inom EU, och
som är en oundgänglig förutsättning för att uppnå
Lissabondeklarationens mål om att Europa inom tio år ska
bli "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska
kunskapsbaserade region", är positiv och kommer säkert att
stärka den europeiska tillväxten. De positiva effekterna
kommer dock först på sikt och hinner troligen inte ha så stort
inflytande på den aktuella konjunkturen.
En avgörande fråga är vilken tilltro till framtiden som hushåll och företag
har. Här spelar aktiekursutvecklingen en viktig roll. Det är kanske självklart
att aktieutvecklingen är viktig för företagen. Den påverkar deras
finansieringsmöjligheter och är en indikator på marknadens utveckling. Med
den allt större roll som aktier spelar bland hushållens tillgångar i många
länder får ett kursfall av den omfattning som ägt rum under de senaste 12
månaderna även en betydande återverkan på hushållens beteende. Även om
sparande i aktier främst ses som en långsiktig investering, vilket innebär att
den direkta kopplingen mellan kursutveckling och konsumtion inte är så
stark, kommer ändå en svag aktiekursutveckling att göra hushållen
försiktigare. Större konsumtionsbeslut som köp av kapitalvaror, husköp m.m.
förskjuts framåt i tiden. På marginalen kan detta betyda skillnad mellan en
ökning av konsumtionen respektive en stagnation.
Ibland framställs aktiekursutvecklingen som ett orationellt nollsummespel.
Om detta vore en sann bild skulle väl löntagarna blivit rikare genom att
aktieägarna blivit fattigare?
Så är det naturligtvis inte. Företags kurser förändras när bedömningen av
deras framtida vinster förändras. Vad som skedde under fjolåret var att
uppfattningen spred sig att de stora framtida vinster som bedömts finnas i IT-
sektorn kanske inte var så stora, i varje fall inte så snart. Eftersom en
aktiekurs utgörs av ett till nutiden diskonterat värde av den inkomstström som
framtida vinster utgör, kan en sådan annan bedömning av de framtida
vinsterna få stora konsekvenser på aktiekursen. Detta är inget märkligt utan
helt normalt. Även om det naturligtvis förekommer spekulationsinslag är en,
positiv eller negativ, omvärdering av en branschs eller ett företags framtid
naturlig för aktiemarknaden.
Bland konjunkturbedömare har förekommit en bokstavsdiskussion, särskilt
med koppling till den amerikanska utvecklingen. BNP-prognosen har liknats
vid ett:
V en snabb och kanske relativt djup nedgång men också en snabb
återhämtning, eller ett
U en nedgång som blir mera utdragen, dvs snarast en traditionell
konjunkturförsvagning, möjligen dock inte så djup, eller ett
W en snabb nedgång, en återhämtning, därefter en ny nedgång och sedan en
mera stadigvarande återhämtning, eller ett
L ungefär som i Japan under 90-talet, en nedgång som tar många
år att återhämta sig från.
Vi menar att den ekonomiska politiken främst måste ha
beredskap för ett U; det finns inte plats för önsketänkande
om en snabb återhämtning.
Utvecklingen i Sverige
Den internationella lågkonjunkturen kommer naturligtvis att
få återverkningar på Sverige. Redan i november 2000
räknade Konjunkturinstitutet med att de svenska
exportutsikterna skulle försämras jämfört med 2000.
Det finns nu anledning att göra en ännu försiktigare bedömning än
Konjunkturinstitutet då gjorde. Sedan dess har som framgått de internationella
utsikterna försämrats. Marknaden för svenska produkter utomlands försvagas
samtidigt som de svenska företagen får räkna med hårdare konkurrens på
hemmamarknaden. Konjunkturinstitutet har också i två omgångar sedan dess
reviderat ner sina bedömningar. Prognosen är nu ca 21/2 procent i år och något
mera nästa år.
Avmattningen har hittills varit tydligast inom industrin. Tendenserna var
tydliga redan i verkstadsindustriernas barometer i februari:
Konjunkturbarometern i april bekräftar detta och var den direkta orsaken
till KI:s senaste nedrevidering av prognosen för BNP-tillväxten.
Orderingången har sjunkit påtagligt och produktions- och
sysselsättningstillväxten stagnerat. Kapacitetsutnyttjande har sjunkit. Planerna
inför andra kvartalet är försiktiga. Orderingången väntas stagnera och
sysselsättningen minska. Priserna på exportvaror kommer troligen att sjunka
något.
Industrins konjunkturbild kan samlat uttryckas i den s.k.
konfidensindikatorn, som är ett sammanvägt mått där omdömet om
orderstocken, färdigvarulagren och den förväntade produktionen ingår. Den
visar följande.
Tabell 3. Konfidensindikator för industrin, säsongrensad
Tabell 5: (Oktober 2000 6 )
Källa: Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer
Byggkonjunkturen kommer dock troligen att hålla fortsatt
god fart under året.
Barometern för tjänstesektorerna visar en mera splittrad bild. De delar av
tjänsteverksamheterna som har en nära koppling till industrin kommer att
drabbas av den försvagning som där väntas ske. Datakonsulter och
uppdragsverksamhet väntar dock fortsatt tillväxt.
Även om de internationella avmattningstendenserna blir alltmer tydliga
kommer det att dröja en tid innan effekterna syns på svensk produktion och
sysselsättning. De kommer troligen att utgå från industrin och efterhand
sprida sig vidare till industrirelaterad tjänsteproduktion och, när hushållen
blir
tydligt oroade för framtiden, även till andra delar av tjänstesektorerna.
Det är tydligt att hushållen redan nu blivit avsevärt mera pessimistiska om
framtiden, se diagram 2. Det samlade mått på hushållens stämningsläge som
Konjunkturinstitutet beräknar har nått ner till samma nivåer som rådde 1997.
Omslaget i bedömning har varit osedvanligt kraftig. Till en början gäller detta
omslag främst landets, inte så mycket den egna, ekonomin men efter hand
kommer detta att även påverka hushållens köplust.
Eftersom aktieägande är så starkt spritt bland hushållen
kommer börsnedgången att sänka också de svenska
hushållens konsumtionsbenägenhet. Enligt SCB:s
finansräkenskaper sjönk hushållens sparande under de tre
första kvartalen 2000. Utlåningen till hushållen ökade.
Konjunkturinstitutet räknar med att hushållens sparkvot, dvs
den andel av de disponibla inkomsterna som inte
konsumerades, i fjol sjönk till ca 1,5 procent mot att ha legat
på drygt 8,5 procent 1995. En omsvängning tillbaka mot
ökat försiktighetssparande kommer att bromsa konsumtionen
och därmed tillväxten i Sverige.
Investeringsenkäter tyder på att investeringsbenägenheten dämpades under
2000. Skulle den försämring i konjunkturen uppstå som vi här pekat på risken
för, kommer investeringsbenägenheten för 2001 och kommande år att få en
knäck.
Den offentliga sektorn visade en avtagande aktivitet mot slutet av fjolåret.
Enligt SCB:s nationalräkenskaper sjönk den offentliga konsumtionen under
fjolåret. I kommunerna var minskningen ca 11/2 procent under det fjärde
kvartalet. Det är sannolikt att detta har att göra med svårigheterna att
rekrytera personal.
Sysselsättningen påverkas normalt inte omedelbart av en avmattning med
vikande produktion. Det brukar ta tid innan minskad efterfrågan slår ut i lägre
sysselsättning. Hittills har sysselsättningen ökat. Men mönstret kan vara
annorlunda nu. Den ökade konkurrensen kan medföra att företagen är
snabbare på att anpassa sin kapacitet till efterfrågan. Då kommer också
effekterna på sysselsättningen snabbare.
Ett tecken på detta är att varslen ökat snabbt. Hittills i år har varslen ökat
med 56 procent vilket kan vara ett tecken på snabba reaktioner från företag
som börjar känna avmattningen.
Det finns stor risk för att den svenska sysselsättningen börjar plana ut på
en total arbetslöshetsnivå om 7 procent som är den nuvarande nivån. Även
om den öppna arbetslösheten minskat sedan i fjol har i stället antalet personer
i åtgärder ökat. Detta är inte en rimlig politik. När konjunkturen förbättrats
så
som skett borde åtgärdsvolymen ha minskat så att flera kunnat söka sig ut på
den öppna marknaden.
Sverige utmärker sig inte vad gäller minskning av arbetslösheten inom EU.
1994 hade sex av de 15 EU-länderna lägre arbetslöshet än Sverige. Enligt
senaste mätning har fortfarande sex EU-länder lägre arbetslöshet än Sverige.
Vi riskerar nu en situation där antalet människor i åtgärder inte hinner
minska utan på nytt börjar öka av konjunkturskäl. Antalet personer i olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder har hela tiden lagts på en ny nivå. För varje
konjunkturfas är antalet högre än vid motsvarande fas i den förra
konjunkturcykeln.
Andra oroande tecken på hur arbetsmarknaden fungerar är att även när
antalet nya platser ökat har en allt mindre del tillsatts med folk i jobb.
Antalet
kvarstående obesatta platser är 77 procent av de nyanmälda lediga platserna
vilket kan jämföras med 40 procent under motsvarande konjunkturfas 1994.
En arbetsmarknadspolitik som leder till att den totala arbetslösheten får
svårt att komma under sju procent, alltför låga nivåer vad gäller människor i
arbete, allt svårare att tillsätta de lediga jobben etc. - en sådan
arbetsmarknadspolitik är misslyckad. Det finns ett starkt behov av det slag av
nya grepp som vi skisserat i rapporten "En ny arbetsmarknadspolitik".
Det är således tydligt att vi står inför en internationell
konjunkturavmattning även om det är svårt att bedöma hur djup och långvarig
den blir. Det är inte sannolikt att avmattningen begränsar sig till USA. Både
Europa, Asien och Latinamerika kommer med all sannolikhet att i olika grad
drabbas av återverkningarna. Sveriges internationellt inriktade ekonomi
kommer att känna av detta. Vi riskerar att i värsta fall på nytt stå inför en
situation som den som rådde vid skiftet mellan 80- och 90-tal där en alltför
kraftig offentlig expansion under 80-talet tvingade fram hårda
korrigeringsåtgärder under 90-talet. Det är hög tid med snabba åtgärder för att
undvika att vi på nytt placerar oss i en sådan situation. En strategi för
långsiktigt hållbar tillväxt bör ha flera inslag: dels ett antal avreglerings-
och
skatteåtgärder som skapar förutsättningar för bättre tillväxt och större
motståndskraft mot konjunkturavmattningar, dels åtgärder som koncentrerar
de offentliga satsningarna på de verkligt viktiga och prioriterade behoven. En
sådan politik redovisas i de följande avsnitten.
Skattepolitik för en ny tid
I vår tid finns många stora utmaningar för politiken.
Internationaliseringen är i grunden god för människorna,
men kräver en ny syn på skattesystemen. Den demografiska
utmaningen är att det goda, att vi blir allt äldre, kan
balanseras av ett ökat arbetsutbud och robust finansiering av
välfärdstjänsterna. Jämställdheten kräver att skatten på
arbete sänks och att det blir mera möjligt att kombinera
förvärvsarbete med familjeansvar. Integration, att släppa in
de utestängda, kräver bland mycket annat att den höga
skatten på lägre inkomster minskas. Människor måste få
bestämma mycket mer i sina egna liv, sänkt skatt på arbete
och sänkta marginal- och tröskeleffekter ökar möjligheterna
att själv påverka sin situation.
Dessa utmaningar leder oss till vårt förslag om en ny skattereform för en
ny tid.
Regeringen och deras stödpartier genomförde för 2001 det andra steget av
det man kallar "kompensation för egenavgifter" och grundavdraghöjningar
som kompensation för energiskattehöjningar. I övrigt begränsade sig
inkomstskattesänkningarna till en marginell uppjustering av brytpunkten för
statlig skatt. Just detta är givetvis ett steg i rätt riktning även om det är
för
litet.
Huvudintrycket av skattepolitiken är annars planlösa reträtter och just
marginella justeringar. Vi hoppas naturligtvis att något ska inträffa som gör
att Sverige kan ta sig ur den skattepolitiska återvändsgränd landet nu hamnat
i. I vårpropositionen finns inga förslag för skattepolitiken 2002-2004,
däremot redovisas en inriktning som vi är starkt kritiska till.
Finansplanen anger skatternas syfte till att finansiera välfärden.
Skattepolitiken kan också användas som ett verktyg för att minska
klassklyftorna, samt som styrmedel exempelvis inom miljöområdet. Skatterna
i kombination med trygghetssystemen påverkar människors val i livet
(Finansplanen sidan 32). Om detta håller vi givetvis med, men det räcker inte
att likt regeringen och deras stödpartier säga:"När vi går mot en utveckling
där allt färre i aktiv ålder ska försörja allt fler pensionärer är det till
exempel
viktigt att analysera hur människors vilja att arbeta, spara och utbilda sig
påverkas av skatter och bidrag" (Finansplanen sidan 33). Man måste dra
slutsatser av dessa analyser! Och skattesystemets roll i en internationaliserad
värld kan inte, som regeringen tycks tro, hänvisas till en utredning och till
försök med internationella överenskommelser att hålla andras skatter uppe.
Mest anmärkningsvärt är att regeringen och dess stödpartier tycks totalt
obekymrade över skattesystemets inverkan på jobb och företagande. Det allra
viktigaste för välfärden är att vårda de välståndsbildande krafterna. Långt
viktigare för finansieringen av välfärden än höga skattesatser är nämligen
breda skattebaser, och att så många som möjligt deltar i att skapa välstånd, att
människor kan leva och försörja sig på arbete och företagande.
Utöver en eventuell fortsättning på den så kallade skattereform som
innebär "kompensation för egenavgifterna till pensionssystemet" är
sjöfartsstöd och yrkesfiskaravdrag vad vårpropositionen anger. Sänkt skatt på
jordbruksmaskiner kan också komma på fråga, liksom avdragsrätt för
fackföreningsavgift, enligt uttalanden från finansministern.
Det synes inte finnas fog för någon förhoppning om ett radikalt
omtänkande hos socialdemokratin till förmån för en skattereform som mer
offensivt uppmuntrar arbete, sparande och företagande. En sådan tycks få
vänta tills vi fått en ny majoritet i Sveriges riksdag.
Dagens svenska skattetryck måste sänkas eftersom det inte är förenligt
med en dynamisk och växande ekonomi. Den tilltagande
internationaliseringen ökar kraven på att Sverige får konkurrenskraftiga
villkor för företag och människor. Villkoren består i de olika ländernas
kombinationer av skatter och välfärd, dvs inte bara skattenivån utan också vad
medborgarna får ut av skatterna. För den svenska politiken är naturligtvis
skatte- och utgiftsnivåerna i övriga EU av särskilt stor betydelse. Regeringen
försöker komma runt det faktum att Sverige på nästan alla områden har de
högsta skatterna genom att veckla in sig i en jämförelse med andra länders
socialförsäkringssystem och skatteplikt på transfereringar. Detta är förvisso
intressant för den som är ute efter exakt jämförbara, rättvisande mått på
statistiska uppgifter. Men likafullt är det ett faktum att Sverige på område
efter område toppar listan över skattesatser och detta summerar till ett
skattetryck som klart överstiger det i andra länder i vår omgivning.
I Sverige måste därför både skatte- och utgiftstrycket minska, liksom
ansträngningarna öka att se till att medborgarna får mer valuta för
skattepengarna. Under innevarande mandatperiod ska skattetrycket klart
understiga 50 procent av BNP. Därefter ska både skatte- och utgiftstrycket
fortsätta att minska.
Tabell 4. Folkpartiets respektive regeringens skattetryck
Procent av BNP
Tabell 6: ( 2002 2003 2004 )
Skatteinkomsternas storlek bestäms inte bara av skattesatser.
Betydande energi måste läggas på att skapa ett skattesystem
som gynnar en växande och dynamisk ekonomi. I grunden är
det nämligen detsamma som en ekonomi med växande
skattebaser. Med breda skattebaser kan gemensamma
åtaganden finansieras med lägre beskattning.
Den demografiska utvecklingen i kombination med internationaliseringen
innebär att vi står inför stora utmaningar. Hur födelsetal, medellivslängd och
folkhälsa kommer att utvecklas framöver vet vi inte, men de faktorerna är
mycket avgörande för välfärdsutvecklingen. Så mycket är klart att den
demografiska utmaningen inte kan lösas med skattehöjningar.
Internationalisering skulle i flera fall behöva mötas med skattesänkningar,
men för ett parti med långtgående ambitioner på en god utbildning och vård
finns naturligtvis restriktioner. Desto viktigare blir då att se till att
människor
verkligen upplever att skattesystemet har en god utformning och att de får
valuta för sina skattepengar genom kvalitet och valfrihet i de offentligt
finansierade verksamheterna.
Skattepolitikens långsiktiga
inriktning
En inkomstskattereform genomförs vars huvudingredienser
är sänkta marginalskatter för både låga och högre inkomster
genom slopad värnskatt, höjd brytpunkt, grundavdrag utan
avtrappning, införande av ett förvärvsavdrag samt en
generell skatteminskning i form av skattereduktion.
Dessa förändringar ska genomföras inom en treårsperiod och därefter bör
vi gå vidare med ytterligare sänkta inkomstskatter i former som uppmuntrar
ökat arbetsutbud, utbildning och risktagande. Den statliga skattens nivåer och
omfattning ingår i ett sådant övervägande.
Minskad beskattning och lägre marginaleffekter på lägre inkomster bidrar
till att människor får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och att det
lönar sig bättre att arbeta. Dessa skattesänkningar måste utformas så att
marginaleffekter i lite högre inkomstlägen inte uppstår istället eller att de
breda skattebaserna krymps. Skattereduktion och sänkta kommunalskatter är
därför tekniker vi vill pröva främst.
Barnfamiljernas marginaleffekter ska därutöver minskas genom generella
barnavdrag, växlat mot minskade bostadsbidrag och enhetliga barnomsorgs-
taxor. Det ska löna sig att arbeta, även för småbarnsmammor. Därför bör
barnavdraget vara generellt, taxor vara enhetliga och avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader införas.
En stor socialförsäkringsreform ska genomföras med pensionsreformen
som förebild, där såväl sjukförsäkring som arbetslöshetsförsäkring ingår.
Dessa ska göras försäkringsmässiga och betalas med försäkringsavgifter som
är avdragsgilla. Full avdragsrätt för pensionsavgiften återinförs.
De delar av arbetsgivaravgiften som inte utgör försäkringsavgifter ska
successivt avvecklas, vilket leder till sänkt skattebelastning på arbete. En
sänkning av arbetsgivaravgiften inleds under perioden. Mer avgränsat bör en
kraftig skattereduktion på hushållsnära tjänster införas.
För att uppmuntra expanderande tjänsteverksamhet i Sverige behöver bl.a.
beskattningen av personaloptioner ses över.
De mest skadliga kapitalskatterna är förmögenhetsskatten och
dubbelskatten på aktieutdelningar, där dessa successivt bör avskaffas inom de
närmaste åren. Fastighetsskatten avskaffas och fastighetsbeskattningen
utformas likvärdigt mellan boendeformer och mellan kapitalplaceringar, med
bibehållen avdragsrätt för räntor. Detta innebär en kraftig sänkning av
skatteuttaget. Intill en sådan reformering av systemet sker bör
taxeringsvärdena fortsatt vara frysta.
En sänkning av kapitalskattesatsen för avkastning och reavinster bör
framöver kombineras med det internationella arbetet mot illojal
skattekonkurrens.
Skatteharmonisering i form av gemensamma beslut om skattenivåer
avvisas. Varje land, även inom EU, ska självt avgöra sin skattepolitik.
Däremot kan systemen behöva anpassas till varandra för att underlätta handel,
förbättra den inre marknaden och ytterligare riva gränser mellan människorna.
Mervärdesskatten är ett sådant system där en gemensam hantering är
eftersträvansvärd. Sverige bör också långsiktigt hamna på en
mervärdesskattenivå som är närmare våra grannländers och som kan tillämpas
mer generellt.
Ekonomiska styrmedel är bra i miljöpolitiken. Folkpartiet är därför
förespråkare för att s.k. grön skatteväxling tillämpas. Under senare delen av
90-talet har dock miljöskatterna höjts kraftigt, utan motsvarande sänkning av
skatten på arbete. Den viktigaste gröna skattefrågan är - av miljöskäl - en
gemensam miniminivå för koldioxidbeskattning inom EU.
Under de senaste åren har tillväxten varit god och både BNP och de
offentliga inkomsterna har ökat kraftigt. Nu har denna situation vänt och
avmattningen är ett faktum. Hur långvarig och djup avmattningen blir är i
detta skede inte möjligt att förutspå. Regeringen har försuttit möjligheten att
i
den riktigt goda tiden genomföra sådana strukturella reformer som skulle
rustat oss bättre för den tid då tillväxten inte är lika god.
Vi anser att det är minst lika angeläget nu som tidigare att genomföra
strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt
och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande och leder till att tillväxten
långsiktigt blir bättre. Genom att begränsa utgifternas ökning kan en mycket
stor del av de skattepolitiska målen nås vilket samtidigt leder till minskad
konjunkturkänslighet. Vi prioriterar de skattesänkningar som vi är övertygade
om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande.
Skattepolitiken 2002-2004
Det måste löna sig att arbeta ......
Regeringen har tagit de två första stegen i sin egen
inkomstskatteförändring, och förväntas ta det tredje steget
2002, även om man inte kan bestämma sig för detta ännu. Vi
tycker det är bra att man sänker inkomstskatterna men att
man valt en form som inte tillräckligt tar itu med de
strukturella problemen med marginalskatterna. Dessutom
innebär förändringen att avdragsrätten för
pensionsavgifterna successivt tas bort.
För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut
på avgiften när de erläggs utan att det är den framtida pensionen som
skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott
mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tas
utan att samråd med partierna bakom pensionsreformen har skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om "kompensation för
egenavgifterna" är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med
synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska
"kompenseras" för är ju att skatterna är för höga. Det är bra med
inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra. Vi
återför därför dessa och lägger ett annat förslag till en omfattande reform vars
huvuddrag för de närmaste tre åren är följande:
Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990-91 års skattereform
återupprättas, nämligen "hälften kvar", och att de allra flesta bara ska betala
kommunalskatt. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och
jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad
värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och borttagande av den s k LO-
puckeln, vill vi uppnå den grundläggande principen - att de flesta ska bara
betala 30 procent i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 procent
på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom
inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag
mot generellt barnstöd.
Brytpunkten bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna
(308 200) för att undvika att, som idag sker, personer som
betalar både statlig skatt och egenavgifter får
marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan
ca 150 000 och 200 000 kronor finns en marginaleffekt
genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör
successivt avskaffas vilket leder till en
marginalskattesänkning för betydande grupper.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot
skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med
5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag om 5% av inkomsten införs, vilket sänker
skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre
inkomster.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att
garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna
skattereduktion bör till en början bör vara 3 000 kronor per
person. Denna tillfaller då även pensionärer.
Försäkringsavgifterna till a-kassan blir avdragsgilla,
avdragsrätten för pensionsavgiften återställs.
Försäkringsavgifter
Detta paket innefattar den skattesänkning som motsvarar
ökade kostnader för trafikförsäkringen samt de ökade
egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Dessa
avgiftshöjningar ska motsvaras av lika stora
skattesänkningar men medför att det blir tydligt för oss alla
vad vi betalar till försäkringen.
I den stora socialförsäkringsreform som vi eftersträvar ingår att
arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får
svara för ungefär 1/3 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring
betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av
premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den
höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör
de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån.
Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig
införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga
skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett
sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som
blir väl fungerande, robusta och bidrar till en bättre fungerande
arbetsmarknad.
Sänkt skatt för barnfamiljer
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i
beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar
har, vill vi att utökningen av barnstödet sker i form av
skattereduktion. Detta föreslås utgå med 1 200 kr per år för
2002 för att successivt öka till 2400 kr 2004, kombinerat
med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett
rent inomstprövat barnbidrag trappas ned med först 50 och
sedan 100 kr per barn och månad. Genom denna förändring
kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ut ur
fattigdomsfällan och slipper 20% extra marginaleffekt, detta
i de inkomstlägen där maxtaxan inte får någon större
betydelse.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till
ett belopp av 50 000 kr införs. Detta sänker kostnaden för
barnomsorg med 1/3 och gör det lättare att vitt och hederligt
komplettera med andra former av barntillsyn.
Inför rejäla skattelättnader för hushållstjänster. Vi föreslår
en rejäl skattelättnad som innebär att det vita priset på
hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan
tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala
inkomster och svarta jobb som tyvärr är vanligt
förekommande bli vita.
Neutralisering
Återläggningen av regeringens "kompensation" och våra
inkomstskatteförslag neutraliseras i teknisk mening för de
effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala
sektorn och staten så att kommunernas ekonomi inte
påverkas. I den mån detta ska ske genom en ökning av det
generella statsbidraget enligt finansieringsprincipen utöver
vad vi nu kan förutse avser vi att i höstbudgeten i likhet med
regeringen i förekommande fall göra dessa tekniska
justeringar av ramar och utgiftstak.
..... spara ....
Förmögenhetsskatten måste sänkas för att på sikt helt
slopas. I en internationaliserad värld ter sig denna skatt
alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och
aktiesparare som betalar denna specialskatt för "de rika",
medan 17 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av
skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt
fribelopp till 2,1 miljoner kronor.
Sänk fastighetsskatten. För många människor är det
huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i
många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt
beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens
beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att
sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och
inledas omgående. Den nuvarande fastighetsskatten
avskaffas, likformighet mellan boendeformer upprättas och
avdragsrätten för låneräntor bibehålls.
Riksdagens majoritet beslutade i höstas att släppa frysningen
av taxeringsvärdena. Detta kommer att leda till en
fastighetsskattechock i stora delar av landet för boende i
både småhus och lägenheter. Detta är oacceptabelt. I
avvaktan på en grundläggande reformering bör
taxeringsvärdena fortsatt vara frysta vid skattesatserna 1,2%
för enfamiljshus och 0,7% för flerfamiljshus. Detta betyder
att 5,5 miljarder kronor avsätts för fastighetsskattesänkning.
Höj avdragsrätten för privat pensionssparande. Privat
sparande ger trygghet åt individen och är en viktig
förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med
ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är
ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål
viktigt. Vi anser att avdragsrätten för pensionssparande bör
höjas från nuvarande 1/2 till 11/2 basbelopp.
..... och ta risker
Dubbelskatten på aktiesparande måste slopas. Det är en
av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra
tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. På senare
tid har utbudet av riskkapital ökat, särskilt för företag inom
IT- och telekombranscherna, något som för många visat sig
lättflyktigt. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till
riskkapital och det även i mindre företag. Vi föreslår en
successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar.
Fåmansbolagsreglerna (de s k 3:12-reglerna) måste
förenklas. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en
utredning som knappast kan leda till någon förändring förrän
år 2003. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så
att ett belopp motsvarande medelinkomsten i branschen
beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av
kapital.
Slopa sociala avgifter på vinstandelar. I Folkpartiet ser vi
positivt på systemen med andel i vinst. Vi tror att det ökar
förståelsen för företagandets villkor och höjer motivationen
och trivseln på arbetsplatserna. I ett läge där stressen på
arbetsmarknaden tycks öka är det angeläget med åtgärder
som ökar medarbetarnas medinflytande.
Många moderna företags största kapitaltillgång ligger i de anställdas
kunnande. För att företaget ska kunna behålla denna tillgång är en väg att
bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom personaloptioner. I konsekvens
med vår syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen ses över med sikte på
att en skattelättnad ska kunna ges.
Sänkta arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgiften sänks med
2, 4 resp 5 procentenheter i tjänstesektorn under
treårsperioden. Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort
arbetsgivaravgifternas skattedel; vi prioriterar att börja
sänkningen i den del av näringslivet som är mest känslig för
arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst
betydelse för ett växande småföretagande, särskilt i de
branscher där många kvinnor är verksamm. Genom våra
förslag till att bryta de offentliga monopolen kan kvinnors
företagande gynnas. Genom att det blir lägre arbetskostnad i
arbetsintensiva tjänstesektorer får fler arbete i privata
företag.
Övriga skattefrågor
Genom de regeländringar, förenklingar och bättre resurser
för skattekontroll vi inför beräknas, mycket försiktigt, ökade
skatteintäkter.
En miljöskatt på sopförbränning införs.
Mervärdesskatten på böcker sänks stegvis till 6%.
Vi avvisar skatteavdraget för bredbandsinstallationer, liksom det selektiva
anställningsstödet som utformats som en minskning av skatteinbetalningen.
Tabell 5. Folkpartiets skattepolitik
Miljarder kronor
Tabell 7: (2002 2003 2004
)
En företagarreform
Stora brister i företagsklimatet
Folkpartiet fortsätter att hävda att företagsklimatet i Sverige
har stora brister. Under några korta, lyckliga månader av IT-
under framställdes Sverige som de unga entreprenörernas
förlovade land, men uppvaknandet nu, när den del av undret
som var en bubbla har spruckit, har blivit brutalt.
- Antalet företagare i Sverige nu är lägre än när Socialdemokraterna kom till
makten 1994.
- Antalet större företag som lämnat Sverige sedan 1997 är förfärande högt.
- Arbetslösheten, både den registrerade och den verkliga, är den högsta
någonsin i en god konjunktur.
Bristerna i företagsklimatet har kamouflerats av
högkonjunkturen. När den nu mattas kommer effekterna att
framträda tydligt. När storföretagen drar ner kommer vi inte
ha någon "bonus" av att de är svenska - för deras
huvudkontor ligger numera i andra länder, långt borta. Och
nedgången kommer inte att dämpas av existensen av många
små och medelstora företag, som genom sin flexibilitet
lättare än stora kan parera förändringar i efterfrågan.
Både internationella och svenska erfarenheter tyder på att förekomsten av
många små och medelstora företag har till effekt att nedgångarna i
konjunkturen blir mindre allvarliga. Taiwan är ett exempel. Landet drabbades
mindre av Asienkrisen än andra länder, vilket anses beror på existensen av ett
mycket stort antal mindre företag. Och i Gnosjö-regionen i Småland tycks
lågkonjunkturerna aldrig riktigt slå igenom. På något sätt hittar företagen nya
nischer, som gör att de klarar sig också när större företag måste slå igen. Utan
en kontinuerlig utbyggnad av det privata företagandet kommer vi aldrig att
kunna lägga grunden till en stabil ekonomi som klarar av både hög- och
lågkonjunkturer.
Företagande startar ofta i den lilla skalan. Det är därför som villkoren för
småföretagande är så viktiga. I nedgångstider har de mindre företagen större
motståndskraft. Under 90-talets lågkonjunktur drabbades inte sysselsättningen
i de mindre företagen så hårt jämfört med de större. Regioner med ett stort
inslag av småföretagande har klarat påfrestningarna betydligt bättre än
regioner med ett mera koncentrerat näringsliv.
Den första försvarslinjen bör självfallet vara att skapa sådana
förutsättningar att företagen klarar sig utan större neddragningar även när
konjunkturen blir svagare. Den andra försvarslinjen är att skapa
förutsättningar för ett vitalt företagande som klarar kriser. Ett bra klimat för
nyföretagande/småföretagande är bra även för de stora företagen.
Hur utvecklas då företagandet?
I februari 1998 ställde Göran Persson i utsikt 100 000 nya
företag på tre år. Nettoökningen av antalet företag är
betydligt blygsammare. Nettoökningen mellan 1997 och
2000 blev bara en fjärdedel - den stannade vid drygt 23 000.
Antalet företag säger dock inte nödvändigtvis något om hur antalet
företagare av kött och blod utvecklas. Antalet företag kan förändras av
skatteskäl eller "statistiska" skäl som inte har något med den faktiska
verksamheten att göra. Den uppgång som visade sig i antalet företag år 1998
berodde på sådana faktorer - det var företag utan anställda som blev fler.
Gränsen för momsregistrering sänktes 1997 vilket ledde till fler
registrerade företag 1998. Vidare höjdes gränsen för minsta kapital för
aktiebolag vilket medförde en omregistrering från aktiebolag till
handelsbolag.
Diagram 3. Antal företagare 1994-2001
100-tal
Däremot har antalet företagare inte alls utvecklats så
positivt. Efter den uppgång som startade under 1994 men
som bröts under 1995 har en återhämtning skett under 1999
men inte i en omfattning som fört upp antalet till den tidigare
nivån.
Det är uppenbart att det krävs en politik med annan inriktning och mera
uthållighet för att lägga en grund för ett långsiktigt stabilt företagande. Vi
vill
här peka på några konkreta politiska åtgärder som stärker förutsättningarna
för bra jobb och företagande i Sverige.
Mindre krångel
Regeringen tillkallade hösten 1996 Småföretagsdelegationen
för att identifiera problem och föreslå åtgärder för att
undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i mindre
företag. Småföretagsdelegationen lade fortlöpande fram
förslag om förenklade regler. Av de 80-talet förslag som
delegationen avgav för mer än två år återstår fortfarande två
tredjedelar att genomföra. Problemet med regeringens
bristande handlingskraft i denna fråga visas av de många
turerna omkring Regeringskansliets egen förenklingsgrupp,
Simplexgruppen, som visade sig inte kunna fungera när det
gällde att åstadkomma resultat i Regeringskansliets arbete.
Än har ingen egentlig verksamhet kommit i gång.
Mer än hälften av de tillfrågade företagen i en undersökning upplevde att
antalet regler ökat. Så mycket som 93 procent av företagen ansåg att reglerna
var lika många som tidigare eller fler.
Inte ens när det gäller i stort sett kostnadsfria regelförenklingar som
förenklade blanketter, att införa ett enkelt bokförings- och deklarationspaket
för egenföretagare, vettigare F-skatteregler eller solnedgångsparagraf för
onödiga företagsregler har regeringen lyckats åstadkomma någonting
konkret. I Kanada kan en blivande företagare registrera sitt företag, anmäla
sig för olika skatter samt ordna eventuella tillstånd via Internet. Hela
proceduren ska inte behöva ta mer än 20 minuter.
I Sverige behöver en blivande företagare kontakta ett stort antal
myndigheter. Rader av blanketter ska beställas och fyllas i. Ofta får
företagaren ringa tillbaka till myndigheterna på rätt telefontid och försöka
hitta en person som kan förtydliga blanketterna. Därefter kan beskeden låta
vänta på sig i månader.
Många företagare upplever administrationen kring den egna verksamheten
som alltför omfattande. Regler och förordningar och ständigt ökande krav på
uppgiftslämnande ställer stora krav på kunskaper hos företagaren. Det
omfattande uppgiftslämnandet och redovisandet kan också uppfattas som ett
slags misstroende mot dem. Utöver de faktiska svårigheterna upplever många
denna "misstänksamhet" från myndigheternas sida som påfrestande. Det är
inte heller rimligt som sker idag att belägga småföretagare med höga
avgifter för olika typer av kontroller och inspektioner. Kommuner och
länsstyrelser måste kunna utöva sådana verksamheter utan att onödigt höga
kostnader vältras över på företagarna.
Sverige behöver många nya företagare. Då måste det också bli lättare och
lönsammare för människor att göra verklighet av sina planer att starta eget. I
ett samhälle där det är naturligt att bli sin egen ska inte människor behöva
anlita revisorer för att fylla i en preliminär deklaration, de ska inte behöva
vänta i månader på sin F-skattsedel eller brottas med obegripliga blanketter
från myndigheterna.
Folkpartiet anser att följande förslag bör genomföras
omgående:
- En förenklad deklaration för företagare bör införas. I dag är det svårt för
många av landets småföretagare att deklarera själva, reglerna är för kom-
plicerade.
- Det måste bli enklare att registrera företag. En myndighetskontakt bör
räcka i normalfallet.
- Alla som vill och som inte har näringsförbud ska få F-skattsedel. Tyvärr
stupar alltför många goda företagsidéer redan här. Regeringen har
uppmärksammat problemet, men misslyckats med att åtgärda det.
- F-skattereglerna bör kunna förenklas. I dag får företagaren betala in ett på
förhand beräknat belopp för sociala avgifter och inkomstskatt varje månad
oavsett vad hon/han tagit ut för lön från företaget. Eftersom många
egenföretagare har oregelbundna inkomster borde man kunna få välja att
betala sociala avgifter och inkomstskatt månadsvis utifrån den lön som
faktiskt tagits ut, så som sker med momsbetalningarna. Ingen behöver då
riskera att tvingas betala in skatt utan att ha fått några inkomster en viss
månad, t ex under semestern.
Lättnader i uppgiftslämnandet till olika myndigheter bör
genomföras och kontakterna företagare-myndigheter
förbättras genom följande åtgärder:
- En "solnedgångsparagraf" bör införas så att regler som inte använts på fem
år försvinner.
- Alla nya regler som berör företagare ska förses med en ordentlig
konsekvensanalys.
- Finansministern bör leda ett konsekvent avregleringsarbete med sikte på
att förenkla och minska den offentliga regelmassan.
- Inför servicecheckar ett enkelt och obyråkratiskt system för
privatpersoners betalning för tjänster i exempelvis hushållet. Förslaget är
lätt att kombinera med vår skattereduktion för hushållstjänster.
- Ett "startpaket" för företagare ska finnas tillgängligt på Internet, och på
alla skatte- och postkontor.
- Regeringen bör uppdra åt myndigheterna att lämna bindande löften om hur
lång tid det tar att avgöra ett ärende. Eventuellt kopplas detta till ett
automatiskt avgörande i den händelse myndigheten inte hör av sig.
Oklarheter om vilka regler som egentligen gäller kan försena eller
omintetgöra viktiga affärsbeslut för företagaren.
- Myndigheterna ska i sina årsredovisningar redovisa hur man klarat service
och informationskraven gentemot företagen, t ex vad gäller
handläggningstider, tider innan besked lämnats, väntetider i telefon etc.
- En handledning för företagare utarbetas. Denna skulle kunna fungera som
"lathund" för företagare som behöver söka information och komma i
kontakt med olika myndigheter eller andra instanser.
- Kommunerna bör ha samrådsplikt med näringsidkare som drabbas av
exempelvis trafikavstängningar, gatuarbeten etc. Många egenföretagare
som driver butiker eller serviceinrättningar drabbas hårt av tillfälliga
ekonomiska avbräck när kunderna får svårt att ta sig till lokalen.
- Regeringen bör utfärda föreskrifter som innebär att de uppgifter som
lämnas av företagen till en myndighet inte skall behöva lämnas flera
gånger till olika myndigheter.
- Rättvisa regler i socialförsäkringarna behövs. Beräkningsunderlaget för
ersättningar varierar i olika system, konsekvent till företagarens nackdel.
Olika företagsformer behandlas också olika.
- Samtliga blanketter som företagarna ska fylla i bör analyseras i syfte att
antingen slopas, förenklas eller förkortas.
- Myndigheterna ska betrakta småföretagarna som sina kunder och bli mer
tillgängliga, t ex genom att ha öppet- och telefontider även på kvällar och
klämdagar.
- Kontaktpersoner för företagare ska finnas vid statliga myndigheter och
kommuner, för att rätt kunna hänvisa den som söker information.
- Staten bör ansvara för ett Internetbaserat informationssystem där en
företagare när som helst på dygnet kan få fram vilka regler som gäller
för företaget i olika situationer.
- Det bör vara lätt att registrera företag via Internet. Nyföretagare ska via
dator kunna registrera sitt företag med namn, anmäla sig för olika skatter
osv. Inom en viss tid, högst ett antal dagar, bör företagaren få bekräftelser
av myndigheterna.
Lägre skatter
Skattetrycket behöver sänkas och skattepolitiken inriktas på
att skapa förutsättningar för jobb, nyföretagande och
ekonomisk tillväxt. Enligt vårt budgetalternativ sänks
skatterna kraftigt. Följande skatteförändringar är viktiga som
en del i ett samlat reformarbete för ett bättre företagsklimat
och fler småföretagare.
Lägre arbetsgivaravgift. Att en så stor del av arbetskraften
fortfarande saknar arbete är ett tecken på att kostnaderna att
anställa är för höga. Inte minst för att bryta segregationen är
det viktigt att många nya jobb tillkommer, också sådana jobb
som passar nytillträdande på den svenska arbetsmarknaden.
Även låglönejobb behövs om alternativet är
bidragsberoende. Den snabbaste vägen att sänka
lönekostnaderna är att genom ett politiskt beslut sänka den
löneskatt - arbetsgivaravgift - som arbetsgivaren betalar för
varje anställd. Eftersom vi bedömer att den största
potentialen för nyföretagande och jobb finns i den privata
tjänstesektorn anser vi att hela sänkningen bör riktas mot
denna del av ekonomin. Vårt förslag innebär att
arbetsgivaravgifterna under budgetperioden sänks med fem
procentenheter. På längre sikt vill vi sänka
arbetsgivaravgiften ännu mer.
Skattelättnader för hushållstjänster. Tillsammans med
andra borgerliga partier har vi föreslagit en rejäl
skattelättnad som innebär att det vita priset på
hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan
tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala
inkomster och svarta jobb som tyvärr är vanligt
förekommande bli vita. Vi tror att detta kommer att ge
upphov till ett betydande och kreativt nyföretagande i
tjänstesektorn.
Avskaffande av "värnskatten". "Hälften kvar" var en
grundbult i skatteöverenskommelsen. En högsta
marginalskatt om 50 procent har både sakligt och
psykologiskt en stor betydelse. Utformningen av
inkomstskatten har betydelse också ur ett
företagarperspektiv. Paniklösningen med en särskild
expertskatt belyser problemet. Utländska experter i Sverige
får lägre skatt. Men i många fall kan det vara en lika bra
lösning att en svensk expert stannar i landet, men hon eller
han kan inte få sänkt skatt. Det understryker behovet av att
få ner de högsta marginalskatterna. Det ska löna sig att
arbeta!
Avskaffande av dubbelbeskattningen på aktier. Det är en
av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra
tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. Under den
korta period, som redan berörts, då nystartade IT-företag
omgavs med en mytisk aura och inte granskades lika kritiskt
som andra företag, föreföll tillgången på riskkapital nästan
oändlig. I dagens mera nyktra klimat vet vi att
riskkapitalfrågan fortfarande är en nyckelfråga för svensk
näringslivsutveckling. Det är mycket viktigt att långsiktigt
säkra tillgången till riskkapital.
Förenkling av reglerna för fåmansbolag. Det är
otillfredsställande att frågan begravts i en utredning som
kappast kan leda till någon förändring förrän år 2003.
Sänkt och på sikt avskaffad förmögenhetsskatt. I dag är
det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna
specialskatt för "de rika", medan sjutton av arton miljardärer
slipper huvuddelen av skatten. I en internationaliserad
ekonomi ter sig denna skatt alltmer omöjlig.
Slopade sociala avgifter på vinstandelar. Vi ser positivt på
system med andel i vinst. Vi tror att det ökar förståelsen för
företagandets villkor samt höjer motivationen och trivseln på
arbetsplatserna. I ett läge där stressen på arbetsmarknaden
tycks öka är det angeläget med åtgärder som ökar
medarbetarnas medinflytande.
Lättnader i optionsbeskattningen. Många moderna
företags största kapitaltillgång är de anställdas kunnande.
För att företaget ska kunna behålla denna tillgång är en väg
att göra personalen till delägare i företaget, t.ex. genom
personaloptioner. I konsekvens med vår syn på vinstandelar
bör optionsbeskattningen förändras med sikte på att en
skattelättnad ska kunna ges.
Höjd avdragsrätt för pensions- och kompetenssparande.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig
förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Vi
vill komplettera det nuvarande pensionssparandet med
motsvarande skattegynnade avsättningsmöjligheter till
personliga kompetenskonton. Med ett ökande behov av
återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan
användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Vi anser att
avdragsrätten för detta vidgade pensionssparande bör höjas
från dagens 0,5 till 1,5 basbelopp.
Avskaffa skattetilläggen. Systemet med skattetillägg för fel
i momsredovisningen har i flera fall lett till förödande
konsekvenser för individuella företagare också i fall där
företagaren senare har fått rätt i domstol mot
skattemyndigheten. Det bör därför avskaffas.
Rimligare regler för skatteinbetalning. Inbetalning av
skatt bör kunna göras på förfallodagen i stället för att som nu
vara på skattemyndighetens konto på förfallodagen.
Microlån. Försöken med microlån för småföretagare bör
vidgas erfarenheterna av lån till kvinnliga nyföretagare är
goda.
"Friår mitt i livet". Alla som vill starta eget företag eller
vidareutbilda sig bör få möjlighet att ta ut ett pensionsår i
förväg. Vi tror att en mjukare övergång från fast anställning
till eget företagande kan behövas. Dagens stöd till
nyföretagande är i stor utsträckning riktade till arbetslösa
som är berättigade till a-kassa. En stor potential finns
naturligtvis också hos dem som har en fast anställning. Att
byta en trygg anställning med säker inkomst mot en friare
men osäkrare tillvaro som "sin egen" är ett stort steg för
många. Möjligheten att ta ut ett pensionsår i förväg gör
övergången mindre "dramatisk".
Möjligheter till hemarbete. Generösare och enklare
avdragsregler för företagare med hemmet som arbetsplats
bör införas. Informationstekniken gör det lättare, rationellare
och allt vanligare att egenföretagare arbetar hemma, men
dagens regler försvårar denna form av företagande.
En
socialförsäkringsreform
Socialförsäkringarna spelar en viktig roll för medborgarnas
trygghet och för samhällsekonomin. Vi anser att ett system
med obligatoriska socialförsäkringar också ur ekonomisk
synvinkel är överlägset ett system där medborgarna måste
tillgodose sina trygghetsbehov genom privata lösningar. Vi
slår alltså vakt om den generella välfärdspolitiken och
hävdar bland annat effektivitetsargument till stöd för den
uppfattningen. När många delar på risken blir kostnaden för
tryggheten lägre.
Rätt utformade socialförsäkringar bidrar till tillväxten och till en väl
fungerande ekonomi. Omvänt gäller att okloka lösningar inom
socialförsäkringarna kan få klart negativa ekonomiska effekter. När man
utformar en försäkring som ska ersätta frånvaro från arbetet måste man
exempelvis tänka på att principen att "det ska löna sig att arbeta" bör gälla
även i detta sammanhang. Den totala frånvaro av "självrisk" som präglade
sjukförsäkringen när ersättningsnivån var 100 procent från första sjukdagen
bidrog säkert till den höga korttidsfrånvaron som var ett gissel i slutet på
1980-talet.
Även om det nämnda och flera andra systemfel nu är undanröjda, finns det
ett antal andra viktiga förändringar att genomföra på
socialförsäkringsområdet. Först behandlar vi här ett antal åtgärder för att öka
tilltron till systemet. De syftar till att undvika en omfattande överströmning
till privata försäkringar mot inkomstbortfall, något som på sikt skulle hota den
generella välfärdspolitiken och tvinga fram lösningar som inte bara skulle ge
större klyftor i samhället utan också vara samhällsekonomiskt dyrare.
Därefter behandlar vi ett samlat program för att hejda de skenande
kostnaderna för långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Programmet är mycket brett och har inslag som inte har någon direkt beröring
med försäkringssystemet, men alla delarna omnämns i detta avsnitt. I några
fall utvecklas de närmare under rubriken En arbetsmarknads- och
integrationsreform.
Öka förtroendet för
socialförsäkringarna!
Det finns tyvärr en utbredd misstro mot
socialförsäkringssystemet. Människor säger sig i
undersökningar tvivla på att de, när det verkligen gäller,
kommer att få ut de förmåner av systemet som utlovats.
Några händelser, som bidragit till denna känsla, är
förmodligen det gamla ATP-systemets kollaps, den plötsliga
nedskärningen av änkepensionerna, införande av
karensdagen och sänkt ersättning i sjukförsäkringen och det
faktum att fler och fler hamnar över "taken" i sjuk-, föräldra-
och arbetslöshetsförsäkringen.
Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar sin
framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de
skulle bli sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa. Därför är det viktigt att
förtroendet för socialförsäkringarna återupprättas. Detta krav drev Folkpartiet
i valrörelsen 1998. Vi gör nu liksom då bedömningen att det vore önskvärt
med en bred uppgörelse, ungefär av samma dignitet som den som träffades
om stora pensionsreformen. Den skulle alltså ingås mellan partier som slår
vakt om försäkringsprincipen i välfärdspolitiken.
En ny trygghetsförsäkring
En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör
byggas upp. Folkpartiet föreslår att dagens
socialförsäkringar utformas som tre riktiga försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens
budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner.
Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder.
Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när
det är försäkringsmässigt motiverat, inte för att staten
behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns
incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
En bred uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande
delar:
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är
definitionsmässigt offentliga, bland annat genom att de är
obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående
ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas
inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts
till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten
att fastställa ramarna för avgifter och förmånerna ska
styrelsen - som bör ha längre mandatperiod än riksdagen
och inte bestå av riksdagsledamöter - ha det operativa
ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken går
under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en
finansiering som till den dominerande delen utgörs av
egenavgifter krävs sannolikt någon form av löneväxling där
nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre försäkringarna i
den allmänna trygghetsförsäkringen.
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och många alltså får ut
mindre från försäkringen än de betalat in - bör ansträngningar göras att
"individualisera" systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt
samband mellan avgifter och förmåner. Det innebär att en samlad reform bör
innebära att inga avgifter tas ut där inga förmåner finns, d v s att avgifter
för
inkomstdelar ovanför förmånstaket tas bort. Sådana "avgifter" är inte avgifter
utan dolda skatter. En annan väg att "individualisera" systemet är att förse
individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
Arbetslöshetsförsäkringen ska också vara allmän och obligatorisk. Alla
inkomsttagare som har en fast anknytning till arbetsmarknaden ska ha en
inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona
att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring för personer
med relativt lång anknytning till arbetsmarknaden.
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras
med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta skydd ska inte - som socialbidrag -
prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd
är självfallet att individen står till arbetsmarknadens förfogande.
Vår syn på en sjukförsäkring som även innefattar förtidspensionering och
arbetssjukdomsdelen i arbetsskadeförsäkringen liknar det som utredaren
Gerhard Larsson har kommit fram till i Rehabilitering till arbete (SOU
2000:78). Även om han benämner sitt förslag till en samlad försäkring för
Rehabiliteringsförsäkring, så är grundtanken detsamma: en sammanslagning
ger överblick, en bättre fungerande rehabiliteringskedja och effektivare
användning av resurserna till gagn för den enskilde sjukskrivne.
Höj taket i sjuk- och föräldraförsäkringen
redan till år 2002!
Även om det ter sig rimligt att det finns en inkomstgräns, ett
"tak", i försäkringen över vilket inkomstbortfall inte ersätts
har vi länge haft uppfattningen att det är viktigt att det
övervägande antalet inkomsttagare helt omfattas av
försäkringen. Därför har det de senaste åren varit ett växande
bekymmer att fler och fler hamnar över det tak på sju och ett
halvt basbelopp som gäller i sjuk- och föräldraförsäkringarna
och som nu är 23 000 kronor per månad. Även om
basbeloppssystemet är ett indexsystem täcker det bara för
inflationen, inte reallönehöjningar. Efter de senaste årens
reallöneökningar har nu över en miljon människor inkomster
över förmånstaket. Det innebär att de inte får de 80 procent i
ersättning när de är sjuka eller föräldralediga, som vi och
andra har bedömt vara en rimlig avvägning mellan trygghet
och uppmuntran att arbeta.
Det var regeringens uttalade önskan att höja taket i sjuk- och
föräldraförsäkringen. Miljöpartiet stoppade emellertid det förslaget. Vår
uppfattning är densamma som regeringens och vi anser att taket bör höjas till
tio basbelopp, drygt 30 000 kronor per månad från år 2002. Vi välkomnar
förslaget att höja det ännu lägre taket i arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringen skriver i vårpropositionen att den avser att återkomma i
takfrågan i höstbudgeten. Med tanke på den politiska låsning som uppstått
mellan regeringen och ett av stödpartierna vore det önskvärt att den majoritet
som finns i riksdagen för höjda tak kom till uttryck i ett riksdagsbeslut. Om vi
inte får gehör för vårt ramyrkande som innebär en takhöjning från 2002 bör
riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen uttala sig för en takhöjning i
sjuk- och föräldraförsäkringen från 2003. Ett sådant beslut skulle innebära att
frågan var avgjord före valet och kunna medverka till att den politiska låsning
som skapats löses upp.
Ett samlat program mot den
ökande långtidsfrånvaron
På de följande sidorna redogör vi för ett brett program för
färre långtidssjukskrivningar och färre förtidspensioneringar.
Programmet omfattar åtgärder av vitt skilda slag från flera
olika politikområden och är ett uttryck för vår bestämda
ambition att hejda de ökande mänskliga och ekonomiska
kostnader som ligger i de skenande sjuktalen.
1. Egenmaktsprogram för att stärka människor i arbetslivet i fråga om
arbetstider, den egna arbetsmiljön, den egna kompetensutvecklingen och
möjligheterna att köpa hushållstjänster för att minska vardagsstressen.
2. Kulturrevolution i offentliga sektorn för att bryta upp hierarkiska
organisationer och ersätta dem med decentraliserade, självstyrande
enheter, bland annat genom att tillåta avknoppningar och nya driftformer.
3. Jobbgaranti för långtidsarbetslösa.
4. Privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag istället för AMS
faktiska monopol.
5. Storsatsning på vardagssjukvården, alltså husläkarna och övrig
primärvård.
6. Vårdgaranti och vidsträckt etableringsfrihet för nya aktörer på
vårdområdet för att säkra att patienter får snabb behandling utan
vårdköer.
7. Förstärkt företagshälsovård. Beslutet att avveckla allt offentligt
ekonomisk engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan
måste omprövas i ljuset av de senaste årens utveckling. Vi är inte redo att
föreslå ett återinfört generellt statsbidrag, men försäkringskassan ska
kunna överenskomma med arbetsplatser med många långa sjukfall att de
ska köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) eller förstärka denna
och också ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
8. Storsatsning på rehabilitering. Folkpartiet har genom åren arbetat i
landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har
också länge kritiserat kassornas alltför låga anslag till denna verksamhet.
Vi föreslår nu förutom kraftigt höjda anslag till kassornas inköp av
rehabiliteringstjänster att försäkringspengar ska få användas ännu friare
än som hittills diskuterats, till exempel till projekt med
företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting,
kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentra för
snabb hantering av rehabiliteringsfall.
9. Rehabiliteringsgaranti - ingen ska behöva vänta i mer än en månad på en
rehabiliteringsutredning efter det att behovet konstaterats.
10. Skyldighet att delta i rehabilitering - reducerad ersättning för personer
som inte deltar.
11. Begränsning av sjukskrivningsperioden till ett år för att framtvinga och
påskynda rehabiliteringsinsatser.
12. Fortsatt utredning av vad som kan göras för att uppmuntra redan
förtidspensionerade att återgå till arbetslivet - när den av regeringen
prövade modellen i stort sett misslyckats måste andra metoder prövas.
Fokus på de långa sjukfallen
Ett tillkommande skäl för en socialförsäkringsreform är de
senaste årens skenande sjukförsäkringskostnader. Vi är
mycket förvånade över regeringens passivitet på detta
område. Enligt vår mening kan den utveckling som
prognostiseras av långtidssjukskrivningar och
förtidspensioneringar helt enkelt inte accepteras. Detta måste
vara ett reformområde av mycket hög prioritet. Förändringar
inom socialförsäkringen bör ingå i en samlad stategi för att
hejda sjuktalens ökning och på sikt pressa ned dem.
Vi vill understryka att problemen nu i allt väsentligt består av långa
sjukfall. Det finns inga skäl att tro att någon större del av den nuvarande
frånvaron består av okynnesfrånvaro av det slag som förekom före införandet
av karensdagen. Vi tror därför knappast att en ökning av självrisken eller en
försämring av sjukförmånerna är någon framkomlig väg. I en proposition som
just nu behandlas i riksdagen föreslås vissa anpassningar av
förtidspensionerna till det nya pensionssystemet. Vi stöder förslagen i
propositionen, bland annat att förtidspensionering av unga personer inte ska
förekomma.
Sjukskrivningarna ökar alltså dramatiskt och det finns just nu inga tecken
på att ökningen tenderar att avta. Tvärtom. Många människor mår dåligt och
känner att de inte har full kontroll över sina liv. En strategi för att stoppa
den
nuvarande utvecklingen på sjukskrivningsfronten måste vara dubbel - dels
måste den ta sin utgångspunkt i det förebyggande arbetet som först på sikt
kommer att visa resultat, dels måste den inrikta sig på åtgärder som
omedelbart bidrar till att minska sjukskrivningarna.
Egen makt mot negativa stressen
På läkarintygen som nu skrivs lyder diagnosen ofta
depression, utbrändhet eller ångest. De psykosociala
sjukdomarna håller på att bli den enskilt största hälsorisken
på våra arbetsplatser. Det finns inget enkelt svar på frågan
varför sjukskrivningarna ökar som de gör. Men de
psykosociala sjukdomarna förklarar en relativt stor del av
den totala ökningen.
"Egen makt ger friskare sköterskor" löd en rubrik i en tidning för en tid
sedan. Faktum är att statistiken innehåller mycket tankeväckande. En
skrämmande information är att den offentliga vården ger upphov till fler
vårdfall än nästan alla andra arbetsplatser. Många landsting förefaller vara
usla arbetsgivare. Även andra kommunala arbetsplatser blir allt "sjukare". Det
gäller till exempel skolan, som förr utmärktes av låg personalfrånvaro men
som nu drabbas av många långtidssjukskrivningar.
Men variationerna är stora. Och privata vårdgivare tycks vara bättre på att
se till att personalen inte blir utbränd. Det understryker att problemen med
stress och utbrändhet till stor del ligger på ett annat plan än vård och
rehabilitering. Först och främst gäller det att enskilda människor känner att de
har kontroll över tillvaron. Vissa forskare anser att begreppet "stress" leder
tanken fel eftersom det också finns en positiv stress. Vi människor klarar
väldigt mycket så länge vi känner att vi har en rimlig chans att klara vad som
krävs. Frustrationen, den negativa stressen, uppstår då det blir uppenbart för
oss att vi aldrig kan leva upp till kraven, att vi inte förfogar över de
verktyg
vi skulle behöva för att lyckas.
Därför ligger lösningen först och främst i en förändrad arbetsorganisation
och förändrad arbetsmiljö. Där har vi i åratal talat för mer decentralisering,
att
bryta upp de hierarkiska offentliga monopolpyramiderna och ersätta dem med
mindre, självstyrande enheter. Vårt ställningstagande för privata alternativ
och avknoppningar har till stor del dikterats av vår övertygelse att sådana
förändringar leder till att personalens kompetens tas bättre till vara.
När problemen skapas i vardagen, så är det också där de måste redas ut och
lösas. Det är genom att utveckla arbetsplatserna, genom att medarbetarna får
bättre grepp om uppgifter och prioriteringar, genom att de får chansen att
bredda och fördjupa sitt kunnande och sina erfarenheter, som vi kan motverka
utbrändhet och vantrivsel.
Tillsammans med TCO har vi pekat ut fyra områden som behöver
reformeras för att människors självbestämmande ska öka:
- Ökad makt över den egna arbetstiden
- Ökad makt över den egna kompetensutvecklingen
- Ökad makt över familjens totala tid och bättre möjligheter att köpa
hemtjänster
- Ökad makt över den egna arbetsmiljön
Storsatsning på rehabilitering
Utredaren Jan Rydh visar senast i en rapport (S 2000:07) att
frånvaro på arbetsplatsen på grund av ohälsa i fjol
motsvarade cirka 700 000 årsarbetare vilket var cirka 13,5
procent av befolkningen i åldern 20-64 år (1997 var
motsvarande tal 11 procent). År 2004 kan bortfallet ha vuxit
till 820 000 och år 2006 till 850 000 årsarbetare. Det betyder
att år 2006 16,3 procent av befolkningen i åldern 20-64 år
skulle vara frånvarande från arbetet på grund av ohälsa, om
vi inte förmår bryta den nuvarande trenden.
Aktiva rehabiliteringsinsatser är motiverade av samhällsekonomiska skäl. I
exempelvis utredningen Individen i Centrum (S 1999:08) visar utredaren
Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad
rehabilitering. De samhällsekonomiska vinsterna är tämligen säkra efter
utredningens egen studie att döma. Den visar att om drygt en procent av
dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad
rehabilitering så blir den årliga kostnaden en miljard kronor. Efter första åren
går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år för att sedan
stabiliseras runt tio miljarder kronor per år. Varje satsad krona från det
offentliga ger alltså nio kronor tillbaka till landsting, kommuner, statens
arbetsförmedling och socialförsäkringssystemet.
Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till
rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas låga
anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu såväl ett kraftigt utökat
statsbidrag som att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som
hittills diskuterats, exempelvis till projekt med företagshälsovården och
delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora
arbetsgivare) av särskilda utredningscentra för snabb hantering av
rehabiliteringsfall.
Resurserna som tillförs ska användas för att handla upp
rehabiliteringsinsatser och för att påskynda försäkringskassornas utredningar.
Samverkan mellan aktörerna genom Finsam
En viktig del i strategin är att förbättra samarbetet mellan
olika aktörer. Det är bakgrunden till det förslag till finansiell
samordning som vi drivit i många år. Vi betraktar det som en
stor framgång för vårt opinionsarbete att vi i höstas kunde
träffa en uppgörelse om dessa så kallade Finsam-regler med
regeringen, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det är med viss
förvåning vi konstaterar att regeringen i vårbudgeten inte
tycks räkna med några ekonomiska effekter av Finsam.
Eftersom detta enligt vår uppfattning är en så viktig del i
strategin vill vi än en gång något uppehålla oss vid
bakgrunden till vårt förord för Finsam-systemet.
Finsam pågick som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan
sjukförsäkring och hälso- och sjukvård 1993 och 1997. Inom fem
försöksområden hade man gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till
olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från
våren 1997 visade på en sammanlagd besparing på 154 miljoner kronor i
socialförsäkringen under de tre första åren (1993-95). Detta ekonomiska
resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning i försöksområdena, och de beräknade
kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten
beräknades för det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9
procent av kostnaderna för sjukpenningen. För det fjärde försöksåret ökade
besparingarna ytterligare.
Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent
mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som
helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta
dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning,
sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.
Finsam-försöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per
person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26
procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga
signifikanta skillnader mellan dessa och Finsam-områdena. I
försöksområdena har det också kunnat konstaterats en större minskning av
antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än
i riket som helhet.
I försöken fick sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt större
ansvar för sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader än enligt
hittillsvarande regler. Aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser leder till
att
färre människor behövde förtidspensioneras, vilket särskilt på några års sikt
gav betydande mänskliga och ekonomiska vinster. De totala besparingarna på
både minskade kostnader för sjukpenning och rehabilitering samt färre
förtidspensionärer var betydande, särskilt på några års sikt.
I den överenskommelse om en nationell handlingsplan för hälso- och
sjukvården, som regeringen, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har
kommit överens om utlovar regeringen att återkomma till riksdagen med
förslag om finansiell samordning till början av hösten 2001 så att
riksdagsbeslut kan tas under hösten. Äntligen kan då Finsam-regler i hela
riket bli verklighet.
Förstärkt företagshälsovård
Arbetsgivaransvar måste betonas för att förebygga sjukdom,
arbetsskada och för rehabilitering av den sjukskrivne. Härvid
behöver företagshälsovården spela en större roll än idag.
Beslutet att avveckla allt offentligt ekonomiskt engagemang i
företagshälsovården för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av den
senaste utvecklingen. Vi är inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag, men
vi anser att försäkringskassan ska kunna överenskomma med arbetsplatser
med många långa sjukfall att köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård)
och att kassan i vissa fall också ska kunna ge ekonomiskt stöd till
verksamheten.
Vi är övertygade om att den finansiella samordningsmodellen kan drivas
längre än vad regeringen hittills har accepterat. Vi föreslår här exempelvis att
försäkringskassan ska kunna etablera samarbete också med arbetsgivare med
hög sjukfrånvaro eller många förtidspensioneringsfall och träffa
överenskommelse om särskilda åtgärdsprogram.
Rehabiliteringsgaranti och kortare
sjukperiod för att påskynda processen
Vi förespråkar att en rehabiliteringsgaranti införs. Senast
fyra veckor efter sjukskrivning ska den sjukskrivne få en
rehabiliteringsutredning av försäkringskassan. Den enskilde
ska bli skyldig att delta i rehabiliteringsaktiviteterna, annars
reduceras ersättningen.
Vi vill också begränsa sjukskrivningsperioden till ett år. Syftet är att
påskynda försäkringskassans rehabiliteringsarbete. I de fall då arbetsförmågan
inte bedöms som möjlig ska förtidspension utgå. I Finland, Norge och
Nederländerna finns redan en sådan begränsning.
Inrätta utredningscentra
Vi vill inrätta så kallade utredningscentra. Här ska finnas
resurser och kompetens motsvarande de
försäkringsmedicinska centra som redan finns, men med
kompletterande kompetens för arbetslivsområdet. Här kan
samtliga sjukskrivna genomgå en utredning så snart behovet
konstaterats. Därmed får den enskilde sjukskrivne en snabb
bedömning av sin eventuella funktionsnedsättning och
möjligheter att få en snabb eller långsam återkomst till
arbetslivet.
Jobbgaranti och en utökad roll för privata
aktörer
De åtgärder vi förespråkar inom arbetsmarknadspolitiken har
också en betydelse i detta sammanhang. Ett exempel:
Arbetsoförmåga är inte alltid ett entydigt begrepp. Om
människor, som utreds för att få förtidspension, får
erbjudande om ett arbete kommer vissa att föredra att arbeta
istället för att få pension. En effektivare arbetsförmedling än
dagens - som är föga effektiv - kan alltså bidra till att
minska antalet förtidspensioneringar.
Dessa åtgärder beskrivs närmare i avsnittet om en arbetsmarknads- och
integrationsreform.
Grundtanken är jobb istället för bidrag. Friska långtidsarbetslösa har inte
på socialkontoren att göra. De ska garanteras ett arbete. Den uppgiften bör
upphandlas av privata bemanningsföretag. Även i övrigt bör privata aktörer
ges ett långt större utrymme på arbetsförmedlingsområdet än hittills.
Uppmuntra förtidspensionärer att återgå till
arbetslivet
Det finns behov av att utreda vissa frågor på detta område
vidare. En viktig fråga är om och i så fall på vilka villkor en
beviljad förtidspension ska kunna omprövas. Den tanke som
fanns hos regeringen att förtidspensionerade på goda villkor
skulle kunna pröva att återgå till arbetslivet har inte slagit så
väl ut som regeringen och vi hoppades. Vi anser att den
tanke som regeringen var inne på, att diskussionen inte bör
begränsas till tillkommande pensioner utan också beröra hela
stocken av redan beviljade, är riktig. Att regeringens idé i
stort sett misslyckades får inte innebära att ambitionen ges
upp.
Fler vårdgivare - bra för patienterna, bra
för personalen
Folkpartiet vill ha en valfrihetsrevolution inom svensk
sjukvård. Tillgängligheten i vården måste bli bättre. Köerna
till operationer och behandlingar måste försvinna.
Patienterna ska slippa vänta lika länge som i dag för att
komma i kontakt med sin husläkare eller distriktssköterska i
primärvården. De privata vårdgivarna såväl som husläkarna
måste bli fler. Bristerna i psykiatrin måste avhjälpas. Allt
äldreboende måste ha en fast läkarkontakt.
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om ingenting
görs. På grund av att vi lever allt längre och att 40-talisterna utgör en
befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden att öka.
Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit.
Viktiga faktorer för att attraktionskraften ska bli stark är att lönerna blir
konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Folkpartiet anser att man bör se hur karriärvägarna inom vårdyrkena kan
utvecklas. Man bör också ta fram förslag om hur man skall kunna stimulera
dem som lämnat yrket att återvända.
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs - de vårdanställda - fått allt
mindre att säga till om. Inflytandet över den egna arbetssituationen har
minskat samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdanställdas
professionella yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill
förmenats
möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna
bär på egen hand. Ty i praktiken har vården bedrivits i monopolform.
Folkpartiet anser att en konkurrensutsättning av all primärvård och
uppmuntrandet av privata alternativ och ökat inflytande för de anställda i
offentlig sektor skulle skapa möjligheter för anställda att förverkliga sin
kreativitet.
Vårdgaranti
Riksdagen beslöt efter en fp-motion om hundradagarsregel i
vården under våren 1991 att införa en vårdgaranti för flera
angelägna operationer och behandlingar. Det innebar att
ingen patient med någon av dessa diagnoser skulle behöva
vänta mer än hundra dagar för att få behandling. Efter
regeringsskiftet på hösten samma år tecknades ett avtal
mellan staten och Landstingsförbundet om en vårdgaranti
som började gälla den 1 januari 1992. Avtalet innebär att
ingen patient ofrivilligt skulle behöva vänta mer än tre
månader för operation eller behandling. Klarade inte
sjukhuset eller hemlandstinget av att erbjuda vård inom
denna tid var de skyldiga att betala för vården hos en annan
vårdgivare.
Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins
start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades
av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade kötiderna och antalet
patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat
kraftigt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning
att alla som köade skulle få en behandling inom tre månader.
Vårdgarantin innebar att alla parter fick incitament att koncentrera sig på
att kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket för detta var de ekonomiska
konsekvenserna av olika prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning fick
den verksamhet som uppvisar störst problem, t ex långa patientköer, lätt
större anslag. Detta gav naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin bröts
detta olyckliga mönster. Istället uppmuntrades de verksamheter som nådde
goda resultat. Utan vårdgaranti blir det viktigare att visa på långa köer (för
att
få resurstillskott) istället för att förkorta köerna.
I Landstingsförbundets mätningar konstaterades följaktligen att köerna
minskade drastiskt redan i samband med beslutet om att införa en vårdgaranti.
Själva vetskapen om att en vårdgaranti skulle komma att träda i kraft den 1
januari 1992 blev alltså ett kraftfullt incitament för sjukvårdsdistrikten och
klinikerna att redan på detta stadium börja korta köerna. Det visar hur
effektivt tydliga mål kan uppnås med rätt instrument. Stimulansbidraget till
landstingen var under införandeåret en halv miljard kronor.
Efter regeringsskiftet hösten 1994 tilläts vårdgarantin förfalla. Regeringen
fattade därefter beslut - våren 1997 - att avskaffa vårdgarantin. Istället
införde man en annan variant av vårdgarantin, en behandlingsgaranti, med
den stora nackdelen att den inte gav patienterna någon garanterad rätt till att
bli behandlad inom tre månader. Därmed försvann också ett viktigt incitament
för vårdgivarna att pressa ned kötiden. Köerna sköt i höjden för att hamna på
ungefär samma nivå som de låg innan den ursprungliga vårdgarantin infördes.
Fler husläkare
Ökningen av de långa sjukfallen har kommit på några få år
från slutet av 1990-talet. Men en liknande utveckling fanns i
ett tidigare skede, och det finns anledning att påminna om att
den vårdpolitik som Folkpartiet drivit länge i många
avseenden passar mycket väl in i den situation som just nu
uppstått. Några hörnstenar - fler privata alternativ, finansiell
samordning och vårdgaranti - har just berörts. Det finns, sist
men inte minst, anledning att också inför problemet med de
ökande långa sjukskrivningarna beröra betydelsen av en väl
utbyggd primärvård, alltså husläkartanken.
I den proposition som socialminister Lars Engqvist lade fram före
riksdagens sommaruppehåll år 2000, Nationell handlingsplan för hälso- och
sjukvården (1999/2000:149), föreslogs ett så kallat familjeläkarsystem och
att mångfald i primärvården skulle främjas. Regeringens hälso- och
sjukvårdsplan var tydlig i behovet av en fast läkarkontakt och en stor satsning
på primärvården. Målet var 1 allmänläkare på 1 500 invånare - ett mål som
först skulle uppnås år 2010.
I motionerna på den nationella handlingsplanen yrkade Moderaterna,
Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avslag. Inför hotet om
ett nederlag inleddes samtal mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet,
Centerpartiet och Miljöpartiet.
Förhandlingarna ledde fram till tillägg i socialutskottets
betänkande över den nationella handlingsplanen som bland
annat innehöll följande delar som inte ursprungligen fanns
med i regeringens förslag.
Regeringen ska i början av hösten 2001 återkomma med en proposition
till riksdagen om finansiell samordning mellan sjukvård, försäkring och
socialtjänst för att möjliggöra riksdagsbeslut före julen 2001.
Erfarenheterna från försöken med Finsam-regler talar för att
omfattande besparingar kan uppnås. Enligt vår bedömning bör det under
det första året röra sig om en besparing på ca 1 miljard med utsikt till
ännu större besparingar de kommande åren. Dessutom innebär
möjligheten att överföra sjukförsäkringspengar till sjukvården att vård
ges snabbare och att köerna kan kortas.
Överenskommelsen innebär också att det nu införs ett
husläkare/familjeläkare-system. För att klara målet på 1 läkare på 1 500
medborgare måste antalet allmänläkare i tjänst öka från dagens drygt 4
300 till ca 6 000. Det bör enligt vår mening kunna ske avsevärt snabbare
än till år 2010. Erfarenheterna från husläkarreformen 1993-94 tyder på
det.
Folkpartiet kommer att arbeta vidare med att föreslå förbättrade
villkor för privata vårdgivare för att få fram fler husläkare och för att
skapa en bättre tillgänglighet i vården för patienterna. Vi kommer också
att driva på arbetet med att införa en etableringsfrihet för specialister i
allmänmedicin, sjukgymnaster, pediatriker, gynekologer, geriatriker och
barnmorskor.
En kunskaps- och
bildningsreform
En liberal politik för bildning
Den enskilda människans möjligheter att förverkliga sig
själv och sina livsmål står i centrum för liberalismen.
Kunskap och kreativitet är nyckelfaktorer i de liberala
strävandena att ge alla människor den friheten. Bildning
handlar om att ge individen de verktyg som krävs för att hon
skall kunna utvecklas intellektuellt och ta makten över sitt
eget liv.
Bildningen som värde är hårt ansatt i nutida svensk politik. Skolan har
under decennier förfallit till följd av en flummig socialdemokratisk
låtgåpolitik. Kunskapskraven har kommit på undantag, utbildningen likriktats
och arbetsmiljön blivit otrygg till följd av mobbning och trakasserier.
Högskolan har förvandlats till utbildningsfabrik. Kunskap ges inget
egenvärde, den akademiska friheten beskärs och kvantitet sätts före kvalitet.
Kulturens förmåga att fungera som motor i samhällsutvecklingen kan
utvecklas. Inte minst läsandets betydelse måste betonas.
En liberal politik kan återupprätta bildningsidealet.
En skola för kunskap
För Folkpartiet är skolan samhällets viktigaste medel för att
ge människor jämlika livschanser. Målet för en liberal
skolpolitik är att utveckla en skola där kvaliteten och den
enskilda elevens utveckling står i centrum och där alla har
goda möjligheter att utvecklas.
Kunskap och kreativitet har alltid haft en avgörande betydelse för den
enskilda människans och samhällets utveckling. Den tekniska och
ekonomiska utvecklingen gör kunskap och kompetens än mer betydelsefullt.
Det ligger ingen motsättning i att samtidigt främja teoretiska kunskaper,
praktiska färdigheter och kreativa talanger. Tvärtom måste ett samhälle som
vill ha mänsklig växt ge hela människan goda utvecklingsmöjligheter.
Utbildningsnivån i Sverige är lägre än i flera jämförbara länder. En skola i
världsklass är nödvändig för att Sverige skall bli en ledande kunskapsnation.
Kunskap betyder också makt över det egna livet.
Den allmänna förskolan ska utnyttja barnens naturliga nyfikenhet och vilja
att lära. Det är viktigt att förskolan är pedagogiskt inriktad och därför måste
den pedagogiskt utbildade personalen göras ansvarig för verksamheten.
Viktigt är också att förskolan ges tydliga mål för sin verksamhet.
I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Detta
kan vi aldrig acceptera. Insatserna för dem som har svårt med läsning,
skrivning och räkning måste göras redan under de första skolåren. Staten
måste slå fast att ingen får börja gymnasiet utan godkänt i svenska, engelska
och matematik. De elever som behöver måste få mer hjälp och stöd samtidigt
som de studiemotiverade eleverna ges mer stimulans. Oacceptabelt många
elever hoppar av gymnasiet i förtid eller lämnar det utan fullständiga betyg.
De senaste siffrorna från Skolverket visar att endast 59 % av en årskull 20-
åringar klarat av gymnasiets mål.
Gymnasieskolan har misslyckats med sin uppgift att vara till för alla och
måste därför förnyas. Dagens gymnasium grundas på en felaktiga
föreställningen att alla elever är lika och kan lära samma sak på lika lång tid.
En yrkesinriktad elev måste få möjlighet att gå igenom gymnasiet utan att
behöva läsa lika teoretiska kurser som elever på väg mot högskolan. Sverige
måste i stället få en lärlingsutbildning som kan vara ett kvalificerat
alternativ
för intresserade elever. Folkpartiet vill införa en särskild yrkesexamen, en
lärlingsexamen och en studentexamen för behörighet för högskolan. En så
kallad gymnasiebank bör införas. Det innebär en möjlighet att senare i livet
kom-
plettera uteblivna gymnasiestudier i ungdomen.
Lärarna är skolans viktigaste resurs men i dag en bristvara. Många platser
står tomma på lärarutbildningarna och många hoppar av i förtid. Idag saknas
20 000 utbildade lärare i skolorna. Vi menar att läraryrkets status måste höjas.
Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska,
lärarlegitimation och höjda löner vill Folkpartiet återskapa läraryrkets status.
Utvärdering är ett centralt inslag i en kvalitetsskola. Med fler nationella
prov och betyg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna
möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Betygen måste innehålla
fler steg och likvärdigheten måste garanteras genom jämförelser med resultat
på nationella prov.
Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar valfriheten.
Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste åren utvecklats i friskolor. För
föräldrar och elever innebär friskolorna en frihet att välja utan att betala
avgifter. Därför måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska
resurser som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala politikers godtycke
ska inte kunna stoppa en fristående skola.
Folkpartiet vill inrätta en statlig skolinspektion som är fristående från
Skolverket och därmed inte underställd den politiska apparaten. Då får elever
och föräldrar veta hur kvaliteten i just deras skola är i förhållande till
andra.
Ett rättvist studiestödssystem behövs för att alla som vill ska få möjlighet
att studera på högskolan eller komplettera grundskola och gymnasieskola som
vuxen. Folkpartiet anser att totalbeloppet i studiestödssystemet ska höjas med
200 kronor i månaden. Samtidigt måste fribeloppsgränsen för extrainkomster
skrivas upp, så att en studerandes extrainkomster inte minskar studiestödet.
Det är viktigt att vuxna studerande behandlas lika. Det är orimligt när två
vuxenstuderande på samma utbildning har olika regler; den ene måste låna
medan den andre kan studera med 100% bidrag. Enligt regeringen ska
dessutom de som är över 25 år och haft hög inkomst kunna få ett förhöjt
studiestöd utan lånedel. Alla vuxenstuderande bör i stället omfattas av det
allmänna studiestödssystemet, där möjlighet till högre bidragsdel ska finnas
vid gymnasiestudier och grundläggande studier.
En fri akademi
1990-talet var decenniet då utbildningsfabriken gjordes till
modell för den svenska högskolan. Utbildningsfabrikens
filosofi bygger på tanken att kunskap kan tillägnas och
utvecklas enligt löpande band-principen. Den kortsiktiga
nyttan sätts före långsiktiga kunskapsvärden, kvantitet
prioriteras framför kvalitet och den politiska styrningen är
hård. Ett havererat antagningssystem, sjunkande kvalitet i
undervisningen och en svårt trängd grundforskning är bara
några exempel på att utbildningsfabriken har nått vägs ände.
Folkpartiet tar strid för en vision med motsatta förtecken - kunskap som
egenvärde, frihet och kvalitet - tanken om den fria akademin. I motioner
(tidigare lagda såväl som kommande) förespråkar vi en rad reformer inom
den högre utbildningen och forskningen, bland annat: inför en studentpeng så
att studenternas val avgör var och hur högskolan skall byggas ut, inrätta ett
från Högskoleverket oberoende kvalitetsinstitut, inför svenska fackhögskolor
("colleges"), satsa på den fria grundforskningen, riv upp den så kallade
doktorandreformen och inför akademiskt självstyre i högskolestyrelserna.
Den budgetpolitiska profilen följer den principiella inriktningen.
Folkpartiet föreslår inom ramen 500 miljoner kronor extra till fri och obunden
grundforskning vid landets högre lärosäten. Det kan bland annat användas till
inrättandet av nya tjänster för doktorander och nydisputerade forskare. En
minskad utbyggnadstakt av högskolan ger möjligheter att satsa 400 miljoner
kronor ytterligare på åtgärder för att stärka kvaliteten i grundutbildningen,
främst inom humaniora och samhällsvetenskap.
Kultur med kvalitet och mångfald
Folkpartiets mål för kulturpolitiken är frihet, mångfald och
kvalitet. Det fria ordet är navet i en liberal kulturpolitik.
Litteraturen är en unik källa till kunskap, förståelse och
fördjupning. I denna tid av blixtsnabba förändringar erbjuder
boken en fristad för eftertanke och stillhet. Bibliotek är en
kulturinstitution och kunskapsbank som har fortlevt genom
årtusenden. I kommuner och kommundelar fungerar de som
lokala kulturcentra och har en nyckelfunktion när det gäller
att motverka segregation och kunskapsklyftor. Vi slår vakt
om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett
rikt bestånd.
Att läsa ger oss kunskaper och starka upplevelser. Läsandet ger makt och
möjligheter att förändra ens liv. Idag kan, enligt OECD, en fjärdedel av
Sveriges befolkning inte förstå lätta texter och tabeller som vi alla möter i
vår
vardag. Föräldrar läser allt mindre för sina barn. Böcker har blivit en lyxvara.
Det måste ske en ökad satsning på litteratur och läsande i skolorna.
Folkpartiet föreslår också en sänkt bokmoms, samtidigt som de selektiva
stöden till litteratur bibehålls. Härigenom borde en sänkning av bokpriserna
kunna ske. Det skulle också innebära att universitets- och
högskolestuderandes höga facklitteraturkostnader sänks.
Presstödet har sedan ett trettiotal år haft i stort sett samma inriktning trots
att medielandskapet förändrats dramatiskt. Det nuvarande presstödet
konserverar en viss mediestruktur och snedvrider konkurrensen. Vi anser att
presstödet bör kunna skäras ner kraftigt.
Folkpartiet anser att ökade resurser bör ges till regional kultur och att
medel förs från institutionerna Riksteatern, Rikskonserter och
Riksutställningar till detta ändamål. En viktig del av friheten inom kulturlivet
är att inte vara beroende av en inkomstkälla. Det offentliga är en garant för
denna frihet men även andra inkomstkällor måste uppmuntras. Statens
institutioner bör få medel så att de klarar sin verksamhet men sponsring bör
också uppmuntras. Kulturlivet bör i större utsträckning stimuleras genom
avdragsrätt för gåvor till kulturella ändamål och gynnsamma skattevillkor för
kulturutövare.
Folkpartiet ser det som en viktig kulturpolitisk uppgift att säkra att public
service präglas av kvalitet och bildning. Elektroniska medier har en mycket
stor genomslagskraft som förmedlare av kultur- och samhällsliv, inte minst
för unga människor. Folkpartiet motsätter sig en höjning av TV-avgifterna
och vill på sikt avskaffa dessa helt. I stället ska ett nytt finansieringssystem
byggas upp med hjälp av public service-fonder. Hos dessa ska företag ansöka
om medel för att producera och distribuera kvalitetsprogram.
En infrastrukturreform
En infrastrukturpolitik för
företagsamhet i hela Sverige
Utan fungerade kommunikationer kan aldrig hela Sverige få
en positiv utveckling. Detta är en grundbult inom flera
politikområden. Därför måste satsningar göras på
infrastrukturen. Främst är det satsningar på vägar och IT-
teknik som måste göras.
Detta är en fråga av största vikt för både städer och landsbygd. Främst i
storstäderna hotar trafikinfarkter att allvarligt försämra både företagens
arbetsvillkor och de enskilda människornas dagliga arbetsliv och fritid. Det är
också av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att
både råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och att vägarna
håller en sådan standard att de färdiga produkterna kan fraktas därifrån.
Undermåliga vägar får inte vara den faktor som hotar jobb runt om i Sverige,
vare sig i städer eller på landet. Det är också viktigt att kommunerna på sina
vägnät håller en sådan standard att inte sysselsättningen hotas. Folkpartiet
anser att väganslaget måste höjas och att omedelbara åtgärder måste sättas in.
Folkpartiet anser att det förslag till stomvägnät med anslutande vägar av
hög kvalitet som den borgerliga regeringen lade fram 1993 måste
genomföras. Den nuvarande regeringen har övergett denna plan genom
successiva neddragningar här och där, vilket har inneburit att hela landet har
fått ett sämre vägnät. Även på järnvägssidan är det av stor vikt att ett stomnät
av hög kvalitet kan upprätthållas. Det är viktigt att fler järnvägssträckor
snabbtågsanpassas för att "krympa landet". På många håll kan bättre
regionala tågförbindelser öka pendlingsutrymmet för de boende så att det i
högre grad blir möjligt att bo på en ort och pendla till en annan.
IT-kommunikationer är en stor framtidsfråga för Sverige. Goda IT-
kommunikationer är ett bra verktyg för att skaffa fler jobb i hela Sverige. Det
är därför av största vikt att det finns ett väl utbyggt och kraftfullt IT-nät i
hela
landet. Just nu är det utbyggnaden av fiberkabel för bl.a. bättre
bredbandsuppkoppling som är aktuell. Det är inte säkert att det är denna
teknik som är den bästa i hela landet. Redan nu kan vi se att annan teknik
kommer på området t ex trådlös kommunikation. Därför skall vi idag inte
lägga ner offentliga resurser på att bygga ut något som vi inte vet om det är
hållbart om ett par år. Folkpartiets uppfattning är därför att det i första
hand
är näringslivet som skall engagera sig i utbyggnaden av IT-nät. Det låga
intresset visar att regeringens bredbandssatsning var förfelad.
En ny bostadspolitik
Bostadsmarknaden håller på att bli en av de avgörande
flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste åtta åren har
nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger
större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna
blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam
utveckling av jobb och välstånd för hela landet.
För att åstadkomma detta krävs en väsentligt annorlunda politik än den
regeringen står för. Bostadsbyggandet måste öka, bl.a. av hyresrätter i
städerna. Bostadssektorn är fortfarande i alltför hög utsträckning en
planekonomisk fristad i den svenska ekonomin. Vi behöver få fart på
bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på
bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad
till en kostnad som för dem känns acceptabel.
Konkurrensen inom byggsektorn måste öka. Konkurrensverkets
övervakning är viktig. Folkpartiet avsätter ökade medel för
konkurrensverksamheten.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Här vilar ett ansvar
både på regeringen som kan förenkla kraven avsevärt och på kommunerna
vad gäller planberedskap.
Socialdemokraterna har länge prioriterat de kommunala bostadsbolagens
väl framför invånarnas bostadsbehov. Folkpartiet menar att de kommunala
bostadsbolagen i betydande grad kan säljas för att minska den kommunala
dominansen på hyresmarknaden och därför att kommunerna i princip inte bör
driva företag.
Det är uppenbart att bostadsmarknaden hela tiden kommer att vara ett
problem så länge det inte finns en fungerande hyressättning. Hyressättningen
bör bli friare utan att man därför övergår till marknadshyror. Ett sådant steg
bör vara att lägesfaktorn tillåts spela en större roll inom bruksvärdesystemet.
En anomali inom systemet är att å ena sidan ska man när bruksvärdena
fastställs bortse från de aktuella lägenheternas produktions-, drifts- och
förvaltningskostnader, å andra sidan ska allmännyttans självkostnadshyror
tjäna som norm. Vidare bör friare hyressättning kunna prövas i
nyproduktionen. Det viktiga skyddet för hyresgästen är att behålla ett
besittningsskydd.
Beskattningen i olika led fördyrar byggandet och boendet. Folkpartiet
anser att fastighetsskatten är oacceptabel och bör avvecklas i sin nuvarande
form.
"Bo där du vill"
Det är en liberal utgångspunkt att människor ska kunna bo
där de själva vill och ha möjlighet att leva ett bra liv där. Om
resurserna inom regionalpolitiken användes bättre skulle den
utgångspunkten bli en realitet för fler. Det skulle ge en mer
levande landsbygd och många expansiva småorter. Det
behövs en ny, bättre regionalpolitik som överger de selektiva
företagsstöden och satsar på generella åtgärder som bättre
infrastruktur, bättre småföretagarklimat och särskilda
åtgärder för att främja kunskaps- och tjänstesektorn.
Det är en våg av nyföretagande och expansion av befintliga företag som
kan ge skogslänen och andra avfolkningsbygder det lyft de behöver. Det
kräver ett bättre företagarklimat med mindre krångel, lägre
arbetsgivaravgifter, större möjligheter att få fram riskkapital genom avskaffad
dubbelbeskattning och mycket annat. F-skattsedel åt alla och förenklade
regelverk underlättar även kombinationsföretagande.
Infrastrukturen, såväl den "hårda" - i form av vägar och järnvägar - som
den "mjuka" - i form av god social service och utbildning - är av central
betydelse för den regionala utvecklingen. Sverige behöver en rejäl satsning på
vägar. Tjälskadade, sönderkörda och dåligt underhållna vägar utgör ett hinder
för näringslivets expansionskraft. Rätten till grundläggande samhällsservice
till rimliga kostnader oavsett bostadsort är en del av den generella
välfärdspolitiken. Statliga verksamheter med breda medborgarkontakter skall
finnas lätt tillgängliga över hela landet. Det gäller sådant som polis,
skattemyndigheter, försäkringskassor och tingsrätter. Föräldrar, som vill starta
daghem och skolor i glesbygd, ska ges en starkare ställning gentemot
kommunerna.
En globaliseringsreform
Kampen för frihandel
Det pågår en intensiv debatt om frihandel. Attac-rörelsen
och demonstranter vid WTO- och IMF-möten hävdar att de
står på de fattiga folkens sida när de protesterar emot
frihandel. Debatten är ingalunda ny. Vi svenska liberaler har
levt med den länge. "Handel är utsugning" hette det under
vänstervågen kring 1968. Vi tog den debatten då och vi
fortsätter att föra den. Vår övertygelse är den motsatta.
Handel befrämjar inte bara välstånd utan också fred och
kulturell utveckling.
Handeln har varit en starkt bidragande faktor bakom tillväxten under
decennierna efter det andra världskriget. Sedan 1960 har världshandeln ökat
med 7 procent per år, dubbelt så mycket som BNP ökade under samma
period. Utrikeshandeln gav därmed ett kraftigt bidrag till den totala
tillväxten.
Det är därför ett slag mot de fattiga att, som åtminstone den militanta
spjutspetsen vid demonstrationerna mot WTO, IMF och Världsbanken syftar
till, vilja minska den internationella handeln. Hade inte Sverige haft
möjligheter att handla med omvärlden under vår industraliseringsprocess,
hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har. Det var lyckosamt att den
processen för vår del inleddes under decennierna före 1914, när en
"globalisering", som i vissa avseenden faktiskt liknade den som nu pågår,
ägde rum. Hade vår industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när
den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte
världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.
Åren före förra sekelskiftet rasade debatten mellan svenska frihandlare och
protektionister. Liberalerna, frihandlarna, vann den striden, vilket hade
avgörande betydelse för Sveriges välståndsutveckling under 1900-talet.
Frihandel - en motor för
utveckling
Det sägs ibland i debatten att klyftorna i världen växer och
att fattigdomen ökar. För en seriös debatt är det nödvändigt
att sådana påståenden skärskådas. Om det vore sant att en
friare världhandel sammanfallit med sådana effekter hade
det naturligtvis varit nödvändigt att ta nyprotektionisternas
argument på större allvar. Men fakta talar ett, åtminstone
delvis, annat språk.
Fattigdomen har enligt tillgänglig statistik knappast ökat i världen. Antalet
fattiga i absolut mening har minskat. En undersökning från Norges
utrikespolitiska institut visar t ex att inkomstskillnaderna mellan länder har
minskat kontinuerligt sedan slutet av 1960-talet, och särskilt snabbt under
åren 1993-98, då globaliseringen tagit fart världen över. I Ostasien sjönk
exempelvis antalet människor som lever på mindre än en dollar per dag från
420 miljoner 1987 till 280 miljoner 1998.
Det är däremot sant att hundratals miljoner människor fortfarande lever
under oacceptabla villkor och att situationen i flera av de fattigaste länderna
faktiskt försämrats. Men ingenting tyder på att det är den ökande
världshandeln som lett till den utvecklingen - allt tyder på motsatsen,
nämligen att dessa länder haft en bättre situation om deras handel ökat mera.
En genomgång av dessa länder bekräftar snarare bilden att det är brist på
demokrati, brist på ekonomiska reformer och marknadsekonomi, brist på
fungerande rättsväsende och brist på utbildning som gör att dessa länder sitter
fast i underutveckling.
Även de ofta förekommande uppgifterna om kontinuerligt ökande relativa
skillnader kan ifrågasättas. Sett i ett längre perspektiv, 1950-1995, har den
relativa tillväxten varit lika stor i industriländerna som i
utvecklingsländerna.
De senaste åren tycks de relativa inkomstskillnaderna snarast ha minskat
något, främst som en följd av en snabb välståndsökning i Indien och Kina.
Ett program för ökat ekonomiskt välstånd och minskad
fattigdom bör således innehålla:
- fortsatt frihandel,
- raserande av handelshinder i de utvecklade ekonomierna för u-ländernas
produkter, t.ex. på jordbruks- och textilområdet,
- bistånd till de fattigaste länderna för att stärka deras förutsättningar att
ta
del av globaliseringens fördelar genom stärkande av demokratiska
strukturer, bättre administration, fungerande rättsväsende och bättre
utbildning,
- en skuldsanering, inte minst riktad mot de länder som kastat av sig sina
diktatorer och därmed bör få chans att starta på nytt utan att behöva betala
notan för förtrycket en gång till,
- ökad öppenhet på det finansiella området, inklusive införandet av en
internationell finansinspektion, för att minska riskerna för kriser av det
slag som för några år sedan inträffade i Asien.
All erfarenhet visar att länder som bedriver en
stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik, med en lämplig
växelkursregim och som följer de internationella regelverk
och normer som främjar stabilitet, är bättre rustade att klara
finansiella kriser. Frågan om en internationell skatt på
valutatransaktioner, den s k Tobinskatten, som Attac-
rörelsen lyfter fram som den allra viktigaste, är varken
någon lösning på möjligheten att minska riskerna för
finansiella kriser eller på u-ländernas problem. Införandet av
en Tobinskatt skulle snarare i hög grad drabba u-länderna
själva. Historiskt sätt har u-länder med stränga
valutaregleringar påverkats mycket negativt av sådana
restriktioner och protektionism. Fria kapitalrörelser ger
däremot u-länderna stora möjligheter. Kapital från den
industrialiserade världen kan användas till värdefulla
investeringar i u-länderna. En skatt på valutatransaktioner
skulle även bli mycket kostsam för u-länderna då de
vanligen är den mottagande parten vid kapitaltransaktioner.
Vårt eget ökade beroende av den internationella utvecklingen, det som
brukar kallas för globaliseringen, påverkar förutsättningarna för den politik
som kan föras även i Sverige. Detta är inget nytt - den utlandsberoende delen
av ekonomin har oftast vuxit snabbare än den inhemskt inriktade. Detta visas
t.ex. av att år 1960 utgjorde exporten 22 % av BNP mot närmare 45 % idag.
Under olika skeden har dock denna utveckling gått snabbare än annars.
Det är högst sannolikt att vi nu befinner oss i ett sådant skede. Under de
senaste tio åren har faktorer som IT-utvecklingen, den finansiella
revolutionen och avregleringar förändrat förutsättningarna för de ramar som
den ekonomiska politiken kan föras inom. Detta skildras ibland som en
utveckling som minskar demokratin. Det är helt fel tänkt. Vårt välstånd är
byggt på att vi som nation deltagit i den internationella arbetsfördelningen.
Våra företag har kunnat växa sig stora och bli internationellt inriktade därför
att de gått utanför den egna hemmamarknaden. Men en förutsättning för detta
har varit att svenska företag haft möjlighet att gå in på nya marknader och
sälja eller etablera sig där. Då måste vi som nation uppvisa samma öppenhet
mot andra. När u-länder eller andra vill sälja till oss, och därmed kanske
konkurrera ut inhemsk tillverkning, är det samma fenomen som när svenska
företag kunnat konkurrera och växa sig starka på världsmarknaden. Det skulle
vara utomordentligt anmärkningsvärt om ett land som Sverige, som i så hög
grad byggt sitt välstånd på internationalisering, skulle vilja neka andra samma
möjlighet.
Självfallet skulle Sverige - om svenska folket i demokratisk ordning så
beslutade - kunna avstå från att delta i det internationella arbetsutbytet. Det
är
egentligen fel när internationaliseringens kritiker hävdar att "marknaden
tvingar oss" att föra en viss politik. Vi kan visst försöka minska ner vårt
internationella beroende - om vi är beredda att betala priset! Vi liberaler ser
inga fördelar med en sådan utveckling. Vi kommer att ta debatten mot
nyprotektionisterna. Om vi inte kan övertyga den hårda spetsen av
våldsinriktade, socialistiska demonstranter, kan vi kanske få några av dem
som står bakom, för att de känner solidaritet med världens fattiga, att inse att
de kan vara för både handel och bistånd, både "trade" och "aid", därför att
båda verktygen bidrar till att minska fattigdomen i världen.
Fattigdomen och svälten i dagens värld beror inte på marknadsekonomi
och frihandel utan på socialistiska diktaturer, protektionism och bristande
solidaritet från de rika länderna.
Återställ enprocentsmålet!
Globaliseringen har skapat och skapar oerhörda möjligheter
för ökat välstånd runt om över hela världen. Men trots det
ser vi också ett antal mycket bekymmersamma inslag i den
internationella utvecklingen. Arbetet med att få till stånd en
ny frihandelsrunda går trögt. Det påverkar inte minst u-
ländernas möjligheter att växa genom att de fortsätter att
hindras exportera livsmedel och kläder till bl a Europa och
USA. De rikare ländernas utvecklingsbistånd fortsätter att
ligga på en skamligt låg nivå.
Vi tycker det finns anledning att rikta skarp kritik mot de delar av det
internationella samhället som söker gamla lösningar på framtidens problem.
Slutna gränser eller en helt oreglerad marknad gynnar ingen - allra minst de
länder som har en liten del av världshandeln.
Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga
rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom
mellan länder.
Det är angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen
möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar.
Därför föreslår Folkpartiet en kraftig höjning av biståndet de närmaste tre
åren. Vi föreslår att biståndet höjs totalt med drygt 3 700 miljoner kronor
utöver regeringens förslag åren 2002-2004. Vårt förslag innebär att den totala
biståndsramen uppgår till 0,81 procent av BNI år 2002, att jämföra med
regeringens förslag där biståndet uppgår till 0,74 procent av BNI. Med
Folkpartiets förslag uppgår den totala biståndsramen till 0,92 procent av BNI
för år 2004. Vår föreslagna ökningstakt av biståndet innebär att
enprocentsmålet kommer att kunna uppnås inom en femårsperiod, dvs år
2005.
De senaste åren har stora nedskärningar drabbat det svenska biståndet. Det
är oerhört beklagligt. Bara för något år sedan hamnade det svenska biståndet
på skamliga 0,7 procent av BNI. Även om vissa mindre höjningar skett det
senaste året måste nu ambitionerna höjas kraftigt så att enprocentsmålet kan
uppnås inom fem år. Men liksom i tidigare socialdemokratiska budgetar
saknas det i nu liggande budgetförslag en konkret tidsplan för när
enprocentsmålet för biståndet skall återställas. Socialdemokraterna och dess
samarbetspartier v och mp fortsätter att skjuta de substantiella höjningarna på
framtiden. "Gärna solidaritet, men inte nu", är parollen.
Folkpartiet anser att regeringen bör fastslå en konkret tidsplan för när
enprocentsmålet skall uppnås. Först då kan den utlovade höjningen av
biståndsanslaget år 2004 anses vara trovärdig.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom
biståndspolitiken inte har kunnat motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom.
Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i
"mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika.
Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt
dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och
sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har
inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna
för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar
sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att
bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. Precis som inom andra
skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som
möjligt av varje satsad krona. Vi måste effektivt utvärdera våra insatser och ta
konsekvenserna av misslyckanden. I själva verket är effektivitet särskilt
angelägen just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte
på fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet
kräver att mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen
sätts
i förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande
hänsyn, exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen, tillåts
styra.
Svensk biståndspolitik skall ha en tydlig demokratiprofil. Demokrati
medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som
vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar.
En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla
östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan
motverkas. Världsekonomin stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar
kan långsiktigt motverkas. Krigsriskerna minskar. Och sist men inte minst att
den enskilda människan åtnjuter större möjligheter att påverka sin
livssituation. Därför måste även demokratins idéer spridas över världen.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har också ett egenvärde.
De är alltså inte endast ett medel att skapa utveckling utan en förutsättning
för
och en del av själva utvecklingsbegreppet. Det handlar om att skapa
anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system är i längden
utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte
huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår
människosyn.
I ett läge där många människor runt om i världen fortfarande plågas av
diktatur och förtryck kan få uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins
idéer.
Skuldfrågan har i takt med 1980- och 90-talens
demokratiseringssträvanden åter hamnat i rättmätig fokus som ett av de
största hindren till utveckling för fattiga länder. Tyvärr har svenskt bistånd
på
senare år fått bevittna hur anslagsposten för ekonomiska reformer drastiskt
hållits inne som en följd av regeringens utgiftstak för biståndet. Flera länder
där det var tänkt att Sverige skulle ge nytt eller fortsatt stöd till en
pågående
reformprocess, fick lov att vänta. Detta trots att det svenska bidraget skulle
ha
fört flera länder betydligt närmare det sk. HIPC-initiativet för att uppnå
större
skuldlättnader. Folkpartiet förordar kraftigt ökade satsningar på ekonomiska
reformer och skuldavskrivningar.
Sverige i Europa - offensiv för
Europasamarbetet
Aldrig tidigare har det varit fred så länge i västra Europa
som sedan mitten av 1900-talet. Aldrig tidigare har
välståndet vuxit så snabbt och nått sådan höjd. Aldrig
tidigare har vanliga européer haft en så hög levnadsstandard
som idag.
Detta har inte åstadkommits utan ansträngningar. Att länderna i vår del av
världen valde internationalism och samarbete genom bl a EEC, EG och EU,
istället för det tidigare traditionella nationalstatstänkandet, har visat sig
framgångsrikt. Dessa historiska framgångar vill vi liberaler slå vakt om och
vidareutveckla.
Ett helt Europa
När Berlinmuren föll uppstod i Östeuropa nya möjligheter,
men också risker för instabilitet. För att säkra en stabil
politisk och ekonomisk utveckling fördjupades i väst EU-
samarbetet, främst genom euron. Snart beslöt EU:s ledare att
unionen skulle utvidgas med länderna i Baltikum, Öst- och
Centraleuropa.
Utvidgningen österut är och kommer att vara EU:s absolut viktigaste
uppgift de närmaste åren framöver. Det är genom att de nya demokratierna
inlemmas i ett tätt nätverk av handel, kultur och politisk samverkan som
demokratin bäst kan säkras. Utvidgningen är ett moraliskt åtagande som ej får
skjutas på framtiden. Folkpartiet anser att unionen senast år 2003 bör vara
redo att ta emot de första kandidatländerna.
För att utvidgningen på allvar ska kunna påbörjas är det oerhört angeläget
att EU:s nuvarande medlemsländer skyndsamt genomför de kvarvarande
institutionella reformer som krävs och att den förlegade gemensamma
jordbrukspolitiken (CAP) snarast avregleras. Folkpartiet beklagar att
regeringen under det svenska ordförandeskapet varit så passiv i frågan om
CAP. Konkreta förslag för hur en reformering av CAP ska gå till saknas. Om
regeringen menar allvar med sina strävanden om att försöka nå framsteg i
utvidgningsprocessen borde den under ordförandeskapet presentera en
åtgärdsplan för hur en reformering av CAP ska gå till.
Utvidgningen är inte bara historiskt och moraliskt viktig - hela Europa och
dess medborgare tjänar på den. Ett EU som innefattar i princip hela
kontinenten skapar en dynamisk och konkurrenskraftig marknad. Det ger oss
möjligheter att arbeta för en bättre miljö i hela Europa och ta krafttag för att
bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Säkerheten och stabiliteten ökar.
Om EU ska nå resultat och legitimitet måste samarbetet
koncentreras på färre uppgifter. Vi liberaler vill bygga en
europeisk union som agerar kraftfullt där europeiskt
samarbete är nödvändigt, såsom upprätthållandet av fred och
säkerhet genom den gemensamma utrikespolitiken, globalt
ansvar genom internationell solidaritet och en gemensam
human asylpolitik, en gemensam och konkurrenskraftig
valuta, arbetet för säkrare livsmedel, kampen mot den
organiserade brottsligheten, kampen för en bättre miljö samt
upprätthållandet av den fria konkurrensen, inklusive inom
jordbruksområdet.
På övriga områden vill vi att beslutsrätten ligger kvar i varje medlemsland.
Visst har medlemsländerna mycket att lära av varandra, men vi liberaler är
emot en uppifrån kommande likriktning av grundskola, barnbidrag,
dagisavgifter och föräldraledighet. Frågor av denna karaktär ska inte vara en
av EU:s uppgifter. Här bör närhetsprincipen tillämpas så långt det är möjligt
eftersom dessa beslut ligger mycket nära den enskildes vardag och bäst
bestäms i första hand av medborgarna själva eller lokala och nationella
politiska församlingar. Det är också där ansvar utkrävs.
Vi anser vidare inte att det finns någon anledning att till gemensamma
beslut på EU-nivå lägga vare sig skattesatser eller skattesystem. Vilket
skattetryck och vilken blandning av skatter ett enskilt land har ska vara upp
till varje enskilt medlemslands medborgare att avgöra.
Vi vill dock lyfta fram ett viktigt undantag. Det kan vara nödvändigt att
införa gemensamma miniminivåer för att komma åt gränsöverskridande
miljöförstöring. Med samma motiv som vi vill använda oss av
majoritetsbeslut för regler i syfte att komma åt andra gränsöverskridande
problem kan vi behöva använda ekonomiska styrmedel i form av miljöskatter.
Vi anser exempelvis att det är nödvändigt att snarast införa en gemensam
miniminivå för en koldioxidskatt i EU-länderna för att motverka
växthuseffekten. En majoritet av länderna i EU är för en harmonisering av en
koldioxidavgift på EU-nivå. Det är beklagligt att den socialdemokratiska
regeringen i minoritet fortsätter att benhårt motsätta sig en för vår
gemensamma miljö så viktig reform.
Valutasamarbetet
Det europeiska samarbetet har alltid haft som huvudsyfte
fred och demokrati. Den ekonomiska integrationen är det
viktigaste medlet: - frihandel och fri rörlighet för personer,
varor, tjänster och kapital - skapar en gemensam marknad.
EMU är en logisk fortsättning på detta samarbete.
Genom EMU-medlemskap ökar förutsättningarna för en god, stabil,
svensk tillväxt. Priserna sjunker som en följd av ökade prisjämförelser och
därmed ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på, liksom
välskötta svenska företag och deras anställda. Sammantaget ökar välståndet i
Sverige och Europa - mer resurser blir tillgängliga för såväl privat
konsumtion som offentligt finansierad vård, skola och omsorg.
Men det viktigaste av allt är detta: Nu diskuterar och beslutar européer
gemensamt i viktiga ekonomiska frågor. I Euroland sker detta bl a genom att
en person från varje land finns i ledningen för centralbanken (ECB), och att
finansministrarna regelbundet träffas i det s k Eurorådet. Vid dessa möten
behandlas viktiga beslut om Europas ekonomi och ekonomiska politik.
Många gånger fattas de facto-beslut. Sverige är inte med vid dessa tillfällen.
Hade Sverige varit med kunde vi ha haft insyn och kunnat påverka - nu är det
bara att följa de andras beslut.
Att en knapp majoritet i Danmark röstade nej till EMU understryker en
gammal politisk sanning som vi i Norden erfor redan i samband med EU-
folkomröstningarna 1994, nämligen att "all politics is local". Utgången av en
folkomröstning bestäms av lokala förutsättningar, lokal opinionsbildning och
väljare som inte styrs av omröstningar i omvärlden. De senare fungerar på sin
höjd som bakgrundsmusik. Utgången i Danmark bör tjäna som ett memento
för alla dem som, i motsats till Folkpartiet, trott att EMU-medlemskapet
skulle vinnas utan ansträngning, oundvikligt och med politisk automatik. Så
blir det inte. Det blir en hård strid och vi i Folkpartiet ser fram mot att ta
den
striden. Folkpartiet liberalerna är tydligt, ideologiskt och stridsberett i EMU-
frågan!
Långsiktiga argument för EMU
Vi vill här lyfta fram några argument som blivit allt
viktigare:
Sverige marginaliseras politiskt genom att inte bara stå utanför EMU utan
att landet också saknar en officiellt deklarerad regeringsstrategi för inträde i
EMU. Sverige får ett mindre inflytande de facto om än inte alltid de jure.
Detta har hävdats av många bedömare, bl a den tidigare finansministern Erik
Åsbrink, som bör veta vad han talar om.
Utanförskapet är tydligt under det svenska ordförandeskapet. I takt med att
Eurorådet nu får en allt starkare och mer politisk roll i EU-samarbetet blir
Sverige marginaliserat. Detta kommer sannolikt att visa sig särskilt
bekymmersamt när Sverige och Europa är på väg in i en sämre konjunktur.
Allt fler frågor, inte minst de som rör finanspolitikens samordning, hanteras i
Eurorådet. De länder som inte deltar lämnas därigenom utanför viktiga
diskussioner. Under Sveriges ordförandeskap får den svenske finansministern
inte ens komma in i rummet. Mötena leds av Belgiens finansminister.
Sverige fortsätter vid utanförskap att ha ett svagare inflytande i Eurorådet,
ECB och andra viktiga EU-institutioner, och ses kanske också över axeln vid
förhandlingar beträffande den finanspolitiska samordningen,
konkurrensreglerna och hanteringen av EMU-relaterade frågor i samband
med EU:s östutvidgning. Flera euroländer vill formalisera Eurorådet till ett
forum där bindande beslut tas.
Ett av de under senare år mest uppmärksammade besluten rörande svensk
ekonomisk politik är det nuvarande regeringspartiets principiella ja till EMU
vid dess partikongress år 2000. Icke desto mindre har regeringspartiets beslut
inte heller i denna finansplan bevärdigats med något omnämnande. Sveriges
regering har sålunda ännu inte åstadkommit någon officiell avsiktsförklaring
var den står i frågan om Sverige och EMU.
Att regeringen officiellt inte vill kännas vid regeringspartiets - och för de
delen LO:s - kongressbeslut om EMU i sitt viktigaste policydokument väcker
naturligtvis frågor om regeringens engagemang och egentliga avsikter. En
möjlighet är att den inte vill binda sig, utan bara vill binda det egna partiet
som en EMU-positiv gest i samband med det svenska ordförandeskapet. På
grund av den välkända splittringen både i regeringen och regeringspartiet
kanske regeringen med finansplanens tystnad avser att tiga ihjäl hela frågan.
EMU:s ekonomiska och utrikespolitiska betydelse för Sverige underordnas i
så fall den socialdemokratiska partitaktiken och maktambitionerna.
Misstanken närs ytterligare av regeringens täta samarbete med de EU-
fientliga stödpartierna.
Priserna kommer att pressas i Sverige genom att de flesta marknader med
euron integreras över gränserna. Det leder till att konsumenter och inköpare
kan tillgodogöra sig minskade transaktionskostnader, minskad växelkursrisk
och en intensivare konkurrens från utländska företag om de svenska
konsumenternas och inköpschefernas gunst. Prisjämförelser blir ännu enklare
att göra från 1 januari 2002 när de gemensamma sedlarna och mynten införs i
Euroland. Prisnivån i Sverige är idag ca 20 procent högre än EU:s, vilket
dock delvis förklaras av högre indirekta skatter i Sverige.
Utflyttning av företag bromsas. Den hett debatterade frågan om utflyttning
av nyckelpersoner från Sverige, och hela eller strategiska delar av företag, är
relevant i eurosammanhanget. Utflyttningen har flera drivkrafter, förvisso,
men att som regeringen gör fortsätta att bortse från att den svenska attityden
till EMU för företagen spelar roll i sammanhanget är anmärkningsvärt. Få -
om ens någon person i t ex näringslivet eller fackföreningsrörelsen - torde
anse att landets EMU-politik helt saknar betydelse för företagens
lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsdebatten skulle sakna relevans för
den långsiktiga utvecklingen av svensk ekonomi.
Vi ser allt tydligare tendenser till att både svenska och andra länders
företag förbereder sig för att agera på europeisk nivå. Ett antal fusioner och
andra omstruktureringar är tydliga tecken på att företagen förbereder sig för
att kunna uppträda i mindre utsträckning som nationella och i högre grad som
internationellt baserade företag. Ledningarna tänker alltmera europeiskt, allt
mindre nationellt. Det gäller också facket, om än i mindre utsträckning. I den
processen missgynnas Sverige eftersom vi står utanför euroområdet.
Sverige skulle behöva ett antal tydliga, långsiktiga plusfaktorer för att i
den europeiska konkurrensen kunna stå starkt även utanför den ekonomiska
och monetära unionen, EMU. Det har vi inte. Skatter,
arbetsmarknadsregleringar, problem i utbildningssystemet och det perifera
läget i förhållande till Europas köpstarka marknader missgynnar företag
lokaliserade till Sverige. Företagsutflyttningen pågår kontinuerligt, den väntar
inte medan Sveriges regering eventuellt funderar på kompenserande åtgärder.
Att hejda och vända strömmen är ett akut, starkt argument för att så snart som
möjligt gå in i eurosamarbetet.
Ökad finansiell stabilitet och trygghet. En kostnad med att stå utanför
EMU, som också kommit alltmera i fokus under senare år, är växelkursens
instabilitet. Professor Hans Genberg, Genève, undersökte denna fråga och
konstaterar bland annat att om man jämför växelkursinstabilitet före EMU-
starten 1999 hos de elva ERM-länderna som sedan blev EMU-11 med
motsvarande instabilitet hos andra länders valutor visar det sig finnas "en
mycket lägre volatilitet (instabilitet, vår anmärkning) i EMU-länderna jämfört
med länder med flytande växelkurs som Sverige, Schweiz och USA".
Specifikt om den finska marken skriver Genberg att "under perioden som
föregick Finlands inträde i ERM var markens volatilitet mycket lik den som
rådde i länder med flytande kurs, som schweizerfrancen och svenska kronan.
När Finland gick med i ERM föll dock markens volatilitet till mindre än en
tredjedel av den tidigare nivån". (Genberg, H (2000), "Managing Sweden's
Transition to EMU", SNS Occational Paper, nr 83, Stockholm, s. 16-17, vår
översättning.) Med tanke på att globala finansiella kriser nu blivit ett
återkommande fenomen (Asienkrisen, Brasilienkrisen, Mexicokrisen,
Rysslandskrisen, New York-börsens instabilitet, osv) är en stabil växelkurs av
stort och växande värde för såväl hushåll som företag. Att gå med i EMU
reducerar denna utomordentligt svårbedömda, men ofrånkomliga, risk på ett
långsiktigt sätt.
Att vänta-och-se kostar alltmera. Många förefaller tycka att Sverige bör
fortsätta med linjen att vänta-och-se i EMU-frågan. 1996 års EMU-utredning,
som landade på denna slutsats, är dock idag överspelad på flera viktiga
punkter.
För det första finns det kostnader förenade med att vänta, dvs alla de
fördelar som redan nämnts kommer vid en vänta-och-se-strategi inte svenska
företag och hushåll till del. Om det skall vara någon poäng med att vänta
förutsätter det att Sverige kan lära något viktigt om konsekvenserna av
medlemskap genom att stå utanför EMU. Den gemensamma valutan och ECB
har funnits i snart 18 månader och fungerar som tänkt var. Denna erfarenhet
kan vi i Sverige nu räkna hem.
För det andra: även om Sverige väntar kan ingen utredning i världen
sedan med någon större grad av precision kvantifiera hur stora kostnader och
intäkter som detta medfört, eftersom andra förändringar pågår samtidigt i
världsekonomin.
Däremot, för det tredje, cementerar en vänta-och-se-linje en osäkerhet inte
bara om Sveriges långsiktiga penningpolitiska regim utan också om Sveriges
långsiktiga ambitioner beträffande den ekonomiska och politiska
integrationen med övriga Europa. Detta har blivit en alltmer relevant aspekt
sedan nu 12 av 15 EU-länder är med i EMU och de östeuropeiska
kandidatländerna önskar EMU-medlemskap. Utredningen missbedömde
antalet länder som skulle gå med i EMU från start till fem sex länder.
För det fjärde: osäkerheten om vilka långsiktiga förutsättningar som gäller
för verksamhet på svensk botten leder till att investeringsbeslut fördröjs och
att investeringar förläggs på annat håll. Hela utflyttningsdebatten saknas i
utredningens digra betänkande.
För det femte: utredningen tog miste i sin analys av förutsättningarna för
strukturella reformer av arbetsmarknaden, som utredningen ville göra till
villkor för svenskt EMU-medlemskap. Utredningen trodde att sådana
reformer var beroende på folkbildning och upplysning, medan de i själva
verket hindras av LO-fackets tidlösa och nakna maktambition. "Vi står i
vägen", som LO:s förre ordförande uttryckte organisationens inställning väl
medveten om att den finansierar regeringspartiets valrörelser. Skall det bli
strukturella reformer krävs en ny regering.
För det sjätte: av naturliga skäl kunde inte utredningen analysera EMU-
frågan med dagens östutvidgningsperspektiv, dvs varken kandidatländernas
strävan att snarast komma med i EMU, eller konsekvenserna för Sverige av
att stå utanför ett utvidgat EU och EMU.
Socialdemokraterna angav till att börja med, under Erik Åsbrinks tid
(december 1997), sex villkor för inträde. Dagens regering har valt att
koncentrera obeslutsamheten till två villkor för svensk EMU-anslutning: dels
att det skall finnas belägg för att det råder en fungerande lönebildning, dels
att
Sveriges konjunktur skall vara i samklang med Eurolands. Båda villkoren är
så nebulöst formulerade att det till sist helt och hållet blir en fråga om
politisk
vilja om de förklaras uppfyllda eller ej.
I den första frågan om lönebildningen kan man notera att ett konkret
bidrag till ökad klarhet redan finns, nämligen genom ledamöterna i Industrins
ekonomiska råd, utsedda av arbetsgivar- och arbetstagarparterna inom indu-
strin: "Vår slutsats är att arbetsmarknadsparterna inom industrin genom sin
senaste uppgörelse har gjort det trovärdigt att de är kapabla att klara
lönebildningens alla dimensioner när Sverige blir medlem av EMU."
[Carling, A m fl (2000), "EMU-medlemskapets betydelse för svensk
lönebildning", Ekonomisk Debatt, nr 2, s 141.?
Beträffande konjunkturen konvergerar bl a Sveriges och ländernas i
Euroland tillväxttakter (se tjänstemannaavsnitten om internationell ekonomi
och Sverige i vårpropositionen).
Det är viktigt att Sveriges riksdag fastställer en tidtabell för inträdet i
EMU:s tredje fas. Den bör ske i följande fem steg:
Regeringen avger en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess
EMU-politik och tidtabell redovisas.
En nationell övergångsplan, som skall omfatta såväl den offentliga
förvaltningen som företag och banker, görs upp och genomförs så snart som
möjligt.
En folkomröstning om EMU bör genomföras så snart som möjligt efter
valet 2002.
Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med Euroländerna
om svenskt inträde i ERM2. Finanspolitiken bör drivas så att den svenska
kronan inför ERM-inträdet bör ha legat i närheten av den troliga långsiktiga
jämviktsväxelkursen.
Sverige bör sikta på att gå med i EMU:s tredje fas inom 18 månader efter
ett ja i folkomröstningen, dvs under första halvåret 2003.
Miljön
Framtidstro, teknikvänlighet och
marknadsekonomi
Vi liberaler har en optimistisk syn på framtiden och en tilltro
till varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids
problem och känna ett ansvar för kommande släkten. Genom
tekniska framsteg har mänskligheten kunnat upptäcka flera
miljöhot och i många fall också minskat dessas
inskränkningar på den framtida friheten. Den biologiska
kunskapens, teknikens och marknadsekonomis
utvecklingskraft erbjuder fantastiska möjligheter. Men vi får
inte blunda för de stora utmaningar vi står inför. Risken för
en fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden är idag
överhängande. Risken för globala klimatförändringar är
också stor.
Den enskilda människan är utgångspunkten för liberal miljö- och
naturresurspolitik. Naturen är viktig för vår livskvalitet. Den biologiska
mångfalden är en förutsättning för människans överlevnad, men också en
ständig källa till inspiration och rekreation. Att bevara orörd natur, ostörda
rekreationsområden och biologisk mångfald är därför viktiga mål för liberal
miljö- och natur-
resurspolitik.
Vårt övergripande mål i miljöpolitiken är att den enskilda människans
frihet och livschanser kombineras med insikten om att mänskligheten är
beroende av jordens resurser. Miljöpåverkan av mänsklig verksamhet får inte
överskrida gränserna för det som är ekologiskt hållbart. Förvaltarskapstanken
är därför vår utgångspunkt för hur vi ser på människans förhållande till
naturen. Vår rätt att bruka är inte en rätt att förbruka.
Hotet mot miljön har till stora delar bytt karaktär. Från att främst ha varit
en fråga om synliga och omedelbara fabriksutsläpp med nationella eller högst
regionala skador har miljöproblemen blivit både globala och diffusa.
Fortfarande är föroreningar stora hot mot miljön. Det är tydligt att de största
miljöproblemen som klimatförändringar och förtunningen av stratosfärens
ozonskikt till stora del är globala och beror på människors levnadsmönster.
En säkrad god livsmiljö i det globala perspektivet är en utmaning som delas
av hela jordens befolkning.
Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande och miljön är en nödvändig
utgångspunkt för miljöarbetet. En liberal miljöpolitik bejakar ekonomisk
tillväxt som förutsättning för att skapa resurser till miljöförbättrande
åtgärder.
Marknadsekonomin står inte i motsats till förbättrad miljö, utan är tvärtemot
ett medel som använt på rätt sätt effektivt kan lösa många av dagens stora
miljöproblem. Folkpartiet är det parti som under längst tid drivit frågan om
användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.
Klimatfrågan
Det finns idag en stark konsensus om att det existerar en av
människan förorsakad växthuseffekt, i form av en ökning av
jordens medeltemperatur under det senaste halvseklet och en
minskning av den lägre stratosfärens medeltemperatur. Det
fattigaste ländernas befolkning riskerar att drabbas hårdast
av klimatförändringarna. För att åstadkomma en långsiktig
hållbar nivå på utsläppen av växthusgaserna krävs en
världsomspännande handlingsplan. Den måste redovisa både
hur utsläppen ska minska och hur resurserna ska omfördelas
från rika till fattiga länder.
Frågan om klimatpolitiken är således en av de viktigaste som svenska
politiker ställs inför över huvud taget. I april 2000 presenterade
Klimatkommittén sina förslag på åtgärder och långsiktiga målsättningarna.
Folkpartiet menar att kommitténs arbete och möjligheter att presentera en
rationell och kostnadseffektiv strategi begränsades av de förutsättningar som
gavs i direktiven, främst av det energipolitiska beslut som signerats av
Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet var en av utgångspunkterna.
Folkpartiets förslag till klimatstrategi i tre
steg:
1. Ge EU makt över klimatpolitiken, inför ett "miljöns
EMU"
Kyotoöverenskommelsen var en stor framgång för EU. Utan
ett mycket enträget arbete från EU:s sida hade
klimatkonventionen från Rio inte kunnat omsättas i ett
faktiskt åtagande från i-världens sida att reducera sina
utsläpp. Ett viktigt bidrag var att EU förhandlade med USA
som ett block och åtog sig en reduktion för hela unionen på
8 procent mot att USA åtog sig en minskning på 7 procent.
Att EU agerat gemensamt utåt har lett till goda resultat. Nu krävs
gemensamt genomförande också inom Europa. En europeisk miniminivå för
koldioxidskatten är ett första steg. Trots att alla partier säger sig förespråka
en
sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan
utveckling. Skälet är att socialdemokrater och moderater bildar en ohelig
allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om
miljöskatter kan fattas med majoritet.
2. Inför handel med utsläppsrätter
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för
att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en
komponent i all handel mellan medlemsländerna. Förebilden
för EU bör därför vara EMU-samarbetet. Unionen måste
skapa en gemensam valuta för växthusgaser en ekologisk
euro i form av utsläppsrättigheter.
Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden
genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång
för att reducera svavelutsläppen i USA. Att fördela utsläppsrätter via
marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men
också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder de till det
mål som har uppsatts - ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte
att finnas fler rättigheter att köpa. För det andra innebär utsläppshandel att
det
är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag, och
hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det
blir lönsamt att forska mera om tekniker och innovationer som minskar
utsläppen.
Det är av denna anledning angeläget att ägna kraft åt att införa ett system
för handel med utsläppsrätter. Huvudalternativet bör vara att införa ett
"ekologiskt EMU" d.v.s. en europeisk handel med utsläppsrätter beslutad på
EU-nivå. I avvaktan på detta bör Sverige införa ett eget system för handel
med utsläppsrätter.
3. Välj det miljövänligaste alternativet
Stängningen av Barsebäck har ökat utsläppen av koldioxid
på ett sätt som är svårt att förena med våra åtaganden inom
klimatpolitiken. Trots detta har vi bara sett en liten del av det
problem som uppstår när kärnkraften avvecklas. Efter
elmarknadens avreglering pekar allting på att kärnkraftselen
under de närmaste decennierna kommer att ersättas med kol-
eller naturgasproducerad el i Sverige eller i våra
grannländer. 1980 års folkomröstning bör därför inte längre
ligga till grund för energipolitiken. Kärnkraftsparantesen i
energiproduktionen bör förlängas och reaktorerna behållas
så länge det är säkerhetsmässigt och ekonomiskt försvarbart.
Den politiska styrningen måste förändras. Valet av energiproduktionen
skall inte träffas genom politiska beslut. Konsumentstyrning och marknads-
ekonomi skall råda inom de ramar miljökraven sätter. Det innebär att alla
typer av produktionsanläggning för energi skall tillåtas, förutsatt att de
uppfyller generella krav på hälsa, miljö och säkerhet.
Den biologiska mångfalden
Skyddet av den biologiska mångfalden står högt upp på
Folkpartiets dagordning. Ett sätt att skydda naturskog och
därmed den biologiska mångfalden är att undanta viss
skogsmark från skogsbruk. För att en del av Sveriges sista
naturskog ska kunna bevaras måste mer skog skyddas i
reservat.
I skogen finns unika biotoper och ekosystem som möjliggör arternas
överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och
reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden skall bevaras.
Skyddsskog, svårföryngrad skog och fjällnära skog har vi ett speciellt intresse
att bevara. Där inte vardagshänsynen räcker till är olika former av
områdesskydd nödvändigt för att bevara större ekosystem och unika biotoper.
För detta ändamål måste dock avsättas tillräckligt med resurser för
markinlösen.
Genom den nuvarande skogsvårdslagen och genom ökade kunskaper hos
skogsbrukarna har dock viktiga framsteg gjorts. Vi ser med glädje hur ett
konstruktivt samarbete utvecklats mellan skogsägare och miljöorganisationer.
Natura 2000
Biologisk mångfald och variation inom arter främjar
dessutom ekosystemens flexibilitet och uthållighet. Natura
2000, EU:s nätverk av naturreservat, innebär idag ett
ofullständigt skydd och bygger främst på hotbilder och
attityder i Syd- och Mellaneuropa. Det finns därför
anledning att arbeta för att vidga direktiven för Natura 2000
till att passa även nordeuropeisk natur.
Av de över 2000 områden Sverige föreslagit som Natura 2000-områden
har bara en dryg fjärdedel passat in på EU:s lista, varav inget representerar
unikt nordisk natur. Mycket tyder på att den svenska regeringen inte agerat
tillräckligt kraftfullt för att få svenska naturområden klassade på EU:s lista,
något som bland annat föranlett kritik från WWF. Inte ens de förslag som
lämnats in från svensk sida innebär något heltäckande skydd.
En arbetsmarknads- och
integrationsreform
Släpp in de utestängda - radikala
grepp för en ny
arbetsmarknadspolitik
Det är dags för en radikal omläggning av den svenska
arbetsmarknadspolitiken. Hårda fakta visar att den är dyrast i
världen, ändå är resultaten mediokra. En halv miljon
människor i arbetsför ålder är inte i arbete eller studier. Det
innebär att vi vid en högkonjunktur aldrig har haft fler
utanför arbetsmarknaden än nu. Politiker och andra
beslutsfattare måste dra konsekvenser av decenniers
misslyckande. Det är hög tid att ta radikala grepp för en ny
arbetsmarknadspolitik, som har förmåga att släppa in de
utestängda på arbetsmarknaden.
En statlig arbetsförmedlare förmedlar i genomsnitt ungefär ett jobb var
tredje vecka. En allt mindre del av de jobb som anmäls lediga till AMS,
tillsätts. Det är något fel när brist på arbetskraft och hög arbetslöshet
existerar
sida vid sida. Ett av huvudfelen är den hittillsvarande statliga
arbetsmarknadspolitiken. AMS är för ineffektivt. Av de jobb som tillsätts har
den statliga arbetsförmedlingen varit inblandad i allt färre fall.
Kritiken mot AMS är stark, inte minst från de arbetssökande. De ger i
undersökningar uttryck för att de känner för lite stöd, att individuella
handlingsplaner inte upprättas, att det är svårt att komma i kontakt med rätt
person etc. Även företagare klagar ibland på att arbetsförmedlingen inte
förmår förse dem med den personal de hoppats på, trots att arbetslösheten i
det aktuella yrket anges vara hög.
Befria dem som fastnat i
bidragsfällan
Det är en social tragedi att så många friska människor fastnat
i bidragsberoende. Under nittiotalet har socialbidraget
förändrats kraftigt och på många sätt avvikit från det som
initialt var bidragets syfte. Ett tillfälligt försörjningsstöd för
begränsade grupper har för allt fler blivit en långsiktig
nödvändighet och ett naturligt inslag i vardagsekonomin.
I takt med att bidragstagarna ökat i antal har också orsakerna till
bidragsbehov blivit allt mer mångfacetterade. För många är problemet ett
enda: man vill och kan arbeta men man har ändå hamnat utanför
arbetsmarknaden. Många med invandrarbakgrund har fastnat i denna fälla.
Omkring 313 000 hushåll och 581 000 individer erhöll under 1999
socialbidrag någon gång. Det innebär att ett av tolv hushåll någon gång under
året fick bidrag.
Ett orosmoln i utvecklingen de senaste åren är att kostnaderna inte minskar
i samma takt som bidragstagarna. De som fortfarande har socialbidrag får
mer pengar och under längre tid än tidigare. För tio år sedan var den
genomsnittliga bidragstiden 4,1 månader per hushåll. 1999 hade den tiden
ökat till 5,8 månader. Det är hög tid att reformera socialbidragssystemet, på
ett sätt som gör det möjligt för människor att bryta sig loss från passivitet
och
bidragsberoende.
En ny arbetsmarknadspolitik
Att inte förändra dagens system vore ett svek mot dem som
sitter fast i systemet. Folkpartiet föreslår en arbetsmarknads-
och integrationsreform som skall leda till att fler, särskilt
människor med invandrarbakgrund, får chans att etablera sig
på arbetsmarknaden och därmed möjlighet att försörja sig
själva och chans att förverkliga sina drömmar och
livsprojekt. Att fler människor försörjer sig genom eget
arbete är också en fråga om ekonomi. Att kommunernas
ekonomiska belastning för socialbidragstagare minskar
samtidigt som antalet skattebetalare blir fler, lägger grunden
för en hållbar utveckling av kommunernas ekonomiska
situation.
Lägg ner AMS - ta vara på
bemanningsföretagen
Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen AMS i sin
nuvarande form läggs ner. Det som blir kvar blir en
förhållandevis liten organisation för rena
myndighetsuppgifter.
Hela "servicefunktionen" i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling
och yrkesutbildning, privatiseras eller genomförs av andra aktörer som
utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc.Vi räknar med en framväxt av
en rad nya aktörer: privata arbetsförmedlingar, branschvisa
arbetsförmedlingar, kanske i fackförbundsregi, privata utbildningsföretag,
ideella föreningar, kooperativ, nätverk, nya bemanningsföretag etc.
En av de viktigaste liberaliseringar som genomfördes under 1990-talet var
avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige
för personaluthyrningsföretag, vilket haft en rad positiva effekter. På goda
grunder kan man påstå att uthyrningsföretagen har minskat arbetslösheten,
ökat tillväxten, minskat segregationen och pressat upp orimligt låga
kvinnolöner, till exempel i vården.
I ett internationellt perspektiv är uthyrningsföretagens andel av den
svenska arbetsmarknaden fortfarande låg. I Sverige arbetar knappt 35 000
personer i uthyrningsföretag, eller 0,73% av arbetskraften. Det är lägre än i
omvärlden, 4,5% i Nederländerna, 2% i Frankrike, 0,95 i Tyskland och 1,5% i
genomsnitt inom EU.
I flera andra länder, till exempel Nederländerna, Storbritannien och Nya
Zeeland, används privata bemanningsföretag systematiskt i
arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att det är hög tid att ta det steget också i
Sverige.
"Omställningspeng" - ger makten till den
arbetslöse
För en person som blir arbetslös, och inte snabbt hittar ett
nytt jobb på egen hand, bör i första hand gälla att andra
system än statlig arbetsmarknadspolitik träder i funktion.
Vuxenutbildning med vidhängande finansieringssystem bör
kunna vara alternativ. Privata
arbetsförmedlingar/bemanningsföretag kan kostnadsfritt åta
sig jobbsökning om de tror sig kunna debitera kostnaden på
kunder som söker arbetskraft. Men för åtskilliga arbetslösa
kommer det säkert också framöver att gälla att de behöver
ekonomiskt stöd för att öka sin "anställningsbarhet". Vi
anser att det både ur mänsklig och ekonomisk synvinkel är
klokt att det då finns stöd att få. Flera av inslagen i den
nuvarande åtgärdsarsenalen kan motiveras också inför
framtiden, till exempel anställning med lönebidrag,
anställningsstöd, arbetsplatsintroduktion, arbetspraktik,
flyttbidrag, starta-eget-bidrag och arbetslivsinriktad
rehabilitering.
Till det kommer att det i ett system med privata arbetsförmedlingar kan
finnas behov att finansiera avgiften för själva jobbsökningen för mer
svårplacerad arbetskraft.
För att på en gång stärka den enskildes ställning och minimera
personalbehovet i den statliga organisationen bör en långtgående
schablonisering gälla. Om man så vill, kan man säga att den arbetslöse får en
"omställningspeng", som han eller hon har stort inflytande över hur den
disponeras.
Den vanliga gången bör vara att en arbetslös omedelbart vänder sig till en
arbetsförmedling, privat och auktoriserad. Detta bör vara ett villkor för att
kunna få arbetslöshetsersättning. Kravet på att "stå till arbetsmarknadens
förfogande" bör således finnas kvar. Den som inte inom viss tid hittar nytt
jobb, på egen hand eller via en arbetsförmedling, kanske behöver
arbetsmarknadspolitiskt stöd i någon form. På egen hand eller med hjälp av
arbetsförmedlingen ansöker den arbetslöse hos jobbkontoret om en
"omställningspeng". "Pengens" storlek beror på vilka statligt finansierade
insatser som anses behövas för att den arbetslöse ska få nytt arbete.
Den bedömningen är en myndighetsuppgift. Vi föreslår
alltså att myndighetsdelen av AMS verksamhet förs till en
ny organisation, som förutom en liten central stabsfunktion,
har ett nät av kontor över landet, s.k. jobbkontor. Den
främsta uppgiften för jobbkontoret blir att fatta beslut om det
nämnda ekonomiska stödet för att öka personers
"anställningsbarhet".
Om "omställningspengen" exempelvis ska inkludera avgiften för en
kvalificerad förmedlingstjänst och bidrag till en vidareutbildning, bestämmer
den arbetslöse själv till vilken förmedling och till vilken utbildningsanordnare
han eller hon vänder sig.
Om "omställningspengen" inkluderar ett lönebidrag eller annat
anställningsstöd kan också ett uthyrningsföretag ta in det i sitt erbjudande
till
arbetsgivare, som söker arbetskraft. Så är det inte alltid idag.
Till myndighetsuppgiften hör att auktorisera de aktörer på marknaden hos
vilka "omställningspengen" kan användas. Till myndighetsuppgifterna för
jobbkontoret hör vidare att upphandla jobbgarantiprogram för
långtidsarbetslösa.
Jobbgarantiprogram för långtidsarbetslösa
Upphandling av jobbgarantiprogram bör introduceras som
ett viktigt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik, dels vid
stora nedläggningar, dels för långtidsarbetslösa.
Vi delar den traditionella svenska synen, som brukar kallas "arbetslinjen",
men som tyvärr inte tillämpats tillräckligt konsekvent. Arbetslinjen bör
återupplivas, inte bara som ett vackert begrepp utan som en realitet. Ingen
arbetsför person bör leva på bidrag.
Vi har studerat och tagit visst intryck av det system som tillämpas i den
danska kommunen Farum. Det system vi föreslår är visserligen väsentligt
annorlunda än det som gäller i Farum, men den stora lärdomen därifrån är
"kulturens" betydelse. "AMS-kulturen" präglas enligt vår mening av för
mycket byråkrati och för långa väntetider, som kan vara i veckor och
månader.
En tung invändning för vår del mot Farum är att den modellen innebär en
kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att den ska vara
statligt finansierad och vad gäller myndighetsutövningen bedrivas av staten.
Vad gäller själva servicedelen - förmedlingen - tror vi att den i Sverige för
att
fungera väl bör drivas i icke offentlig regi.
För utförsäkrade har vi sedan många år föreslagit ett nytt stöd på
socialbidragsnivå, men utan socialbidragens krav på att avyttra tillgångar.
Staten bör svara för denna kostnad och administration. Kommunernas
socialkontor bör inte vara inkopplade på personer vars enda problem är att de
saknar arbete.
Huvudprincipen bör vara att inga människor lever på bidrag någon längre
tid. Rätten att ställa krav på motprestation av personer som får socialbidrag
finns idag. Men i praktiken är tillämpningen inte särskilt effektiv. Vi föreslår
att regelverket görs om så att det också blir realistiskt i praktiken. Det
skulle
bland annat innebära att den som är arbetsför men vägrar ta anvisat arbete via
en bemanningspool får reducerad eller indragen ersättning. Det måste dock
alltid göras en individuell bedömning.
En jobbgaranti bör gälla för personer som är socialbidragsberoende på
grund av arbetslöshet. Vi vill ha en bemanningspool, en verksamhet som ett
uthyrnings- eller bemanningsföretag administrerar. Den som vänder sig till
jobbkontoret för att få det särskilda efterstödet till utförsäkrade hänvisas
till
bemanningspoolen. Där bedrivs viss arbetsträning, uppdragstillverkning men
framför allt uthyrning av arbetskraft. Ersättningen till den enskilde skall, så
länge han eller hon är knuten till bemanningspoolen, läggas på en nivå som
gör det lönsamt att arbeta.
Avtalet mellan myndigheten och bemanningspoolen ska vara utformat så
att det ligger i poolens intresse att så snabbt som möjligt få de personer som
omfattas av garantin i reguljärt arbete.
En ny arbetsmarknadspolitik i sammanfattning:
Lägg ner AMS arbetsförmedlingar för att släppa fram
bättre alternativ. Privata bemanningsföretag och
specialiserade arbetsförmedlingar måste ges chansen i
istället för de traditionella AMS-förmedlingarna. De
förmedlar alldeles för få jobb.
Genom "omställningspeng" får den arbetslöse mer makt
över sin situation.
Den arbetslöse bestämmer själv vilken jobbförmedling eller
bemanningsföretag han eller hon ska nyttja.
Bort med arbetslösa från socialkontoren. Friska
människor ska normalt inte kunna leva på socialbidrag. De
ska hänvisas till ett arbete. Stöd för detta ges ej av
socialtjänsten.
Jobbgaranti. För långtidsarbetslösa ska gälla en
jobbgaranti. Den ska upphandlas av staten hos privata
företag som startar "bemanningspooler". Där bedrivs viss
arbetsträning och uppdragstillverkning men framför allt
uthyrning av arbetskraft. Så länge en person är knuten till
bemanningspoolen utgår en något högre ersättning än
socialbidragsnormen. Erfarenheten säger att en stor andel av
personerna i poolen snart får jobb på den ordinarie
arbetsmarknaden med hyggliga eller goda löner.
Integration och egen försörjning
Segregationen gräver allt djupare diken mellan människor.
Utanförskap och vanmakt växer. Det är hög tid att bryta
denna utveckling och vända utanförskapet till makt över det
egna livet.
Ur liberalt hänseende är den viktigaste grunden för integration att
människor har makt över sin vardag genom jobb och möjlighet till egen
försörjning. För att kunna nå detta mål krävs en radikal politik för bland annat
jobb och företagande.
Folkpartiet har en i grunden kritisk inställning till det socialdemokratiska
tänkande som dominerat integrationspolitiken under de senaste decennierna.
Den missriktade "omhändertagar-politiken" har berövat många nyanlända
flyktingar sin självkänsla så snart de kommit till Sverige. Denna politik har
resulterat i att många välutbildade människor aldrig har fått ens en chans att
utöva sitt yrke på den svenska arbetsmarknaden och Sverige har gått miste om
värdefulla erfarenheter. Andra invandrare har framgångsrikt hållits borta från
arbetsmarknaden p.g.a. att de har fastnat i bidragsfällan. Inom tjänstesektorn
hade många människor med invandrarbakgrund kunnat få en egen inkomst
om denna sektor hade tillåtits utvecklas. Tyvärr har socialdemokraterna inte
visat sig villiga att förändra integrationspolitiken, utan fortsätter alltjämt
att
hantera dessa frågor utifrån ett kollektivistiskt synsätt med en överdriven
tilltro till storskaliga projekt utan känsla för att invandrare först och främst
är
individer med olika förutsättningar och livsmål.
Grundbulten för integration är makten över vardagen genom jobb och egen
försörjning. Utbildning är också avgörande. Den liberala utbildningspolitiken
som sätter eleverna och deras kunskaper i centrum är bland det viktigaste för
att skapa jämlika livsvillkor för barn och ungdomar oavsett social bakgrund.
Skolan kan bli en murbräcka mot segregation! Släpp de enskilda skolorna
fria, satsa på baskunskaper och särskilt på språket, sätt höga mål och ställ
höga krav på eleverna men ge också skolor i segregerade områden goda
resurser.
Folkpartiet presenterar i denna motion ett alternativ till regeringens politik
när det gäller företagandets villkor och arbetsmarknaden. Dessa förändringar
är i grunden generella, men kan ha som störst betydelse för dem som står
längst ifrån dagens arbetsmarknad.
Avreglera arbetsmarknaden för att släppa in de utestängda. Lägre skatt på
arbete, minskade marginaleffekter och fattigdomsfällor, bättre villkor för
småföretagande, utvecklad tjänstesektor, tillgång till microkrediter och
rådgivning är viktiga åtgärder för att fler människor med invandrarbakgrund
skall etablera sig på arbetsmarknaden.
En jämställdhetsreform
En jämställd arbetsmarknad
Ett av de viktigaste målen för vår liberala
jämställdhetspolitikär att skapa reella möjligheter för
kvinnor och män att forma sina liv efter egna val och
önskningar. Makt och möjlighet att påverka sin livssituation
och sin ekonomiska situation skall inte vara beroende av
kön.
Kvinnor måste i högre utsträckning själva ges möjlighet att kunna välja
arbetsgivare samt ges ett ökat inflytande över arbetsformerna. Kvinnor tjänar
mindre än vad män gör. Kvinnor har i regel mindre makt och möjlighet att
påverka sin arbetssituation och sämre möjligheter att starta och driva företag
inom de sektorer de i regel är verksamma i, såsom exempelvis inom vården
och skolan.
Liberal feminism handlar om att fokusera på de strukturer som utgör
hinder för kvinnor förenat med en vilja att åtgärda detta med lösningar som
utgår från den enskilde individen. Denna ambition kan nås om både kvinnor
och män får ökad makt och möjlighet att själva bestämma över sin
arbetssituation.
Vi liberaler vill bryta upp de offentliga de factomonopolen och vill göra
det möjligt för fler arbetsgivare att utföra offentligt finansierade tjänster
inom
framförallt vården och skolan. Genom konkurrens mellan arbetsgivarna kan
lönenivåerna inom de kvinnodominerade yrkena höjas. Låga löner förklaras
inte enbart av attityden på arbetsmarknaden gentemot kvinnor, utan det
förklaras också till stor del av arbetsmarknadens funktionssätt.
Kvinnors arbetsmarknad skulle ur många aspekter bli bättre, mindre
stressfylld och tryggare om kvinnor, i högre grad tilläts förverkliga sina
idéer.
Släpps kvinnlig skaparkraft loss leder det till bättre kvalitet för barn, sjuka
och gamla genom att dessa kan välja den typ av service, omsorg eller
utbildning som passar dem själva bäst. Så länge kvinnor som arbetar inom
vård, omsorg, utbildning och service inte ges möjlighet att förverkliga sina
idéer utanför de offentliga monopolen hämmas mycket skaparkraft. Det är
inte bara jämställdhetsfientligt, det är också ett enormt resursslöseri.
Makten över arbetslivet
Många kvinnor befinner sig i en arbetssituation som de
upplever som inflexibel båda vad gäller arbetstider och
arbetsplanering. Detta leder till att många kvinnor upplever
sig tvingade till en kortare arbetstid än de annars kulle
behövt ha, för att kunna kombinera arbetet med hämtning
och lämning av barn, passa busstider mm. Med mer flexibla
arbetstider och större möjlighet till egen arbetsplanering
skulle de kvinnor som önskar öka sin arbetstid kunna göra
det. Många fler män arbetar redan idag i en sådan
arbetssituation. Fördelarna med ett större inflytande över sitt
arbete är inte bara att arbetsutbudet kan öka, det leder på sikt
också till en ökad tillfredsställelse och mindre stress.
Vi lever i en tid då det ställs höga krav på kunskapsnivå och utbildning. Av
den anledning måste det bli lättare för både kvinnor och män att kunna
kompetensutveckla sig inom sitt yrke, för att därmed lättare kunna konkurrera
och bli mer attraktiva på arbetsmarknaden.
Genom att riva tidigare makthierarkier, införa moderna
arbetsorganisationer och möjliggöra för mer privat företagande kan fler
kvinnor komma i positioner bland "de fria" istället för att komma att tillhöra
kategorin "de styrda". Politiken har på detta område ett stort ansvar dels för
att riva monopol och hierarkier, dels i form av arbetsgivare.
Mer makt över arbetstiden kan uppnås genom att genomföra en modern
arbetstidsreform. Arbetstidslagstiftning och semesterlag bör förändras så att
det ges bättre möjligheter att i avtal, central, lokalt och enskilt kunna
påverka
sin arbetstid både vad gäller längd och förläggning. En arbetstidsreform är i
allra högsta grad en jämställdhetsfråga.
Möjliggör för fler kvinnor att
starta egna företag
Idag är endast var fjärde företagare kvinna. En SKOP-
undersökning som utförts på uppdrag av Folkpartiet visar
bland annat att det finns ett intresse hos många kvinnor i
både den offentliga och den privata sektorn - att starta eget.
Att det många gånger är svårare för kvinnor att förverkliga
sina idéer om att starta eget beror till stor del på det kraftiga
motståndet hos socialdemokrater och vänsterpartister att
tillåta privata alternativ inom de branscher där kvinnor
traditionellt har stor erfarenhet och kompetens.
Den som idag vill starta eget företag möts ofta av en mur av krångel,
blanketter och byråkrati. Folkpartiet presenterar i denna motion en rad
åtgärder i syfte att åstadkomma en rad förenklingar av det regelverk som rör
företagandet. Vi vill bl.a. göra det lättare att registrera företag, förenkla
deklarations- och bokföringsblanketter så att de flesta småföretagare kan klara
detta på egen hand m.m. Folkpartiet vill också underlätta framväxten av
tjänsteföretag samt införa skattelättnader för hushållstjänster, vilket är
angeläget utifrån jämställdhetssynpunkt.
Ett annat problem är att bankerna under lång tid varit ovilliga att bevilja
lån och kreditgivning till kvinnor. En politik som släpper loss det kvinnliga
tjänsteföretagandet betyder mycket, inte bara för kvinnors sysselsättning,
företagande och löneutveckling, utan även för kvaliteten i de offentligt
finansierade verksamheterna. En viktig uppgift för jämställdhetspolitiken är
att göra det möjligt, lönsamt och meningsfullt för fler kvinnor att göra
verklighet av sina företagarplaner inom alla delar av ekonomin.
Skapa ett skattesystem som i högre
grad gynnar kvinnor
Reseavdrag för resa till och från dagis
För många småbarnsföräldrar är lämning och hämtning på
dagis eller till dagmamma en del av resan till och från
arbetet. När restidsvinst och behov av bil bedöms får detta
stopp inte räknas in. Det bidrar till att många
småbarnsföräldrar, de som kanske är mest i behov av bilen
till och från jobbet, inte blir berättigade till reseavdrag.
Enligt oss liberaler är detta en förlegad och otidsenlig syn på
vad som är en arbetsresa och bör därför ändras.
Jämställdheten framhåller särskilt arbetsgivarens skyldighet
att tillse att förvärvsarbete och föräldraskap faktiskt går att
förena.
Avskaffa sambeskattningen
I förmögenhetsbeskattningen finns den sista egentliga
kvarlevan i vårt skattesystem av den föråldrade kvinnosynen
som förr genomsyrade hela samhället, nämligen
sambeskattningen. Det principiella argumentet för att
avskaffa den föråldrade sambeskattning är idag väl känt. Vi
har alla rätt att betraktas som individer, och detta skall
givetvis inkludera skattskyldigheten. Hur man inom en
familj väljer att dela upp det ekonomiska ansvaret är en
privatsak. Rättigheter och skyldigheter gentemot samhället
skall vara individuella.
Även om man anser att principer inte hör hemma i skattesystemet, vilket
de i hög grad gör, finns det bärande argument av praktisk natur.
Skattemyndigheter måste hålla reda på vem som bor med vem och i vilken
konstellation: särbo, sambo, gift, registrerat partnerskap, barn eller delad
vårdnad. Då man i förväg inte vet vilka som kommer upp i tillräcklig
förmögenhet för beskattning måste hela befolkningens
sambeskattningspotential kontrolleras.
Barnfamiljerna
"Det måste löna sig att arbeta - även för småbarnsmammor"
Barnfamiljerna har ofta de minsta marginalerna och de högsta
marginaleffekterna. Men inte bara pengar är en bristvara, även tid. Även om
det inte funnes några arbetsmarknadsmässiga hinder och marginaleffekterna
av skatter och avgifter inte var för höga skulle tiden i sig vara ett hinder.
Småbarnsföräldrar och ensamförsörjare har en mycket lång total arbetstid om
man ser till summan av arbetstid, arbetsresor och hemarbete. Därmed är
möjligheten att förbättra ekonomin genom att öka arbetstiden ofta mycket
begränsad, samtidigt som de flesta föräldrar önskar mer tid med sina barn.
Barnfamiljerna har inte bara brist på tid och pengar, de har också små
möjligheter att själva välja hur barnomsorgen ska utformas.
Kort sagt, barnfamiljerna har mindre makt över sin vardag än de flesta
andra. I dag är detta något som främst påverkar kvinnans situation. Kvinnan
tar den största delen av hemarbetet och tar det största ansvaret för barnen.
Därmed är det mammorna som i praktiken drabbas, inte bara av de små
marginalerna